Föreställningar om etnicitet som orsak till politiskt våld
– ett antropologiskt perspektiv
En diskursanalys av artiklar i svensk dagspress om kriget i forna Jugoslavien
1991-1995
Anja Westberg Malmö Högskola
Freds-och konfliktvetenskap 61-90 Hösten 2007
Handledare: Maja Povrzanovic Frykman Antal ord: 11845
Title: Assumptions about ethnicity as a cause of violence imbedded in the concept of ”ethnic conflict” – an anthropological perspective. A discourse analysis of media coverage of the war in former Yugoslavia 1991-1995
Author: Anja Westberg
Keywords: ethnic conflict, political violence, identity, primordialism, discourse analysis
The aim of the thesis is to examine discourses about political violence categorised as “ethnic” in academic literature and the media. Employing the method of discourse analysis, the study analyses news coverage of the wars in former Yugoslavia 1991-1995. The theory applied is based on Michel Foucault’s theory of the relationship between power and discourse in the constitution of knowledge, and the main arguments are supported by the work of the political scientist V. P Gagnon Jr. and the social anthropologist Stef Jansen.
The empirical material consists of 60 articles from three Swedish newspapers; Svenska
Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet and Arbetet. Three types of representations of the war in
former Yugoslavia are identified in the analysis; primordialism and “ethnic hatred”, neoprimordialism and ethnic mobilisation, as well as the Balkan perceived as a primitive “other”. It is argued that journalistic stories in the news coverage are imbedded in dominant discourses that produce knowledge and “truths” about so-called “ethnic conflicts”, assuming that ethnicity is the cause of violence. Therefore, the thesis shows the need for anthropological knowledge about the process of ethnic identification during conflict.
1. Inledning ... 1
1.1 Bakgrund och problemställning ... 2
1.2 Syfte och frågeställningar ... 3
1.3 Avgränsningar ... 4 1.4 Dispositition ... 4 2. Metodologi ... 6 2.1 Val av metod ... 6 2.2 Diskursbegreppet ... 7 2.3 Tolkningsstrategi ... 8
2.4 Källor och emipriskt material ... 9
3. Teoretiska utgångspunkter………..11
3.1 Det antropologiska perspektivet ... 11
3.2 Antropologiska studier av etnicitet ... 12
3.3 Begreppet “etnisk konflikt” i akademisk litteratur i media ... 14
4. Teorietiskt ramverk - krigen i forna Jugoslavien ... 18
4.1 Bakgrund ... 18
4.2 Betydelsen av identiteter...19
4.3 Våldets riktning - demobilisering……….21
5. Analys...25
5.1 Primordialism och "etniskt hat"...25
5.2 Neoprimordialism och “etnisk mobilisering” ... 29
5.3 Den primitive “ andre” ... 34
6. Slutsats ... 39 7. Referenser
1. Inledning
Den här uppsatsen handlar om etniska konflikter, men inte om etniska konflikter som en kategori, utan mitt ämnesval grundar sig snarare i en nyfikenhet inför vad vi egentligen menar när vi använder begreppet ”etnisk” när vi studerar krig och konflikter. Kan en sådan kategori säga oss något om orsakerna till dessa konflikter, och varifrån kommer i så fall denna kunskap? Frågorna är många, men min tanke med ämnesvalet är inte att ta reda på vad etniska konflikter egentligen är, utan snarare att fördjupa mig i hur etnicitet beskrivs och görs meningsfullt som en orsak till konflikter och politiskt våld. Inför arbetet med uppsatsen har jag funnit att omgivningens reaktioner på begreppen ”etniska konflikter” och ”etniska krig” är intressanta i sig, eftersom de inte sällan avspeglar en föreställningar om dessa krig och konflikter som djupt rotade - bortom politisk rationalitet och mänskligt förnuft. Det sätt på vilket dessa begrepp används visar därför att det inte är neutrala kategorier, utan begrepp som i allra högsta grad är laddade med olika innebörder. I den här uppsatsen har jag ställt mig frågan om dessa inbäddade föreställningar kan förstås som en diskursiv kunskap, vilket också är min utgångspunkt i tolkningen av de 60-tal artiklar om kriget i forna Jugoslavien som utgör uppsatsens empiriska material. Det är även min egen uppfattning att vi inom samhällsvetenskapen inte kan ta beskrivande kategorier för givna, och att vi behöver vara öppna för det kunskapsperspektiv som diskursanalysen ger oss. Det kan samtidigt vara på sin plats att nämna att diskursanalys som metod fortfarande är kontroversiell inom samhällsvetenskapen, även om den har kommit att blir allt vanligare inom forskningen (Bergström, 2005: 305). Jag vill därför betona att den här uppsatsen inte gör anspråk på att utesluta andra metoder att studera mitt ämnesval, utan att det för mig personligen har visat sig vara en intressant metod för att studera hur kunskap om konflikter som beskrivs som ”etniska” formas.
1.1
Bakgrund och problemställning
I media, och även i en stor del av den akademiska litteraturen om politiskt våld, används ofta begreppet ”etnisk konflikt” utan att det ges en vidare förklaring till vad som egentligen menas med etnisk. När ”etniska konflikter” antas vara en kategori som inte behöver problematiseras förefaller också etniska grupperingar vara fasta och naturliga. Ett sådant antagande är givetvis problematiskt i sig, men kan också resultera i att orsakerna till våldet misstolkas och att uppehållandet vid etniska identiteter riskerar att flytta fokus från de konfliktorsaker som står att finna både före och efter konstruktionen av de etniska skillnader som i samma stund tas för givna. I begreppet ”etnisk konflikt” finns också ett underliggande antagande om att etnisk homogenitet skulle vara en slags förutsättning eller garanti för fred. Detta är också problematiskt, eftersom strävan efter homogenitet innebär ett okritiskt antagande om att etniska identiteter är fasta kategorier av människor som antingen lever ifrån varandra, eller sida vid sida. Inom antropologin argumenteras det tvärtom för en syn på etnicitet som
relationell, där konstruktionen av etniska skillnader tolkas som en ständigt pågående process. Det innebär att vi i studier av krig inte kan ta för givet att etniska skillnader i sig är ett direkt hot mot stabilitet, vilket förklaringar i termer av ”etniska motsättningar” eller ”etniskt hat” ofta ger intryck av.
Kriget i forna Jugoslavien 1991-1995 har i vår tid kommit att bli i det närmaste en arketyp för begreppet ”etniskt krig”, en på många sätt överraskande våldsspiral som på ett brutalt sätt krossade den politiska optimism som väcktes i Europa efter kalla krigets slut. Trots att de stridande parterna till slut enades om ett slut på kriget i och med Daytonavtalet 1995, har det inom främst akademiska kretsar diskuterats huruvida det internationella samfundets hanterande av krisen på Balkan i själva verket underblåste konflikten. Till exempel menar
Gagnon (2004) att omvärldens reaktioner mot kriget ofta hade motsatt effekt, eftersom det fanns en utbredd tendens att misstolka både orsakerna och effekterna av det eskalerande våldet (Gagnon, 2004: xxii).
1.2
Syfte och frågeställningar
Den här uppsatsen har som mål att dekonstruera diskurser som producerar kunskap om orsaker till de krig och konflikter som beskrivs som ”etniska”. Syftet med uppsatsen är att studera vilka föreställningar om etnicitet som finns i begreppet ”etnisk konflikt”, och hur denna diskursiva kunskap har format förståelsen för kriget i forna Jugoslavien i både den akademiska litteraturen men främst i den mediala debatten. Utifrån detta har jag formulerat följande frågeställningar:
- Vilka olika diskurser om ”etnisk konflikt” finns i akademisk litteratur och media? - Vilka är de mest framträdande representationerna av kriget i forna Jugoslavien i
svensk dagspress?
- På vilket sätt kan medias rapportering av kriget i forna Jugoslavien relateras till dominerande diskurser om ”etniska konflikter”?
