Analys av samtal mellan personer med afasi och logopeder/anhöriga : Användande av kommunikativa resurser i samarbete mot gemensam förståelse

Institutionen för Nervsystem och Rörelseorgan Logopedprogrammet, 160 p

Vårterminen 2007 LIU-INR/SLP-D--07/XXX--SE

Analys av samtal mellan personer med afasi och

logopeder/anhöriga

Användandet av kommunikativa resurser i samarbetet mot

gemensam förståelse

Sofia Johansson

Pernilla Östlund

Sammanfattning

I föreliggande studie undersöktes kommunikativa resurser i samtal mellan tre personer med afasi och deras respektive logoped/anhörig. Syftet var att identifiera och analysera resurser som samtalsdeltagarna gemensamt använde för att uppnå intersubjektivitet. Vidare undersöktes om det, utifrån vem personen med afasi samtalade med, fanns någon inverkan på hur de kommunikativa resurserna användes. Sex dyader spelades in och samtalsanalys användes för att studera materialet. Samtalsämnen valdes fritt av samtalsdeltagarna. Analysen resulterade i identi-fiering av tre bevarade resurser hos personerna med afasi; upprepningar, gester och skratt. Det gemensamma för dessa resurser var; att de förekom i den naturliga sekventialiteten i samtalet, att deras kommunikativa funktioner uppstod i samarbetet mellan samtalsdeltagarna och att de bidrog till intersubjektiviteten. De visade även på en social kompetens, hos deltagarna med afasi, som ofta döljs av de språkliga hindren. Då de kommunikativa resurserna fick liknande funktioner i de olika dyaderna, är resultatet troligen generaliserbart till annan interaktion där personer med afasi deltar. Resursernas kommunikativa funktioner föreföll inte bero på vem samtalspartnern var. Slutsatsen var att språklig kompetens, hos personer med afasi, framför allt bör ses ur ett interaktivt perspektiv och att ett sådant förhållningssätt är önskvärt i logopediskt behandlingsarbete.

Abstract

In the present study, communicative resources in conversations involving three persons with aphasia and their speech and language pathologists/spouses were investigated. The main purpose was to identify and analyse collaboratively used resources in order to achieve intersubjectivity. In addition, it was investigated whether any changes in the use of the communicative resources could be seen depending on conversational partner. Six dyads were recorded and analysed. Conversational topics were chosen by the participants. Through the analysis three preserved resources, for participants with aphasia, could be identified; repetitions, gestures and laughter. All resources occurred within the natural sequentiality of the conversation, their communicative functions emerged in collaboration of the participants and contributed to intersubjectivity. The social competence of the persons with aphasia, often concealed by the language impairment, was also revealed. The results could possibly be generalised to other communicative activities where persons with aphasia participate, since similar communicative functions were achieved through the same resources in different dyads. The functions of the resources were not determined by conversational partner. To conclude it was argued that linguistic competence, of persons with aphasia, mainly should be considered in an interactive perspective and that this view is preferred in language therapy.

På svenska

Detta dokument hålls tillgängligt på Internet – eller dess framtida ersättare –

under en längre tid från publiceringsdatum under förutsättning att inga

extra-ordinära omständigheter uppstår.

Tillgång till dokumentet innebär tillstånd för var och en att läsa, ladda ner,

skriva ut enstaka kopior för enskilt bruk och att använda det oförändrat för icke

kommersiell forskning och för undervisning. Överföring av upphovsrätten vid

en senare tidpunkt kan inte upphäva detta tillstånd. All annan användning av

dokumentet kräver upphovsmannens medgivande. För att garantera äktheten,

säkerheten och tillgängligheten finns det lösningar av teknisk och administrativ

art.

Upphovsmannens ideella rätt innefattar rätt att bli nämnd som upphovsman i

den omfattning som god sed kräver vid användning av dokumentet på ovan

beskrivna sätt samt skydd mot att dokumentet ändras eller presenteras i sådan

form eller i sådant sammanhang som är kränkande för upphovsmannens litterära

eller konstnärliga anseende eller egenart.

För ytterligare information om Linköping University Electronic Press se

förlagets hemsida http://www.ep.liu.se/

In English

The publishers will keep this document online on the Internet - or its possible

replacement - for a considerable time from the date of publication barring

excep-tional circumstances.

The online availability of the document implies a permanent permission for

anyone to read, to download, to print out single copies for your own use and to

use it unchanged for any non-commercial research and educational purpose.

Subsequent transfers of copyright cannot revoke this permission. All other uses

of the document are conditional on the consent of the copyright owner. The

publisher has taken technical and administrative measures to assure authenticity,

security and accessibility.

According to intellectual property law the author has the right to be

mentioned when his/her work is accessed as described above and to be protected

against infringement.

For additional information about the Linköping University Electronic Press

and its procedures for publication and for assurance of document integrity,

please refer to its WWW home page: http://www.ep.liu.se/

Förord

Vi vill först och främst tacka vår handledare Christina Samuelsson för ett gott samarbete och givande diskussioner. Hennes engagemang och idéer har fört arbetet framåt. Vi vill även tacka Karin Hebbe som har hjälpt oss att hitta deltagare till studien och som bidragit med ett kliniskt perspektiv. Torsten Pettersson och Lars Andersson har varit oss behjälpliga med den tekniska supporten vilket vi är tacksamma för. Slutligen vill vi rikta ett stort tack till samtliga studiedeltagare. Utan dem hade denna studie inte kunnat genomföras.

Innehåll

Digitalisering och transkription... 13

Analys ... 14

ETISKA ÖVERVÄGANDEN... 14

RESULTAT ... 14

UPPREPNINGAR... 14

GESTER... 20

SKRATT OCH HUMOR... 22

DISKUSSION... 25

METODDISKUSSION... 25

SAMMANFATTANDE DISKUSSION... 26

Inledning

Att få visa vem man är och sin personlighet, uttrycka tankar, känslor och åsikter samt få vara en del av det sociala sammanhanget möjliggörs genom interaktion med andra. Att drabbas av afasi gör att individens sociala och kognitiva kompetens döljs bakom svårigheterna att prata och förstå vad andra säger (Kagan, 1998). Dessa svårigheter är kännetecknande för afasi och synliggörs i samtal med andra. Det kan då upplevas som en paradox att det i samma samtal ges möjligheter att överbrygga dessa svårigheter tack vare de kommunikativa verktyg som samtal ger. Att kunna interagera är en nyckel till att visa kompetens och att ses som en social varelse, vilket för en person med afasi kan ske med många andra medel än talat språk (Oelschlaeger & Damico, 2000). Det är i sådan kommunikation viktigt att både personerna med afasi och deras samtalspartners får möjlighet att identifiera dessa signaler för att i större utsträckning kunna utnyttja bevarade kommunikativa resurser i interaktionen. Dessa resurser kan användas i samtalets naturliga sekventialitet, genom skratt och intonationsmönster samt genom nyttjandet av gester. Samtal är något som uppstår i gemenskap och förhandlingar mot gemensam förståelse bör i samtal med eller utan afasi ses som ett ömsesidigt arbete. Med detta synsätt som grund etableras en möjlighet att se bortom det språkliga funktionshindret och identifiera personen som en socialt kompetent varelse (Simmons-Mackie & Damico, 2007). Den insikten kan vara användbar i logopedisk behandling och det finns därför ett behov av att om möjligt identifiera och analysera bevarade kommunikativa resurser hos personer med afasi.

Syfte

Studiens övergripande syfte är att, utifrån samtal mellan personer med afasi och logopeder/ anhöriga, identifiera kommunikativa resurser och analysera användandet av dessa i samarbetet mot gemensam förståelse. Dessutom syftar studien till att, utifrån vem personen med afasi samtalar med, analysera likheter och skillnader i användandet av dessa kommunikativa resurser.

Bakgrund

Afasi

Afasi uppstår som följd av förvärvad hjärnskada företrädesvis i vänster hjärnhalva. Den vanligaste orsaken till afasi är en infarkt i mellersta hjärnartären (arteria cerebri media), vilken kan drabba delar av, framför allt, temporalloben och frontalloben, områden som är viktiga för språkfunktio-nerna. Afasi är ett heterogent tillstånd beroende på variationer i skadans lokalisation, utbredning och individuella skillnader hos dem som drabbas. Det gemensamma är att de språkliga funktio-nerna är nedsatta i större eller mindre utsträckning (Eriksson, 2003, kap 16).

