1949:4

TIDSKRIFT VT(/IVEN AV FöRENINCiEN

FöR SVENSK KVLTVRHISTORIA

l SAMARBETE MED NORDISKA MVSEET

OCH FOLKLIVSARKIVET l LUND

REDAKTION: QöSTA BERQ

QöSTA

VON

SCHOVLTZ

ARQANCi

32

1949

HÄFTE

4

VR INNEHÅLLET:

Gotthard Gustaf s son: Hörnstolparna från Garda

Ebbe Kornerup och

R. Dahlmann Olsen:

Medevi - hälsobrunn eller

hotelby?

Gösta Berg:

"Engelska boden" på Fållnäs och några andra svenska "kornskruvar"

F

ö"

r

e

11

i

11

g

e n

f

ö

r

s v

e

n s

k

k

u

l

t

u

r

h

i

s

t

o r

i

a

Ordförande: statsrådet Herman Z etterber g, sekr!=terare 1 ~useilektorn, fil. lic.

Mats Rehnberg, skattmästare: direktöre11 Sten

V!'

esterber g.

REDAKTION:

Redaktör och ansvarig utgivare: förste intendenten, fil. dr Gösta Berg, redaktionssekreterare : intendenten, fil. lic. Gösta von S choultz,

Nordiska museet, Stockholm, tel. 67 oo 8o.

E X P E D I T I O N:

Föreningens och tidskriftens expedition: Nordiska museet, Stockholm, tel. 67 oo 8o (fru M. Rosen). Ars- och prenumerationsavgift i

Sverige ro kr, utanför Sverige 20 kr. Postgiro 19 39 58.

Tidskriften utkommer med 4 häften årligen,

i februari, april, september och november.

DISTRIBUTION UT ANFÖR SVERIGE:

Ejnar Munksgaards forlag, N0rregade 6, K0benhavn.

RIG är ett annat namn på guden Heimdall, som enligt den fornisländska "Sången om Rig" gav upphov till de olika samhällsklasserna. Denna dild: innehåller den äldsta kulturhistoriska skildring vi äga från Norden. Föreningen för svensk kulturhistoria valde detta namn som

Hö"rnstolparna från Garda

Några anteckningar om byggnadsko71struktioner

l

stavbygge

och skiftesverk*

A

v

Gottbard Gustafsson

I

Nordiska museets samlingar ingår även ett ganska stort bestånd av byggnadsdetaljer, inte endast snickerier, såsom dörrar och fönster, tak- och vägg-paneler samt andra liknande väggfasta inredningselement utan även delar från själva stommen. Till de märkligaste bland de senare får man räkna de mäktiga hörnstolparna, "hånnstukkarna", från en gård i Guffrede i Garda socken på Got-land, inv.-nr II2.524 a-c (bild 1-4). De påträffades av Sune Ambrosiani vid en undersökningsresa på Gotland som-maren 1905 tillsammans med lektor K. A. Berlin och förvärvades följande år med avsikt att återuppställas i en rekon-struktion på Skansen.1 _{De voro, då de} in-köptes, degraderade till hörnstolpar i ett avträde, byggt i skiftesverk.

Kraftiga hörnstolpar äro utmärkande för det äldre skiftesverket, framför allt i stugorna. Det är dock endast på Gotland och Öland vi nu finna detta ålderdomliga

*

Originalmanuskriptet till denna uppsats ingår i den handskrivna festskrift, som överlämnades till Nordiska nmseets styresman professor Andreas Lindblom på 60-årsdagen den 8 februari 1949.

1 Förvärvet omtalat i årsberättelsen i Fataburen 1909, s. 9. En av stolparna avbildad även i S. Ambrosiani: Lada från Biskops, Fataburen 1921, samt i hans Bilder av föremål i Nordiska museet, 1912, f. 210.

10

byggnadsskick med grova stolpar i husets hörn och mellanstolpar endast för tvär-väggar, i nordskånska "bålastugor" en-dast hörnstöd, bild 4 och 5. Men blott från Gotland äro ornerade av detta slag kända. Ett motstycke från fastlandet och det enda kända finner man i den äldsta stugan (dat. 1688) i Näsgården, den skånska tvillinggården på Frilandsmuse-et i Kongens Lyngby, men dess plankfor-miga, breda hörnstolpar äro prydda med inristade lin jeornament: ett bomärkslik-nande tecken inom en ram (bild 5 B). 2

Stolparnas skärning

De tre "hånnstukkarna" från Garda äro skurna ur en ypperlig furu; tät, rak-vuxen och kvistren. De äro slättäljcla med yxa, de jämna snedställda skären äro än-nu skönjbara på insidorna, men utvän-digt har förvittringen utplånat ytbearbet-ningen. I nederändan finnes en upp-skärning i rät vinkel, 8

a

10 cm bred samt 3 I

a

37 cm hög, där syllstockarnas

tapp-2 Bildernas konstruktionsritningar äro gjorda

av förf., varvid hänvisning med författarnamn eller titel göres till i noterna anförd litteratur. Där dylik saknas utgöres underlaget av förf:s egna

uppmätningar. EU = Etnologiska undersökningens

arkiv i Nordiska museet. AT A =

146 Gotthard Gustafsson

~iJ.

~

' 1,.1,·,· • ,

~~..

"-AY\/\A/\JII x o o DM 11111111111 ₁ CM 10 O ₁₀

I, Hörnstolparna från Guffrede i Garda socken, Gotland. (T. v. II2,524 b, t. h. II2.524 a, fr, in-sidan. Uppmätning I949.)

I, Eckständer Mts Guffrede, Gemeinde Gm'da auf der Insel Gotland,

ändar legat inpassade och förreglade med dymlingar, se vidare konstruktionsbilden bild I och 4. Även i stolparnas övre del finnas två vinkelställda skåror, 8

a

IO cm breda, den ena 14

a

15 cm djup, den andra ca 30 cm. Dessa ligga dock ej i mitten utan äro förskjutna mot utsidor-na (bild I och 4). Det djupare snittet har upptagit gavelbanden, och i det lägre ha väggbanden, "langbanden", infogats. Det är denna uppflikning, som enligt P. A. Säve gett upphov till benämningen "hånn-stukk" , hornstock, men det är troligast,

att ursprunget ar ordet hörnstock, som omvandlats. 3

Stolparnas inre hörn är - väl närmast av praktiska skäl - avfasat med en plan Ul'skärning, som nedtill avslutas med ett triangulärt och svagt skålat snitt omedel-bart över syll skårorna (bild 2). Upptill har snedfasen sannolikt varit försedd med liknande avgränsning, men detta parti har på alla stolparna senare skurits bort. Lik-artad behandling av innerhörnet uppvisar en annan från Gotland förvärvad "hånn-stukk", inv.-nr 113.520, från Biskops i Bunge (bild 2), där fasen upptill avslutas med en vulstformad "knopp" - över denna har troligen funnits ett triangulärt ändsnitt, som dock senare spolierats ge-nom en urstämning för ett invändigt sned-band. Stugorna från Lunderhage och Vi-kers, nu på Bunge, ha skärning av samma art, och den har även förekommit på Öland, dock endast snedfasen, både i hörnstolpar av den ålderdomliga, plank-formiga typen och i den liksidiga (bild 15 G). I övriga delar av skiftesverksom-rådet är denna behandling av innerhörnet nu okänd. På kontinenten träffar man på den både i skiftesverk och korsvirke: i Schwarzwaldshusen, i angränsande delar av västra och södra Tyskland, på andra sidan Rhens nedre lopp samt i Schweiz och i närliggande delar av Österrike (bild

2).4 De gotländska äro dessa så närståen-3 Gotländsk ordbok, på grundval av C. och r, A, Säves samlingar, redig. av G. Danell, A. Schager-ström och H, Gustavson, 1918-1940, s. 345: "horn-stock" = "hånnstukk". Sune Ambrosiani : Lada vid Biskops, Fataburen 1921, s, 42, Mogens

Clemmen-sen: Bulhuse, 1937, s. 224. .

4 Das Bauernhaus im Deutschen Reiche, 1906,

textb. s. 268. o. 273, pI. Baden 2, 6, 7, 8, 14. E. Glad-bach: Der schweizer Holzstyl, 1868, bl. a. s. 13 och i ett flertal av p!. G. Baumeister: Das Bauern-haus des Vlalgaues, 1913, s. 45 o. taf. 3,

H örnstolparna från Garda ₁₄₇

2. Hörnstol par från bo-ningshus med avfasning och profilering av det im'e hörnet. (B & F: Gladbach, D: Clemmen-sen, E: Das Bauern-hmts im Deutschen Reich.)