1.3
Avgränsningar
Eftersom den här uppsatsen inte i första hand har som syfte att förklara krigets händelseförlopp har teoriavsnittet begränsats till hur andra har beskrivit kriget, vilket sedan används som utgångspunkt i analysen av mitt material. Det innebär att läsaren inte kan förvänta sig en utförlig bakgrund eller beskrivning av händelseutvecklingen 1991-1995, eftersom det inte är kriget i sig som utgör studieobjektet. Teoriavsnittet behandlar visserligen olika typer av diskurser om vad kriget handlade om, men jag har inte för avsikt att studera huruvida diskurser i media skulle vara väsentligt annorlunda än inom politiken, i den populärvetenskapliga litteraturen, eller inom den samhällsvetenskapliga forskningen. De representationer som avspeglas i mitt material behandlar jag därför som uttryck för de olika typer av diskurser som i mer eller mindre utsträckning finns representerade inom alla dessa områden. Det ska också sägas att de diskurser om kriget som tas upp i det teorietiska ramverket i första hand är de som är dominerande från ett utifrånperspektiv. Visserligen producerade kriget i forna Jugoslavien i sig diskurser om etnicitet som i sin tur hade makt att forma förståelsen för vad som hände, både från ett inifrån- och utifrånperspektiv, och det är således inte möjligt att göra en förenklad uppdelning i två klart åtskilda förstålelser av kriget. Samtidigt är det viktigt att påpeka att det inte primärt är det sätt på vilket människor i krigets vardag förstod kriget som står i fokus för uppsatsen, även om förståelsen för dessa ”inifrånupplevelser” är central för dekonstrueringen av begreppet ”etniska konflikter”.
1.4
Disposition
Efter det första inledande kapitlet (1) följer ett kapitel om de metodologiska ansatser som uppsatsen ligger till grund för (2). Det teoretiska ramverket är sedan indelat i två delar. Det första (3) beskriver centrala begrepp samt redogör för de teoretiska utgångspunkterna i uppsatsen. Det andra kapitlet (4) handlar mer specifikt om hur dessa teoretiska
utgångspunkter kan ge en bättre förståelse för olika diskurser om kriget i forna Jugoslavien. Med stöd av argumenten presenterade i det teoretiska ramverket tolkas sedan innehållet i det empiriska materialet i analysen (5), tolkningar som sedan diskuteras och sammanfattas i den avslutande slutsatsen (6).
2. Metodologi
I det här avsnittet kommer jag att redogöra för uppsatsens metodologiska ansats samt diskutera några för- och nackdelar med att använda diskursanalys som metod. Jag kommer även att mer ingående förklara begreppet diskurs, samt redovisa mitt empiriska material och det tillvägagångssätt som jag har använt i tolkningen av materialet.
2.1 Val av metod
Den här uppsatsen är en diskursanalys av representationer av ”etniska konflikter” som förekommer i artiklar hämtade från svenska dagstidningars rapportering av kriget i forna Jugoslavien under början av 1990-talet. Metoden vilar på den vetenskapstradition som motsätter sig positivistiska antaganden om samhället, och istället ser kunskap som tolkningar av verkligheten (Walliman, 2006: 37). Denna inriktning kan kallas för en tolkande ansats, och innefattar flera typer av kvalitativa forskningsmetoder, varav diskursanalysen är en av dem. Valet av metod är inte självklart, och det finns givetvis andra metoder än diskursanalys som lämpar sig för att studera texter. En populär metod som ofta används för att studera just nyhetsartiklar, tidskrifter eller andra typer av dokument är innehållsanalys. Metoden går ut på att mäta i vilken frekvens vissa idéer eller budskap framträder i texten, med syftet att förstå vilka intentioner och intressen som döljer sig i skapandet av den (Scott, 2006: 40). Den stora skillnaden mellan de två metoderna är att innehållsanalysen är en i första hand kvantitativ metod som går ut på att mäta innehållet i texten, och på så sätt identifiera olika kategorier av innebörder hos vissa förekommande ord. I diskursanalys, däremot, tolkas istället innehållet utifrån en särskild tolkningsstrategi (Bergström och Boréus, 2005: 24). Den som studerar texter behöver alltid vara medveten om att innehållet är producerat i en specifik kontext, och därför menar kritiker av innehållsanalysen att det ur validitetssynpunkt är tveksamt att reducera kvalitativa symboler i en text till mätbara, ”objektiva”, data (Rose, 2007: 60).
Samtidigt menar förespråkare av innehållsanalysen att endast en tolkande ansats till ett stort material av texter eller bilder riskerar att förbise viktiga mönster som är för subtila för att uppfatta utan att koda materialet, och att den kvantitativa analysen med fördel kan kombineras av kvalitativ tolkning (Lutz and Collins, citerad in Rose, 2007: 60-61). I mitt fall finns det dock fler nackdelar än fördelar med att använda innehållsanalys som metod. För det första är mitt material av den omfattningen att det är lätt att överblicka, och företaget att koda innehållet skulle därmed inte nödvändigtvis underlätta analysen. För det andra är mina artiklar ett begränsat urval av ett stort antal liknande artiklar under samma period, och syftet blir därför inte att som i innehållsanalysen att finna subtila mönster som kan framträda först när ett stort antal texter analyseras, utan snarare att tolka de olika budskapen som förmedlas i texterna. För det andra är innehållsanalys en mödosam process som kräver stor noggrannhet för att uppnå en god validitet på undersökningen, och av den anledningen kanske inte heller lämplig för en studentuppsats på C-nivå.
2.2 Diskursbegreppet
Vad är en diskurs och vad har vi för användning av ett sådant begrepp? I vetenskapsteoretiska sammanhang kopplas diskursbegreppet främst till en av postmodernistmens huvudfigurer, den franska filosofen Michel Foucault. Foucault menar att diskurser är ”praktiker som systematiskt formar objekten som de talar om” (Foucault, citerad in Walliman, 2006: 144). Med andra ord kan vi säga att diskurser är tankemönster, eller kunskapssystem, som både möjliggör och begränsar vår förståelse för, och det sätt vi pratar om, företeelser i samhället. I Foucaults diskursbegrepp är kopplingen mellan kunskap och makt central. Det innebär att diskurser kan ses som ett uttryck för makt eftersom kunskap kan användas för att producera sanningar och föreställningar om hur saker och ting förhåller sig. Diskurser har en stor betydelse eftersom de har makt att etablera ordningar som förefaller vara ”naturliga” och
självklara, även om de är i allra högsta grad konstruerade. Makten i diskursen är därför inte makt i bemärkelsen någonting som kan innehas eller tilldelas, utan maktbegreppet är för Foucault snarare en produktiv och kreativ makt som existerar i samspel med motparter. Samtidigt räcker det inte med att bara identifiera och beskriva en diskurs för att analysen ska vara fullständig, utan för att förstå vilken makt diskursen har så används diskursanalysen för att kunna visa på relationen mellan diskursen, beteenden och omgivningen (samhället) (Walliman, 2006: 144). Eftersom dessa tre påverkar varandra ömsesidigt är det alltså inte fråga om ett kausalt samband, som ofta eftersträvas i kvantitativa studier, utan istället en tolkning av texter på ett sätt som inom hermeneutiken kallas för den hermeneutiska cirkeln. Det innebär att delar i texten tolkas utifrån texten som helhet, och att helheten i sin tur sedan tolkas utifrån delarna (Bergström och Boréus, 2005: 25).
2.3 Tolkningsstrategi
Bergström skiljer mellan olika typer av tolkningsstrategier, där den som lämpar sig bäst för diskursanalyser är den strategi som ”i första hand relaterar texten till den omgivande diskursen utan att fokusera speciella aktörer” (Bergström och Boréus, 2005: 24). Denna strategi går ut på att meningen i texten uttolkas i sin relation till den omgivande ordningen (diskursen), samtidigt som en omvänd tolkning görs i och med att diskursen i sin tur kan förstås utifrån det som förmedlas i texten. Denna tolkningsstrategi lämpar sig särskilt bra för diskursanalysen som metod eftersom den fokuserar på just relationen mellan diskurs, beteenden och samhället (Walliman, 2006: 144). Detta betyder emellertid inte att aktörer i sammanhanget saknar betydelse för det fenomen som studien inriktar sig på, i det här fallet politiskt våld. Det hade till exempel varit relevant att studera olika gruppers (mottagare) tolkningar av nyhetsartiklar om kriget i forna Jugoslavien, eller att tolka journalisternas (avsändaren) avsikter och budskap i olika typer av texter. Dessa tolkningsstrategier vore dock
mer lämpliga för en uppsats där nyhetsmediet som sådant utgör själva studieobjektet, medan det i den här uppsatsen istället är de omgivande diskurserna om etniska konflikter som utgör studieobjektet, och där artiklarna utgör det empiriska material från vilka diskurser kan urskiljas.
