Institutionen för socialvetenskap
Socionomprogrammet 210 hp
Kommunikation och yrkesidentitet
En kvalitativ studie om socionomer inom socialtjänsten och deras yrkesidentitet kopplat till
den mediala rapporteringen
Malin Pamp och Victoria Grahn Sherin
Examensarbete i socialt arbete, 15hp
Delkurs SOC 63, VT20
Examensarbete
Sammanfattning
Denna uppsats har som syfte att undersöka om socionomers yrkesidentitet påverkas av den offentliga, mediala diskursen. Vi har genomfört sex stycken semistrukturerade intervjuer med socionomer som arbetar på socialtjänsten. En intervjuguide utformades med fyra övergripande frågeställningar som användes som mall och stöd under intervjuerna.
Ur empirin har vi kunnat urskilja teman som vi har analyserat bland annat ur ett systemteoretiskt perspektiv. Våra resultat av studien är att vi kan identifiera två olika diskurser kring socionomer, dels den offentliga diskursen och dels diskursen inom socialtjänsten.
Vår slutsats av studien är bland annat att socionomers yrkesidentiteter inte påverkas av den offentliga diskursen eftersom det finns en annan, överordnad diskurs. Denna diskurs skapas inom det slutna system som är socialtjänsten och det är även inom detta system som socionomens yrkesidentitet formas.
Nyckelord: massmedia, socialt arbete, socialtjänsten, socionomer, diskurs, systemteori,
socialkonstruktivism, yrkesidentitet
Abstract
Title: Communication and occupational identity - A qualitative study on social workers in the social services and their occupational identity regarding mass media coverage.
The purpose of this study was to examine if the occupational identity of social workers is affected by mass media and their coverage. We have completed six semi structured interviews with social workers who work in the Swedish social services. An interview guide was designed with four main issues that was used as a template during the interviews.
We could, through our findings, identify themes that we analyzed with, among others, a systems theoretic perspective. The result of this study shows that we can identify two different discourses regarding social workers. One is the discourse in the media and public, one is the discourse within the social services.
Our conclusion in this study is that the occupational identity of social workers is not affected by the media because there is another, superior discourse. This discourse is created within the closed system that is the social services and it is within this system that the occupational identity is created.
Key words: mass media, social work, social services, social workers, discourse, systems theory,
social constructionism, occupational identity
Förord
Vi skulle vilja tacka vår handledare Johan Vamstad för den vägledning och det stöd han har gett oss under denna tid. Vi vill även passa på att tacka våra respondenter, utan er hade den här studien inte kunnat genomföras.
Stort tack!
Victoria Grahn Sherin och Malin Pamp
Innehållsförteckning
1. Inledning 6 1.1 Problemformulering 7 1.2 Syfte 9 1.3 Frågeställningar 9 1.4 Förförståelse 9 1.5 Arbetsfördelning 10 1.6 Disposition 10 2. Begreppslig referensram 11 2.1 Diskurs 11 2.2 Yrkesidentitet 11 2.2.1 Symbolisk interaktionism 112.2.2 Yrkesprofessionen som en social identitet 12
2.3 Sekretess och meddelarfrihet inom socialtjänsten 14
3. Tidigare forskning 16
3.1 Vad påverkar den mediala diskursen och hur uppfattas den? 16
3.2 Diskussion av forskning 18
4. Teori 20
4.1 Socialkonstruktivism 20
4.2 Diskurs och agenda 20
4.3 Media och socialtjänst som öppen eller slutna system 22
4.4 Att skilja på script och case 23
4.5 Teoridiskussion 24
5. Metod 26
5.1 Avgränsningar 26
5.2 Urval 26
5.3 Databas- och litteratursökning 27
5.4 Intervjudesign och insamling av empiri 27
5.5 Dataanalys 29
