Konstnärliga uttrycksformer i socialt arbete: En väg till empowerment?

(1)

Examensarbete i socialt arbete Malmö universitet

61-90hp Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö Augusti 2018

KONSTNÄRLIGA

UTTRYCKSFORMER I SOCIALT

ARBETE

-

EN VÄG TILL EMPOWERMENT?

(2)

2

ARTISTIC EXPRESSION IN

SOCIAL WORK

- A ROAD TO EMPOWERMENT?

SOFIA ABU JACOBSSON

Abu Jacobsson, S. Artistic expression in social work. A road to empowerment?

Degree project in social work 15 högskolepoäng. Malmö University: Faculty of

Health and Society, Department of social work, 2018.

One of the main tasks of social work is to contribute to the empowerment of individuals and groups, and by doing so, also promoting values such as democracy, participation, equality and liberation of resources. During the last decades the development of social work has been characterized by processes of rationalization and higher demands on scientific evidence and evaluation. Social workers use standardized models and forms in the interaction with individuals, creating clients and needs that suit the system. From a critical perspective this type of rationalized practices contribute less to empowerment and liberation of resources, and more to social stratification, limitation and marginalization of those who do not “fit in”.

This qualitative study aims at highlighting the potential of artistic expression in social work in the quest to promote empowerment at individual, group and community level. The results show that artistic expression, offering opportunities of reflecting human diversity, promote empowerment of individuals and groups in various ways, and contributes to processes of participation, social inclusion and democracy.

Keywords: Artistic expression, empowerment, human development, participation,

(3)

3

INLEDNING

När jag tänker tillbaka på min barndom får jag ont i magen. Starka känslor av rädsla, skam, självförakt, ångest och avsägandet av identitet kommer tillbaka till mig, som ett stort, icke-bearbetat, svart moln. Rasistiska kommentarer,

skolkorridorer utan slut och föraktfulla blickar dag, efter dag, efter dag.

Minnesbilderna är dunkla och karaktäriseras av en kall färgskala. Rösterna hörs i slow-motion, jag är passiv, jag är gömd. Men allt är inte mörkt. Jag har parallella minnen från samma tid som liknar närmast en annan dimension där jag kan minnas skratt, energi, aktivitet, färg, trygghet och vänskapsband. I dessa

minnesbilder är jag en del av ett sammanhang, det finns möjligheter, jag utmanar, jag växer... Jag skapar.

Mitt intresse för kopplingen mellan konstnärligt uttryck och mänsklig utveckling har stark koppling till mina erfarenheter från uppväxten. Så här i efterhand tror jag att musiken och dansen har fungerat som viktiga livlinor för mig både under min uppväxt och senare i livet. Jag har sjungit i körer, spelat diverse instrument, skrivit texter och uppträtt i olika sammanhang sedan jag var runt fem år gammal. Musik och dans var i princip de enda vägarna som funkade för mig när det kom till att uttrycka mig själv. Jag som annars hade dålig självkänsla, lågt självförtroende, var osäker och tillbakadragen blev stark, säker, och förvandlades till en kreativ

improvisatör när jag spelade eller dansade. För mig har konstnärligt uttryck varit ett fungerande alternativ och jag har mött många som har liknande berättelser. Som tonåring och vuxen har konstnärliga uttrycksformer varit min kanal för samhälleligt engagemang, och jag är idag drivande i flera ideella initiativ med fokus på social förändring med konstnärliga uttrycksformer som medel. Min nyfikenhet och mitt intresse inför forskningsfrågan i denna uppsats är genuint, och det har varit en stor utmaning för mig att skriva ett arbete med ett ämne som ligger mig så nära hjärtat. En förhoppning är att jag i framtiden ska kunna fördjupa min kunskap ytterligare i konstnärliga uttrycks funktion för människa och samhälle.

Bakgrund och problemformulering

“Socialt arbete är en praktikbaserad profession och en akademisk disciplin som verkar för social förändring och utveckling, social sammanhållning, skydd och stöd för utsatta, empowerment och frigörelse av människors resurser.”

(IFSW:s General Meeting och IASSW:s General Assembly, 2014, första stycket) I den globala definitionen av socialt arbete nämns begreppen “empowerment” och “frigörelse av människors resurser” (IFSW:s General Meeting och IASSW:s General Assembly, 2014, första stycket). När vi vidare läser den svenska socialtjänstlagens första kapitel 1§ ser vi att ett av socialtjänstens övergripande mål är att “på demokratins och solidaritetens grund främja människornas[...]aktiva deltagande i samhällslivet.” samt att “[...]frigöra och utveckla enskildas och gruppers egna resurser.”(Socialtjänstlag 1§).

Empowerment och frigörande av resurser är alltså begrepp som är centrala för

socialt arbete, men hur kan vi förstå empowerment? Vilka handlingar leder till empowerment, och vad innebär det på individ-, grupp-, och samhällsnivå? Enligt Payne (2005) är källorna till empowerment olika för olika individer, och

(6)

6

definitionerna och teorierna om empowerment är många. Dock kan det

konstateras att det är centralt för empowermentorienterat socialt arbete att stärka individers självkänsla och jagbild, främja värden som demokrati och delaktighet genom individ- och gruppinriktad verksamhet, samt främja social rättvisa genom att ge röst till maktlösa människor i samhället och bidra till att deras

handlingsutrymme och kontroll över sina liv ökar (Payne, 2005).

Utifrån ett kritiskt perspektiv på socialt arbete finns det flera inneboende konflikter i mötet mellan klient och de system som allt oftare kännetecknas snarare av kontroll, anpassning och standardisering än frigörande av resurser (Järvinen, 2002). Idén om evidensbaserad praktik implementeras i Sverige inom allt fler av det sociala arbetets arenor. Detta sätt att organisera arbetet skapar större krav på dokumentation och anpassning till rigida modeller, vilket får som följd att socialarbetare får mindre tid med klienter och färre möjligheter till flexibilitet i arbetet (Lauri, 2016). Om vi tillämpar ett kritiskt perspektiv kan vi se hur fokus på empowerment, frigörande av resurser och social rättvisa glider allt längre bort till förmån för oreflekterande, normativa praktiker där socialt arbete sker på löpande band, och som per definition utgör ett förtryck som drabbar individer och grupper i samhället.

Musikterapeuten och forskaren Sue Baines (2013) refererar till Mullay som utifrån ett postmodernt perspektiv menar att världen karaktäriseras av mångfald, pluralism och konflikt snarare än likriktning, ensidighet och konsensus, och att ingen grupp därför bör försöka definiera en annan grupps verklighet, behov, intressen eller upplevelser. Vidare menar Mullay att välfärdsstaten och det sociala arbetets praktiker tenderar att förbise olikheter och mångfald, och att det i stället bedrivs praktiker som är likriktande, exkluderande, byråkratiska, kontrollerande, övervakande samt hierarkiska i sina beslutfattande processer (Baines, 2013). Baines citerar i sin artikel Music therapy as an Anti-Oppressive Practice (2013) sociologen Victoria Kannen, som menar att förtryckande krafter håller tillbaka och begränsar medlemmar av marginaliserade grupper genom att blockera eller bestraffa deras handlingar. Författaren fortsätter med att citera sin syster, socialarbetaren Donna Baines, i syfte att understryka att ett viktigt led i motståndet mot praktiker som förtrycker olikheter är att ständigt försvara och utveckla vägar att ge röst åt de utan röst och föra fram marginaliserade klienters och gruppers behov till beslutfattarna (Baines, 2013).

Medan socialarbetarens roll i traditionellt socialt arbete i Sverige kännetecknas av en distans som medförs av att mycket fokus läggs på uppgifter som handläggning, utredning, dokumentation och andra byråkratiska processer, finns det ifall vi blickar utåt världen en mängd exempel från Central- och Sydeuropa, från

Latinamerika, Afrika och Australien där det sociala arbetet är mer mångfacetterat. Vi kan hitta former för socialt arbete där den professionelle har en nära kontakt med individen, i form av samarbete, och där fokus ligger på att med hjälp av pedagogiska metoder stärka socialt exkluderade individer och grupper, samt mobilisering för social rättvisa.

