Examensarbete i Socialt arbete Malmö högskola
15 hp Hälsa och samhälle
Socionomprogrammet 205 06 Malmö
BARNPERSPEKTIVET OCH
BARNS PERSPEKTIV
- BARNS RÄTT ATT KOMMA TILL TALS OCH
PÅVERKA SIN EGEN SITUATION
EMMA BERGENUDD
CHARLES FRIIS
BARNPERSPEKTIVET OCH
BARNS PERSPEKTIV
- BARNS RÄTT ATT KOMMA TILL TALS OCH
PÅVERKA SIN EGEN SITUATION
EMMA BERGENUDD
CHARLES FRIIS
Bergenudd, E & Friis, C. Barnperspektivet och barns perspektiv. Barns rätt att komma till tals och påverka sin egen situation. Examensarbete i socialt arbete 15
högskolepoäng. Malmö högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen
för socialt arbete, 2013.
Syftet med studien var att undersöka om barns perspektiv och barnperspektivet, ges utrymme i förvaltningsrättens beslutsunderlag om omhändertagande enligt LVU. Vårt fokus i studien var att utforska om och hur barnets rätt att komma till tals överensstämmer med lagstiftning och tillämpning i domslut. Vår studie är empirisk med en kvalitativ diskursiv ansats och vi har använt oss av en kritisk diskursanalys. Det analyserade materialet består av tio domar från
förvaltningsrätten. Resultatet visar att barns rätt att komma till tals i
förvaltningsrätten följer rådande lagstiftning. Lagarna lämnar dock ett stort tolkningsutrymme för den vuxne, vars uppgift är att skydda barnet. Resultatet visar även att barnets ålder påverkar hur barnperspektivet och barnets perspektiv tillgodoses. I vilken utsträckning barnet är i fokus beror på om barnet
omhändertas på grund av hemmiljön eller sitt eget beteende (2 eller 3 § LVU).
Nyckelord: Barnets bästa, Barnets perspektiv, Barnperspektivet, Diskursanalys
CHILD´S PERSPECTIVE AND
CHILDRENS PERSPECTIVES
- CHILDREN´S RIGHT TO BE HEARD AND TO
INFLUENCE THEIR OWN SITUATION
EMMA BERGENUDD
CHARLES FRIIS
Bergenudd, E & Friis, C. Child's perspective and childrens perspectives.
Children's right to be heard and to influence their own situation. Degree project in
social work, 15 credit points. Social work programme, Malmö University: Faculty
of health and society, Department of social work, 2013.
The aim of the study was to investigate if the child’s perspective and the childrens perspectives were given capacity in the Swedish administrative courts decision support about judging youths to compulsory care (LVU). The focus of the study was to discover how the children’s right to be heard is according with legislation and application in the judicial decision. The study is empirical with a qualitative discursive approach and we have used a critical discourse analysis. The analyzed material consists of ten verdicts from the administrative court. The result shows that children´s right to be heard in the administrative court corresponds with legislation. The legislation leave a big discretion for the adult, whose purpose is to protect the child. The result also shows that the age of the child affects how the child´s perspective and the childrens perspectives are being met. The focus of the child depends on if the child is judged to compulsory care because of the home environment or its own behavior (2 or 3 § LVU).
Keywords: Administrative courts, Best for the child, Childrens perspectives,
Child’s perspective, Discourse analysis, LVU, UN convention on the rights of the child.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING 5 SYFTE 6 Frågeställningar 6 BAKGRUND 6 FN:s barnkonvention 7 Gällande rätt 9 Tidigare forskning 12 TEORI 17 Barnperspektivet 17METOD OCH MATERIAL 19
Urval & datainsamling 19
Analysmetod 20
Etiska överväganden 22
Tillförlitlighet 22
RESULTATANALYS 23
FN:s barnkonvention, artikel 12 & barns perspektiv 23
Barnperspektivet 26
Den rättsliga hanteringen av LVU-mål i förvaltningsrätten 29
DISKUSSION 31 Resultatdiskussion 32 Metoddiskussion 35 SLUTSATS 36 REFERENSER 39 BILAGOR 41 Bilaga 1: Arbetsfördelning 41
INLEDNING
FN:s barnkonvention tillförde ett nytt sätt att se på barnet som en självständig individ med rätten att uttrycka sina åsikter i beslut som rör dem själva
(Barnombudsmannen, 2000). Barnkonventionen består av fyra grundläggande huvudprinciper, vilka är formulerade i några av konventionens artiklar. De två artiklar som vi främst kommer att lägga fokus vid är artikel 3 och artikel 12. Artikel 3 handlar om barnets bästa:
Vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ, skall barnets bästa komma i främsta rummet (Hammarberg, 2006, s 11).
Artikel 12 handlar om att barn har rätt att komma till tals och påverka sin egen situation:
Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som berör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i
förhållande till barnets ålder och mognad (Hammarberg, 2006, s 12). Detta ger konventionsstaterna ett ansvar att sörja för att barn ges rätten att fritt uttrycka sina åsikter i frågor som rör barnet, vilket betyder att barnet ska ges möjlighet att höras i alla domstols- och administrativa förfaranden, direkt eller genom företrädare (Hammarberg, 2006).
Begreppet barnets bästa är dock ett vagt begrepp och formuleringen i artikel 3 ger ingen fastställd definition av vad som är barnets bästa. Vad som är barnets bästa anses vara kontextbundet och varierande över tid. Konventionens övriga artiklar anger dock vad som bör ses som barnets bästa vad gäller diskrimineringsförbud, rätten till liv och utveckling och respekten för barnets åsikter. Vad som är bäst för varje enskilt barn måste bedömas utifrån barnets livssituation, en viktig del i en sådan bedömning anses vara barnets egen åsikt (Barnombudsmannen, 2000). Vidare menar Barnombudsmannen (a a) att de som har beslutsrätten i ett mål alltid måste försäkra sig om att barnets bästa har redovisats i beslutsprocessen. Barnets rätt att uttrycka sina egna åsikter (artikel 12) tydliggör enligt
Barnombudsmannen (2000) att barnet är ett subjekt vars egna åsikter ska
respekteras. Denna rättighet ska gälla även mycket små barn, i den mån barnet är i stånd att uttrycka en egen åsikt. Vad som menas med denna mening anser vi lämna utrymme för olika tolkningar. Är inte alla barn i stånd att uttrycka en egen åsikt? Artikeln anger inte på vilket sätt barnets åsikt ska föras fram, vilket vi anser ge utrymme för olika tillvägagångssätt för att ta reda på barnets åsikter. Artikeln innehåller även en aspekt som innebär att barnets åsikter ska tillmätas betydelse utifrån ålder och mognad. Barnombudsmannen (a a) menar att detta ska tolkas som att de synpunkter som barnet för fram ska påverka beslutet.
Vi kommer främst att fokusera på barnets rätt att komma till tals i vår studie, men vi anser att det inte går att bortse ifrån artikel 3 i detta sammanhang då
Barnombudsmannen (2000) menar att principen om barnets rätt att komma till tals alltid måste vara underställd principen om barnets bästa. Bedömningen av vad
som anses vara barnets bästa måste således alltid göras av vuxna, då barnets rätt att komma till tals ska ses som en rättighet och inte som en skyldighet.
Barnperspektivet är ett mångtydigt och komplext begrepp som grundar sig i en respekt för barnets integritet och barnets rätt att behandlas som expert på sin egen situation (Cederborg & Karlsson, 2001). Barnombudsmannen beskriver
barnperspektivet som ett begrepp med olika dimensioner, dels med varje vuxens syn på barn, dels samhällets allmänna syn på barn och dels barnets syn på sin tillvaro. I praktiken handlar barnperspektivet ofta om hur vuxna ser på barn (Barnombudsmannen, 2000). I Förvaltningsrätten fattas bland annat beslut om LVU, vilket är en tvångslag, där rätten har mandat att fatta beslut utan barnets eller vårdnadshavarens samtycke. På så vis är detta en arena där tolkningen av barnperspektivet sätts på sin spets. Ett barnperspektiv i förvaltningsrättens arbete bör innebära att man ser beslutsalternativ utifrån barns synvinkel och låter barn komma till tals för att ta reda på hur barnet uppfattar sin situation. Ett
barnperspektiv måste alltid innehålla barns perspektiv, men barnets perspektiv behöver tolkas av en vuxen (Halldén, 2003). Barnperspektivet syftar till att ta vara på barns villkor och barns bästa, skrivet som två ord syftar det till att fånga det enskilda barnets perspektiv vilket innebär att barnet själv lämnar information om sin situation. Med andra ord är barnet beroende av hur vuxenvärlden tolkar dessa begrepp och utelämnade till vuxnas vilja och förmåga att förstå deras uttryckssätt.
