Barnets röst och bilder av barnet

Uppsala Universitet Socionomprogrammet C-uppsats Sociologi Ht. 2011

Barnets röst och bilder av

barnet

Författare: Andreas Torsman

Sammanfattning

Barns röst i domstolsprocesser är sällan så stark som den borde vara enligt FN:s barnkonvention och svensk lagstiftning. När barnets röst inte får komma fram minskas delaktigheten för barnet i domstolprocessen.

Denna uppsats har studerat barns röst och social konstruktioner av barnet i domar om 2 § LVU. Ett vidare syfte har även varit att undersöka om socialtjänstens och rättens bilder av barnet är

samstämmiga i de studerade domarna. För att möjliggöra detta har rättsliga beslut från förvaltningsrätten studerats med hjälp av en kvalitativ innehållsanalys. Denna analys har genomförts utifrån ett socialkonstruktionistiskt och barndomssociologiskt perspektiv.

Uppsatsens resultat pekar på att barnets röst varierar starkt mellan olika domar. Vidare framkom sex olika bilder av barnet i analysen utifrån de olika parterna och deltagarna i domarna. Bilderna av barnet som framkom utifrån socialtjänsten och rätten var ofta samstämmiga och aldrig direkt motstridiga.

1. Inledning

”Mammans inställning är så stark att [barnet] från tidig ålder bekräftat hennes uppfattning för att undvika hennes aggressioner.”

Detta citat är hämtat ur en dom gällande 2 § lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU). Citatet är en del av socialnämndens argumentation inför förvaltningsrätten om varför en pojke bör tvångsomhändertas. I detta sammanhang behöver socialnämnden ta ställning till att pojken i socialtjänstens utredning uppgett dubbla budskap om huruvida han vill bo hos sin moder eller inte. Socialnämnden måste också relatera till att pojkens moder har valt att bestrida dess ansökan om LVU.

I ljuset av denna uppsats säger citatet två saker. Den ena saken är att citatet skapar en bild av barnet som icke trovärdigt, att man inte kan lita på det pojken säger då han stödjer moderns negativa inställning till tvångsvård. Det andra är att citatet säger något om hur barnets röst och delaktighet är begränsad i domen. Ingenstans i domen kommenterar pojken själv frågan om hans bristande

trovärdighet i socialnämndens ögon. Barnets ord refereras endast av andra, vilket minskar pojkens möjlighet till en meningsfull delaktighet i jämförelse med om barnet själv uttalat sig.

Frågan om barns röst är aktuell i samhällsdebatten. Barnombudsmannen menar att barn enligt FN:s barnkonvention så har barn en absolut rättighet att komma till tals (Sveriges Radio, 2011a). Trots denna rättighet så brister det i praktiken, uttalar barnombudsmannen i Sveriges Radio. Även FN:s barnrättskommitté riktar kritik mot Sverige och menar att landet i praktiken inte följer

barnkonventionen, något som också uppmärksammats i media (Dagens Nyheter, 2011; Svenska Dagbladet, 2011; Sveriges Radio, 2011b). Kritiken från FN består främst i att Sverige inte har gjort bankonventionen till lag utan istället försöker spegla barnkonventionen i svensk lagstiftning.

1.2. Svensk och internationell rätt

Ett viktigt internationell avtal som rör barns rättigheter är FN:s barnkonvention. Sverige ratificerade barnkonventionen 1990, sedan dess är landet förpliktigat att följa de artiklarna i konventionen. En central utgångspunkt för uppsatsen är barns röst1 _{och därmed barns delaktighet. Detta kan länkas till} barnkonventionen då en av dess fyra vägledande principer (Schiratzki, 2010, s. 42) särskilt

behandlar barns delaktighet. Denna princip finns i barnkonventionens 12:s artikel och lyder som följer:

Konventionsstaterna skall tillförsäkra det barn som är i stånd att bilda egna åsikter rätten att fritt uttrycka dessa i alla frågor som rör barnet, varvid barnets åsikter skall tillmätas betydelse i förhållande till barnets ålder och mognad.

För detta ändamål skall barnet särskilt beredas möjlighet att höras, antingen direkt eller genom företrädare eller ett lämpligt organ och på ett sätt som är förenligt med den nationella lagstiftningens procedurregler, i alla domstols- och administrativa förfaranden som rör barnet.

Här framgår barnets rätt att göra sin röst hörd i alla ärenden som berör barnet. I konventionens första stycke framgår att barnets röst ska ha ett inflytande som avspeglar barnets ålder och mognad. Enligt Mattsson (1998, s. 55) kan detta i praktiken ibland misstolkas som att barnet inte behöver höras förrän barnet uppnått en viss ålder och mognad. Det är dock barnets absoluta rättighet att få uttrycka sin röst, frågan om ålder och mognad är något som ska avgöras i ett skede då barnet redan har uttalat sig (Mattsson, 1998, s. 55). Det är just barnets röst som är ett delfokus för denna uppsats, det är inte att utreda barnets slutgiltiga inflytande över domen. I artikelns sista stycke framgår även explicit att denna konvention gäller för domstolsprocesser vilket förstås innefattar

förvaltningsrättens process om LVU.

Uppsatsen studerar domar om 2 § LVU vilket är en tvångslagstiftning som är tänkt att skydda barn som far illa i sin hemmiljö. 2 § LVU följer här i sin helhet: ”Vård skall beslutas om det på grund av fysisk eller psykisk misshandel, otillbörligt utnyttjande, brister i omsorgen eller något annat

förhållande i hemmet finns en påtaglig risk för att den unges hälsa eller utveckling skadas.”. Denna bestämmelse tar sin utgångspunkt i 1 § LVU som bland annat, gällande barns röst, stadgar att: ”Den unge skall få relevant information och hans eller hennes inställning skall så långt möjligt klarläggas. Hänsyn skall tas till den unges vilja med beaktande av hans eller hennes ålder och mognad.”. Här kan paralleller dras till barnkonventionen då barnets vilja skall klarläggas och att denna ska beaktas efter barnets åder och mognad. Barnet ska även få hjälp att föra fram sin talan och sina intressen i form av ett offentligt biträde (39 § LVU). Barnet har även en rättighet att föra sin egen talan om barnet är minst 15 år gammalt (36 § 1 st. LVU). Som regel i domstolsförhandlingar om LVU så kompletteras det skriftliga förfarandet med en muntlig förhandling (Mattsson, 1998, s. 46; 35 § LVU). Under den muntliga förhandlingen får parterna och parternas eventuella vittnen uttala sig. Det skiljer sig åt mellan olika domar hur många som uttalar sig. Det är under den muntliga förhandlingen som barn som är minst 15 år har en rättighet att göra sin röst hörd på ett direkt sätt inför förvaltningsrätten. Dock bör även barn under 15 år också höras om det kan antas att barnet inte tar skada av det (36 § 3 st. LVU).

Trots alla dessa bestämmelser pekar mycket forskning mot att barnet inte har en tillräcklig

delaktighet i domstolsprocesser (Block et al., 2010; Näsman et al., 2009; Mattsson, 1998). Mer om detta kommer under kapitlet tidigare forskning.

1.2. Det rättsliga beslutet

Det rättsliga beslutet kallas det dokument som, i fallet med LVU-domar, förvaltningsrätten ställer samman efter det att domstolsprocessen är avslutad. Detta dokument är ett meddelande av

förvaltningsrättens beslut i målet och även en sammanfattning av den domstolsprocess som lett fram till detta beslut. Det som ligger till grund för förvaltningsrättens beslut är det som framkommit skriftligen i målet och i den muntliga förhandlingen. Det som inte framkommer i denna grund för beslutet kommer heller inte att beaktas i förvaltningsrättens beslutsprocess. Detta innebär att om barnets inställning inte finns med i det skriftliga eller muntliga förfarande så kommer barnets inställning inte heller att påverka beslutets utgång (Mattsson, 1998, s. 50).

Ett rättsligt beslut gällande LVU följer oftast en viss mall i sin form. Först presenteras motparterna kortfattat. Dessa parter är oftast socialnämnden å ena sidan som ansöker om ett LVU hos

förvaltningsrätten. Å andra sidan är det vårdnadshavarna och den unge, som barnet kallas. Dessa kan ha olika inställningar till det LVU som socialtjänsten ansöker om. I anslutning till dessa korta presentationer klargörs också vem som är barnets offentliga biträde. Efter detta presenteras

förvaltningsrättens beslut i målet. Sedan presenteras en bakgrund till målet. Denna ofta består ofta av en summering av socialnämndens utredning kring barnet. Detta följs som regel av vad som framgått vid den muntliga förhandlingen. Där framgår vilka som uttalat sig och en summering av vad som sagts. Här kan olika deltagare i målet kommit till tals, exempelvis socialnämnden, barnet, vårdnadshavarna, vårdnadshavarnas vittnen och socialnämndens vittnen. Här använder jag ordet deltagare som ett bredare uttryck i jämförelse med begreppet parter. Exempelvis så är ett vittne inte en part i målet, men är ändå en deltagare i domstolsprocessen. Efter referatet från den muntliga förhandlingen följer förvaltningsrättens resonemang om bakgrunden till sitt beslut.