2.4 Källor och empiriskt material
Mitt empiriska material består av ett 60-tal artiklar om kriget i forna Jugoslavien, publicerade mellan den 23 mars 1991 och den 6 augusti 1995. Artiklarna är hämtade från tre olika dagstidningar; Sydsvenska Dagbladet, Skånska Dagbladet och Arbetet. Majoriteten av artiklarna är nyhetsartiklar, även om ett mindre antal så kallade analyser, ledare och debattartiklar också finns med i materialet. I de fall där mina tolkningar är baserade på en text som producerats utanför redaktionen är detta angivet i en fotnot, i annat fall är det en redaktionell text som avses. Valet att använda sig av skilda typer av artiklar kan visserligen ifrågasättas, men i mitt fall är det ett medvetet val. Eftersom uppsatsen handlar om diskurser, och inte dagstidningar som sådana, har det visat sig intressant att parallellt med läsningen av ett stort antal nyhetsartiklarna även använda artiklar med mer explicita budskap. Samtidigt ska det sägas att artiklarna är ett relativt begränsat urval, i förhållande till den enorma mängd artiklar om kriget som publicerades i svensk press under början av 1990-talet. Av den anledningen kan jag inte göra anspråk på att ha gjort ett aktivt representativt urval baserat på tillgång till alla dessa artiklar, däremot har uppsatsen som utgångspunkt att materialet kan sägas vara typiskt för de artiklar som publicerats i svensk dagspress mellan åren 1991-1995.
När det gäller mina teoretiska utgångspunkter kan det också ifrågasättas varför jag till stor del stödjer mina argument på en bok skriven av en statsvetare, när uppsatsen har en uttalad antropologisk utgångspunkt. Författaren till The Myth of Ethnic War: Serbia and Croatia in
the 1990s1, V.P Gagnon Jr., är visserligen inte antropolog, men i boken kritiserar han sin egen
disciplin och menar att statsvetare och teoretiker inom ämnet internationella relationer behöver ta del av sociologiska och antropologiska studier för en bättre förståelse av det våld som har kommit att betecknas ”etniska krig”. Gagnons argument utgör därför ett viktigt bidrag, eftersom hans forskning visar att det finns ett stort behov av studier som ägnar sig åt det som den här uppsatsen avser göra - nämligen att söka finna den underliggande logiken i diskurser om den ”etniska” krig och konflikter.
1
Gagnon har i sin forskning använts sig av primärkällor som inte tidigare varit tillgängliga i väst. Han har framförallt tittat på valresultat från Jugoslavien i slutet av 1980-talet. Trots att det empiriska materialet i den här uppsatsen är av ett annat slag bekräftar tolkningarna av mitt material hans slutsatser, vilket också visar på behovet av den kritik han framför i boken.
3. Teoretiska utgångspunkter
Det här kapitlet redogör för de centrala teoretiska begrepp som uppsatsen vilar på. Vidare diskuteras uppsatsens teoretiska utgångspunkter om etnicitet, politiskt våld samt de mest dominerande diskurserna om ”etniska konflikter” i akademisk litteratur och media.
3.1 Det antropologiska perspektivet
Antropologin som disciplin strävar efter att se bortom människors vardagliga erfarenheter och förstålelser för att upptäcka dess underliggande mönster och meningar (Robbins, 2006: 2). I den här uppsatsen är det antropologiska perspektivet närvarande i flera bemärkelser. För det första utgör det antropologiska perspektivet de glasögon genom vilka jag har formulerat uppsatsens problem och frågeställningar. För det andra är det främst antropologers bidrag till den vetenskapliga diskussionen om begreppen etnicitet och politisk våld som utgör det teoretiska ramverk utifrån vilket jag söker förstå diskurser om ”etniska konflikter” i mitt empiriska material. Antropologisk kunskap och förståelse understryker vikten av att allt mer ifrågasätta den akademiska litteratur inom främst statskunskap och internationella relationer där begreppen ”etnisk konflikt” och ”etniskt krig” används utan att problematiseras. När innebörden av etnicitet tas för given och inte tolkas i sin historiska och kulturella kontext riskerar begreppet att reduceras till ännu en operationell ”krigstyp”, det vill säga att staten som aktör i mellanstatliga krig likställs med klart definierade etniska grupper i etniska krig. Till exempel menar antropologen Kay B. Warren att när krig behöver tolkas i termer av kultur och förändring blir statsvetenskapens traditionella förklaringar på macro-nivå otillräckliga (Warren, 1997: 1). Istället för att ta ett begrepp som ”etnisk konflikt” för givet utgår den här uppsatsen istället från det som är en av antropologins uppgifter; nämligen att förstå och förklara hur människor skapar mening i sin tillvaro. Detta handlar om det faktum att det ofta finns en diskrepans mellan det vi tror att vi ser och det sätt på vilket människor gör sin egen
vardag begriplig. Det innebär att det alltså är hur människor talar om och förstår sitt sammanhang som är den sociala verklighet som antropologin studerar.
3.2 Antropologiska studier av etnicitet
Som ett bättre alternativ till primordialistiska beskrivningar av etniska identiteter som naturliga och stabila kategorier, kan vi istället förstå etnicitet som en aspekt, eller ett element, av en social relation (Hylland Eriksen, 2003: 22). Till skillnad från tidigare uppfattningar om att etnicitet skapas när grupper är isolerade från varandra har antropologiska teoretiker, med den norska socialantropologen Fredrik Barth i spetsen, sedan slutet av 60-talet och framåt istället adopterat en relationell syn på etnicitet. Den innebär att etnicitet är något som tvärtom upprätthålls i kontakten mellan grupper, och att etniska skillnader alltså måste kommuniceras för att ha betydelse. Därför finns det inga ”objektiva” etniska skillnader, utan skillnaderna blir
etniska endast om de tillskrivs en betydelse (Barth, 1996: 78). Barth menar därför att etnicitet inte bör förstås som en grupps egenskaper, utan att etnicitet handlar om upprätthållandet av gränser. Eftersom de skillnader som kommuniceras mellan grupper skiftar över tid och rum är det inte skillnaderna i sig som utgör den etniska identiteten, utan det är snarare gränsdragningen, eller dikotomiseringen, som håller uppfattningar om etnicitet levande (Barth, 1996: 78). Tanken om att etnicitet är relationell utgår alltså från det faktum att kriterierna för etnicitet hela tiden skiftar, och att etnicitet därför i allra högst grad är relativt, eller ”förhandlingsbart” (Hylland Eriksen, 2003: 43). Utgångspunkten att etnicitet inte utgör naturliga mänskliga kategorier innebär samtidigt att vi behöver fråga oss hur dessa identiteter uppstår, och varför de i vissa fall tillskrivs en sådan betydelse att de till och med kan upplevas som ett hot mot stabilitet och fred? I detta avseende menar John L. Comaroff mer specifikt att etniska skillnader uppstår i sociala processer där kulturellt definierade grupper är integrerade i en social hierarki (Comaroff, 1996: 166). På så sätt kan vi förstå etniska identiteter, inte bara
som relationer, utan som ojämlika relationer. Detta är en viktig poäng, eftersom det innebär att vi kan se etniska relationer ur ett maktperspektiv. Det innebär inte nödvändigtvis makt i bemärkelsen någonting en grupp innehar eller utövar, utan här kan vi istället göra en återkoppling till det ”foucaultianska” maktbegreppet där makt existerar i samspel med motparter och använder kunskap för att producera sanningar och föreställningar. Vi kan därför trots allt titta på innehållet i den etniska identiteten, till exempel vad som menas med exempelvis serb eller kroat, men inte genom att beskriva innehållet (egenskaperna) utan istället genom att förstå hur innehållet har essentialiserats och objektifierats (Comaroff, 1996: 166).