SYFTE
Syftet med uppsatsen är att undersöka om barns perspektiv och barnperspektivet, ges utrymme i förvaltningsrättens beslutsunderlag om omhändertagande enligt LVU. Fokus ligger på hur en av barnkonventionens grundprinciper, barnets rätt att komma till tals (artikel 12), överensstämmer med lagstiftning och tillämpning i domslut.
Frågeställningar
Återfinns barnkonventionens grundprincip om barnets rätt att komma till tals (artikel 12) och barnets perspektiv i domarna?
Finns det ett tydligt barnperspektiv i domarna och i förvaltningsrättens beslut? Överensstämmer den rättsliga hanteringen av LVU- mål i förvaltningsrätten med rådande lagstiftning?
Skiljer det sig åt på vilket sätt barns perspektiv och barnperspektivet tas tillvara i domarna om barnet fyllt 15 år och därmed är processbehörig?
BAKGRUND
I detta kapitel följer en kort beskrivning av FN:s barnkonvention om barns rättigheter och dess ratificering i Sverige, då konventionen ger uttryck för innebörden av ett barnperspektiv, även gällande rätt och tidigare forskning kommer att presenteras.
FN:s barnkonvention
Konventionen om barns rättigheter antogs den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990. En majoritet av världens stater har ratificerat1 konventionen och är därmed juridiskt bundna att följa den. Konventionen ger en universell definition av vilka rättigheter som borde gälla för barn i hela världen. Det är den enskilde regeringen i respektive land som ansvarar för att rättigheterna respekteras. Konventionen innebär ytterligare att barns situation är en
internationell angelägenhet och att vuxna har en skyldighet och ett ansvar att tillgodose barns rättigheter. Konventionen är individinriktad och formulerar barnets rätt att få sina basbehov tillgodosedda. Dessa är rätten till skydd mot utnyttjande och diskriminering samt rätten till medinflytande genom att få uttrycka sin åsikt och få den respekterad (Hammarberg, 2006).
För att underlätta tolkningen av barnkonventionen har fyra grundläggande huvudprinciper tagits fram, vilka är formulerade i några av barnkonventionens artiklar. Dessa allmänna principer ska utgöra ett ramverk för arbetet för barn och tillsammans formar de konventionens barnsyn. De artiklar som principerna grundar sig i kommer att återges i sin korthet nedan (Hammarberg, 2006).
Artikel 2
Den första principen är förbud mot diskriminering och fastställer att barn har ett fullt och lika människovärde. Konventionsstaterna ska respektera och tillförsäkra barn de rättigheter som anges i konventionen utan åtskillnad av något slag. Vilket innebär att jämställdhet gäller även mellan barn (Hammarberg, 2006).
Artikel 3
Den andra principen handlar om att barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, lagstiftande organ eller administrativa
myndigheter. Konventionsstaterna ska tillförsäkra barnet skydd och omvårdnad, med hänsyn till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer barnets föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet. De ansvarar även för att institutioner, tjänster och inrättningar som ansvarar för vård eller skydd av barn uppfyller kraven för dessa (Hammarberg, 2006).
Artikel 6
Den tredje principen handlar om barns rätt till liv, vilken betonar
konventionsstaternas skyldighet att till sin yttersta förmåga säkerställa barns överlevnad och rätt till utveckling och lek (Hammarberg, 2006).
Artikel 12
Den fjärde principen utvecklar tanken om barns fulla och lika människovärde, vilket leder till slutsatsen att barn har rätt att komma till tals och påverka sin egen situation. Konventionsstaterna ska sörja för att de barn som är kapabla till egna åsikter ska ges rätten att fritt uttrycka dessa i frågor som rör barnet. Barnets åsikter ska ges betydelse i relation till barnets ålder och mognad. I alla domstols-
1
Ratifikation, ratificering, är ett beslut av vanligtvis stadschefen att förbinda staten till en internationell överenskommelse, till exempel ett avtal eller fördrag (Nationalencyklopedin, 2012-12-06).
och administrativa förfaranden ska barnet ges möjlighet att höras, direkt eller genom företrädare eller annat lämpligt organ. Det krävs att såväl myndigheter, kommuner, landsting och domstolar arbetar för genomförandet av principen (Hammarberg, 2006).
Barnkonventionen i Sverige
Konventionen tillförde ett nytt sätt att se på barnet som en självständig individ med rätten att uttrycka sina åsikter i beslut som rör dem själva. Konventionen fastställer även samhällets ansvar för barn. I samband med att Sverige beslutade att ratificera barnkonventionen 1990 gjordes bedömningen att svensk rätt och praxis överensstämmer med konventionens bestämmelser. Trots detta har flera lagändringar gjorts i svensk lagstiftning med hänvisning till barnkonventionens krav. Exempelvis har den fjärde huvudprincipen som grundar sig i artikel 12, om barns rätt att uttrycka sina åsikter och få dessa respekterade, införts i
utlänningslagen och föräldrabalken. Även principen om barnets bästa har införts i utlänningslagen och förstärkts i föräldrabalken. Båda principerna ingår även i Socialtjänstlagen sedan 1998 (Barnombudsmannen, 2000).
I Sverige tillkom även en särskild myndighet för barnkonventionen och barns rättigheter 1993, Barnombudsmannen. Barnombudsmannens främsta uppgift är att säkerställa barn och ungdomars rättigheter och intressen. Barnombudsmannen ska även se till att lagar och författningar samt deras användning stämmer överens med barnkonventionen. Barnombudsmannen bevakar alltså hur barnkonventionen följs i samhället och driver på genomförandet i landsting, myndigheter och
kommuner (Barnombudsmannen, 2000).
För att övervaka hur barnkonventionen följs finns det i Genève en FN-kommitté för barnets rättigheter (barnrättskommittén). Enligt lagen (1993:335) om
Barnombudsman ska Barnombudsmannen följa den internationella utvecklingen när det gäller barnkonventionens tolkning och tillämpning. Sveriges regering är skyldig att regelbundet rapportera till kommittén om genomförandet av
barnkonventionen på nationell nivå. Barnombudsmannen följer den kritik och de rekommendationer som FN:s barnrättskommitté i Genève riktar till Sverige om hur väl Sverige uppfyller barnkonventionens krav (Barnombudsmannen, 2012-11-20).
1999 antog riksdagen regeringens förslag till en nationell strategi för att
förverkliga barnkonventionen. Strategin innebar att kunskap och medvetenhet om barnkonventionen ska öka och att ett barnperspektiv ska genomsyra allt
beslutsfattande (Barnombudsmannen, 2000). Denna strategi ersattes den 1 december 2010 då riksdagen godkände den strategi för att stärka barnets
rättigheter i Sverige som regeringen har föreslagit i propositionen "Strategi för att stärka barnets rättigheter" (prop. 2009/10:232) (Barnombudsmannen, 2012-11-21). Tanken är att strategin ska vara en utgångspunkt för offentliga aktörer på statlig och kommunal nivå som i sina verksamheter ska säkerställa barnets rättigheter. Strategin riktas således till riksdag, regering, statliga myndigheter, landsting och kommuner. Rättsväsendet har en mycket viktig roll i att säkerställa barnets rättigheter utifrån gällande lagstiftning. Syftet är att stärka barnets
rättigheter inom dessa områden och verksamheter på både statlig och kommunal nivå (Barnombudsmannen, 2012-11-21).
Gällande rätt
I Svensk lagstiftning som rör barn har bestämmelser om barns rätt att komma till tals successivt införts, med barnkonventionens grundprinciper som utgångspunkt och pådrivare (Hindberg, 2003).
Nedan följer en kort beskrivning av förvaltningsrätten som organ och hur rättsprocessen ser ut för ett LVU- mål. Därefter presenteras Socialtjänstlagen (2001:453) och Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. Vi kommer att använda oss av lagarnas respektive förkortningar, SoL och LVU i vår presentation.
Förvaltningsrätten
Förvaltningsrätten är en allmän förvaltningsdomstol och är den domstol som fattar beslut om omhändertagande av unga enligt LVU (Förvaltningsrätten, 2012-11-19). Förvaltningsrätten prövar målet när kommunens socialnämnd lämnat en ansökan om att en ung person bör beredas vård och beslutar om vården är
motiverad eller inte, detta tillvägagångssätt återfinns i 4 § LVU. Socialnämndens ansökan ska enligt paragrafen även innehålla en redogörelse för den unges förhållanden, de omständigheter som utgör grund för att den unge behöver beredas vård, tidigare vidtagna åtgärder, den vård som socialnämnden avser att anordna, hur och vilken relevant information som lämnats till den unge, samt den unges inställning.