2. Eckständer eines W ohnhause mit Abschrägung und Pro-filierung der inneren Ecke.

A

GUffRm I

GARD A Gon

de att de måste bero på impulser där-ifrån, som i så fall troligen förmedlats av till Visby inflyttade västtyska köpmän eller snarare genom byggfolk, som dessa medfört eller inkallat för sin räkning. Visby underhöll ju under äldre medeltid nära förbindelser med VästtyskIand, främst Rhenlandet och vVestfalen. I dessa områden är korsvirket det normala bygg-sättet. Men detta är en senare ombildning av det rena trähuset. Schwarzwalds och Alpländernas stolpverkshus med stavar eller bålar i väggtavlorna representera här tidigare allmänt tillämpade byggva-nor. Det äldre västtyska korsvirket beva-rar ock många av de för resvirket utmär-kande uppställnings- och samman fog-ningsmetoderna.

C

BISKOPS I BUNGE GOTl SIMMtRBACHTHAL

F

BAOtN ROSSWIESlI SCHW

Även i andra detaljer visar det got-ländska bulhuset nära släktskap med de ålderdomliga schwarzwaldshusen. De gro-va, liksidigt skurna hörnstöden, som ej ha någon motsvarighet i ,vårt skiftesverk, återfinnas här och även i Schweiz (bild 2). Intappningen av syllbanden som sedan länge varit det normala i dessa bulhus, använt likaledes i stavväggarna i Lye och Hablingbo kyrktorn från 12oo-talet (bild

IS

K), har även bevarats i Schwarzwald (bild 9), men den fogningen är en för det äldre resvirket allmänt utmärkande form.

Stolparna från Garda bära inga spår av färg. Dock har tjärstrykning av trä-husen i bondgårdarna tidigare varit gan-ska vanlig på Gotland. Linne nämner

Gotthard Gustafsson D GARGA GOIl E lTUGA I fÖRSTUJTGlPE VIKER, RUKAJARVI lfRBRO,GUll il

II

II!II F I, GRA lTOl~E RUKAJARVI KARELEN.

3. Äldre avbildningar av ornerade stolpar i got-ländska bulhus, A-D, sammanställda med lik-nande stolpar från Fjärrkarelen, L-F. (A-B: Säve, C: Clem11lensen, E-F: BIO'1llstedt-Suc!?s-dorff.)

3. Ältere Abbildungen verzierter Ständer von

got-ländiscl~en Bohlenhäusern ("bulhus"), A-D, zu-sammengestellt mit ähnlichen Ständern aus Russisch-Karelien.

flera exempel härpå.5 _{Tjärbränning var} nämligen då en omfattande hemindustri, men mycket därav gick i export, bl. a. på Tyskland. Ännu roo år senare anger P. A. Säve, att husen allmänt voro "rik-ligen tjärsmorde".6 Däremot bestyrka plankorna från Lunderhage i Fleringe socken, inv.-nr I I5.645, en annan upp-gift av Linne/ från Fardume : "På den kanten af Plankan, som vetter up åt strykes Tiära förr än Mossan ditlägges, hvaraf Fogningarna i väggen blifva myc-ket täta."

Stolparnas dekor

Gardastolparnas dekor (bild 3), består av två mycket flacka, konkava snitt med 5 C. v. Linne: Gothländsk resa 1741, Visby 1890,

S. 32 o. 96.

6 P. A. Säve: Allmogen och hussederna på Got-land, utg. av Herb. Gustavson, Visby 1941, s. 149.

7 Linne a. a., s. 96. Lunderhage-plankorna äro behandlade av Sune Ambrosiani i Fataburen I9IO: Plankor med målning från Lunderhage, Gotland.

ett band i botten, på vilket en dubbel rep-stav efterbildats, och profilsnitten äro insatta mellan taggbårdskantade band. I de senare ligger vid basen av varje udd en rundel med skålformig botten (in-brända). Stolparna anses vara skurna på 15oo-talet men äro sannolikt yngre, ty förvittringen är relativt ringa även i de nedre oskyddade delarna. Det är nötning och annan hårdhänt mekanisk åverkan i samband med rivning och nyuppställning samt bristfälligt takunderhåll, som åstad-kommit det mesta av skadorna.

Någon motsvarighet till dem finnes, som redan nämnts, ej längre. På den ty-värr i vissa delar hårt rekonstruerade Lunderhagestugan i Bunge-museet, som av Th. Erlandsson dateras till 15oo-talet, äro hörnstolparna försedda med en myc-ket enkel dekor, bestående av gruppvis fördelade rader av nagelsnitt. 8 En yngre stuga i Viker s i Lärbro har mitt på stol-parna en inristning (bild 3 C), en stark förenkling av den dubbla repstaven på Gardastolparna. P. A. Säve lämnar 8 Bild och uppmätning i Clemmensen a. a., fig. 253 o. pI. 47. Som grundval för denna datering har nyttjats de målade fönstren, nu insatta i de timmerskift varmed väggarna höjts vid någon tid-punkt under 1700-talet. Sådan utökning av vägg-höjden är typisk inte endast för de gotländska stugorna av denna art utan tillämpades allmänt även på fastlandet under 17oo-talets senare del och ännu längre fram, när det under ryggåsen öppna stugrummet avgränsades med ett plant eller delat innertak. Fönstermålningarna äro daterade 1601 och antagas vara stugans ursprungliga. Byggnads-delar av den arten liksom gåtar, dörrar, beslag o. dyl. äro dateringsmedel, som böra nyttjas med största varsamhet då de oftast använts ånyo vid nybygge. Å andra sidan kunna de osedvanligt stora måtten på hörnstolparna tyda på en relativt hög ålder. Tyvärr är det bevarade beståndet av got-ländska bulhus knappt och i många avseenden ofullständigt som jämförelsematerial.

H örnstolparna från Garda ₁₄₉

4. Gardastolparnas kon-stntktiva ftmktion. F ör-slag till rekonstntktion av den ttrsprungliga byggnaden. Nederst t.h.: Sköldmä1'ket i gravste-nen från S: t Ii ans, Visb}'. 4. Die konstntldive Fttnktion der Ständer von Garda. Vor sch lag ::;ur Rekonstruktion des ur spriinglichen Gebäu-des. Rechts unten: Wappenbild vom Grab-stein der St. Hans Kirche, Visby.

några uppgifter9

om "granna snidade Mnnstukkar" bl. a. i Havdhem och Eke (dat. 1618) och nämner, att även tak-åsarna ofta voro utstyrda med "konstiga sniderier".lO På en säkerligen gammal stuga från Klinte, avtecknad 1847 (bild 3) , äro de grova hörnstöden utstyrda med taggkantade band, och endast ga-yelns långa och kraftiga mittstolpe är försedd med ett starkt ryggat profilsnitt. l övrigt finnes mellan banden endast ett inskuret eller ristat enkelt mönster. Som förklarande bild till "hornstock" i Säves ordbok återges ett stolphuvud, tyvärr dock utan ortsuppgift, liksom för övriga avbildningar därstädes. n Orneringen är

insatt som efterbildning av ett kapitäl av närmast senromansk typ (bild 3 B). Ett 9 Säve: Husseder, s. 147, samt excerpter i Etno-logiska undersökningens arkiv ur P. A. Säves sam-lingar i Uppsala universitetsbibliotek.

10 Got!. ordbok, s. 1218, under "ås".

11 Got!. ordbok, s. 345.

~N[jBAND

~

STOL?- o

GA~

GAVEL-

FOTLANG--VISBY ST HANS

S~AVmN OVER

frER\'IIlN HOlTHUIENtljjllL---~

reliefskuret schackbrädesmönster inramas av två repstavar, och vid den undre lig-ger en taggbård av samma art som på en norsk trästol från Blaker i Lom, da-terad till ca 1200.12

Gardastolparnas skärningar återgå på medeltida element, som länge använts i vår folkkonst. Konkavsnittet med stavar eller platta i profilens mitt (botten) fin-nes emellertid både under romansk och gotisk tid, på byggnadsdelar (bl. a. rygg-åsstockar i kyrkor i Skåne och Östergöt-land) 13 samt kyrkliga inventarier av trä. Taggbården med rundlar åter förekom-mer som avslutningsbård nertill på bl. a. tidigt gotiska sakramentskåp i Vall och Sundre kyrkor på Gotland.

12 Gudbrandsdalen, festskr. till Anders Sandvig

1932, bild 20 O. 2I.

13 Erik Lundberg: Byggnadskonsten i Sverige

I, 1940, s. 187. Monica Rydbeck: Skånes sten-mästare, 1936, s. 61.