Kommunikation och språk

Det finns två övergripande inriktningar när det gäller afasibehandling (Herbert, Best, Hickin, Howard & Osborne, 2003; Lesser & Perkins, 1999, s 3). En inriktning har sitt ursprung i kognitiv neuropsykologi och bedömnings- och till viss del behandlingsmetoder utgår ifrån empiriskt testade teorier om hur språk processas. Målet för terapin är att stärka de språkliga förmågorna hos individen med antagandet att detta även resulterar i en förbättrad kommunikativ förmåga. Enligt Lesser och Perkins (1999, s 92) saknas det dock tillfredsställande forskning om huruvida träning av specifika språkliga förmågor ger effekt på spontantal och kommunikationsförmåga. Den andra inriktningen antar att språk är en relativt liten del av den övergripande kommunikativa förmågan hos en individ. Terapin, generellt benämnd funktionell, kan enligt detta synsätt inriktas på den kommunikativa förmågan även om den språkliga förmågan är nedsatt (Herbert et al., 1999). Behandlingen inriktar sig inte direkt på det språkliga funktionshindret utan på att stödja det talade språket genom användandet av individens övriga kommunikativa resurser, exempelvis gester eller att rita (Kagan, 1998).

En metod att beskriva funktionell kommunikationsförmåga är Conversation Analysis (CA). CA och kognitiv neuropsykologi kan komplettera varandra i förståelsen av afasi och dess konsekvenser genom sina respektive fokus på inter- och intraindividuell språkförmåga (Lesser & Perkins, 1999, s 3).

Psykolingvistisk forskning inom afasi har främst fokuserat på att beskriva de brister som uppstår i språkanvändandet. Afasi kan även beskrivas utifrån ett sociolingvistiskt perspektiv där fokus ligger på kommunikationssvårigheter som uppstår i den vardagliga interaktionen (Prins &

Bastiaanse, 2004). Förhandling är ett begrepp som används inom samtalsanalys och som kan förklaras utifrån hur deltagarna i konversationen understödjer varandras bidrag till gemensam förståelse eller hur missförstånd skapas i kommunikationen. Kommunikativa svårigheter och brister som uppstår i språkanvändandet behöver inte alltid samexistera. Det ena kan uppstå utan förekomst av det andra och tvärtom (Goodwin, 2003, s 3; Schegloff, Jefferson & Sachs, 1977). Brister i språkanvändandet, till exempel ordmobiliseringsproblem som är vanligt hos personer med afasi, behöver inte nödvändigtvis betyda att det uppstår kommunikationsproblem. Vid ordmobiliseringsproblem uppstår emellertid ofta ett problemlösningsbeteende i samtalet vilket är interaktivt till sin natur eftersom det kräver samarbete mellan deltagarna. Kommunikativ kompetens kan således beskrivas som något som uppstår i den interaktiva relationen mellan deltagarna när de förhandlar om gemensam förståelse, snarare än hos den enskilde individen (Ferguson, 1996).

Gemensam förståelse

I analysen av gemensam förståelse är samarbete ett centralt begrepp. Om en talare vill göra sig förstådd och en lyssnare vill förstå måste de ta hänsyn till varandra. Samarbetet kan av olika anledningar misslyckas, till exempel kan bristande förmåga hos en eller flera av deltagarna att anpassa sig efter situationens krav hindra kommunikationen (Linell, 1982, s 255). Linell (1996) har sammanfattat ett antal utgångsantaganden av vikt för analys av förståelsen i samtal. Några av dessa behandlas i följande stycken.

”Förståelse i samtal gäller både det sagda … och talaren som person” (Linell, 1996, s 143). Förståelsen innefattar alltså inte bara innehållet i det som sägs utan också vad talaren vill förmedla med sitt yttrande. Förståelse handlar även om att sätta in det som ska förstås i ett rimligt sammanhang samt att skapa ett samband mellan språkliga uttryck, paralingvistiska element och relevanta kontexter.

”Förståelse i samtal måste till stor del analyseras i termer av delad och ömsesidig förståelse” (Linell, 1996, s 144). Maktskillnader och asymmetrier i samtal kan även påverka kommunikation och förståelse så att den som dominerar ett samtal har ett större inflytande över den andres förståelse. ”All förståelse är med nödvändighet partiell...” (Linell, 1996, s 144). Det finns med andra ord ingen fullständig förståelse. Att förstå tillräckligt för att kunna kommunicera vidare får

anses nog. Till stöd för kommunikationen har deltagarna även rutiner för att kontrollera den ömsesidiga förståelsen i form av begäran om återkoppling och förhandlingar om innebörder. ”Det är skillnad mellan samtalsdeltagarens omedelbara förståelse och den distanserade observatörens reflekterade tolkning” (Linell, 1996, s 145), en viktig kunskap att hålla i minnet vid analys av samtal.

Pragmatik

Den vedertagna språkliga definitionen av pragmatik är ”studiet av hur språk används” (Verschueren, 1999; Levinson, 1983, s 11). Perkins (2005) poängterar dock att inom forskning kring pragmatiska störningar görs i regel inte det antagandet. Ickespråkliga särdrag, som blickar, gester och kroppshållningar beskrivs ofta som pragmatiska element även då de förekommer fritt från språkanvändning. Han antar en holistisk syn på pragmatisk förmåga och oförmåga där både de beteenden hos individer som deltar i en kommunikativ process och de underliggande faktorerna som bidrar till det kommunikativa beteendet tas i beaktande. Pragmatisk störning och även typisk pragmatisk funktion ses som ett framväxande förlopp i samverkan mellan språklig, kognitiv och sensorimotorisk bearbetning som förekommer både intra- och interindividuellt. Perkins (2005) menar att logopeder generellt har en bredare och mindre uteslutande språklig syn på pragmatik än lingvister och att logopederna mer närmar sig Charles Morris ursprungliga semiotiska definition av pragmatik ”studiet av förhållandet mellan ett tecken och dess uttolkare” (s 368). Enligt Saldert (2006, s 2-4) begränsar sig inte denna definition av pragmatik till att gälla studiet av produktion och tolkning av språkliga uttryck i form av ord, utan kommer även att innefatta ickespråkliga aspekter samt de inneboende regler och anpassningar som görs i samtalet så att kommunikationen underlättas och flyter. Perkins (2005) föreslår i sin studie en vidare definition av pragmatik som även innefattar ickespråkliga förmågor vid pragmatisk funktion: ”studiet av användandet av språkliga och ickespråkliga förmågor med kommunikativ avsikt” (s 368). Penn (1999) menar att pragmatisk förmåga omfattar tre typer av kunskap; kunskapen om språket och dess struktur, kännedom om objekt, händelser och handlingar i världen samt social kännedom om konversationsregler och beteenden i det språkliga samhället. Hon menar att de kunskaperna är grundläggande för anpassningen till kommunikation i ett sammanhang.

Pragmatisk kompetens anses ofta vara väl bevarad vid afasi delvis därför att mätbara förändringar i språklig förmåga inte går hand i hand med förändringar i funktionell kommunikationsförmåga

(Copeland, 1998). Även om den pragmatiska förmågan verkar vara bevarad vad gäller avsiktligt tal, logisk struktur och slutledningsförmåga i diskursen kan det enligt Milroy och Perkins (1992) ändå uppstå konsekvenser för samspelet på grund av bristande tillgång till rätt lexikal enhet samt på grund av svårigheter att bearbeta yttranden på syntaktisk och semantisk nivå. Förekomsten av olika slags parafasier, neologismer och jargongspråk är fenomen som gör att samtalets pragma-tiska regler ofta bryts. Anward (2003) tar i sin studie upp exempel på hur dessa företeelser i samtalet gör att samtalsdeltagaren med afasi tenderar att använda för många ord med för lite innehåll. Inadekvat kvantitet och kvalitet i bidragen i samtalet stör således det övergripande kommunikativa flödet.

Samtalsanalys

Det finns olika metoder för att analysera samtal och Conversation analysis (CA) är en vanlig analys-form inom den forskningslitteratur som behandlar afasi och kommunikativ förmåga (Anward, 2003; Goodwin, 2003; Madden, Oelschlaeger & Damico, 2002; Beeke, Wilkinson & Maxim, 2001; Laakso & Klippi, 1999; Lesser & Perkins, 1999; Perkins, Chrisp & Walshaw, 1999; Wilkinson, 1999; Oelschlaeger & Damico, 1998a/1998b). Analysformen har sitt ursprung inom sociologin, närmare bestämt etnometodologin. Disciplinen etnometodologi grundades av Harold Garfinkel på 1960-talet och inom den studeras systematiken i olika mänskliga verksamheter där samtal räknas som en. CA grundades av Harvey Sacks, Emanuel Schegloff och Gail Jefferson (Goodwin, 2003, s 4; Norrby, 2004, s 32). Metoden utvecklades för att utifrån samtalets sekventiella organisation studera hur enskilda yttranden kan förstås genom sin placering i en större mängd tal och annan kommunikativ handling (Goodwin 2003, s 4). Hypotesen var att vanliga samtal kan vara tydligt strukturerade och regelbundna (Hutchby & Wooffitt, 2005, s 17). Arbetet resulterade i ett system med stor användbarhet bland annat i analysen av samtal där den språkliga förmågan hos en eller flera av deltagarna är nedsatt (Goodwin 2003, s 4).