Socialnämnden har ett särskilt ansvar för barn och ska i nära samarbete med hemmen sörja för att barn och unga som riskerar att utvecklas ogynnsamt, får det skydd och stöd de behöver och om med hänsyn till den unges bästa motiverar det, vård och fostran utanför det egna hemmet (5 kap. 1 § SoL).
Ibland inträffar akuta lägen då socialnämndens ordförande måste ta beslut om omedelbart omhändertagande men även detta måste bekräftas av
förvaltningsrätten senast en vecka från den dag då beslutet fattades (6 och 7 §§ LVU).
Efter att ansökan inkommit till förvaltningsrätten kallar domstolen de berörda till en muntlig förhandling där en juristdomare och tre nämndemän dömer målet. Vid skiljaktiga meningar har juristdomaren det avgörande beslutet. Den unge i målet och dess vårdnadshavare tilldelas ett offentligt biträde vars syfte är att ta tillvara på deras intressen i målet. Beslutet som fattas i förvaltningsrätten kan överklagas till kammarrätten och då behövs inget prövningstillstånd för att kammarrätten ska ta upp ett sådant överklagande (Förvaltningsrätten, 2012-11-19).
Rätten ska följa handläggningen av ett ärende enligt förvaltningsprocesslagen (1971:291), förkortat FPL. Enligt 30 § FPL skall rättens avgörande av mål grundas på vad handlingarna innehåller och vad i övrigt förekommit i målet. Av beslutet skall framgå de skäl som bestämt utgången.
Socialtjänstlag (2001:453) (SoL)
SoL utgör grunden för socialtjänstens verksamhet i Sverige. De barn och unga som tvångsomhändertas efter beslut i förvaltningsrätten, kommer i första hand i kontakt med Socialtjänsten. Socialnämndens ansökan till förvaltningsrätten grundar sig även i socialtjänstens utredning. Därför anser vi att det är rimligt att
presentera de paragrafer som handlar om barnets rätt att komma till tals i denna lagstiftning (Socialstyrelsen 1997:15).
SoL anger att verksamheten skall bygga på respekt för människornas
självbestämmanderätt och integritet. Den fastställer även att när åtgärder rör barn skall det särskilt beaktas vad hänsynen till barnets bästa kräver. Med barn avses varje människa under 18 år. Socialnämndens insatser för den enskilde ska utformas och genomföras tillsammans med honom eller henne.
3 kap. 5 § andra stycket SoL fastställer även att när en åtgärd rör ett barn skall barnet få relevant information och hans eller hennes inställning ska så långt det är möjligt klarläggas. Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av dess ålder och mognad.
Av SoL framgår att barn som har fyllt 15 år har rätt att själva föra sin talan i mål och ärenden enligt denna lag. Barn som är yngre bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och barnet inte kan antas ta skada av det. Vid en sådan utredning som avses i 11 kap. 2 § om behov av ingripande till ett barns skydd eller stöd får barnet höras utan vårdnadshavarens samtycke och utan att
vårdnadshavaren är närvarande.
Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU)
Lagen reglerar tvångsomhändertagande av barn i Sverige under 18 år och i vissa fall unga under 20 år. Lagen gäller för de som vistas i Sverige oberoende av nationalitet eller härkomst. Syftet med lagen är att trygga samhällets möjligheter att alltid kunna ge barn och ungdomar skydd och den vård och behandling som de behöver (Socialstyrelsen 1997:15).
Det som är bestämmande för socialnämndens insatser är den unges skydds- eller vårdbehov på kort och lång sikt. Vårdens målsättning är att med olika stödinsatser arbeta för att den unge ska kunna återvända till sitt eget hem eller eget boende vilket betyder att man kan se vården som en tidsbegränsad insats. Eftersom detta är en lag som reglerar skyldigheterna att i vissa fall skydda barn måste den utgå ifrån att barn är mer sårbara än vuxna och att barn inte har samma möjligheter att föra sin talan på samma sätt som de vuxna (Socialstyrelsen 1997:15).
I 1 § LVU anges det att insatser inom socialtjänsten för barn och unga skall göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt
bestämmelserna i SoL. Insatserna ska präglas av respekt för den unges
människovärde och integritet. Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att de unges hälsa eller utveckling skadas, dessa kallas för miljöfall (2§ LVU). Eller om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom missbruk av
beroendeframkallande medel, brottslig verksamhet eller något annat socialt nedbrytande beteende, dessa kallas för beteendefall (3§ LVU). Dessa två fall kan även förekomma tillsammans som skäl till beredande av vård enligt LVU. Med socialt nedbrytande beteende menas att den unges beteende avviker från samhällets grundläggande normer och värderingar på ett sätt som kan resultera i en påtaglig risk för den unges hälsa och utveckling. Därför är det viktigt att göra en helhetsbedömning av den unges situation i relation till barnets ålder. Ett socialt
nedbrytande beteende kan exempelvis vara att den unge prostituerar sig, vistas i missbruksmiljöer eller att den unge begått ett eller ett par allvarliga brott
(Socialstyrelsen, 1997:15). Vård skall beredas om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § LVU föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv (1§ LVU). Barnets bästa och barnets rätt att få sin röst hörd regleras bland annat i 1 § femte stycket LVU, som fastställer att vid beslut enligt denna lag skall vad som är bäst för den unge vara avgörande. I 1 § sjätte stycket LVU anges även att den unge skall få relevant information och hans eller hennes inställning skall så långt som möjligt kartläggas. Hänsyn ska tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad.
Offentligt biträde och ställföreträdare
I 35 § LVU fastställs det att i mål om beredande eller upphörande av vård enligt denna lag skall förvaltningsrätten hålla muntlig förhandling, om detta inte är uppenbart obehövligt. Med obehövligt menas helt onödigt och i dessa fall får rätten avgöra målet genom skriftligt förfarande. Detta undantag ska utnyttjas med stor försiktighet då det i första stycket föreskrivits muntlig förhandling för dessa mål. Muntlig förhandling skall alltid hållas om någon part begär det och parterna skall upplysas om sin rätt att begära muntlig förhandling.
I 39 § LVU anges att i mål och ärenden angående beredande av vård enligt 2 eller 3 § skall offentligt biträde förordnas för barnet samt för dennes vårdnadshavare. Behövs offentligt biträde för både barnet och för dennes vårdnadshavare,
förordnas gemensamt biträde, om det inte finns motstridiga intressen mellan dem. Offentligt biträde förordnas av den domstol som handlägger målet.
I 36 § LVU fastställs det att om barnet fyllt 15 år, har han eller hon rätt att själv föra sin talan i mål och ärenden. Den som är offentligt biträde för någon som är under 15 år är samtidigt barnets ställföreträdare. Detta gäller när barnet och vårdnadshavare på grund av motstridiga intressen inte har samma offentliga biträde. Barn som är yngre än 15 år bör höras, om det kan vara till nytta för utredningen och det kan antas att han eller hon inte tar skada av att höras.
Talerätt och processbehörighet
I LVU-mål är den unge alltid part och har talerätt. Den unge saknar dock processbehörighet, vilket innebär rätten att själv föra sin talan om den unge inte fyllt 15 år. Den unge blir som regel processbehörig vid 18 år, men både i 36 § LVU och i 11 kap. 10 § SoL finns specialregler, vilka ger den unge
processbehörighet från 15 års ålder (Socialstyrelsen 1997:51).
Om barnet är under 15 år är barnets offentliga biträde även dennes ställföreträdare (36 § LVU). Det offentliga biträdet/ställföreträdaren ska uppmärksamma barnets intressen. Denne ska med andra ord framföra de synpunkter och önskemål som barnet har. Om ställföreträdaren har en annan uppfattning än barnet, bör han med beaktande av barnets önskemål hävda den uppfattning som denne anser bäst tjäna barnets intresse (prop. 1994/95:224). Ytterligare en anledning till att barnets offentliga biträde även är barnets ställföreträdare är att det ofta föreligger motstridiga åsikter mellan barn och vårdnadshavare. På detta sätt har barnet möjlighet att agera oberoende av vårdnadshavaren (Socialstyrelsen 1997:15).
Tidigare forskning
Det finns mycket litteratur som diskuterar begreppet barnperspektiv, det finns dock inte så mycket tidigare forskning angående begreppet i sig. Den tidigare forskningen handlar mer om rättsäkerheten för barn i LVU- mål och hur väl barnkonventionen tillämpas, på så vis berörs barnperspektivet indirekt.