5.6 Validitet, reliabilitet och replikerbarhet 30
5.7 Forskningsetiska aspekter 30
5.8 Metoddiskussion 31
6. Resultat 33
6.1 Hur uppfattar man som socionom diskursen i stort? 33
6.2 Hur ser socionomer på rapporteringen om yrkesutövningen i media i förhållande till
sitt eget arbete samt andra socionomers arbete? 35
6.3 Upplever socionomer att socialtjänsten och socionomer har en röst i den mediala
bevakningen av arbetet och professionen? 37
6.4 Har bilden av yrket, handlingsutrymmet och utövandet förändrats (innan utbildningen i jämförelse med som yrkesverksam) för de socionomer som deltar i undersökningen? 39
7. Analys och diskussion 44
7.1 Kommunikationsmöjligheter i teori kontra praktik 44
7.2 Yrkesidentiteten i ett slutet system 45
8. Slutsatser 47
8.1 Vidare forskning 49
9. Referenslista 50
10.1 Bilaga 1. Missivbrev 53 10.2 Bilaga 2. Intervjuguide 54
1. Inledning
När vi inledde den här studien var vi båda av uppfattningen att det fanns ett sorts
spänningsförhållande mellan massmedia och socialtjänsten. Vi hade noterat, både under studietiden, men även innan, att medias rapportering av socialtjänsten var, i mycket stor utsträckning, negativt betonad. Under perioden för vårt uppsatsskrivande var fallet om “Lilla Hjärtat” aktuellt. En treårig flicka som blivit fosterhemsplacerad fick, efter beslut i rätten, flytta tillbaka till sina biologiska föräldrar där hon sedan avled till följd av vanvård.
Fallet blev en rikstäckande nyhet och den allmänna opinionen var hård och obeveklig, till en början. Socialtjänsten hade gjort fel, de ansvariga handläggarna hade brustit i omdöme och professionalitet och hade de inte handlat som de gjort skulle flickan vara vid liv idag. Efter några veckor hände något ovanligt. Handläggarna valde att gå ut i media och uttala sig om fallet. Vår uppfattning är att det är sällan som talespersoner för socialtjänsten uttalar sig, speciellt i enskilda fall. Efter att handläggarna hade uttalat sig svängde debatten och opinionen till att bli mer balanserad. Diskussionen gick från att vara svart och vit, till att befinna sig i en flytande gråskala. Här någonstans bestämde vi oss för att vi ville undersöka förhållandet mellan media och socialtjänsten närmare och då framförallt med betoning på hur en ständigt övervägande negativ rapportering påverkar
yrkesidentiteten för dem som jobbar inom socialtjänsten. Vår utgångspunkt var att den negativa rapporteringen skapade en offentlig diskurs som satte tonen för socialtjänstens arbete. Med diskurs menar vi att det finns ett visst system kring hur man tänker kring och diskuterar olika fenomen samt hur gränserna för hur man uttrycker sig kring ett fenomen ser ut och formas i gemensamma
antaganden (Giddens & Sutton, 2014).
Eftersom vi själva snart är färdiga socionomer föll det sig naturligt att snäva av undersökningen till vårt eget skrå, alltså socionomer som arbetar, eller har arbetat, inom socialtjänsten. En annan
uppfattning som vi delade inför studiens igångsättande var att socionomens yrkesidentitet är flytande och att det inte finns ett gemensamt ramverk för kåren i samma utsträckning som för många andra yrkeskategorier.
Enligt den amerikanske sociologiprofessorn Joel M. Charon (2006) beskrivs identitet som en process där det ständigt sker en utveckling. De etiketter och beskrivningar som andra människor ger en individ påverkar sättet som individen ser och förhåller sig till sig själv och andra. Charon (2006) menar även att man som individ har flera olika identitetsuppsättningar som skiftar beroende på vilket socialt sammanhang man är i. Enligt Thunborg (1999) kan en yrkesidentitet ses i termer av hur någon talar om sig själv men även hur denne agerar i olika situationer. Detta gäller såväl individuella yrkesutövare såväl som den kollektiva yrkesgruppen.