CA baseras på transkriberade inspelningar av verklig och naturligt uppkommen interaktion (Hutchby & Wooffitt, 2005, s 14). Inom CA antas ett deltagarperspektiv och samtalet styr analysen, vilket innebär att den är förutsättningslös då inga hypoteser ställs upp i förväg och att alla detaljer i grunden är lika värdefulla för analysen. Samtal kan studeras på olika nivåer och samtalsturen betraktas som basenheten. Turen har status som en självständig replik och pågår så länge som den huvudsaklige talaren har ordet. Alla samtalsbidrag är såväl kontextberoende som kontextförnyande vilket gör att ett stort intresse ägnas åt hur yttranden förhåller sig till varandra.

Att deltagarna utgår från ett gemensamt perspektiv och att de arbetar sig fram till en gemensam förståelse av vad som sker i samtalet är ett annat viktigt antagande inom CA, vilket benämns intersubjektivitet (Norrby, 2004, kap 2).

En annan analysform som används inom afasiforskning är Activity Based Communication Analysis (ACA) vilket innebär större fokus på bakgrundsfaktorer som kan påverka interaktionen i samtalet. Intrapersonella drag som sociala, biologiska, fysiska och psykologiska egenskaper som varje deltagare bidrar med i interaktionen, jämförs med eventuellt påverkande interaktiva faktorer eller sammanhang hos själva aktiviteten de deltar i. Dessa intra- och interindividuella faktorer kan belysa och förklara kommunikativa styrkor och svagheter hos individen såväl som i den gemen-samma kommunikationen (Saldert, 2006).

CA och afasi

CA har på senare tid använts som ett verktyg i bedömning av afasi (Perkins, Chrisp & Walshaw, 1999; Wilkinson, 1999; Oelschlaeger & Damico, 1998a) och anses ha hög validitet tack vare den naturliga interaktionen som underlag (Lesser & Perkins, 1999, s 92). CA:s möjlighet att identifiera styrkor och svagheter som uppstår i samtal mellan personer med afasi och deras samtalspartners gör den till ett användbart bedömningsinstrument. Dessa upptäckter kan också vara användbara i genomförandet av behandling (Lesser & Perkins, 1999, s 5).

I forskning inom området afasi och språklig förmåga har bedömningen tidigare skett isolerat från interaktiv och pragmatisk kontext. Det är väl känt att traditionell bedömning av språkliga svårigheter inte korrelerar särskilt väl med förmågan att agera framgångsrikt i verklig interaktion. Individer med mycket begränsad språklig förmåga har kunnat kommunicera relativt avancerade budskap med hjälp av de sociala och kognitiva resurser som turerna i ett samtal skapar. Med CA som verktyg kan ny kunskap uppnås om hur gemensam förståelse skapas under sådana förhållanden (Goodwin 2003, s 3).

Perkins et al. (1999) fann indikationer på reliabilitet vad gäller de strategier som deltagarna, personer med afasi och deras anhöriga, använde sig av för att lösa svårigheter som uppstod i interaktionen. Kunskap om befintliga interaktionella strategier, till exempel gester, pekningar och ordförslag skulle kunna användas till planering av kompensatoriskt inriktad behandling för personen med afasi och/eller dennes huvudsakliga samtalspartner.

Sekventialitet

Tanken med CA är, som tidigare nämnts, att angripa sitt forskningsmaterial öppet och utan i förväg uppställda hypoteser eller skapade kategorier (Goodwin & Heritage, 1990). Deltagarna i ett samtal är de som styr vad som händer under interaktionens gång och bevisen för detta finns i sekventialiteten i samtalet (Lesser & Perkins, 1999, s 91). Med sekventialitet menas att deltagarnas turer skapas i relation till, och som respons på, vad som tidigare sagts och de påverkar yttranden som ska komma (Wilkinson, 1999). CA framhäver deltagarnas samarbete i interaktionen som ett redskap för att förhandla fram betydelser och för att uppnå gemensam förståelse (Lesser & Perkins, 1999, s 91).

Den sekventiella kontexten i samtalet som tidigare turer skapar har visat sig vara en resurs för individer med afasi (Goodwin, 2003, s 4; Goodwin, 2000; Wilkinson, 1999; Goodwin, 1995). Personen kan deiktiskt referera till föregående yttranden för att göra sig förstådd samt bidra med meningsfulla inlägg i interaktionen. Det är en förklaring till att vissa personer med afasi klarar sig bättre i naturliga samtalssituationer än i test av språklig förmåga (Goodwin, 2003, s 4).

Förhandlingar

Många studier har visat att samtal bäst kan ses som ett gemensamt arbete mellan deltagarna, vilka aktivt förhandlar om verksamhet och mening för att nå konsensus (Goodwin, 2003; Oelschlaeger & Damico, 1998a/b; Goodwin, 1995; Milroy & Perkins, 1992 och Ferguson, 1996). För en person med afasi och samtalspartnern uppstår ofta långa sekvenser av reparationer, gissningar och slutna frågor, innan gemensam förståelse uppnås. I dessa samtal spelar ofta andra semiotiska resurser än talade ord, en stor roll för den gemensamma förhandlingen. Dessa resurser kan till exempel vara gester, prosodi och ordval. Någon som inte kan uttrycka sig med rätt lexikal enhet kan kanske ändå visa sin förståelse och delaktighet, och ge relevanta bidrag till samtalet på adekvata ställen, genom att använda andra kommunikativa resurser (Goodwin, 2003, kap 1).

Gemensam produktion

Oelschlaeger och Damico (1998a) beskriver fenomenet gemensam produktion som ett sätt för samtalspartners att hantera och övervinna svårigheter som beror på afasi. Då en talare initierar en tur som har behov av att syntaktiskt eller semantiskt konstrueras, utvidgas eller avslutas av samtalspartnern kan detta förklaras som gemensam produktion. Detta har visat sig vara en

framgångsrik samarbetsstrategi i samtal där personer med afasi deltar som både bidrar till samtalets förlopp och till innehållet i interaktionen. Exempel på olika typer av gemensam produktion är; ordletande, ifyllnad av tur och tillägg av information till en redan komplett tur (Oelschlaeger & Damico, 1998a).

Ordletande är en synlig aktivitet i samtal där personer med afasi deltar, vilket ofta resulterar i en sekvens av samarbete för att lösa problemet, en så kallad ”hint and guess” sekvens (Laakso & Klippi, 1999). Dessa sekvenser består av fyra tydliga faser, oberoende av vilken typ av afasi personen har, där den avslutande är en lång bekräftelsefas. I bekräftelsefasen använde personen med afasi, i Laakso och Klippi (1999), exempelvis ökad volym och längre duration i uttalet av orden, samt fallande intonation, som ett bevis på att ordet var funnet. Personens samtalspartner kommenterade också detta faktum på olika sätt. De gjorde på så sätt klart för varandra att de båda var överens om vad målet med sökandet var och att fasen nu var över (Laakso & Klippi, 1999).

Reparationsarbete

Goodwin (2003, s 5) poängterar att reparationsarbete i samtal bör ses som ett organiserat ramverk i samarbetet mot förståelse och handling, snarare än som ett problem i språkproduktio-nen. Reparationsarbete uppstår i samtal som en konsekvens av förhandlandet av gemensam förståelse. Vid afasi ses hinder i samtalet ofta på grund av ordmobiliseringsproblem, verbal- och litteralparafasier och förändringar i den grammatiska produktionen. Anward (2003) menar att när en person deltar i ett samtal bidrar han dels till ämnet för samtalet men visar också sin kompetens som talare. Detta betyder att samtalsbidrag bör behandlas på ett sådant sätt att deltagarens kompetens inte utmanas. I jämlika samtal är självreparationer att föredra eftersom det anses minst ansiktshotande (Anward, 2003; Schegloff, et al., 1977). Reparationsarbete vid afasi är ofta mer långvarigt och uppnås i högre grad av ett gemensamt arbete mellan samtalsdeltagarna. Repara-tionsarbetet underlättas om samtalsdeltagaren utan afasi bidrar till förhandlandet genom att ge förslag. Det krävs då mindre gemensam ansträngning, än om personen med afasi arbetar ensam med att formulera ett omedelbart godtagbart bidrag, vilket kan ligga bortom personens språkliga förmåga (Milroy & Perkins, 1992).

Upprepningar

Spontan språklig upprepning diskuteras i Oelschlaeger och Damico (1998b) som en strategi för en person med afasi att bidra till och förstärka samtalet. Strategin kan användas med olika funktion; för klargöranden, för att hålla med och bekräfta frågor, svar och gemensamma förhandlingar samt för att visa samstämmighet. Upprepning av det tidigare sagda kan på ett exakt sätt peka på det som är oklart och underlätta i klargörandeprocessen. Författarna betonar även upprepning som ett sätt för personen med afasi att hantera ett specifikt kommunikationshinder, till exempel brister i hörförståelse eller uttrycksförmåga. Upprepning av det tidigare sagda kan vara ett sätt att vinna lite extra tid och ge möjlighet till återkoppling för att än en gång kunna bearbeta yttrandet. Att på så sätt utnyttja sekventialiteten i samtalet för att komma över ordmobiliseringsproblem är en fördelaktig strategi i konstruktionen av samtalsbidrag. Att upprepa kan också vara ett sätt att visa sin kompetens. Oelschlaeger och Damico (1998b) visade att upprepningar användes av deras studiedeltagare som ett sätt att instämma med talarens samtalsbidrag. Den sociala konsekvensen blev att personen med afasi etablerade intrycket av att delta i konversationen på ett kompetent sätt.