I denna uppsats kommer det rättsliga beslutet även att refereras till som domen. 1.3. Bilder av barnet och barns röst

1.4. Syfte och frågeställningar

Uppsatsens syfte är dels att undersöka vilka bilder av barnet som konstrueras, dels hur barnets röst framställs i domar som gäller 2§ LVU. I syftet ingår även att undersöka om det finns en

samstämmighet mellan socialtjänstens och rättens konstruktion av barnet.

Mina frågeställningar är:

– Vilka bilder av barnet kan utläsas i domarna? – Hur framställs barnets röst i domarna?

– Finns det en samstämmighet mellan socialtjänstens och rättens konstruktion av barnet?

2. Tidigare forskning

Detta kapitel syftar till att redogöra för tidigare forskning nära uppsatsens undersökningsområde och förklara hur denna forskning relaterar till uppsatsen syfte. Först presenteras tre studier som främst berör bilder av barn och hur dessa på olika sätt kan relateras till barns delaktighet i

domstolsprocesser eller socialt arbete. Sedan presenteras två studier som främst relaterat till barns röst i samband med domar om tvångsvård.

2.1. Bilder av barn och barns delaktighet

Näsman et al. (2009) har studerat domar från förvaltningsrätten (dåvarande länsrätten) gällande sökandens överklaganden i ärenden om bistånd från socialtjänsten. Domarna kompletterades med intervjuer med professionella från socialtjänsten och förvaltningsrätten. Syftet med studien var att med hjälp av en diskursanalys undersöka hur barn framställs i domarna utifrån ett

socialkonstruktivistiskt perspektiv. Näsman et al. tar sin utgångspunkt i barndomssociologin som bland annat behandlar vikten av att barn ses som aktörer i olika sammanhang.

Författarna ser i sin analys olika positioner som man ger barn i domarna. Exempel på sådana positioner kan vara Det osynliga barnet, Synlig som behövande, Barnet som aktör, med flera (Näsman et al, 2009, s.17-31). Dessa positioner kan sedan i sin tur delas in i olika kategorier. Författarna ser även att man implicit eller explicit förhåller sig till hur man i Sverige idag betraktar en normal barndom. Detta innefattar även de materiella rättigheter som förknippas med en normal barndom, vilket är centralt för frågan om ekonomiskt bistånd.

Ett viktigt resultat från studien är att även fast ett barn ses som en kompetent aktör innebär det inte per automatik att man anser att det har rätt vara en del i beslutsprocessen gällande ekonomiskt bistånd (Näsman et al., 2009:41). Detta kan relateras till uppsatsens syfte som är att undersöka kopplingen mellan barns röst och bilder av barn.

röst och vilka bilder av barn som skapas i samband med detta. Närmare bestämt har författarna studerat hur barn konstrueras av rätten. Denna konstruktion kan länkas till den inställning som barnen haft i sakfrågan. Som exempel kan nämnas att om barnet har en negativ inställning till att umgås med sin umgängesförälder så konstrueras barnet i regel som problematiskt (Röbäck och Höjer, 2009, s. 673). Anledningen till varför barnet då betraktas som problematiskt anser författarna vara att barnets åsikt går på tvärs mot rättens vilja. Bland annat i de fall då barnets åsikt klassats som negativ i sakfrågan så ifrågasätter rätten ofta om denna inställning representerar barnets ”verkliga vilja”. På motsvarande sätt konstrueras barn som oproblematiska, och ingen diskussion uppstår om barnets ”verkliga vilja”, i de domar då barnet intar en positiv inställning i sakfrågan (Röbäck och Höjer, 2009, s. 674). Författarna studerade rättsliga beslut och intervjuade

professionella som var kopplade till ärendet för att komma fram till sin slutsats. Bilder av barnet som skapas av rätten är alltså beroende av hur barnets inställning relaterar till rättens inställning (Röbäck och Höjer, 2009, s. 678).

En annan studie som också undersöker hur barn framställs är Barnet i teksten. En studie av språk og fortellemåter i tekster om barnevern (Nybö, 2006). Här har författaren undersökt en tidigare

genomförd studie då forskare intervjuat norska socialarbetare om hur de jobbar med utsatta barn. Med en narrativ textanalys undersöker Nybö hur socialarbetarna konstruerar barn genom språket. Nybö finner en tydlig skillnad i hur de professionella pratar om barn. Socialarbetarna kan å ena sidan prata om barn med ett mer vardagligt språk som relaterar till barnens upplevelser. Å andra sidan kan socialarbetarna också använda sig av ett mer professionellt språk, med termer och uttryck som är specifika för deras yrke. Nybö (2006, s. 77) drar slutsatsen att i det senare fallet är

språkbruket ett hinder för att kunna framställa barn som aktörer, då barnen istället ofta framställs som objekt. Författaren hävdar alltså att det finns en stark koppling mellan hur man pratar om barn och vilken praktik som sedan blir gällande (2006, s. 85). Exempel på ett språkbruk som förstärker barns position som objekt är att socialarbetarna talar om placeringar eller att placera ett barn. Detta sätt att tala vittnar om en placering av något. Med ett sådant sätt att tala är det alltså svårt att i praktiken öka barns aktörskap och delaktighet.

2.2. Barns röst i samband med domar om tvångsvård

Man skulle kunna fråga sig om vikten av en delaktighet i domar om tvångsvård kanske är en vuxenkonstruktion som saknar grund och legitimitet hos barnen själva. Dock så pekar en amerikansk studie åt ett annat håll. Undersökningen studerade barns kunskaper och attityder angående att vara del i en domstolsprocess gällande möjlig tvångsvård (Block et al., 2010). Författarna intervjuade barnen direkt efter deras medverkan i domstolen. Studien pekar mot att barnen i många fall har begränsade kunskaper om domstolsförfarandet. Författarna hittade heller inget samband mellan denna typ av kunskap och det antal gånger som ett barn varit med om liknande processer. Något som kan relateras till denna uppsats är resultatet att barnen i studien tydligt önskade en större medverkan i domstolsprocessen. Detta legitimerar, även utifrån barnens perspektiv, att undersöka hur barns röst framställs i förvaltningsrätten.

En studie som går att länka till barns röst och barnkonventionens tolfte artikel är Barnets mening i LVUprocessen, utförd av Mattsson (1998). Författaren undersöker hur barnens intresse framställs i domarna och om barnen får uttrycka sin mening i domstolsprocessen om LVU. För att kunna svara på dessa frågor tittar Mattsson på olika källor såsom förhandlingsprotokoll, inlagor från barnets offentliga biträde, socialtjänstens utredning och det rättsliga beslutet. Resultaten visar på att barnens egna berättelser genomgående saknas i socialtjänstens utredningar vilket gör att de även saknas i de rättsliga besluten (Mattsson, 1998, s. 50). Författaren visar på att detta inte beror på brister i

barnets röst ser ut i domar om LVU är centralt för denna uppsats. Detta är en förutsättning för att sedan kunna relatera barnets röst till bilder av barnet. Dock jämför Mattsson barnens röst med gällande rätt, både svensk rätt och FN:s barnkonvention, vilket inte är föremål för denna uppsats. Mattsson framhåller också att barnet, utifrån artikel 12 i barnkonventionen, har en absolut rätt att bli hörd i dessa sammanhang (Mattsson, 1998, s. 55). Kriterierna i barnkonventionens 12:e artikel om ålder och mognad är alltså relaterade till hur stor vikt man ska fästa vid barnets åsikt, inte om barnet ska höras eller ej. Mattsson (1998, s. 50) visar även på att man i materialet många gånger talar om barnet istället för att framföra barnets egen röst. Här kan paralleller dras till Nybö (2006, s. 77) och Näsman (2009, s.43) där resultaten, som sagt, pekar mot att man från myndigheters sida många gånger pratar om barn som objekt.

2.3. Sammanfattning

Gällande barns delaktighet och röst, så visar forskningen på stora brister inom det sociala arbetet. Många gånger får barn inte möjlighet att uttala sig i ärenden som på ett direkt sätt berör barnet. Att barns har en bristande delaktighet har påträffats inom domstolsförfaranden som berör LVU,

ekonomiskt bistånd och domar om verkställighet av umgänge. En av studierna visar på att många av barnen själva önskar en högre delaktighet, såsom att tala direkt inför domstolen.