Socionomen arbetar i en ständigt föränderlig yrkeskontext. Historiskt sett har
socionomprofessionen varit präglad av värdeord som “stort hjärta” och “viljan att göra en förändring”. Socialt arbete har balanserat ett filantropiskt förhållningssätt med ett statligt ansvarstagande för
medborgarnas sociala välmående samtidigt som den altruistiska välviljan har varit utgångspunkten (Lindholm, 1993). Under 1900-talet genomgick socialt arbete stora förändringar, kanske framförallt mot neoliberala styrningsformer där fokus på individansvar genomsyrade tänkandet och de tidigare filantropiska grundvalarna fick anpassa sig till ett mer marknadslogiskt system (Dahlstedt, 2009).
Socialt arbete är ett komplext område, präglat av spänningar och motsättningar, men det är även ett område som är beroende av sin kontext. Om det så utgörs av lagar, det omgivande samhället,
kulturella aspekter, den allmänna diskursen eller medias rapportering.
Genom vår undersökning ämnar vi att svara på frågeställningen om yrkesidentiteten för
socionomer inom socialtjänsten påverkas av den offentliga diskursen. Vi finner ämnet högst relevant för socialt arbete, men även för socionomer som yrkeskår.
1.1 Problemformulering
Det har skrivits mycket om medias rapportering av socialtjänsten och det har även forskats extensivt på området. Lundälv (2004) gjorde en undersökning med socialarbetare om deras bild av medias bevakning av socialt arbete och kunde konstatera att de allra flesta hade uppfattningen att yrket beskrevs i negativ dager. Det visade sig även av Lundälvs undersökning att intervjuobjekten inte upplevde journalisterna som intresserade av det dagliga arbete utan rapporterade uteslutande när myndigheten brustit i sin verksamhet. Media beskrivs ofta som den tredje statsmakten och har stor påverkan på både opinion och samhällsdebatt, men på samma sätt som media har stor makt i det avseendet, anses även socialtjänsten tillhöra en kategori av makthavare i samhället som bör och ska granskas.
Journalistik och media har en central demokratisk roll i nyhetsförmedlingen, opinionsbildningen och granskningen av maktförhållanden och samhällsproblemen (Lundälv & Moberg, 2006). Det är inte medias uppgift att framställa olika samhällsaktörer från en eller annan sida, utan ska verka för att skapa en så trovärdig och balanserad bild som möjligt så att läsaren kan skapa sig en så
verklighetstrogen förståelse som möjligt av det omskrivna. Skillnaden mellan kritik och ifrågasättande och häxjakt kan med fördel diskuteras. Gränserna är både diffusa och i ständig rörelse beroende på mediekanal och avsändare.
Relativt få människor kommer under sitt livsspann i kontakt med socialtjänsten. Detta gör att det är svårt för allmänheten att skapa sig en bild på basis av egna erfarenheter när det kommer till att avgöra och bedöma vad som ingår och vad som inte ingår, vad som är rimligt och vad som inte är rimligt, vad som är lagstadgat och vad som inte är lagstadgat, inom socialt arbete. Massmedia blir därför en vital informationskälla för allmänheten när de bildar sig en uppfattning i frågan (Zugazaga, m.fl., 2006).
Inför den här uppsatsen frågade vi oss hur ett negativt nyhetsflöde påverkar de personer som arbetar med sociala insatser och hur de förhåller sig till det som rapporteras samt om de upplever den bild som målas upp som sann.
Tidigare forskning visar på att det finns en okunskap hos allmänheten kring vad socialtjänstens arbetsuppgifter är och att media spelar en viktig roll i formandet av allmänhetens diskurs om socialt arbete (Kagan, 2016).Vi ser att det finns en normativ dragning i att medierna är negativa i sin rapportering gällande socialtjänsten. En mer nyanserad normativ dragning, alltså hur medierna skulle kunna ta sig an rapporteringen istället, skulle exempelvis kunna innebära att medierna rapporterar en mer balanserad bild genom att öppna upp för mer komplex analys. Med balanserad bild menar vi en motvikt till den övervägande negativa rapportering som sker i dagsläget, alltså fler sakliga och neutrala skildringar. Detta kan dock inte ske så länge socialtjänsten inte öppnar upp för kommunikation eller utnyttjar de möjligheter som faktiskt finns i att ge en helhetsbild. Utan helhetsbilden kan media inte skildra något annat än den ensidiga rapportering vi ser idag.
