SAMLAREN
T id sk rift f ö r
svensk litteraturvetenskaplig
forskning
Å R G Å N G89 1968
Svenska Litteratursällskapet
Detta verk har digitaliserats. Bilderna av den tryckta texten har tolkats maskinellt (OCR-tolkats) för att skapa en sökbar text som ligger osynlig bakom bilden. Den maskinellt tolkade texten kan innehålla fel.
Almqvist <& Wiks ells
B O K T R Y C K E R I A K T I E B O L A Gi 8 o Övriga recensioner
Sades efterföljd litteraturen om flagellation. Steven Marcus anlägger många intressanta synpunkter på sitt ämne och den livfullt skrivna boken är väl värd den uppmärksamhet som kommit den till del både i Amerika och i England. D et må tilläggas att Marcus är Associate Professor vid Columbia University och att han vid det av framlidne Alfred C. Kinsey grundlagda Institute for Sex Research i Indiana fått tillgång till dettas tidigare ej utnyttjade samlingar av pornografisk litteratur.
U lf W ittro ck
Ar t h u r Cl a y b oROUGH: T h e Grotesque in English Literature. Clarendon Press. O x
ford 1965.
W olfgang Kaysers berömda bok Das Groteske; sein Gestaltung in Malerei und D ich- tung som f. ö. finns översatt till engelska (Oxford Books), har fått en efterföljare i Arthur Clayboroughs The Grotesque in English Literature. D et senare arbetet inleds av en semantisk studie över de betydelseskiftningar ordet »grotesk» har undergått som substantiv och adjektiv samt av en genomgång av de försök som gjorts att definiera begreppet alltifrån Vitruvius över bland andra Hegel, Scott, H ugo och Pusjkin fram till W olfgang Kayser. Clayborough förklarar något oroväckande at t han finner följande defi nition värdefullast av dem som Kayser ger i sin bok: »The grotesque is the creation of the ’Es’», förutsatt att med »id» avses »the unconscious mind». D et är således genom »an approach through psychology» — så lyder kapitelrubrik nr 5 — som Clayborough tror sig kunna kasta nytt ljus över en grotesk litteratur. C. G. Jung utgör en auktoritet som han ofta åberopar. N är han skiljer mellan »four kinds of art»: »regressive—p osi tive», »regressive—negative», »progressive—negative» och »progressive—positive» blir man betänksam över en sådan exercis i systematik. Clayborough hävdar att »the influence of the unconscious (regressive aspects) leads us to regard the phenomenal world as superficial and transitory and to seek a reality of a transcendental or mystical kind». Groteska konstverk, heter det vidare, uppstår genom »the interaction of the contrasting sides of human nature: the practical, rational side, and the sense of the eternal». Man blir knappast klokare av dessa definitioner och uppspaltningar.
Bokens tre slutkapitel behandlar Swift (»The Fantasy of Extreme Logic»), Coleridge (»The Organization of a Dream») samt Dickens (»A Circle of Stage Fire»). Här ligger verkets tyngdpunkt. I Swiftavsnittet finns en inträngande analys av Gullivers resa till hästarnas land. I Coleridgekapitlet polemiserar Clayborough i förbigående emot Maud Bodkin som i sin strävan att identifiera »arketypiska» bilder i Coleridges dikt »The Ancient Mariner» inte håller fast vid att vi här liksom i »Kubla Khan» har att göra med »a com position, not an exampel of ’free association’». I Dickenskapitlet betecknar Clay borough i anslutning till W olfgang Kayser den värld Dickens skildrar som »an alienated world». »W hilst Swift employs the grotesque in the form of the absurd for purposes of ridicule, and Coleridge uses it to arouse a sense of wonder, to suggest the unfathom able and mysterious, in the grotesque world of Dickens and especially in his portrayal of human eccentricities, there is something of both these aims and achievements.» I denna sammanfattning utmynnar boken.
U lf W ittro ck
Ma r t i n Na g: Ibsen i russisk åndsliv. Gyldendal, Norsk Forlag 1967.
I innledningen til sin bok, Ibsen i russisk åndsliv, skriver Martin Nag: »Jeg har komponert avhandlingen 1 tre hoveddeler, konsentrert omkring den betydning Ibsen har hatt for henholdsvis russisk teater, russisk kritikk o g russisk diktning. Prinsippet jeg har fulgt i avhandlingen veksler etter selve emnets skiftende art: Snart forspker vi å gå i dybden, gjennom en nitid detaljanalyse; snart foretrekker vi å risse opp de store linjene, for å skape sammenheng og gi perspektiv.»