3. Teoretisk referensram

Hur man i ett samhälle ser på barn och vilken delaktighet barn har är centrala spörsmål inom vad som kallas för den nya barndomssociologin (barndomssociologin). Inom denna teoretiska tradition ser man på barn som socialt konstruerade (Näsman, 2003, s. 3). Denna typ av analys tar sin

utgångspunkt i en annan teoretisk tradition, nämligen socialkonstruktionismen. 3.1. Socialkonstruktionism

Denna teori utgår ifrån att verkligheten är socialt konstruerad utifrån en historisk och social kontext (Payne, 2008, s. 238). Hur en människa uppfattar verkligheten är därmed beroende av den historiska epok och den kultur som hon befinner sig i. Verkligheten är då inget fast och konkret utanför

människans sinnen, utan det är människan själv som konstruerar denna verklighet genom sin

uppfattning om den. Berger och Luckman (1979, s. 31) skriver om den sociala verkligheten i termer av vardagsvärlden. Följande citat får visa på hur denna uppsats relaterar till verkligheten som social konstruktion: ”Vardagsvärlden tas inte bara för givet som verklighet av de vanliga

samhällsmedlemmarna under det subjektivt meningsfulla liv de lever. Det är en värld som har sitt ursprung i deras tankar och handlingar, och som vidmakthålls som verklig genom dessa.” (Berger och Luckman, 1979, s. 31). Den sociala verkligheten är alltså något som tas för givet. Dessutom skapas och upprätthålls denna verklighet genom samhällsmedlemmarnas handlingar och tankar. I ljuset av hur man i ett samhälle konstruerar barn så blir detta synsätt aktuellt. Uppfattningen om vad som är ett barn är något som tas för givet. Dessutom hålls denna föreställning levande och skapas genom olika handlingar och tankar som berör denna uppfattning.

3.1.1. Dekonstruktion – ett socialkonstruktionistiskt angreppssätt

Enligt Wyness (2006, s. 18-19) är analysen av hur den sociala verkligheten konstrueras en övning i dekonstruktion. Att undersöka en konstruktion innefattar att plocka isär denna och

uppfattningar om hur barn i allmänhet är beskaffade. Dessa uppfattningar kan vara att barn i allmänhet betraktas som oskuldsfulla och passiva. Vidare analyserar Wyness bilden av det sexuellt utnyttjade barnet och menar att barnets oskuldsfullhet anses ha blivit förstört i samband med det sexuella övergreppet. Vidare konstrueras barnet som totalt passivt och utan handlingskraft i övergreppssituationen, samtidigt som förövaren konstrueras i likhet ett mäktigt rovdjur. Just detta, att identifiera och dekonstruera olika bilder av barn, är ett ledande angreppssätt för denna uppsats då ett delsyfte är att undersöka vilka bilder av barn som framställs i LVU-domarna. Wyness skriver vidare om social dekonstruktion: ”Deconstructing […] becomes an exersice in transforming the taken-for-granted into the problematic through the uncovering of power and competing interests […]” (Wyness, 2006, s. 20). Här framgår att dekonstruktion handlar om att problematisera en bild av barnet som tas för givet. Vidare framgår även att olika och motstridiga intressen kan ha betydelse för hur och varför just denna sociala verklighet skapas. Detta kan bli aktuellt i analysen av domarna då olika parter som för sin talan i målet även har uttalat olika intressen gällande domens utfall. 3.2. Barndomssociologi

Barndomssociologin utgår i sin analys av barn till stor del från ett socialkonstruktionistiskt perspektiv. Att klargöra hur barn betraktas är en central uppgift inom barndomssociologin. Ett exempel kan hämtas från Qvortrup (1994, s. 4), en av förgrundsfigurerna för barndomssociologin. Författaren skriver att barn inte ses som ”human beings” utan som ”human becomings”. Med det menar Qvortrup att vuxenheten betraktas som målet för en människas utveckling. Vuxenheten kan till och med ses som målet med att vara människa, att det är först då en människa kan betraktas som en färdig. Detta sätt att värdera barn och deras upplevelser, menar Näsman (2003, s. 4), kan även kallas för utvecklingsperspektivet. Enligt Näsman kan detta perspektiv resultera i att barns rättigheter här och nu förbises till förmån för deras utveckling mot vuxenheten.

Utvecklingsperspektivets syn på barn är relevant vid studier av domar om LVU. Lagtexten baseras på att skydda barn från skada på deras hälsa och just utveckling (2 § LVU). Själva grunden till en speciell skyddslagstiftning för barn ligger i att man ser barn som behövande. Att barn är psykiskt och fysiskt svagare i jämförelse med vuxna (Näsman, 1994, s 169-171). Qvortrup (1994, s. 4) menar att barn även kan konstrueras på andra ofördelaktiga sätt. Exempel på det är att barn i allmänhet konstrueras som omogna, icke ansvarstagande och inkompetenta. Detta, menar

ambitioner om att flytta fram barns positioner i samhället (Näsman, 2003, s. 2). Detta kan liknas vid vissa feministiska traditioner som arbetar för att flytta fram kvinnans position. Med att föra fram barns positioner menas bland annat att underlätta för barn att påverka sina villkor på egen hand och/eller genom representanter. Dessa möjligheter till inflytande och makt begränsas då av den strukturella marginaliseringen av barn som social kategori. Dessa strukturer upprätthålls till övervägande del av vuxna. De vuxna kan även, som ett led i deras strukturella överordning, utöva paternalism gentemot barn genom att anse sig veta vad som är bäst för barn (Näsman, 2003, s. 8). 3.3.1 Barns delaktighet och barns röst

Inom barndomssociologin betraktas barn även som aktörer med en egen handlingskapacitet (Qvortrup, 1994, s. 22-23; Näsman, 2003, s. 6-7). Utifrån barns möjlighet att aktivt påverka sin livssituation blir begreppet delaktighet centralt. Näsman (2003, s. 12) nämner att en delaktighet som upplevs som reell och meningsfull innefattar vissa kriterier. Dessa är vikten av att 1) få tillträde till den plats där delaktighet blir möjlig, 2) få relevant information för situationen, 3) få göra sin röst hörd och 4) att den blir lyssnad till med respekt. Det är utifrån det tredje kriteriet som begreppet ”barns röst” definieras i denna uppsats. Med barns röst menas alltså hur barnet får göra sin

4. Metod

Uppsatsen syftar till att undersöka 2 § LVU-domar. Närmare bestämt hur bilder av barn framställs och hur barns röst konstrueras i domarna. För att möjliggöra detta har domar samlats in från en förvaltningsrätt någonstans i Sverige. Dessa rättsliga beslut har sedan analyserats utifrån en induktiv och kvalitativ ansats för att undersöka bilder av barn och barns röst i domarna. Analysen är en kvalitativ innehållsanalys som har utgått från barndomssociologisk och socialkonstruktionistisk teori.

Utifrån uppsatsens syfte och metod bör det tydliggöras att denna uppsats endast undersöker hur domstolsprocessen skildras i det rättsliga beslutet, inte domstolsprocessen i sig.

4.1. Datainsamling och datainformation

All data i denna uppsats består av rättsliga beslut som hämtats från en förvaltningsrätt i Sverige. Förvaltningsrättens rättsliga beslut om LVU är offentliga handlingar. Dessa domar behandlar socialnämndens ansökan till förvaltningsrätten om beredande av vård enligt 2 § LVU. Populationen som jag har utgått ifrån är alla domar, enligt ovanstående beskrivning, som meddelats under en slumpmässigt utvald fyraveckorsperiod någon gång under januari-november 2011. Anledningen till att populationen valdes från nuvarande år är att materialet bör vara så aktuellt som möjligt. Denna tidsmässiga aktualitet kommer då att reflekteras i uppsatsens resultat. I populationen ingick sex domar, vilka samtliga analyseras i denna studie. Urvalet av domar kan således sägas vara ett totalurval.

Då textdokument används som datakälla är det viktigt att inta ett kritiskt förhållningssätt till materialet. Tre kriterier, som är aktuella för denna uppsats, gällande ett kritiskt synsätt på text nämns i Bryman (2002, s. 357). Det första kriteriet behandlar autenticiteten vilken inte betvivlas då domarna hämtats ut direkt från förvaltningsrätten. Det andra kriteriet behandlar om materialet ä representativt. Inget tyder på att dessa domar skiljer ut sig på ett utmärkande sätt i jämförelse med andra domar om 2 § LVU. Detta innebär att de sannolikt är representativa på ett övergripande plan. Det sista kriteriet är meningsfullhet, vilket handlar om materialets begriplighet. Domarna i denna uppsats är läsliga och begripliga, så det finns ingen anledning att betvivla materialets

meningsfullhet.

4.2. Databearbetning och analysmetod

För att uppfylla uppsatsens syfte används en kvalitativ innehållsanalys (jmf Jacobsen, 2007, s. 139-144). Anledningen till valet av denna analysmetod är att den strukturerar upp sökandet efter bilder av barn och barns röst i de rättsliga besluten på ett kvalitativt sätt. Det kvalitativa angreppssättet passar för uppsatsen då samtliga forskningsfrågor berör hur något är beskaffat. Denna typ av frågeställning är nära sammankopplad med ett kvalitativt svar, vilket kräver en kvalitativ metod. Innehållsanalysen innebär att jag har sökt efter kategorier i de rättsliga besluten som motsvarar bilder av barn och barns röst. I sökandet efter dessa kategorier har utgått från texten i det rättsliga beslutet. I sökandet efter kategorier av bilder av barn har jag utgått från Wyness (2006, s. 18-19) tankar om dekonstruktion för att angripa konstruktionen av den sociala verkligheten (se kapitel teoretisk referensram, s. 11). Gällande barns röst har jag utgått ifrån ett av de kriterier om barns delaktighet som Näsman (2003, s. 12) nämner (se kapitel teoretisk referensram, s. 11). De kategorier om barns röst och bilder av barn som identifierats bildar två övergripande teman: 1) Bilder av barn och 2) Barns röst.

