Att möta en människa, inte en transperson : Socialsekreterares förhållningssätt till och arbete med klienter som är transpersoner

Att möta en människa,

inte en transperson

Socialsekreterares förhållningssätt till och arbete med klienter som är

transpersoner

HUVUDOMRÅDE: Socialt arbete

FÖRFATTARE: Sofia Etzner & Linda Persson JÖNKÖPING 2020 juni

ii

Förord

Vi vill tacka alla nära och kära som har stöttat oss genom arbetsprocessen. Ett särskilt tack vill vi skicka till Maria Etzner, Mathilda Jonsson Egeman, Felix Larsson och Kenny Persson som outtröttligt och med stor omsorg har korrekturläst vårt arbete och gett oss feedback. Vi vill även tacka vår handledare, Elin Ekström, vars stöd och kommentarer har varit guld värda. Slutligen vill vi tacka de medverkande socialsekreterarna som gav oss av sin tid, utan er hade detta arbete inte blivit.

iii

Abstract

Title: To meet a human, not a transgender person. Social service worker´s approach to

and way of working with clients who are transgender.

Transgender people are in society at large and in many different ways more disadvantaged than other groups in society. Simultaneously as the Swedish social services by law are obliged to promote equality in people's living conditions transgender people have a low trust and confidence in the social services. This is due to experiences of being poorly treated by professionals. This study focuses on social service workers in the Swedish social services and has the purpose to examine and illuminate social service worker´s approach to and way of working with clients who are transgender. The data in this study have been collected through ten semi-structured interviews with social service workers in a region in southern Sweden. The data have been analysed by the use of thematic analysis in order to bring forth patterns in the social service worker´s statements. By coding and thematization the thematic analysis generated three themes that this study labels as with the human as the outset, humancompetence in focus and as guideline and the human behind the role as a social service worker. The result of this study was analysed with the help of parts of Butler's queer theory as well as previous research on the field of concern. The common way of entering a meeting with a client is according to the social service worker's themselves to treat all clients in the same way and to attempt to see the human behind the client. In the specific meeting with a client who have a transgender identity it therefore comes down to meeting a human, not a transgender person.

Key words: transgender person, social services, social service worker, approach, Butler's

queer theory, thematic analysis

Handledare: Elin Ekström Examinator: Monika Wilińska

iv

Sammanfattning

Transpersoner är en samhällsgrupp som i stor utsträckning och på olika sätt missgynnas i förhållande till andra grupper i samhället. Samtidigt som den svenska socialtjänsten enligt lag har i uppdrag att främja människors jämlikhet i levnadsvillkor har transpersoner ett svagt förtroende för socialtjänsten. Detta på grund av upplevelser av dåligt bemötande från professionella. Denna studie fokuserar på socialsekreterare inom den svenska socialtjänsten och ämnar undersöka samt belysa på vilket sätt socialsekreterare förhåller sig till och arbetar med klienter som är transpersoner. Studiens material har samlats in genom tio semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare i en region i södra Sverige. Materialet har analyserats med hjälp av tematisk analys för att ta fram mönster i socialsekreterarnas utsagor. Genom kodning och tematisering genererade den tematiska analysen tre teman som i denna studie benämns med människan som utgångspunkt, människokompetens i fokus och som riktlinje och människan bakom rollen som socialsekreterare. Studiens resultat analyserades med hjälp av delar av Butlers queerteori samt tidigare forskning inom det aktuella området. Socialsekreterarnas gemensamma ingång i det enskilda klientmötet är enligt dem själva att bemöta alla klienter lika och att försöka se människan bakom klienten. Det handlar därmed i det specifika mötet med klient med transidentitet i slutändan om att möta en människa, inte en transperson.

Nyckelord: transperson, socialtjänst, socialsekreterare, förhållningssätt, Butlers

v

Innehållsförteckning

Syfte och frågeställningar ... 3

Avgränsning ... 3

Tidigare forskning ... 3

Transpersoners utsatthet och mående som grupp ... 4

Transpersoners syn på bemötandet från professionella inom socialt arbete ... 5

Transspecifik kompetens på arbetsplatser inom socialt arbete samt inom vård och omsorg ... 6

Transspecifik kompetens i utbildningar inom socialt arbete ... 7

Denna studies bidrag i förhållande till tidigare forskning ... 8

Metod ... 8 Forskningsmetod ... 8 Urvalsmetod ... 8 Insamlingsmetod ... 9 Analysmetod ... 10 Kvalitetskriterier ... 12 Etiska reflektioner ... 13 Teori ... 14

Kön och genus som sociala konstruktioner ... 14

Transidentitet ... 15

Sexualitet och den heterosexuella matrisen ... 16

Butlers queerteori i annan forskning ... 16

Resultat ... 17

Med människan som utgångspunkt ... 17

Människokompetens i fokus och som riktlinje ... 20

vi

Analys ... 26

Att göra kön genom att inte vilja göra kön ... 26

Språket som begränsande och möjliggörande för synen på kön, könsidentitet och sexualitet ... 27

Att könsidentitet osynliggörs alternativt uppmärksammas på oönskad grund ... 28

Individualiseringen av ett strukturellt problem ... 29

Det djupt rotade binära könssystemet ... 30

Diskussion ... 32

Resultatdiskussion ... 32

Med människan som utgångspunkt ... 32

Människokompetens i fokus och som riktlinje ... 33

Människan bakom rollen som socialsekreterare ... 35

Metoddiskussion ... 37

Relevansen för socialt arbete ... 40

Vidare forskning ... 40

Slutsatser ... 41

Referenslista ... 43

Bilagor ... 47

Bilaga 1: Brev till områdeschefer alternativt enhetschefer ... 47

Bilaga 2: Brev till socialsekreterare ... 48

1

Inledning

I det följande avsnittet kommer en bakgrund till denna studie ges. Vidare kommer en problemformulering att presenteras.

Bakgrund

En grupp som i Sverige och andra delar av världen ofta missgynnas i förhållande till andra samhällsgrupper är transpersoner (Moolchaem, Liamputtong, O'Halloran & Muhamad, 2015; Siverskog, 2014 m.fl.). Transpersoner definieras såväl i Arbetsmarknadsdepartementets betänkande Transpersoner i Sverige - Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor (SOU 2017:92) som av Folkhälsomyndigheten (2015) som personer med könsidentiteter och könsuttryck som på ett eller annat sätt inte överensstämmer med det kön personerna tilldelats vid födseln. Den samhällsgrupp som ofta kontrasteras mot transpersoner är cispersoner, alltså personer vars könsidentitet och könsuttryck stämmer överens med det vid födelsen tilldelade juridiska könet (Folkhälsomyndigheten, 2015; SOU 2017:92). Folkhälsomyndigheten (2015) visar i sin nationella enkätstudie med transpersoner som respondenter att majoriteten av dessa upplever kränkande behandling samt fysiskt och psykiskt våld på grund av sin transidentitet och att detta påverkar deras livsvillkor och mående. Vidare påvisar Moolchaem et al. (2015) att diskriminering och våld i olika former är något som är genomgående för transpersoner i deras liv.

Transpersoner mår som grupp sämre än den svenska befolkningen i övrigt och detta beror i stor utsträckning på att dessa individer upplever att de inte kan leva i enlighet med sin könsidentitet (Folkhälsomyndigheten, 2015; SOU 2017:92). Jämfört med befolkningen i övrigt visar Folkhälsomyndigheten (2015) att förekomsten av självmordstankar och självmordsförsök är sex respektive fem gånger högre bland transpersoner. I stor utsträckning anges transidentiteten vara en av anledningarna till dessa självmordstankar och självmordsförsök hos transpersoner (Folkhälsomyndigheten, 2015). Moolchaem et al. (2015) påvisar att den diskriminering transpersoner får utstå på grund av sin transidentitet ger ett flertal negativa konsekvenser för dessa individer. De negativa konsekvenserna är bland annat psykisk och emotionell stress, ojämlikhet i jämförelse med andra samhällsgrupper samt ekonomiska svårigheter (Moolchaem et al., 2015). Arbetsmarknadsdepartementets betänkande (SOU 2017:92) visar att Sveriges kommuner har lyft in transperspektivet allt mer i sina styr- och policydokument kopplat till antidiskrimineringsarbete. Samma betänkande (SOU 2017:92) lyfter att Socialstyrelsens förstudie för budgetåret 2016 visar att 90% av de deltagande kommunerna inte har med transperspektivet i introduktionen för

2

nyanställda till socialtjänsten samt att 80% av dessa inte ger möjlighet att välja annat kön än man och kvinna i olika typer av blanketter.