Det är samtidigt viktigt att vara medveten om den nödvändiga kritiken att en allt för konstruktivistisk syn på etnicitet riskerar att dekonstruera betydelsen av en sådan kategori bortom all igenkännlighet. Vi bör alltså inte bortse från det ”sociala faktum” att etniska identiteter kan förefalla självklara för människor, eller att de har en verklig inverkan på människors beteenden och drivkrafter. Däremot menar Comaroff att det inte behöver finnas en motsättning i att se etniska identiteter som relationella och samtidigt erkänna att de kan te sig naturliga och framträdande för människor vars erfarenheter bär dessa identiteter. Att etnicitet kan framstå som något självklart är då snarare ett tecken på att formandet av etnicitet är en verklig process (Comaroff, 1996: 164).
3.3 Begreppet “etnisk konflikt” i akademisk litteratur och media
I boken The Myth of Ethnic War: Serbia and Croatia in the 1990s menar statsvetaren V. P. Gagnon Jr. att det från 1990-talet och framåt är framförallt två perspektiv som i väst2 dominerat förståelsen för de krig som beskrivs som ”etniska”. Det första perspektivet är den primordialistiska synen på etnicitet och nedärvt ”etniskt hat”, som visserligen förlorat legitimitet inom akademin men som enligt Gagnon fortfarande dominerar medias rapportering och därmed allmänhetens föreställning av kriget i forna Jugoslavien (Gagnon, 2004: 195). Här kan det samtidigt vara på sin plats att påpeka att begreppet ”allmänheten” bör användas med viss försiktighet, eftersom det i princip kan innefatta alla människor. Fortsättningsvis syftar därför ”allmänheten” på den grupp för vilka nyhetsrapporteringen har varit den primära källan för att inhämta kunskap om kriget i forna Jugoslavien, och därför utgör mottagaren för den bild som finns representerad nyhetsartiklarna. Detta innebär naturligtvis inte att vi kan ta för givet att allmänheten, per definition, har exakt samma förståelse som den som förmedlas i media, utan snarare att det kan tas för sannolikt att representationer i media påverkar allmänheten. Det har också visat sig att journalistiska beskrivningar av befolkningarna på Balkan, som primitiva och drivna av nedärvt etniskt hat, har haft stor genomslagskraft i populärvetenskapen genom en rad bästsäljande böcker om kriget på Balkan (Gagnon, 2004: 195: n1).
Det andra perspektivet, som främst dominerat den akademiska litteraturen, avvisar en primordialistisk syn på etnicitet, men fokuserar istället på den ”propagandamaskin” som genom symboler och historieskrivning antogs vara effektiv i att manipulera massorna till krig (Gagnon, 2004: 196). Även om denna förklaringsmodell intar en i grunden konstruktivistisk
2
Vad som menas med ”väst” kan diskuteras, men utgör i Gagnons argument den föreställda gemenskap som under Kalla kriget betraktade Sovjetunionen som den ”ociviliserade andre,” och som i och med kriget i forna Jugoslavien ersatte Sovjetunionen med Balkan.
syn på etnicitet så menar Gagnon att dess antaganden ändå liknar det primordialistiska argumentet, eftersom det tas för givet att etniska identiteter, till sin ”natur”, är så pass fundamentala och kraftfulla att de är ”lätta” att väcka till liv. Han menar att det inom ämnet internationella relationer, där intresset för etniska konflikter har ökat markant efter kalla krigets slut, finns en tendens att förenklat beskriva ”etniska krig” som krig mellan klart definierade etniska grupper (Gagnon, 2004: 197). Det har enligt Gagnon resulterat i att dessa krig ofta beskrivs i samma termer som mellanstatliga krig, trots att liknelsen mellan stat och
etnisk grupp haltar i fråga om säkerhetsdilemman och militär, politisk och ekonomisk makt. Dessutom, när krig stämplas som ”etniskt” innebär det ofta ett okritiskt antagande om att det finns något historiskt och kulturellt oundvikligt i den underliggande konflikten3. Dessa forskare har, enligt Gagnon, tillsammans med vissa konstruktivister4 hamnat i en ”neoprimordialistiskt” förvillelse eftersom de tar för givet att etniska identiteter är effektiva att utnyttja i syfte att mobilisera människor för en viss politik, eller till och med krig (Gagnon, 2004: xiv).
Ett exempel på detta perspektiv är boken Collective Political Violence (2004), där Conteh-Morgan använder sig av begreppen ”etnopolitiskt” eller ”etnonationalistiskt” våld för att beskriva de så kallade ”millenniumkonflikter” som uppstått i och med kalla krigets slut. Dessa konflikter utgör enligt honom ofta en kombination av nya inslag och konfliktorsaker som har uppstått i och med avkolonialisering och nationsbyggande (Conteh- Morgan, 2004: 194). Conteh-Morgan menar att detta ”etnopolitiska” våld definieras av att det antingen existerar en eller flera tvistefrågor mellan olika etniska grupper, eller att det uppstått en kamp om
3 Det innebär givetvis inte att historien inte spelar roll, men att samma “historia” kan användas för att motivera vitt skilda politiska ståndpunkter (Gagnon, 2004: xvi).
4 Gagnon använder själv en socialkonstruktivistisk approach till ”etnisk konflikt”, så det är inte perspektivet som
begränsade resurser. En sådan definition av begreppet ”etnisk konflikt” kan visserligen peka på de olika aspekterna av en aktuell konflikt, men den ger oss inte någon förklaring till våldet i sig, hur det har uppstått och av vem eller på vilket sätt det används. Snarare betraktas våldet här som en mer eller mindre naturlig konsekvens av att en konflikt förvärras till den grad att bägaren ”rinner över” på grund av ”etniska motsättningar”. För att visa på problemen med ett sådant resonemang kan det vara nödvändigt att göra en distinktion mellan begreppen konflikt,
dispyt och våld.
Att det uppstå konflikter mellan olika grupper i mänskliga samhällen kan sägas vara oundvikligt, men ibland också en nödvändig förutsättning för förändring och utveckling. Konflikter kan också vara en inneboende aspekt av relationer, som till exempel den mellan arbetsgivare och arbetstagare, mellan ”moderna” nationer och urbefolkningar, eller mellan stater med olika intressen. Konflikter kan visserligen resultera i dispyter eller tvister av olika slag, men när vi studerar krig är det viktigt att betona att det inte i första hand är konflikter i sig som är problemet, utan hur de hanteras (Gagnon, 2004: 12). Om vi utgår från Comaroffs etnicitetsbegrepp, det vill säga att etniska identiteter är ojämlika relationer, är det heller inte svårt att tänka sig att när ”kulturellt definierade grupper är integrerade i en social hierarki” (1996: 166), är dessa relationer också präglade av någon typ av konflikt. Om vi tar Sverige som ett exempel så är grupperna svenskar och samer två grupper som definierar sig själva som etniskt skilda grupper. Samtidigt kan de etniska identiteterna (innehållet) inte separeras från upplevelsen att vara antingen icke-svensk, eller icke-same, i en specifik historisk kontext - det vill säga konflikten om samernas särställning i nationalstaten Sverige. Relationen mellan samer och svenskar är alltså utan tvekan en relation präglad av en inneboende konflikt, och har vid olika tillfällen i historien resulterat i allvarliga dispyter om landrättigheter och rennäringen. Att det sedan för de allra flesta förefaller orimligt att denna konflikt skulle leda till våld betyder inte nödvändigtvis att relationerna har varit tillräckligt ”goda”, utan snarare
att den ojämlika karaktären på konflikten gör att ingen av grupperna skulle vinna på att använda våld. För det första har samerna aldrig haft vare sig de ekonomiska eller militära resurserna att föra krig mot svenskarna, och den svenska staten i sin tur skulle troligtvis anklagas för att missbruka sin makt och för att begå övergrepp mot sin urbefolkning. För det andra är det viktigt att komma ihåg att bara därför att det uppstår en allvarlig dispyt eller kamp om begränsade resurser utifrån etniska skiljelinjer, så innebär det inte automatiskt att alla människor som identifierar sig med respektive grupp har en önskan om att skada eller göra livet svårare för medlemmarna i den andra gruppen. Det är också viktigt att komma ihåg att bara därför att etnicitet utgör en skiljelinje i en konflikt, innebär det inte att gränsdragningen mellan ”vem som är vem” alltid är klart definierad (Gagnon, 2004: 9). Det räcker alltså inte med att, som Conteh-Morgans definition antyder, förklara ”etniska krig” med att de uppstår tvister eller kamp om resurser mellan olika grupper, eller att det är graden av allvar i konflikten som avgör när denna övergår i våld.
Vidare menar Gagnon mer specifikt att många beskrivningar av ”etniska krig”, framförallt kriget i forna Jugoslavien, brister i förståelse för vilken riktning våldet har, och vad våldet i sig skapar. Han menar att även det socialkonstruktivistiska perspektivet, som visserligen understryker att etniska identiteter är föränderliga, förenklar begreppet ”etnisk konflikt” genom att betrakta våldet som en direkt konsekvens av etniskt, om än konstruerat, hat. Denna förenkling innebär att vi lätt missar att det är våldet i sig som kan förändra meningen och betydelsen av etniska identiteter för att passa de intressen som har att vinna på våldet (Gagnon, 2004: 13).
4. Teoretiskt ramverk - kriget i forna Jugoslavien
Det här kapitlet behandlar mer ingående tidigare forskning om kriget i forna Jugoslavien, samt tar upp de olika teoretiska argumenten kring våldets uppkomst och orsaker som sedan används i analysen av det empiriska materialet.
4.1 Bakgrund
En av de mer uppmärksammade studierna av kriget i forna Jugoslavien är Mary Kaldors Nya
och gamla krig (2002). I boken driver Kaldor sin tes om en ny form av organiserat våld som har utvecklats under 1980- och 1990-talen. Med kriget i Bosnien som fallstudie argumenterar hon för att de nya krigen kännetecknas av en kombination av ekonomisk brottslighet, kränkningar av mänskliga rättigheter och våld riktat i första hand mot civilbefolkningen (Kaldor, 2002: 10). Kaldor menar också att de etniska motsättningarna inte var förankrade i den jugoslaviska befolkningen, men att kriget ändå både militärt och politiskt uppfattades som en konflikt mellan nationalismer av det ”traditionella essentialistiska slaget”(2002: 69). Kaldor anlägger ett konstruktivistiskt perspektiv och menar att etnicitet är något som skapas och återskapas, och att vi därför måste förstå kriget som ett led i en ”identitetspolitik” där historieskrivningen blev ett viktigt verktyg för att stärka den etniska särarten. Nya och gamla
krig var, och är fortfarande, ett välkommet bidrag till nyanseringen av den mytomspunna bilden av Balkan som ett område med inneboende rädsla och hat. Utan att för den delen göra anspråk på att kritisera Kaldors slutsats (vilka handlar om så mycket mer än vad som behandlas i den här uppsatsen), är det samtidigt viktigt att ifrågasätta till vilken grad vi kan driva denna konstruktivistiska syn på etnicitet. Till den här diskussionen bidrar Gagnon med ett alternativ till vad han kallar ”allt eller inget” –ansatser till kriget i forna Jugoslavien. Istället för att förstå etnicitet antingen som orsaken till våldet, eller som en ren konstruktion utan egentlig betydelse, menar han att vi måste erkänna etniska identiteter som ett socialt
faktum (Gagnon, 2004: 10). Istället för att argumentera för att etniska identiteter är ”på låtsas”, bör vi fokusera på vilken betydelse som fästs vid etniska identiteter i olika historiska och kulturella kontexter. Enbart existensen av kategorier såsom serber, kroater, eller muslimer säger oss ingenting om vad det innebär att vara till exempel serb i en specifik kontext, eftersom innehållet och betydelsen av dessa identiteter hela tiden förändras och endast existerar i samspel och i relation till andra etniska identiteter.
4.2 Betydelsen av identiteter
I antropologiska studier av etnicitet betonas vikten av att förstå etnicitet som en kontextbunden kategori. Även om etnicitet kom att bli, och fortfarande är, en meningsfull identitet för befolkningen i det forna Jugoslavien är det nödvändigt att förstå etnicitet som en, av flera, sociala skiljelinjer. Om vi utifrån det relationella etnicitetsbegreppet förstår etnicitet som en aspekt av sociala relationer får vi alltså inte glömma bort att det finns andra aspekter som parallellt med etnicitet, beroende av kontexten, varierar i betydelse. Till exempel menar Torsten Kolind (2002) att det i efterkrigstidens Bosnien blev påtagligt att konflikter och motsättningar inte bara handlade om etnicitet, utan att andra sociala skiljelinjer var högst levande, till exempel den mellan stad och landsbygd och mellan vanliga människor och politiker eller de som ansågs vara kriminella ”krigsivrare” (Kolind, 2002: 125-127). Det går visserligen att hävda att etnicitet var - andra identiteter till trots - det som i grund och botten definierade krigets aktörer och parter. Samtidigt menar Kolind att när användandet av icke-etniska motsättningar är konsekventa och systematiska, vilket hans studie av byn Stolac visar, måste vi förstå att användandet av identitetsskapande kategorier är mer komplext än vad begreppet ”etnisk konflikt” ger sken av.
För en bättre förståelse för etniska och nationella identiteter argumenterar Stef Jansen för att vi behöver fokusera på hur, under vilka omständigheter samt i vilken utsträckning olika typer av identifikationer ökar och minskar i betydelse (Jansen, 2005: 63). Istället för att söka endast
en riktig förklaring till kriget i forna Jugoslavien, behöver vi förstå att identitetsskapande processer inte kan separeras från våldet. Jansen menar mer specifikt att nationalistiska politiker inför upptrappningen av kriget effektivt spred det han kallar en “nationalist regime of truth”. Denna ”sanning” skapade en ny verklighet där människor tvingades rätta sig efter klart definierade nationella identiteter på ett sätt som många inte ens hade drömt om innan 1990-talet (Jansen, 2005: 49). Jansen menar att även många antropologer som bedrivit etnografisk fältarbete i efterkrigets Bosnien har tagit denna ”nationalist regime of truth” för given, vilket kanske inte är förvånande eftersom den kom att bli den referensram som människor i sin vardag rättade sig efter för att göra våldet begripligt, både under och efter kriget. Detta okritiska förhållningssätt är enligt Jansen samtidigt problematiskt, eftersom den diskursiva kunskapen som hade makt att konstruera sanningar om konflikten i själva verket blev
resultatet av samma konflikt. Ett resultat i form av klart åtskilda etniska grupper som den nationalistiska politiken hade för syfte att framtvinga (Jansen, 2005: 52). Därför menar Jansen att det som i realiteten hände under kriget har förbisetts, nämligen att diskriminering och hot om våld mot minoriteter i blandade områden tvingade människor att rätta sig efter den ”etniska logiken”. En logik där det inte fanns plats för de icke-etniska identiteter som varit betydelsefulla innan de nationalistiska kampanjerna satte igång. Till exempel fanns den tidigare i allra högsta grad levande ”jugoslaviska” identiteten inte ens med som ett alternativ när nationalistiska politiker med hjälp av kartor fastställde exakt vilka områden som var vad i Jugoslavien. Denna illusion av mosaik – bestående av klart åtskilda områden, omvandlades därför snart till ”fakta”, både för politiker, vanliga människor, och akademiker (Jansen, 2005: 51). Det är viktigt att påpeka att den statistik som låg till grund för dessa ”fakta” om olika
etniska områden var resultatet av indelning utifrån särskilda kriterier, och inte en naturlig koppling mellan nation och territorium (Jansen, 2005: 45, 60). Jansen menar att vi måste komma ihåg att när ett område på kartan till exempel klassats ”serbiskt”, innebär det endast att där, enligt de kriterier som användes innan kriget bröt ut, bodde en majoritet av människor som kan sägas vara serber, det vill säga allt mellan femtio och hundra procent (Jansen, 2005: 45). Tanken om etniskt definierade områden är alltså missledande, men eftersom denna ”sanning” tillskrevs betydelsen av ett social faktum hade den makt att skapa den sociala verklighet som vi behöver ha som utgångspunkt för att förstå hur människor skapar mening med kriget, både före, under och nu i efterhand (Jansen, 2005: 52). Det är också i ljuset av detta kunskapssystem som representationerna av kriget i utrikes media, däribland mitt material, ska tolkas. Det innebär också att det som nu kan se som en förenkling av en komplex situation inte nödvändigtvis är en medveten förenkling, driven av lathet eller brist på engagemang. I tolkningen av nyhetsartiklar om kriget blir det därför viktigt att komma ihåg att även om bilden av klart definierade grupper var manipulerad och spreds i ett särskilt syfte, så har den haft ett så pass stort inflytande att den inte heller kan avskrivas som en falsk konstruktion.