Nästa steg i processen blir att undersöka hur kopplingen ser ut mellan barnets röst och de bilder av barnet som kommit fram i domarna.

4.3. Validitet och reliabilitet

Extern reliabilitet är ett begrepp som används inom kvalitativ forskning (Bryman 2002, s. 257). Enligt detta begrepp ställs frågan om resultaten i en studie kan replikeras av andra. Denna

reliabilitet är svår att applicera på denna uppsats eftersom den på ett kvalitativt sätt undersöker data som är så pass unika som domar är. Detta gör att denna uppsats är svår att replikera.

Extern validitet är ytterligare ett begrepp som används för att säkra resultatens rimlighet inom den kvalitativa forskningen (Bryman 2002, s. 258). Detta begrepp innebär att resultaten av en studie kan generaliseras till andra situationer utanför den aktuella studien. Inte heller extern validitet är något som är aktuellt för denna uppsats då den är inriktad på kvalitativa aspekter av ett fåtal domar. Då det endast är sex stycken domar som undersöks i denna uppsats gör att resultaten inte kan generaliseras. Ett sätt att säkra tillförlitligheten i resultaten av denna uppsats skulle kunna varit att låta en

medstudent gå igenom domarna och bedöma rimligheten i mina kategorier och resonemang. Detta sätt att arbeta kallas för triangulering (Bryman, 2002, s. 259-260). Dock har denna metod att säkra tillförlitligheten varit svår eller omöjlig, då medstudenternas möjlighet att lägga tid på andra uppsatsers databearbetning har varit mycket eller helt begränsad.

5. Resultat och analys

Uppsatsens syfte är dels att undersöka vilka bilder av barnet som konstrueras, dels hur barnets röst framställs i domar som gäller 2§ LVU. I syftet ingår även att undersöka om det finns en

samstämmighet mellan socialtjänstens och rättens konstruktion av barnet. I denna del av uppsatsen

presenteras resultat och analys integrerat utifrån den utförda innehållsanalysen.

Innehållsanalysen resulterade i två övergripande teman. Dessa är Bilder av barn och Barns röst. Dessa teman byggs upp av de kategorier som framkommit under analysen. Det förstnämnda temat har sex kategorier och det sistnämnda har fyra kategorier. I figur 1 framgår vilka kategorier som bygger upp temat Bilder av barn. I figur två framgår vilka kategorier som återfinns i temat Barns röst.

Bilder av barn

Figur 1, kategorier i temat Bilder av barn

Barns röst

Nästa steg i analysen gäller uppsatsens tredje och sista forskningsfråga: Finns det en

samstämmighet mellan socialtjänstens och rättens konstruktion av barnet? Här undersöks alltså

samstämmigheten mellan dessa nämnda deltagare i domstolsprocessen.

5.1. Bilder av barnet

Innehållsanalysen av domarna resulterade i sex olika bilder av barnet. De bilder som identifierats är Det behövande barnet, Det självständiga barnet, Det trovärdiga barnet, Det icke trovärdiga barnet, Det normala barnet och Det avvikande barnet.

5.1.1. Det behövande barnet

Inom barndomssociologin uppmärksammas att barn i allmänhet konstrueras som behövande (Näsman, 1994, s 169-171). Vidare är det primärt föräldrarna som anses vara de som ska tillgodose barnens behov. Att barns behov står i centrum i LVU-domar ter sig logiskt då LVU-lagstiftningen är skapad för att kunna tillgodose det man ser som barns behov. I de domar jag studerat har bilden av Det behövande barnet ständigt återkommit. Denna bild av barn kan relateras till en kategori som framkom i studien av Näsman et al. (2009, s. 17). I denna studie av domar framhåller författarna en syn på barnet vilken de kallar för synlig som behövande. Denna syn syftar till hur barn i vissa av domarna blev synliga endast genom sina behov.

Att barnet anses vara i behov av en god utveckling är en aspekt av Det behövande barnet. Barnets behov av utveckling är något som återkommer i alla domar. Ofta är det socialnämnden eller förvaltningsrätten som påpekar att det finns risk för att barnets utveckling kan komma att skadas. Det speglar vad man inom barndomssociologin kallar utvecklingsperspektivet (Näsman, 2003, s. 3-4). Detta innebär att man starkt betonar värdet av att barn utvecklas till vuxna människor på ett bra sätt. Citatet som följer är hämtat från en av domarna och är ett exempel på hur barnets behov av utveckling förs fram: ”Förvaltningsrätten anser [...] att [barnet] löper en påtaglig risk att skadas till sin hälsa eller utveckling på grund av brister i omsorgen och psykisk misshandel”. Detta citat är hämtat ur en kontext då förvaltningsrätten argumenterar för varför barnet kommer att

tvångsomhändertas. Vid en första anblick av citatet kan man tro att det enda citatet säger är att förvaltningsrätten anser att föräldrarna är bristfälliga i sitt föräldraskap. Som att citatet inte säger särskilt mycket om barnet. Något som dock är viktigt att påpeka för detta citat och den fortsatta analysen, är att barn som social konstruktion definieras utifrån dess relation till andra sociala konstruktioner så som exempelvis vuxna, eller föräldrar (Näsman, 2003, s. 3). Säger man något om föräldraskap så säger man också något om barn. I citatet ovan säger förvaltningsrätten att barnets utveckling riskerar att skadas bland annat på grund av brister i omsorgen av barnet.

Förvaltningsrätten framhåller att det är föräldrarna som har brustit i omsorgen av barnet. Det är inte barnet som har brustit på något sätt. På andra sidan myntet av föräldrars skyldigheter framgår till vart dessa skyldigheter är riktade, vilket är gentemot barns behov. Det är svårt att föreställa sig en skyldighet som inte är riktad mot något/någon. Alltså framgår det även av citatet att

förvaltningsrätten anser att barnet har ett behov av omsorg som lägger grunden för en god

utveckling för barnet. Återigen, att säga något om att vara förälder innebär ofta att man samtidigt säger något om att vara barn. Detta citat speglar även lagstiftningens utformning som kräver en påtaglig risk att den unges hälsa eller utveckling kommer till skada (§ 2 LVU).

Ett annat behov som ofta framhålls i domarna är att barnet anses vara i behov av skydd. Detta behov kan relateras till att man ofta konstruerar och ser på barn i allmänhet som skyddsbehövande

barn anses behöva skyddas ifrån, handlar i domarna till exempel om att bevittna alkohol- eller drogmissbruk eller sexuella aktiviteter. Som kontrast kan nämnas att en vuxen person knappast kan anses behöva skyddas ifrån detta. Åtminstone inte till den grad att det skulle skada den vuxnes hälsa eller utveckling. Citatet som följer är från socialnämnden som redogör för varför de anser att barnet i fråga bör tvångsomhändertas: ”[Mamman har] vid flera tillfällen stått utan bostad och haft svårt att ordna boende, att hon missbrukat narkotika, att hon haft pojkvänner som missbrukar samt att våld förekommit vilket [barnet] bevittnat.” Här framgår det exempelvis att socialnämnden tycker att det är olämpligt att barnet bevittnat ett missbruk av narkotika. Man behöver inte ens motivera varför det anses olämpligt. Denna brist på motivering kan härledas till den allmänna föreställningen om att barn är känsliga och har ett behov av skydd på grund av detta.

Många av barnen konstrueras som behövande utifrån att de anses ha ett omsorgsbehov som är riktat mot en omsorgsperson, vilket i det här fallet handlar om föräldrarna. Dessa omsorgsbehov kan handla om saker som känslomässig trygghet, förutsägbarhet, hjälp med skola eller dagis och dylikt. Ett citat från en av domarna, då socialnämnden argumenterar för att barnets behov inte är uppfyllda av föräldrarna, lyder som följer: ”[Barnets] vistelse på förskolan har saknat kontinuitet och hon har lämnats och hämtats på oregelbundna tider.”. Här kan man alltså se att behovet av förskola är ett behov som föräldrarna förväntas tillfredsställa åt sitt barn. Barnet framstår som behövande i relation till vuxna. I citatet som följer, som uttalats av socialnämnden, är det tydligt att omsorgsbehoven är riktade mot barnets moder:

Det finns grundläggande brister i mammans skötsel av [barnets] hygien. Hennes tänder är förstörda av för mycket socker och avsaknad av tandborstning. [Mamman] brister även då det gäller rengöring och adekvata kläder. Det har inte alltid funnits mat i hemmet och [barnet] har uppgett att hon får ont i magen när det inte finns mat.

Här framställer socialnämnden barnet som behövande av omsorg i relation till modern. Detta sker i samband med att socialnämnden för fram sin sak inför förvaltningsrätten om varför barnet bör omhändertas enligt 2 § LVU.