Enligt Arbetsmarknadsdepartementets betänkande (SOU 2017:92) upplever transpersoner att de blir dåligt bemötta av människobehandlande organisationer, såsom socialtjänsten, på grund av sin transidentitet. Att transpersoner under livets gång blir dåligt bemötta i kontakten med samhälleliga institutioner samt upplever svårigheter att erhålla transspecifik vård är något även Siverskog (2014) påvisar i sin studie med äldre transpersoner. Vidare lyfter betänkandet (SOU 2017:92) att transpersoner upplever sig osynliggjorda av samhälleliga institutioner. Detta på grund av hur det svenska systemet kring personnummer är uppbyggt, att det endast finns två juridiska kön, samt användandet av ett icke-könsneutralt språk(SOU 2017:92). Folkhälsomyndigheten (2015) visar att transpersoner överlag har ett lågt förtroende för samhällets olika institutioner och att 58% av de deltagande transpersonerna i den nationella enkätstudien uppgav ett lågt förtroende för socialtjänsten.

Den svenska lagstiftningen ämnar skydda samhällets olika grupper, däribland transpersoner. 1 kap. 2 § i regeringsformen (SFS 1974:152) fastställer att respekten för allas lika värde och för den enskilda människans värdighet och frihet ska utgöra utgångspunkten för den offentliga makten samt att den offentliga verksamhetens mål är den enskildes välfärd. I 1 kap. 1 § diskrimineringslagen (SFS 2008:567) stadgas det att diskriminering, bland annat på grund av kön och könsöverskridande identitet eller uttryck, ska motverkas och att lika möjligheter och rättigheter ska främjas. Socialtjänsten ska enligt 1 kap. 1 § socialtjänstlagen (SFS 2001:453) främja människors jämlikhet i levnadsvillkor samt enligt tredje stycket i samma paragraf utgå från respekt för människors integritet och självbestämmanderätt.

Problemformulering

Sveriges lagstiftning ämnar skydda transpersoner som samhällsgrupp. Samtidigt visar Folkhälsomyndigheten (2015) och Arbetsmarknadsdepartementets betänkande (SOU 2017:92) att transpersoner känner sig illa bemötta av och upplever ett lågt förtroende för professionella, däribland professionella inom socialtjänsten, vars uppgift är att hjälpa och stödja människor. Med anledning av detta är det relevant att undersöka professionellas förhållningssätt till och arbete med transpersoner för att vidare kunna kartlägga diskrepansen mellan lagstiftningens syfte och transpersoners upplevelser av den svenska socialtjänsten.

3

Syfte och frågeställningar

Denna studie ämnar undersöka samt belysa på vilket sätt socialsekreterare förhåller sig till och arbetar med klienter som är transpersoner samt på vilket sätt socialtjänstens avdelningar för myndighetsutövning överlag arbetar med frågor som rör transpersoner.

Utifrån ovannämnda syfte är studiens frågeställningar:

● Hur förhåller sig socialsekreterare till mötet med klienter som är transpersoner? ● Hur ser socialsekreterare på sin beredskap att möta klienter som är transpersoner?

● Hur arbetar socialsekreterares arbetsplatser och socialsekreterare själva med transspecifika frågor?

Avgränsning

I denna studie används den definition av transpersoner som ges av Folkhälsomyndigheten (2015) samt Arbetsmarknadsdepartementets betänkande (SOU 2017:92). Således blir denna definition, och ingen annan, avgränsningen för den här studien. Studien går inte specifikt in på undergrupper som ingår i den ovannämnda definitionen av transpersoner. Inte heller andra typer av egenskaper och ställningar i samhället en transperson kan ha lyfts specifikt i denna studie. Utifrån detta ämnar inte denna studie att undersöka diskrepansen inom den mångfacetterade gruppen transpersoner, utan ämnar undersöka huruvida det finns generella mönster vad gäller socialsekreterares bemötande av och arbete med transpersoner som grupp.

I studien används hädanefter transpersoner, personer eller klienter med transidentitet alternativt klienter som är transpersoner när dessa individer tas upp i texten.

Tidigare forskning

Avsnittet som följer ger en redovisning för tidigare forskning inom området som denna studie har som inriktning. Först kommer forskning gällande transpersoners utsatthet i samhället att presenteras. Sedan följer en presentation av transpersoners syn på bemötandet från professionella inom samhälleliga institutioner och slutligen presenteras forskning gällande transspecifik kunskap på arbetsplatser och utbildningar inom socialt arbete. Slutligen lyfts denna studies bidrag i förhållande till tidigare forskning.

4 Transpersoners utsatthet och mående som grupp

Ett flertal studier påvisar att transpersoner som samhällsgrupp utsätts för diskriminering i större utsträckning än andra grupper i samhället, framförallt vad gäller samhällsgruppen cispersoner. Denna diskriminering ger konsekvenser för transpersoners mående och livssituation. Kattari, Walls, Whitfield och Langenderfer Magruder (2017) påvisar exempelvis i sin enkätstudie baserad på data från National Transgender Discrimination Survey (NTDS) i USA att transpersoner som grupp är mer utsatta för diskriminering än gruppen cispersoner.

Siverskog (2014), vars svenska studie baseras på äldre transpersoner födda mellan 1933 och 1950 och deras livsberättelser, lyfter att såväl dåtida som nutida erfarenheter av utsatthet och diskriminering utifrån den egna könsidentiteten inverkar på hur äldre transpersoner lever sina liv och hur de förhåller sig till framtiden. Utsattheten och diskrimineringen har bland annat påverkat sättet på vilket de äldre transpersonerna känner sig trygga med att leva öppet med sin transidentitet. Detta till den grad att några har valt att återgå till det kön de tilldelats vid födseln vad gäller könsuttryck i senare del av livet(Siverskog, 2014). Moolchaem et al. (2015) påvisar i sin metasyntes, en sammanställning av 31 vetenskapliga internationella studier av både kvalitativ och kvantitativ karaktär med fokus på transpersoners livserfarenheter, bland annat att diskriminering på grund av könsidentiteten är något som är genomgående för transpersoner i deras liv. Diskrimineringen sker såväl av närstående som av professionella inom samhälleliga institutioner (Moolchaem et al., 2015). Diskrimineringen av transpersoner som grupp ger konsekvenser för de enskilda individerna på ett flertal olika sätt. Denna diskriminering kan exempelvis leda till ökad psykisk och emotionell stress, ekonomiska svårigheter samt generell ojämlikhet i relation till andra grupper i samhället (Moolchaem et al., 2015). En annan studie som också lyfter transpersoners ojämlikheter är en enkätstudie gjord av Kattari, Whitfield, Walls, Langenderfer-Magruder och Ramos (2016) baserad på data från One Colorado LGBTQ Community Needs Assessment Survey med respondenter från USA. Kattari et al. (2016) påvisar bland annat en skillnad mellan transpersoner och individer som är homo- eller bisexuella och queerpersoner (HBQ) när det kommer till diskriminering i bostads- och anställningsförhållanden, där transpersoner upplever mer diskriminering än HBQ-personer. Bostadsförhållanden innebär i studien tillgången till och bibehållandet av en bostad (Kattari et al., 2016).

Det visas i den kvantitativa studien gjord av Rodriguez, Agardh och Oppong Asamoah (2018), som baseras på material från NTDS, att igenkännbarheten vad gäller en individs transidentitet, alltså huruvida omgivningen kan förstå att en individ är en transperson eller inte, har en signifikant

5

inverkan på transpersoners upplevelse av diskriminering. Ju större igenkännbarhet desto större risk för diskriminering löper transpersoner (Rodriguez et al., 2018).

Transpersoners syn på bemötandet från professionella inom socialt arbete

Flertalet studier tar upp hur transpersoner själva ser på kontakten med olika samhälleliga institutioner. Rodriguez et al. (2018) påvisar i sin studie om förhållandet mellan transidentitetens igenkännbarhet och transpersoners upplevelse av diskriminering, att transpersoner med en enligt dem själva tydligt igenkännbar transidentitet hade en drygt fem gånger så stor risk att utsättas för diskriminering inom miljöer för socialt arbete. Detta i jämförelse med transpersoner med en icke-igenkännbar transidentitet. Miljöer för socialt arbete exemplifierar Rodriguez et al. (2018) som professionell hjälp vid våld i nära relation samt vid våldtäkt. Vidare visas det av Moolchaem et al. (2015) att transpersoner som grupp upplever diskriminering av professionella inom samhälleliga institutioner och att transpersoner upplever att det finns en avsaknad av transspecifik kunskap inom dessa institutioner. För att motverka diskrimineringen av transpersoner menar Moolchaem et al. (2015) att transspecifika institutioner och stödgrupper bör upprättas.