Gester

Gester används ofta för att förstärka information som uttrycks i talkommunikation men de kan även kommunicera information isolerat, när förmågan till talat språk är nedsatt eller frånvarande (Le May, David & Thomas, 1988). Tidig forskning har i stort fokuserat på frågeställningen om afasi skapar en global nedsättning i förmågan att använda symbolsystem eller om olika symbolsystem, i detta fall talat språk och gester, påverkas på olika sätt. Ett synsätt är att olika gester formar ett semiotiskt system som ger interaktiva resurser till talaren, resurser som i sin tur interagerar med andra sensorimotoriska, språkliga och ickespråkliga element hos kommunikativt, pragmatiskt, beteende (Rhys, 2005).

Herrmann, Reichle och Lucious-Hoene (1988) konstruerade en samtalskontext med sju personer med grav ickeflytande afasi och närstående. Slutsatsen var att personerna med afasi använde sig av ickespråklig kommunikation oftare och i större utsträckning än deras samtalspartners. Ett intressant resultat var att även de närstående använde en stor mängd gester. Det kan indikera att de anpassade sin typiska ickespråkliga repertoar för att stödja kommunikationen med personen med afasi. Forskning har fram till slutet av 1980-talet främst inriktats kvantitativt mot att bedöma den mängd spontana kommunikativa gester som personer med afasi använder i jämförelse med

personer utan afasi. Metodologiska problem, exempelvis att samtalsämnet varierat har gjort det svårt att genom dessa studier dra några definitiva slutsatser om påverkan av afasi på gestuell förmåga (Le May et al., 1998). Med en kvantitativ inriktad forskning flyttas gesterna ur sitt sammanhang så att viktig information som sekventiell kontext, och samarbete mellan deltagare för att skapa gemensamma tolkningar, går förlorad. Antalet gester ger ingen information om hur en talare använder gester eller hur han/hon kombinerar dem i kommunikativt syfte (Rhys, 2005). Beeke et al. (2001) har visat att gester och talspråk, producerade i samtal, skapar gemensamma betydelser som de inte gör var för sig. Enligt Perkins (2005) är en interpersonell anpassning viktig. För att gester hos en person med afasi ska bli en kommunikativ resurs är det nödvändigt att samtalspartnern bidrar i användandet och tolkningen av gesterna.

Skratt

Förekomsten av skratt i samtal har tidigare generellt ansetts som en ickespråklig företeelse med samma betydelsenivå som att hosta eller gäspa (Madden et al., 2002). I studier där personer utan språkligt funktionshinder deltagit har dock förekomsten av skratt definierats som en integrerad del av samtalet, systematiskt producerat och socialt organiserat (Jefferson, Sacks & Schegloff, 1987, kap 6; Jefferson, 1984, kap 14). I Madden et al. (2002) analyseras ett samtal mellan en man med afasi och hans fru. Resultatet visar att skratt, producerat av personen med afasi, skapar betydelser i samtalet; som ett bevis på turavslut och en turtagningssignal till näste talare, som information om hur samtalspartnern bör tolka yttrandet, som bekräftelse av förståelse samt som en metod att fokusera samtalet mot ett specifikt ämne. Studien understödjer därmed bevis för att ickespråkligt beteende, i form av skratt, bidrar till återskapandet av social interaktion och skapar betydelser, trots förekomsten av ett språkligt funktionshinder. Likheter i funktionen av skratt i samtal, hos personer med afasi och personer utan språkligt funktionshinder, indikerar att skratt är en naturlig kommunikativ resurs. En resurs som kan framhålla personer med afasi som kompe-tenta samtalspartners.

Förekomsten av skratt har också tolkats som ett sätt för personer med afasi att hantera uppvisandet av språklig inkompetens vid självinitierade reparationssekvenser (Wilkinson, 2007). Anward (2003) vänder på resonemanget när han noterar att kvinnan i hans studie använde skratt som en teknik för att visa sin kompetens i interaktionen. Genom att frekvent skratta när hon inte

kan producera ett ord visar hon sin kunskap om att detta avviker från det förväntade, och att hon är medveten om det.

Norris & Drummond (1998) jämförde den kommunikativa funktionen av skratt i en grupp personer med afasi, med funktionen i en grupp personer utan afasi. Generellt förekom skratt mer frekvent i samtal mellan personerna med afasi, som ett sätt att ta turen och för att protestera mot en felaktig tolkning av ett yttrande. Skrattet varade också under en längre tid hos dessa personer, vilket tolkades som ett sätt att förlänga turen. De funktioner som skratt setts uppfylla i samtal, där individer med afasi deltar, visar på ett potentiellt meningsfullt beteende att fokusera på i behand-ling, eftersom det kan hjälpa dessa individer att påverka i samtal (Madden et al., 2002). En ökad tillgång till kommunikativt samspel har även noterats påverka psykosocialt mående i positiv riktning (Lyon, 1999; Kagan, 1998).

Samtalspartnerns betydelse

Professionella samtal definieras av Linell (1990) som ”innehållande fasta rutiner i lösandet av bestämda uppgifter” (s 19). Det finns strukturella skillnader mellan vardagliga och professionella samtal beträffande rolldifferentiering, ämnesinförande, diskussion, turtagning och ämnesbyte. I de vardagliga samtalen ses ofta en symmetri mellan deltagarna angående dessa faktorer. Professionella samtal karaktäriseras dock av en asymmetri, där det som regel är den professionelle som har ”makten”. Vissa professionella samtal kännetecknas av att själva aktiviteten att samtala är det viktiga och strukturen bestäms inte av att det enskilda samtalet ska leda till ett bestämt mål (Linell, 1990). Ett logopediskt behandlingssamtal vid afasi kan utifrån den här distinktionen betraktas ha särdrag som återfinns både i professionella och vardagliga samtal. Logopeden innehar sin professionella roll som behandlare, styr i många fall ämnesinförande och ämnesbyten men utöver det kan samtalen tendera att invaderas av de vardagliga samtalens förhållningssätt, i mer eller mindre utsträckning, beroende på aktivitet.

Lindsay och Wilkinson (1999) jämförde reparationssekvenser i samtal mellan personer med afasi och logoped samt personer med afasi och anhörig. De fann bland annat att logopeden arbetade för att minimera konsekvenserna av svårigheterna i samtalet medan den anhörige deltog i att exponera och förlänga reparationsfaserna. Att närstående ändå ofta bättre kunde hjälpa till med information till samtalet ansågs vara mycket tack vare den förkunskap som de delar med personen med afasi. Perkins (1995) har dock noterat att individuell samtalsteknik och typen av

problemkälla eventuellt bättre kan förklara skillnader i förhandlandet än graden av förförståelse. En metod i behandling är att acceptera att samtalen skiljer sig åt och söka riktning efter vilken tillfredsställelse personen med afasi och dennes närstående upplever med sina existerande strategier (Lindsay & Wilkinson, 1999). Funktionell terapi kan fokusera på samtalspartnern och på interaktionen mellan denne och personen med afasi. Behandling kan bestå av modifiering av samtalspartnerns kommunikativa beteenden i vissa kontexter för att stärka dennes förmåga att stödja samtalet (Booth & Perkins, 1999; Perkins et al.,1999; Kagan, 1998).

Sammanfattningsvis kan föreliggande arbete bidra till att ytterligare kartlägga likheter och skillnader i hur kommunikativa resurser används, beroende på vem personen med afasi samtalar med. Med utgångspunkt i den samlade kunskap som hittills redovisats, analyseras användandet av kommunikativa resurser för att nå gemensam förståelse i samtal där personer med afasi deltar.

Metod

Deltagare

I studien deltar två yrkesverksamma logopeder (L1 och L2), tre män med diagnosen afasi (D1, D2 och D3) och deras närmaste anhöriga (A1, A2 och A3). De anhöriga är sonen till en deltagare och de två övriga deltagarnas respektive fru. Deltagarna valdes utifrån att de hade afasi, att de vid tidpunkten för studien gick i logopedisk behandling, att de hade en nära anhörig som kunde tänka sig att delta i studien samt att de själva ville delta. Information om deltagarna har inhämtats från journalhandlingar.