Ett annat behov, som man anser att barnet har, är länkat till barnets behov av omsorg. I denna dom anses barnet vara i behov av att skyddas av den ena föräldern från den andra föräldern som anses skadlig. I citatet som följer uttalar sig förvaltningsrätten om en faders bristande omsorg:

Av utredningen i målet framgår vidare att pappan har upplyst mamman om att han inte tycker att det är acceptabelt att [barnet] får bevittna sexualitet hos henne. Problemen har trots detta fortsatt och att pappan inte har gjort några ytterligare åtgärder för att skydda [barnet] från att åter utsättas för skadliga situationer. Förvaltningsrätten finner därför att pappan inte har gjort tillräckligt för att skydda [barnet], och att han i och med detta har brustit i omsorgen av henne.

Här framgår bilden av Det behövande barnet. Barnet behöver omsorg och skydd, särskilt från den ena föräldern. Återigen, när ett uttalande görs om föräldraskap säger det också något om bilden av barnet. I det här fallet konstaterar man att fadern inte lyckats skydda barnet, detta innebär implicit att barnet har ett behov av skyddas. Vilket i det här fallet innefattar att behöva skyddas från en omsorgsperson.

5.1.2. Det självständiga barnet

1994, s 169-171). Ändå så framgår bilden av Det självständiga barnet tydligt i en av domarna. Att barnet ses som självständigt innebär också att barnet betraktas som kapabelt och kompetent. Följande citat är hämtat ur en av domarna då en förälder uttalar sig. Uttalandet sker efter att socialnämnden har framfört kritik om barnets oregelbundna närvaro på förskolan. I denna dom bestrider föräldern socialnämndens ansökan om LVU och argumenterar följaktligen för att få behålla vårdnaden om sitt barn: ”Avseende förskolan har [barnet] själv fått bestämma när hon vill gå dit.”. Eftersom att föräldern i fråga vill behålla vårdnaden, avser detta uttalande troligtvis inte att framställa sig själv som oansvarig. Istället framhäver detta uttalande implicit bilden av ett

självständigt barn, som är kompetent nog att på egen hand fatta dessa sorters beslut. Ett sådant resonemang leder till att det inte är föräldern som brustit i att uppfylla barnets behov av förskola. Istället anses barnet inte ha ett sådant behov som är riktat mot föräldern, eftersom barnet själv klarar av fylla detta behov. Då barnet konstrueras som självständigt av föräldern har jag valt att kalla denna kategori för Det självständiga barnet.

5.1.3. Det trovärdiga barnet

I en av domarna jag studerat så förekommer det ett par gånger att någon betonar ett barns höga trovärdighet. Det är förvaltningsrätten och socialnämnden som står för denna bild av barnet. I följande citat kommenterar förvaltningsrätten barnets trovärdighet: ”Utifrån vad som framkommit i utredningen finner förvaltningsrätten dock inte att det finns anledning att betvivla [barnets]

uppgifter.”. Förvaltningsrätten specificerar inte vilka uppgifter i utredningen man syftar till i citatet. Dock framgår att förvaltningsrätten anser sig ha en anledning att se barnet som trovärdigt. Att förvaltningsrätten gör detta uttalande bör ses i ljuset av att barnet, enligt socialnämnden, har uttalat saker som talar för ett tvångsomhändertagande. Därmed tjänar det förvaltningsrättens sak att framställa barnet som trovärdigt då man fattar beslut om ett LVU. Man bör också ha i åtanke att tidigare i domen har föräldrarna framställt barnet på ett icke trovärdigt sätt, vilket tangerar till nästa kategori.

5.1.4. Det icke trovärdiga barnet

Denna kategori innefattar en bild av barnet som icke trovärdigt på ett eller annat sätt. Ett sätt att framställa ett barn som icke trovärdigt är att säga att barnet tycker om att fabulera. Detta kan uttryckas på ett explicit sätt i domarna. Här följer ett exempel från domen som nämnts ovan i kategorin Det trovärdiga barnet, då ett av föräldrarnas vittnen uttalar: ”[Barnet] blir lätt fixerad vid saker och hon kan fabulera och fantisera om allt som hon får positiv respons på.”. Detta citat bör läsas utifrån vetskapen att föräldrarna i domen bestrider socialnämndens ansökan om LVU. Dessutom har det tidigare i domen lags fram uppgifter om att barnet berättat saker vilka kan ses som direkt beklämmande för föräldrarna i frågan om LVU. Dessa uppgifter kan styrka en

motiv till sina uttalanden egentligen att få uppmärksamhet och chockera, inte att berätta sanna uppgifter om ett normbrytande föräldraskap. Att barn i allmänhet ofta kopplas samman med mindre bra egenskaper är något som framhävs inom barndomssociologin (Qvortrup, 1994, s. 4). Dessa egenskaper är då som regel ett tecken på deras brist av vuxenhet. I citatet ovan späs dessa allmänna föreställningar om barn på genom att föräldern understryker att barnet i fråga älskar att chockera och få uppmärksamhet.

Att framhålla barnet som lättpåverkat av andras åsikter är också ett sätt att framhålla bilden av Det icke trovärdiga barnet. Följande exempel är hämtat från en annan dom. Där framhåller

socialnämnden att modern i dagsläget är skadlig för sitt barn på grund av psykisk misshandel och omsorgsbrist. Dock framhåller de också att barnet har uppgett en ambivalent inställning till om barnet vill ha sin moder som vårdnadshavare eller inte. Socialnämnden argumenterar för ett LVU och bemöter den sida hos barnet som uttrycker sig gott om förhållandet till modern på följande sätt: ”Mammans inställning är så stark att [barnet] från tidig ålder bekräftat hennes uppfattning för att undvika hennes aggressioner.”. Här framkommer en bild av barnet som lättpåverkat av sin mor vilket gör att barnet inte är trovärdigt då barnet uttalar sig på ett sätt som främjar det modern driver i målet.

5.1.5. Det normala barnet

LVU enligt 2 § grundar sig på att den sociala miljön i barnets hem är så pass illa att barnets hälsa och utveckling riskerar att skadas. I lagtexten utgår tankesättet ifrån att barnets hemmiljö kan vara orsaken till exempelvis att barnets hälsa blir lidande. Det ena ger det andra vilket gör att fokus bör ligga på hemmiljöns brister. I de domar jag studerat är det inte ovanligt att argumentationen även går åt andra hållet. Alltså, att barnets hälsa är tecken på hur dess hemmiljö är beskaffad. Med andra ord är ibland barnets hälsa och beteende i centrum istället för hemmiljön, som lagtexten egentligen syftar på. Därför kan det främja en förälders sak, som bestrider ett LVU, att framställa ett barns beteende på ett sätt som uppfattas som ett normalt barnbeteende. Detta blir särskilt aktuellt i en dom då båda föräldrarna bestrider socialnämndens ansökan om LVU. I den här domen är barnen i fråga två syskon. Förvaltningsrätten säger i sitt domslut att det förekommer våld och omsorgsbrist i hemmet vilket är skadligt för syskonen. Detta medför att ett LVU anses vara aktuellt. Innan dess presenteras moderns åsikt om barnen som bland annat lyder som följer:

De är matglada och följer sina tillväxtkurvor. [Barn 2] äter med kniv och gaffel. [… FEM MENINGAR] Barnen tycker om att leka på olika sätt, t.ex. leker [barn 1] med dockor och [barn 2] ser på TV, spelar fotboll, cyklar eller lyssnar på musik och dansar.

Här framhåller modern beteenden som skulle kunna klassas som normala barnbeteenden och hälsotecken, såsom att barnen är matglada, normalviktiga och tycker om att leka saker som är typiska för barn i liknande ålder. Sedan kommenterar fadern barnen:

[Barn 1] och [barn 2] har båda plats på förskola och det har fungerat bra. [...] Båda barnen, särskilt [barn 2], kan dock vara lite livliga ibland. För hans del vet han hur han ska handha [barn 2] och dennes lite större aktivitet. Han har inte sett hans aktivitet som något oroväckande eller onormalt.

5.1.6. Det avvikande barnet

Denna bild av barnet, precis som i den ovanstående kategorin, blir ofta aktuell då barnets beteende hamnar i centrum. Det gör det eftersom man, som sagt, anser att barnets beteende kan vara ett tecken på hur hemmiljön är. Ett fall då detta sätt att resonera blir explicit är då förvaltningsrätten motiverar sitt beslut om ett LVU:

[Barnet] har uppvisat ett utagerande och gränslöst beteende och dessutom uppgett att hon under en längre tid har haft problem med just sådana problem som huvudvärk, magont och sömnproblem. Då dessa symptom är vanliga konsekvenser hos barn som har haft brister i omsorgen och då [barnet] uppvisar flertalet sådana symptom tyder det på att hennes hälsa och utveckling redan har lidit skada.

Här är det tydligt att förvaltningsrätten anser att beteenden hos barnet tyder på att barnet skadats av sin hemmiljö. Själva definitionen av Det avvikande barnet relaterar jag till resonemanget om sociala konstruktioner i relation, vilket jag diskuterade under rubriken det behövande barnet.