Rättsprocessen
Titti Mattsson är verksam vid Juridiska fakulteten vid Lunds universitet och har disputerat med avhandlingen ”Barnet och rättsprocessen”. Avhandlingens syfte var dels att undersöka om regelverket i mål enligt LVU uppfyller kraven för att barnets bästa, barnets rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi2 säkerställs i utredning, bevisprövning och beslut. Dels var syftet att beskriva de utmärkande egenskaper och problematiken med barns medverkan i mål som rör barnet personligen. Fokus ligger på formella rättssäkerhetsaspekter som är särskilt intressanta för mål som rör barn och beredande av vård enligt LVU.
Avhandlingen består av en introducerande del om den rättsliga kontexten och en analysdel av den rättsliga hanteringen av mål enligt LVU enligt gällande rätt i förhållande till begreppen rättssäkerhet, integritet och autonomi. Den sista delen utgörs av en empirisk undersökning av hur de regler som ska säkerställa barnet rättssäkerhet, integritetsskydd och autonomi i rättsprocessen tillämpas i
länsrätten3. I undersökningen ingår 390 mål angående tvångsvård enligt LVU för 1998 vid fyra länsrätter (Mattsson, 2002).
Enligt Mattsson (2002) visar undersökningen på ett antal brister i rättsprocessen. Dels uppvisar måltyperna olikheter i rättstillämpningen, då miljöfallen motiveras utförligare än beteendefallen. Domstolen avslår även fler miljöfall än
beteendefall. Resultatet visar att ju äldre barnet är, desto mer förekommande är uppgifter från barnet i domskälen. Detta menar forskaren kunna bero på att barn blir processbehöriga vid 15 års ålder enligt LVU. Domstolen beaktar dock inte barnets uppgifter i samma utsträckning i domskälen efter det att barnet fyllt 15 år. Undersökningen visar inga könsskillnader i rättstillämpningen. Enligt Mattsson (a a) finns ett visst samband mellan barnets inställning till vård och rättens utslag. Detta ser hon som ett tecken på viss autonomi för de processbehöriga barnen som själva framför sin inställning. Samma samband presenteras för miljöfallen, där främst yngre barn är representerade. Detta samband förklaras dock inte med barnets autonomi, då denne är begränsad när barnet är under 15 år, istället förklaras det med ställföreträdarens inflytande.
Begreppet barnets bästa används i princip inte. Mattsson (2002) ger lagens konstruktion som förklaring, då begreppet inte är ett rekvisit i LVU- mål. Istället menar hon att begreppet kan ses som en överordnad rättslig målsättning för rättstillämpningen. Enligt forskaren lämnar det offentliga biträdet färre uppgifter om barnets behov till rätten i domar som rör beteendefallen än i miljöfallen. Omständigheterna kring vårdnadshavaren ges stor plats i miljöfallen och mindre
2
(Självstyre) innebär självbestämmanderätt, oberoende (Mattsson, 2002).
3
Sveriges länsrätter slogs den 15 februari 2010 samman till tolv domstolar med benämningen förvaltningsrätten (Svensson, 2012).
uppmärksamhet riktas mot barnets behov. Det finns en brist på information om barnets sociala nätverk, vilket hon anser som bristfälligt.
Forskaren menar att undersökningen visar på att det offentliga biträdets uppdrag skiljer sig beroende av barnets ålder. I mål med barn under 15 år lämnar
ställföreträdaren uppgifter om barnets behov till rätten i 70 % av fallen, medan det i mål som rör barn som fyllt 15 år endast rör sig om 6 %. Detta förklaras av biträdets förändrade roll när barnet är processbehörigt. I mål rörande flickor anges oftare uppgifter angående vårdnadshavaren än i mål som rör pojkar. Forskarens undersökning visar även att man kan utläsa i en dryg tredjedel av domarna att ställföreträdaren inte har lämnat någon uppgift om barnet som förs fram i rätten. Detta resultat är problematiskt för det lilla barnet som inte har någon egen förmåga att framföra sina åsikter (Mattsson, 2002).
Mattsson (2002) menar att resultatet i undersökningen visar på att uppgifter från barnet själv inte framkommer när barnet är under 15 år. Eftersom barnet
representeras av en vuxen i rättsprocessen anser forskaren att det är viktigt att ta reda på konsekvenserna av att barn talar genom vuxna. Olika representanter visar sig framföra olika uppgifter om barnet och vad barnet sagt. Detta anser forskaren bero på att barn berättar olika saker för olika människor, att den vuxne tolkar det barnet säger utifrån sin referensram och att vissa saker sållas bort då den vuxne anser det oviktigt eller skadligt för barnet. Slutsatsen blir att det är av vikt vilken vuxen som representerar barnet. Resultatet visar även att det finns en skillnad mellan könen när det handlar om vilka uppgifter som framförs och vem som framför barnets intressen. Undersökningen visar dock att i de fall där rätten öppet beaktar uppgifter från barnet, kan dessa utgöra väsentligt bevismaterial som blir till förmån för barnets rättsliga ställning som part i målet.
Barn som aktörer
Forskningsprogrammet "Barn som aktörer" startade 2001 och har bestått av totalt 16 forskare. Syftet med programmet har varit att lyfta fram regelverket i samband med vardagssituationer och när barn av någon anledning förekommer i domstol. FN:s barnkonvention har diskuterats ur en mängd olika perspektiv och hur/på vilket sätt barnkonventionen påverkar relationen mellan barn och vuxna och därmed barnets position. Detta har lett till att forskningsprogrammet utgår från barnet som aktör (Barn och rätt, 2004).
Barns processuella ställning
Hans Eklund (2004) har undersökt om Sverige uppfyller konventionens krav när det gäller barns processuella ställning och om barn bereds tillräckliga möjligheter att göra sin röst hörd och om åldersgränsen är befogad.
Eklund (2004) ifrågasätter att det inte har skett en inkorporering av
barnkonventionen i svensk lag. Barnkommittén har gjort en genomgång av både för- och nackdelar med inkorporering och menar att barn inte har någonting att vinna på om det skulle ske. De menar istället att det är till barns fördel att barnkonventionen används som ett instrument för förändring för att förbättra barns position på olika områden. Eklund (a a) menar dock att barnkonventionen hade fått en större genomslagskraft om den direkt kunde tillämpas i lagen. Eklund (2004) visar även på svårigheter i tolkningen av barnkonventionens huvudprinciper. Enligt artikel 3 skall barnets bästa komma i främsta rummet, det
anges dock ingen definition av barnets bästa och inte heller om det är det
subjektiva (barnets syn) eller objektivt bästa som ska ha företräde. Barnkommittén anser att en kombination mellan ett objektivt (vetskap om barn genom forskning) och ett subjektivt (genom att höra barnet) perspektiv är det bästa underlaget för en sådan bedömning. Eklund (a a) problematiserar detta ytterligare då han menar att denna kombination endast fungera då dessa två perspektiv överensstämmer. Forskaren menar att enligt lag skall hänsyn tas till barnets vilja, men det nämns inte att det är den enda hänsyn som ska tas, utan det är barnets bästa som ska komma i främsta rummet. Detta menar forskaren kunna ge företräde för ett objektivt perspektiv. Barnets vilja bör enligt forskaren vara en del av
bedömningen av vad som är barnets bästa och en lämplig lösning anses vara att tillämpa ett objektivt synsätt med starkt beaktande av barnets vilja. Så i de fall där barnets bästa är svårt att avgöra blir barnets vilja det slutgiltiga. I de fall där andra intressen anses viktigare, kräver barnkonventionen att barnets bästa redovisas i beslutsprocessen. I LVU anges att vad som är bäst för den unge skall vara avgörande vid beslut.
Enligt artikel 12 anges att barn som är i stånd att bilda egna åsikter ska ges rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, åsikterna ska tillmätas
betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad. Barnet ska särskilt beredas möjlighet att höras i alla domstols- och administrativa förfaranden. Konventionen ställer inga krav på att barnet ska höras direkt inför rätten, då det krävs en
avvägning mellan barnets behov av självbestämmande respektive dess skydd. På vilket sätt barnets rätt att komma till tals tillgodoses påverkar dess möjlighet att göra sin åsikt hörd. När barnet inte hörs direkt sker en filtrering, vilket medför att viss information kan försvinna eller omformuleras på vägen. Eklund (2004) framför argument både för och emot att barn skall höras direkt i domstol.
Fördelarna som framförs är att barnet erkänns som kompetent och ges respekt för sina åsikter, samt att det ger ett bättre underlag för beslut, då risken för
missuppfattningar minskar och att rätten kan ställa direkta frågor. Argumenten emot handlar om att skydda barnet från obehag och att de som har kunskap om att tala med barn kan få fram mer information än rätten. Barnet har även rätt att inte uttala sig om barnet inte vill. Eklund (a a) skulle vilja se att förfarandet kunde ordnas under sådana förhållanden att barn inte känner en oro inför att höras direkt i rätten och att de förhörs av personer som är experter på att tala med barn på barns nivå.