Att inte uppsöka vård när behov uppstår anges vara en konsekvens av att som transperson uppleva diskriminering av professionella inom vård och omsorg (Kattari et al., 2017). Att transpersoner kan uppleva en viss oro inför att söka vård visar Siverskog (2014) även gäller i en svensk kontext. De äldre transpersonerna i studien gjord av Siverskog (2014) har erfarenhet av att bli illa bemötta till följd av sin transidentitet av den svenska vården och omsorgen samt att de upplever en avsaknad av kompetens kring transrelaterade frågor bland de professionella, vilket i sin tur har lett till att de känner en oro vad gäller framtida omsorgsbehov. De äldre transpersonerna i denna studie lyfter vidare att de har erfarenhet av att själva behöva informera professionella om transspecifika frågor vid kontakten med vården och omsorgen. Siverskog (2014) tar även upp att bland de deltagande äldre transpersonerna finns det erfarenhet av att bli nekad könsbekräftande vård och specifikt könsbekräftande operationer på grund av sin ålder och med hänvisning till den nära stundande döden, det vill säga att vårdpersonalen ifrågasatte operationernas nödvändighet.

Lyons, Shannon, Pierre, Small, Krüsi och Kerr (2015) visar, i sin kvalitativa intervjustudie med transpersoner som befinner sig i behandling för missbruksproblematik i Kanada, att diskriminering på grund av transpersonernas könsidentitet under behandlingen påverkar behandlingens utfall för dessa individer. Att inte få sina behandlingsbehov tillgodosedda och att uppleva diskriminering och stigmatisering i form av transfobi och socialt avvisande, både från andra i behandling och av behandlare, ger ökad risk för att transpersoner väljer att avbryta sin behandling (Lyons et al., 2015).

6

Motsatsen, det vill säga att som transperson känna sig inkluderad i behandlingsmiljön genom att känna sig respekterad och accepterad i sin könsidentitet, ger ökad chans för en positiv upplevelse avbehandlingen och ett kvarstannande i denna(Lyons et al., 2015). I sin kvalitativa intervjustudie med äldre transpersoner fokuserar Löf och Olaisson (2018) bland annat på transpersoners önskemål för framtida behov av omsorg inom den svenska äldreomsorgen. För de äldre transpersonerna är det viktigt att få uttrycka sin könsidentitet på det sätt de själva föredrar och att bli accepterad i denna (Löf & Olaisson, 2018).

Transspecifik kompetens på arbetsplatser inom socialt arbete samt inom vård och omsorg

Avsaknaden av transspecifik kunskap och kompetens hos verksamma professionella inom vård och omsorg påvisas av ett antal studier samtidigt som några av dessa och ytterligare studier lyfter att det finns en vilja att arbeta förespråkande och stödjande för gruppen transpersoner. I sin kvalitativa intervjustudie med bland annat socialarbetare anställda på olika fängelser runt om i USA påvisar Clark, White Hughto och Pachankis (2017) att de anställda upplever en avsaknad av kunskap om transpersoner vad gäller såväl deras levnadsförhållanden som livsvillkor samt kompetens kring transspecifik vård. Clark et al. (2017) visar även att det finns en skillnad i sättet på vilket de intagna transpersonerna betraktas av de anställda. Transidentiteten hos de intagna transpersonerna kunde av de anställda antingen bejakas eller enbart betraktas som ett uttryck för att söka uppmärksamhet (Clark et al., 2017).

Boskey, Taghinia och Ganor (2019) påvisar i sin kvantitativa studie att sjukvårdspersonal på ett barnsjukhus i USA har ett starkt positivt och bejakande förhållningssätt till individer inom gruppen homo- och bisexuella samt trans- och queerpersoner (HBTQ), men att det finns en viss variation gällande den självbedömda känslan av kunskap och klinisk kompetens. Det påvisas bland annat att sjukvårdspersonalen känner sig minst redo i kontakten med patienter som är transpersoner (Boskey et al., 2019). Interaktion med patienter specifikt inom gruppen transpersoner anser Boskey et al. (2019) kan öka känslan av kompetens bland sjukvårdspersonalen i arbetet med patienter som är transpersoner. de Jong (2015) påvisar i sin kvalitativa studie med skolkuratorer i USA att de deltagande skolkuratorerna uttrycker en vilja och en önskan om att agera som förespråkare för barn med könsvariation. Sättet på vilket ordet könsvariation används av de Jong (2015) kan likställas med den här studiens definition av en transperson. Flertalet av de deltagande skolkuratorerna agerar som förespråkare för barnen med könsvariation bland annat genom att stötta dem till att själva stå upp för sin könsidentitet gentemot andra och att arbeta för att motverka mobbning (de Jong, 2015). de Jong (2015) lyfter att det bland de deltagande skolkuratorerna finns en viss diskrepans vad gäller de egna personliga åsikterna och värderingarna kring barnen och deras

7

könsvariation. Några av skolkuratorerna uttrycker en viss svårighet gällande att förena barnens könsvariation med de personliga värderingarna, men för flertalet av skolkuratorerna går könsvariationen hos barnen i linje med grundläggande professionella värden, såsom individens egenvärde och självbestämmanderätt (de Jong, 2015).

Transspecifik kompetens i utbildningar inom socialt arbete

Det lyfts i flera studier att det finns en avsaknad av transspecifik kunskap och kompetens i socialarbetarutbildningarna och att denna avsaknad har en inverkan på känslan av beredskap och förmåga att arbeta med transpersoner hos studenterna, alltså framtida verksamma socialarbetare. Studenter inom socialt arbete, som själva på olika sätt definierade sig som HBTQ-personer, skattar i den nordamerikanska kvantitativa enkätstudien av Craig, Dentato, Messinger och McInroy (2016) sin egen kompetens kring, förmåga att hantera och inställning till individer inom HBTQ-gruppen som låg. Lägst skattar studenterna sin kompetens kring, förmåga att hantera samt inställning till arbete med transpersoner (Craig et al., 2016). Vidare skattar socialarbetarstudenterna i denna studie även sina kurskamrater, som inte tillhör HBTQ-gruppen, och deras kompetens kring, förmåga att hantera och inställning till arbete med individer inom HBTQ-gruppen som ännu lägre än den hos de deltagande socialarbetarstudenterna (Craig et al., 2016). Studien påvisar även att det finns ett positivt samband mellan socialarbetarstudenters känsla av att vara redo att arbeta med HBTQ-frågor och att utbildningarna aktivt inkluderar HBTQ-innehåll i undervisningen, samt att de i denna inkludering visar en bejakande inställning till målgruppen (Craig et al., 2016). Dentato, Kelly, Lloyd och Busch (2018) visar på ett liknande resultat i sin studie med såväl kvantitativa som kvalitativa inslag. I den studien medverkar studenter och alumner inom socialt arbete i USA som genomgår fördjupningskurser vad gäller bland annat missbruksbehandling. Dentato et al. (2018) påvisar att såväl studenter som alumner inte känner sig redo att arbeta med HBTQ-personer med missbruks- eller beroendeproblematik, allra minst med transpersoner. Vidare betonas av respondenterna att de här fördjupningskurserna inte förbereder dem tillräckligt mycket för att hantera HBTQ-personer med alkohol- och drogproblematik (Dentato et al., 2018). I sin kvantitativa studie med studenter inom socialt arbete i USA som genomgår en kurs i kulturell kompetens, där en viss inkludering av HBTQ-frågor finns med, visar Dessel och Rodenborg (2017) på betydelsen av att inkludera HBTQ-relaterade frågor i utbildningar inom socialt arbete. När detta görs kan det leda det till positiva förändringar i studenternas stereotypa bilder av HBTQ-personer, en ökad förståelse för HBTQ-relaterat förtryck hos studenterna samt en ökad förmåga för studenterna att kunna stötta individer inom HBTQ-gruppen (Dessel & Rodenborg, 2017).

8

Denna studies bidrag i förhållande till tidigare forskning

Som visats ovan i detta avsnitt har internationell forskning uppmärksammat en avsaknad av transspecifik kompetens hos professionella inom exempelvis socialt arbete. Även transpersoners egna upplevelser av dåligt bemötande från samt avsaknad av transspecifik kunskap hos professionella inom bland annat socialt arbete har uppmärksammats, detta framförallt i en internationell kontext men även i en nationell kontext. Det är utifrån detta som denna studie ämnar undersöka samt belysa svenska socialsekreterares sätt att förhålla sig till och arbeta med klienter som är transpersoner, samt på vilket sätt den svenska socialtjänstens avdelningar för myndighetsutövning arbetar med denna målgrupp. Detta för att på så sätt få fram socialsekreterares perspektiv kring ovannämnda förhållanden i en svensk kontext.