Konstruktionen av barn är i relation till andra sociala positioner såsom exempelvis föräldrar (Näsman, 2003, s. 3). På ett liknande sätt kan man resonera när det gäller konstruktionen av det normala och det avvikande barnet. När man framhåller något som annorlunda eller avvikande så relateras detta till vad som uppfattas som normalt. I citatet ovan kan detta exemplifieras med att förvaltningsrätten påpekar att barnet uppvisat ett gränslöst och utagerande beteende. Dessa beteenden tolkas senare i citatet som symptom, vilket är ett tecken på att dessa beteenden inte är inom ramen för vad som anses ett normalt barnbeteende. Ett symptom är ett begrepp som pekar på att något är fel, att något inte står rätt till. Att dessa beteenden ses som ett symptom gör att de också ses som en avvikelse från det normala barnbeteendet.

När bilden av Det avvikande barnet dyker upp i domarna refererat man sällan så explicit till att beteendet är ett direkt symptom på en skadlig hemmiljö, vilket är fallet för ovanstående citat.

Istället framgår det ofta genom sitt sammanhang, då exempelvis socialnämnden argumenterar för att hemmiljön är bristande och samtidigt lyfter fram avvikande beteenden hos barnet. Ett exempel som är hämtat från en annan dom lyder som följer då socialnämnden lägger fram sin sak: ”Under

utredningstiden uppvisade [barnet] flertalet utagerande beteenden genom att hon ofta bröt mot regler på [utredningshemmet], i skolan och i hemmet.”. Här lyfter socialnämnden fram att barnets tendens att bryta mot regler är ett mönster som är genomgående, oavsett vilken social miljö som barnet vistas i. Då framhåller man inte att reglerna på en specifik plats är dåligt anpassade till barn i allmänhet. Det handlar istället om det är barnet som inte kan anpassa sig på ett bra sätt, vilket andra barn i motsvarande sammanhang oftast kan. Därmed framgår bilden av Det avvikande barnet. När detta citat läses utan sitt korrekta sammanhang kan man kanske få uppfattningen att det handlar om ett LVU-mål som främst behandlade just barnets eget beteende istället för barnets hemmiljö. Detta är dock en dom som utgår ifrån 2 § LVU, precis som de andra studerade domarna.

Detta sätt att tala om ett avvikandet barn kan länkas till barndomssociologin där man tänker sig att de olika livsfaserna är socialt konstruerade. Dessa livsfaser kopplas samman med ett visst förväntat beteende. Om en individ bryter mot dessa åldersmässigt normerande föreställningar så kan

individen bli utsatt för diverse sanktioner från omgivningen (Näsman, 2003, s. 4-5). I det här fallet handlar det inte om direkta sanktioner mot barnet, utan snarare reaktioner, då barnet inte beter sig på ett sätt som man skulle förvänta sig av ett barn i allmänhet i motsvarande ålder.

Vad dessa så kallade gränsöverskridande handlingar inneburit definieras inte närmare i domen. Utifrån kontexten skulle det kunna tolkas som gränsöverskridande handlingar av sexuell natur. I citatet framgår att socialnämnden anser att barnet avviker från föreställningen om det normala barnet, vilken tydligen inte rymmer ett så pass sexualiserat beteende. Att barnet, enligt citatet, ska ha tvingat andra att utföra olika saker är också ett beteende vilket presenteras i ett problematisk ljus, vilket kan leda till en bild av ett avvikande barn. Ett sådant sexuellt beteende som citatet vittnar om skapar oro, menar socialnämnden. Vidare problematiserar socialnämnden återigen om samma barns sexuella beteende:

Hon har i allmänhet haft ett vårdat språk, men har däremot ofta använt sig av könsord. Hon har dessutom varit mycket upptagen av sexuella tankar och funderingar och har dagligen ställt mycket frågor om relationer och sex och även relaterat vardagliga saker till sex, långt utöver vad som bedöms vara normalt i förhållande till hennes ålder.

Nämnden konstruerar här barnet i fråga på ett explicit sätt som avvikande och onormalt. I kontexten kan man tolka konstruktionen av barnet som avvikande som ett sätt att påvisa att barnets

hemförhållanden är otillräckliga. Som tidigare nämnts är detta sätt att resonera ibland explicit i domarna.

Ytterligare ett exempel på Det avvikande barnet är när ett barnet ses som lillgammalt. Det innebär att ett barn beter sig äldre än vad som förväntas av ett barn i allmänhet som uppnått en liknande ålder. Socialnämnden berättar: ”[Barnet] har ett bra ordförråd och god ordförståelse, och uppfattas ibland som något lillgammal.”. Att barnet ses som lillgammalt framställs som problematiskt, att någonting är fel. Annars hade socialnämnden knappast föredragit detta då de anser att barnet bör tvångsomhändertas. Näsman (2003, s. 5) nämner just begreppet lillgammal som ett exempel på när man betraktar att ett barn brutit mot konstruktionen av barn i allmänhet.

Ett annat exempel på när man anser att barnet avviker mot förväntningar som kopplas samman med barn i en viss ålder är när socialnämnden problematiserar barnets utvecklingsnivå: ”Hon har saknat erfarenhet av aktiviteter och begrepp som är bekanta för de flesta barn i hennes ålder och hon har dessutom haft svårt att abstrahera och sätta saker i sitt rätta sammanhang.”. Här bedömer

socialnämnden att barnet exempelvis saknar begrepp som är normalt att barn i allmänhet kan då de är i motsvarande ålder. Här pekar man på en utveckling som inte anses tillräcklig. Detta kan ses i kontrast till citatet i stycket ovan, då man anser att utvecklingen är för långt gången och barnet därmed betraktas som lillgammalt.

Barnet som anses vara otillräckligt utvecklad gällande begrepp och barnet som ses som lillgammalt på grund av dess goda ordförståelse, är båda uttalade av socialnämnden i samma dom riktat mot ett och samma barn. Det kan betraktas som motsägelsefullt att ett barn kan ses som otillräcklig i sin ordförståelse, samtidigt som ordförståelsen betraktas som alldeles för omfattande.

5.2. Barnet röst

Detta tema är resultatet efter innehållsanalysen av hur barns röst framställs i domarna. De kategorier som kommer att presenteras är Barnet för egen talan, Barnet citeras, Andra refererar till barnets ord och Andra för fram vad barnet känner/vill. Här följer nu en övergripande förklaring av dessa kategorier.

Barnet för egen talan innebär att barnet själv har valt att föra sin talan i målet, istället för att låta det offentliga biträdet föra barnets talan under den muntliga förhandlingen. Denna rättighet ges till barnet då det är minst 15 år gammalt (36 § 1 st. LVU). Detta kallas i juridisk mening för att barnet får processbehörighet (Mattsson, 1998, s. 46-47). Processbehörigheten möjliggör att barnet kan utnyttja talerätten helt oberoende av åsikterna hos det offentliga biträde som tilldelats barnet. Av de totalt sju barnen i de undersökta domarna, så var två barn 15 år eller äldre vid tiden för

domstolsförhandlingen. Ett av dessa två barn väljer att själv föra sin talan i målet. Denna form av barns röst möjliggör en hög form av delaktighet eftersom att barnet själv för sin talan. Därmed har ingen annan person möjlighet att förvränga eller anpassa det barnet säger, åtminstone inte under tiden då barnet för sin talan.

Även om barnet inte fyllt 15 år är det ofta inget som hindrar att barnet hörs av förvaltningsrätten under den muntliga förhandlingen. På så sätt skulle barnet kunna framföra sin egen röst på ett direkt sätt. Dock så hördes ingen av de andra barnen av förvaltningsrätten, förutom det barn som själv valde att föra sin egen talan. Tidigare forskning har också visat på stora brister gällande barns möjligheter att bli hörda av rätten i domar om tvångsvård (Block et al., 2010, s. 667; Mattsson, 1998, s. 53).

5.2.2. Barnet citeras

Kategorin Barnet citeras innebär att barnet citerats någonstans i det rättsliga beslutet. Detta inträffar endast i en av domarna. Ett perspektiv kan vara att ett citat automatiskt stärker barnets röst eftersom det syftar till att exakt återge vad barnet sagt. Detta skulle då kunna minskar risken för att barnets röst förvrängs på vägen. Hur väl ett citat stärker ett barns röst beror dock på hur citatet används, i vilken kontext det placeras och hur pass förkortat citatet är. När barnet citeras möjliggör det ändå en relativt hög delaktighet, om än något lägre än i den ovanstående kategorin. En av passagerna där barnet citeras lyder som följer: ”Vid andra tillfällen har pappan lämnat huset gående och [barnet] har sprungit efter honom och 'kramat honom tillbaka'.”. Det är socialnämnden som uttalar sig och citerar barnet i sitt uttalande. Här menar socialnämnden alltså att barnet ordagrant ska ha sagt ”… kramat honom tillbaka…” om sin fader.