4.3 Våldets riktning - demobilisering
Gagnon menar att benämningen på händelserna 1991-1995 som ”etnisk konflikt” och sedermera ”etniskt krig” inte bara är problematisk, utan rentav en myt. Han förnekar visserligen inte att kriget skapade en etnisk diskurs, där både förövare, deltagare och offer uppfattade våldet utifrån en etnisk logik, men vidhåller att detta samtidigt kan innebära att orsakerna ändå står att finna någon annanstans än i etniska skillnader (Gagnon, 2004: 11). Istället för att acceptera att etniska motsättningar orsakade våldet, måste vi alltså ställa oss frågan om vem som skapade våldet och mot vem. Detta i kontrast till att ta diskurser om
etnicitet under kriget som ”bevis” för att det var etnicitet som kriget egentligen handlade om (Gagnon, 2004: 12). Att människor mitt i krigets vardag upplevde att de utsattes för våld som ett resultat av att de tillhörde en viss etnisk grupp är inte konstigt, eftersom det var denna logik som extrema nationalister använde för att legitimera våldet. Det kan alltså inte påstås att dessa människor, från deras perspektiv, hade fel eller överdrev betydelsen av att tillhöra den ena eller andra gruppen. Men - och detta är en viktig skillnad - bara för att det brutala våldet gjordes begripligt utifrån etniska identiteter betyder inte det att kroater, muslimer och serber plötsligt började kriga mot varandra. Beskrivningar av händelseförloppet i termer av att etniska grupperna ”slogs mot varandra” ger oss ingen förståelse för vilka som använde våld, utan istället reduceras stora grupper av människor till enhetliga aktörer som alla vill samma sak. I det här fallet förklarar det inte heller varför extrema nationalister även utförde attacker på sina ”egna”, vilket var fallet för både för kroater och för serber under kriget (Gagnon, 2004: 11). En bättre förklaring till det brutala våldet är istället, enligt Gagnon, att det handlade om att en konservativ och nationalistisk elit försökte hämma den mer pluralistiska Jugoslaviska befolkningen, vars krav på politiska och ekonomiska förändringar stred mot denna elits intressen (Gagnon, 2004: xv). Först när en “nationalist regime of truth” om distinkt skilda nationer i Jugoslavien fick tillräckligt mycket makt kunde krigshandlingar legitimeras, och då med hänvisning till de olika gruppernas ”rätt” till självständighet och suveränitet i sina majoritetsområden (Jansen, 2005: 60).
Detta innebär att våldet istället kan förstås som ett medel för politisk demobilisering snarare än mobilisering (Gagnon, 2004: 11). Detta är en viktig åtskillnad, eftersom vi med en neoprimordialistisk syn på kriget som en ”etnisk konflikt” riskerar att ta den motsatta våldsriktningen för given, det vill säga att de etniska massorna manipulerades till att hata varandra. Tvärtom var det svårigheten i att för den nationalistiska eliten spela på etnicitet som
gjorde att en etnisk konflikt blev den medvetna strategin för att få människor att inordna sig i en ny, och av denna elit, framtvingad, ordning (Gagnon, 2004: xvi). Den brutala våldsspiral som sedan följde hade i sin tur effekten att den förändrade betydelsen av vad det innebar att vara kroat, serb, eller muslim. Detta lämnade i sin tur människor utan val annat än att acceptera denna etniska diskurs och att de i grunden olika folkgrupperna på Balkan faktiskt utgjorde en fara för varandra.
Misstaget att ta för givet att människor mobiliserades för en ”etniskt konflikt”, som i sin tur ledde till våld, kommer givetvis inte från ingenstans. Av den anledningen är det viktigt att förstå representationerna av kriget som diskuteras i den här uppsatsen i ett större sammanhang. I Sverige, det land där artiklarna i mitt material har publicerats, karaktäriserades reaktionerna mot det pågående kriget ofta av en oförståelse för hur människor kunde ”bråka” om något så primitivt som ”vem man är”. I dessa icke-politiska tolkningar av kriget finns ofta ett inslag av etnocentrism. Det vill säga att de egna kulturella referensramarna tas för givna, eller att ”vi” har de rätta svaren när vi beskriver ”de andra” (Robbins, 2006: 8). I etnocentriska beskrivningar framhävs gärna betydelsen av etnicitet, religion eller kultur som särskilt determinerande för den andres handlingar. Det är också i ljuset av detta vi kan förstå varför myten om ett ”etniskt krig” på Balkan har blivit mer framgångsrik än andra, mer nyanserade, beskrivningar. Men istället för att avskriva denna etnocentriska tolkning som ett misstag, eller slump, menar Gagnon att dessa beskrivningar tjänar ett särskilt syfte, nämligen att distansera befolkningarna på Balkan från ”Väst”. Det här är också en av anledningarna till att journalistiska beskrivningar av kriget, enligt Gagnon, fortfarande tenderar att ignorera berättelser från ”marken” som motsäger denna bild (Gagnon, 2004: 5). För att bättre förstå på vilket sätt olika diskurser om kriget skapas är det alltså viktigt att ta hänsyn till den utbredda
uppfattningen om att andra världskrigets fasor aldrig skulle kunna upprepa sig här i Europa, ”hos oss”.(Gagnon, 2004: 197).
5. Analys
I analysen av det empiriska materialet har jag identifierat tre teman, eller representationer, som förekommer i medias rapportering av kriget i forna Jugoslavien. Jag har valt att kalla dessa representationer för ”primordialism och essentialism”, ”etnisk mobilisering” samt ”den primitive andre”. Jag kommer att presentera dessa separat och lägga fram min tolkning av innehållet i texterna med stöd av teoretiska återkopplingar till de olika diskurserna om ”etniska konflikter” som har diskuterats i teoriavsnitten. Jag kommer att presentera materialet dels genom att lyfta fram ett antal citat från artiklarna, men även genom att analysera materialet i sin helhet och hur det förändras över tid.
5.1 Primordialism och ”etniskt hat”
”Jugoslavien är en nation med stora etniska, religiösa och historiska motsättningar inbyggda” (”Matchen kan sluta i krig”, Sydsvenska Dagbladet, 910326)
I det här inledande citatet från en nyhetsartikel i Sydsvenska Dagbladet framträder en tydlig föreställning om att Jugoslavien vid krigsutbrottet bestod av klart definierade folkgrupper, men som i perioder har förmått undvika att kriga med varandra. I en övervägande del av de artiklar som behandlar bakgrunden till konflikten skildras de olika etniska grupperna som om de tidigare, mot alla odds, lyckats leva sida vid sida trots att de är så olika. I många beskrivningar återspeglas även ett underliggande antagande om att den etniska skiljelinjen i de sociala relationerna på Balkan alltid varit lika framträdande och tydlig som den kom att bli under det pågående kriget på 1990-talet:
”Konflikten mellan de olika befolkningsgrupperna sitter djupt i människornas själar och daterar sig i realiteten mycket långt tillbaka i tiden. (”Klarar FN eller EG att stoppa Balkankriget?”,
Skånska Dagbladet, 920826)
I flera artiklar beskrivs kriget som att det i grund och botten handlar om ”vem man är”. En intressant aspekt är också det sätt på vilket artiklarna behandlar frågan om nationell och etnisk identitet, och hur människor som kommer från det som kom att bli ”forna Jugoslavien” ska benämnas. Trots att frågan om identitet är i allra högsta grad komplex, eller kanske snarare på grund av att den i realiteten är komplex, återfinns i flertalet artiklar en påtaglig iver att beteckna människor med ”korrekt” stämpel. I redaktionernas hantering av identitetsfrågan uppstår en påtalig förvirring kring hur den etniska aspekten av kriget ska göras begriplig. Detta leder i sin tur till att denna problematik hela tiden hanteras inkonsekvent, inte sällan i en och samma artikel. I en nyhetsartikel om flyktingströmmarna från de krigsdrabbade områdena beskrivs flyktingar inledningsvis som ”tidigare jugoslaver” (min kursivering), men längre fram i texten återgår de till att vara endast ”jugoslaviska flyktingar”. (”Flyktingsamtal för stödåtgärder”, Skånska Dagbladet, 920730).