Metod

I detta avsnitt beskrivs studiens tillvägagångssätt. Först ges en beskrivning av processen för det empiriska materialet, där urvalsprocessen samt tillvägagångssättet för såväl insamlingen som analysen av det insamlade materialet ingår. Därefter tas olika kvalitetskriterier för studien upp. Avslutningsvis lyfts etiska reflektioner aktuella för studien.

Forskningsmetod

Denna studie har gjorts utifrån den kvalitativa forskningsmetoden. Valet av denna forskningsmetod baserades på vår önskan om att erhålla ett djup i studiens empiriska material snarare än en bredd. Vi önskade vidare att ha vår utgångspunkt i studiens empiriska material och därmed låta det empiriska materialet ligga till grund för det studien teoretiserar. Detta menar Bryman (2018) och Padgett (2017) är ett induktivt förhållningssätt, vilket i sig och tillsammans med ett fokus på kvalitet snarare än kvantitet karaktäriserar den kvalitativa forskningsmetoden.

Urvalsmetod

Studiens deltagare valdes ut på basis av deras relevans i förhållande till studiens syfte och frågeställningar. Då denna studie syftar till att undersöka och belysa socialsekreterares förhållningssätt till och arbete med klienter som är transpersoner är socialsekreterare de individer som är lämpliga samt relevanta att intervjua. För att delta i studien var personlig erfarenhet av möte med en klient med transidentitet inte ett kriterium. Detta då det är det generella förhållningssättet till och arbete med dessa klienter som denna studie ämnar undersöka och belysa. Utifrån den ovan beskrivna urvalsprocessen användes den urvalsmetod som Bryman (2018) benämner som den målstyrda urvalsmetoden. Urvalsprocessen skedde inledningsvis genom att områdeschefer alternativt enhetschefer i en region i södra Sverige kontaktades via mail med en förfrågan (se bilaga

9

1) om dennes anställda socialsekreterare skulle vara intresserade av att delta i studien. Utifrån kontakten med områdescheferna alternativt enhetscheferna togs sedan kontakt med intresserade socialsekreterare, där mer ingående information kring studien och vad ett eventuellt deltagande skulle innebära förmedlades (se bilaga 2).

Tio socialsekreterare visade intresse att delta i studien och samtliga tio intervjuades under april månad 2020. Vad gäller de intervjuade socialsekreterarna skiljde sig antalet verksamma år som socialsekreterare eller dylikt åt samt vilka tidigare arbeten inom socialt arbete socialsekreterarna har haft. Socialsekreterarna representerade olika delar av socialtjänstens myndighetsområden, däribland barn och unga, funktionshinder, ekonomiskt bistånd, missbruk samt våld i nära relation. Socialsekreterarnas arbetstitlar skiljde sig åt men deras uppdrag gällande myndighetsutövning inom socialtjänsten var desamma. För tydlighetens skull benämns hädanefter samtliga intervjuade för socialsekreterare. Vad gäller utbildning var socionomutbildningen i klar majoritet då endast en av socialsekreterarna inte hade denna, dock en likartad, som grund för sin tjänst som socialsekreterare. Några av socialsekreterarna var relativt nyexaminerade från sina utbildningar som låg till grund för tjänsten som socialsekreterare medan andra hade en examen sedan minst tio år tillbaka. Sex av socialsekreterarna identifierade sig själva som kvinnor och en identifierade sig som sig själv. Tre av socialsekreterarna har inte angett sin respektive könsidentitet. Socialsekreterarna representerade vidare olika åldrar. Majoriteten av de deltagande socialsekreterarna baserade sina uttalanden på faktiska erfarenheter från möten med klienter som är transpersoner. Några få av de deltagande socialsekreterarna har inte varit i kontakt med transpersoner i sitt arbete och baserade sina uttalanden på hur de själva tänkte att de skulle vilja bemöta samt arbeta med klienter med transidentitet. I resultatavsnittet framträder socialsekreterarna med fiktiva namn. De fiktiva namnen som används har valts utifrån en önskan om att i så stor utsträckning som möjligt avidentifiera socialsekreterarna samtidigt som namnen ska ge en viss förståelse för vilka socialsekreterare som har intervjuats. Respektive socialsekreterare har fått ett fiktivt namn som kan antas representera exempelvis hur denna har valt att identifiera sig själv.

Insamlingsmetod

I följande studie har det empiriska materialet samlats in genom semistrukturerade intervjuer med socialsekreterare i den berörda regionen. Valet att använda semistrukturerade intervjuer som insamlingsmetod baserades på en önskan att ha en viss struktur och ett visst fokus som möjliggör besvarande av studiens frågeställningar, men samtidigt även ha en viss flexibilitet i form av ställandet av följdfrågor och följandet av respondenten utifrån dennes svar. Detta är i enlighet med den beskrivning som Bryman (2018) ger. Alla intervjuer med socialsekreterarna utgick från en

10

intervjuguide (se bilaga 3) som utformades innan intervjuerna genomfördes och som under intervjuerna hade en vägledande funktion. Under insamlingens gång uppstod en önskan hos författarna om mer information och därför togs kontakt via mail med socialsekreterarna som redan blivit intervjuade. En viss revidering av intervjuguiden ägde därefter rum inför de intervjuer som återstod. Intervjuerna gjordes enskilt med respektive socialsekreterare och med antingen den ena eller den andra författaren. Intervjuerna varade mellan 45 och 90 minuter och nio av tio intervjuer genomfördes på socialsekreterarnas respektive arbetsplats. En av intervjuerna gjordes på en plats utanför den egna arbetsplatsen på socialsekreterarens eget önskemål.

Analysmetod

Samtliga intervjuer ljudinspelades för att möjliggöra transkribering. Vid transkriberingen skrevs allt som sades av socialsekreterarna ned ordagrant med några få undantag. Utfyllnadsljud, såsom eh, asså och mmsamt upprepningar av ord valdes att inte transkriberas då de inte ansågs relevanta för syftet med studien. Detta i enlighet med det Padgett (2017) anser kan göras vid transkribering. Talspråk gjordes även om till skriftspråk, till exempel reviderades nåt till något. Att utfyllnadsljud och upprepningar av ord togs bort samt att talspråk reviderades till skriftspråk genomfördes för att göra citaten i resultatavsnittet mer tillgängliga och förståeliga för läsaren och för att göra själva innebörden av citaten mer framträdande. Efter att intervjuerna var genomförda och transkriberade användes analysverktyget tematisk analys. Den tematiska analysen användes för att skapa koder av det material som samlats in och för att söka efter återkommande mönster och teman i materialet. Studien använder sig av den definition av tematisk analys som ges av Braun och Clarke (2006), det vill säga som ett sätt att identifiera, analysera och redovisa mönster inom ett visst material. Det transkriberade materialet genomgick inledningsvis en initial kodning som genomfördes separat av båda författarna. Den initiala kodningen innebar att alla delar som ansågs bära mening och vara av relevans avseende socialsekreterarnas förhållningssätt till och arbete med klienter med transidentitet lyftes ut genom färgmarkering. Kodningen genomfördes för att skapa ordning. Vidare gjordes notiser under läsningens gång för att markera relevanta delar och notera egna tankar. Efter den separata kodningen gjordes en gemensam genomgång av de av oss skapade koderna. Vid denna genomgång blev det tydligt att båda hade hittat nästintill identiska koder. De gemensamma koderna bearbetades sedan i syfte att få fram teman som kunde anses representera innehållet i materialet. Koderna sorterades utifrån vad vi ansåg att de representerade och genom denna sortering såg vi vissa mönster. Dessa mönster resulterade i tre teman vilka benämns med människan som utgångspunkt, människokompetens i fokus och som riktlinje och människan bakom rollen som socialsekreterare. I tabellen nedan visas exempel på hur innehållet i det empiriska materialet har gått

11

från citat till kod och från kod till tema. Kodningen och tematiseringen gjordes i enlighet med den beskrivning som Braun och Clarke (2006) ger.

Citat Kod Tema

”Jag har nog svårt för att se att vi sätter personer i fack utan mer individanpassat är nästan det allt vi gör, vad har den här personen för behov och då ska vi lösa det.” (Eva)

Förhållningssätt Med människan som utgångspunkt

”Jag tänker generellt. Det här med bemötande och så. Att det är personen vi möter och man ska inte ha några fördomar utan lägga värdering, alltså man ska gå in med ett öppet sinne. Det tycker jag ändå att man fick med sig ganska bra [från utbildningen].” (Alex)

Syn på beredskap Människokompetens i fokus och som riktlinje

”Man har ju ändå en hjärna som är inställd på att kategorisera människor liksom (. . .) och man får liksom vakta sig själv och vara mer vaksam på sig själv så att man faktiskt inte agerar annorlunda (. . .).” (Maria)

Den egna personens inverkan Människan bakom rollen som socialsekreterare

Efter genereringen av de tre temana samt resultatets färdigställande analyserades resultatet med hjälp av delar av Butlers queerteori, som används som studiens teoretiska raster. Slutligen jämfördes resultatet med den tidigare forskning som presenterats i föregående avsnitt.

12 Kvalitetskriterier

I studien har hänsyn tagits till begreppet tillförlitlighet som Bryman (2018) menar är ett sätt att kvalitetssäkra en kvalitativ studie. Tillförlitlighet kan enligt Bryman (2018) delas upp i fyra olika delar; trovärdighet, överförbarhet, pålitlighet samt möjlighet att styrka och konfirmera. Hur vi i denna studie har förhållit oss till dessa presenteras nedan.

I studien som helhet har det noggrant tagits i beaktande att allt som görs ska göras så korrekt som möjligt utifrån det akademiska regelverket. Detta i såväl planeringen och genomförandet av insamlingen av det empiriska materialet som skapandet av studien. Under intervjuerna återgav vi kontinuerligt det som socialsekreterarna sagt med våra egna ord för att på så sätt förtydliga att informationen som getts uppfattats korrekt. Vidare ställdes följdfrågor för att få

socialsekreterarna att utveckla sina resonemang. Detta går i linje med det Bryman (2018) kallar trovärdighet för en kvalitativ studie. Socialsekreterarna har dock inte getts möjlighet att gå igenom materialet från intervjuerna som används i den här studien, något som kan påverka trovärdigheten. Likaså har endast intervjuer använts som insamlingsmetod för det empiriska materialet, vilket begränsar möjligheten att kontrollera att resultatet på ett korrekt sätt förmedlar socialsekreterarnas sociala verklighet.

Då denna studie är av kvalitativ karaktär kan resultatet i sin helhet inte generaliseras utöver den kontext i vilken denna studie genomfördes. De deltagande socialsekreterarna i denna studie är för få till antalet och kan även anses vara för icke-representativa för gruppen socialsekreterare när det till gäller exempelvis könsidentitet, ålder samt det personliga engagemanget i frågan rörande transpersoner för att deras utsagor ska kunna generaliseras till den totala populationen. Däremot kan resultatet, genom dess fylliga beskrivningar, ändå visa på olika tendenser som skulle kunna finnas även i kontexter ur vilka studien inte genomfördes. Resultatet kan alltså i viss utsträckning leva upp till det som Bryman (2018) benämner som överförbarhet.

I studiens metodavsnitt beskrivs samtliga delar i forskningsprocessen. Detta för att ge läsaren en inblick i och förståelse för de metoder och val som ligger till grund för studiens resultat. Det här överensstämmer med det som Bryman (2018) kallar pålitlighet.

Genomgående i studien har vi försökt kontrollera att egna subjektiva tolkningar inte genomsyrar resultatet. Detta bland annat genom att upprätta en intervjuguide som vägledning vid intervjuerna med socialsekreterarna och genom att kodning och tematisering av materialet har skett utifrån

13

socialsekreterarnas egna utsagor. En medvetenhet om att fullständig objektivitet inte är möjlig att uppnå har dock funnits närvarande under studiens gång. På så sätt har vi förhållit oss till det som Bryman (2018) beskriver som möjlighet att styrka och konfirmera.

Etiska reflektioner

Beaktande har tagits till de fyra olika etiska forskningskrav som Bryman (2018) tar upp; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet samt nyttjandekravet. Detta har gjorts under samtliga delar av studiens process. Hur vi har förhållit oss till de forskningsetiska kraven beskrivs nedan.

I den inledande kontakten med såväl områdeschefer alternativt enhetschefer som socialsekreterare gav vi information om studiens syfte samt tillvägagångssätt. I den enskilda kontakten med intresserade socialsekreterare gav vi ytterligare information om deltagandets frivillighet och deras möjlighet att avbryta sitt deltagande. Information gavs även om att personuppgifter skulle hanteras med högsta möjliga konfidentialitet. Tydliggörande gällande att det insamlade materialet enbart skulle användas för genomförandet av denna studie och att materialet efter avslutad studie skulle raderas gavs vidare. Samma information gavs även i början av samtliga intervjuer. På detta sätt uppfylls det forskningsetiska krav som Bryman (2018) kallar informationskravet.

För att kunna delta i studien fick socialsekreterarna muntligt ge sitt samtycke till deltagande innan intervjun påbörjades. Detta efter att de av oss blivit informerade om studien och dess syfte. För att underlätta möjligheten för socialsekreterarna att neka till att delta i studien, och för att möjliggöra så ärliga och uttömmande svar som möjligt kring socialsekreterarnas faktiska förhållningssätt till klienter med transidentitet, säkerställde vi att ingen av oss intervjuade någon socialsekreterare som på något sätt kunde ha en personlig koppling till intervjuaren. Genom att göra detta uppfylls samtyckeskravet, ett av de andra forskningsetiska krav som Bryman (2018) tar upp.

Det insamlade materialet, i form av transkriberingar, samt övrig information som kan härledas till de deltagande socialsekreterarna har genomgående under studiens gång behandlats och lagrats av oss på ett sådant sätt att ingen obehörig kunnat få tillgång till dem. När material inte längre behövdes för studien raderades det, exempelvis togs ljudinspelningarna av intervjuerna med socialsekreterarna bort efter att transkribering gjorts. I den slutgiltiga redovisningen av studien är vidare de deltagande socialsekreterarnas namn avidentifierade genom användandet av fiktiva namn, vilket gör att det blir svårare för läsare att härleda material i studien till en viss individ. Genom att avidentifiera de deltagande socialsekreterarna vad gäller namn och arbetsplats och att intervjuaren

14

ifråga var så gott som okänd för respektive socialsekreterare hade vi en önskan om att minska risken för igenkänning. På detta sätt uppfylls även konfidentialitetskravet, det tredje av de forskningsetiska kraven som Bryman (2018) nämner.

Det material som har samlats in i samband med denna studie har vi enbart använt i syfte att besvara de frågeställningar som formulerats och till det som de deltagande socialsekreterarna fått information om. Därmed uppfylls även det sista forskningsetiska kravet som Bryman (2018) kallar nyttjandekravet.

Teori

Avsnittet som följer kommer presentera studiens teori, nämligen delar av Butlers queerteori. De delar i denna teori som har valts ut kommer i analysen att användas som ett teoretiskt raster och därmed som ett sätt att tolka studiens resultat. Dessa delar av Butlers queerteori kommer således fungera som ett filter genom vilket denna studies resultat kommer att filtreras. Detta för att få en djupare förståelse för vad socialsekreterarnas utsagor kan stå för. Eftersom denna studie belyser frågor kring könsidentitet och könsuttryck är Butlers queerteori lämplig att använda då den här teorin lyfter könsrelaterade frågor. De delar av Butlers queerteori som detta avsnitt kommer att behandla är synen på kön och genus som sociala konstruktioner, transidentitet samt sexualitet. Slutligen kommer en presentation ges av hur Butlers teori har applicerats i annan forskning.

Kön och genus som sociala konstruktioner

Butler (2007) menar att kön och genus är något som konstant görs av människan och som därmed kan betraktas som sociala konstruktioner. Butler (2007) gör vidare skillnad på begreppen kön och genus, där kön är det kroppsliga och biologiska och genus, det vill säga könsuttryck, de olika kulturella innebörder som den könade kroppen kan anta. Samtidigt kritiserar Butler (2007) just den uppdelningen och menar att såväl det kroppsliga könet som det kontextuella genusuttrycket är något vi människor skapar. Enligt Butler (2007) innebär kön och genus ett ständigt handlande, att kön och genus är något vi människor gör, och beskriver detta med hjälp av begreppet performativitet. Butler (2006) förtydligar att kön och genus inte är något som människan gör på egen hand utan att själva görandet av dessa två begrepp är i behov av bekräftelse från andra och i det mellanmänskliga samspelet. Det ständiga görandet av såväl kön som genus skapar dels den normativa förståelsen av kön och genus, dels möjligheten att göra kön och genus på andra sätt än det normativa (Butler, 2006).

15

Att se genus som en social konstruktion som följer av det biologiska könet menar Butler (2007) snarare har fastslagit det binära könssystemet än att luckra upp det. Därmed har det biologiska könet fått status av att vara något fast, naturligt och prediskursivt och vidare kopplats samman med det kulturella genuset. På detta sätt blir kön och genus beroende av varandra för sitt varande, istället för att vara konstruktioner som är oberoende av varandra (Butler, 2007).

Utifrån att genus bör betraktas som en självständig enhet som inte per automatik ska förhålla sig till det kroppsliga könet ifrågasätter Butler (2007) det binära könssystemet. Butler (2007) menar att kroppen i form av kön och könsuttryck i form av genus inte behöver förutsätta varandra men att det rådande könssystemet betraktar förhållandet mellan kropp och könsuttryck som kausalt, att kroppen ger könsuttrycket. Butler (2007) anser istället att det kan vara tvärtom, att det kulturella genuset behöver den könade kroppen för sin existens och att det därmed kan vara genus som skapar kön. Vidare lyfts att såväl kön som genus är mänskliga konstruktioner, vilket innebär att inget av begreppen är fasta och definitiva och därmed att det ena inte automatiskt leder till det andra. Sättet på vilket dessa begrepp används har enligt Butler (2007) dock gjort att kön betraktas som något naturligt förekommande och att genus betraktas vara medlet genom vilket könet anses bli naturligt. Språket menar Butler (2007) har en avgörande betydelse för vad som blir förståeligt och därmed möjligt vad gäller kön och genus. Det är språket som konstruerar människans verklighet och som gör att kön och genus förefaller vara något som är och inte något som skapas och blir till. Genom att språket ändras kan även synsättet på och förhållningssättet till kön och genus förändras. Fler kön än kvinna och man och fler uttryck än det kvinnliga och det manliga samt hur dessa kombineras skulle genom ändring av språket då kunna bli möjliga (Butler, 2007).

Transidentitet

Butler (2006) menar att existensen av bland annat transpersoner blir ett sätt att belysa det

rådande könsbinära systemet genom att dessa individer ifrågasätter att det som antas vara naturligt förekommande är det enda möjliga och att det därmed kan finnas andra kroppar och uttryck. Normer blir alltså synliggjorda när något avviker från dem och därmed ifrågasätter deras naturliga och bestående karaktär (Butler, 2006). Vad gäller transidentitet beskriver Butler (2006) vidare att denna typ av könsidentitet sjukliggörs i kontakten med vården. Detta då en medicinsk diagnos som fastställer ens transidentitet är en förutsättning för att människor som önskar genomgå könsbekräftande medicinsk behandling ska kunna erhålla sådan vård, och att det därmed behövs ett samhälleligt godkännande för den könsbekräftande vården. Utifrån det ovannämnda ifrågasätter Butler (2006) tanken om människans frihet och självbestämmanderätt vad gäller den egna kroppen. Butler (2006) menar att eftersom en människas könsidentitet behöver bekräftas och fastställas av

16

omgivningen för att anses vara giltig kan rätten att bestämma över den egna kroppen anses vara begränsad.

Sexualitet och den heterosexuella matrisen

När kön och genus som begrepp diskuteras för Butler (2006; 2007) i sin teori fram begreppet sexualitet. Butler (2007) menar att det finns en koppling kön, genus och begär emellan där dessa tre begrepp skapas i förhållande till varandra. Enligt Butler (2007) har verkligheten skapats genom konstruktionen av motsatspar när det kommer till kön, genus och begär. Är en människa en kvinna så är den inte en man och vice versa. En är således antingen det ena eller det andra (Butler, 2007). Butler (2007) lyfter även sexualitetens betydelse avseende detta, att motsatsparen kvinna och man samt det kvinnliga och det manliga skapas som följd av rådande heterosexuella norm som föreskriver nödvändigheten av normativa motsatspar i ett reproduktivt syfte. Mattsson (2015), som tar sin utgångspunkt i Butlers teori, menar att uppfattningen om heterosexualiteten som det naturliga påverkar sättet på vilket kön kommer att göras. Eftersom heterosexualiteten baseras på begär riktat mot olikhet blir olikhet något som även förväntas vad gäller kön och könsuttryck (Mattsson, 2015). Därmed lyfter Mattsson (2015) att utifrån de samhälleliga förväntningarna kommer kön att göras olika på så sätt att kvinnan och mannen blir varandras motsatser och att det såldes ska finnas en tydlig skillnad mellan vad som är feminint respektive maskulint. Sexualitet och begär har enligt Butler (2007) i samhället kommit att kopplas samman med specifika delar av kroppen och denna sammankoppling definierar vem som kan åtrå vem samt vilka kroppar som kan åtrå varandra. Att heterosexualitet av samhället betraktas som det naturliga och att homosexualitet betraktas som avvikande och onaturligt har gjort att kvinnor tillåts älska män men inte andra kvinnor och att män tillåts älska kvinnor men inte andra män. Vidare menas av Butler (2007) att det som beskrivs som förbudet mot homosexualitet stärker heterosexualiteten som norm. Det är utifrån detta som Butler (2007) använder sig av begreppet den heterosexuella matrisen. I sin beskrivning av den heterosexuella matrisen menar Mattsson (2015) att begreppet används för att beskriva sjukliggörandet av all sexualitet och allt begär utöver det heterosexuella, och därmed även könsuttryck som inte faller inom normen för vad som är kvinnligt respektive manligt.

Butlers queerteori i annan forskning

Kön och genus som sociala konstruktioner och som flytande och instabila begrepp med en stark koppling till sexualitet och begär lyfts på olika sätt av Shapiro (2007) och van Blerk (2011). Såväl Shapiro (2007) som van Blerk (2011) grundar sina respektive studier på Butlers tankar kring performativitet. Shapiro (2007) påvisar i sin studie gjord i USA om så kallade dragkings, dragkungar på svenska, att när dragkungarna i studien uppträder i olika roller på scen samt organiserar sig

17

tillsammans i samma syfte, skapar de ett utrymme där kön, genus och sexualitet kommer att synliggöras som sociala konstruktioner. Därmed kan kön, genus och sexualitet synliggöras som instabila och möjliga att göra på olika sätt. Att dragkungarna får och har ett utrymme att utmana, omfamna och pröva olika könsidentiteter, utmana normer kring kön, genus och sexualitet och ifrågasätta det binära könssystemet med stöd av andra visar Shapiro (2007) möjliggör ett ifrågasättande av individernas syn och känsla för den egna könsidentiteten även utanför scenen. Flera av de deltagande dragkungar anger att de vågar leva ut sidor hos sig själva på scen som de inte vågat uttrycka tidigare, och i några fall även att de numera vågar leva på det sätt som de önskar på heltid (Shapiro, 2007). van Blerk (2011) påvisar i sin studie om hur tonårsflickor som arbetar som sexarbetare på barer i Etiopien gör kön, genus och sexualitet utifrån kontexten de befinner sig i och i relation till andra. Flickorna i studien uppvisar hur de gör kön, genus och sexualitet i förhållande till de män de träffar och vad männen önskar, i förhållande till andra sexarbetare på samma barer för att kunna få fler kunder, i förhållande till ägarna på barerna de jobbar samt utanför arbetet när de till exempel besöker sina familjer (van Blerk, 2011). Beroende på nyss nämnda faktorer görs kön, genus och sexualitet olika och samma flicka kan ha flera olika identiteter, vilket belyser begreppens instabila karaktärer (van Blerk, 2011). van Blerk (2011) påvisar att kön, genus och sexualitet görs framförallt för att flickorna ska följa de samhälleliga normer kring hur en flicka ska vara men även att flickorna ibland går utanför denna norm när det till exempel är något som de sexköpande männen önskar, och som därmed krävs för att få arbete.

Resultat

I följande avsnitt kommer resultatet av den tematiska analysen av intervjuerna med socialsekreterarna att redovisas. Utifrån intervjuerna med socialsekreterarna har några gemensamma mönster identifierats och genom dessa mönster har teman skapats. Temana är med människan som utgångspunkt, människokompetens i fokus och som riktlinje och människan bakom rollen som socialsekreterare.