G o tthard Gustafsson

A.KOlSTRAR~

I

HAGlINGE

CA 1700

~~~~~'F

5. Den skånska "bålastu-gan" är alltid infogad i en länga av högloftstyp men återges här utbruten därur. Dessa st~lgor ha osedvan-ligt stora planmått, upp till 7,40 X 6,60 m. Ingen har dock längre ryggåstak i

urspnmgligt skick.

VH 145

~~~~====~==~±

OH/DO.. ~ ,

B

NASGÅmNS STUOA FR 1088

(NM~LL~~)

[>LANGBAND

::: ". pGAVfLBAND

~~~~I ."

OJ

<I S TOLPFOT

CAVfL-5. Das Bohlenhatls ("båla-stugan") in Schonen ist stets eingefiigt in ein Reihenhaus von siidschwe-dischen Typ, wird hier je-doch fiir sich 'I.cn:edergege-ben. Diese Räuser sind un-gewöhnlich gross ~md mes-sen im Grundriss bis Z~t

7,40 X 6,60 m. Keines be-sitzt jedoch mehr ein Firstdach in urspriinglichem Zustand.

STOLPr=ctII

vSYLL

~---1

IIUVUD

LJJ

~

~

Gardastolparnas paralleller

Dessa snidade hörnstolpar äro inte en kvarleva aven enbart lokal gotländsk tradition, utan de måste sättas in i ett större samband. Samma element som i dessa gotländska "hånnstukkar" ha an-vänts i byggnadsdekoren på skilda håll i vårt land i svalgångs bröstningarnas stöd, på portliderstolpar o. a. Säkerligen ha rikt skurna och på annat sätt ornerade byggnadsdelar varit allmännare i våra bondgårdar än vad vi nu känna till men försvunnit och gått ur bruk i samband med den degeneration av tim-merkonsten, som framträder bl. a. i långt gående förenklingar av många konstruk-tiva detaljer, främst dock i den allt simp-lare träbehandlingen : från skavhyvlat till sågat timmer. Helt visst kan här ha

hm-nits fler motstycken till de norska bond-gårdarnas överväldigande rika bestånd av ståtliga och arkitektoniskt fullödiga och mer genomarbetade stolpar och stöd. Avläggare av samma byggnadsprydande skick möta på andra sidan Östersjön, från Finland och Baltihun till långt ner på Balkan. Men även i andra ålderdomliga områden på kontinenten, i hus av kors-virke och skiftesverk eller knuttimring, rikare och enklare, i ålderdomliga eller sena former, kvarlever denna sedvänja, uppkommen ur en för alla gemensam på-verkan. Motivet med en platta, vulster eller dubbel repstav i bottnen på ett kon-kavsnitt är ett starkt traditionsbundet motiv, som möter oss i folkkonsten på skilda håll även som byggnadsdekoreran-de element. I byggnadsdekoreran-de stora uppmätningsverken

H örnstolparna från Garda

6. Ji örbandet syll-stol-pe av stavbyggets egent-liga typ. Fotlisten för stavarna inspänd mellan de jordgrävda hörnstö-den, A-B, blir fast" naglat syl/band, nar dessa ställas på sten, C-F. Detta förband finns inte endast i tyskt och schweiziskt skiftes-verk tttan bevaras fler-städes även i västeuro-peiskt konvirke. J ä1'

en omställning av detta förband v~'d syllram av liggande virke. (A: Ru-dolph) B: Ullen/us, F: Aar sberetn. I90S, G:

Bmtmeister, H: Phleps

o. Das Bmtenthaus, J:

Erixon.}

6. Der Verb and Schwel-le-Ständer, wie er dem et'gentlichen Typ des Stabbaues entspricltt. Die Fttsslelste f iir die Stäbe, die zwischen den in der Erde stehenden Bohlenständern (A-B) eingespannt ist, wird zttm festgenagelten Schwellenrahmen (C-F), als dfe Ständer mtf Stein enichtet werden.

Diesel' Verband findet sich nicht mtr in deutschem und schweizerischem Bohlenbau, sondern ist auch verschiedenen Ortes in westetwopäischem Fachwerk bewahrt. J ist et'ne Vart'ante die ses Verbandes, wobei der Schwellenkranz aus Kanthölze1'n besteht.

av bondgårdar, i folkkonstböcker o. a. finner man många exempel härpå.14

Det finns karelska gravstolpar av trä med

in-14 Das Bauernhaus im deutschen Reiche, 1906,

textb. s. S8: sträva med dubbel repstav i konkav-snitt ; s. 266, 28S, 289: ornerade stolpar i kors-virkeshus, renässans o. äldre motiv; Wiirtemberg pI. nr 7, Hessen-Nassau pI. nr 3, Rheinprov. pI.

I m. fl. Badische Volkskunst, 1938, ett flertal

bilder av ornerade korsvirkesstolpar ; Das Bauern-haus in Österreich-Ungarn, 1906, Tirol pI. nr 7, profil. stolpar med dubbelband från gavelröste, m. fl. Om medeltida element i svensk

byggnads-skuren ornering och profilsnitt, som äro nära nog identiskt lika Gardastolparnas (bild 3 E-F)/5 likaväl som man kan visa på norska motsvarigheter. Och den jugo-slaviska bonden har ända fram till vår tid i samma anda och i rikt mått sirat och profilerat stolpar och stöd och gavel-dekor se S. Erixon: Folkkonsten i Sverige, N ord. kultur XXVII, s. 3S7 H.

15 Blomstedt-SucksdorH: Karelische Gebäude

Gotthard Gustafsson

röstets olika delar till gårdens förnämsta byggnad: sädesboden. 16

Hånnstukkarna från Garda stamma ursprungligen från en stuga av säkerligen samma plantyp som Bungemuseets Lun-derhagebyggning, Viker s-stugan (nu i Bunge) samt den yngre på Burs i N orr-landa. Denna typ (bild 4) anses ha anor från äldre medeltid.17 _{Den byggdes i sten}

troligen redan på I roo-talet (ruinerna i Rute och Öja) och i trä ännu ett gott stycke in på 17oo-talet. På en visbygrav-sten från 135018 finnes vår äldsta bild av ett bulhus (bild 4). Stenhuggaren har i ett schematiskt stiliserat sköldmärke åter" givit denna hustyp och huvuddragen i konstruktions schemat. Den låga takres-ningen, där inrutningen imiterar spån-täckning eller kanske flisläggning, har också länge varit den normala för man-byggnader.

K onst'ruktioner

Det gotländska skiftesverket är till uppbyggnad och utformning av samma art som fastlandets. Det äger också några konstruktiva detaljer av mycket ålder-domlig art, belysande det nära samban-det mellan stav bygge och bulhus. De kraftiga syllarna - eller rättare: syll-banden - äro med ändtapp instuckna i hörnstolparnas nedre slitsar och där för-naglade (bild 4). I regel äro dessa syll-band av samma karakteristiska form som stavbyggets : tunna och ställda på hög-kant. Denna sammanfogning, i närståen-de form på Öland (bild 6 D) samt på

16 Das Bauernhaus in Kroatien, I9I1. På ett

flertal pI. återgivas uppmätningar och foton av ornerade stolpar, bl. a. nr 7, I4, 2I, 32, 44 o. 46.

17 G. Svahnström i Boken 0'111 Gotland I, I945, s. 4IO. S. Erixon: Svensk byggnadskultur, I947, s. I83 H.

18 J. VY. Hamner o. H. Wideen, Gotlands grav-stenar II, I 940, nr 492, S:t Hans.

skilda håll i södra och västra Sverige

I

(bild 6), är föregångare till den, där syll-varvet är knutat och stolpen inställd med korsformigt uppklyftad nederända (bild 7). En yngre variant av den förra, vid syllvirken av kvadratiskt tvärsnitt eller liggande på bredsida, har det inre stolp-sprötet förkortat och nedsatt i tapphål (bild 6 J).

Den senare förekommer i två varian-ter. Den rent knutmässigt skurna (bild 7 E-F) synes främst tillhöra skiftesverkets gränsområde mot timringen (Blekinge, Småland, Västergötland ). Hörnstolpens fot är dubbelskårig till olika djup. Någon direkt motsvarighet därtill finnes ej in-om nutida kontinentalt skiftesverk men väl i timmerhus. I timrade schweiziska småhus, såsom hölador och bodar bl. a. i Berner Oberland20 _{med dörren förlagd} invid en hörnknut, ersättes denna med en stolpe som på samma sätt fogas in i syll och varven över dörren (bild 7 D). I hörnstödet och i dörrposten ligger timret inskiftat. Sådan anslutning mellan vägg-stockar och stöd är det normala i den kontinentala timringen, som här upptagit en för resvirket utmärkande och där ut-bildad konstruktionsdetalj. I Schweiz fin-nes, bl. a. i Berner Oberland,21 skifteshus med syllram av samtpa art som ovan men med stolparna på tapp. H. Phleps har funnit samma konstruktions form och timmerskifte i Ungern22 _{och räknar den} också som upptagen från knuttimringen. Den andra syllfogningen (bild 7 C), med parterna knutmässigt hopskurna men helt neddragna är den för halländskt och 20 H. Phleps: Der I31ockbau, I 942, t. ex. s. I89

o. 2I3.

21 E. Gladbach : Der Schweizer Holzstyl, r868,

pI. XVI '111. fl.

22 H. Phleps: Ost- und Westgermanische

H örnstolparna från Garda ₁₅₃

7. Kmltad syl/ram och hörnstolpe med dubbcl-skårigt ridgrepp. Ob-servera F: syllramen bttnden genom kmlthtlgg med "mittbetta" . (A : Aarsberetn. I905, B: S and·vig, D: P hleps.) 7. Verschränkter

S chwe llenkranz und attfgestiilpte Eckständer. Beachten S;e F: der

S chwellenkrans gebun-den dttrch Eckverbancl mit hakenförmigen lVIittelkamm.

B. G-ARMO K:Ä N.

västgötskt plankskifte mest typiska.24

De äldsta bevarade proven på denna fin-nas i norska stavkyrkor, där den använts jämsides med föregångaren, det intappa-de och förreglaintappa-de syllbanintappa-det (bild 7 A). Denna äger större bindkraft och hållfast-het än den tidigare, och för hörnstöd av grova rundvirken är uppflikning av stolpfoten också det enda möjliga vid tunna och höga syllband. Det höga syll-timret, 12

a

15 x 60

a

70 cm, som före-kommer i både norska och svenska stav-kyrkor och som vi också möta i vårt skiftesverk på flera håll (Gotland, Öland och Halland) kan naturligtvis tillskrivas en riklig tillgång på storvuxet virke, men det är sannolikt ett ursprungligt drag i stavbygget, där det upptagits efter före-bilderna. I schweiziskt skiftesverk t. ex. äro syllar med höjder upp till 75 cm på en bredd av 25-30 cm inte ovanliga. Zu

Skiftesverkskonstruktionerna i Schwarz-wald och Alpområdet men även i

J

ugo-24 S. Erixon i Västgötagårdar 1932,

Konstruk-tioner, s. 127 f f.

23 E. Gladbach : Der schweizer Holzstyl, 1868, s. 24 H. E. Badertscher: Beiträge zur Darstellung des Baurnhauses in K. Bern, 1935, s. 25 H.

slavien uppvisa alla de för stavbygget ut-märkande skärningarna: spåntade bålar och nåtar i ramskelettets alla delar, inte endast i stolpsidorna utan även i syll och väggband och andra horisontalt infogade delar. Det kan tyda på att även här stav-bygget varit det ursprungliga. Det finns också rester därav i dessa reliktområden. Som fyllnad både i ytter- och innerväg-gar ha använts stående, fjäder- eller kil-spåntade eller falsade bräder men också en variant av systemet med fjäder- och nåtstavar (Ekhof fs system 2) : tätt ställda stolpar med omsorgsfullt infalsade eller inåtade breda plankor mellan dem (bild 9) .26 Stavbygget bevarar därjämte ett sä-kerligen icke ringa arv från romerska byggnadsvanor. I salubodarna vid Forum Trajani i Rom har framsidan till de små butikerna bildats av stående eller liggan-de plankor i nåtar, som omsorgsfullt uppbilats i det avgränsande murverket, i framsidans sockelstenar och i sidomurar-na. Rester av ett romerskt hus: ett

stolp-26 Das Bauernhaus im deutschen Reiche, 1906,

textb. s. 283 H. och Baden pl. 7 o. II. O. von

Leixner: Der Holzbau, 1907, f. 108, s. II2. ].

154 Gotthard Gustafsson

~

~&~~

rt