För- respektive nackdelar med barns deltagande
Rebecca Stern (2004) har gjort en kortare analys av barnkonventionen med utgångspunkt i sitt avhandlingsarbete, ”Respect for the Views of the Child: A Multi-Cultural Perspective”. Stern (a a) redovisar argument som framförts för och emot barns deltagande samt varför det är av vikt att barn får uttrycka sin åsikt och delta i beslut som rör dem.
Stern (2004) betonar vikten av skillnaden mellan rätten att delta i beslutsprocesser och rätten att helt och hållet bestämma över sig själv, artikel 12 innefattar det förstnämnda. Artikel 12 omfattar alla barn, oavsett ålder och möjlighet att kommunicera, då forskaren menar att alla barn kan bilda åsikter på något vis. Barn behöver med andra ord inte kunna kommunicera verbalt utan kan uttrycka sig på anda sätt, exempelvis genom lek, bild eller andra hjälpmedel för att få sina åsikter respekterade och för att de ska ges betydelse. Barn har även rätt att fritt uttrycka dessa utan påverkan eller tvång. I artikeln som handlar om barnets bästa
fastställs att man inte kan använda sig av en åldersgräns för att bestämma när barns åsikter ska ges betydelse. Forskaren menar att för att förstå vad barnets bästa är krävs det att vuxna lyssnar på barns åsikter och har dessa som grund för beslutstagande.
De argument som framförts emot barns deltagande är att barn inte har den kompetens eller erfarenhet som krävs för att delta i beslut eller för att förstå konsekvenserna av ett beslut. Ett annat argument är att barnets respekt för sina föräldrar försvinner, vilket hotar familjens roll. Ett annat argument är att barn inte kan ges rättigheter förrän de lärt sig att ta ansvar. Detta argument grundar sig i tanken att det krävs att man är vuxen för att kunna ta ansvar. Ett sista argument är att man tar ifrån barns rätt till en bekymmerslös barndom genom att ge dem rätten att yttra sig (Stern, 2004)
De argument som framförts för barns deltagande är att barn bär på kunskap och erfarenhet som skiljer sig från vuxnas, vilka krävs för ett fullständigt
beslutsunderlag. Även att barns kunskap om det demokratiska samhället och hur man förväntas agera ökar. Detta menar Stern (2004) har visat sig bidra till
engagerade samhällsmedborgare i vuxen ålder. Detta menar forskaren kunna bidra till slutsatsen att det är en framtidsinvestering att ge barn rätten att komma till tals. Det sista och kanske viktigaste argumentet är att det är en mänsklig rättighet att uttrycka sig och ha möjlighet att påverka sin egen situation, det är inte en rättighet begränsad till människor fyllda 18 år.
Nära sammankopplat med barnperspektivet är aktörsperspektivet och Stern (2004) menar att begreppet aktörsperspektiv ofta nämns i samband med deltagande i förhållande till barn. Aktörsperspektivet innebär att man ser barnet som ett subjekt, med en syn på barnet som kompetent och med rättigheter att påverka sitt eget liv. Det handlar om att ge barnet makt, vilket innebär att föräldrars och andra vuxnas makt över barnet minskar.
Barns upplevelser av sina rättigheter
Jane Boylan och Pauline Ing, båda forskare vid Keele University i England, har skrivit en artikel om omhändertagna barn och deras upplevelser av att bli
tilldelade en advokat i England. Artikeln grundar sig i att England gjorde en stor investering 1998 då man investerade 375 miljoner pund i en satsning mot att barn och unga ska få rätt att delta i beslut som rör de själva och att de ska ha rätt till en advokat för att deras röst på ett bättre sätt ska bli hörd (Boylan & Ing, 2005). Artikeln grundar sig i två studier som gjordes år 2000 och 2001, den första är baserad på 40 barn och unga som är placerade på behandlingshem eller i fosterhem mellan 9 och 21 år och den andra är baserad på 22 barn och unga mellan 9 och 18 år. Resultatet i studierna är framtagna med hjälp av individuella intervjuer och gruppintervjuer. Målet med studierna var att utforska advokaternas användbarhet för barnen men också barnens upplevelser av delaktighet i beslut som rör de själva (a a).
Resultatet av studierna visade på att barnen upplevde en stor skillnad mellan sina rättigheter och de vuxnas rättigheter. Barnen kände sig övergivna, utan rättigheter och att deras röst inte blev hörd. Företrädare för barnen menar att barnen saknar verktyg för att få sin röst hörd, de vet inte heller hur de ska bli tagna på allvar. En pojke uttrycker det så här (vår egen översättning);
De vägrade lyssna. Jag var till och med tvungen att rymma för få min röst hörd. Jag antar att det var uppmärksamhetssökande att rymma men jag gjorde det bara för att visa att jag hade rätt (Boylan & Ing, 2005, s 5).
Andra faktorer som gjorde att barnen kände sig utanför var deras låga självkänsla, deras rädsla för att lämna ut sig själv och att de kände att de gång på gång blev ignorerade av myndigheterna. Därför kände de en hopplöshet och maktlöshet inför sitt eget liv (Boylan & Ing, 2005). När barnen mötte sin socialsekreterare upplevde de en stor ojämlikhet i mötet och att de saknade kunskap om varför de hade ett möte och vad mötet skulle handla om. Istället för att bli mer delaktiga blev de istället uppgivna och lät socialsekreterarna göra som de ville för att det spelade ändå ingen roll vad de sa, en flicka beskrev mötena så här (vår egen översättning);
De liksom pratar över ens huvud, förstår du vad jag menar? Men jag har de här mötena var sjätte månad och jag går på dem. Jag vill helst att vi ska ha mötet i entrén, jag vill inte sitta på ett kontor. I entrén kan jag liksom se alla och alla kan se att jag är här så de inte glömmer det. De kanske glömmer att jag är här (Boylan & Ing, 2005, s 6).
Medvetenheten om juridik och advokaterna var begränsad hos barnen. Studien visade att barnens vetskap om deras rättigheter var liten, de visste heller inte hur de skulle kunna få tag på information om rättigheterna. De kände samma sak om advokaterna som de kände i relation till sina socialsekreterare, vilket var
ojämlikhet, marginalisering och att de inte fick sin röst hörd även advokaten sades vara där för dem. Vissa av barnen upplevde mötet med advokaterna som något väldigt positivt och något som de verkligen kunde ha hjälp av i framtiden, detta var tyvärr bara en bråkdel av de som deltog i studien. Detta var ungdomar som hade lämnat behandlingshemmen eller fosterhemmen och stod nu på egna ben, de kände att utan advokaterna hade deras liv varit mycket svårare (Boylan & Ing, 2005). Sammantaget visar studien på att även om staten satsat hårt på att barnens röst ska bli hörd så känner barnen att de fortfarande är utan rättigheter och att deras röst inte blir hörd.
Tolkningen av barnets bästa
Anna Hollander (2005) har skrivit en artikel om barns delaktighet i rättsliga situationer, främst enligt Socialtjänstlagen och i lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga. Lagstiftningen som handlar om barn och barnets inflytande har diskuterats i Sverige under en lång tid, flera statliga utredningar har utrett barnets rättsliga ställning och lagstiftningen har ifrågasatts. I SoL och LVU har barnet fått en tydligare rättslig ställning än i annan lagstiftning som rör barn (a a). Att barnet fått en tydligare ställning motiveras med att föräldrar och barn ofta har skilda intressen i SoL och LVU och därför behöver barnet en starkare rättslig ställning i förhållande till deras föräldrar och de offentliga myndigheterna.
Hollander (2005) menar att det är ett välkänt problem att föräldrarnas problem och problematik tenderar att hamna i fokus i socialtjänsten och att barnen som är föremål för utredningen försvinner i utredningsmaterialet. Vidare menar forskaren att barnen sällan får information eller insyn i utredningen för att socialtjänsten avstår från att ta personlig kontakt med barnen och socialtjänsten klarlägger sällan
barnets egna åsikter och tankar om sin livssituation (a a). Forskaren menar att i praktiken uppstår det många problem när föräldrarna ska informeras om en barnavårdsutredning eller när socialtjänsten vill samtala med barn under 15 år. Forskaren menar vidare att det är ovanligt att barn under 15 år hörs under
utredningsprocessen. När föräldrarna och barnet har motstridiga intressen kan en särskild legal ställföreträdare förordnas för barnet enligt 36 § LVU.
Ställföreträdaren är oftast advokat ska framföra barnets synpunkter under den rättsliga processen, om ställföreträdaren och barnet har olika uppfattningar ska ställföreträdaren hävda den uppfattning som anses bäst tjäna barnets intressen (Hollander, 2005). Dessa konflikter som kan uppstå mellan barnet och dess ställföreträdare har inte berörts i lagens förarbeten. Forskaren menar att olika bedömningar kan göras av ställföreträdaren och av barnet själv, studier har visat att ställföreträdaren nästan alltid ansluter sig till socialnämndens bedömning av barnets situation och att de lämnar upplysningar om barnets behov. Dessa
upplysningar handlar främst om hur ställföreträdaren tolkat vad barnet sagt (a a). Socialtjänstlagen brukar beskrivas som en ramlag. Uttrycket ramlag hänvisas ofta till en lag som innehåller allmänna riktlinjer istället för detaljregler (Hollander, 2005). Tyngdpunkten i ramlagen brukar ligga på vem eller vilka som ska agera, vilka som ska vara med och fatta beslut, hur det formellt ska gå till att fatta beslut och på vilket sätt beslutet ska ske. När man tillämpar SoL och LVU kan det uppstå tolknings- och tillämpningsproblem när det gäller hur man ska göra barnet delaktig i beslut som ska fattas. Principen om barnets bästa är överordnad barnets rätt att komma till tals. Vad som skulle vara barnets bästa anges inte i SoL eller LVU, inte heller i vilka situationer som barnets vilja ska beaktas. Därför lämnas det stort utrymme till de vuxna att tolka vad som är barnet bästa (a a).
TEORI
För att besvara studiens syfte har vi i enlighet med den kritiska diskursanalysens riktlinjer (presenteras i kapitlet ”metod och material” på s 20-22) valt en
sociologisk teori för att ringa in den sociala praktiken (Jörgensen & Phillips, 2000).
Barnperspektivet
Barnforskaren, Alfred Oftedal Telhaug (Rasmusson, 1994) menar att
barnperspektivet kan ses som en etapp i barnets strävan mot frigörelse, som pågått de senaste århundradena och forskaren urskiljer tre faser i denna utveckling. Under den första fasen såg man på barnet som en miniatyr av en vuxen och barnet hade inget egenvärde i sig. Under 1700-talet ifrågasattes denna syn men forskaren menar att denna syn levt vidare. Den andra fasen karaktäriseras av barn- och ungdomspsykologiska forskningen, vilken kartlade barns utveckling med syftet att kunna kontrollera och forma barnet genom uppfostran. Den tredje fasen är dagens forskning där barnets frigörelse och individualisering är i fokus. Flera andra forskare menar att synen på barn och barndom förändrades under 1900-talet och att barnet fick ett egenvärde i sig och att fokus skiftade från att forska om hur barn bäst anpassades till samhället till att forska om hur barns medinflytande kan tillfredställas (Rasmusson, 1994).
När en myndighet eller domstol utreder och fattar beslut är det viktigt att förstå hur beslutet kan uppfattas utifrån barnets perspektiv (Cederborg & Karlsson, 2001). Begreppet kan även grunda sig i en respekt för barnets integritet och med rättigheten att behandlas som expert på sin egen situation. Det kan även beskrivas som barnets sätt att beskriva sin verklighet om sin omvärld. Barnperspektivet kan således beskrivas som ett mångtydigt och komplext begrepp. Både vuxnas och barns beskrivningar formas utifrån individens referensram, vilken är formad utifrån olika förutsättningar, sammanhang och positioner i samhället. Faktorer som ålder, kön och social klass påverkar även barnets beskrivning (Rasmusson, 1994).
Hur man än väljer att definiera begreppet menar Cederborg & Karlsson (2001) att huvudprincipen är att vuxna ska försöka förstå hur barn upplever och uppfattar sin situation. De menar vidare att kravet på ett barnperspektiv kan tolkas som att utredare och beslutsfattare ska fokusera på barnets beskrivning av sin situation. I slutändan är det dock de vuxna som tolkar och ansvarar för att barnets bästa är i centrum för ett beslut.
Enligt barnkonventionen är barn varje människa som är under 18 år, om inte barnet enligt lagen i barnets hemland blir myndig vid en tidigare ålder. Barnkonventionen har en syn på barnet som en självständig individ med egna rättigheter och för att se till att dessa rättigheter efterlevs krävs ett aktivt
barnperspektiv. Barnombudsmannen (2000) beskriver begreppet som mångtydigt med olika dimensioner. Det innefattar dels varje vuxens syn på barn, dels
samhällets allmänna syn på barn och dels barnets egen syn på sin tillvaro. Den dimension som sällan gör sig gällande är barnperspektivet som barns och ungas egen syn på sin tillvaro. I praktiken handlar barnperspektivet ofta om hur vuxna ser på barn (a a). Eftersom staten har det yttersta ansvaret för att
barnkonventionen förverkligas, innebär ett barnperspektiv i myndigheternas arbete att man ser beslutsalternativ utifrån barns synvinkel och låter barn komma till tals, för att ta reda på hur barnet uppfattar sin situation. Barnperspektivet innebär även att man analyserar vad ett beslut kan få för konsekvenser för ett barn (Barnombudsmannen, 2001). Ibland står barnperspektivet i motsats förhållande till ett vuxenperspektiv. När en sådan intressekonflikt uppstår ska barnets intresse ha företräde framför den vuxnes utifrån barnkonventionen (Rasmusson, 1994). Enligt Mattsson (2006) är barnperspektivets utgångspunkt individens
handlingsförmåga och lika värde, vilket lägger fokus på subjektet. Forskaren menar att en betydande del av barns uppväxt innebär att vuxna utför handlingar mot barnet och fattar beslut åt barnet. Det är därför mycket viktigt att respektera barnet som subjekt och inte endast som ett objekt. Detta innebär ett
förhållningssätt till barnet, där barnet inte bara är mottagare av lagen utan även den som lagen riktar sig till. Att se barnet som subjekt innebär således ett krav på att se barnet som aktör.
Halldén (2003) diskuterar distinktionen mellan barnperspektiv och barns
perspektiv. Det handlar om vem som formulerar perspektivet. Är det barnet eller är det barnets företrädare? Enligt forskaren måste ett barnperspektiv innehålla barns perspektiv, men att detta behöver tolkas av en vuxen. Barnperspektiv skrivet som ett ord syftar till att ta tillvara på barns villkor och barnets bästa. Skrivet som två ord blir syftet att fånga det enskilda barnets perspektiv. På så vis innebär barnperspektivet hur konsekvenserna av ett beslut påverkar barnet, för detta behövs nödvändigtvis inte information från barnet själv. Barns perspektiv innebär
däremot att barnet själv lämnat information om sin situation. Den nya barndomsforskningen förespråkar en etnografisk ansats för att fånga barns perspektiv. Vilket innebär att man studerar barn som en social grupp i ett system för maktfördelning, detta gör det inte nödvändigt med information direkt från barnen utan studien fokuserar på de strukturer som formar barnets liv. Leena Alanen (Halldén, 2003) argumenterar för vikten att koppla barns utsagor till en analys av samhälleliga strukturer. Den gemensamma utgångspunkten inom barndomsforskningen är att barn ska studeras som aktörer i ett samhälle, som subjekt och inte som objekt. Barnperspektivet innebär således att förståelsen för barns erfarenheter ska vara avgörande när man analyserar barns villkor.
Vi kommer att utgå ifrån barnkonventionens beskrivning av barnperspektivet, vilket vi kompletterar med Halldéns (2003) distinktion mellan begreppet barnperspektiv och barns perspektiv.
METOD OCH MATERIAL
Den kritiska diskursanalysen (som presenteras i detta kapitel) som metod behandlar inte i någon vidare mening hur forskaren ska gå tillväga i urval och datainsamling. Därför har vi valt att komplettera den kritiska diskursanalysens tillvägagångssätt med en kvalitativ metod i vårt urvalsförfarande och i vår datainsamling.
Urval & Datainsamling
Vi har gjort ett målinriktat urval, vilket är en samplingsteknik av strategiskt slag och innebär att man försöker skapa överensstämmelse mellan syfte och urval. Detta gör man genom att välja ut enheter som bäst anses ge svar på studiens syfte och frågeställningar (Bryman, 2012).
Vi har gjort ett strategiskt urval av domar som belyser vårt syfte och våra frågeställningar genom att selektera ut domar som avser barn som blivit
omhändertagna enligt 1, 2 och/eller 3 §§ LVU (Bryman, 2012). Vi har ytterligare gjort en avgränsning i förhållande till åldersintervallen 7-14 år och 15-17 år. Dessa åldersintervall har vi valt utifrån att den unge saknar processbehörighet, vilket innebär rätten att själv föra sin talan om den unge inte fyllt 15 år
(Socialstyrelsen 1997:51).