Deltagare ett (D1) är en sjuttiofemårig man som insjuknade i april 2006. Han bedömdes då ha ischemiska förändringar inom vitsubstansen på vänster sida. Mannen uppvisar afatiska symptom i form av nedsatt hörförståelse och spontantalet karaktäriseras av frekventa litteral- och verbalparafasier samt ordmobiliseringsproblem. Han har relativt god förmåga att läsa och skriva enkla ord och satser. Mannen har även sedan tidigare en stamning. Han har sedan insjuknandet haft regelbunden logopedkontakt en eller två gånger i veckan. Hans fru (A1) deltar också i studien.

Deltagare två (D2) är sextionio år och insjuknade i juli 2006. Mannen fick en infarkt och bedömdes vid insjuknandet ha kronisk ischemi och kortikal samt central atrofi. Spontaltalet är sparsamt med enstaka korrekta eller näraliggande målord. Mannen har inte helt adekvata ja- och nejsvar. Litteralparafasier och ordmobiliseringsproblem förekommer men han kan repetera korta ord och fraser. Hörförståelsen är nedsatt men förhållandevis god vid enkla satser och tydligt markerade ämnesbyten. Läsförståelsen är nedsatt och mannen har ingen funktionell skrivförmåga. Mannen har haft logopedkontakt två gånger i veckan sedan augusti 2006. Numera sker det en gång i veckan. I studien deltar även hans vuxne son (A2).

Deltagare tre (D3) är åttiotre år och insjuknade i september 2006. Mannen fick en infarkt fronto-parietalt på vänster sida i cortex samt subkortikalt. Han uppvisar afasisymptom i form av verbala men främst litterala parafasier. Hörförståelsen är god vid långsamt och tydligt tal. Läsförståelsen är delvis nedsatt och i skrift förekommer paragrafier. Mannen har även av dysartri, vilket yttrar sig som svag monoton röst, dentalisering, slapp artikulation främst i läpparna och hypomimik. Han har haft sporadisk logopedkontakt sedan i början av oktober 2006 och regelbundet två gånger i veckan sedan januari 2007. I studien deltar även hans fru (A3).

Procedur

Deltagarna och deras samtalspartners spelades in ett behandlingsrum på respektive logoped-mottagning och i deltagarnas hem/boende. Samtalen spelades in med videokameran Sony Handycam 20x optical zoom och kassettbandspelare av märket Marantz portable cassette recorder PMD 222. Varje samtal resulterade i cirka en timmes inspelad samtalstid. Samtliga samtalsdeltagare lämnades ensamma under inspelningarna och de valde samtalsämnen fritt.

Digitalisering och transkription

Videoinspelningarna digitaliserades och ljud och bild separerades till wav- och mpeg-filer med hjälp av programmen Saw32, Studio10 och InterVideo WinDVD. Materialet studerades tillsammans av de båda författarna och utvalda delar på cirka tio minuter per samtal analyserades och grovtranskriberades med hjälp av analysprogrammen Praat och Soundswell. För transkrip-tionskonventioner se bilaga 1. Digitaliseringen av bild har tjänat som underlag för transkription av ickespråkliga fenomen hos deltagarna.

Analys

För denna studie har samtalsanalys använts för att studera det inspelade materialet. Med det avses en analys av såväl språkliga som ickespråkliga fenomen i samtalet med hänsyn tagen till hur situa-tionen, samtalsdeltagarna och samtalet i sig kan inverka på den gemensamma kommunikationen. Analysen i föreliggande studie har främst fokuserat på den inre samtalskontexten i form av innehållet i samtalen, närmare bestämt kommunikativa resurser som samtalsdeltagarna använder för att förstå varandra. Den yttre kontexten, med bland annat samtalsroller, har också analyserats. En andra utgångspunkt var att utgå från den yttre kontexten, framför allt samtalspartnern i form av logopeder/anhöriga, och undersöka om användandet av de resurser som samtalen genererade liknade varandra eller skiljde sig åt beroende på vem deltagarna samtalade med.

Etiska överväganden

Deltagarna och deras samtalspartners informerades om studiens syfte och mål och gav även sina skriftliga medgivanden till att delta (Bilaga 2). Eftersom deltagarna har afasi gavs informationen både muntligt och skriftligt med förhoppning om att det skulle underlätta deras förståelse om vad studien, och deltagandet i den, innebar. De informerades om att medverkan i studien är helt frivillig och att de när som helst kunde avbryta sitt deltagande. Samtliga har även tillfrågats om godkännande att videoinspelningarna får visas under examinationstillfället, och alla har givit sitt medgivande till detta (Bilaga 2).

Resultat

Upprepningar

Spontan språklig upprepning (Oelschlaeger & Damico, 1998b), är ett sätt att utnyttja sekventiali-teten i samtalet (Goodwin, 2003 s 4, Wilkinson, 1999), och ses i de analyserade samtalen som ett återkommande fenomen i arbetet mot gemensam förståelse mellan deltagarna. Nedan ses ett utdrag ur ett samtal mellan en deltagare (D3) och hans fru (A3). Konversationen handlar om en av sköterskorna som han har lärt känna på sjukhuset.

Utdrag I

1 D3: å hon (0.6) ha också (0.5) e vat utat å sluta 2 P: (1.3)

3 A3: hon ifrån Åsund, 4 D3: ja just det. 5 P: (0.6)

6 A3: har hon slutat [också]

7 D3: [nej] nej

8 A3: näe

9 D3: har skalat om h hom ho har åktå (.) sutat e e sutat på e nej (0.8) hon har åldå (0.9) besutat. för bi betriktitöterska 10 A3: jaha: hon har besluta sig för att bli de distriktssköterska

också

11 D3: ja just de ja 12 A3: jaa

Ett utmärkande drag i samtliga samtal är att samtalspartnern till personerna med afasi systema-tiskt upprepar det tidigare sagda som en strategi för att klargöra samt för att få tolkningar och slutsatser bekräftade, vilket vi ser exempel på i utdrag I och II. Detta mönster uppstår som en följd av ofullständig mängd information som personerna med afasi bidrar med i sina turer på grund av sitt kommunikationshinder. Konsekvensen blir att förhandlingarna om gemensam förståelse tenderar att förlängas. Upprepningarna sker ofta i slutet av en förhandling för att rama in och komma fram till konsensus. De upprepningar som görs av samtalspartnern karaktäriseras ofta av att de utvidgas och sätts in i en sammanhängande mening (Oelschlaeger & Damico, 1998a), vilket kan observeras i utdrag I, tur 10, där den anhöriga upprepar och utvidgar deltagarens tidigare tur och ger sin tolkning av vad han säger.

Utdrag II 1 D1: sex två, 2 L1: kilometer. 3 D1: aa räjräj de ä en halv, (0.8) tj tjufyra, 4 P: (1.5) 5 L1: en halv mil, 6 P: (0.4) 7 D1: $nähä$?[nä.] 8 L1: [$nä$,]

9 D1: nä:j jo: jo halv ja. 10 L1: en halv mil.

11 D1: ja.

12 L1: fem kilometer. 13 D1: ja.

14 L1: okej (0.6) fem kilometer mellan Bylunda och [Stads]berga.

15 D1: [ja]

I utdrag II, tur 5, upprepar och tolkar logopeden (L1), deltagarens (D1) föregående yttrande genom att sätta in ordet ”halv” i en fras. Tolkningen accepteras först inte av deltagaren utan det

krävs ytterligare ett turbyte innan han ändrar sig och godkänner det föreslagna. Orsaken är sannolikt deltagarens nedsatta hörförståelse. Logopeden gör därför ytterligare en upprepning för att få bekräftelse, vilket ger deltagaren en möjlighet att kompensera för den språkliga nedsätt-ningen. Förhandlingen avslutas med att logopeden summerar informationen i en komplett mening som deltagaren bekräftar. Detta är ett exempel på gemensam produktion som också tas upp i Oelschlaeger och Damico (1998a).

I de förlängda förhandlingarna urskiljs också ett kompetensbevarande drag i form av spontan språklig upprepning även från personerna med afasi. Upprepningarna kan ha olika funktionellt värde beroende på individens underliggande språkliga och kommunikativa styrkor och svagheter samt beroende på vilket ämne som avhandlas. I föreliggande studie visas exempel på att upprep-ningar kan användas av personerna med afasi som svar på ett önskemål om klargörande, som en bekräftelse på tolkningsförslag, som ett sätt att fonologiskt befästa ett språkligt uttryck, som ett sätt att visa sin kompetens som samtalsdeltagare och som ett sätt att bidra till turtagandet och dyadens natur. Dessa fenomen har även studerats i Oelschlaeger och Damico (1998b).

I följande utdrag åskådliggörs hur upprepningens funktion är att ge svar på ett önskemål om klargörande. Samtalet handlar om att klargöra var deltagarens son arbetar där det till slut konstateras att sonen har två arbetsplatser.