Det är vid få tillfällen som enskilda biståndshandläggare väljer att använda sig av den så kallade
meddelarfriheten. Meddelarfrihet innebär att alla personer har rätt att kontakta massmedia i syfte att
berätta om något som kan komma att bli publicerat. Offentliga tjänstemän och myndighetsanställda har därmed rätt att, i vissa avseenden, bryta mot sekretessbestämmelserna. Att den berörda
biståndshandläggaren eller socialsekreteraren inte kan, eller vill, uttala sig leder till att media
rapporterar utan egentliga uttalanden från berörda aktörer inom socialtjänsten vilket i sin tur påverkar den bild av socialtjänsten som allmänheten sedan skapar sig (Lundälv, 2004).
Enligt Pollacks (2004) moraliska panik-teori skapas en “vi och dem”-känsla genom
massmediernas sätt att skriva. “Vi”, i det här fallet, är massmedierna. Samhällsaktörerna representerar “dem”. Den här känslan ger ett ökat avstånd till händelserna i fråga och kan ses som en förklaring till allmänhetens inställning till det omskrivna (Pollack, 2004). Oavsett om media beskriver en händelse som positiv eller negativ kan man, enligt den här teorin, se att allmänheten kommer att reagera på det. Konsekvenserna för en ensidig rapportering av ett specifikt skrå är bland annat att den mediala bild som skapas sätter en diskurs kring hur samhället och medborgaren ser på det specifika skrået och dess legitimitet i utförandet av arbetet.
En annan aspekt av medias rapportering är att vi kan se att det tenderar att finnas två skildringar av socialtjänsten när vi har sökt efter underlag till vår uppsats. Den ena skildringen är socialtjänsten som offer för politiska beslut och en allt strängare budget som leder till nedskärningar. I denna skildring förstår man att socialtjänsten är en myndighet som arbetar för människors bästa under de
förutsättningar som finns. Den andra skildringen är socialtjänsten, samt enskilda medarbetare, som förövare där rapporteringen handlar om felbedömningar som har fått negativa konsekvenser för de människor som socialtjänsten säger sig vilja hjälpa. Gemensamt för båda skildringar är att man sällan nämner att socialtjänsten arbetar med olika lagrum, bland annat socialtjänstlagen (2001:453) och
offentlighets- och sekretesslagen (2009:400), som påverkar både handlingsutrymme och möjlighet till
kommunikation med utomstående.
presstalespersoner som sköter all kommunikation med media. Detta sammantaget med att polisen faktiskt kan släppa sekretessen när en förundersökning är gjord leder, enligt oss, till att allmänheten upplever en annan öppenhet och kommunikationsmöjlighet hos polisen än socialtjänsten.
En annan parallell till andra yrkeskategorier är att det finns en otydlig arbetsbeskrivning för just socionomer. Oftast beskrivs yrket mest som att “man arbetar med människor” och att det är “brett”. Alla har någon gång under sitt liv kommit i kontakt med läkare, lärare och bibliotekarier. Det är möjligt att gemene man inte kan beskriva en läkares arbetsdag från morgon till arbetsdagens slut men det finns en konsensus kring vad yrket i stort innefattar. Få har dock en lika bra uppfattning om vad en socionom gör i praktiken. Vi tror att den här otydligheten i arbetsbeskrivningen i kombination med en komplicerad relation till media påverkar socionomens yrkesidentitet, men hur? Detta planerar vi att försöka besvara genom att göra kvalitativa intervjuer med ett antal yrkesverksamma socionomer som arbetar eller har arbetat inom socialtjänsten.
Inom ramen för den här uppsatsen är vi intresserade av att undersöka hur socionomer påverkas av att tillhöra en yrkeskategori som ofta återkommer och kritiseras i den mediala bevakningen samtidigt som utrymmet för påverkan på innehållet är nästintill obefintligt.
1.2 Syfte
Syftet är att undersöka den offentliga diskursen om socialtjänsten och hur den eventuellt påverkar socionomers yrkesidentitet.