Med människan som utgångspunkt

Samtliga socialsekreterare tar upp att utifrån deras perspektiv skiljer sig inte mötet med en klient som är en transperson från mötet med klient utan transidentitet. Gemensamt för samtliga socialsekreterare handlar det faktiska klientmötet om att möta individen bakom klienten. Kim uttrycker det som att hon försöker “alltid att möta den personen som kommer in i rummet oavsett om det är utifrån ett transperspektiv eller något annat perspektiv, kulturellt eller vad det nu än må vara”. Socialsekreterarna uttrycker att det handlar om att se, höra och respektera den individ som de möter. “Ett äkta intresse för vem är du och liksom hur kan jag hjälpa dig” menar Robin är

18

grunden i det egna sättet att möta en klient. Detta förhållningssätt gäller enligt socialsekreterarna för alla klienter, däribland klienter med transidentitet. Socialsekreterarna uttrycker samtliga att när de vet att en klient är en transperson är det av vikt för dem att även denna klient ska känna att den respekteras för den som den är och därmed respekteras för sin könsidentitet.

Fokus för socialsekreterarnas arbete beskrivs vara det som klienten själv har sökt stöd och hjälp för eller det som socialsekreteraren har fått kännedom om på annat sätt, exempelvis genom orosanmälningar. Eva uttrycker det som att “jag har nog svårt för att se att vi sätter personer i fack utan mer individanpassat är nästan det allt vi gör, vad har den här personen för behov och då ska vi lösa det”. Det är alltså individen och dennes behov som står i centrum för själva mötet, inte individen och dennes könsidentitet. Flera av socialsekreterarna lyfter vidare att identitetsfrågor sällan är anledningen till varför en klient är i kontakt med socialtjänsten och därmed är klientens könsidentitet en icke-fråga, såväl i mötet med den enskilde som i arbetet med det klienten sökt stöd för. Det anses vara andra egenskaper eller andra typer av svårigheter som har gjort att klienterna är i kontakt med socialtjänsten. Anna anser att transidentitet hos de klienter som är transpersoner som hon i sitt arbete träffar är “en bisak i sammanhanget därför blir det ju inget fokus på det”. Vidare anser hon att “könsidentitet generellt sätt behöver ju inte innebära några som helst problem (. . .). Det är ju min grundhållning”. Samma socialsekreterare berättar däremot också om några tillfällen när könsidentiteten har varit skälet till att individen har vänt sig till socialtjänsten för stöd och hjälp. Till exempel några unga klienter som önskat stöd vad gäller funderingar och tankar kring den egna könsidentiteten. Könsidentiteten hos en klient som är en transperson uppmärksammas alltså av socialsekreterarna först när denna del av klienten utgör en faktisk svårighet för individen i fråga. Är en klients transidentitet inte ett problem för klienten själv anser inte heller socialsekreterarna att transidentiteten i sig är ett problem. Socialsekreterarna lyfter sammanfattningsvis att mötet handlar om att befinna sig på samma nivå som klienten och att göra en bedömning utifrån det individuella behovet och klientens egna förutsättningar. Susanne beskriver detta som att “sedan är det ju alltid en individuell bedömning så man måste ju se var personen är och hur mycket de klarar så att man sätter kraven på rätt nivå”.

Ett flertal socialsekreterare uttrycker att inget möte med en klient är det andra likt, varje person har olika egenskaper, attribut och erfarenheter som gör att alla skiljer sig åt. Johanna menar att “alla [klienter] är så olika ändå och det kan jag inte koppla till att man är, att det är för att man är transperson faktiskt”. Mötet med klienten med en transidentitet skiljer sig med andra ord inte från möten med andra klienter då alla möten är olika i förhållande till varandra. Sara menar dock att

19

tanken om det lika bemötandet av en klient som är en transperson i förhållande till andra klienter har att göra med det faktum att hon och arbetskollegorna ännu inte har kommit i kontakt med en klient som de vet är en transperson. Hon beskriver att “vi skulle väl bemöta transpersoner precis som vem som helst av anledningen av att vi vet inte att de är transpersoner för vi frågar inte och de säger inte det”. Att en inte aktivt frågar sin klient om dennes könsidentitet lyfts även av de andra socialsekreterarna. Några tar upp att de inte frågar för att könsidentiteten hos klienten ifråga inte är relevant för själva utredningen samtidigt som de i stor utsträckning utgår från den egna uppfattningen om klientens könsidentitet. Flera av socialsekreterarna menar att de inte frågar om könsidentitet om de inte själva får några indikationer på att klienten har en annan könsidentitet än den de ger uttryck för rent visuellt. De frågar inte heller om det namn som klienten anger, alternativt det namn och kön som är registrerat i socialtjänstens administrativa system, förefaller stämma överens med klientens könsuttryck.

(. . .) men det är klart att i de flesta fall så utgår jag nog från om en kvinna kommer hit och liksom säger sitt kvinnliga namn och liksom att jag inte får någon annan känsla så utgår jag från, nog från att hon vill identifiera sig som kvinna, det gör jag nog faktiskt. (Ingrid)

Socialsekreterarna menar att en klients transidentitet inte inverkar på själva sättet att arbeta tillsammans med klienten och hur de själva bedömer klientens behov av stöd och hjälp. En klients transidentitet kan dock göra att den enskilda socialsekreteraren behöver förhålla sig till frågor relaterade till könsidentitet i vissa specifika sammanhang, på ett sätt som den inte behöver göra med en klient med cisidentitet. Detta, att i specifika sammanhang behöva ta hänsyn till klientens könsidentitet, för att på så sätt kunna tillgodose behovet hos en klient med transidentitet. Följande citat visar hur en socialsekreterare inom missbruks- och beroendevården vid ett tillfälle tydligt tog en klients transidentitet i beaktande vid jakten på ett för klienten lämpligt behandlingshem.

Själva behandlingen eller själva beroendet är ju ganska lika liksom men sedan då så som när det kommer som till bemötande i då ett behandlingshemssammanhang liksom där får man ju börja väga in frågan [om klientens transidentitet] igen på ett sätt som jag kanske inte gör alltid annars liksom. (Kim)

Sammanfattningsvis menar i stort sett alla socialsekreterare att en klients transidentitet först hamnar i fokus om det är anledningen till att individen är i kontakt med socialtjänsten eller om det behövs för att på bästa sätt tillgodose klientens behov. I grunden är det en människa som de möter och

20

syftet med deras arbete är att tillgodose behov av stöd och hjälp, något som i de flesta fall inte innebär att identitetsfrågor blir aktuella eller hamnar i fokus.

Människokompetens i fokus och som riktlinje

Ingen av socialsekreterarna upplever att deras utbildning, varav det för nästintill samtliga är socionomutbildningen, lyfte frågor relaterade till transpersoner. Detta perspektiv ekade så gott som tomt i deras respektive utbildning enligt socialsekreterarna själva. Kims upplevelse är att “där var total avsaknad [av transperspektivet på socionomutbildningen], ja”. Socialsekreterarna menar att utbildningen fokuserade på andra större samhällsgrupper och på det mer övergripande såsom bemötande av personer i behov av stöd och hjälp samt en generell människosyn. Flertalet av socialsekreterarna upplever att de genom sin respektive utbildning har fått verktyg och förutsättningar att möta människor i behov av hjälp och stöd och tillgodose deras behov. Socialsekreterarna anser således att de kan bemöta transpersoner på ett adekvat sätt, trots bristande fokus på transperspektivet i deras respektive utbildning. Två av socialsekreterarna beskriver sina respektive utbildningar på följande sätt.

Men utbildningen [socionomutbildningen] tycker jag väldigt mycket borde vara allmänbildning ute i grundskolan för jag är säker på att tvingas fler och gå igenom detta på frivillig eller tvingande grund så skulle människosynen i samhället se annorlunda ut. (Susanne)

Jag tänker generellt. Det här med bemötande och så. Att det är personen vi möter och man ska inte ha några fördomar utan lägga värdering, alltså man ska gå in med ett öppet sinne. Det tycker jag ändå att man fick med sig ganska bra [från socionomutbildningen]. (Alex)

Som citaten ovan belyser anser socialsekreterarna att utbildningen gjorde dem redo att bemöta människor i behov av hjälp och stöd. Det utbildningen gav enligt socialsekreterarna var övergripande kunskap som kan appliceras på människor generellt och att detta därmed har gjort socialsekreterarna människokompenta. Att vara människokompetent kan anses vara ett förhållningssätt hos socialsekreterarna att alla klienter är människor och lika i denna aspekt och därmed kan tas om hand på liknande sätt, utifrån det behov av stöd och hjälp som är anledningen till kontakten med socialtjänsten. Detta övergripande förhållningssätt menar flertalet av socialsekreterarna att utbildningen gav dem, exempelvis genom att ha fokus på samtalstekniker och sätt att bemöta som kan användas för att se individen bakom klienten och att stärka individen. Likt det som beskrivs ovan menar flera socialsekreterare att inget klientmöte är det andra likt, detta

21

utifrån tanken om att alla klienter är olika. Socialsekreterarna lyfter dock att deras respektive ingång i varje klientmöte är densamma, nämligen att möta en människa.