Enligt Svenning (2003) finns det ingen anledning att göra ett slumpmässigt urval när man gör en kvalitativ undersökning, då syftet med en sådan studie inte är att generalisera utan att exemplifiera.
Vi samlade in ett material bestående av 30 stycken LVU- domar från förvaltningsrätten, där rätten fattat beslut om beredande av vård enligt 1, 2 och/eller 3 §§ LVU. Kriterierna för domarna var att det skulle vara de 30 senaste domarna där parten var mellan 7-17 år. Vi delade sedan upp domarna i
åldersintervallen 7-14 år och 15-17 år. Vi gjorde sedan ett urval genom att välja ut 5 stycken domar ur respektive åldersintervall med kriteriet att domen skulle vara så omfattande som möjligt (Bryman, 2012). Vårt material består således av 10 stycken domar.
Domar och beslut är allmänna handlingar, såvida de inte är skyddade av sekretess. Det görs därför en sekretessprövning innan en handling lämnas ut i varje enskilt fall (Förvaltningsrätten, 2012-12-05). Detta betyder att de domar vi har hämtat ut har genomgått en sådan prövning och att uppgifterna i domarna inte är
sekretessbelagda. Vi anser dock att det är viktigt att behandla de personer som domarna berör med respekt för deras integritet. Vi valde därför att ge domarna nummer istället för att nämna parterna vid namn. En av domarna rör ett syskonpar, vilka vi har valt att analysera både tillsammans och var för sig. I uppsatsen kommer vi därför att benämna domen som 7a och 7b, för att särskilja vilket barn vi hänvisar till.
Vi har även samlat in material genom att göra en fritextsökning i olika databaser. Vi har använt sökorden; barnperspektivet, barnkonventionen, tvång, LVU, barnets bästa, barnets rätt, barn i rättsprocessen. Vi har använt oss av sökorden på både engelska och svenska, för att inkludera internationell forskning. Material har även samlats in från relevanta hemsidor för att finna uppdaterad information.
Analysmetod
Norman Fairclough är en brittisk språkforskare som ses som en av grundarna till den kritiska diskursanalysen. Enligt Fairclough (Jörgensen & Philips, 2000) är diskurs4 en viktig form av social praktik, som både reproducerar och förändrar kunskap, sociala relationer, maktrelationer och identiteter. Samtidigt formas diskursen av andra sociala praktiker och strukturer. Med andra ord står en diskurs i ett dialektiskt förhållande till andra sociala dimensioner. Med social struktur menar forskaren de sociala relationer i samhället som helhet och i institutioner. Vidare menas att den diskursiva praktiken inte endast reproducerar en redan befintlig diskursiv struktur utan även ifrågasätter den.
Fairclough (Jörgensen & Philips, 2000) har även intresserat sig för teori och metod inom empirisk forskning om språkbruk i den dagliga sociala interaktionen. Forskaren förespråkar en textorienterad diskursanalys som kopplar ihop tre traditioner; den detaljerade textanalysen, makrosociologisk analys av social praktik och den tolkande mikrosociologiska traditionen inom sociologin, vilken betraktar vardagen som någonting människor skapar genom gemensamma regler. Forskaren menar att textanalysen i sig är otillräcklig som diskursanalys, då den inte analyserar relationen mellan text, de samhälleliga och kulturella processerna och strukturerna. Därmed förespråkar han ett tvärvetenskapligt perspektiv. Den ovan nämnda makrosociologiska traditionen bygger på idén att sociala praktiker formas av sociala strukturer och maktrelationer. Idén med den microsociologiska traditionen är att människor är aktiva skapare av en regelbunden värld i
vardagspraktiker. Fairclough (Jörgensen & Philips, 2000) menar att en diskurs bidrar till att konstruera sociala identiteter, sociala relationer och kunskaps- och betydelsesystem. Vidare menar forskaren att fokus bör ligga på den
kommunikativa händelsen (exempelvis en artikel eller intervju) och på diskursordningen. Diskursordningen är de olika diskurser och genrer (ett språkbruk som konstituerar en del av en bestämd praktik) som används inom en social institution. En diskursordning består av olika diskursiva praktiker, genom
4
disku´rs betyder i dagligt tal samtal. I filosofiska och besläktade sammanhang kan ordet beteckna en helhet av sammanhängande uttryck, utsagor och begrepp, t.ex. den moraliska, den
vetenskapliga eller den religiösa diskursen, eller formen hos en sådan helhet (Nationalencyklopedin, 2013-01-07).
vilka tal och skrift produceras och tolkas. Inom varje diskursiv praktik används diskurser och språket på ett bestämt sätt.
Vi valde att använda oss av en kritisk diskursanalytisk metod för att analysera domarna i resultatet. Det finns fem gemensamma drag inom den kritiska diskursanalysen som kommer att presenteras i det här avsnittet. Det första gemensamma draget man kan se är att de sociala och kulturella processerna och strukturerna har en delvis lingvistisk5-diskursiv karaktär. Detta innebär att
diskursiva praktiker i vilka man skapar texter och tolkar dem anses vara en viktig del i den sociala praktiken vilket i sin tur bidrar till grunden för den sociala världen. Det är alltså genom de diskursiva praktikerna i den sociala världen som man finner sociala och kulturella förändringar, detta innebär inte att man enbart studerar talspråk och skriftspråk utan man ska även ta hänsyn till det visuella och relationen mellan språk och bilden (Jörgensen & Philips, 2000).
Det andra draget är att den sociala praktiken både skapas av och skapar den sociala världen och praktiken. Diskursen speglar de sociala strukturerna och processerna men formar och omformar dem också. Diskursen som språk är både en handling där människor kan påverka världen men också en handling som är socialt och historiskt förankrad. Det tredje draget handlar om att den kritiska diskursanalysen gör en konkret språklig textanalys av språkbruket i social interaktion (Jörgensen & Philips, 2000)
Inom den kritiska diskursanalysen menar man att diskursiva praktiker bidrar till ojämlika maktförhållanden mellan olika sociala grupper, detta kallar man för ideologiska effekter, detta är det som är det fjärde gemensamma draget. Forskningsfokuset ligger mot både de diskursiva praktikerna som konstruerar maktrelationer, världsbilder och sociala relationer men också mot de diskursiva konstruktionerna som bestämmer vissa sociala gruppers intressen. Syftet med att vara kritisk är att verka i riktning mot mer jämlika maktförhållanden i samhället som helhet (Jörgensen & Philips, 2000).
Det sista gemensamma draget är att kritisk diskursanalys ses som ett kritiskt angreppssätt som är politiskt engagerat i social förändring. De väljer att ställa sig på de undertrycka samhällsgruppernas sida. Målet med kritiken är att avslöja den diskursiva praktiken som upprätthåller de ojämlika maktförhållandena men också att verka för social förändring (Jörgensen & Philips, 2000).
Den tredimensionella modellen
Fairclough (Jörgensen & Philips, 2000) har utvecklat en tredimensionell modell som är en analytisk ram som kan användas vid empirisk forskning om samhället. Modellen går ut på att de tre dimensionerna bildar en konkret diskursanalys av en kommunikativ händelse. De tre dimensionerna är 1) textens egenskaper, 2) de produktions- och konsumtionsprocesser som är förbundna med texten även kallat diskursiv praktik och 3) den bredare sociala praktik som den kommunikativa händelsen är en del av, även kallat den sociala praktiken. En viktig aspekt när man använder sig av modellen är att när man behandlar textens egenskaper behandlar man även den diskursiva praktiken och vice versa. Syftet med den kritiska diskursanalysen är att presentera relationen mellan språkbruk och social praktik. Analysen lägger fokus vid de diskursiva praktikernas roll i att upprätthålla den
5
sociala ordningen och till social förändring. Detta gör man genom att analysera den kommunikativa händelsen eller fallen av språkbruk som en del av
diskursordningen, då den kommunikativa händelsen, som är en form av social praktik, reproducerar eller ifrågasätter diskursordningen (Jörgensen & Philips, 2000).
Fairclough (Jörgensen & Philips, 2000) har gjort en beskrivning av hur en analys enligt den kritiska diskursanalysen kan se ut. Utgångspunkten är att diskursiva praktiker står i ett dialektiskt förhållande till andra sociala praktiker. Den
diskursiva praktikens egenskaper har sin grund i den sociala praktiken. Forskaren menar att det är den sociala praktiken som bildar utgångspunkt för syftet. Valet av material är beroende av syftet, forskarens kunskap om vad som är relevant
material och om man kan inhämta det. Analysen utgår ifrån den tredimensionella modellen och de olika dimensionerna kan analyseras var för sig.