1.3 Frågeställningar
Undersökningens frågeställningar är följande:
1. Hur uppfattar man som socionom den offentliga diskursen?
2. Hur ser socionomer på rapporteringen om yrkesutövningen i media i förhållande till sitt eget arbete samt andra socionomers arbete?
3. Upplever socionomer att socialtjänsten och socionomer har en röst i den mediala bevakningen av arbetet och professionen?
4. Har bilden av yrket, handlingsutrymmet och utövandet förändrats under arbetslivet för de socionomer som deltar i undersökningen?
1.4 Förförståelse
Vår uppfattning när vi formulerade vårt syfte till uppsatsen var att media generellt rapporterar på ett negativt sätt när det gäller socialtjänsten och att media i synnerhet väljer att fokusera på
omhändertagande av barn och fall där klienter farit väldigt illa. Vår upplevelse var även att media rapporterar utifrån vinkeln “den utsatta enskilda individen” som kämpar mot “systemet/den ansiktslösa och hänsynslösa myndigheten”.
1.5 Arbetsfördelning
Arbetsfördelningen i arbetet har i stort varit jämn mellan de två författarna. Hela det första kapitlet och dess innehåll har arbetats fram tillsammans för att säkerställa att uppsatsens problemområde, syfte och frågeställningar är formulerade i samförstånd. När vi sedan började söka efter passande teorier och begrepp delades arbetsbördan upp så att vi på varsitt håll fördjupade oss i en jämn mängd material. För att effektivisera arbetet komponerade vi utkast om vad teorierna innehöll och vad som var relevant för vår studie, detta underlättade även när vi skulle avgöra vilka element i teorierna som kunde hjälpa oss att underbygga resonemang och analyser. Utifrån dessa utkast formulerade vi sedan en större text med valda teorier, begrepp och referensramar som vi sedan utvecklade och bearbetade tillsammans. Metodkapitlet är även detta framarbetat tillsammans. Vi sökte litteratur som gav oss förslag på intervjumetoder och vi har tillsammans diskuterat fram urvalsmetod, avgränsningar och intervjuguide. Missivbrevet som vi skickade ut till våra intervjupersoner är formulerat av den ena författaren och granskad av den andra författaren innan den skickades till deltagarna i studien. Intervjuerna delades upp mellan författarna och endast en av oss närvarade vid varje intervju,
anledningen till detta motiveras och diskuteras i kapitlet om metod under 5.4 Insamling av empiri och
intervjudesign. Transkriberingarna delades upp mellan författarna och analys av materialet
genomfördes på varsitt håll för att möjliggöra en bredare analys och förhoppningsvis öka chansen att hitta intressanta perspektiv och teman. Valet av relevanta citat för att illustrera resultatet samt en sammanfattning av våra fynd och observationer gjordes av författarna tillsammans. Texten i resultatet är dock skriven av den ena av författarna. Analyskapitlet är framarbetad tillsammans eftersom det krävde omfattande diskussioner och tolkningar av vårt material kopplat till våra valda teorier samt det rådande kunskapsläget.
1.6 Disposition
Uppsatsen består av åtta kapitel samt referenslista och bilagor. Det första kapitlet består av en inledning med en presentation av vårt problemområde och varför vi har intresserat oss av att
genomföra en studie med detta ämne. Sedan följer syfte, frågeställningar samt disposition. Det andra kapitlet består av en begreppsbeskrivning där vi beskriver och definierar begrepp som är relevanta för vår studie. Kapitel tre är en redovisning av tidigare forskning av vårt ämne ur både en svensk och internationell kontext. I det fjärde kapitlet presenterar vi vilka teorier och referensramar vi har använt oss av i studien. Det femte kapitlet är en redovisning av metod, urval, intervjudesign, avgränsning och hur vi har analyserat vår empiri. Vi diskuterar även tillförlitligheten och etiska aspekter. I det sjätte kapitlet presenterar vi våra resultat. I uppsatsens sjunde kapitel analyserar vi vårt resultat utifrån de fynd vi gjort tillsammans med de teorier och centrala begrepp vi utgått från. Därefter följer det åttonde kapitlet där vi sammanfattar våra slutsatser av undersökningen.