~~~~

-B """" I",,,,"

~

~~ ~~ ~

URAVHU,40H1 C D

~

E~

~

er

8. Hörnstolpe med tapp-sättning på knutad syllram. Hörnstolpe med enkelt rid-grepp, H-l, såsom i mel-lanstöd, förekommer endast

på kmltad ram samt i

tim-merhtlS (härbrestolpar, dörr- och liderstolpar samt svalgångsstöd). Korsvir-kets syllstolpeförband : K

- i gotländskt bulhus: NI.

(A: Benndorf o. Niemann, B: Phleps, C: Nicolaysen, E-G: Gladbaeh, J: Das Bauernhaus, L-M: EU.)

8. Eekständer mit Ein-,zaPfung in ver sc1~ränkten

S ehwellenkranz. Eekstän-der mit einfaeher Auf-stiilPttng (H-I), wie in Zwisehenständer, lwmmt nur auf versehränktem

S ehwellenkranz sowie in Bloekhäusern VOl'

(Speieh-erpfosten, Tiir- und Tor-wegpfosten sowie Galerie-pfost?ll). S ehwellenstän-derverband von Faehwerk

(K) - in gotländisehem Bohlenhaus, sogen. "bul-hus" (M).

~~d~K~lt~~~

STOLPBOD 1500-T HALLARYD' BL HANNOVER I~O STUGAN CA 1500 RÅDA VuLD VASTKINOf GOn. verk eller bjälklag, med tappfogning av

dess delar, samt med fjäder (0,5 x 6 cm) förenade plankor har påträffats i Dre-gentz vid Bodensjön.27 _{I ren}

stavkonstruk-tion äro bröstningarna utförda till de båda översta svalgångarna mot gården i Palazzo Davanzati i Florens, I300-talet. Som yngsta form av förbandet syll-stolpe får den konstruktion räknas, där stolpen med en tapp nedtill håller sam-man det halvt i halvt hop skurna hörnet. Det är korsvirkets och det enkla stolp-verkets normaltyp men den är utmärkan-de också för skiftesverket i Skåne och angränsande delar av kringliggande land-skap. Den har även på I800-talet

upp-27 Baumeister a. a., s. 205.

tagits flerstädes inom hela skiftesområ-det, i både plank- och timmertypen. Att denna sammanfogningsmetod fått den dominerande ställningen i det nämnda sydsvenska området torde främst få till-skrivas en stark påverkan från stadskors-virket, förmedlad genom timmermännen.

Bland de medeltida stavhusresterna i Lund finnas dock prov på ridande mel-lanstöd på höga syllband, av Vänga-Häl-lestadstypen, vilka infogats i hörnstolpar-na på sedvanligt sätt (bild I3 C). Övre delen aven liksidigt skuren men relativt klen hörnstolpe från ett stavhus har tapp för väggbandet samt slitsar för två sned-strävor till syllramen, men av läget för dessa kan ej med säkerhet avgöras

var-H örnstolparna från Garda

₁₅₅

ken syllramens art eller stolpens

inplace-ring i denna. Troligast är väl att den va-rit av stavbyggets normala äldsta typ

(bild

lO

A).

Även i sena gotländska bu1hus har den-na sto1psättning, på en halvt i halvt hop-skuren syllram, upptagits (bild 8 M). Tappskärningen kräver mindre arbete än urstämning av slitsar eller upptagning av enkel- och dubbelskåra i sto1pfoten. Den kan tagas ut helt och hållet med såg. En sådan omställning från en komplicerad metod till en enklare och mindre tids-ödande är också ett för timmermans-konstens förflackning utmärkande drag. Likartad övergång från ridgrepp till tappsättning har observerats även inom nordsvensk timring för t. ex. härbre-sto1parna28 _{och samma gäller även för} infogandet av stolpar och stöd i sva1-gångs bröstningar och liknande byggnads-delar med stavfyllning. Tappskärningen är el j est en metod med äldre traditioner än stavbyggets och skiftets ins1itsade syll-band. De lykiska klippgravarnas avbild-ningar av sto1phus har den liksom de nu-tida skiftesverkshusen i samma område, men där har också knuttimringen gammal hävd (bild 8) .28 a

Som ett av de äldsta exemplen härpå i nordiskt stavbygge har räknats Hovs 1861 rivna stavkyrka på S010r, Norge.29 Dess bevarade ornerade portalplankor ha daterats till 12oo-ta1ets mitt och därmed

28 O. Homman: Byggnadsskick, i Gruddbo på

Sollerön, I938, s. 2I8.