Socialt arbete i Spanien har precis som det svenska en stark koppling till bistånd och assistans. Dock har det på senare år skett ett transdiciplinärt skifte, vilket innebär att det sociala arbetet i allt större utsträckning sker med utgångspunkt i teorier och metoder som härstammar från olika områden. Konstnärliga

uttrycksformer har kommit att ha stor betydelse i arbetet med människor i

(7)

7 inklulsion (Lopez Mendez, 2016).

Konststuderande från Universidad de Barcelona har under en femårsperiod besökt olika center för social intervention riktad till olika målgrupper, för att undersöka deras användande av konstnärliga uttrycksformer i det sociala arbetet. De har kommit fram till att nästan alla center har konstnärliga aktiviteter med i sina program och att det finns ett stort antal ideella föreningar och NGO:s som

bedriver inkluderande socialt arbete med konstnärliga uttrycksformer som grund. De konstaterar också att denna typ av socialt arbete lyfts i alltfler sammanhang. Ett exempel på detta är konstpedagogiska kongresser som genomförs i Katalonien och i Spanien, där en av huvudpunkterna är just pedagogik baserad på

konstnärliga uttrycksformer i social kontext (Moreno Gonzalez, 2010). Den svenska studien A recontextualizationof social pedagogy (Hallstedt & Högström, 2005) undersöker socialpedagogisk utbildnings kontexter, och konstaterar att den utbildning som de holländska socialpedagogerna genomgår består till 25% av utbildning i konstnärliga uttrycksformer. Detta tar upp en stor del av deras utbildning både för att konstnärliga uttrycksformer anses vara ett viktigt verktyg i kommunikationen med klienter, samt att detta hjälper studenterna att utveckla sin personlighet och sin självmedvetenhet (Hallstedt & Hagström, 2005).

I Sverige och Skandinavien är den ideella sektorn relativt stor i förhållande till andra platser i världen. På 1990-talet uppgav ca 1 miljon svenskar att de utfört sociala insatser inom ramen för ideella organisationer under året innan

intervjutillfället. Det sociala arbetet som bedrivs i ideell regi har stor betydelse för medborgarna, både direkt och indirekt (Svedberg, 2001). Exempel på

föreningslivets funktioner i samhället är att vara identitetsskapande, att vara ett forum för glädje och eufori, att skapa sammanhang och tillhörighet för individer, forum för lärande, samverkan och påverkansarbete, samt att upprätthålla och skapa socialt kapital (a.a).

Det finns olika typer av ideella föreningar, men den typ som utgör den största delen av det svenska föreningslivet kännetecknas av egenorganisering eller intresseorganisering och karaktäristisk för dem är demokratiska beslutsstrukturer. De drivs av en ideologisk medvetenhet och har i första hand självhjälpsinriktning. Dessa föreningars aktiviteter är primärt utåtriktade och utgörs huvudsakligen av obetalda ideella insatser. Att de huvudsakliga arbetsinsatserna är obetalda

utesluter inte det faktum att många tusental svenskar har sitt förvärvsarbete inom en ideell organisation. Ideologin hos denna typ av organisationer är till stor del förändringsinriktad (a.a). Ideella föreningar och stiftelser styrs även de i mångt och mycket av politiken, genom att anslag beviljas utifrån politiska målsättningar, men de ideella aktörerna har i många fall större flexibilitet och utrymme att pröva nya koncept och idéer som kan utveckla nya innovativa metoder för socialt arbete (Meeuwisse& Sunesson, 1998).

Människor som arbetar med konst, speciellt deltagarbaserad konst, har alltid hävdat att konstnärligt skapande har sociala effekter, men det har inte funnits forskning på området för att styrka detta (Matrasso, 2003). På senare år har allt fler studier berört konstnärligt skapandes påverkan på människans psykologiska och sociala utveckling med resultat som talar för att konstnärligt skapande verkar positivt för människor (a.a), men vad innebär detta för det sociala arbetet? Vad

(8)

8

säger yrkesverksamma inom socialt arbete i ideella sektorn om konstnärligt skapandes roll för empowerment av individer och grupper? Och hur kan

konstnärliga uttrycksformer utgöra ett verktyg för socialt arbete och bidra till att göra utsatta och maktlösa individers och gruppers röster hörda?

När jag i denna studie behandlar konstnärliga uttrycksformers funktion för empowerment i socialt arbete syftar jag på socialt arbete i bred bemärkelse, men de huvudsakliga källorna för forskning och empiri återfinns utanför

socialkontorens och handläggningsprocessernas värld, på fältet, nära

människorna. De informanter jag valt att intervjua befinner sig inom ideell sektor och bedriver verksamheter som utgör exempel på hur denna form av socialt arbete bedrivs i Sverige.

Syfte

Studien syftar till att belysa vilken potential konstnärliga uttrycksformer i socialt arbete har för empowerment på individ-, grupp- och samhällsnivå. Genom att undersöka hur yrkesverksamma inom socialt arbete upplever att konstnärliga uttrycksformer fungerar som redskap i arbetet med individer och grupper vill jag åskådliggöra om, och i så fall, hur metoder som baseras på konstnärliga

uttrycksformer kan leda till empowerment och förändring för individer, grupper och för samhället.

Frågeställningar

1. Hur kan användandet av konstnärliga uttrycksformer i socialt arbete bidrar till empowerment på individ-, grupp- och samhällsnivå?

2. Vad karaktäriserar de metoder för konstnärligt skapande som enligt informanterna är intressanta för socialt arbete och empowerment?

Definition av centrala begrepp

Under denna rubrik framkommer förklaringar på några begrepp som används genomgående i uppsatsen och vilkas innebörd är av vikt för att förstå argument och dess sammanhang.

Konstnärliga uttrycksformer och konstnärlig upplevelse

Begreppet konstnärliga uttrycksformer syftar här på den mångfald av konstnärliga “språk” eller resurser genom vilka människan kan få en konstnärlig upplevelse. Begreppet konstnärlig upplevelse bygger på en idé om att människor i den konstnärliga processen blir mer känsliga och mottagliga, och att våra sinnen “spetsas” i sökandet efter- och experimenterandet med konstnärliga resurser för att finna icke-verbala alternativa “språk” för att symbolisera och förmedla mening. I denna process utvecklas bl.a. konceptuella-, instrumentella- och relationella resurser hos människan som inte utvecklas på samma sätt eller i samma utsträckning via aktiviteter som är kopplade till diskursivt eller vetenskapligt språkbruk (Barragán & Moreno, 2004).

Alla kategoriseringar är förenklingar av en mer komplex verklighet, och gränserna mellan kategorier är mer flytande än de ger intryck av att vara när begrepp

definieras och avgränsas i relation varandra. Likväl är det nödvändigt för oss att i planering av interventioner kunna namnge och kartlägga vilka konstnärliga resurser som finns att tillgå. I en ansats att kategorisera konstnärliga

uttrycksformer kan fokus läggas på olika typer av karaktäristika såsom

(9)

9

symboliska uttryck genom form och färg på olika ytor; i dans och kroppslig gestaltning är grunden kroppslig rörelse; i musik sker uttrycket med hjälp av utforskande av röst och instrument; och i teater genom dramatisering, berättelser, historia och karaktärer. Gränsdragning och kategorisering mellan de olika

formerna kan många gånger bli konstlad, eftersom de i allt större utsträckning används i interdisciplinärt och i kombination med varandra i exempelvis performances (Barragán & Moreno, 2004).

Social inklusion

Sedan 1990-talet har man i den offentliga debatten gjort begreppet social

inklusion centralt när man talar om visioner för välfärdssamhällets utveckling.

Visionen om social inklusion handlar om att göra samhället mer “rymligt” och ge plats åt alla samhällsmedborgare oavsett exempelvis funktionalitet, social

bakgrund och kulturell tillhörighet. EU:s målsättningar och FNs deklarationer använder begreppet social inklusion och knyter det till de grundläggande föreställningarna om demokrati, deltagande och människovärde. Arbete som genomsyras av tanken om social inklusion strävar efter att bemöta exkluderande mekanismer, utveckla social mångfald och skapa lika villkor för allas sociala deltagande (Madsen, 2011).

Integration och inklusion är nära sammankopplade begrepp. De kan ses som två olika perspektiv på förhållandet mellan individ och gemenskap (Madsen, 2011). Det välanvända begreppet integration hänger ofta ihop med synsättet att individen ansvarar för sin egen utveckling, och att avvikelse således blir någonting negativt. I sociala praktiker leder tanken om integration ofta till specialinsatser riktade mot en viss avvikande individ eller grupp som ska anpassas till gemenskapen.