Utdrag III 36 D2: två? (0.5) två. 37 L2: de e? två stycken. 38 D2: ja (1.2) två. ((nickar)) 39 P: (1) 40 L2: vi två olika? 41 D2: ja. (0.8) två olik[a.] ((nickar)) 42 L2: [a ]

Deltagaren (D2) i detta utdrag har nedsatt hörförståelse, inadekvata ja- och nejsvar och förmågan att ibland uttrycka korrekta målord företrädesvis då de redan blivit formulerade av samtalspart-nern. Det intressanta är att det är en utmärkande resurs, framför allt hos denna deltagare, att systematiskt använda upprepningar för att bidra till konversationen och den gemensamma förhandlingen. Det kan observeras att logopeden (L2) tenderar att snabbare acceptera hans samtalsbidrag då de är en direkt upprepning av det tidigare sagda än när han formulerar ja- och nejsvar, vilket vi ser exempel på i följande utdrag och som kan jämföras med utdrag III.

Utdrag IV

4 L2: de är två arbetsplats[er.] ((visar måtthanden))

5 D2: [ja]

((pekar växelvis på pappret med tumme och pekfinger)) 6 L2: två? olika.

((vä 7 D2: a:?

ger växelvis med tumme och pekfinger i luften)) 8 L2: a:

9 D2: e,

10 L2: har han två olika (1.1) jobb

((pekar växelvis med båda pekfingrarna på pappret)) 11 D2: jaa?

((skakar på huvudet och nickar sedan)) 12 P: (0.6)

13 L2: [eller har han] 14 D2: [mm]

15 P: (0.9) 16 D2: [e]

17 L2: [två] jobb samtidigt.

((växlar med handflatorna mot pappret)) 18 P: (0.3)

19 D2: nä: okej? (0.3)((nickar))

[näe] näe (0.6) men (0.3) så:

((pekar med tumme och pekfinger samtidigt, ser på log)) 20 L1: [men]

21 P: (1.5) 22 D2: [så.]

23 L2: [e] e de en han e på två ställ[en.] ((för händerna isär och ner mot bordet)) 24 D2: [a:]

25 L2: ◦e han på två [ställen]◦ 26 D2: [näe] 27 L2: näe?

28 D2: ◦ähm (0.9) nä,◦ 29 P: (0.6)

30 L2: eller har (0.2) har han varit= =◦ på två◦ först på ett

((visar med först den ena…)) 31 P: (0.4)

32 D2: okej, ((nickar)) 33 L2: å [sen på ett] annat

((… och sedan den andra handen)) 34 D2: [nä men] ((skakar på huvudet)) 35 L2: näe?

Att förhandlingen förlängs i föregående utdrag tolkas delvis bero på deltagarens osäkra ja- och nejsvar i kombination med dubbla budskap vad gäller förstärkning med ickespråkliga signaler. I tur 11 ser vi exempel på motsägelsefulla gester och deltagarens turer saknar också generellt bekräftelse i form av fallande intonation. Betydelsen av det senare beskrivs även i Laakso och Klippi (1999).

I utdrag V ser vi exempel på när upprepning används som bekräftelse på ett tolkningsförslag. I samtalet berättar deltagaren (D1) att han och hans fru byggde sitt hus själva.

Utdrag V

3 L1: ni köpte de?= 4 D1: =gjort,

5 L1: aa?

6 D1: sjä sjädda själa

7 L1: jaha↑ ni byggde [det]=

8 D1: [själa]

9 L1: = själva? 10 D1: ja. (1.5) å

11 L1: mm

I detta utdrag ser vi hur deltagaren visar sin kompetens genom att använda upprepning som ett sätt att bekräfta logopedens (L1) tolkningsförslag. Fenomenet uppstår i överlappande tal och är ett tydligt exempel på hur snabbt det ibland kan gå i förhandlandet om gemensam förståelse. Deltagaren identifierar logopedens tolkning innan turen är helt avslutad och bekräftar genom att upprepa det tidigare sagda. Deltagarens afasi kännetecknas av frekventa litteralparafasier. Även då litteralparafasin fortfarande kvarstår i upprepningen i tur 8 visar deltagaren genom upprepningen och sitt ”ja” i tur 10 att han har förstått och godkänt tolkningen av hans tidigare ofullständiga yttrande. Detta är ett kompetensbevarande drag som också påverkar samtalspartnerns bidrag då det gör att inga vidare klargöranden är nödvändiga för att befästa konsensus. Detta fenomen belyses även i Oelschlaeger och Damico (1998b).

Nedanstående utdrag ger exempel på upprepning som ett sätt att fonologiskt befästa ett språkligt uttryck. Fenomenet uppstår i den styrda aktiviteten, korsordslösande, som deltagarna ägnar sig åt. Detta kan förklara att upprepningen får en annan funktion än i de andra samtalen.

Utdrag VI

1 A1: om han satt på hästen han va ute å, 2 P: (3.2)

3 D1: r red [red] ((skriver)) 4 A1: [ja] han var ute å red 5 P: (2) 6 D1: red. ((skriver)) 7 A1: m? 8 P: (2) 9 D1: red 10 A1: ja perfekt 11 D1: ((harkling))

Deltagaren (D1) ses i tur 3, 6 och 9 upprepa målordet ”red” tre gånger samtidigt som han skriver det i korsordet. Upprepningen antas vara ett sätt för honom att stärka den fonologiska representationen av ordet då aktiviteten kräver att han har två modaliteter i fokus samtidigt, nämligen skrift och tal. Upprepningen är inte av interaktiv karaktär utan belyser snarare en strategi hos deltagaren att kompensera för intrapersonliga språkliga begränsningar. Oelschlaeger och Damico (1998b), tar i sin studie upp ett exempel på hur detta även kan manifesteras i interaktiva situationer där deltagaren i deras studie använder upprepning som ett sätt att ge sig själv tid att auditivt bearbeta ordet för att sedan dementera eller acceptera det som korrekt målord.

Följande utdrag visar exempel på upprepning som uppfyller en grundläggande social funktion för att samtal ska kunna existera, nämligen att ta sin tur och visa sin kompetens som samtalsdeltagare (Oelschlaeger & Damico, 1998b). Deltagarens son (A2) berättar om ett studiebesök han har gjort tidigare i veckan och han har tillfälligt glömt namnet på orten där han var. Deltagaren (D2) är i allra högsta grad närvarande i ordletandet genom att upprepa det tidigare sagda.

Utdrag VII

1 A2: vid Nyköping. utanför Nyköping, 2 D2: ja: nej njuk, (x) tv näe nä

((lyfter handen och skakar på huvudet)) 3 A2: a u utanför Ny[köping]

4 D2: [köping]ja.

5 A2: ute vid kusten 6 D2: a okej unt kusten.

((håller upp tummen)) 7 A2: ja

8 D2: a.

Det är värt att notera att deltagaren använder sekventialiteten i samtalet för att lämna bidrag i turtagandet och han blir på så sätt en aktiv lyssnare. Han använder upprepningar i tur 4 och 6 för att bekräfta och stötta sonen i hans ordletande och ger genom dem intrycket av att han själv skulle kunna ha uttryckt sig på samma sätt. Upprepningarna är en resurs som ger honom en möjlighet att aktivt delta i samtalet och stärker hans intryck av att vara en socialt kompetent konversatör.

Gester

Gester, producerade tillsammans med eller som ersättare till talat språk, förekommer rikligt i det studerade materialet som en kommunikativ resurs för att nå gemensam förståelse. Det är gester, i betydelsen synliga kroppsrörelser som tydligt bidrar till kommunikationen, som analyseras i föreliggande studie.

Deltagaren i samtalsutdraget som följer har ett sparsamt spontantal, vilket får till följd att han ofta använder gester som ett sätt att uttrycka och ersätta en stor mängd funktioner av talat språk. I detta exempel åtföljs gesterna av språkliga uttryck, men det är främst gesterna som skapar ett för samtalspartnern tolkningsbart bidrag. Samtalet sker mellan deltagaren (D2) och hans son (A2) och handlar om en gemensam bekant.

Utdrag VIII

1 men så:(0.3) så↓ (0.3) såo: (0.2) så↓

((visar med handen i olika riktningar))

D2:

0.5 näe: (0.3) men ._{h ä::e:: å↓kej=}

((säckar ihop med kroppen))

2 A2: =ja: (0.2) du mena att förut så var Anna ak[tiv ja] ((svepande armgest)) 3 D2: [AKTIVE:]=

((svepande armgest)) =[(aktiv)]

4 A2: [(förut va hon)] å nu är hon (0.3) sch [p]assiv

((tappar huvudet nedåt))

5 D2: [ä] ja:

Deltagaren tar ett initiativ och inleder ämnet med en sekvens av gester. Först visar han via en handgest i olika riktningar hur den berörda personen (Anna) har många kontakter utåt och sedan följer en kroppsgest där han illustrerar passivitet. När den anhörige tolkar inlägget med orden ”aktiv” och ”passiv” i tur 2 och 4, använder han dessutom förstärkande gester. Gesten för ”aktiv” speglas av deltagaren i tur 3, tillsammans med en upprepning av det språkliga uttrycket, som en bekräftelse på att anhöriges tolkning godkänns. Utdraget exemplifierar hur gester och talat språk, som produceras av båda samtalsdeltagarna, gemensamt skapar betydelser som ingen del gör enskilt (Beeke et al., 2001; Goodwin, 2000, Goodwin, 1995). Det visar också på interper-sonell kompensatorisk anpassning (Perkins, 2005). Att deltagarens gestuella resurser blir en kommunikativ tillgång är i hög grad beroende av att hans samtalspartner bidrar i användandet och tolkningen av gesterna.