Genom att göra en analys av den första dimensionen, textens egenskaper, kan man beskriva hur diskurserna förverkligas i texten, vilket gör att man kan komma fram till och underbygga sin tolkning. När man analyserar den andra dimensionen, diskursiva praktiken, tittar man på hur texten är producerad och konsumerad. När man har undersökt texten som text och som diskursiv praktiken, ska dessa
placeras i förhållande till den bredare sociala praktiken som de är en del av. För det första ska relationerna mellan den diskursiva praktiken och den diskursordning som den är en del av att beskrivas. För det andra ska man försöka beskriva de delvis icke-diskursiva sociala och kulturella relationer och strukturer, vilka skapar ramen för den diskursiva praktiken. När man gör denna analys menar Fairclough (Jörgensen & Philips, 2000) att det krävs att man som forskare tar hjälp av en annan teori, exempelvis en sociologisk teori, som belyser den sociala praktiken. Det är i analysen av förhållandet mellan den sociala praktiken och den diskursiva praktiken som forskaren kommer fram till sina slutsatser.
Etiska överväganden
Etikrådet vid Hälsa och Samhälle på Malmö högskola godkände studien Dnr HS60-2012/1013:3. Etikrådets utlåtande var att materialet är relevant och de etiska implikationerna av att arbeta med domar har beaktats av uppsatsförfattarna. Uppsatsarbetet tillstyrks därför av etikrådet.
I syfte att uppfylla konfidentialitetskravet har vi varken tagit kontakt med de personer som domarna berör, eller använt oss av domarna i sin helhet. Endast de stycken som besvarar vårt syfte med studien har bearbetats och analyserats. Det kommer därför vara mycket svårt att utläsa vem domen handlar om. De personer som nämns i domarna har inte nämnas vid namn, vi har inte heller angett
detaljerade uppgifter som kan tänkas kränka de personer som domen berör i studien och därmed säkerställs deras integritet. För att uppgifterna om personerna i domarna ska behandlas med största möjliga konfidentialitet kommer vi vid förfrågan om att ta del av vårt insamlade material att avidentifiera domarna. Vi anser även att nyttan med studien överväger riskerna (Bryman, 2012).
Tillförlitlighet
För att bedöma kvaliteten i vår studie har vi utgått ifrån ett grundläggande kriteriet om tillförlitlighet. Tillförlitligheten innehåller fyra delkriterier, trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet och en möjlighet att styrka och konfirmera (Bryman, 2012). Trovärdighet innebär att det kan finnas flera olika beskrivningar av en
social verklighet men att beskrivningen vi gör som forskare avgör hur pass vedertagen den kommer att bli i andra människors ögon. Trovärdighet i resultaten innebär att man säkerställt att studien utförts i samförstånd med de regler som finns (a a). Vi har uppnått trovärdighet genom att vi utfört studien i samförstånd med de regler vi har att följa, exempelvis att vi skickade in vårt syfte till det etiska rådet och fick ett godkännande därifrån, att vi analyserade vårt material utifrån en tredimensionell modell och att vi använt oss av relevant material och tidigare forskning.
Vid kvalitativ forskning tenderar resultatet att fokusera på det kontextuellt unika och på betydelsen av den sociala verklighet som studerats. Överförbarheten innebär att med en fyllig beskrivning kan man som forskare förse andra personer med material som kan användas vid andra områden (Bryman, 2012). Till skillnad från den kvantitativa forskningen som eftersträvar bredd, eftersträvar den
kvalitativa forskningen djup i det man som forskare undersöker (a a). Vår studie har uppvisat det kontextuellt unika då vi analyserat ett litet antal domar och fokuserat på det som är skrivet i domarna om barnen. Överförbarheten i vår studie uppnås genom att vi gjort en utförlig presentation och analys av domarna. Vi har även presenterat relevant bakgrundsmaterial, tidigare forskning och teori. Pålitligheten innebär att en fullständig och tillgänglig redogörelse av alla faser i forskningsprocessen skapas och att någon kritiskt granskar studien (Bryman, 2012). Det sista kriteriet, möjlighet att styrka och konfirmera innebär att man som forskare försöker säkerställa att man agerat i god tro. Det vill säga att vi som forskare inte medvetet låtit personliga värderingar eller teoretiska inriktningar påverka studiens utförande eller resultat (a a). Vi är medvetna om våra personliga åsikter och värderingar angående ämnet och är medvetna om att de på ett eller annat sätt kan ha påverkat studiens resultat. Genom att medvetandegöra dessa har vi försökt säkerställa att vi agerat i god tro. Pålitligheten i vår studie skapades genom att vår handledare och kurskamrater kritiskt granskade studien under tiden vi skrev den och att en examinator sedan redogör för sina åsikter om studien när den är klar. Vi har även redogjort för alla steg i processen i kapitlet ”metod och material”.
RESULTATANALYS
I följande kapitel kommer domarna att analyseras utifrån uppsatsens teoretiska inramning, samt utifrån bakgrundsinformationen som presenterats. Resultatet presenteras under tre kategorier; FN:s barnkonvention, artikel 12 & barns perspektiv, barnperspektivet samt den rättsliga hanteringen av LVU- mål i förvaltningsrätten.
FN:s barnkonvention, artikel 12 & barns perspektiv
Nedan presenteras och diskuteras delar av domarna. Analysen är uppdelad i två ålderskategorier, 7-14 år och 15-17 år.
Domarna där barnet är 7-14 år
Barnkonventionens artikel 12 anger att barnet ska ges möjlighet att höras i alla domstols- och administrativa förfaranden, direkt eller genom företrädare
den unge saknar dock rätten att själv föra sin talan om den unge inte fyllt 15 år (Socialstyrelsen 1997:51). I enlighet med detta har alla barn som är under 15 år företrätts av ett offentligt biträde som även är barnets ställföreträdare i
förvaltningsrätten.
Det offentliga biträdet/ställföreträdaren ska ta tillvara på barnets intressen och framföra de synpunkter och önskemål som barnet har. Om ställföreträdaren har en annan uppfattning än barnet, bör han med beaktande av barnets önskemål hävda den uppfattning som bäst tjänar barnets intresse (prop. 1994/95:224). I samtliga domar är det ställföreträdaren som framfört barnets åsikt i förvaltningsrätten, dock väldigt sparsamt. Ställföreträdarens uppfattning av vad som bäst tjänar barnets intresse har överrensstämt med barnets uppfattning;
Barnets ställföreträdare medger ansökan och anför bl. a. att barnet samtycker till tvångsvård samt att barnet mår dåligt och vill ha hjälp (Dom 6, s 4).
Barnen medger genom sin ställföreträdare och offentliga biträde socialnämndens ansökan som bl. a. anför följande. Det som kommit fram i utredningen visar att det finns stora brister i hemmiljön, framförallt i boendemiljön men även beträffande mat, kläder och ekonomi samt genom vårdnadshavarens sjuklighet. Bristerna utgör en påtaglig risk för barnens hälsa och utveckling kan komma att skadas (Dom 7a och 7b, s 5).
Trots att barnets åsikter och synpunkter är nästintill obefintliga i domarna lyfts barnets perspektiv och barnets åsikter fram i viss mån av socialnämndens
utredning som delvis innefattar skolans och olika behandlingsinstansers uppgifter. Dessa anges i domarna och är en del av rättens beslutsunderlag. Socialnämnden anför följande i sin ansökan i dom 7a, s 7;
Socialnämnden bedömer att det inte är lämpligt att placera barnen hos pappan då det med bakgrund av föräldrarnas vårdnadstvist skulle innebära att barnens och pappans relation allvarligt skulle påverkas till det sämre. Barnet uttrycker dessutom att barnet inte vill träffa sin pappa mer.
Olika behandlingsinstanser som barnen i domarna 7a, 7b och 8 varit i kontakt med har bidragit till att barnets perspektiv och barnets åsikter framförts i rätten.
I fyra av fem domar är barnet 14 år och i en av domarna är barnet 8 år. Det går att urskilja en viss skillnad i hur och i vilken utsträckning barnets åsikter skildras i domen som rör barnet som är 8 år och de övriga domarna. Ställföreträdaren anför likvärdig information som i de andra domarna medan socialnämnden, skolan och andra behandlingsinstanser endast anför en mening som barnet sagt på
behandlingshemmet;
Man har observerat att barnet har beslutsångest och barnet har själv sagt att barnet mår dåligt för att barnet inte klarar av att bestämma sig (Dom 7b).