5.2.3. Andra refererar till barnets ord

Andra refererar till barnets ord innebär att olika deltagare i målet, det kan vara exempelvis

socialnämnden eller föräldrarna, refererar till något de menar att barnet faktiskt uttryckt. Skillnaden mot ovanstående kategori är dock att den som uttalar sig själv formulerar vad den anser att barnet har sagt. För att uppfylla denna kategori krävs att en deltagare i målet explicit hänvisar till något som barnet har sagt. Ett exempel från en av domarna är då socialnämnden uttalar sig på följande sätt: ”Enligt [barnet] har det hänt många gånger att pappan har sagt att han tänker lämna henne och aldrig komma tillbaka […]”. Här refererar man till något som barnet sagt. Detta framgår genom citatets inledning ”Enligt [barnet] […]”. Däremot skulle ett citat som börjar med ”[Barnet] vill …” inte vara nog för att komma med i denna kategori. Detta sätt att ge barnet en röst diskuteras i nästa kategori.

Att en person själv formulerar vad den anser att barnet har sagt, möjliggör en lägre delaktighet än då barnet citeras. Denna slutsats är dragen på grund av att det är svårare att avgöra vad barnet faktiskt har sagt och vad som lagts till eller dragits ifrån av personen som berättar.

Kategorin Andra för fram vad barnet känner/vill innebär att andra uttrycker vad de anser att barnet känner eller vill inför en viss sak. Denna kategori kan vid en första anblick tyckas vara intill

förväxling lik ovanstående kategori. Dock så skiljer de sig åt på ett avgörande sätt. I denna kategori vet läsaren nämligen ännu mindre ifall den som uttalar sig, på eget bevåg uttolkat barnets åsikt eller känslor utan att barnet explicit uttalat sig om den aktuella saken. Ett exempel är då socialnämnden uttalar sig om ett av barnen: ”[Barnet] har inte samma svårighet med att hantera när pappan eller hans styvmamma blir arga [i jämförelse med då barnets moder blir arg].”. Här framgår inte om barnet själv har framfört detta faktum eller om det är något som uttolkats från observationer eller andra personers vittnesmål. Här pratar man om hur barnet uppfattar en viss situation. Detta kan jämföras med ifall man uttalade sig så om en vuxen persons känslor och vilja. Att genomgående prata om vad en person vill och känner utan att referera till de uttalanden som personen gjort, innebär att man pratar över huvudet på personen i fråga. På grund av detta så möjliggör denna kategori den lägsta formen av delaktighet gällande barnets röst, i relation till tidigare nämnda kategorier.

När barnet ges denna typ av röst kan det relateras till Block et al.(2010, s. 667) vars studie kom fram till att många barn önskar ett större eget deltagande och att själva få uttrycka vad de känner inför rätten.

5.3. Socialtjänstens och rättens bild av barnet

Under detta avsnitt kommer jag att undersöka huruvida det finns en samstämmighet mellan de bilder som konstrueras av socialtjänsten respektive rätten.

5.3.1 Samstämmiga bilder

De mönster som framkommer är att dessa båda parter många gånger är överensstämmande gällande konstruktionen av barnet. Ett exempel på detta kan illustreras från dom nummer fyra. Gällande bilder av barn i denna dom så är det endast dessa två deltagare som uttalar sig om barnet. Båda dessa argumenterar för ett LVU. Utifrån dessa båda deltagare i domen så framkommer bilden av Det behövande barnet. Ett exempel på denna bild av barnet framkommer då förvaltningsrätten uttalar sig: ”Av utredningen i målet framgår att det föreligger brister i omsorgen om [barnet] som i sin mor saknar förebild, vägledning och trygghet i hemmet.”. Här framgår att förvaltningsrätten anser att barnet är i behov av omsorg inom vissa specifika områden. Denna omsorg bör då ges till barnet av modern. Vidare kan man urskilja bilden av Det behövande barnet då socialnämnden anför sin sak i den muntliga förhandlingen: ”Det föreligger påtagliga brister vad gäller bland annat

tillsynen av [barnets] fysiska hälsa och mathållning.”. Återigen framgår ett omsorgsbehov som man pekar på. Socialnämnden ser alltså på barnet som behövande. Dessa behov, som i citatet handlar om fysisk hälsa och mathållning, förväntar inte socialnämnden att barnet själv ska tillgodose. Även socialnämnden verkar förvänta sig att det är modern som skulle ha uppfyllt behoven

Här framträder alltså en tydlig samstämmighet mellan de nämnda deltagarna i domen gällande vilken bild av barnet som konstrueras. Både socialtjänsten och rätten konstruerar bilden av Det behövande barnet. Dom nummer fyra kan stå som exempel för de övriga domarna eftersom att bilden av Det behövande barnet konstrueras av socialtjänsten och rätten i samtliga av de studerade domarna.

Dom nummer fyra presenterar en ensidig bild av barnet i jämförelse med många av de andra

En annan dom som har en betydligt större mångfald gällande bilden av barnet är dom nummer sex. Detta beror på att det är många deltagare i domen som uttalar sig om barnet i fråga. Det bör också tilläggas att domen är den längsta i text räknat, ca dubbelt så lång som den genomsnittliga domen i övrigt i denna uppsats. Det är också den dom som har flest deltagare, såsom vittnen och parter. En av vårdnadshavarna har kallat sammanlagt fem stycken vittnen för sin sak. Denna dom är den enda där även socialnämnden har kallat ett vittne. För att kontexten ska framgå så krävs en något djupare ingång i denna dom än de andra som har färre deltagare. Kontexten är en förutsättning för att bilderna av barnet ska framgå på ett tydligt sätt.

Övergripande handlar domen om en flicka som bor hos sin fader och har umgänge med sin moder ibland. Grunden för ansökan om LVU är socialnämndens utredning. Enligt denna utredning, som sammanfattas i domen, har flickans beteende varit sexuellt gränsöverskridande och hon har dessutom bevittnat sexuella handlingar av sin moder och dennes sambo. Vidare ska föräldrarna, enligt utredningen, även brustit i omsorgen gällande barnets mathållning, kläder och hygien. Båda vårdnadshavarna bestrider vård enligt LVU.

I följande analys av dom nummer sex så kommer jag inte bara att nämna socialtjänstens och rättens bilder av barnet, utan även några av föräldrarnas bilder av barnet. Detta gör jag för att kontrastera socialtjänstens och rättens bilder gentemot andra deltagare.

Gällande bilden av Det behövande barnet så är det i allt väsentligt socialnämnden, socialnämndens vittne och förvaltningsrätten som står för denna bild av barnet. Vad dessa deltagare har gemensamt i målets sak är att de alla är för och/eller verkar för att vården ska ske genom tvång. Ett exempel är när socialnämnden argumenterar och pratar om flickan: ”Hon hade dessutom vid ett flertal tillfällen varit smutsig, hungrig och haft för små kläder.”. När citatet läses i denna kontext framgår det att barnet anses ha ett omsorgsbehov gällande hygien, mat och kläder vilket är riktat mot

vårdnadshavarna, vilka då inte anses ha lyckats tillfredsställa dessa behov.

Vidare framhåller föräldrarna och ett par av föräldrarnas vittnen en bild av Det icke trovärdiga barnet. Anledningen till varför denna bild förs fram i domen kan man bara spekulera i. Dock bör det ses i sammanhanget av att socialnämnden tidigare i domen refererat till barnets uttalanden vilka kan ses som beklämmande för föräldrarna i LVU-frågan. Ett exempel på ett sådant referat lyder som följer: ”Spontant och återkommande har [barnet] uppgett att det jobbigaste hos [pappan] har varit när han har blivit arg, på henne eller något annat, då hans sätt att hantera detta har varit mycket skrämmande och obehagligt för henne.”. Detta och liknande uttalanden används i en argumentation inför förvaltningsrätten om varför barnet bör tvångsomhändertas. Utifrån denna kontext är det klart att om det som barnet uppgett om deras hem skulle vara osant, så skulle detta stärka möjligheten för föräldrarna att få behålla vårdnaden om barnet. Ett exempel på hur föräldrarna bygger en bild av barnet som icke trovärdig, vilket nämnts tidigare under temat Bilder av barn, är när fadern uttalar sig om barnet i målet:

Hon gillar att fantisera och har skrivit hundratals sagor hemma. Hon älskar dessutom att chockera, och sådan har hon varit sedan hon var liten eftersom hon älskar att få uppmärksamhet. Man kan ibland vara tvungen att stoppa henne, då hon är tvångsmässig med att berätta saker.

I det rättsliga beslutet står det vad modern uttalat i samband med socialnämndens påstående att barnet har bevittnat sex hos modern upprepade gånger:

[Barnet] kan dock även ha missuppfattat vad hon har sett. Mamman har även andra barn, och inget av dessa barn har någonsin uppmärksammat att föräldrarna har haft sex i hemmet. […] Mamman menar dessutom att [barnet] uppfattar annan fysisk närhet som att de har sex, och att hon kan ha missuppfattat situationen.

Att någon kan ha missuppfattat vad denne sett framställer personen i fråga som mindre trovärdig. Dessutom görs en jämförelse mellan barnet i fråga och de andra barn som modern har i hemmet. Å ena sidan framställs dessa barn som en enig grupp vilka står för en viss uppfattning. Å andra sidan framställs barnet i fråga ensam med en egen uppfattning. Om man utgår ifrån att en grupps eniga uppfattning om en sak anses stå närmare sanningen än en ensam individs uppfattning, så kan citatet tolkas som att modern konstruerar en bild av barnet som icke trovärdig.