Vad gäller den egna arbetsplatsen gav de flesta socialsekreterarna en liknande beskrivning som den om utbildningen. Inget specifikt arbete med just transrelaterade frågor pågår, varken på organisationsnivå eller vad gäller fortbildning, som socialsekreterarna i alla fall är medvetna om. På arbetsplatsen handlar arbetet enligt socialsekreterarna mer om generella frågeställningar och utbildningssatsningar kopplat till mötet med människor generellt och ansvarsområdet för just den specifika arbetsplatsen. Vidareutbildningarna som ges på arbetsplatsen berör till exempel missbruk, våld i nära relation och samtalsmetodik. Flertalet socialsekreterare menar dock att deras respektive arbetsplatser är öppna för och ger utrymme till samtal om och arbete med transrelaterade frågor när behovet uppstår. En av socialsekreterarna exemplifierar detta på följande sätt.

(. . .) jag har ju ett ärende nu då är det ju väldigt aktuellt och man lyfter det ofta när vi har våra grupper och prata kring det och då kommer det ju upp nya frågor, hur gör man detta och det visste jag inte och då så man fyller ju på hela tiden. (Alex)

Huruvida avsaknaden av transspecifikt arbete inom socialtjänsten behöver åtgärdas råder det delade meningar om bland socialsekreterarna. En socialsekreterare tar upp att det på hennes arbetsplats mycket sällan förekommer klienter som är transpersoner och att detta faktum bör ställas i relation till klientelet i sin helhet samt vilken kunskap och vilket arbete som behövs för att göra arbetet tillgängligt för alla, däribland transpersoner.

Jag kan väl i och för sig tycka att vi är ganska medvetna om det [transpersoner som klienter] men visst man kanske skulle kunna tycka att vi kunde ha ett mer aktivt arbete men sen ska man också ställa det liksom lite i relation till hur många personer man förväntas träffa (. . . .) Men det är klart att i förhållande till alla vi träffar så kanske det ändå är väldigt få, alltså ganska få så men självklart så ska ju de [transpersoner] också känna sig välkomna här det är ju alltid så. (Ingrid)

Sara menar istället att ett mer tydligt transspecifikt arbete på arbetsplatsen skulle göra att hon skulle känna sig tryggare vad gäller att kunna tillgodose behovet hos en klient med transidentitet. Hon beskriver vidare att hennes arbetsplats inte har några transspecifika riktlinjer eller något annat arbete med transspecifika frågor. Sara menar att hon vet sättet på vilket hon vill bemöta och arbeta med transpersoner men att hon samtidigt inte vet vad hon får och kan göra i sitt arbete. Till exempel

22

lyfts svårigheter såsom att det nuvarande administrativa systemet inte tillåter ett användande av annan könsidentitet hos klienten än det juridiskt tilldelade. Sara har i sitt arbete inte träffat någon klient som hon vet är transperson men berättar hur hon tänker att hon skulle reagera och agera om hon fick vetskap om en klients transidentitet:

(. . .) det är ju rent hypotetiskt men jag tänker att skulle någon uttrycka att de är transperson, jag hade ju inte reagerat helt neutralt för att jag hade uppskattat att de hade sagt det men jag hade också varit förvirrad hur jag ska göra. Så det hade ju inte varit, jaha men det här är en intetsägande grej, det här kan jag inte bry mig mindre om. Och det är absolut inte något negativt för mig heller utan det är snarare, jaha vad ska jag göra med det här egentligen, jag vet inte, jag har inga riktlinjer eller någonting. Jag vet vad jag skulle vilja göra personligen men jag vet inte riktigt vad jag får. (Sara)

Liksom Sara tar flera av de andra socialsekreterarna upp att deras respektive arbetsplats inte arbetar specifikt med frågor rörande transpersoner utan att det är mer generella och övergripande frågor som berör socialsekreterarnas bemötande av och arbete med samtliga klienter, exempelvis frågor kring diskriminering. Detta kan kopplas till socialsekreterarnas ovannämnda människokompetens. Enligt de flesta av socialsekreterarna fungerar arbetet på deras respektive arbetsplats bra, trots att de inte har en särskild inriktning på just transperspektivet. De lyfter bland annat att det finns en öppenhet och tillåtenhet på arbetsplatsen att samtala kring just transrelaterade frågor när ett behov av detta uppstår. I citatet som följer nedan tar Kim upp att öppenheten på hennes arbetsplats gällande diskussioner kring HBTQ-relaterade frågor, och mer specifikt frågor rörande transpersoner, kan ha att göra med chefens intresse för dessa typer av frågor. Det tas däremot upp av några av socialsekreterarna att de tror att behovet av transspecifik kunskap och arbete med transrelaterade frågor kan vara större inom andra områden av socialtjänsten och socialt arbete generellt. Även detta tas upp i citatet som följer, bland annat kopplat till en uppfattning om svårigheten att ta upp transrelaterade frågor på andra arbetsplatser än den egna.

(. . .) i vår arbetsgrupp, eller på vår enhet så är det absolut inga problem och lyfta de frågorna [HBTQ-relaterade] utan det är väldigt välkommet, så, för att där finns också ett intresse liksom (. . . .) För oss här är det inga problem men jag kan förstå att det kan vara problem, att det liksom skulle kunna vara att man blir motarbetad i det [HBTQ-relaterat arbete] och liksom tycker kanske att man inte ska lägga krut på minoriteter (. . .). (Kim)

23

Trots den avsaknad av belysning av transrelaterade frågor såväl inom utbildningen som på arbetsplatsen som socialsekreterare vittnar om anser majoriteten att den övergripande kunskapen och det generella arbetssättet ändå möjliggör för dem att bemöta klienter med transidentitet på ett lämpligt sätt. Socialsekreterarna anser sig alltså ha människokompetens.

Människan bakom rollen som socialsekreterare

Alla socialsekreterare anser att transrelaterade frågor är viktiga och uppvisar ett personligt intresse för målgruppen. Nästan alla berättar att de, utöver den människokompetens de har erhållit genom utbildning och arbete, på olika sätt har inhämtat transspecifik kunskap på egen hand. Detta till exempel genom läsning av litteratur samt genom personliga kontakter med människor och personligt engagemang i organisationer inom HBTQ-rörelsen. Majoriteten av socialsekreterarna menar att hur de är som personer och det egna intresset och engagemanget för transpersoner som samhällsgrupp har en inverkan på hur de förhåller sig till dessa individer i sitt arbete. Det personliga engagemanget vävs således in i den professionella rollen. Flera lyfter att de har kollegor som känner sig osäkra och obekväma att arbeta med klienter som är transpersoner vilket leder till att det finns en viss riktning av ärendefördelningen bland socialsekreterarna på respektive arbetsplats, där de med intresse och känsla av kunskap blir tilldelade och tar sig an klienter med transidentitet med glädje.

Och jag tror på något sätt att min gruppledare när han, när han fördelar ärendena och han vet om att det är någonting [relaterat till transidentitet], då lägger han det på mig, ja, för att jag tycker om det och inte blir obekväm i det (. . . .) För sedan vet jag att jag har kollegor som uttryckte att de känner [sig] oerhört obekväma i rollen om det sitter en man framför dem då som vill framstå som kvinna, att de vet inte riktigt var de ska titta eller de vet inte, och då är det ju bättre att de inte tar det då, ja. (Robin)

Samtidigt som några socialsekreterare lyfter hur deras intresse har haft en inverkan på deras arbete med klienter som är transpersoner, att deras intresse har skapat en medvetenhet om den här samhällsgruppens utsatthet, menar flertalet av socialsekreterarna att socialarbetarkåren i stort och på gruppnivå består av en viss typ av människor och att detta påverkar hur socialsekreterarna och deras kollegor ser på och bemöter människor i sin arbetsroll.

(. . .)jag tror generellt sätt att socialarbetarkåren är en kår som är nyfikna på människor och liksom har en öppenhet till människors olikhet generellt sätt. För vi möter ju väldigt många olika människor och att de flesta tycker att det är roligt och spännande och