I samtalet mellan deltagare tre (D3) och hans fru (A3), utdrag IX, vill hon veta om flytande tvål skulle vara ett bättre alternativ för honom än den fasta han nu använder.

Utdrag IX

12 D3: föl utit va de._{h e sampel (0.4) som hällde (1.6)}

å då tyckte ja

((visar tryckrörelse))

13 P: (0.6) 14 A3: ja

15 D3: ˚ja (0.8) men e:˚= 16 A3: =va de inte så bra,

17 D3: ((vänder blicken ner i tidningen)) 18 P: (1)

19 A3: tyck- 20 P: (0.5)

21 D3: ne dja (0.5) hade en tjyck man på, ((visar tryckrörelse)) 22 P: (0.4)

23 A3: jo: men i så fall tänkte ja man skulle ta me en såndär flaska [som man-]

((visar tryckrörelse))

24 D3: [nej]

((skakar på huvudet)) 25 A3: nähä, de vill du [inte.]

26 D3: [jo kan] inte

I utdraget ses exempel på hur den gest som deltagaren använder i tur 12 återanvänds i tur 21 och sedan speglas, i detta fall av anhörig, i tur 23. Att anhörig speglar gesten, och till och med ersätter ett språkligt uttryck med densamma, stödjer hypotesen att samtalspartners till personer med afasi utökar sin ”normala” användning av gester för att förstärka kommunikationen (Herrmann et al., 1988). Denna form av speglingsbeteende av en specifik gest förekommer upprepade gånger i det föreliggande materialet, både av personen med afasi och hos anhörig/logoped. I sekvensen använder deltagaren gester, först som ett komplement till tal i tur 12 och sedan möjligen även som en ersättning för begreppet tvålpump i tur 21. Detta skulle kunna tyda på en viss med-vetenhet om att den språkliga uttrycksförmågan behöver förstärkas. Trots det använder denna deltagare relativt sparsamt med gester i det undersökta materialet.

Att deltagaren i tur 24 kompletterar sitt ”nej” med en huvudskakning är ett av många exempel på hur svar, i form av ja och nej, förstärks med en gest när de uttalas av deltagaren med afasi som ett sätt att förtydliga hur det talade uttrycket ska tolkas. En tänkbar orsak till detta är att en samman-blandning av motsatsbegrepp är vanligt vid afasi vilket ofta leder till missförstånd och att del-tagaren därför, medvetet eller omedvetet, vill tydliggöra så att svaret tolkas som det avsedda.

I utdraget som följer samtalar logopeden (L1) och deltagaren (D1) om deltagarens arbetsliv.

Utdrag X

15 L1: tela? ((läser det ord som D1 har skrivit))

16 D1: n: stälnere, stälnere, stelika, ja, (0.5) sterik, (1.5) ster,(1) de här e: (0.2) e som finns dehär ((telefonlurgest vid örat)) 17 P: (1.7)

18 L1: ä:: (1.2) prata du i telefon?

19 D1: ((gör en pekgest mot datorbordet)) ja? 20 P: (1.2)

21 L1: när du gör så. ((telefonlurgest vid örat))

22 D1: ja(1.5)[x x]

23 L1: [tele x] telefone:

24 D1: nae vi vi byggde: byggde: gjo gjorde dehär, ((ritar streck))

25 L1: telia?

26 D1: ja vä: just de

((tittar upp på logopeden)) 27 L1: ja[ha:]

28 D1: [x x]

Logopeden kan inte av det skrivna ordet ”tela” tolka vilken arbetsplats deltagaren avser, så han förstärker budskapet med en ikonisk gest i form av en telefonlur som hålls vid örat i slutet av tur 16. Gesten kan anses avancerad i den bemärkelsen att den, rätt utförd, får en socialt accepterad tolkning (McNeill, 2000, s 3). Logopeden tolkar också gesten snabbt, i tur 18, som ”telefon” och söker, genom att spegla gesten, bekräftelse för sin tolkning i tur 21 och 23. I tur 24 framgår av deltagarens ”nae” att gesten inte avsågs att tolkas konkret. Ytterligare information i turen gör att logopeden i följande tur kommer fram till en tolkning som accepteras av deltagaren. I exemplet framgår hur gemensam förståelse uppnås genom tillgången till information, i form av talade och skrivna ord och gester, som tidigare turer skapat. På detta sätt kan den sekventiella kontexten i ett samtal utnyttjas som en resurs bland annat i samtal där personer med afasi deltar (Beeke et al., 2001).

Skratt och humor

Skratt förekommer rikligt i det undersökta materialet från samtliga deltagares sida. Ickespråkligt beteende, exempelvis i form av skratt, bidrar till återskapandet av social interaktion och skapar betydelser trots förekomsten av ett språkligt funktionshinder. Skratt har setts uppfylla olika funktioner i samtal där personer med afasi deltar, till exempel; som indikation på turavslut och en turtagningssignal till näste talare, information om hur samtalspartnern bör tolka talet, bekräftelse av förståelse samt som en metod att fokusera samtalet mot ett specifikt ämne (Madden et al., 2002). Dessa funktioner finns även i föreliggande studie. Skratt är en naturlig kommunikativ

resurs och ett strategiskt användande av skratt i samtal kan därför framhålla personer med afasi som kompetenta samtalspartners.

I följande utdrag levererar deltagaren (D3) ett skämt om ett språkligt uttryck till logopeden (L2).

Utdrag XI

8 D3: ja nenenjö charl charl kenä (1.3) °sa han (0.3) han (0.3) han kalle° biogasbil, 9 P: (1) 10 L2: bi-? 11 P: (0.4) 12 D3: gasbil. 13 P: (0.4) 14 L2: biogasbil? 15 D3: ja 16 L2: ja 17 P: (0.3)

18 D3: me ne: ö frömi (1.8) varför (0.2) inte (0.3) teatergabit? 19 P: (0.8)

20 L2: varför inte, 21 P: (0.2)

22 D3: pit, (1.5) si ((skrattar)) 23 L2: $teatergasbil$ ((skrattar))

Deltagaren inleder med ett svårtolkat språkligt uttryck som avslutas med uttrycket ”biogasbil”. I tur 18 levereras skämtet genom det alternativa ”teatergabit”. Logopeden förefaller att inte omedelbart förstå skämtet, varmed deltagaren indikerar att hans bidrag ska uppfattas som humoristiskt genom att skratta i slutet av tur 22. Därefter inser logopeden det humoristiska och deltar i skrattet. Trots denna deltagares svårigheter med språkproduktion har han en förmåga och en stor vilja att använda humor, ofta kring språkliga begrepp, i sin interaktion. Många gånger går budskapet fram, trots parafasier, bland annat beroende på att han indikerar hur hans bidrag ska uppfattas. Deltagarens kompetens som samtalspartner och hans personlighet lyfts därmed fram. Ett utdrag ur samtalet mellan deltagare ett (D1) och hans fru (A1) följer.

Utdrag XII

1 D1: fyra, 2 P : (0.4)

3 A1: m: din farmor, 4 P : (0.5)

5 D1: fips,

6 P : (0.5)

7 A1: ja de va hon som sa fipsk, [ja ((skrattar))]

8 D1: [((skrattar))]

Även denna deltagare ger sig i kast med att leverera ett skämt kring ett språkligt begrepp. Samtals-partnern har stor bakgrundskunskap om deltagaren och hans farmors sätt att hantera språk, vilket hjälper henne att tolka det humoristiska i uttalandet. Intressant är att även denna deltagare inte drar sig för att använda humor, i den form som exemplet visar, som en resurs att visa sin kompetens som samtalspartner trots relativt stora språkliga uttryckssvårigheter.

Deltagare tre (D3) och hans son (A2) för ett samtal om några bekanta och deras tobaksvanor.

Utdrag XIII

1 A2: hon hon har inte slutat röka heller. 2 P: (0.8)

3 D2: nä: ja [åkej]

4 A2: [hon kunde] inte de, 5 D2: nänäjnäj=

((skakar på huvudet)) =[näj nej]

6 A2: [nä nä ] de räcker med en sak,

7 D2: jaa (0.8) $nähähä$ (1.7) $men (0.5) snuset$ ((skrattar)) 8 A2: lars?

9 D2: JAA,

10 A2: han har klarat det. 11 D2: JAJAMENSAN.

I tur 7 gör deltagaren ett inlägg i form av ”men snuset” med skratt i rösten. Han fokuserar därmed samtalsämnet åt ett visst håll och skickar turen vidare. Det visar sig i följande tur att anhörige, med hjälp av sin bakgrundskunskap, förstår att den person som deltagaren vill tala om är Lars. Deltagaren kan, trots sina svårigheter att formulera språkliga uttryck, genom användandet av skratt som en resurs skapa betydelser i samtalet (Madden et al., 2002).