Samtidigt framstår det i ett antal artiklar som viktigt att i rapporteringen inte bara beskriva människor utifrån deras etniska tillhörighet, utan att även betona att dessa identiteter i grund och botten är, och alltid kommer att vara, detsamma. Citatet nedan är hämtat från ett reportage om en polisstyrka i Pakrac där strider utbrutit om huruvida staden ska tillhöra det utropade självständiga Kroatien eller det autonoma serbiska området. Sydsvenska Dagbladets reportrar intervjuar en av polisofficerarna och berättar:
”När vi ber att få träffa en av specialpoliserna kommer en mörkhyad man in i Srnecs5 stora
ämbetsrum. Brulic Nail härstammar från Serbiens södra delar men säger sig nu vara kroat” (min kursivering) (”I Pakrac hotade krisen bli kriget”, Sydsvenska Dagbladet 910331)
Det intressanta med reportrarnas iakttagelser är att de genom formuleringen ”säger sig nu vara kroat” är angelägna om att fastställa polisofficerens egentliga etniska identitet, trots att hans uppfattning om lojalitet alldeles uppenbart visar att betydelsen av etniska identiteter tvärtom är flytande, och kontextbundna.
Parallellt med mer essentialistiska beskrivningar av etniska grupper som i grunden olika kategorier av människor, uppstår samtidigt ett problem i rapporteringen med hur gruppen muslimer ska hanteras. Det här är en intressant aspekt av rapporteringen om konflikten, eftersom flertalet artiklar ger uttryck för ett underliggande antagande om en naturlig koppling mellan kroater, serber och givna områden. Här kan vi se hur denna representation av konflikten blir ett uttryck för diskursen om en naturlig koppling mellan nationell identitet och territorium. Jansen (2005) menar att denna dominerade syn på det internationella samhället som en ”familj av nationer” är problematisk, eftersom den helt bortser från det komplexa förhållandet mellan mänsklig tillhörighet och geografi (Jansen, 2005: 61). Den här modellen bortser från den historiska bakgrunden till olika former av identitetsskapande och territoriell tillhörighet, vilka istället presenteras som ”naturliga”. Som ett resultat av journalisternas bristande kunskap om muslimers status6 i Jugoslavien blir det också tydligt att de i första hand tänker på muslimer i termer av religion, inte etnisk tillhörighet. Av den anledningen beskrivs de i egenskap av aktör i kriget som i det närmaste ett undantag, eftersom det i den
5 Polischef för en specialstyrka i Bjelovar som inrättades för att bekämpa narkotika och ”terrorister”. 6
”Muslimer” fastställdes som en etnisk kategori i den Jugoslaviska konstitutionen 1974, så det är en etnisk benämning för de människor som idag kallas Bosnier, oavsett hur dessa människor förhöll sig till Islam. Det fanns alltså en antydan om territorial koppling till Bosnien (men inte Hercegovina, vilket betraktas som ett område där kroater bor).
dominerande diskursen om territoriell tillhörighet inte kan uppfattas som en befolkning. I en av artiklarna kan vi därför läsa något som i det närmaste kan tolkas som ett klargörande om att muslimer, trots bristen på territoriell hemvist, är aktörer i denna ”etniska konflikt”:
”… Bosnien-Hercegovina där befolkningen består av serber, kroater samt muslimer som i Jugoslavien betraktas som en folkgrupp” (min kursivering) (”Krypskyttar sprider skräck”,
Arbetet, 910920).
En vanligt förekommande representation av krigsförloppet är att etniska motsättningar antas vara orsaken till våldet, och inte tvärtom. Här finns ett underliggande antagande om att även om de etniska grupperna skulle fortsätta att bo i exempelvis ett Storserbien, eller i ett enat Jugoslavien, så skulle de ursprungliga etniska motsättningar finnas kvar. I denna diskurs blir det sätt på vilket delrepublikernas politiska företrädare och stridande förbanden hanterar den pågående konflikten sekundärt. De politiska aspekterna kommer således i skymundan, och vidare ignoreras det faktum att det trots allt inte uppstod en ”etnisk konflikt” i Slovenien och Makedonien. Genomgående anses huvudproblematiken fortfarande vara att klart definierade grupper i området har, och alltid kommer att ha, olika etniska identiteter:
”De etniska konflikterna skulle ändå finnas kvar” (”Jugoslavien snart ett nytt Libanon”7,
Skånska Dagbladet, 911028)
Problemet med denna primordiella föreställning om etniska tillhörigheter som ett ständigt underliggande hot mot fred är att den inte kan förklara varför det inte uppstod våld och krig, inte ens sporadiskt, mellan åren 1945-1991. En av de vanligaste representationerna i mitt material är just bilden av en potentiell farlig nationalism som
alltid bubblar under ytan, det vill säga att nationen som gemenskap är grundläggande och därför kan ”sparas” - snarare än försvagas och förstärkas i olika historiska kontexter8. Ett annat citat i artikeln ovan sammanfattar väl denna diskurs om en potentiellt våldsam konflikt utifrån etniska och nationella gränser:
”När de nationalistiska krafterna, som under alla år sedan kriget hållits nere, nu släpptes lösa gick de snart inte att hejda eller kontrollera”
5.2 Neoprimordialism och etnisk mobilisering
En annan viktig aspekt av medias rapportering är det sätt på vilken civilbefolkningens roll i kriget presenteras. I linje med Jansens (2005) uppfattning om att en ”etnisk mobilisering” för krig felaktigt tas för given ger mitt material uttryck för samma neoprimordialistiska diskurs att det är lätt att spela på det ”etniska kortet”. Vanligt förekommande i rapporteringen är också beskrivningar i termer av att människor i konflikten har en politisk handlingskraft. I flera formuleringar finns ett underliggande antagandet om att människor tillhörande en viss etnisk grupp också har möjlighet att välja att delta i ett krig mot de andra grupperna:
”De olika folkgrupperna har här levt i fred med varandra. Idag är det emellertid tydligt att många bosniska serber tar order från den serbiske presidenten Milosevic.” (”Jugoslavien snart ett nytt Libanon”9, Skånska Dagbladet, 911028).
I Sverige uppstod under 1993 en debatt bland riksdagspartierna om hur vi i Sverige skulle reagera på vad som hände i forna Jugoslavien, eftersom det brutala våldet mot
8 Innan kriget bestod Jugoslavien bestod av sex autonoma republiker, som därför har kunnat förstås som sex separata nationer inom den Jugoslaviska nationen.
civilbefolkningen väckte både förskräckelse, frustration och ilska. I mitt material riktar sig denna ilska inte bara mot förövare, utan även mot de människor från forna Jugoslavien som bor i Sverige. I en debattartikel i Skånska Dagbladet menar en centerpartist att flyktingar från forna Jugoslavien är ”slappa” och fega därför att de accepterar att människor av deras egna ursprung dödar varandra i kriget. Som ett uttryck för diskursen om klart definierade etniska grupper betraktas här kroater, serber och muslimer i Sverige som representanter för respektive grupps våldshandlingar i kriget:
”Tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c) uttryckte i media med stor rätta sin besvikelse över att de jugoslaver som bott i Sverige i många år tycks acceptera mördandet i sitt gamla hemland. Varför gör ingen av dem något för att få slut på dödandet och de ofattbara grymheter som begås i deras forna hemland mot människor som de tidigare åtminstone på ytan levde i fredlig samvaro med?” (”Kvinnor kan rädda freden”, Skånska Dagbladet, 930530).
I citatet ovan beskrivs den tidigare ”fredliga samvaron” mellan människor i forna Jugoslavien som i det närmaste en illusion. En intressant aspekt är också att individer som undansluppit våldet beskrivs som om de genom deras ofrånkomliga roller som parter i kriget har accepterat konflikten och därför har ett ansvar och möjlighet att välja. Det här är ett klart uttryck för diskursen om ”etnisk mobilisering”, det vill säga att civilbefolkningen inte i första hand antas vara offer för ett våld som kommer utifrån, eftersom det i den här och i flera andra artiklar finns ett antagande om att människor, innan de kan gå fria från skuld, måste de ta avstånd från det som pågår i ”deras namn”.