2. Begreppslig referensram
2.1 Diskurs
I kapitel tre, där vi presenterar teorier, kommer vi att utveckla begreppet diskurs och dess innebörd vidare. Här presenterar vi enbart vilka olika typer av diskurser uppsatsen behandlar. Uppsatsens syfte nämner offentlig diskurs, med “offentlig” menar vi både den mediala och den allmänna diskursen. I de fall vi menar diskursen i media eller allmänheten särskiljer vi dessa för att förtydliga vilken vi syftar till i respektive sammanhang. I de fall vi hänvisar till den mediala och allmänna diskursen sammantaget använder vi begreppet “offentlig diskurs”.
2.1 Yrkesidentitet
2.1.1 Symbolisk interaktionism
Filosofen och socialpsykologen George Herbert Mead var en av dem som delvis utvecklade den symboliska interaktionismen. Symbolisk interaktionism är ett socialpsykologiskt perspektiv där man försöker komma underfund med och förklara hur människors tankar, beteenden och känslor påverkas av andras (faktiska eller upplevda) närvaro. Utifrån det här perspektivet menar man att en människas handlingar och vem en människa är, endast kan förstås om man sätter personen i relation till andra individer. Man menar vidare att individuella handlingar alltid är intimt sammankopplade med andra, större sociala sammanhang. Den sociala verkligheten och människan i sig utvecklas och förändras ständigt eftersom människan ändrar och påverkar föreställningar och intressen hos andra människor i en slags dynamisk interagerande process (Mead, 1976).
Vi kommer främst att använda den symboliska interaktionismen som ett övergripande ramverk för hur vi valt att tolka begreppet identitet samt hur identiteten formas och utvecklas. Inom ramen för vår uppsats tycker vi att Meads begrepp spegeljag och identitet är intressanta att redogöra för. Med spegeljag menar Mead (1976) att en människas självbild och dennes föreställningar om identitet utvecklas i interaktion med andra individer. Detta innebär att personen speglar sig i omgivningens uppfattningar och bedömningar av en själv. Vidare påverkas de egna handlingsstrategierna samt hur man värderar sig själv av andras uppfattningar och detta skapar i sin tur det sociala jaget eftersom den självupplevda identiteten formas och påverkas i den sociala kontexten och samspelet.
När det gäller begreppet identitet så menar Mead (1976) att även den utvecklas i den sociala processen. I och med att individer ständigt förändras i förhållande till sin sociala omgivning så blir identitet något flytande, dock bygger en person upp sin identitet genom olika roller som man spelar, både generella, offentliga och diffusa och genom denna växelvisa sociala interaktion fastställs identiteten (Mead, 1976).
Sociologen Erving Goffman förespråkar den gren inom symbolisk interaktionism som kallas för den dramaturgiska skolan. Goffman (2014) menar att social interaktion kan liknas vid en teaterscen och det som utspelas på denna mellan pjäsens olika aktörer. Han menar vidare att målet för allt socialt
beteende är att övertyga omgivningen om vilka aktörerna är, eller vill vara. Detta kallar Goffman för att “spela roller”. Rollerna spelas både i samspel med andra på Goffmans teaterscen, men även i ensamhet. I Goffmans begreppsvärld är det rollerna som utför de sociala förväntningar som finns i och med en specifik social status. Kopplat till detta fångas signalerna sedan upp av de människor som befinner sig i det sociala samspelet. Goffman delar upp scenen i två delar: en bakre del, där rutinen förbereds, och en främre del, där själva framträdandet utspelar sig. Själva definitionen av ett framträdande är att människor, genom att styra den information som förmedlas, påverkar andras uppfattningar om dem själva. De ageranden som är fastställda redan i förväg och som uppvisas under ett framträdande kallar Goffman för roll eller rutin. Publikens förväntningar blir i ett sådant skede infriade eftersom aktören uppträder som förväntat. Goffman (2014, s. 207) hävdar att: “en social inrättning är varje plats som omges av bestämda gränser för varseblivning och där en speciell aktivitet regelbundet äger rum.” Varje given social inrättning består av grupper med människor som
tillsammans samarbetar för att definiera situationen för publiken. Motsättningar brukar tonas ner medan överensstämmelser framhävs. Om aktörerna plötsligt börjar agera på sätt som inte
överensstämmer med definitionen, till exempel med oavsiktliga gester, kan definitionen störas och då hotas den konsensus som finns på plats. Goffman (2014) menar att den här typen av ram kan tillämpas på alla sociala inrättningar.