Inklusion å andra sidan syftar på ett synsätt där normen utvidgas till att bestå av en

mångfald olikheter och att samhällets olika arenor ska organiseras så att de får de fysiska och sociala förutsättningar som behövs för att möta denna mångfald. I praktiken innebär detta fokus för insatser är hela den sociala gemenskapen i fråga istället för den enskilde individen (Madsen 2011, Carlsson & Nilholm, 2004).

TIDIGARE FORSKNING

Jag har valt att dela upp kapitlet om tidigare forskning i tre delar. I den första delen presenterar jag resultat från forskning som berör konstnärliga

uttrycksformers relation till individens sociala-, kognitiva-, och emotionella utveckling. Forskningen som presenteras i denna del visar på olika funktioner som konstnärligt skapande kan ha för människor och resultaten som presenteras kan kopplas till empowerment på individnivå.

Andra delen av forskningskapitlet berör forskning kring “konst” och socialt arbete. Här utforskas konstbegreppets innebörd samt relationen och den ömsesidiga påverkan socialt arbete och konst sinsemellan. Vilket perspektiv vi anlägger på konstbegreppets innebörd har stor betydelse för vilken funktion konstnärligt skapande kan ha för empowerment på individ-, grupp- och samhällsnivå.

I den tredje och sista delen presenteras forskning kring empowerment och socialt arbete. Forskarna presenterar erfarenheter av förtryck och innebörden av

(10)

10

Konstnärliga uttrycksformers funktion för individens utveckling

Matrasso har i den brittiska rapporten Use or Ornament? (2003) sammanställt deltagarbaserade konstaktiviteters roll i förhållande till social utveckling och sammanhållning. I rapporten framkommer det att deltagande konstprojekt kan ha en betydande roll bl.a. i utveckling av självförtroende, praktiska och sociala färdigheter, samt bidra till att människor utvecklar nya intressen. Andra saker som kunde konstateras var att många deltagare kände sig gladare och friskare efter att ha deltagit i konstprojekt, samt att projekten sammanförde människor i med olika bakgrund och möjliggjorde att nya relationer och band skapades (a.a). Enligt Matrassos rapport kan deltagandet i konstprojekt bidra till empowerment. Deltagarnas förmåga att ta kontroll över sina liv ökade och de blev uppmuntrade att bli mer aktiva i sitt medborgarskap vilket ledde till att många efteråt deltog i andra projekt och verksamheter (a.a). Dessa typer av projekt kan enligt Matrasso (2003) bidra till kritisk dialog och involvering av människor som “fallit mellan stolarna” i samhällsapparaten, samt bidra till kreativitet, mening och

kommunikation. För många av deltagarna själva var deltagandet i projekten endast en frigörande och glädjefylld upplevelse, men de professionella inom olika områden såsom bl.a. utbildning, social service, hälso-sjukvård som deltagit i projekten vittnade om att det hade förändrat deras syn på sitt arbete, och att de ville implementera konst i sina olika praktiker i framtiden (a.a).

I den rumänska studien A Theoretical Approach to the Relationship between Art

and Well-being undersöker författarna förhållandet mellan konst och

välbefinnande. De har genom en litteraturstudie kartlagt och analyserat vad som tidigare skrivits kring relationen mellan de båda i syfte att fylla upp ett teoretiskt tomrum. Betoningen ligger på hur personlig utveckling kan påverkas genom deltagande i konstnärliga aktiviteter (Mundet-Bolosm.fl. 2017). I sitt resultat presenterar de tre olika dimensioner av hur konstnärligt uttryck kan påverka vårt välbefinnande: 1) social dimension (kommunikationsförmåga och autonomi), 2)

emotionell dimension (förmåga att hantera känslor) och 3) kognitiv dimension (meningsfullhet i livet) (a.a).

Individens sociala utveckling

Det finns enligt författarna inte mycket litteratur som behandlar de konstnärliga uttrycksformernas påverkan på den sociala dimensionen. Dock finns ett fåtal studier som behandlar olika konstnärliga uttrycksformers inverkan på individens förmåga att kommunicera och att fungera i samhället (Mundet-Bolos m. fl. 2017). I dessa studier har man funnit att de olika konstnärliga uttrycksformerna kan berika individens sociala dimension genom att utgöra en bro i relationen mellan individ och omgivning, samt genom att verka som ett medel för att förbättra strategier för kommunikation och social interaktion. Dessa är faktorer som kan kopplas till välbefinnande eftersom de underlättar för individen att leva och handla i samhället (a.a).

När författarna diskuterar vilken funktion konstnärligt skapande har för den sociala dimensionen konstaterar de utifrån sin studie att individens relationer till omgivningen, mellanmänsklig kommunikation och kommunikation i grupp, och, som resultat av det social interaktion, påverkas positivt (Mundet-Bolosm.fl. 2017). De menar också att dessa slutsatser kan kopplas till slutsatser i tidigare studier och leda till en förståelse av konstnärliga strategiers funktion för verbal-

(11)

11

och ickeverbal kommunikation, gruppsammanhållning, tolerans gentemot andra och utveckling av sociala färdigheter (a.a).

Individens emotionella utveckling

Kopplingen mellan konstnärliga uttrycksformerna och den emotionella

dimensionen är mer representerad i litteraturen. Ett flertal studier pekar på att den

konstnärliga processen främjar välbefinnande när det kommer till att framkalla positiva känslor som glädje, lugn och avslappning (Mundet-Bolosm.fl.2017). Konstnärligt skapande kan vara ett medel för att uttrycka och hantera komplexa känslor och på så sätt öka förutsättningarna för välbefinnande i livet. Det kan också fungera som ett verktyg för att utforska den egna identiteten och olika vägar för dialog och kommunikation (a.a). Författarna presenterar ett antal exempel på studier kring det konstnärliga skapandets påverkan på individens känslomässiga dimension.

De tar upp en amerikansk studie genomförd av Catteral et al. (1999) som baseras på intervjuer och observation av 25000 gymnasieelever. Syftet med studien var att undersöka kopplingen mellan konst och mänsklig utveckling och konsekvenserna för välbefinnande. Studien resulterade i det generella konstaterandet att unga som var i kontakt med konstnärligt skapande i sin vardag utvecklade ökad verbal och empatisk förmåga samt självförtroende och tolerans gentemot andra (Mundet-Bolosm.fl. 2017).

Ett annat exempel som författarna tar upp är en kvalitativ studie av Salmon et al. (2012) gjord på 10 unga inom vårdsystemet framkom det att de som deltog i utforskande musikalisk verksamhet på sina vårdenheter utvecklade bl.a. nya färdigheter, resilience, självkänsla och självförtroende och en känsla av att vara en del av ett socialt sammanhang. Det framkom också att deras benägenhet att

engagera sig i personalens arbete och i utvecklingen av sina anläggningar ökade, liksom deras mentala hälsa och välbefinnande (Mundet-Bolosm.fl.2017).

I sin diskussion sammanfattar författarna de fördelar som skapande genom

konstnärliga uttrycksformer har för den känslomässiga utvecklingen hos individer. De konstaterar att konstnärliga strategier bidrar till att öka självuppskattning, kommunikation med den egna personen, empati gentemot andra, självförtroende samt förmåga att uttrycka och reglera känslor. Detta är i linje med resultat av annan forskning på området som för övrigt också visar på en positiv påverkan på självständighet och självmedvetenhet (Mundet-Bolosm.fl. 2017).

Individens kognitiva utveckling

Vad gäller den kognitiva utvecklingens påverkan hos individer som introduceras till konstnärligt skapande finns det mycket forskning att tillgå (Mundet-Bolosm.fl. 2017). Bland annat har studier visat att lärare på skolor med konstnärlig profil som studerat konst under sin utbildning är mer innovativa som pedagoger. Det har i och med studien funnits en god korrelation mellan konstnärliga studier och kreativt tänkande (a.a). En annan studie gjord på barn mellan 4 och 6 år visar ett starkt samband mellan deras deltagande i musikalisk verksamhet och ökad förmåga att resonera (a.a).