28 a O. Benndorf o. G. Nieman : Reisen in Lykien

und Karien I884, s. 106, olika exempel på syll-fogningar i klippgravarna, s. I4I bod i skifte. C.

Petersen o. F. v. Luschan: Reisen in Lykien, My-lias u. Kibyratis, I889, s. I47, "blockhus".

29 N. Nicolaysen: Norske bygninger,

I860-I880, pI. X. L. Dietrichson : De norske stavkirker, I892, s. 428 H.

9. Stabbmt in S chwarzwaldhäusern, A-C: Sim-mersbachtal, D: Pfullendorf.

(Das Bauernhmts o. Phleps.)

9. Stabbmt in S chwm'zwaldhäusern, A-C: Sim-mersbachtal, D: Pftlllendorf.

även tiden för uppförandet.30

Kyrkan var uppförd med skelett av liksidigt bilat virke samt knutmässigt hop skurna syll-och väggbandsramar, båda inpassade på sto1ptappar (bild 8 C). Dörröverslagen, med enkel ornering samt av annan art än portalplankorna, äro dragna från hörn-stolpe till hörnhörn-stolpe, en även för sena stavkyrkor av normaltypen okänd anord-ning, Det är mest troligt att dessa kon-struktioner tillkommit vid en väsentlig,

30 A. Bugge: The Origin, Development and

De-dine of the Norwegian Stave Church, i Acta Ar-chaeologica I935, s. I52 H., samt i Nordisk kultur XXIII, s. 239 H.

Gotthard Gustafsson

10. Delar av pJ'ofana trähtts från äldre medeltid,

L~md. A, B o. E med perspektiviska l'ekonstruk-tioner. A: hörnstolpe med snedsträvor, stavh~ts

fl'ån IIoo-talet (1'), B: syll av Vänga-typ med ridande mellanstöd (jfr bild 13: e), I200-talet (?),

e:

stavvägg av S:ta Maria Minors typ, IDoo-talet, D: ttthusvägg av jordgrävda kilspåntade hmna plankor, ca 1200, E: stavformad hÖl'nstolpe från

"bålast~tga", I200-falet (?J. (A, B o. E:

Blom-q~tist,

e:

Ekhoff.)

10. Teile profaner Ii olzhausbauten mts dem fruhen Mittelalter, Lund. A, B ti. E mit perspektivischen Rekonstntktionen. A: Eckständer mit Querbändern, vom Stabhmls aus dem 12. J ahrhundert (?), B:

SchweIle derselben Art wie in Vänga mit auf-gestiilptem Zwischenständer (vgl. Abb. 13 e) aus dem 13. Jahrhundert (F),

e:

Stabwand vom selben Typ wie die der Kirche St. Marien Minor in Lund aus dem II. J ahrhttndert, D: Stallwand atts in der

Erde stehenden, keilgespundeten Dieien, aus der Zeit um 1200 herttm, E: stabförJniger Eckständer von einem B ohlenhmis, sogen. "bålasitiga", aus dem 13. Jahrh~mdert (t).

senare ombyggnad.31 _{Dörrposter tillhöra} sådana delar som ofta överföras vid om-0ch nybyggnad.

Den inskurna och naglade syllramen är även stavbyggets, när dess ålderdomliga form under inflytande från en högt-stående västeuropeisk träbyggnadskonst, stavbygge och skiftesverk, ombildas till en stabil ramkonstruktion. 32

Hörnstol-parna eller hörnstavarna bilda med syll-31 G. I3octhius: Hallar, tempel och stavkyrkor,

I93I, s.

rrs

o. I64.

32 E. Lundberg a. a., s. I38 H.

band och hammarband ett facknrk av samma art som bulhusets, med inskurna syllband och hammarbanden infogade på samma sätt eller - senare - knutade och nerlagda i klyftor i stolparnas topp. Vänga och Hällestads stavkyrkor~3 hade instuckna syll- och hammarband, och i Hedared är ramskelettet av fulländad form (bild I I). Den senares plankfor-miga, pilastermässigt skurna stolpar äro ombildade hörnstavar.

I de bevarade resterna av våra stay-kyrkor tyda många detaljer på att det ä1' den ålderdomliga palissadväggens hörn-stavar, som övergår till hörnstolpe av stav- och slutligen plankform. Hemse har nu rekonstruerats med sådan uppställ-ning, då längdmåtten på syllfals och ham-marbandsnåt klart visa att helrunda hörn-stolpar icke kunna ha använts.34

Bland resterna från Vänga35

finnas två syllband (korets) med kvarsittande tränagel i ena ändsnittet, vilket visar att dessa förreg-lats från två håll genom en tunn hörn-stav. Dessutom finnas stavar försedda med nåt i ena smalsidan och avtunnade mot den andra för inpassning i hörnstö-det, att tjänstgöra som förmedlingsled mellan detta och följ ande f j äderplanka.

lordfJmd

Bland resterna av medeltida Lundahus finnes även en stavformad hörnstolpe, 55 cm bred och 130 cm lång, från 1200-talet (bild 10 E), som upptill har samma

33 E. Ekhoff: Svenska stavkyrkor, I914-I6, s.

239 H. o. s. 268.

34 Gerda Boethius: Hallar, tempel och stavkyrkor,

I93I, s. I20. E. Lundberg: Arkitekturens form-språk I, s. 97, samt i uppställningen i Historiska museet. Det är mycket troligt att hörnstavarna varit jordgrävda för att ge konstruktionen full sta-bilitet.

35 E. Ekhoff: Svenska stavkyrkor 19I4-I6,

H örl1stolparlla från Garda

157

dubbelskåra för lejd och gavelband som

Hedareds hörnstöd och Garda-"hånn-stukkarna".36 Den har tillhört ett hus med stavar eller bålar till vägg fyllnad och kan ha varit jordgrävd. Stolpen är avkapad nertill, varför det är omöjligt avgöra nå-got om dess ursprungliga längd och pla-cering. Det är dock troligt att den stam-mar från ett hus utrustat med syllram av samma art som i de märkligt ålder-domliga nordskånska ryggåsstugorna av Näsgårdstypen (bild 5). Dessa ovanligt rymliga men lågväggiga stugor äro bygg-da med enbygg-dast fyra kraftiga hörnstolpar, i ett par av de äldsta knappt över metern i längd, av bred plankform, en yngre va-riant av Lundastolpens typ. Dessa äro uppställda på en syllram av egenartad sammansättning. Gavelstyckena äro med långa tappar införda i genomgående hål i långsyllarna, ett stycke in från dessa ändar, och tapparna skjuta i regel fram ett stycke. Denna syllfogning och stom-konstruktion med endast hörnstöd före-kommer blott i "bålastugan" men aldrig i andra hus och längor i gården. Det tyder närmast på att hustypen och dess bygg-sätt äro ursprungligt samhöriga och upp-tagits i det folkliga byggskicket, sanno-likt efter en förebild i herremannens eller borgarens gårc1. Lundastolpen har här rekonstruerats på syll av den arten. Sam-ma typ av samSam-manfogning finnes i schv\'eiziska och schwarzwaldska hus i skiftesverk och resvirke. Tapparna äro där dock förreglade med en eller två trä-kilar.

De på Bayeuxtapeten återgivna skiftes-husen, med endast grova hörnstöd och en låg dörr i väggens mitt, äro ställda på en list, som skjuter fram ett stycke vid

gav-36 R. Blornqvist: Brunnar och vattenlednino-ar

Luncl under äldre tider, Kulturen 1935, bild bl r.

..

C::?,;:~%:~ ~

_~Do.

STOlPP!1

~2?rlP

HUVUD~

I GAVEWaSYll

rI. H edal'eds stavhyrha, V ästel'götland, I2oo-talet. Stomshelettet samt hörnstolparnas hopfogning med syll- och hammarband. (Perspehtiv efter Ehhoff.)

II. Stabhirche von Hedared, Provinz V

äster-götland, I3. lahrhundert. Gerust und Verband del' Echständer mit S chwellen- und Wandrahmen.

larna. Det är sannolikt syllen, som där-med återgives och den kan ha varit av typen med genomstuckna tappar.

Säkerligen ha de stenmästare och annat byggnadsfolk, som inkallats för dom-kyrkobygget och senare, kunnat vara för-medlar.e även beträffande annat bygg-nadssklck. Adam van Diirel1 är ett sent men välkänt exempel på att en inkallad b~ggm~stare anlitats för även andra upp-gifter an de rent kyrkliga (Lund, Lin-köping och Stockholm samt Glimminge-hus och Borgeby).

I Schweiz och i V orarlberg, Österrike, förekommer även en tappkonstruktion i förening med ridande stolpe, där tappen döljes av dennas vinkelformigt urstämda yttersida (bild 12 B), eller dragits genom

den med en skåra uppdelade foten och förreglats på yttersidan 38 Den förra som

.

.

.

,

1 det kontmentala skiftesverket är en nu

ytterst sällsynt typ, har motstycke i både

38 G. Baumeister: Das Bauernhaus des

VVal-gaus, 1913, s. 45 o. taf. 3. G. Harbers: Das Holz-baubuch, 1938, s. 20.

Gotthard Gustafsson

I2. Fogningen i Stellerburg-stolpen, A, är ~ä­

gångsform för det fasta förbandet i C och D. Formen B åter, i äldre h~ts i ett ålderdomligt område i Östalperna, kan vara den ~wsprlmgliga

förebilden. (A: Rudolph, B: Bau111eister,

C-D: EU.)

I2. Der Verband im Stellerburg-Ständer A ist

Attsgangsform fiir den festen Verband in C ~tnd

D. Die Form B wieder - in älteren Häuse1'n in einem alte1'tiimlichen Gebiet in den Ostaipen kann das urspriingliche V m'bild darstellen.

västsvenska och jylländska enklare for-mer (bild I2 C-D).

Utgrävningarna på 30-talet i Hedebv och

Stellerbuq~'

ha lämnat ett

oskattbal~t

material av resvirkeskonstruktioner från 800- och 900-talen.39 Dessa hustomtning-ar och lösfynd, som i allmänhet väl be-varats av de vattensjuka jordlagren, visa byggvanor, som i tekniskt avseende stå långt före de primitiva former vi känna från lOoo-talets Lund: palissadsystemet i kyrkorna S:t Maria Minor och S :t Cle-mens i något senare profanhus40

samt från Sigtuna. De rena trähusen i dessa

39 M. V. Rudolph: Germanischer Holzbau der

Wikingerzeit, 1942. H. Jankulm : Haithabu, 1938.

40 Ekhoff a. a., f. 345. Förf.

grävningsberät-telse för Domkapitelhusets tomt, I927, i AT A:

Uthus från ca I200 med vägg av jordgrävda, kil-spåntade, tunn.a plankor. Liknande även i rappor-ter från R. Blomquist i A T A.

tyska fyndplatser ha väggarna konstrue-rade som ramverk bestående av endast hörnstolpar samt syll- och väggband och fyllda med stavar. De jordgrävda hörn-stöden äro av den typiska, breda plank-formen (som i typ serien Hedared-Skåne-Öland, bild IS) och syllbanden, ställda på högkant, infogade i särskild slits i stolp-sidorna (bild 6). Stundom ligga gavel-syllarna instuckna i ett uppskuret hål i stolpens bredsida intill ytterkanten. En likartad men bärande konstruktion före-kommer i Bulverket. En liksidigt bilad hörnstolpe är utrustad med dubbla tapp-hål för golvbärande syllband (bild IS 1).41 Den torde tillhöra den medeltida fynd-gruppen där och har troligen tillhört en stolpboc1sartad byggnad (rekonstruerad i bild IS I). .

Ett flertal av Stellerburghusen ha fot-band med hyvlad nåt i överkanten för stavarna. Bland fynden av dylika finnas även nåt- och fjäderplankor i Ekhoffs system 2 men helt flatbilade.42 Ett av husen har Rudolph rekonstruerat i en egenartad form av skiftesverk: bålarna ej i nåt utan styrda av pånaglad list.43 Troligast är att på syllbandets spetsiga överkant ställts stavar som i Hemse. Här finnes också rester av bålar eller stavar med kilspåntning av samma art som tills nu i nordvästtyskt, jylländskt och skånskt skiftesverk. En annan form av

kilspån-41 Efter A. Zetterlings ritningar och foton i

AT A. Liknande bodar med hörnstolparnjl förlängda

till härbremässiga stöd ha funnits i den folkliga bebyggelsen. Mandelgren avbildar en sådan bod i skiftesverk från Ödustugu i Småland Ca. a., pI.

XI: 6). Om ett norskt motstycke därtill se H.

Vreim: The ancient settlement in Finnmark, Folk-liv 1937, pI. XXXIII.

42 Rudolph a. a., s. 89.

43 Rudolph a. a., S. IS H. Den ridande dörr-stolpe som lär ha tillhört detta hus, säges ha nåt för bålarna, men på bilderna, s. 20, verkar denna vara enbart en avspjälkning istolpsidan.

H örllstolparna från Garda 159 tade bräder, enligt Rudolphs antagande

använda som bålar/4

äro radialt ut-spräckta ur trästammen, så att ena kan-ten är tunnare än den andra, som försetts med nåt. Liknande äro kända från Lund och danska fynd. 45 Dylika bräder ha an-vänts som "fjölskott" i skånska skiftes-längor, en l-en stavkonstruktion, och till inbrädning av rösten,46 och liknande funktion torde förutsättas för dessa fynd: som stavar i vägg eller gavelfält. På samma fyndplatser påträffades hus, både "hallar" och små enkla, med väg-gar av liggande bräder, fastnaglade på ut- eller insidan av stolpresningen. Den sistnämnda utgöres av tunna jordgrävda klovor och hörnen bildas av två dylika vinkelställda som i det primitiva stavbyg-get. Det är en märklig bekräftelse av den bildgrupp på Trajanuskolonnen, där ett hus av samma art avbildats med fast-nagligen omsorgsfullt återgiven.

Dessa stolpverkshus i Stellerburg med slavar, 'event. bålar, eller klinta flätverks-fyllningar, med störarna jorclgrävcla eller insatta i syllband, ha haft stöden upptill förenade inte endast av väggband (i tapp-sättning) utan även parvis med tvärbin-dare i samma system som i våra kors-virkes- och skiftesverkshus. Bindbjälken har varit inpassad ett stycke nedanför stolpens övre kant antingen med sidohak eller som en utvändigt förreglad stick-bjälke.47

Den senare typen förekommer också i de norska stavkyrkornas taktorn sin ursprungliga funktion som ankare.48

44 Rudolph a. a., Abb. 37. 45 Clemmensen a. ;1 .. f. 284.

46 Förf.: Undersökn. av väggkonstruktioner,

N ordiskt folkminne 1928, fig. 3 o. 7.

47 Rudolph a. a., Abb 62 och 91--99, Taf. r7, 23, 3r.

48 N. Nicolaysen: Norske bygninger fra

For-tiden, r 860----r 880, pI. IV m. fl.

I det folkliga korsvirket och i sydsvenskt skiftesverk har den bjälktypen fortlevat tills nu.49

Antalet av dem i stomskelettet har ökats, så att de tjänstgöra som bjälk-lag men deras ursprungliga lägen marke-ras av de urgamla måttbegreppen "golv-hus" och "stig". 50

I Skara har Gunnar Ullenius 1946--47 grävt fram några rester51

in situ av hus från 1300- eller 140o-talet (bild 6

och 15) med konstruktioner i samma pri-mitiva utformning som i Redeby och Stellerburg. Med dem förklaras upp-komsten av den här behandlade samman-fogningen syllband-hörnstolpe. Det är dels rester av ett skiftesverkshus, ett styc-ke långsides syll med jordgrävda mellan-stolpar, dels nedre delen av ett litet ut-hus i stavbygge. I det förra voro stolpe och syll - alla av plankformigt virke

-40 Förf. a. a., fig. 4 o. s. r47.

50 "Golvhus", nu endast känt från de tidigare syne-instrumenten, r600-talets slut och början av följan-de årh., var ett längdmått som motsvarar två vägg-fack eller tre binningar (binning = ett stolp-par förenat av bindare), ungef. 6 alnar eller stundom något mer. "Stig" var mått på halmtaket och mot-svarar "golvhus". Husmått av samma betydelse äro stavgolv (Isl.), gulvhus (Danm.), gulf, gebint och bänd (Sachs.-fries.) samt det engelska bay. De gälla ett "hallsystem" av den sachsisk-friesiska arten, där taklaget uppbäres aven i husets mitt uppställd dubbelrad stolpar, parvis förenade av bin-dare, som ursprungligen varit lagrade i stöden men senare i ramträet på dessa. Varje stolpintervall motsvaras konstant av två väggfack i yttervägg. De från England och Nordvästeuropa kända sax-arna, "crucks", kunna representera en ursprung-ligare form av denna uteslutande takbärande stolp-konstruktion. Av allt att döma har även den skån-ska klinelängans stomme ursprnngligen varit ett takbärande stolpverk rned sidoutbyggen ("lutor"). Samma system har säkerligen även varit det pri-mära för de skiftesbyggda uthuslängorna (med eller utan mesulor). Se Erixon Västgötagårdar s. 136.

51 Gunnar Ullenius: Medeltida jordfynd. i

Ska-ra, Västergötlands fornminnesförenings tidskri ft

I60 C;otthard Gustafsson sammanhuggna halvt i halvt, och den

hopfogningen torde kunna räknas som ursprunget till den sentida, nu huvudsak-ligen västgötska typ, där stolpen står med snedskuren fot och en flik ned över syllens framsida. G2

Stavbyggnaden hade också j ordgräv-da hörnstolpar, och i nåten för de plankformiga stavarna voro syllstyckena inpassade. Det är samma konstruktions-princip som i Stellerburg- och Hedeby-husen (bild 6 A-B), men där i en mera genomförd form: med tapphålet för syll-bandet bredare urstämt under den smala stavnåten. 53 Liknande stolpar, av stav-form och j ordgrävda, för skiftesverk ha upptagits i Gamla Lödöse, 54 och även i dessa ha syllbanden legat i nåten för väggbålarna. Det är ur denna primitiva sammanf ogning f otband-j ordgrävd stol-pe, som den förnaglade hopsättningen av motsvarande delar i stavbygge och bulhus framkommit. Våra jordfynd av trähus äro för få för att enbart ur dem kunna dragas några allmängiltiga slutsatser om konstruktionernas utveckling. Av ovan i korthet refererade fynd och jämförelsen med de i kontinentala reliktområden be-varade byggvanorna framgår att våra res-virkcsformcr, stavbygge och skifte, inte äro framkomna genom en intern utveck-ling utan härröra ur en allmän påverkan men i vissa fall genom direkta förbindel-ser. Stavbygget har också spelat vida större roll för profana byggnadsvanor än man tidigare ansett. Det framstår nu ganska tydligt att stavbygget måste räk-nas som ett allmänt använt byggs ätt, som i större delen av kontinenten och i Skandi-navien ligger före skiftesverket och

troli-52 Erixon a. a., s. 131, f. 5. 53 Rudolph a. a., s. 90.

54 C. R av Ugglas: Gamla Lödöse, 1931, s. 372.

gen också före timringen (dvs. i hus-bygge, men efter detta som underlagskon-struktion och bålverk). Till de tidigare nämnda exemplen från Lund kunna än fler fogas av både primitivare form och högre utvecklade, i ramverk. 55 I N ykö-ping har Erik Lundberg frilagt lämning-ar av medeltida timmerhus, där minst en långsida varit fylld med stavar i nåt i syllstockens översida och en dörröppning i dess mitt avgränsad av grövre sidostöd med troligen ridgrepp. Samma byggsätt är välkänt från loftbodar och härbren i främst det ålderdomliga nordsvenska om-rådet, både från svalgångsbröstningar och inbalkningar av svalar men också i uthus, bl. a. fäbodstallar i Ovansil j an-området (bild 14). Det medeltida grav-huset" Staffans stupa" vid Norrala kyrka i Hälsingland56

var uppfört i samma bland-teknik ; det enkla träsnittet från I689 an-ger tydligt en långsida av stavar men gaveln schatterad som liggtimmer. Skån-ska skifteslängor ha inte endast haft de redan nämnda "fjölskotten" utan även helt stavverk, dels "äkta", 57 dels den för-enklade art, "degenerationsform" , aär bräderna fasthållas med spiklister, vil-ket också förekommer i både nordsven-ska och nornordsven-ska timmerhus. 58

De jordgrävda hörnstöden, stavar eller stolpar, ha levat kvar väsentligt längre än man tidigare antagit. Dessa svenska exempel kunna även illustrera de många danska förordningarna, redan vid

meclel-55 Clenrmensen a. a., s. 255 ff. samt rapporter

av R Blomqvist i AT A.

56 Ekhoff a. a., f. 474 efter N. Lithberg: Sanct Staffans stupa och ett forngermanskt stadgande,

Fornvännen 1915.

57 N. M :son Mandelgren : Atlas till Sveriges

Odlingshistoria, 1877, pI. XVI, f. 14, Färingtofta.

58 A. Sandvig : De Sandvigske samlinger II,

H örnstolparna från Garda 161

tidens slut, mot det skogs ödande bruket att jordgräva stolparna.59

Nu äro dylika hos oss kända endast från de för Dalarnas bondgårdar typiska, i skiftesverk uppförda dyngstadsbalkar-na.60

Vid den märkliga och nu fredade Kullängsstugan vid Askersund fanns förr ett uthus i timmerskifte med hörnstöd av grova rundvirken, som också vom j ord-grävda.61 _{Dessa liksom andra detaljer i} stugans upptimring bero på att mindre vant byggfolk använts samt på brådska vid uppförandet. He1runda stöd ha av allt att döma icke förekommit i vårt res-virke.62

Det är hörnstaven med rundad utsida - av kluvet rundvirke samt mer eller mindre bearbetad (bild IS), senare planskuren - som man får räkna som det primära. Den minskade virkestill-gången är sedan den främsta orsaken till att bredden blir mindre, men i allmänhet ha stolparna ett betonat rektangulärt tvärsnitt. Enda undantaget är som visats de gotländska bulhusen, vars liksidiga, grova hörnstöd både i manbyggnad och uthus torde ha upptagits från en medel-tida trähusbebyggelse i Visby.

Väggbandsramen

Även en annan detalj i det gotländska bulhuset stammar troligen från stavbyg-get. Väggbanden ha vid innerkanten av undersidan en fals, i vilken den översta

59 Ett flertal exempel på dessa förordningar

framdragas av C-A. Jensen, Stolper og suler, Fortid og Nutid, 1915, s. 75.

60 G. Boctllius: Timmerbyggnadskonsten, f. 247

o. 248.

61 S. Erixon: Ett Tivedsmonument, i

Riseberga-boken 1931, s. 143.

62 I öländska tvåvåningshus från I8oD-talet fö-l-ekomma rundskurna hörnstolpar som en

efter-bildning av i herrgårdarnas manbyggnader

använ-da hsadelement, M. Rofren: Öländska bygde-studier 1933, s. 44.

I l

BUR~ OLAND KV APOTE- I

HUS3 ' KAREN

o o 1100-T1

~

SHLLER-

~

~ORSLUNDA ~

LUND

~

.~t:TI.~

~

~

A110RNH

• • D VORDINGBORG

, 1100-T

~

A

B

~CE\SlINGEN

TY

D

VORARLBERCr RÅDHUS 1430

[llli

~~

~

~:rJ

E t fr "'-- RÅDA VGLD

I3. F ör mellanstolpar och dön stöd har j' resvi1'ket

tillämpats ridgreppsskärningen. Men även i den kontinentala kmtttimringen är ridande dörrstolpe och däri inskiftat vägg timmer det vanligaste, E, och konstruktionsmetoden har 1ltan tvivel över-tagits från resvirket. Även i vå1,t timmerbygge har skiftesverksgåten föregått svärdtypen. (A: Rudolph,

C: Blomq1iist, D: Clemmensen, E: Baumeister, F: Ranftman, G: Eri%on.)

I3. Fiir Zwischenständer und Tiirpfosten hat das Reiswerk die einfache Atifstiilpung bemltzt. Aber auch im kontinentalen Blockbmt ist de1' mtf-gestiilpte Tiirpfosten tind in denselben eingelassene

f;f7andbohlen die Regel (E), tind diese Banweise ist zweifelios vom Reiswerk iibernommen worden. Anch im schwedischen Blockbmt ist dieselbe Bmt-weise der Vorgänger des Schwerttyps.

bulen ligger inpassad. Det är troligt att elen ursprungligen varit en hel nåt som i väggbanden till nordskånska och bleking-ska ryggåsstugor och i stavkyrkans ham-marband.

Förbindelsen mellan stolpe och den övre sammanhållande ramen, långband och gavelband, skall här i korthet beröras. Den är av två huvudtyper. I stugor har främst använts den knutmässigt hop-skurna, nedlagd i dubbelskåra i stolp-huvudet (bilc14, 10 E samt 16), i uthusen

162 Gotthard G~lstafsson

C fÄRIN~TOFTA

SK

I4. Syllstocken från det medeltt'da Nyköping, A, stammar från ett timmerhus med stavfyllnad. I framsidan en svale eller kanske vägg såsom i

fäbodstallet B. I övrigt återgi~'as här sentida folk-liga former av stavbygge. (A: Efter foto av Erik Lundberg i ATA, C: Mandelgren.)

I4. Der S chwellenstock (A) aus dem mittel-alterlichen Nyköping stammt von einem Blockhaus mit Stabfiillung. Auf der Vorderseite eine Galerie oder vielleicht Wand wie im Sennstall (B). Im iibrigen Wiedergaben von späteren bäuerlichen Formen von Stabbau.

i regel en sidoform av den för resvirket egentligen utmärkande, med tvärbanden inlagda i skåra eller tapphål och vägg-bandet på stolptapp (bild 16). Den knu-tade överramen är också stavbyggets

(Hedared, och i Norge bl. a. Sted j e ca 1180), men är där en senare form av de ursprungligen i slits inlagda och förnaglade hammarbanden (Vänga, Häl-lestad och flertalet norska) således sam-ma fogning som för syllbandet.

Den knutade väggbandsramen har få motsvarigheter i det kontinentala skiftes-verket. Den förekommer dock i mycket gamla boningshus av ålderdomlig typ i de östra alperna (bild 16 L). I det euro-peiska resvirket dominerar typen (bild

16 N), där bindarna, vare sig de bära en takstol eller försträva en mesula, ligga inpassade i väggbandens översida. Aven i vårt skiftesverk och även i korsvirket har den upptagits men först i sen tid. Men det är endast i sydöstra Götaland man finner en form (bild 16 M), som an-sluter sig till den kontinentala typen (bild

16 N). Den andra huvudtypen (bild 16

E-J) har bindaren genomstucken eller inlagd i toppskåra på stolpen och de där-av bildade bockarna förenade där-av lång-banden, som infogas på olika sätt. Med detta system bildas ett stomskelett, som ock kan vara beroende av eller återgå på det ålderdomliga takbärande stolpverk som här tidigare behandlats.

Stavbyggets stomme är således också bulhusets (bild 4-5 och 11). Skiftes-verket innebär egentligen endast en om-ställning av fyllnadsvirket iväggramarna och det kan ha skett efter mönster av timmerhusets varvning av stockarna. Med vågrätt inlagda bålar (eller sta-var) får väggfacket genom tyngden av överliggande delar en alltid mera dragtät fogning. Torkkrympningen av virket är där utan betydelse om bålarna fogats rik-tigt. Vid stående virke åter minska nåtar och fjädrar och stavväggen blir otät. I Stellerburg hade man löst det problemet genom att utanför stavhusen senare resa ett klinat flätverkshölje.63

I Hemse sökte man bota sådana fel genom drevning med nöthår och spiklister över spånten.64 Stavbygget har här upptagits kanske först under vikingatid men skiftesverket torde vara väsentligt senare. Eke kyrka på Got-land anser Clemmensen vara helt uppförd i detta byggsätt.65 _{Men flertalet av de}

stav-63 Rudolph a. a., s. 83 H. 64 Ekhoff a. a., s. 9I.

H örnstolparna från Garda

IS. Plankstolpen i stav-bygge, D, och skiftes-verk, F-H, är en om-bildning av hörnslavarna

i fonnbilat klovvirke, troligen efter mönster av ett träbygge i Steller-burgs art, E. För den liksidigt skurna grova hörnstolpen kan med svenskt material ej påvi-sas en liknande härled-ning ur rundstolpe. Kull-ängsstolpen är därvidlag ett betydelselöst ~micum.

(A-B o. J: Blomquist, C o. G: Clemmensen, D o. K: Ekhoff, E: R~h dolph, H: Vllenitts, I: Zetterling, M: Baltern-hatts, O: EV.)

IS. Der Bohlenständer im Stabbalt (D) ttnd im Bohlenbatt (F-H) 1'st eine Vmbild1tng der Eck-ständer in fonngebeiltes Halbholz, wahl'scheinlich nach dem Vorbild eines

H olzbattes del'selben Art .... \ ..

wie in Stellerbttrg (E).

Mit schwedischem Material lässt sich fiir den gleichseitig geschnittenen groben EC/eständer eine ähnliche H erleitttng alts dem Rttndständer nicht nachweisen. Der Pfosten von K ttllängen alts der Provinz Närke j'st dabei ein bede1tt'ttngsloser Einzelfall.

mässigt formade virkes delarna, vilka alla legat som golv i den nuvarande stenkyr-kan, ha nåtar för lös fjäder eller rester därav samt toppända skuren som Hemses stavar. 66 Gavelröstena ha sannolikt varit byggda med liggande, stavformiga bålar och kyrkan kan ha utökats med något tillbygge i skifte.67

Virkesresterna från Mosjö åter, som Ekhoff anser härröra från en stavbyggd och Clemmensen från en skifteskyrka, visa otvetydigt att den

66 Gerda Boethius: Hallar, tempel och

stav-kyrkor, 1931, s. 121 H.

67 Det är främst efter tjära som runnit

vinkel-rätt mot träfibrerna samt dymlingar i kanten av

ett flertal virkes delar, som Clemmensen anser sig kunna sluta till skifteskonstruktion.

varit knuttimrad.68

Arten av timmerbe-handlingen tyder på att det endast kan ha varit ett tillfälligt bygge, ett provisori-um under uppförandet av ett nytt kyrko-rum. Ingen av dessa virkesrester är be-varad i full längd och en vägghöjd på över 6 m var då otänkbar. Det är k10v-timmer, men den halvrunda sidan har skrätts när det inlagts som golv i sten-kyrkan. På de då uppkomna vankanterna finnas ännu rester av barken kvar, timret har alltså varit obarkat eHer dåligt rensat när det först apterades. En så vårdslös och knapphändig timmer behandling

stäm-68 EkhoH a. a., s. 314 H. Clemmensen a. a., s.

Gotthard Gustafsson

III!

HYMlINIi- IORSLUNDA RACmy ARENBERIi- DLAND VUTD

TY

~

_______

~~ <~~

N

~

N

~

BODFR~"

BI~KOPS SOLDEN

HA~lI N~UK uO!l mOL

I6. Det övre förbandet i resvirkesstommen och några av dess förebilder. De Stellerb~wgska stavhusens stickbjälke, A, men också formen E, som finns i taktorn på norska stavkyrkor redan ~tnder IIoo-talet, är underlag för det komplicerade förbandet i C, men det takbärande stolpverkssystemet har t1'0ligen

också bidragit vid utbildande t därav. Även den andra formen för fogningen mellan stolpe och bindare, H-I, har upptagits genom inlån. I kan härröra tW en omställning från knutad överram till bindare och

väggband. (A: Rudolph, E: Nicolaysen, C, G o. L: Phleps, I: Hofren, N: Das Eauernhaus.) I6. Der obere Verb and im Geriist und einige seine1' Vorbilder. Der Ankerbalken mit Zapfenschloss der Stellerb~wger Stabhäuser (A) wie auch die Fonn E, die schon im I2. Iahrhundert in Dachreitern

norwegischer Stabkirchen vorkommt, sin d die A~tsgangsf01'm des komplizierten Ve1'bandes C. Es ist jedoch anzunehmen, das auch das dachtragende Ständerwerk ::;ur Ausbildung desselben beigetragen hat. Ebenfalls die andere Form des Verb andes von Pfosten ttnd Ankerbalken (H-I) entstmnmt aus-ländisclten Einfliissen. I kann von der Umbildung eines verschränkten Oberralunens in Anke1'balkell ttnd Langrähm lierriihren.

mer illa med vad vi veta om vår älasta träbyggnadskonst och kan endast tyda på, att virket varit avsett för blott ett till-fälligt ändamål. Kapningen av virket talar

för att det stycke som bortskurits inte varit lämpligt att ta med vid golvlägg-ningen, och det kan då endast varit frå-ga om knuthugg. Ty snedfas mot nåttapp har eljest behållits när väggstavarna -i Hemse och övr-iga - apterats till golv-plank. Dymlingsförbandet, som för Mo-s j övirket ingående diMo-skuteratMo-s och Mo-som Clemmensen framhåller som avgörande bevis för att kyrkan varit uppförd i skiftesverk, är emellertid lika utmärkan-de för och lika nödvändigt i timmerhuset; för att styra väggstockarna vare sig dessa

ara av helform eller klovor. Den senare typen är lika ursprunglig i timringen som helvirket. Det är inte timmerbrist som gett upphov till byggmetoden och inte heller har den tillämpats blott för uthus och liknande enkla byggnader. Enbart det förhållandet att den förekommer främst i reliktområdena - Sydsverige, Ovan-siljan samt angränsande delar av inre Norrland - tyder på djup tradition. I det förra äro även boningshus timrade av klovar, och i långfäbodarna i det nor(l-liga området, i vilket många andra ytterst ålderdomliga byggvanor bevarats, kan man i husbeståndet följa hur kloven vi-ker för heltimret. Några hus med den förra timmertypen äldre än 1600-talet