I följande utdrag samtalar samma personer om inbokade aktiviteter i deltagarens almanacka.

Utdrag XIV

1 A2: va ä de merå å benma[ssage]

2 D2: [ja:] HAHAHAHA↑ jojajaja (0.3) men e så (2)[så]=

3 A2: [a] 4 D2: =så.

5 A2: å där igen ja på [ryggen]=

6 D2: [ja]

7 A2: =fast på ryggen då. 8 D2: ja,

5 A2: å va härlit 6 D2: JAA

I tur 2 använder deltagaren i stort sett enbart skratt för att ta sin tur. Han kan genom detta uttrycka en upplevelse av hur det för honom är att få benmassage. I Perkins’ (2005) definition av pragmatik inkluderas ickespråkliga förmågor som tillskrivs kommunikativ avsikt. Att deltagaren tar sin tur, även om det ”bara” är i form av skratt, visar på en förståelse av samtalsämnet och är i detta sammanhang ett adekvat sätt att respondera på detsamma. I denna deltagares interaktion är skratt ofta ett sätt att delta i samtalet och att visa social kompetens.

Diskussion

Metoddiskussion

Deltagarna i föreliggande studie valdes utifrån att de hade afasi, att de vid tidpunkten för studien gick i logopedisk behandling, att de hade en nära anhörig som kunde tänka sig att delta i studien samt att de själva ville delta. Genom detta urvalsförfarande varierade grad och kvalitet av afasi hos respektive deltagare. Det kan ha resulterat i att de fenomen som tas upp i resultatet inte är de mest representativa för den enskilda deltagaren. De resurser som lyfts fram har valts främst för att de påvisar viktiga kommunikativa funktioner och inte på grundval av hur ofta de förekommer. Det är värt att poängtera att föreliggande studie är en analys där kommunikativa resurser, inte individuell språkförmåga, i första hand har belysts. För att förklara funktionen av en resurs har det dock varit nödvändigt att ibland ta upp individuella aspekter av språklig förmåga.

Inspelningarna av samtalen har resulterat i en stor transkriptionskorpus. Vid analys av samtal bör det belysas att, trots det deltagarperspektiv som eftersträvas, görs distanserade tolkningar av valda fenomen (Linell, 1996). Eftersom ett viktigt mål var att lyfta fram resurser som kunde anses gemensamma för samtliga samtal fick intressanta, enskilda fenomen, väljas bort. En tanke med metodvalet var även att om möjligt identifiera kommunikativa funktioner hos dessa resurser, som skulle kunna generaliseras till andra kontexter med liknande deltagarstruktur.

Att använda samtalsanalys som metod inom afasiforskning ger värdefull kunskap om tillgängliga interaktiva resurser (Anward, 2003; Goodwin, 2003; Madden et al., 2002; Beeke et al., 2001; Laakso & Klippi, 1999; Lesser & Perkins, 1999; Perkins et al., 1999; Wilkinson, 1999; Oelschlaeger & Damico, 1998a/1998b). I en klinisk vardag kan det vara svårt att kontinuerligt tillämpa metoden då den är mycket tidskrävande. Det kan emellertid vara väl investerad tid om

man som logoped förespråkar en funktionell behandlingsinriktning. Med detta menas att samtalsanalys är ett effektivt verktyg för att, utifrån naturligt uppkomna samtal, analysera kon-sekvenser av afasi och identifiera gemensamma strategier för att överbrygga språkliga svårigheter. Afasi bör ses som en orsak till gemensamma kommunikativa svårigheter där samtliga samtalsdeltagare måste arbeta tillsammans för att nå intersubjektivitet. Genom ett sådant förhåll-ningssätt läggs inte hela ansvaret för det kommunikativa sammanbrottet på en enskild individ utan ses som ett kollektivt ansvar (Lesser & Perkins, 1999, s 93).

Sammanfattande diskussion

Det huvudsakliga syftet med studien var att i samtal mellan personer med afasi och logopeder/anhöriga belysa kommunikativa resurser i samarbetet mot gemensam förståelse. I föreliggande studie har tre semiotiskt olika fenomen uppmärksammats och valts ut för en djupare analys.

Språkliga upprepningar samt ickespråkliga fenomen som gester och skratt förekommer, hos såväl deltagare som anhöriga/logopeder, med olika funktioner. Deras sekventiella och kompetensbeva-rande egenskaper utnyttjas i kommunikationen och har setts vara betydelsefulla för intersubjek-tiviteten. Sekventialitet är en förutsättning för all kommunikation (Schegloff et al., 1977) och ses i föreliggande analys få utökad betydelse. Information från tidigare turer används och skapar innebörder som inte skulle vara möjliga utan samtalets interaktiva natur. Behovet av interpersonell anpassning är framträdande i kommunikationen och samtalspartnern utan afasi får ofta ett större ansvar att synliggöra och skapa ett gemensamt nyttjande av befintliga resurser, något som även har observerats i Oelschlaeger och Damico (2000) och Kagan (1998). I flertalet utdrag i föreliggande studie ses hur samtalspartnern bidrar i användandet och tolkningen av resurserna genom samtalets sekventialitet.

Analysen visar att användandet av resurserna ofta får liknande funktion i de olika dyaderna, trots skillnader i språklig nedsättning hos personerna med afasi och oberoende av vem samtalspartnern är. Det visar på en möjlig generaliserbarhet av de kommunikativa funktionerna hos de analyse-rade fenomenen i interaktion där afasi förekommer. De resurser; upprepningar, gester och skratt, som finns bevarade hos personerna med afasi bör även ses i relation till samtalspartnerns roll. Det kan urskiljas en större förekomst av kommunikativa resurser i samtalen med logoped, vilket kan förklaras av flera faktorer. I behandlingssamtal är målet att lyfta fram och träna

kommunika-tionsförmågan (Linell, 1990), vilket ses i föreliggande studie och får till följd att förhandlingar fullföljs och att tillgängliga resurser blir betydelsefulla. I samtal med anhöriga tenderar samtals-deltagarna att inte ställa samma krav på att nå gemensam förståelse, vilket gör att förhandlingar ibland överges. Logopeder har i regel inte heller gemensam bakgrundskunskap med personen med afasi i samma utsträckning som en närstående. I samtal med anhöriga gör den gemensamma bakgrundskunskapen att resurserna inte alltid är nödvändiga för att förstå varandra, vilket även har observerats av Lindsay och Wilkinson (1999). Ytterligare en faktor som setts påverka antalet resurser är samtalsämnet. I samtalen med anhörig förekommer fler styrda samtalsämnen i form av till exempel tidningsläsande, korsordslösande och genomgång av räkningar, vilket ger tillgång till yttre referenter som underlättar den gemensamma förståelsen och minskar behovet av att använda kommunikativa resurser. Att flera olika faktorer spelar roll för nyttjandet av resurserna tydliggör behovet av individinriktad logopedisk behandling och även ett behov av att inkludera samtalspartnern i terapin eftersom det är i vardagen som kommunikationen ska fungera.

Personlighet och individuell talstil hos samtalsdeltagarna är faktorer som också kan påverka förekomsten av de studerade resurserna. Betydelsen av individuell samtalsteknik lyfts även fram i Perkins (1995). Då föreliggande studie inte främst syftar till att studera fenomen på individnivå har de faktorerna dock inte analyserats vidare. Resurserna används med liknade funktion i de olika dyaderna men de har olika kommunikativt värde för individerna och används därför i varierande utsträckning. Det är därför av vikt att utgå ifrån individens och dennes huvudsakliga samtalspartners behov av, och tillfredställelse med, befintliga resurser (Wilkinson, 1999) om denna kunskap ska användas i logopedisk behandling.

Med ett större nyttjande av kommunikativa resurser skapas även möjligheter att visa social kompetens (Oelschlaeger & Damico, 2000) vilket är grundläggande för individens livskvalitet (Lyon, 1999; Kagan, 1998). Det är ett argument för att inom logopedisk behandling fokusera mer på kommunikativa resurser som finns tillgängliga i interaktionen, än på träning av enskilda språkliga komponenter. En behandlingsinriktning som även stöds av det faktum att det saknas tillfredställande information om hur specifik språklig träning påverkar förmågan att kommunicera (Lesser & Perkins, 1999, s 92; Copeland, 1998). Analysen i föreliggande arbete visar att de resurser som studerats synliggör personerna med afasi som kompetenta samtalspartners, en egenskap som ofta döljs av de språkliga svårigheter som afasi skapar (Kagan, 1998).