Författarna menar att det blir tydligt att konstnärligt uttryck ökar individers

välbefinnande i den mening att det tillhandahåller verktyg för att utveckla positivt, öppet, kreativt, kritisk och flexibelt tänkande, vilket i sin tur ger oss bättre

(12)

12

Själv-uttryck och konstnärlig upplevelse - det inre i relation till det yttre

I den katalanska studien Experiencia artística y producción cultural, ámbitos para

la intervención socioeducativa (2004) presenteras ett antal olika modeller för

socialpedagogiska interventioner baserade på konstnärligt skapande. De beskriver att konstnärligt skapande i framförallt utbildningssammanhang, men även i andra sammanhang, ofta har fokus på att elever eller deltagare ska lära sig tekniker för att producera konstnärliga objekt (ofta i syfte att avbilda en yttre ”objektiv” verklighet) (Barragán & Moreno, 2004). De menar att denna ingång till

konstnärligt skapande endast är en av många modeller och att den professionelle kan använda konsten som medel för att i arbetet med individer eller grupper utveckla sociala och kognitiva färdigheter såsom förmåga att lyssna, acceptera olika åsikter, utforska alternativa sätt att arbeta, verbalt uttryck, samt sociala värden såsom solidaritet och acceptans av olikheter (a.a). Författarna betonar också att det som är intressant är att skapa förutsättningar för att individer eller grupper ska kunna delta i aktiviteter som leder till kommunikativa och expressiva upplevelser, med andra ord, upplevelser av att manifestera den inre världen och levda erfarenheter i relation till den yttre världen (a.a).

Barragán och Moreno (2004) tar vidare upp hur kritiska pedagogiska tendenser med fokus på kreativitet och själv-uttryck växt fram efter andra världskriget. Samhällets instanser för social- och pedagogisk intervention var i kris, och nya idéer och teorier blev aktuella. Denna utveckling har hängt samman med framsteg inom psykologin som inneburit ökad förståelse för individers kognitiva-,

emotionella- och beteendemässiga processer samt med utvecklingen av konstnärliga rörelser inriktade på individens själv-uttryck. Återinförandet av subjektivitet och subjektets emotionella värld och identitet blev centralt, och intresset för konstnärliga uttrycksformer som medel för att åstadkomma detta växte. Författare till vetenskapliga skrifter inom en mångfald olika områden stödjer tesen om att konstnärligt uttryck och lärande kan bidra till att utveckla själv-uttryck, kreativitet, personlighet etc. Individers personliga konstnärliga skapande anses vara lämpligt för att möta behov hos individen, och samtidigt kan det fungera som medel för individen i kontakten med sin omgivning. Det var i denna anda som konstnärliga uttrycksformer kom att börja användas inom terapin (Barragán & Moreno, 2004).

Författarna använder sig av begreppet konstnärlig upplevelse. Det bygger på en idé om att människor i den konstnärliga processen eller upplevelsen blir mer känsliga och mottagliga, och att våra sinnen “spetsas” i sökandet efter- och experimenterandet med konstnärliga resurser och icke-verbala alternativa “språk” för att symbolisera och förmedla mening. De menar att det i denna process

utvecklas exempelvis konceptuella-, instrumentella- och relationella resurser hos människan som inte utvecklas på samma sätt eller i samma utsträckning via aktiviteter som är kopplade till diskursivt eller vetenskapligt språkbruk (Barragán & Moreno, 2004).

Den konstnärliga upplevelsen kan förse individer i socialt utsatta situationer med strategier för att skapa ett symboliskt förhållande mellan sig själva och olika aspekter av sina liv och sin omgivning samt för att känna sig som en del av ett sammanhang i och med att de är med och skapar det (Barragán& Moreno, 2004). Individer kan genom konstnärligt skapande symboliskt återuppleva viktiga händelser, utforska olika erfarenheters betydelse och omvärdera bilder av det förflutna. På så sätt kan eventuella konflikter bearbetas och en ny förståelse uppnås. På samma sätt kan denna typ av aktiviteter bidra till att skapa en förändrad förståelse för nuet och för framtiden (a.a).

(13)

13

Barragán och Moreno (2004) redogör för ett antal effekter som konstnärliga aktiviteter kan generera, inom specialpedagogisk verksamhet, med utgångspunkt i konstterapeuten Maria Liebmanns forskning kring individ- och gruppinriktat arbete med konstnärliga uttrycksformer. Enligt Liebmann kan konstnärliga aktiviteter med individer leda till bl.a.:

- Utveckling av förmåga att symbolisera med hjälp av konstnärliga uttrycksmedel (visuella, musikaliska, dramatisering, dans)

- Avslappning, njutning

- Icke-verbal- och verbal formulering av upplevelsen - Insikt, självmedvetenhet och reflektion

- Kreativitet, expressivitet, spontanitet, uppfinningsrikedom

- Ökat självförtroende, erkännande av det egna värdet och förverkligande av den egna potentialen

- Ökad självständighet, personlig motivation och personlig utveckling - Ökad frihet i att fatta beslut, experimentera och prova idéer

- Uttrycka och förmedla idéer, känslor, emotioner och inre konflikter - Arbeta med fantasin och det undermedvetna

Konstnärliga aktiviteter i arbetet med grupper främjar enligt Liebmann i Barragán och Moreno (2004):

- Medvetenhet, acceptans och uppskattning i förhållande till andra - Samarbete

- Kommunikation

- Ökad förmåga och forum för att dela med sig av problem, erfarenheter och insikter

- Utforskande av det universella och det unika i individens upplevelser - Relationsskapande, förståelse för vilken effekt det egna jaget har på andra

och på de relationer som uppstår i gruppen - Socialt stöd och förtroende

- Gruppsammanhållning

- Utforskande av teman som rör gruppen

“Konst” och socialt arbete

Tillgång till konsten

Vi har skapat ett koncept där “konst” är någonting som endast är upp till ett fåtal begåvade individer att producera. Genom att göra så nekar vi alla andra

(majoriteten) människor möjligheten att göra sitt eget personliga avtryck i

samtiden, någonting som vi alla har rätt till, och som ingen annan kan göra åt oss (Warren, 1984). Genom att lämna vårt eget unika avtryck bekräftar vi vår egen existens och uttrycker att “jag är här”, “jag har någonting att uttrycka” (a.a). Genom introduktionen av kreativa konstnärliga uttrycksformer i hälsovård, rehabilitering, specialpedagogiska insatser och i socialt arbete har den konstnärliga upplevelsens positiva effekter på självbild, självkänsla, självförtroende och interaktion blivit uppenbara. Genom att olika

samhällsinstanser har börjat använda sig av konstnärliga upplevelser som en del i arbetet för hälsa och utveckling har människor som antingen från födseln eller på grund av kris eller olycka inte setts som fullvärdiga samhällsmedborgare, fått tillgång till konsten. Resultaten har i många fall varit häpnadsväckande. Individer som tidigare setts som värdelösa och oförmögna har börjat tala, röra sig fritt och i många fall, på sikt blivit aktiva i skapandet av samhället (Warren, 1993).

(14)

14

Ett postmodernt konstbegrepp

Även om fokus för denna text ligger på konstnärliga uttrycksformers funktion för socialt arbete är det också intressant att snegla på vilken funktion konstnärlig produktion i socialt arbete kan ha för konstens utveckling. Postmodernismen kritiserar den moderna synen på konst och föreslår ett perspektivskifte från ett elitistiskt konstbegrepp till ett bredare och mer representativt. Postmodernismen menar att konstnärlig utbildning istället för att ha fokus på den privilegierade typ av kulturell produktion som “skön konst” innebär, bör ha fokus på produktion som ger uttryck för mening med grund i den mångfald av individer, grupper och erfarenheter som samhället består av. På så sätt kommer konsten att reflektera verkliga sociala och kulturella förhållanden (Barragán & Moreno, 2004).

Konstnärlig förmedling

I Ascensión Moreno González lyfter i sin artikel Inclusión social por el arte:

mediación artística (2016) konstnärliga uttrycksformer som medium för social

inklusion. Hon använder begreppet mediacion artistica som kan översättas till

konstnärlig förmedling. Begreppet kopplar hon till socialpedagogisk intervention

iform av konstnärliga projekt som riktar sig till personer och grupper som lever i social utsatthet och som syftar till att främja en fredsbejakande kultur (Moreno, 2016). Den professionelles fokus i interventionerna är att agera följeslagare till individer eller grupper i en skapandeprocess vars mål är att uppnå en förbättrad livssituation för människor. Fokus ligger inte på att lära sig “konst” eller att skapande av föremål som betraktas som “finkultur”, utan på processer som syftar till att stärka deltagarnas självständighet, bidra till empowerment, social inklusion av grupper som lever i social exklusion, främja social sammanhållning och samhällsutveckling (a.a).