Övriga recensioner 1 8 1 Efterhvert som jeg leste ble jeg sittende igjen med f0lelsen at denne innledning enten måtte vasre tiltenkt en annen bok eller også måtte den vaere en art symbolikk. D a jeg omsider kom til s. 113 forsvant all tvil om dette siste. Der har nemlig forfatteren prestert f0lgende logiske mesterstykke: »Hedvig sier et sted om Gregers Werle: D et var liksom han mente noe annet enn det han sa — hele tiden. U t av disse ord, som ut av et fiksérbilde, stiger det et program for Ibsen: Han m ente noe annet enn det han sa; hele tiden.» D ette Ibsenske »program» må — får vi håpe — gjelde Martin N ag også. Qua vitenskapelighet er nem lig denne »avhandling» totalt um ulig o g forfatteren må på en mirakul0s måte ha klart å unngå den elementasre kunnskap om hva komparativ litteraturforskning er.
Boken er som innledningen lover delt i tre deler: Ibsen o g teateret, Ibsen og kritikken o g Ibsen og diktningen. Om jeg skulle kunne trekke noen som helst slutning av hva Nag skriver, så må det bli at Henrik Ibsen var og er popular i Russland/Sovjet — rett og slett. Martin N ag dukker nem lig altfor dypt og altfor ofte ned i sin egen og h0yst private fantasiverden til at det kan bli tale om litteraturforskning. Hans metode går i korthet ut på at han uten noen forutgående argumentas jon påstår et eller annet, hvorpå han liksom andre troende helt ut bygger på denne sin tro, for videre å trekke de mest hasardi0se og fantastiske slutninger. Jeg skal ta frem ett av utallige exempler.
N ag siterer Solovjovs dikt ’Evighetens 0ye’ (s. 1 0 6 -1 0 7 ), efter at han to sider tidligere har nedhamret f0lgende chiffer: M s en var nedfelt i hans sjeleliv i en grad som grenset til identifikasjon»:
I et ubevegelig blikk finnes alle undere, både hele livets hem m elighetsfulle hav og himlene.
Og dettte blikk er så nasrt og klart. Se inn i det,
og du blir selv — uten grenser og vakker — en altets Keiser.
Uten noen form for analyse eller lignende »tror» Nag, tilsynelatende ekstatisk: »Her har Peer Gynt og Brand gått opp i en h0yere enhet i Solovjov.» Kommentar overfl0dig.
Typisk for forfatteren er dessuten at bokens tittel Ibsen i russisk åndsliv er gått ham så totalt til hodet at han helt brutalt forkaster og fortrenger alle andre forfattere til fordel for nordmannen. Bl. a. siteres et brev fra Vselovod Meyerhold (russisk skuespiller 1874—1942) hvor det står. » ( ...) For meg er Nietzsches bud dyrbart: ’Bli den du er’.» (s. 39) Men allerede på neste side er N ietzsche fortrengt til fordel for Ibsen. Her siteres typiske Nietzscheanske meninger, som » ( ...) moralen er selv bygget på en l0gn (...) » eller »Jeg må vite om jeg skal fullkommengjpre min personlighet, eller om jeg skal gå ut på likhetens slagmark.» D ette står i det samme brev hvor Meyerhold fremhever Nietzsche, men slikt bekymrer tilsynelatende ikke Nag. Han bare dreier om og konklu- derer: »I en aforistisk tilspisset form har Meyerhold her tillempet i det individuelle plan kvintessensen av den lasre han har trukket ut av utfordringen fra Ibsen!»
Efterhvert som man leser vokser og vokser Henrik Ibsen til han blir aldeles gigantisk. Dostojevskij, Goethe, Shakespeare, Byron, Flaubert etc. feies til side og Ibsen (og Norge) blir til slutt det eneste som står seg. D et lar seg ikke gjpre å kommentere de sppkelse- lignende påstander boken overbefolkes av. Jeg får her n0ye meg med å ta frem enkelte eksempler. Om G orkij kan vi lese (s. 125): »Han lot den ibsenske visjon synke enda dypere ned i seg, som et ferment både i hans bevissthet og underbevissthet.» Om Gumil- jov skriver N ag (s. 181: »Ibsen ble nedfelt f0rst i hans ånd og dernest i hans diktning.» Den rene revy-parodi blir det når forfatteren skriver om Velemir Khlebnikovs (1 8 8 5 — 1922) dikt ’A tlantis’: » ( ...) Også andre Ibsendramaer sppker i undergrunnen, f. eks. ’Gengangere.»
Martin N ags bok er informativ når det gjelder russisk teater og kritikk. Hans sprog er friskt men en smule uklart. Som litteraturforskning er boken desverre helt mislvkket.