Socialnämnden i domen har kallat en psykolog som vittne. Denne uttalar sig också om barnets trovärdighet. Psykologen i fråga har utrett barnet på ett utredningshem. Före uttalandet om trovärdigheten så säger psykologen att barnet ”[...] är i behov av en trygg miljö eftersom hon tidigare inte blivit skyddad mot sådant som hon hade behövt bli skyddad mot.”. Detta, och andra uttalanden, gör att psykologen ser ut att verka för ett LVU, eller åtminstone inte är motståndare till ett sådant. Detta är relevant eftersom man då kan dra paralleller till socialtjänstens och rättens motiv i domstolsprocessen. Gällande barnets trovärdighet uttalar vittnet sig på ett sätt som kan liknas vid en konstruktion av Det trovärdiga barnet:

[Barnet] kan fantisera precis som alla barn, men hon har berättat så ingående om vad som hänt att det är trovärdigt. Hon ställer dessutom samma frågor om och om igen och är orolig över det hon frågar om, varför [utredningshemmet] inte tror att hon hittar på, utan snarare att det finns saker som hon ännu inte har berättat om.

Här speglas även explicit den allmänna uppfattningen att barn är mer nära sin fantasi än vuxna. Wyness (2006, s. 9) talar om hur barn i allmänhet konstrueras som att vara närmare till lek, vilket ligger nära begreppet fantasi som nämns i citatet.

Även förvaltningsrätten, som kommit fram till att ett LVU är aktuellt, framhåller bilden av Det trovärdiga barnet. I citatet som följer, som har nämnts under temat Bilder av barn, uttalar sig förvaltningsrätten om barnets trovärdighet: ”Utifrån vad som framkommit i utredningen finner förvaltningsrätten dock inte att det finns anledning att betvivla [barnets] uppgifter.”. Detta uttalande kan tolkas som att det görs för att bemöta föräldrarnas tvivel på barnets trovärdighet.

Att socialtjänsten konstruerar barnet som trovärdigt framgår implicit i domen. Anledningen till detta är att socialtjänsten aldrig betvivlar barnets uppgifter i det rättsliga beslutet och dessutom delvis grundar sin ansökan om LVU på dessa uppgifter. Därmed framgår en samstämmighet mellan socialtjänsten och rätten även gällande denna bild av barnet, då även rätten skapar en bild av Det trovärdiga barnet.

Värt att nämna är också att man kan tolka bilden mellan Det trovärdiga barnet och Det icke trovärdiga barnet som direkt motstridig. Det är svårt att en och samma människa på en och samma gång betraktas som trovärdig och icke trovärdig. Detta innebär att socialtjänstens och

Ytterligare ett exempel på då socialtjänsten och rätten konstruerar bilden av Det behövande barnet är i dom nummer ett. Socialnämnden framhåller i denna dom att barnets behov av förskola inte har mötts av föräldrarna: ”[Barnets] vistelse på förskolan har saknat kontinuitet och hon har lämnats och hämtats på oregelbundna tider.”. Märk väl att det i detta uttalande är varken barnet eller barnets föräldrar som definierar behovet av förskola, utan det är socialnämnden. Detta synsätt stärks senare av rätten i det rättsliga beslutet.

I dom nummer ett framträder även bilden av Det självständiga barnet. Denna bild förmedlas av föräldrarna. Kontexten för citatet som följer nämndes tidigare i uppsatsen då denna bildkonstruktion av barnet skulle förklaras: ”Avseende förskolan har [barnet] själv fått bestämma när hon vill gå dit.”. Här framgår att föräldrarna anser att barnet på egen hand är så pass självständigt att barnet klarar av att ta ansvar för sin närvaro på förskolan. Denna bild av Det självständiga barnet kan ses som motstridigt i jämförelse med socialtjänstens och rättens bild av Det behövande barnet.

Socialtjänsten och rätten anser, som sagt, att barnet har ett behov av förskola som bör tillgodoses av föräldrarna, medan föräldrarna argumenterar för en annan, direkt motstridig, bild av barnet.

5.3.2. Varierande bilder

Hittills har jag endast tagit upp exempel då socialtjänsten och rätten har samstämmiga bilder. Detta är det vanligaste i de domar jag studerat. I vissa domar är det dock så att socialtjänsten konstruerar en bild av barnet som rätten inte konstruerar. Ett exempel på det finns i dom nummer två. Domen handlar om ett syskonpar vilka förvaltningsrätten i slutändan anser har bevittnat våld mellan föräldrarna och även att barnen ska ha varit utsatta för omsorgsbrist.

I dom nummer två framhåller socialtjänsten bland annat en bild av Det avvikande barnet. I domen lägger socialnämnden fram sin utredning där de har ”[...] uppmärksammat att det finns svårigheter kring [barn 2:s] förhållande till mat och hygien då han hämtar mat från soporna, lägger sig på golvet och slickar upp matrester samt försöker dricka vatten från toaletten.”. Här framgår bilden av ett avvikande barn eftersom man lyfter fram dessa beteenden som ”svårigheter”. Rätten, å sin sida, framhåller dock inte barnens specifika beteenden utan fokuserar mer på omsorgsbristen som sådan och därmed Det behövande barnet. Det är alltså ett exempel på då socialtjänsten konstruerar en bild av barnet som inte konstrueras av rätten. Det tyder på en avsaknad av samstämmighet mellan dessa båda deltagare.

5.3.3. Motstridiga bilder?

Något som är viktigt gällande graden av samstämmighet mellan socialtjänstens och rättens bilder av barnet är frågan om det någon gång uppkommer direkt motstridiga bilder mellan dessa deltagare. Detta är relevant att fråga sig eftersom det är en viss skillnad mellan avsaknad av samstämmighet och motstridighet.

6. Diskussion

Uppsatsens syfte har dels varit att undersöka vilka bilder av barnet som konstrueras, dels hur barnets röst framställs i domar som gäller 2§ LVU. I syftet ingick även att undersöka om det finns

en samstämmighet mellan socialtjänstens och rättens konstruktion av barnet. Uppsatsen vägleddes

genom följande frågeställningar: 1) Vilka bilder av barnet kan utläsas i domarna? 2) Hur framställs barnets röst i domarna? och 3) Finns det en samstämmighet mellan socialtjänstens och rättens

konstruktion av barnet?

Uppsatsen tog sin utgångspunkt i tidigare forskning som behandlar barn i en domstolsprocess eller en utredningsprocess. Ett flertal av dessa studier inriktade sig på hur barns röst och barns

delaktighet.

För att kunna undersöka vilka bilder av barnet som kan utläsas i domarna användes ett dekonstruktionistiskt angreppssätt utifrån socialkonstruktionistisk och barndomsociologisk teoribildning (jmf Wyness, 2006, s. 18-19). De bilder av barn som utlästes från domarna var Det behövande barnet, Det självständiga barnet, Det trovärdiga barnet, Det icke trovärdiga barnet, Det normala barnet och Det avvikande barnet.

Barnets röst framställdes på fyra olika sätt i domarna. Dessa typer av röster skilde sig genom att dess form möjliggjorde olika nivåer av delaktighet. De typer av röster som identifierades var Barnet för egen talan, Barnet citeras, Andra refererar till barnets ord och Andra för fram vad barnet känner/vill. Den sistnämnda kategorin kan relateras till tidigare forskning som kommit fram till att man i domar ofta pratar om barnet istället för att föra fram barnets egen röst (Mattsson, 1998, s. 50). Att barnet för egen talan inträffade i en av de sex domarna. I ytterligare en dom blir barnet citerat och har en relativt stark röst. Detta tyder på en högre grad av delaktighet än barnen i Mattssons (1998, s. 50) studie då barnens egen historia saknades i samtliga fall.

Gällande samstämmigheten mellan socialtjänsten och rätten var ett resultat att dessa deltagares bilder av barnet aldrig var direkt mostridiga i dessa domar. Vidare framkom att socialtjänsten och rätten många gånger hade direkt överensstämmande bilder av barnet. Ett exempel på det är att socialtjänsten och rätten konstruerade bilden av Det behövande barnet i samtliga av de studerade domarna. Detta sätt att konstruera barnet ligger i linje med att se LVU dom aktuellt eftersom en särskild skyddslagstiftning för barn grundar sig i att man ser barn som behövande och fysiskt och psykiskt svagare än vuxna (Näsman, 1994, s 169-171).

Ett intressant sidoresultat av analysen är att det i vissa domar framgår att socialtjänsten och rätten konstruerar en bild av barnet som är direkt motstridig till den bild av barnet som konstrueras av föräldrarna. Detta kan länkas till Wyness (2006, s. 20) ord om dekonstruktion, då han pekar på att olika konstruktioner kan vara kopplade till makt och skilda intressen. Med andra ord, kan

deltagarnas agenda i domstolsprocessen vara kopplad till vilken bild av barnet som konstrueras? En intressant dom i detta sammanhang är dom nummer sex. Där framställs barnet som Det icke