Enligt Moreno (2016) har de skapandeprocesser som uppstår genom konstnärlig förmedling många fördelar för de personer, grupper eller samhällen som är en del av dem. Synen på människan som producent av kultur och de aktiviteter som kopplas till konstnärlig förmedling har en inneboende strävan efter kulturell demokrati. Idén om ”finkultur” förlorar här sin relevans, och kultur ses istället som vårt sätt att förhålla oss till- och förstå världen och allt som vi producerar (Moreno, 2016).

Motverka stigmatisering

När de processer, objekt och resultat från projekt som baseras på konstnärlig förmedling kommer i kontakt med allmänheten bidrar de till att förändra synen på grupper som lever i riskzonen för- eller i social exklusion och till att bryta mot stereotypa föreställningar (Moreno, 2016). Samtidigt bidrar processen till att skapa möjligheter för individen att utforska sina egna förmågor och begränsningar och på så sätt omvärdera bilden av sig själv i relation till världen (a.a).

Konstnärliga uttrycksformer som motvikt till rationalisering

Gerard Creux menar i sin artikel Art and social work: Towards a sociological

analysis (2012) att socialarbetare kan använda sig av konstnärligt skapande och

skapandet av situationer för konstnärliga upplevelser i arbetet med klienter som en slags motmakt gentemot rationaliseringen i socialt arbete. Många socialarbetare upplever att den instrumentella rationaliseringen av socialt arbete med start senare hälften av 1900-talet, standardisering och aktiveringspolitik förvandlat

socialarbetarrollen en kontrollerande, kritiserande och dömande roll, och att de värden som ligger till grund för socialt arbete hamnar i bakgrunden (Creux, 2012). Genom tillämpandet av metoder baserade på konstnärliga uttrycksformer kan det sociala arbetet återfå sin charm genom att de erbjuder processer som påverkar

(15)

15

människors medvetande, och ger dem resurser för att förändra världen de lever i (a.a).

Empowerment i socialt arbete

Ove Svensson och Magnus Tideman (2007) tar i sin artikel Motvärn,

motståndsidentitet och empowerment bland personer med intellektuella

funktionshinder upp resultatet från en studie av ett projekt som riktar sig till vuxna

med intellektuell funktionsnedsättning. Författarna menar att aktiviteter som utformas för diskriminerade och förtryckta grupper inte är tillräckligt för att åstadkomma verklig social förändring. Det är centralt att aktiviteter utformas tillsammans med deltagarna och att de vågar utmana befintliga diskurser och maktstrukturer. På så sätt kan deltagarna i projektet få en chans att själva definiera sin identitet och motsätta sig etiketter de tilldelats av samhället (Svensson & Tideman, 2007).

För deltagarna i projektet som Svensson och Tideman (2007) följt är det viktigt att komma ifrån den stämpling som kategoriseringen utifrån funktionshinder innebär. De känner behov av att bli sedda som individer med styrkor och svagheter som inte ständigt ses i relation till myndigheter och organisationer för social omsorg (Svensson & Tideman, 2007).

Diskrepansen mellan hur vi ser på oss själva som enskilda individer med unika identiteter och vår uppfattning av de roller vi tillskrivs i samhället kan vara stor. Personerna med intellektuell funktionsnedsättning som utgjorde projektets deltagare upplevde att de blev tilldelade roller kopplade till nedsatt funktion, beroende och utsatthet (Svensson & Tideman, 2007).

Människor som är nedvärderade och förtryckta i samhället kan skapa en individuell eller kollektiv motståndsidentitet som karaktäriseras av en strävan efter att vara lika mycket värd som alla andra och få tillgång till samma rättigheter. Det motstånd som deltagarna i projektet i olika sammanhang gav uttryck för gentemot de roller de tilldelats av samhället kan ses som en sådan motståndsidentitet (Svensson & Tideman, 2007).

TEORI

Kritisk teori i socialt arbete

Det finns många olika inriktningar av kritisk teori inom socialt arbete, men alla har gemensamt att de är anti-diskriminerande och icke-förtryckande teorier vars fokus är social förändring som innebär eliminering av det förtryck som påverkar särskilda grupper i samhället (Payne, 2005). De kritiska teorierna har också gemensamt att de förespråkar delaktighet och samarbete i de sociala strukturerna som sätt att främja jämlikhet, och att förändring kommer ur politisk handling snarare än personlig hjälp (a.a).

Empowerment

Empowerment har starka kopplingar till kritiska, feministiska och

antidiskriminerande teorier och har som syfte att göra så att människor kan övervinna hinder när det gäller att ha makt över sitt eget liv och även påverka samhällsutvecklingen (Payne, 2005).

Empowermentbegreppet som myntades i USA i slutet på 1960-talet har sedan 1990-talet vunnit styrka inom socialt arbete världen över. Begreppet kan kopplas

(16)

16

till andra begrepp som frigörelse och självhjälp och länkas samman med

frigörelse från förtryck och tvång av fysisk, legal, moralisk eller spirituell karaktär (Adams, 2009). Empowerment definieras i Robert Adams bok Empowerment,

participation and social work (2008) som:

“The capacity of individuals, groups and/or communities to take control of their circumstances, exercise power and achieve their own goals, and the process by with, individually and collectively, they are able to help themselves and others to maximize the quality of their lives” (Adams, 2009, s.17).

Adams konstaterar att empowerment är mångfacetterat och har olika innebörd i olika sammanhang. Empowerment som teori används för att analysera makt och maktlöshet i samhället och som citatet ovan uttrycker kan man utifrån

empowermentperspektivet se strukturer, processer och mekanismer kopplade till människors kapacitet att uppnå sina egna mål och att förbättra sin livssituation (Adams, 2008). Adams beskriver empowerment som ett politiskt koncept. Han förklarar att det inte hänger samman med partipolitik, utan snarare är ett koncept som fler och fler professionella använder sig av för att minska den risk för exklusion och marginalisering av det sociala arbetets målgrupper som är ständigt närvarande i socialt arbete (a.a).

Lord och Hutchinson (1993) lyfter tre olika nivåer på vilka empowerment sker: individnivå, gruppnivå och samhällsnivå. Den subjektiva upplevelsen av att ha kontroll över det egna livet, självkänsla, självförtroende och självbestämmande knyts till individnivån. Gruppnivån syftar på målgruppens delade upplevelser och erfarenheter, gruppens förmåga att definiera mål och behov, samt att få dessa tillgodosedda. Empowerment på samhällsnivå syftar på målgruppens inflytande och möjligheter att påverka samhällsutvecklingen. Enligt författarna är det

väsentligt att bibehålla en ekologisk syn på empowerment och ha förståelse för att det sker en ständig interaktion mellan de tre nivåerna (Lord & Hutchinson, 1993).

Empowerment för social rättvisa

Då empowermentperspektivet innebär att människor själva ska ta makten över sina liv finns det en risk att ansvaret för tillgodoseende av behov läggs över på klienten själv. Payne (2005) menar att vi i det sociala arbetet måste vara vaksamma, så att vi inte hamnar i denna fälla, vilken annars kan leda till ekonomiska nedskärningar i socialtjänsten och begränsningar i social service. Utifrån ett empowermentperspektiv med kritisk vinkling ska socialarbetare eftersträva empowerment i syfte att skapa sociala motsättningar som leder till långsiktiga förändringar snarare än direkta (Payne, 2005).

Även om empowermentinriktat socialt arbete främst fokuserar på att hjälpa individer och grupper att överkomma sociala hinder inom ramen för befintliga strukturer kan empowermentmetoder också leda till att klienter eller klientgrupper får ökat självförtroende och tar en mer aktiv roll i samhället (Payne, 2005). Ett flertal teoretiker betonar att social rättvisa är det grundläggande målet för empowerment. Rees är en av de teoretiker vars teorier betonar den politiska roll som empowerment kan ha i det sociala arbetet (a.a). Han beskriver fem viktiga idéer kopplade till detta:

- Biografier (livshistorier) - genom analys av människors livshistorier får vi tillgång till erfarenheter kopplade till kontinuitet och sammanhang. På så

(17)

17

sätt blir det möjligt att förstå vilka faktorer det är som hindrar människor från agera. Genom att utforska en människas biografi blir det också lättare att förändra handlingsmönster och förhållningssätt i framtiden.

- Makt - makt ska enligt Rees uppfattas både som någonting potentiellt befriande och potentiellt förtryckande. Till skillnad från radikal teori som ser makt enbart som förtryckande ser vi utifrån empowermentperspektivet makt som någonting som kan användas på ett positivt sätt. Förståelsen av makt värderas enligt Rees utifrån hur den påverkar den som utsätts för makten. Rees intresserar sig för och betonar hur språket på olika sätt ger uttryck för maktrelationer.

- Politisk förståelse - Det är viktigt att politisk förståelse ligger till grund för praktiken. Det sociala arbetet antingen accepterar eller strävar efter att förändra det nuvarande sättet att organisera maktrelationerna. Om vi jämför ekonomisk liberalism som fungerar utifrån ledorden “effektivitet” och “duglighet”, med ett ideal om social rättvisa kan vi se hur maktens syften skiftar.

- Färdigheter - Enligt Rees teorier om empowerment kan färdigheter skapa empowerment. Att tillägna sig och använda olika färdigheter kan leda till befriande erfarenheter.

- Ett ömsesidigt beroende mellan policy och praxis ska etableras. Detta innebär att det praktiska arbetet med klienter och utvecklingen av policy är sker i samverkan och inte kan ses som isolerade ifrån varandra (Payne, 2005).

Enligt Rees är social rättvisa det grundläggande målet för empowerment tillsammans med ökad trygghet och större politisk och social jämlikhet via ömsesidigt stöd och kollektivt lärande. Detta är någonting som uppnås genom att stegvis röra sig mot mer övergripande mål (Payne, 2005). Payne tar även upp Kondrats mening att empowerment kräver ett ställningstagande gällande vems kunskap som är viktig. Kondrat förespråkar en lokal syn på kunskap, framförallt sådan kunskap som kommer direkt från klienterna (a.a). Payne (2005) lyfter vidare Kieffers teoretiska antagande att empowerment innefattar delar som går ut på att uppnå en starkare jagbild och ökat självförtroende hos klienter. Detta i sin tur leder till att klienter kan utveckla en kritisk förmåga att handla gentemot omgivningen samt resurser som möjliggör politisk aktion (a.a).

En annan av de teoretiker som beskrivit empowerment är Lee (Payne, 2005). Hennes utgångspunkt är socialt arbete som eftersträvar social rättvisa och som skapar hopp och makt hos människor. Lees empowermentteori betonar en vilja att lyssna på utsatta, maktlösa gruppers röster och drömmar. Empowerment innebär både kliniskt arbete med individer, men också fokus på kollektiv och samhälle. Tre viktiga begrepp för Lees teori är:

- Utveckling av mer positiv och stark syn på sig själv

- Konstruerandet av kunskap och förmåga att uppnå ett kritiskt perspektiv på sociala och politiska realiteter.

- Använda resurser, strategier och kompetenser för att uppnå personliga och kollektiva mål (Payne, 2005).

(18)

18

Enligt Lee ska socialarbetaren sträva efter att skapa en känsla av samhörighet med klienter och tillsammans med klienter ifrågasätta de motsättningar och hinder för handlande som är en följd av utsatthet och förtryck i ett samhälle med ojämn maktfördelning (Payne, 2005). Genom att människor uppnår en ökad medvetenhet om strukturella orättvisor och förtryck kan de se fler alternativ till sin nuvarande svåra situation och kan istället för att skuldbelägga sig själva för sina problem börja arbeta för att stärka sin förmåga att skapa förändring. I det sociala arbetets praktik blir arbete för att öka gemenskapen i en grupp en central metod (a.a).

Fem principer för empowermentpraxis

Enligt Mullender och Wards teorier om självstyrt grupparbete finns fem viktiga principer för empowermentpraxis:

- Alla människor har insikter, färdigheter och förmågor. Dessa ska bekräftas, och vi ska ta avstånd från negativa etiketter.

- Människor har rättigheter som främst rör att de ska kunna bli hörda, styra sitt liv och själva bestämma om de ska delta eller ej. En annan viktig rättighet handlar om att själv kunna definiera viktiga problem och hur dessa ska tacklas.

- Människors problem är alltid en spegling av såväl förtryck, politik, ekonomi och makt som personliga brister.

- Människor som agerar kollektivt kan bli starka, något som praktiken ska bygga på.

- Man ska “leva som man lär” vilket betyder att den professionellas uppgift i arbetet blir att “underlätta” snarare än att “leda” samt att ifrågasätta

förtrycket (Payne, 2005).

Självstyrande grupparbete mot förtryck

Mullender och Ward menar att handlingar utifrån empowermentperspektivet måste styras av klienterna själva, men att de ska vara riktade mot olika typer av förtryck (Payne, 2005) De definierar förtryck som

ett tillstånd där ett antagande uppstår som gynnar dominerande grupper och snedvrider relationerna i samhället på sådant sätt att alla sociala institutioner påverkas (Payne, 2005 s. 435).

Enligt Mullender och Ward är arbete med grupper mer effektivt än individ- eller familjeinriktat socialt arbete, när det kommer till empowerment, då det i de senare formerna lättare sker en individualisering av problem och lösningar. Grupper gör det möjligt för individer att dela med sig till varandra av sina resurser och

tillsammans experimentera med olika gemensamma aktioner (Payne, 2005). Payne (2005) refererar till Pernell i sitt argument att allt grupparbete kan vara en del av empowerment genom att det skapar demokratiska, participativa och humanistiska värderingar (a.a).

(19)

19

Empowerment och konstnärligt skapande

Enligt forskningen kring konstnärliga uttrycksformer i socialt arbete finns det starka beröringspunkter mellan olika aspekter av processer i samband med konstnärligt skapande och empowerment på individ-, grupp- och samhällsnivå. I skapandeprocessen utvecklas resurser hos individen som kan stärka förmågan att påverka den egna livssituationen, situationen för grupper i vilka individen ingår, samt lämna avtryck i samhället och påverka dess utveckling. Det framkommer också att det för empowerment i socialt arbete är viktigt för individer att definiera och kommunicera sin egen identitet och verklighet, någonting som sker genom konstnärliga upplevelser.

METOD

Syftet med studien är att belysa vilken potential konstnärliga uttrycksformer i socialt arbete har för empowerment på individ-, grupp- och samhällsnivå. Genom att undersöka hur yrkesverksamma inom socialt arbete upplever att konstnärliga uttrycksformer fungerar som redskap i arbetet med klienter vill jag åskådliggöra

om, och i så fall, hur metoder som baseras på konstnärliga uttrycksformer kan

leda till empowerment och förändring för individer, grupper och för samhället. För att besvara syfte och frågeställningar har jag tillämpat ett induktivt

angreppssätt. I första skedet arbetade jag fram generella frågeställningar och samlade in data med ett utvecklingsekologiskt perspektiv i bakgrunden, vilket resulterade i data som berörde individ, grupp och samhälle. Senare under processen valde jag dock att utifrån den insamlade empirin ändra teoretiskt perspektiv till ett empowermentperspektiv, då jag ansåg detta perspektiv vara mer tillgängligt för mig i förhållande till den insamlade datan. Detta innebar också en modifikation av de ursprungliga frågeställningarna. I det induktiva angreppssättet kommer valet av teori som en följd av innehållet i den insamlade empirin

(Bryman, 2012).

Urval

Jag har valt att intervjua fyra yrkesverksamma inom socialt arbete i ideella organisationer i Malmö. Personerna som intervjuas är verksamma inom socialt arbete och använder sig av konstnärliga uttrycksformer i sitt arbete med individer och grupper. Föreningslivet fyller viktiga funktioner för både individer och samhälle. I och med att aktörerna i den ideella sektorn ofta arbetar efter mål som formulerats av eller tillsammans med målgruppen kan utgångspunkterna för deras arbete vara mer direkt kopplade till klienternas erfarenheter och syn på behov, problem och lösningar (Meeuwisse& Sunesson, 1998).

Urvalsprocessen var målstyrd med element av bekvämlighetsurval och

snöbollsurval. Jag valde ut tre olika ideella organisationer som jag sedan tidigare kände till, och vars arbete jag var bekant med. Jag valde organisationer vars sociala arbete riktade sig till olika målgrupper eftersom jag ville få en viss bredd i materialet. Informanterna har olika professionella bakgrunder och olika roller inom sina organisationer och mitt urval grundar sig i ett intresse av att fånga upp en så bred mångfald av perspektiv som möjligt inom ramarna för de

begränsningar bekvämlighetsurvalet och snöbollsurvalet medför. Tre av informanterna är personer som jag arbetat med tidigare i sammanhang rörande socialt arbete och konstnärligt skapande, och den tredje informanten, som jag också var bekant med sedan tidigare, blev jag tipsad om från en av de andra

(20)

20

informanterna. Bekvämlighetsurval kan ge intressanta resultat, men det är omöjligt att utifrån empiri som grundas på denna urvalstyp komma fram till generaliserbara resultat. Informanterna är troligtvis inte representativa för alla socialarbetare, utan istället ett smalt stickprov (Bryman, 2012).

Eftersom empowerment på individnivå är en subjektiv upplevelse hade det varit intressant att intervjua det sociala arbetets mottagare och få ta del av deras eget perspektiv. Det uppstår något av en paradox när all kunskap inhämtas från andra än målgruppen själv, i och med att empowermentperspektivet värderar den lokala kunskapen högt. Samtidigt som paradoxen visserligen är ett faktum är också empowerment relativt svårt att greppa för den som inte är insatt i teorier för socialt arbete, och det kan då tänkas att det ändå var lämpligt att hämta information från de som möter målgruppen i sitt arbete och ser individernas utveckling utifrån ett professionellt perspektiv.

Genomförande

Studien baseras på empiri insamlad via semistrukturerad kvalitativ intervju och undersöker professionellas perspektiv på konstnärliga uttrycksformer och socialt arbete. Genom att tillämpa den kvalitativa formen är det möjligt att dyka djupare inom en fråga och fånga upp informanternas erfarenheter (Bryman, 2012). Den kvalitativa ansatsen har en kunskapssyn som brukar beskrivas som

tolkningsinriktad. Den verklighet som beskrivs i resultatet är baserad på

informanternas tolkning av sociala relationer. Informanternas sätt att förstå den sociala verkligheten är beroende av deras sociala miljö samt deras professionella och personliga erfarenheter. Genom ett empatiskt förhållningssätt vid

intervjutillfällena har jag strävat efter att se den sociala verkligheten utifrån informanternas position, men jag är ständigt medveten om att min tolkning av deras perspektiv fortfarande är subjektiv (Bryman, 2012).

De sökord jag använt mig av i inhämtning av forskning är olika kombinationer av: Socialt arbete, konst, konstnärliga uttrycksformer, konstterapi, empowerment, social inklusion, trabajo social artistica, mediaciónartística, inclución social, art therapy, arts, social work. De databaser jag använt mig av är:

Pro Quest, Sociological Abstract, PsycINFO och Google Scholar

Intervjuguide

Inför varje intervju skrev jag en intervjuguide. Guiden utgår ifrån teman på individnivå, gruppnivå och samhällsnivå, men frågorna är öppna och ställda med en flexibel och fri ton. En semistrukturerad intervju har ett visst mått av struktur, men lämnar också utrymme för informanten att gå in på teman som intresserar dem speciellt mycket (Bryman, 2012). Vid intervjutillfällena lämnade jag stort utrymme till informanterna själva att leda riktningen för samtalet, och ställde relevanta följdfrågor kopplade till intervjuguidens teman. I vissa intervjuer ställde jag färre frågor än i andra eftersom informanten spontant utvecklade sitt

resonemang i linje med mina teman. I vissa fall uppstod nya frågor till följd av att informanterna kom in på ett spår som de ansåg vara relevant.

Dataanalys

Efter att ha samlat in data i form av material från intervjuer med yrkesverksamma transkriberade och kodade jag mitt material för att sedan utföra en tematisk analys. Vid kodningen av materialet sökte jag efter essensen i informanternas olika resonemang och tankegångar, och samlade alla citat som kunde relateras till

(21)

21

samma kärna i ett dokument. På så sätt hamnade alla citat på ett antal olika dokument, som sedan utgjorde underlaget för de teman som framkommer i analysen. Vid kodningen av citaten tog jag hänsyn till den kontext i vilken citaten uppkommit för att undvika det som Bryman (2012) lyfter som en vanlig kritik mot kodningsföfarandet, nämligen just att kontexten riskerar att gå förlorad (Bryman, 2012).

Den tematiska analysen är ett vanligt sätt att hantera kvalitativa data. Teman och subteman är ett resultat av noggrann läsning av materialet (Bryman 2012). Vid tematiseringen av intervjuerna har jag fört in det kodade materialet under huvudteman som baseras på samma tre nivåer som intervjuguidens struktur bygger på; individnivå, gruppnivå och samhällsnivå. Det finns ett tätt samband mellan de olika nivåerna och det förekommer på mer än ett ställe att de argument som används på en nivå även har relevans för en annan nivå. I dessa fall har jag valt att föra resonemanget på den nivå som jag anser vara tätast kopplad till argumentet.Underteman har skapats under alla nivåer efter den information som informanterna uttrycker i materialet.

Etiska överväganden

Informationskravet

I samband med att de aktuella informanterna tillfrågades om medverkan

informerades de om syftet med undersökningen, och om det frivilliga deltagandet. Vid intervjutillfället upprepade jag informationen om sammanhanget och syftet, samt om att det när som helst gick att avbryta intervjun ifall så önskades. Jag informerade även om att den färdigställda uppsatsen kommer att publiceras i databasen MUEP efter dess godkännande.

Samtyckeskravet

Informanterna har alla blivit informerade om att deltagandet i undersökningen är helt frivilligt. Eftersom jag har en närmre personlig relation till två av

informanterna har jag varit extra tydlig med att deltagandet ska grundas i ett eget intresse från deras sida av att medverka, och betonat att det endast ifall det finns ett sådant intresse som det är intressant för mig att ta med dem i urvalsprocessen.

Konfidentialitetskravet

Informanterna har tillfrågats huruvida de föredrar att vara anonyma i studien. Ingen av informanterna uttryckte en önskan om att deras organisationer, projekt eller position inom organisationen skulle hållas anonyma. Jag har valt att ha med organisationernas identitet eftersom jag vill ge läsaren möjlighet att söka vidare information om verksamheterna och deras sätt att använda sig av konstnärliga uttrycksformer i arbetet ifall ett sådant intresse väcks. Informanternas roller inom organisationerna är också utskrivna eftersom jag anser att denna information kan bidra till att ge en mer nyanserad bild av empirin. Jag har däremot valt att

utelämna informanternas namn eftersom jag inte ansåg det vara relevant att ta med dem.

Nyttjandekravet

Enligt nyttjandekravet ska alla personuppgifter förvaras så att ingen utomstående kommer åt dem, och uppgifterna får endast användas i det syfte i vilket de inhämtats (Bryman, 2012). Det är endast jag och min handledare som har direkt tillgång till informanternas namn och kontaktuppgifter.

Forskarrollen

(22)

22

uppsatsen, och min förförståelse på området var relativt stor med grund i egna erfarenheter. Jag har burit med mig antagandet att konstnärliga uttrycksformer kan bidra till både individers-, gruppers- och samhällets utveckling, något som jag i olika sammanhang varit vittne till. Detta har styrt den riktning studien tagit på många sätt. Trots detta har jag genom att ständigt vara medveten om min egen utgångspunkt, och genom att möta allt material med nyfikenhet varit öppen för att låta materialet avgöra vad som är relevant att lyfta och bygga vidare på i

processen.

RESULTAT OCH ANALYS

I detta kapitel presenteras undersökningens resultat, sammanvävt med en analys med utgångspunkt i teori om empowerment och tidigare forskning. Jag har haft för avsikt att undersöka vilken potential konstnärliga uttrycksformer i socialt arbete har för empowerment på individ-, grupp-, och samhällsnivå. Genom semi-strukturerade intervjuer har jag tagit reda på vad fyra yrkesverksamma inom socialt arbete i ideella sektorn ser för kopplingar mellan konstnärliga

uttrycksformer och empowerment.