Social roll definieras av Goffman som rättigheter och skyldigheter som förverkligas och som är
sammankopplade med status, i någon form. En social roll involverar flera olika roller och samtliga av dessa roller uppvisas av aktören. När en individ ikläder sig en etablerad, social roll så är det högst troligt att personen kommer lägga märke till att det redan finns en utarbetad, formulerad och speciell fasad för rollen ifråga. Goffman menar att detta beror på att givna sociala roller tenderar att bli institutionaliserade, vilket i sin tur leder till att publiken och omvärlden skapar förväntning på rollen som både är diffusa men även stereotypa. I förlängningen gör detta att rollen cementeras och blir varaktig, oavsett vilka typer av uppgifter som är kopplade till den (Goffman, 2014).
Vi anser att Goffmans perspektiv gällande roller och aktörer är intressant när det kommer till att förstå hur en social roll skapas, och då främst på arbetsplatsen. Detta är relevant då vi menar att den sociala rollen är sammankopplad med skapandet och fasthållandet av yrkesidentiteten.
2.1.2 Yrkesprofessionen som en social identitet
Enligt den amerikanske sociologiprofessorn Joel M. Charon är identitet och social interaktion starkt sammankopplade. Identitet beskrivs som en process där det ständigt sker en utveckling. Social
interaktion är, enligt Charon (2006), det som driver själva förändringen av identiteten och resultatet av förändringen är därför avhängig andra människors agerande. De etiketter och beskrivningar som andra människor ger en individ påverkar sättet som individen ser och förhåller sig till sig själv och andra. Charon (2006) menar även att man som individ har flera olika uppsättningar identiteter.
I forskningsarbetet Managing Identity: Identity Work, Personal Predicaments and Structural
Circumstances av sociologiprofessorn Tony J. Watson (2008) beskriver författaren hur det finns
mängder av olika verklighetsbeskrivningar och att det i varje givet socialt sammanhang i sin tur finns flera olika diskurser att tillgå. Detta, tillsammans med exempelvis kulturella föreställningar, gör att det finns olika föreställningar om hur en individ ska bete sig och vara, alltså flera olika sociala identiteter som en person anamma. De här sociala identiteterna formas av de rådande
föreställningarna, men även av och i de situationer och krav som diskurserna stipulerar (Watson, 2008).
I vår studie är det den sociala identiteten som människor skapar i sin yrkesprofession som är mest relevant och då främst i frågan om hur man kan förstå det identitetsarbete som formas kopplat till yrkesrollen.
Den amerikanske psykologen Blake Ashforth menar att en individs identitet är det
grundfundament som denne utgår ifrån när det gäller beslutsfattande och livsval. Ashforth (Ashforth et al., 2008) skriver att det, på grund av detta, är lämpligt om den här identiteten påverkas och formas i och av interaktionen med den sociala identitet som tillhör yrkesrollen. Forskaren och
företagsekonomen Mats Alvesson skriver, tillsammans med Hugh Willmott, professor i
organisationsteori, i forskningsarbetet Identity Regulation as Organizational Control: Producing the
Appropriate Individual att när anställda inom en organisation identifierar sig med organisationen
sänks deras handlingsalternativ, vilket i sin tur skapar mindre friktion och motstånd mellan anställda och arbetsgivare eftersom de anställda går på företagets/organisationens linje och önskan. De anställdas personliga mål överensstämmer med organisationens mål vilket gör den gemensamma målbilden tydlig och detta kan i viss mån betraktas som något positivt (Alvesson & Willmott, 2002).
Det finns många definitioner av begreppet yrkesidentitet. