"Ingen får lämnas utanför."

”Ingen får lämnas utanför.”

Nyliberala rationaliteter i Agenda 2030 för hållbar utveckling

”No one must be left behind.”

Neoliberal rationalities in the 2030 Agenda for Sustainable Development

Frida Ternström

Internationell migration och etniska relationer, IMER Kandidatnivå

15 HP VT 2019

Frida Ternström 1

Abstract

Global hierarchies based on power and resources affect international migration and ethnic relations in many ways. To understand how this works you have to understand processes of globalization – like global agreements. One case of global agreement is the 2030 Agenda for Sustainable Development, which is described as a plan of action and contains 17 universal goals for global sustainable development. In Sweden, the plan of action is described as inevitable because the global challenges that stand before us is associated with high costs. The way global challenges are constructed like a threat can be derived from the neoliberalism. Neoliberalism can be understood as a governmentality and a policy rationality. In this thesis, I aim to discuss the neoliberal governmentality and neoliberal policy rationality that can be seen in the 2030 Agenda for Sustainable Development using critical discourse analysis. One of the things my study showed is that the 2030 Agenda goals are aimed to solve problems through “economic affordability”, market logic and governance/self-management. These ways of solving problems can be derived to neoliberals in several ways – one of them being the neoliberal way of constructing problems and solutions in line with neoliberal interests like market competition and “free choices”. Another thing my study showed is that the 2030 Agenda for Sustainable Development can be seen as a form of administrative technique of the biopower.

Nyckelord: Agenda 2030, globalisering, hållbar utveckling, nyliberalism, styrningsrationalitet, politisk rationalitet, makt, kritisk diskursanalys

Frida Ternström 2 Innehållsförteckning

1. Inledning ... 4

1.1 Positionering inom IMER-fältet och studiens forskningsproblem ... 5

1.2 Syfte och frågeställningar ... 6

3. Översikt av forskningsfältet ... 7

3.1 Tidigare forskning ... 7

3.2.1 Socioekonomisk segregation, etnicitet och nyliberalism ... 7

3.1.2 Det svenska ansvaret och Agenda 2030 ... 8

3.1.3 Agenda 2030, tredje vägens politik och mänsklig utveckling ... 9

3.1.4 Att skapa en kris – nyliberal omprofilering av utbildningspolitiken... 10

3.2 Sammanfattning av forskningsfältet ... 11

4. Teori ... 12

4.1 Michel Foucault och post-foucaultiansk teoribildning ... 12

4.1.1 Michel Foucault ... 12

4.1.2 Post-foucaultiansk litteratur ... 13

4.2 Nyliberalism ... 15

4.3 Ekonomi som konstruktion och jakten på konsensus ... 17

4.4 Teoretisk sammanfattning... 19

5. Metod och material ... 21

5.1 Metod ... 21

5.1.1 Diskurs ... 21

5.1.2 Kritisk diskursanalys och WPR ... 21

5.2 Material och avgränsning ... 23

5.3 Tillvägagångssätt ... 23

5.5 Forskningsetiska principer och kunskapsproduktion ... 24

6. Empirisk analys ... 25

6.1 Vad säger Agenda 2030? ... 25

6.2 Vad är förgivettaget och varifrån kommer formuleringarna? ... 27

6.3 Vad lämnas osagt i formuleringen och vad anses vara oproblematiskt? ... 29

6.4 Vilka konsekvenser kan formuleringarna i Agenda 2030 få ... 31

6.5 Hur har formuleringen producerats och hur reproduceras den? ... 33

7. Slutsatser ... 35

7.1 Resultat ... 35

7.1.1 Nyliberala uttryck i Agenda 2030 ... 35

7.1.2 Förståelsen för nyliberala formuleringar i Agenda 2030 ... 36

7.2 Värdering av resultaten ... 36

7.3 Bidrag och vidare forskning ... 37

8. Källförteckning ... 39

Frida Ternström 3 8.2 Elektroniska källor ... 39

Frida Ternström 4

1. Inledning

Globalisering knyter samman världen genom mellan och överstatliga organ, så som FN. En del av globaliseringsprocessen är globala överenskommelser, som reglerar hur nationsstater kan reagera på olika typer av företeelser, exempelvis internationell migration. Globala överenskommelser kan förstås som ett försök att styra globalisering och i förlängningen också världen. Aleksandra Ålund beskriver hur globalisering, både kulturell och ekonomisk, är en nyckelterm för att skapa förståelse för samtidens befolkningsrörelser, som ständigt ökar i omfattning (2017:280, 283). Både internationell migration och etniska relationer påverkas av globala hierarkier, som uppstår till följd av ojämn fördelning av makt och resurser. Ålund beskriver också hur kulturell mångfald i vissa debatter anses vara ”importerad” och upplevs som hotfull för Västvärlden, som upplevs som fri, jämställd och demokratisk (2017:286). Genom att konstruera hot och risker skapas styrningsinstrument som kan användas av staten för att kontrollera medborgare, något som är centralt inom nyliberalismen (Nyberg 2016:200f).

I denna studie kommer ett fall av globala överenskommelser studeras – Agenda 2030. Agendan, som består av 17 globala mål för hållbar utveckling, antogs av världens stats- och regeringschefer i september 2015 (FN 2019a). Agenda 2030 beskrivs som världens mest ambitiösa plan för hållbar utveckling och är framtagen i samråd mellan civilsamhället, forskare, akademiker och näringslivet (FN 2019b). I Sverige beskrivs omställningen till hållbar utveckling som nödvändig, eftersom de globala utmaningarna är förenade med stora kostnader som samhället inte har råd med (Agenda 2030-delegationen 2019:5). Även här konstrueras risker och hot på ett sätt som kan härledas till nyliberalismen.

Nyliberalism kan förstås som både styrningsrationalitet och som politisk rationalitet (Nyberg 2016:199f). Det innebär dels att nyliberalismen styr de politiska processer som skapar förutsättningar för att individen ska agera i enighet med makthavarnas intressen och dels att nyliberalismen är en princip för samhällsorganisering, där marknadslogiker som konkurrens är en viktig hörnsten. Dessutom medför nyliberalismen att problem- och lösningsformuleringar konstrueras på ett visst sätt, som går i linje med den nyliberala styrningsrationaliteten och den politiska rationaliteten. Mitt antagande är att globala överenskommelser inte är ett undantag, utan också bygger på nyliberalismens styrningsrationalitet och politiska rationalitet. Med detta sagt finner jag det relevant att studera Agenda 2030 som ett fall av globala överenskommelser för att undersöka de nyliberala rationaliteter som kommer till uttryck i agendan.

Frida Ternström 5 1.1 Positionering inom IMER-fältet och studiens forskningsproblem

Inom IMER-fältet saknas forskning kring globala överenskommelser, så som Agenda 2030. Detta anser jag är problematiskt, eftersom globala överenskommelser är en del av globaliseringsprocessen och påverkar världens befolkning – exempelvis när det kommer till internationell migration och etniska relationer, som beskrivits i inledningen. Masoud Kamali skriver i CEIFO:s jubileumsskrift Vem älskar imerforskning? att IMER-fältets framtid är beroende av att makten i de teoretiska perspektiv som dominerat forskningsfältet utmanas (2009:45). Kamali betonar bland annat vikten av att studera globala förändringar och global maktutövning, som bland annat framtvingar migration, eftersom människor lämnar sina hem för att exempelvis få ett bättre liv i ett annat land.

Ett sätt att utmana de teoretiska perspektiv som dominerar IMER-forskningen kan göras genom att utmana den metodologiska nationalismen, som enligt Andreas Wimmer och Nina Glick Schiller syns i traditionella migrationsstudier (2002:325f). Inom migrationsstudier visar sig den metodologiska nationalismen genom att migranter konstrueras som politiska säkerhetsrisker, som ”kulturella andra”, som socialt marginaliserade och som ett undantag till den territoriella gränsdragningen vilket innebär att migrationsstudier speglar den hegemoniska nationalismen, där nationsstaters gränser ses som naturliga. Författarna betonar vikten av att utmana den utdaterade metodologiska nationalismen eftersom nya kommunikationsmetoder och globalisering innebär att migrantens transnationella liv blir urtypen för framtidens liv, där fasta gränser och stillasittande ersätts med fluiditet och rörelse.

Det finns också en vikt att diskutera nyliberala strömningar inom IMER-fältet, eftersom dessa bland annat bidrar till en förändrad diskurs där nya begrepp används och till ett förändrat beteende hos individen, som mer eller mindre synligt styrs av staten (jämför Nyberg 2016:199ff). Utgångspunkten för studien är att det är viktigt att förstå vad politiker menar när de talar om ”hot” och ”ansvar” eller ”hållbarhet” och ”säkerhet”. Obekväma frågor som exempelvis berör segregation och etniska eller rasmässiga ojämlikheter behandlas allt som oftast i termer av ”social hållbarhet”, som för gemeneman är mer lättsmält och ofarligt – till och med något positivt!

Att styra globaliseringen har blivit en angelägen uppgift för världens stats- och regeringschefer, vilket gör att former för styrning hittas bortom nationsstaten i mellan- och överstatliga organ. Samtidigt skapar den metodologiska nationalismen begränsningar, eftersom nationalstatens och

Frida Ternström 6 globala intressen då förväntas överensstämma. Global maktutövning i form av nyliberala styrningsrationaliteter och nyliberala politiska rationaliteter påverkar både internationell migration och etniska relationer – vilket är IMER-fältets kärna. Med detta sagt vill jag betona vikten av att studera Agenda 2030 inom IMER-fältet, eftersom agendan dels är en global överenskommelse och dels en form av global maktutövning. Denna uppsats bidrar därför med ett nytt perspektiv på IMER-fältet, vilket både utmanar den metodologiska nationalismen och ger en bredare förståelse för IMER-frågor.

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med studien är att undersöka uttryck för nyliberalism som styrningsrationalitet och nyliberalism som politisk rationalitet i ett fall av global överenskommelse – Agenda 2030. Uppsatsens syfte ger också en förståelse för hur de nyliberala formuleringar sätter upp ramar för världens medborgare när globala överenskommelser antas. Styrningen av individen sker inte bara på nationell nivå, utan också på en global nivå – i syfte att styra globaliseringen.

Uppsatsens två frågeställningar är:

1a. Hur kommer nyliberal styrningsrationalitet och nyliberal politisk rationalitet till uttryck i den globala överenskommelsen Agenda 2030?

1b. Hur kan de nyliberala formuleringarna i den globala överenskommelsen Agenda 2030

förstås?

Uppsatsen syftar alltså både till att visa på de uttryck som nyliberalism som styrningsrationalitet och politisk rationalitet tar i Agenda 2030 och till att skapa en förståelse för de nyliberala formuleringarna.

Frida Ternström 7

3. Översikt av forskningsfältet

I översikten av forskningsfältet har jag valt att redovisa olika typer av material. Avsnittet inleds med en artikel som behandlar socioekonomisk segregation, etnicitet och nyliberalism. Därefter presenteras en Agenda 2030-rapport, som på ett okritiskt sätt diskuterar Sveriges ansvar och skyldigheter samt en artikel som har en kritiskt förhållningssätt till Agenda 2030 och möjligheterna att uppnå de globala målen. Avslutningsvis presenteras en artikel som beskriver hur nyliberalismens konstruerade kris bidrar till omprofilering av utbildningspolitik, där en nyliberal skyldighetsdiskurs hamnar i fokus.

3.2.1 Socioekonomisk segregation, etnicitet och nyliberalism

Carl-Ulrik Schierup och Aleksandra Ålund, båda verksamma vid REMESO, lyfter i sin artikel

The end of Swedish exceptionalism? Citizenship, neoliberalism and the politics of exclution hur

Sverige har kommit ikapp den globala nyliberalismen (2011:46f). Resultatet av en mer nyliberal politik är en ökad segregation till följd av exkludering på basis av ras och fattigdom, menar Schierup och Ålund. Trots detta är synen på Sverige fortfarande densamma – en tolerant, mångkulturell och generös välfärdsstat.

Schierup och Ålund beskriver också hur fattigdom kopplas till etnicitet, i en svensk kontext (2011:51ff). Fattigdom drabbar personer med annan etnicitet än svensk i större utsträckning än etnisk svenska personer, exempelvis löpte ett av tre barn med två utlandsfödda föräldrar risk att växa upp i fattigdom vid den tidpunkt då artikeln publicerades. Författarna beskriver också kopplingen mellan etnicitet och arbete. I Rosengård, ett av de områden i Malmö som beskrivs som mångkulturellt, har färre än två av fem vuxna ett säkert reguljärt arbete. Schierup och Ålund menar att fattigdom och etnisk segregation också korrelerar med utbildningsmöjligheter i flera avseenden. Resultatet från en rapport som författarna beskriver visar exempelvis på hur ungdomar med annan etnisk bakgrund än svensk ofta får sämre resultat i grundskolan jämfört med etniskt svenska ungdomar, vilket medför att de inte heller går en högre utbildning i samma utsträckning.

Sammantaget visar REMESO-forskarna alltså på hur socioekonomisk segregation är starkt kopplat till etnicitet samt hur en global nyliberalism påverkar etniska relationer i Sverige. Genom att belysa kopplingar mellan socioekonomisk segregation, etnicitet och nyliberalism

Frida Ternström 8 visar Schierup och Ålunds artikel (2011) hur denna uppsats, som behandlar de nyliberala formuleringar som kommer till uttryck i Agenda 2030, har relevans för IMER-fältet.

3.1.2 Det svenska ansvaret och Agenda 2030

Genom att använda sig av politisk teori och statsvetenskaplig forskning studerar Magdalena Bexell och Kristina Jönsson hur skyldighet och ansvar formas i relation till Agenda 2030 i rapporten Swedish Responsibility and the United Nations’ Sustainable Development Goals (2016). Bexell och Jönsson menar att det finns skillnader mellan skyldighet och ansvar (2016:13f). Att ha skyldighet innebär, enligt Bexell och Jönsson, att en individ eller organisation har krav på sig att hantera en specifik uppgift med ett framtidsperspektiv. Ansvarsbegreppet refererar däremot till någons ansvar för att personer eller organisationer utför sina skyldigheter, menar Bexell och Jönsson (2016:14f). Författarnas artikel har, till skillnad från övrig redovisad forskning som berör Agenda 2030 i detta avsnitt, inte ett kritiskt förhållningssätt till agendans ursprung, syfte, formuleringar eller det arbete som agendan medför. Däremot visar artikeln på den generella diskurs som finns kring skyldighet och ansvar i relation till det svenska Agenda 2030-arbetet.

Bexell och Jönsson gör bland annat en analys kring de spänningsfält som finns i arbetet med Agenda 2030, exempelvis spänningen mellan obligatoriska och frivilliga skyldigheter (2016:31, 35f). För offentliga myndigheter är deltagandet i Agenda 2030-arbetet obligatoriskt, men för civilsamhället och medborgare är det frivilligt. En intervjuundersökning som författarna gjort visar att flera aktörer förväntar sig ett brett deltagande i Agenda 2030-implementeringen. I rapporten beskriver Bexell och Jönsson också tre olika framtidsscenarion, där ett av dem bygger på fördelning av skyldigheter mellan olika samhällssektorer och politiska nivåer (2016:41, 43f).

Bexell och Jönsson lyfter också ett antal ’utmaningar’ som kretsar kring skyldighet och ansvar i relation till Agenda 2030-arbetet i Sverige (2016:45ff). Problematiken handlar exempelvis om hur Agenda 2030-dokumenten måste översättas så att de matcha en svensk kontext för att civilsamhället och medborgare ska kunna ta på sig de skyldigheter som är riktade mot dem. Bexell och Jönsson kommer bland annat fram till att individuella medborgare är viktiga i Agenda 2030-arbetet av två anledningar: för det första genom att vardagliga livsstilsval påverkar Agenda 2030-arbetet både i nationellt och internationellt och för det andra eftersom medborgare, i egenskap av väljare, kan hålla politiker ansvariga för arbetet (2016:46). Politisk

Frida Ternström 9 institutionell skyldighet bör ge en stödjande ram för de individuella medborgarskyldigheterna för hållbar utveckling och Agenda 2030-arbetet, enligt författarna.

3.1.3 Agenda 2030, tredje vägens politik och mänsklig utveckling

I artikeln Agenda 2030: Haunted by the Ghost of the Third Way beskriver Irem Güney-Frahm flera kopplingar mellan tredje vägens politik, mänsklig utveckling, pre-2015-agendan och Agenda 2030 (2018:56). I artikeln bygger förståelsen för tredje vägens politik (Third Way, TW) på Anthony Giddens teorier och förståelsen för mänsklig utveckling (Human Development, HD) på FN:s utvecklingsprograms definition (Güney-Frahm 2018:56f). Güney-Frahm menar att TW, som representerar en medelpunkt mellan socialism och nyliberalism, sägs vara ett utdaterat koncept. Istället talas det sedan 1990-talet om mänsklig utvecklig (Human Development, HD) – en reaktion på nyliberala ideal. Det finns dock flera gemensamma nämnare hos TW och HD, enligt Güney-Frahm.

Güney-Frahm beskriver hur pre-2015-agendan, det vill säga de olika agendor för utveckling som är Agenda 2030:s föregångare, står på fyra ben som visar på TW och HD släktskap (2018:59). De fyra benen handlar om globalisering, styrning, individbaserad politik och socioekonomiska strategier (Güney-Frahm 2018:60ff). Både TW:s och HD:s teoretiska ramar har gjort att det nuvarande globala kapitalistiska systemet inte utmanats, vilket medfört att lösningarna på samtida problem blivit ytliga (Güney-Frahm 2018:71f). Exempelvis förklaras och analyseras det bakslag inom mänskliga rättigheter och demokratisering som skett i många länder inte på ett tillfredsställande sätt och ger inte en förståelse till anledningarna.

UNDP menar själva att HD-inriktningen har influerat Agenda 2030, men Güney-Frahm menar att det går att se mer än bara influenser och även att kopplingen till TW är tydlig (2018:71f). För Agenda 2030 innebär likheterna med TW att det läggs större vikt vid aspekter som exempelvis mänskliga rättigheter men att de teoretiska grunderna, främst de nyliberala principerna, har bestått. Güney-Frahm menar att detta leder till att Agenda 2030 inte kan erbjuda en lösning inom de rådande politiska och ekonomiska strukturerna, eftersom politiker och policymakare inom internationell utveckling inte lärt sig av tidigare misstag i arbetet med tidigare agendor.

Frida Ternström 10 3.1.4 Att skapa en kris – nyliberal omprofilering av utbildningspolitiken

I artikeln Creating a Crisis: Selling Neoliberal Policy Through the Rebranding of Education analyserar Lana Parker (2017) hur nyliberalismen präglat utbildningspolitiken i Ontario, Kanada. För att göra detta använder sig Parker av metoden kritisk policyanalys, där fokus riktas mot historisk utveckling och politisk sociologi (2017:44). Utöver det använder Parker sig av marknadsföringsteori som teoretiskt ramverk i analysen, vilket gör att fem faser för omprofiliering kan skönjas: identifiering eller skapande av behov, erbjudandet och kommunikationen av kundlöfte, infriande av kundlöfte, utvecklande av kundlöfte samt innovation bortom det familjära (Parker 2017:45).

Parker använder sig av begreppen makt, diskurs och policy för att studera hur politiker skapar en kris, utan egentlig fakta, för att skapa en rädsla hos medborgarna och en ny diskurs – skyldighetsdiskursen (2017:45). Skyldighetsdiskursen uppfattar jag som en central diskurs inom nyliberalismen. Skillnaden mellan skyldighet och ansvar beskrivs också i Parkers artikel, där skyldighet är förknippat med den individualism som präglar nyliberalismen och ansvar är komplext och ödmjukt, det vill säga motsatsen till den nyliberala individualismen (2017:54f). Genom att skapa en kris kunde utbildningsmyndighetens politiker omprofilera utbildnings-politiken (Parker 2017:48ff). Ansvariga politikers kundlöften byggde på marknadslogiker och lyfte behovet av konkurrenskraft och skyldighet, vilket i sin tur också präglade utbildningarna.

Artikeln ger en kritisk analys av nyliberal politik på ett sätt som inte känns självklart – med hjälp av marknadsföringsteori. Det öppnar upp för nya dimensioner av förståelsen för nyliberala projekt, vilket kan vara användbart i studier av nyliberala idéer och uttryck. Det Parker kommer fram till är att politikens och det offentliga systemets karakteristiska löfte om skyldighet ger en falsk prestationsbaserad känsla av säkerhet (2017:53). Denna falska känsla av säkerhet skapar en distraktion för väljarna, vilket innebär att de inte ifrågasätter beslutsfattandet inom utbildningspolitiken. Skyldighetsdiskursen medför också att medborgarnas icke-deltagandet i demokratin legitimeras.

Genom att ompröva syftet med utbildningen och frångå marknadsföringsdiskursen kan medborgarnas förståelse av politiker som skyldiga att bedriva utbildningspolitik övergå till en förståelse av politiker som ansvariga (i Parkers mening) för utbildningspolitiken. Detta skulle medföra att medborgarna kan ställa krav på politiker. Att skilja på skyldighet och ansvar på det

Frida Ternström 11 sätt som Parker gör kan skapa viss förvirring, men kan bidra till en förståelse för diskurser som bygger på dessa begrepp.

3.2 Sammanfattning av forskningsfältet

Den tidigare forskningen visar hur nyliberalism bidrar till en ökad exkludering till följd av ras och klass i Sverige, trots att Sverige anses vara ett tolerant, mångkulturellt och generöst land (Schierup & Ålund 2011). Istället för att benämna exkludering i termer av ras och klass används istället socioekonomisk segregation. Dessutom förklaras också kopplingen mellan fattigdom och etnicitet. Tidigare forskning visar också hur skyldighet och ansvar är centralt i diskussionen kring Agenda 2030 och att det, enligt forskarna, finns flera ’utmaningar’ som måste hanteras för att makthavare såväl som medborgare ska kunna ta på sig sina skyldigheter och sitt ansvar i relation till agendan (Bexell & Jönsson 2016). En annan inställning till Agenda 2030 visas också i den redovisade tidigare forskningen, som utifrån titta på den nyliberala grund som agendan vilar på kan se att den inte kommer generera någon förändring (Güney-Frahm 2018). Slutligen redovisas forskning kring en nyliberal omprofilering av utbildningspolitik, som visar på hur nyliberalismen bidrar till en falsk känsla av säkerhet hos medborgare (Parker 2017).

I denna studie ska nyliberala styrningsrationaliteter och nyliberala politiska rationaliteter i den globala överenskommelsen Agenda 2030 studeras. Ovan redovisad forskning behandlar på olika sätt både studiens empiriska material, Agenda 2030, och dess forskningsproblem, som rör nyliberala rationaliteter och formuleringar i den globala överenskommelsen. Jag upplever forskningsfältet kring globala överenskommelser i allmänhet och Agenda 2030 i synnerhet som mycket okritiskt, även om det finns undantag (ex. Güney-Frahm 2018). Denna uppsats bidrar med ett kritiskt perspektiv på Agenda 2030, som har ambitionen att bredda forskningsfältet. I nästkommande avsnitt kommer den teori som ska användas i den empiriska analysen redogöras för.

Frida Ternström 12

4. Teori

4.1 Michel Foucault och post-foucaultiansk teoribildning

I följande två avsnitt kommer Michel Foucaults maktanalytik och delar av den post-foucaultianska teoribildningen redogöras för.

4.1.1 Michel Foucault

Michel Foucault var filosof och historiker, men de ämnen han ägnade sig åt sträcker sig vidare än så (Lindgren 2015:347). Foucault visade på skärningspunkter där nya vetandeformer, maktrelationer och sociala praktiker uppstår, men presenterade inte några analyser med tydliga orsaksförklaringar (Lindgren 2015:367). Istället pekade Foucault på de mönster och koder som flätade samman företeelser. Detta ger oss förslag på tolkningar och förståelseramar, som jag kommer ta fasta på.

Foucault ägnade mycket tid åt studier av makt. Han menade att hans arbete med och koncentrationen på makt utmynnade i en maktanalytik och inte en teori eller analys (Lindgren 2015:359f). Foucault fokuserade på vardaglig makt och mikro-makt, det vill säga sådan makt som påverkar människan. Foucault definierade två huvudinriktningar för makten: den disciplinerande politiken (riktad mot individen) och den reglerande politiken (riktad mot hela befolkningen, så kallad biomakt eller biopolitik). Foucault förklarade också hur den samtida biomakten påverkade (och påverkar) befolkningen, genom att makten gått från att döda till att ”lägga beslag på livet från början till slut” (Lindgren 2015:360). Biomakten utövas inte genom rättsbegrepp som lag och straff, utan genom administrativa tekniker som normalisering och kontroll. Med detta menar Foucault att det är viktigt att inte undersöka makten utifrån ett fenomen, som exempelvis borgarklassen, utan istället undersöka hur maktens mekanismer fungerar samt dess konsekvenser – både medvetna och omedvetna. Makt är alltså inte kopplat till en individ eller institution, utan en grundläggande kraft som finns i alla sociala relationer och som är både relationell och operationell. I Foucaults mening är makt inte delbar och kan varken vinnas eller förloras (Hörnqvist 1996:28). Makten utövas från alla håll, i ett växelspel av relationer som är både ojämlika och rörliga. Makthavarnas motiv var inte intressant för Foucault – istället var det praktiker och effekter för underordnade som studerades (Lindgren 2015:360).

Frida Ternström 13 Ett av de begrepp Foucault myntade var gouvernementalité, som på svenska kan översättas till regementalitet (Gustavsson & Hörnqvist 2003:58). Begreppet anspelar på styrning, regering, mentalitet och rationalitet samtidigt. Den post-foucaultianska litteraturen har utvecklat regementalitetsbegreppet på olika sätt, men det finns tre områden som fokuserats på: styrnings-rationalitet, tekniska och praktiska aspekter och självtekniker (Gustavsson & Hörnqvist 2003:59).

4.1.2 Post-foucaultiansk litteratur

Den post-foucaultianska litteratur som berör området styrningsrationalitet handlar om hur regementalitetansatsen kan användas för att undersöka diskussioner som förts kring problem i styrningssyfte (Gustavsson & Hörnqvist 2003:59). Problemkonstruktionen ses som lika viktig som problemlösningen inom detta område, eftersom styrningsrationalitetsstudiers syfte ofta är att visa på hur vitt skilda problem och åtgärder följer samma rationalitet. Ett exempel som författarna lyfter är att arbetslöshet och brottslighet anses ha likartade orsaker, nämligen att personen i fråga inte tar sitt ansvar, vilket också formar de åtgärder som vidtas.

Det andra post-foucaultianska området berör tekniska och praktiska aspekter, vilket syftar på regementalitetsstudier där de verktyg som används för att styra människor undersöks (Gustavsson & Hörnqvist 2003:59). Ett exempel på ett styrningsverktyg är de riskbedömningsinstrument som användes inom kriminalvården och rättspsykiatrin i början av 2000-talet i syfte att hantera socialt utsatta människor. Det tredje och sista området för post-foucaultiansk litteratur är självtekniker, vilket handlar om regementalitetsstudier av det formellt fria samhället i vilket enskilda medborgare styr sitt eget beteende för att bli en god människa. Detta görs med olika former av självkontroll och i syfte att undvika ingripande från andra.

Det finns alltså flera olika typer av post-foucaultianska studier. Ett exempel är Annika Skoglunds avhandling Homo Clima: Klimatmänniskan och den produktiva makten – styrning

genom klimatförändring som bioestetisk inramning (2011). I avhandlingen studeras hur språk

konstituerar klimatförändring, främst med hjälp av Michel Foucaults ”Samhället måste försvaras” (1997/2008) och hans arbete med ”Sexualitetens historia” (1984/2002). Den förstnämnda boken handlar om makt ur ett bredare perspektiv, medan den senare berör hur individen blir en del i maktrelationerna för att åstadkomma självreglering. Skoglund använder sig av diskursen kring klimatförändring för att vidareutveckla denna teori, vilket hon gör genom

Frida Ternström 14 att analysera det teoretiska glapp hon finner mellan Foucaults två föreläsningssamlingar, alltså glappet mellan det bredare perspektivet på makt och makt som syftar till självreglering.

Skoglund lyfter hur ”samarbete” blir ett nyckelord för makten, inte minst i FN-projekt som syftar till att skapa ”säkerhet” (2011:206f). Samarbetsretoriken formar en arena för styrning, vilken utgörs av klimatförändring. Skoglund poängterar också hur nationell och medborgerlig skuld i relation till specifika molekyler konstrueras när atmosfären blir en arena för styrning (2011:209ff). Genom koldioxidmolekylen skapades ett nytt utrymme för marknadsekonomin, eftersom klimatförändring ses som ett ekonomiskt reglerbart fenomen och det antagna samvetet kan då justeras på marknaden.

Genom uppmuntran av frivilligt engagemang, där FN uppmuntrar stater och stater i sin tur uppmuntrar medborgare, kan flexibla lösningar väljas. Samtidigt jämförs stater med varandra, såväl som att medborgarna jämförs (Skoglund 2011:209ff). Genom ekonomiska värderings-möjligheter kan beteende mätas, vilket innebär att atmosfären effektiviserar länken mellan styrning och styrd. Den moraliska grunden för styrningen är implicit, men administreras genom klimatförändring. Den breda diskursen om ”hållbar utveckling”, som introducerade klimat-förändring och dess administrering av livs- och moralprocesser, konstruerar idén om den nytänkande moralpopulationen. Genom sin initiativförmåga och förmågan till etisk och politisk maktutövning tilltalas det moraliska subjektet – Homo Clima.

Ett annat exempel på en post-foucaultians studie är Patrik Hall och Karl Löfgrens Politisk

styrning i praktiken (2006), vilken ger en nyanserad bild av hur den samtida politiska styrningen

går till med hjälp av forskning om svensk IT-politik. Studien utgår från nyinstitutionell statsvetenskaplig teori och teorier kring regementalitetsbegreppet (Hall och Löfgren 2006:30). Hall och Löfgren lyfter några punkter som beskriver den ökade komplexiteten i det politiska systemet, exempelvis hur olika territoriella nivåer har betydelse för styrning och hur samhället blivit mer svårstyrt i takt med ökad heterogenitet och individualism (2006:13f).

Hall och Löfgren kommer fram till att det finns en stark ”visionär styrningsdiskurs” inom svensk politik, som skapas genom en så kallad definitionsmakt (2006:195f). Hall och Löfgren menar att styrningsdiskursen inte kan ses som en disciplinerande makt, utan mer som en ”övertalningsinriktad” makt. Detta innebär att aktörerna förväntas ha ett visst språkbruk där begrepp som ”stat”, ”marknad” och ”omvärld” är centrala. Genom att visa på den institutionella

Frida Ternström 15 delen i relationen mellan diskurs och policy beskriver Hall och Löfgren hur institutionella miljöer fungerar organiserande genom rutin- och normföljande, vilket är centralt i definitions-makten (2006:197f).

I de olika analyserna Hall och Löfgren gör finner de att regementalitetsstyrning är beroende av en hierarkisk styrning parallellt med ”governance”, vilken kan ge stöd i form av exempelvis regelverk och garantera politisk förankring (2006:203). På en diskursiv nivå är konsensus viktigt, men i senare steg av styrningsprocessen tar mer traditionella styrformer över, alternativt nya nätverk. Nätverkens arbete handlade i detta sammanhang mer om att producera narrativ och visioner som fungerade disciplinerande genom identifikation, snarare än disciplinering genom regler och normbildande (2006:206).

Den teori som redogjorts för – Foucaults maktanalytik och post-foucaultianska teorier kring styrning och regementalitet – är relevanta inom flera områden, exempelvis i studier som den här, där nyliberala styrningsrationaliteter och nyliberala politiska rationaliteter i den globala överenskommelsen Agenda 2030 ska undersökas. Foucaults maktanalytik och den post-foucautianska litteraturen har dessutom bidragit till teorier kring nyliberalism på flera sätt, bland annat genom sina teoretiseringar som rör biomakt och biopolitik, vilket gör det än mer relevant denna studie.

4.2 Nyliberalism

I statsvetaren Linda Nybergs artikel Nyliberalism, politik och ekonomi: Introduktion till

Mirowski och Read (2016) behandlas nyliberalism utifrån två teoretiska perspektiv. Det ena av

dessa behandlar nyliberalism som styrningsrationalitet och som politisk rationalitet, vilket sammanfaller med denna uppsats syfte. Nyberg har tagit fasta på Jason Reads artikel, i vilken han bygger sin teoretisering på Foucaults föreläsning om just biopolitik (2016:199).

Nyliberalism kan förstås som en styrningsrationalitet (Nyberg 2016:199). Genom att använda begreppet styrningsrationalitet sätts det ord på eftersträvansvärda mål, gränsdragning för statlig styrning och den kunskap som används för att avgöra styrningens gränser. Grundtanken hos både Reads och Foucault är alltså att rätt förutsättningar gör att människan kan formas till aktörer likt ”Homo Economicus”, men inte att det ligger i människans natur (Nyberg 2016:200f). Styrningsrationaliteten formar oss till dessa aktörer genom att vi förmås att själva ”välja” att handla på ett visst sätt som ligger i linje med makthavarnas intressen. Begreppet

Frida Ternström 16 styrningsrationalitet skapar en förståelse för hur reformer med nyliberal grund som motiveras med visionen om ökad individuell frihet i själva verket inte minskar maktutövningen i samhället, utan leder till att den istället antar mer svårupptäckta former. Med andra ord är syftet med nyliberal styrningsrationalitet att forma människors intressen, begär och strävanden – inte att slå fast individens rättigheter.

Nyliberalism kan också förstås som en politisk rationalitet, det vill säga som en princip för samhällsorganisering, där marknadslogiker så som konkurrens är en viktig hörnsten (Nyberg 2016:200). För att uppnå ekonomisk tillväxt antas fri konkurrens vara nyckeln, eftersom marknadens resurser då leds till de individer och organisationer som presterar bäst samt att konkurrens medför att marknadens priser pressas. Detta antas i sin tur leda till att användningen av samhällsresurser optimeras. Konkurrensen ses också som en väg till rättvisa och individuell frihet, genom att resurserfördelningen görs på basis av prestation och inte privilegier. För att nyliberalismens grundtanke ska upprätthållas krävs en stark stat som kan tvinga aktörer att agera i enighet med den fria konkurrensen. Nyliberalism som politisk rationalitet medför att fler och fler områden ses som konkurrensutsatta marknader – allt från arbete och utbildning till vård och sociala relationer, vilket gör att människan uppfattar att entreprenöriellt handlande i alla situationer är det rationella (Nyberg 2016:201).

Nyberg lyfter också relevansen av att diskutera och studera nyliberalismen idag (2016:202). Hon menar att nyliberalismen inte bara är en form av styrningsrationalitet och politisk rationalitet, utan att nyliberalismen också är ett sätt att konstruera problem och lösningar på. Frågor som rör exempelvis arbetslöshet och bristande välfärdstjänster förstås som en icke-fungerade resursfördelning inom nyliberalismen och lösningen är därmed alltid ökad konkurrens.

Ett exempel på hur Agenda 2030 kan studeras i nyliberala termer visar Heloise Weber i sin artikel Politics of ”Leaving No One Behind”: Contesting the 2030 Sustainable Development

Goals Agenda (2017). I artikeln diskuterar Weber hur Agenda 2030:s åtagande ”att inte lämna

någon utanför” (svensk översättning av ”leaving no one behind”, se exempelvis Regeringskansliet 2016:34) bör ses som en manifestation av ideologi, som samtidigt fungerar som ett sätt att rättfärdiga cementeringen av villkor som medför att grundläggande rättigheter inskränks (2017:400). I artikeln pekar Weber också på hur Agenda 2030 har ett mål som syftar till att implementera en nyliberal politik, som hon menar starkt kan ifrågasättas.

Frida Ternström 17 I sin analys använder Weber begreppet ”market episteme” för att studera hur Agenda 2030, som privilegierar kommersiella intressen genom att omprofilera utveckling (2017:401). Weber menar att Agenda 2030 sätter kommersiella relationer och marknadslösningar i första rummet och i centrum av utvecklingsdiskursen, vilket jag anser är en central aspekt av nyliberalism som politisk rationalitet. Enligt Weber är Agenda 2030 ett resultat av ett politiskt projekt, där aktörerna drar nytta av en fortsatt nyliberal styrning. I artikeln beskrivs hur Agenda 2030 inte syftar till att ge en universell garanti för grundläggande förutsättningar så som rent vatten, vård och mat (Weber 2017:403). Vatten har ännu inte kommersialiserats av World Trade Organization, men enligt Agenda 2030:s delmål 17.10, som syftar till Doha-agendan ska realiseras, är det ett logiskt resultat av att uppnå Agenda 2030. Konsekvensen av detta är att ett livsuppehållande behov, i form av vatten, skulle behandlas som andra varor på en marknad.

Weber gör liknande analyser av fler Agenda 2030-mål i sin artikel och kommer fram till att agendan är förankrad i en uppfattning om fattigdom och ojämlikhet som bygger på en metaforisk tanke om fattigdom och ojämlikhet som steg på en stege, och inte som något som står i relation till varandra (2017:407f). Fattigdom och ojämlikhet är dessutom helt analytiskt bortkopplade från utvecklingsprocessen i Agenda 2030. Slutligen beskriver Weber hur Agenda 2030:s åtagande om att ”inte lämna någon utanför” innebär att ingen borde vara utanför agendan och agendaarbetet (2017:409). I förlängningen medför detta att det element av tvång som går att se i Agenda 2030 slätas över, eftersom alla bör vara en del av projektet, vilket jag menar är ett fall av nyliberal styrningsrationalitet. Det starka engagemang som tycks genomsyra Agenda 2030 har visat sig vara exkluderande och orättvist – alltså inte hållbart, menar Weber.

De teorier kring nyliberalism som styrningsrationalitet och nyliberalism som politisk rationalitet som presenterats i avsnittet utgör grunden för studiens analys, då det är just styrningsrationalitet och politisk rationalitet utifrån nyliberala idéer som ska studeras. Nyliberalismens problem- och lösningskonstruktion påverkar alla områden och är också relevant att studera för att besvara studiens syfte. Teorierna kring nyliberalism som har presenterats i detta avsnitt visar hur Foucaults biomakt och biopolitik kan studeras i nyliberal kontext.

4.3 Ekonomi som konstruktion och jakten på konsensus

Som jag beskrivit i avsnittet ovan är marknadslogiker så som konkurrens en av nyliberalismens hörnstenar. Dessa marknadslogiker är uppbyggda med hjälp av en marknadsekonomisk diskurs,

Frida Ternström 18 som neutraliserar värdeladdade begrepp som förknippas med ekonomiska marknader. I Olikhetens paradigm diskuterar de los Reyes och Martinsson den ekonomiska diskursen i förhållande till mångfaldsretoriken (2005:22). Författarnas diskussion är relevant i relation till fler områden än just mångfaldsretoriken och kan också användas i denna studie, där nyliberala uttryck och formuleringar i Agenda 2030 kommer studeras.

Istället för att se ekonomi som fundamental kraft diskuterar de los Reyes och Martinsson alltså hur ekonomin görs till något naturligt (2005:22f). Detta leder till att individen anpassar sig till vad som anses vara ofrånkomligt och nödvändigt, inte minst eftersom ifrågasättandet av detta är mycket svårt. Genom att exempelvis tala om invandrare som en kundgrupp kan invandrare bli en del av den svenska gemenskapen genom marknadsekonomi i allmänhet och konsumtion i synnerhet.

Den marknadsekonomiska diskursen medför också att konsensus kring klassamhällets processer skapas (de los Reyes & Martinsson 2005:23f). Författarna menar att denna diskurs är en del av den hegemoniska uppfattningen om den korrekta samhällsorganiseringen och marknadslogikens överlägsenhet. Detta visar sig i både stort och smått – från exempelvis samhällsplanering till arbetsorganisation och lönesättning. Individens samhällsposition står i direkt relation till dess arbetsmarknadsposition och människovärdet till lönsamheten. Den marknadsekonomiska diskursen syns också i det vardagliga språket, där individer exempelvis ”investerar i relationer” och ”satsar på sin karriär”.

I Lena Martinssons Jakten på konsensus (2006) studeras den marknadsekonomiska diskursen och konsensusskapande i en marknadsekonomisk vardag. Genom en analys av mångfalds-retorik inom näringslivet visar Martinsson bland annat hur nationell arbetsgemenskap skapas. Bland annat skapar och upprepar mångfaldsvisionen en ledarnormativitet, som inte bara återfinns inom näringslivet utan också på nationell nivå (Martinsson 2006:203f). Martinsson har studerat de föreställningar som finns kring ledarskap för nationen – samhörighets- och konsensusskapande kring målet om tillväxt. Genom att organisera nationen som ett företag där medborgarna förväntas ha företagets bästa i åtanke i alla angelägenheter antas detta ske. Engagemang i näringslivet innebär engagemang i nationen Sverige. Martinsson skriver också om hur Sverige beskrivs som en enhet, som ett företag eller idrottslag, vilket gör att andra förståelser av landet marginaliseras (2006:204f).

Frida Ternström 19 Meningsskapandet sker då genom en marknadsekonomisk diskurs, ett sätt att förstå nationen på som medborgarna på förhand förväntas vara eniga om (Martinsson 2006:204f). Den givna ekonomiska enigheten medför att medborgarna uppfattas vara i behov av ledning och organisering (som medarbetare i ett företag) istället för medborgare som brinner för olika saker och som kan fatta beslut genom att rösta på politiska representanter. Martinsson lyfter också den demokratiska diskursen marginaliseras när nationen förstås som ett företag. Förståelsen av nationen som företag vilar på en tanke om samhörighet som uppfattas vara det rationella och som därför ses som det eftersträvansvärda. Samhörigheten förväntas nämligen ge konkurrenskraft på den ekonomiska marknaden. I förlängningen innebär detta att idéer om samverkan av andra skäl, exempelvis mot exploatering av människor och natur, marginaliseras. Att premiera en idé om samverkan och marginalisera andra är ett uttryck för nyliberalismens antidemokratiska syften, som Wendy Brown beskriver i Undoing the Demos: Neoliberalism’s

Stealth Revolution (2015:17).

En av grunderna för nyliberalism är alltså den marknadsekonomiska diskursen, som är en del av den ”korrekta” samhällsorganiseringen där ekonomi och marknadslogiker görs naturliga. Detta leder till att individen anpassar sig till marknadslogiker utan att ifrågasätta detta samt att individens människovärde sätts i relation till hens lönsamhet. Den marknadsekonomiska diskursen är också ett sätt att förstå nationen på – som ett företag – vilket medborgarna förväntas vara eniga om. Detta gör att en demokratisk diskurs marginaliseras eftersom samhörighet och konsensus är det rationella för att skapa konkurrenskraft, vilket ligger i linje med nyliberala antidemokratiska intressen.

4.4 Teoretisk sammanfattning

Den teori som presenterats i avsnittet börjar med Foucaults maktanalytik, där biomakt och biopolitik, som kontrollerar och styr genom administrativa tekniker beskrivs. Detta leder fram till Foucaults begrepp regementalitet, som har vidareutvecklats inom den post-foucaultianska litteraturen, exempelvis i Hall och Löfgrens studie om politisk styrning (2006). Även Skoglunds studie om den produktiva makten i klimatförändringskontext (2011) är ett exempel på en post-foucaultiansk studie. Foucaults maktanalytik och den post-post-foucaultianska teorin leder vidare till teorier kring nyliberalism som styrningsrationalitet och som politisk rationalitet, som exemplifieras genom Webers studie av Agenda 2030:s åtaganden (2017). Slutligen presenteras teorier kring den marknadsekonomiska diskursen, som är en stor del av nyliberalismen. Genom

Frida Ternström 20 Martinssons studie om konsensus i en marknadsekonomisk vardag (2006) skapas en förståelse för den marknadsekonomiska diskursens inverkan på nationsstaters medborgare.

I denna studie ska teorier kring biomakt och biopolitik, regementalitet, nyliberalism och den marknadsekonomiska diskursen användas för att studera nyliberala styrningsrationaliteter och nyliberala politiska rationaliteter i den globala överenskommelsen Agenda 2030. Som beskrivits tidigare har Foucault och den post-foucaultianska litteraturen bidragit till förståelsen för nyliberalism som styrningsrationalitet och som politisk rationalitet, vilket gör det relevant att använda sig av dessa teorier i den här uppsatsen. Den nyliberala styrningsrationaliteten och politiska rationaliteten bygger på marknadsekonomiska diskurser och logiker, vilket gör att teorier kring detta också bidrar till att besvara studiens syfte – att undersöka uttryck för nyliberalism som styrningsrationalitet och nyliberalism som politisk rationalitet i Agenda 2030.

Frida Ternström 21

5. Metod och material

För att studera de nyliberala uttryck och formuleringar i Agenda 2030 har jag valt att använda mig av metoden kritisk diskursanalys i kombination med metoden What’s the problem

represented to be (vidare WPR).

5.1.1 Diskurs

I kritiska diskursanalyser är diskursbegreppet oftast förklarat utifrån Foucaults förståelse av diskurs – ”socialt konstruerad och språkligt artikulerad kunskap om någon aspekt av verkligheten” (Seiler Brylla, Westberg & Wojahn 2018:15). Diskurs kan också förklaras som talordningar och logiker som styr vad som är socialt och kulturellt accepterat som ”sant”, ”trovärdigt”, ”förnuftigt” etc. (Börjesson 2003:19ff). Med andra ord styr historiskt och kulturellt givna regler samtals innehåll såväl som dess former. Diskurserna sätter också gränser för vad som inte kan sägas samt för vem som kan tala i en viss kontext. I den kontext där diskursen verkar råder också en talordning som definierar vem som är mest kapabel till det mest seriösa talandet. Diskursordningen styr tonläge, upplägg och vilken/vilka presentationsform/er som ses som giltiga i ett visst sammanhang.

Talordningar och diskursorgningar kan relateras till Foucaults biopolitikbegrepp, som syftar till att administrativa tekniker som till exempel normalisering (Lindgren 2015:360). Biomakten kan avgöra vilken talordning och diskursordning som gäller i en viss kontext. Eftersom diskurs som praktik står i relation till situationella och institutionella kontexter och maktstrukturer kan begreppet ge ett nyanserat sätt att förstå makt på (Seiler Brylla m.fl. 2018:15). Istället för att se på makt som statiskt ger diskursbegreppet en förståelse av makt som något relationellt och förhandlat, som en grundläggande kraft som finns i alla sociala relationer (Lindgren 2015:360).

5.1.2 Kritisk diskursanalys och WPR

Metoden för studien, kritisk diskursanalys, utgår ifrån Norman Faircloughs tredimensionella modell för diskursanalys (Boréus 2015:179f). Faircloughs metod innebär en analys av det empiriska materialet på tre nivåer. Den första analysnivån är textens nivå, där lingvistiska analysmetoder kan användas. Exempelvis kan analysen undersöka ordval och det explicita i texten, men också det underförstådda. Den andra analysnivån är den diskursiva, av textens och diskursens växelverkan blir föremål för analysen. Den tredje och sista nivån är den sociala

Frida Ternström 22 praktikens nivå, där diskursen analyseras i ett visst socialt sammanhang. Ett enkelt sätt att visa metodens uppbyggnad på är genom ett rutsystem som visar de tre olika nivåerna (figur 1). I denna studie kommer de två första nivåerna, textens nivå och den diskursiva nivån, studeras. Den tredje nivån, det vill säga sociala praktiker, kommer alltså lämnas utanför kommande analys, eftersom det som undersöks är hur det sociala konstrueras diskursivt i Agenda 2030.

Med hjälp av metoden kritisk diskursanalys beskrivs inte bara diskursiva praktiker, utan metoden bidrar också till att ge en förklaring till diskursers uppkomst genom maktrelationer och ideologier (Seiler Brylla et. al. 2018:15f). Utöver detta kan kritiska diskursanalyser skapa en förståelse för diskursers påverkan på kollektiva världsuppfattningar. När makten studeras riktas fokus oftast mot den makt som kommer ovanifrån, till skillnad från motstånd och makt underifrån. I denna studie kommer makthavarnas motiv inte studeras, utan fokus kommer riktas mot de praktiker och effekter maktutövandet får – i enlighet med Foucaults maktanalytik (Lindgren 2015:360). Kritiska diskursanalyser bidrar också med att synliggöra de budskap som finns implicit i diskurser (Seiler Brylla et. al. 2018:17). De implicita budskapen syftar i denna studie till de nyliberala idéer som ligger till grund för nyliberala styrningsrationaliteter och politiska rationaliteter.

FIGUR 1. Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys (Winther Jörgensen & Philips 2000)

För att operationalisera text och diskursiv praktik enligt Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys kommer Carol Bacchis WPR-metod väl till pass. Bacchi beskriver hur politik vanligen förstås på ett sätt där politiker reagerar på problem som ligger utanför den politiska processen – som om problemen alltid hade funnits och väntat på att bli upptäckta (2009:1). Bacchis WPR-metod ger en annan förståelse av politik, en förståelse som bygger på

Frida Ternström 23 att de problem politiker hanterar är konstruerade och/eller formade av politiken. WPR-metoden riktar fokus mot hur problemformuleringen konstrueras och vad som ’egentligen’ anses vara ett problem, såväl som bakgrunden till problemformuleringen och dess konsekvenser och reproduktion. Genom att utgå från Bacchis frågor, som en form av analysfrågor, studeras alltså textmaterialet på textens nivå och den diskursiva praktikens nivå – två av tre nivåer i Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanalys.

De frågor som ställs till textmaterialet utgår ifrån Bacchis frågeställningar (2009:2ff), men är anpassade för att passa studiens syfte och frågeställningar:

1. Vad säger Agenda 2030?

2. Vad är förgivettaget och varifrån kommer formuleringarna?

3. Vad lämnas osagt i formuleringen och vad anses vara oproblematiskt? 4. Vilka konsekvenser kan formuleringarna i Agenda 2030 få?

5. Hur har formuleringen producerats och hur reproduceras den?

5.2 Material och avgränsning

Det empiriska materialet för kommande analys är den svenska översättningen av Agenda 2030 i sin helhet (Regeringskansliet 2016). Agendan består av en inledning, en deklaration, en förklaring av mål och delmål, de 17 målen med 169 delmål, en förklaring av medel för genomförandet och det globala partnerskapet samt en förklaring av uppföljning och översyn.

Anledningen till att den svenska översättningen valdes och inte originalmaterialet, som är skrivet på engelska, är att tidsåtgången för översättningen beräknades bli för stor i förhållande till den tid som fanns till förfogande.

5.3 Tillvägagångssätt

Det första steget i analysarbetet var läsning av textmaterialet, det vill säga Agenda 2030 i sin helhet. Under läsningen fann jag vissa begrepp och antaganden som återkom i flera av målen. Dessa antecknades under genomläsningen och utgjorde sedan grunden för analysarbetet. I detta steg ställde jag också den första frågan till textmaterialet, som handlar om vad som sägs, vilket gjorde att jag kunde kategorisera textmaterialet utifrån de återkommande orden och antagandena.

Frida Ternström 24 Det andra steget i analysarbetet var att besvara resterande analysfrågor, vilka berör förutfattade antaganden, bakgrunden till formuleringarna, vad som lämnas osagt i textmaterialet och hur formuleringarna produceras och reproduceras. I detta steg operationaliserades den tidigare redovisade teorin i analysen. Här övergår analysen i en diskursanalys, till skillnad från steg ett som bestod av en analys på textnivå.

Det tredje och sista steget består av en sammanfattande del, där slutsatser och resultat redovisades för att besvara studiens syfte och frågeställning.

5.5 Forskningsetiska principer och kunskapsproduktion

I varje studie är det av största vikt att följa Vetenskapsrådets forskningsetiska principer (2002). De forskningsetiska principerna syftar framför allt till att skydda individer som deltar i undersökningar, vilket görs genom fyra krav: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002:7, 9, 12, 14). I denna studie deltar inte några individer eftersom det empiriska materialet består av offentliga handlingar i form av Agenda 2030 (Regeringskansliet 2016).

För att reflektera kring uppsatsens kunskapsproduktion använder jag mig av begreppet situerad

kunskap, som Donna Haraway menar gör att en forskare aldrig kan inta en totalt objektiv

position i förhållande till sin forskning (Lykke 2009:21). En forskare är alltid delaktig i reproduktionen av det som analyseras, vilket gör forskaren till medskapare och vetenskapen subjektiv. Den (vid forskningstillfället) diskursiva kunskapen beror på forskarens lokalisering i rid, rum och kropp. En fullständig bild av verkligenheten går därför inte att få. Forskaren får enbart den bild av verkligenheten som står i relation till dennes position. Med detta sagt förhåller jag mig till Haraways begrepp situerad kunskap i relation till kommande analys och resultat. Som student och författare av denna uppsats är jag inte objektiv i förhållande till mitt material. Jag är medveten om att det sätt jag hanterar materialet på får konsekvenser för denna kunskapsproduktion.

Frida Ternström 25

6. Empirisk analys

Den empiriska analysen ämnar att besvara studiens syfte och frågeställningar genom att applicera den tidigare redovisade teorin med hjälp av Faircloughs tredimensionella modell för kritisk diskursanaly och Bacchis WPR-metod. Analysen är uppdelad i fem delar, efter de analysfrågor som tidigare redovisats i metodavsnittet.

6.1 Vad säger Agenda 2030?

Agenda 2030 beskrivs som en handlingsplan producerad på uppdrag av de människor stats- och regeringscheferna ”tjänar”, vars syfte är att skapa världsfred genom ökad frihet och att avskaffa fattigdom i hela världen (Regeringskansliet 2016:2f). Det sistnämnda beskrivs som den största globala ’utmaningen’ världen står inför, men också som en förutsättning för hållbar utveckling. Fattigdomen beskrivs finnas överallt, både i ”utvecklingsländer” och i ”utvecklade länder”. Som beskrivits tidigare är fattigdom i Sverige relaterad till etnicitet (Schierup & Ålund 2011). I detta sammanhang antar jag att Sverige inte har en säregen position i relation till övriga länder, utan att motsvarande eller liknande mönster kan skönjas även där.

De 17 målen i Agenda 2030 beskrivs som universella och gäller både ”utvecklade länder” och ”utvecklingsländer” i lika stor utsträckning (Regeringskansliet 2016:2f). Världens stats- och regeringschefer har tillsammans beslutat om ett gemensamt åtagande för internationell rätt, men i Agenda 2030 betonas vikten av de enskilda nationsstaterna implementerar arbetet med målen på ett sätt som är förenligt med nationsstatens kapaciteter och utvecklingsnivå och med hänsyn till nationsstatens politik flera gånger (se exempelvis Regeringskansliet 2016:5, 6, 11). I Agenda 2030 betonas också att ”ingen ska lämnas utanför” (Regeringskansliet 2016:10, 34). Det gäller exempelvis när det kommer till uppföljning, vars syfte bland annat är att säkerställa ingen lämnas utanför.

Agenda 2030 utgår från en etik av globalt medborgarskap och gemensamt ansvar (Regeringskansliet 2016:8). Världens mångfald ses som naturlig och interkulturell förståelse, tolerans och respekt ska främjas. För att uppnå global hållbarhet menar Agenda 2030 att det är av största vikt att erkänna alla kulturer och civilisationer. Tolerans för mångfald går att relatera till det mål som berör ojämlikhet mellan länder, som enligt Agenda 2030 bland annat beror på befolkningsförflyttning mellan länder (Regeringskansliet 2016:22). Ett av delmålen handlar därför om hur migrationen ska bli ordnad, reglerad och ansvarsfull, vilket innebär att

Frida Ternström 26 migrationspolitik står högt i kurs om problemet med ojämlikhet mellan länder ska lösas. Ojämlikheten ska också lösas genom att sänka kostnaderna för migranters remitteringar. Som bekant har globala förändringar och maktutövningar, som Agenda 2030, stor påverkan på migrationsmönster – vilket visas genom detta mål och dess delmål (jämför Kamali 2009:45).

En gemensam nämnare för många av Agenda 2030:s mål är att resurser och tjänster ska vara ”ekonomiskt överkomliga” eller till en ”överkomlig kostnad” (se exempelvis Regeringskansliet 2016:13, 18, 20, 22f). Fattigdom ska bland annat lösas genom tillgång till finansiella tjänster och möjlighet att ta lån och att bostäder ska vara ”ekonomiskt överkomliga”. Även rent vatten och sanitet ska finnas för alla till en ”överkomlig kostnad”, både för att nå målet som berör just vatten och sanitet men också för att ”råda bot” på den ojämlikhet som råder inom och mellan länder – men Agenda 2030 syftar inte till att säkerställa att människor har rätt att tillgodose livsuppehållande behov utan kostnader. Marknadsekonomiska logiker skiner igenom i flera av Agenda 2030:s mål, vilket visar sig också explicit i delmålen som berör hunger, jämställdhet, arbetsvillkor och ekonomisk tillväxt, hållbar konsumtion och produktion samt genomförande och globalt partnerskap (Regeringskansliet 2016:14, 17, 20, 24, 29f).

Självstyrning förekommer explicit i ett av Agenda 2030:s mål – målet för hållbar konsumtion och produktion (Regeringskansliet 2016:24). Här framgår det att individen, genom att förses med information, ska uppnå den ”medvetenhet som behövs för en hållbar utveckling och livsstilar i harmoni med naturen” (Regeringskansliet 2016:24). En annan typ av styrning finns explicit i målet för fria och inkluderande samhällen, där ett av delmålen berör vikten av effektiva och ansvarsskyldiga institutioner på alla nivåer (Regeringskansliet 2016:28). Ett annat delmål berör hur individen ska kunna fatta fria beslut, vilket kräver ett samhälle fritt från våld. Individens fria val påverkar inte bara individen, utan bidrar också till god samhällsutveckling och samhällsstyrning, enligt Agenda 2030.

Varje mål syftar till att åtgärda ett problem, vilket gör att den första analysfrågan kan ställas till texten, vilken handlar om formuleringar och utgår från Bacchis WPR-metods första fråga (2009:2). Det går att se ett genomgående tema för målformuleringen, oavsett vilket område målet faller inom: grundläggande resurser finns inte till ”överkomlig kostnad” eller är ”ekonomiskt överkomligt”, marknadslogiker måste främjas och styrningen/självstyrningen måste öka. Sammantaget rör formuleringarna ekonomisk överkomlighet, marknadslogiker och

Frida Ternström 27

styrning/självstyrning. I kommande avsnitt kommer dessa formuleringar behandlas i relation

till de analysfrågor som tidigare redogjorts för och som utgår ifrån Bacchis WPR-metod (2009).

6.2 Vad är förgivettaget och varifrån kommer formuleringarna?

Målformuleringarna går att diskutera utifrån den post-foucaultianska teorin om regementalitet som styrningsrationalitet (Gustavsson & Hörnqvist 2003:59). Regementalitet som styrning innebär att vitt skilda problemområden följer samma rationalitet när det gäller lösningsformuleringar. I Agenda 2030 följer olika problemområden som rent vatten, sanitet, migration och fattigdom en rationalitet som bygger på ekonomisk överkomlighet, marknadslogiker och styrning/självstyrning (Regeringskansliet 2016). Den rationalitet som visar sig i Agenda 2030 kan härledas till nyliberalismen. Detta kan göras eftersom nyliberalismen utgör ett sätt att konstruera problem och lösningar på som ligger i linje med den nyliberala styrningsrationaliteten och politiska rationaliteten, där den marknadsekonomiska diskursen är central (Nyberg 2016:199f, de los Reyes & Martinsson 2005:22f). I Agenda 2030 framställs den transparenta och öppna marknaden som en bidragande lösning, eller rentav den främsta lösningen, på vitt skilda problemområden och samtidigt går det att läsa att ekonomisk utveckling kan leda till mindre fattigdom. Här uppstår viss förvirring – å ena sidan är den transparanta och öppna marknaden lösningen och å andra sidan kan det vara lösningen. Att agendan inte kan garantera mindre fattigdom går hand i hand med Webers analys om omprofileringen av utvecklingsbegreppet som görs med hjälp av Agenda 2030 (2017:401). Marknadslösningar blir centralt för utvecklingsdiskursen, där livsavgörande behov som exempelvis tillgång rent vatten, mat och sanitet görs till en vara på en marknad och blir behandlad därefter. Detta gör att individen tvingas handla i enighet med ”Homo Economicus”, som uppfattar entreprenöriellt handlande som det rationella (Nyberg 2016:200f).

När Agenda 2030 betonar att ”ingen ska lämnas utanför” handlar det om att ingen ska lämnas utanför arbetet med agendan, vilket ska säkerställas med hjälp av uppföljning av översyn (se exempelvis Regeringskansliet 2016:34). Denna kontroll förväntas säkerställa att nations-staterna maximerar framstegen i relation till de mål som Agenda 2030 består av. Ramverket för kontroll ska vara ”robust, frivilligt, effektivt, deltagandebaserat, transparent och integrerat” (Regeringskansliet 2016:34). Genom att beskriva kontrollen som ”frivillig” och ”deltagande-baserad” samtidigt som ”ingen ska lämnas utanför” blir det tvång som är förknippat med den globala överenskommelsen Agenda 2030 omprofilerat till frivilligt engagemang som ingen ska

Frida Ternström 28 nyliberala styrningsrationaliteten, där makthavarna kan förmå människor att agera enligt deras önskemål genom att få individen att själv ”välja” att handla på ett visst sätt (Nyberg 2016:200f). Genom att skapa rätt förutsättningar, genom diskurser och styrinstrument, skapar Agenda 2030 förutsättningar för att få nationsstaternas medborgare att agera i enighet med deras intressen.

Självstyrning som förekommer explicit i Agenda 2030:s mål om hållbar konsumtion och produktion, bygger på att individen ska förses med utbildning och information för att få ”rätt” värderingar, kunskap och färdigheter för att kunna göra ”ansvarsfulla och medvetna val för att säkerställa en mer hållbar livsstil” (Regeringskansliet 2016:24). Detta är ytterligare ett exempel där Agenda 2030 kan härledas till en nyliberal styrningsrationalitet(Nyberg 2016:200f). Den nyliberala styrningsrationaliteten som visar sig i Agenda 2030 skapar förutsättningar för att forma människors intressen, begär och strävanden i enighet med nyliberala intressen. Detta medför att individer agerar likt Skoglunds Homo Clima (2011). Det moraliska och nytänkande subjektet tar till synes egna initiativ för att leva mer hållbart och i linje med Agenda 2030:s mål. Homo Clima är ett exempel på hur Foucaults biomakt fungerar – när administrativa tekniker normaliserar ett visst leverne och kontrollerar befolkningen genom regementalitet (Lindgren 2015:360, Gustavsson & Hörnqvist 2003:58).

Ett sätt att konstruera problem och lösningar på, som också vilar på nyliberal grund, visar sig i målet som berör ojämlikhet mellan länder och i målet som berör rent vatten och sanitet (Regeringskansliet 2016:18, 22). En av lösningarna, som ska minska ojämlikheten, bygger på att kostnaderna för migranters remitteringar ska sänkas. Att helt ta bort remitteringskostnader är inte ett alternativ för Agenda 2030, liksom att det inte är aktuellt att skriva under på alla människors rätt till rent vatten och andra livsuppehållande nödvändigheter. Detta handlar om ett sätt att sätta marknadslösningar i första rummet och låta grundläggande behov fyllas av varor på en marknad, vilka ska finnas till ”överkomliga priser” (jämför Weber 2017:401). Det sätt som marknadslogikers överlägsenhet framställs i Agenda 2030 kan härledas till den nyliberala politiska rationaliteten, eftersom Agenda 2030 medför att fler områden ses som konkurrens-utsatta marknader (Nyberg 2016:200f).

Att Agenda 2030 utgår ifrån en marknadsekonomisk diskurs visar sig på flera sätt än vad som tidigare beskrivits. Ett exempel berör de ”vinster” som förväntas vara ett resultat av arbetet med Agenda 2030:

Frida Ternström 29

”Vi ger oss av tillsammans på vägen mot hållbar utveckling och föresätter oss gemensamt att sträva efter global utveckling och samarbete som alla parter vinner på,

vilket kan medföra väldiga vinster för alla länder och alla delar av världen.”

(Regeringskansliet 2016:5)

I detta citat visar sig den marknadsekonomiska diskursen i talet om ”vinster” med hållbar utveckling och global samverkan, vilket bygger på förgivettagandet av marknadslogikens överlägsenhet – som är en del av den nyliberala politiska rationaliteten (de los Reyes & Martinsson 2005:23f, Nyberg 2016:200).

I detta avsnitt har bakgrunden till Agenda 2030 studerats, med utgångspunkt i Bacchis andra fråga (2009:4). De rationaliteter som ligger till grund för de problemområden som formuleras i Agenda 2030 kan härledas till ett nyliberalt styrningsrationaliteter och politiska rationaliteter, där styrning, marknadslogiker och den marknadsekonomiska diskursen är centrala element. Omprofileringen av utvecklingsbegreppet, som resulterat i ett ökat marknadsfokus, samt biomaktens administrativa tekniker har också berörts. I kommande avsnitt ska det som inte uttrycks i Agenda 2030 studeras närmare.

6.3 Vad lämnas osagt i formuleringen och vad anses vara oproblematiskt?

Agenda 2030 består som bekant av 17 mål och 169 delmål för global hållbar utveckling. Hållbar utveckling framställs som en nödvändighet för att uppnå en värld ”utan fattigdom, hunger, sjukdom och brist” (Regeringskansliet 2016:3). Hållbar utveckling framställs också som motsatsen till hur världen ser ut idag. I Agenda 2030 beskrivs det hur vi idag lever vi i en värld som kantras av fattigdom, ojämlikhet, globala hälsohot och miljöförstöring (Regeringskansliet 2016:3f) – en värld som inte ses som optimal för hållbar utveckling, vilket bland annat tydliggörs genom detta citat:

”Vi har samlats i en tid av ofantliga utmaningar för en hållbar utveckling.”

(Regeringskansliet 2016:4)

De många ’utmaningar’ som finns för att uppnå hållbar utveckling ska bekämpas med hjälp av Agenda 2030-målen. Målet är alltså en värld av global hållbar utveckling. Men vad innebär hållbar utveckling? Det framgår inte i Agenda 2030. Däremot har FN, genom Agenda 2030, åstadkommit en global gemenskap kring hållbar utveckling – likt den nationella gemenskap