I intervjuerna med fyra yrkesverksamma inom socialt arbete framkom följande teman och underteman:

1. Empowerment på individnivå

Undertema 1: Emotionellt empowerment Undertema 2: Kognitivt empowerment Undertema 3: Socialt empowerment

2.Empowerment på gruppnivå

Undertema 1: Tillgänglighet

Undertema 2: Kommunikation med andra

3.Empowerment på samhällsnivå

Undertema 1: Social inklusion och mångfald som norm Undertema 2: Demokrati och delaktighet

Informanterna

De personer vars citat presenteras och analyseras under den här rubriken arbetar inom olika ideella organisationer i Malmö. Nedan följer en kort presentation av respektive informant, samt av deras organisationer och verksamheter.

Informant 1 arbetar inom föreningen Grundens verksamhet i Malmö. Grunden är en brukarorganisation som drivs av och för människor med intellektuell

funktionsnedsättning. Baserat på medlemmarnas önskemål och egenformulerade mål driver föreningen olika projekt. Informant 1 har utbildning inom pedagogik och är praktiserande musiker och allkonstnär sedan många år tillbaka. I Grundens verksamhet är hans roll att guida deltagarna i aktiviteter kring konstnärligt

skapande. När jag intervjuar honom är det utifrån hans erfarenheter av pedagogiskt och socialt arbete med musiken som redskap, samt utifrån

erfarenheterna från två specifika projekt; det avslutade projektet Unga i Grunden och det pågående projektet Vem är jag?

(23)

23

Informant 2 är projektledare för Grundens projekt Vem är jag? och dessförinnan för projektet Unga i grunden. Förutom dessa två projekt har hon under de senaste 15 åren arbetat som projektledare i åtskilliga projekt, ofta med unga arbetslösa i fokus. Informant 2 har sin bakgrund som producent för teater och film och har ett stort intresse för konstnärligt uttryck. Det egna intresset är en av anledningarna till varför de projekt hon är med och planerar och genomför ofta använder sig av metoder baserade på konstnärligt skapande.

Informant 3 är hantverkspedagog och en del av Skaparkollektivet Forma, som har sin bas i Lund. Skaparkollektivet Forma startade som ett ideellt initiativ med fokus på konstnärligt skapande och med integration som mål. Aktiviteterna syftar till att hitta alternativa vägar för unga med erfarenhet av migration eller flykt att förhålla sig till-, bli en del av- och bli medskapare av sin nya sociala kontext. Informanten beskriver sin roll i det treåriga arvsfondsprojekt hon är anställd i som “inspiratör”. I verksamheten utforskar deltagarna olika uttrycksformer, material och tekniker baserade på deltagarnas intressen, idéer och önskemål.

Den fjärde och sista informanten arbetar på Fryshuset Malmö. Fryshuset är en stiftelse vars verksamhet riktar sig till unga, och särskilt till unga som lever i utanförskap. I Malmö bedriver Fryshuset verksamhet inom områdena

Ungdomskultur, Föredöme och framtidstro samt Arbete och entreprenörskap. Informant 4 är socionom i grunden och arbetar som verksamhetschef för Fryshusets verksamhetsområde Ungdomskultur. Verksamheterna arbetar med målgruppen “unga” och har för tillfället många deltagare med erfarenhet av migration och flykt.

Empowerment på individnivå

Enligt Lord och Hutchinsons (1994) teori om empowerment på olika nivåer kan den subjektiva upplevelsen av att ha kontroll över det egna livet, självkänsla, självförtroende och självbestämmande knytas till individnivån (Lord &

Hutchinson, 1994). Andra dimensioner av individen såsom kognitiv och social utveckling är också intressanta för analysen eftersom även dessa syftar på resurser hos individen som bidrar till ökad makt att påverka den egna och den samhälleliga statusen (Payne, 2005).

Informanterna är eniga om att det arbete de genomför med konstnärliga uttrycksformer som redskap har stärkande effekter för de individer de arbetar med. Nedan följer de underteman som berör kopplingen mellan användning av konstnärliga uttrycksformer i socialt arbete och empowerment.

Emotionell dimension

Den emotionella dimensionen syftar på individers självkänsla, självförtroende, välbefinnande, glädje, självuppskattning och känsla av samhörighet med andra.

Konstnärligt skapande som själv-uttryck

Som Barragán och Moreno (2004) betonar finns det många olika modeller och metoder för pedagogiskt arbete med konstnärligt skapande. Vissa modeller har stort fokus på inlärning av tekniker, produktion av konstnärliga objekt som avbildar en slags “objektiv” verklighet och “rätt” och “fel”. Informant 1 tar avstånd från den syn på konst som dessa modeller och metoder bär med sig och betonar att de sociala vinsterna blir aktuella först då vi tillämpar en subjektiv syn på konst.

(24)

24

rösten, det egna uttrycket liksom, för att för mig är det egentligen det som är intressant. Det är först då som man börjar relatera till musik på ett personligt sätt tycker jag. Det är ju jättebra att sjunga visor och sjunga låtar eller allt sånt där, men var och en har ju sin bit när man ska ha alla i en grupp som ska göra samma sak liksom, bara för att det är så det ska va. Då öppnar det inte riktigt de

portarna som jag tycker är viktiga. Det egna skapandet, det egna... det blir mer att man sitter och har allsång tillsammans, och det är jättetrevligt, men det leder inte riktigt längre än så, så att säga (Informant 1).

Informant 1 menar att reproduktion av konstnärliga objekt visst kan få effekter för gemenskap och som underhållning, men att det först är när vi hittar “ett bredare” konstbegrepp som de viktigaste portarna öppnas. Enligt Barragán och Moreno (2004) är det som är intressant är att skapa förutsättningar för att individer eller grupper ska kunna delta i aktiviteter som leder till kommunikativa och expressiva upplevelser. Det är i den konstnärliga upplevelsen som individer utvecklar sociala och kognitiva färdigheter såsom förmåga att lyssna, acceptera olika åsikter, utforska alternativa sätt att arbeta, verbalt uttryck, samt sociala värden såsom solidaritet och acceptans av olikheter (Barragán & Moreno, 2004). Utveckling av färdigheter och resurser som kan bidra till att öka förmågan att påverka den egna situationen och samhällsutvecklingen är att betrakta som centrala för

empowermentprocessen (Payne, 2005).

Icke-dömande, bejakande

Det sociala arbetets klienter är en heterogen grupp som representerar en mångfald olikheter gällande livssituation, fysiska-, kognitiva, emotionella och sociala förutsättningar. Informanterna beskriver att det är en viktig del av arbetet att utgå ifrån var individen själv står, och bejaka det uttryck som individen har.

Jag brukar först och främst försöka lyssna, vad är det den här individen vill uttrycka, och vad är det som är problem att komma dit. Och sen inte lägga någon stämpel på att "det var inte såhär det skulle låta" eller "det var väl bra, men det kan bli bättre", sådär, utan mer uppmuntra och glädjas åt det uttryck som man redan har hittat, även om man kan komma längre och hitta nya (Informant 1).

I arbetet med musik bejakar informant 1 deltagarnas egna uttryck. Genom att gå ifrån ett “musiktänk” som innebär en mer traditionell syn på “rätt” och “fel” inom musikskapandet görs ett ställningstagande som går i led med den kunskapssyn som förespråkas i Rees empowermentteori (Payne 2005). Rees menar att

empowermentarbete bör ta ställning för en lokal syn på kunskap, och speciellt den kunskap som kommer från klienten själv (a.a). Genom att bejaka deltagarna i det uttryck de har bekräftar informant 1 deras värde och legitimitet som människor, vilket i sin tur kan leda till en mer positiv och stark syn på det egna jaget i led med Lees empowermentteori (Payne, 2005).

I själva skapandet så är det som att människor när de märker att vi inte dömer dem i sitt skapande, för skapande är så blottande och intimt, när de märker att "det är ingen som dömer mig när jag blottar mig så här", så kommer det oftast upp annat också (Informant 3).

Barragán och Moreno (2004) betonar att den konstnärliga upplevelsen innebär en upplevelse av att manifestera den inre världen och levda erfarenheter i relation till den yttre världen, något som informant 3 beskriver som blottande och intimt för