Även representationer som ger uttryck för den diskurs som Gagnon kallar ”fokus på det historisk och kulturellt oundvikliga i etniska konflikter” (Gagnon, 2004: xvi) är ett vanligt inslag i rapporteringen. Historiska ”fakta” används flitigt, inte bara som bakgrund till
konflikten, utan lika ofta för att förklara det fortsatta händelseförloppet. Brutala våldshandlingar görs på så sätt begripliga som något vi hade kunnat förvänta oss - bara vi kan läser på om deras historia. I en artikel i Sydsvenska Dagbladet med rubriken ”På Balkan intet nytt” kan vi till exempel läsa att tidigare, i artikeln kallade ”lyckade” konstitutionella konstruktioner som till exempel det Österrike-Ungerska imperiet, hade förmågan att hålla det etniska hatet i schack:
”…i sina bästa stunder var det en inte helt omöjlig konstruktion, som under långa perioder gjorde det möjligt för människor och olika nationaliteter och religioner att leva sida vid sida utan att nödvändigtvis skära halsen av varandra” (”På Balkan intet nytt”, Sydsvenska Dagbladet, 921122)
Citatet är anmärkningsvärt, och ett uttryck för diskursen om etniska identiteter som grundläggande, men i termer av våld också tickande bomber, där betydelsen av att vara ”kroat” eller ”serb” alltid förblir densamma oavsett om året är 1867 eller 1992. Förenklade resonemang om att det finns en historia och en version av sanningen som alla minns förstärks också i en ledare i Skånska Dagbladet, om varför serber inte godtar att leva i det ”fria” Kroatien:
”Man mindes bla. de kroatiska övergreppen mot serberna under andra världskriget” (min kursivering). (”Klarar FN eller EG att stoppa Balkankriget?”, Skånska Dagbladet, 920826).
En övervägande del av materialet ger alltså uttryck för denna neoprimordialistiska diskurs om att historien förr eller senare ”hinner ikapp”. I flera artiklar beskrivs tidigare händelser från en helt annan historisk och politisk kontext som i de närmaste slumrande – det vill säga att de
kan bevaras i sin ursprungliga form även om de paketeras upp i ett helt nytt sammanhang fyrtio år senare. Denna historiska determinisms aktualitet tas alltså för given, eftersom det i fallet med ”etniska konflikter”, till skillnad från andra historiska generaliseringar, antas finnas en bestående gemensam nämnare över tid, nämligen etnicitet och nationstillhörighet. Den här diskursen om etniska identiteters grundläggande mekanism, oavsett kontext, förmedlas även i
Sydsvenska Dagbladet:
”Det är svårt att känna igen sig på Balkan och i Centraleuropa. Eller om man så vill; på Balkan och i Centraleuropa börjar det bli som vanligt igen. Det är bara en fråga om tidsperspektiv. Det egna minnet eller historiens. ”Ruinerna står som tragiska monument över en del av Europa som aldrig tycks kunna försona sig med sin historia” (”På Balkan intet nytt”, Sydsvenska Dagbladet 921122).
I den tidiga rapporteringen från 1991-1992 beskrivs civilbefolkningen ofta i traditionella termer av en icke-aktör, skilt från de stridande förbanden. När civila skadats eller dödats tolkas det inte i första hand som att våldet används mot civilbefolkningen, utan att denna endast hamnat i skottlinjen för de strider som utkämpas för deras skull. Vidare återfinns mer andra nyanserade beskrivningar som inte tar diskursen om etnisk mobilisering för given. Dessa kombineras visserligen ofta med essentialistiska inslag om etniskt åtskilda grupper, men som ifråga om våldets riktning visar hur även våldet i sig leder till splittringar, och inte nödvändigtvis bara är ”etniskt hat” som leder till våld. Till exempel publicerar Skånska
Dagbladet en artikel med de inledande orden:
”Det spända läget i Jugoslavien söndrar de olika folkgrupperna. Även utanför landets gränser. Nybildade Serbiskt presscenter i Malmö har nyligen hotats av en företrädare för regimen, som kräver att alla serber ställer sig bakom kriget” (”Serbisk splittring i Sverige”, Skånska
Samtidigt är ett återkommande inslag i rapporteringen om dagsaktuella händelser i kriget att vanliga serber, kroater och muslimer likställs med de politiker och generaler som påstår sig representera dessa etniska identiteter och deras intresse. På det här sättet beskrivs etniska identiteterna som klart definierade och homogena parter, där alla som antas ha en viss etnisk identitet smälter samman till ett gemensamt ”de”. Beakta formuleringarna nedan:
”Häftiga strider mellan muslimer och serber” (Skånska Dagbladet, 920505)
”…600 000 serber… dessa godtar inte att leva under kroatisk överhöghet” (Skånska
Dagbladet, 911009).
”Serber och kroater slogs på torsdagen man mot man” (Skånska Dagbladet, 911018) ”Serberna... hade länge känt sig lite satta på undantag” (Skånska Dagbladet, 911028) ”Serberna påstår att… Kroaterna hävdar å sin sida” (Sydsvenska Dagbladet, 910331)
Samtidigt är användandet av de etniska kategorierna och parterna i konflikten ofta inkonsekvent. I diskursen om ”etnisk konflikt” som en konflikt om i grunden olika etniska skillnader förloras också insikten om att det exempelvis är en avgörande skillnad mellan exempelvis ”alla serber”, en serbisk stryka, eller en paramilitär grupp som påstår sig kriga för serber. Flertalet artiklar ger uttryck denna diskurs, där gränsen ofta suddas ut mellan civilbefolkning, politiska företrädare och olika krigande förband. I det här hänseendet blir citatet nedan särskilt anmärkningsvärt:
”Serber lovar att skona de civila” (Skånska Dagbladet, 26 juni, 1992).
Formuleringar i likhet med citatet ovan är vanliga, och förstärker bilden av en stark mobilisering och solidaritet enligt etniska skiljelinjer, vilken enligt Gagnon är ett av de
vanligaste missförstånden i västerländsk media av vad som egentligen hände ”på marken” (Gagnon, 2004:1, 5). Rapporteringen av den politiska händelseutvecklingen under kriget ger även i mitt material ofta intrycket av att alla med samma etniska tillhörighet vill samma sak:
”Det politiska läget blev i torsdags ytterligare komplicerat sedan serberna i Bosnien-Hercegovina utropade sin egen republik” (”EG-länder oense om erkännanden”, Arbetet, 920111)
5.3 Den primitive ”andre”
Mitt material visar också exempel på den etnocentriska utgångspunkten att etnicitet gärna används som förklarning till ”andras” konflikter, men inte våra egna. Detta är inte särskilt förvånande, då det i den västerländska upplysningstraditionen finns en idé om att den geografisk, kulturellt och politiske ”andre” är driven av primordiell passion, medan den upplysta människan drivs av förnuft. I flera artiklar framträder således bilden av en svår och omöjlig konflikt i forna Jugoslavien, tilltrasslad med känslor bortom de vanliga ”politiska” konflikter vi har i väst. När kriget har pågått ett tag blir det också allt vanligare att artiklarnas politiska analyser ersätts med en allt mer uttalad uppgivenhet inför vad som händer i de krigsdrabbade områdena. Till skillnad från den mer nyanserade bilden av civilbefolkningens utsatthet fanns representerad i rapporteringen under 1991 och början av 1992 så blir det senare allt vanligare med implicita, men även explicita, ifrågasättanden av hur människor på Balkan egentligen fungerar. Det är i dessa beskrivningar som den ökade distansen mellan ”vi” och ”dom” blir som mest påtaglig:
”Många frågar sig hur människor i dagens Europa kan föra krig med etnisk bakgrund. Aldrig mera, sa man allmänt efter andra världskriget och Hitlers judeutrotning. Detta skulle bli den verkliga läxan. Människor med olika etniskt ursprung och olika bakgrund skulle kunna leva i fred med
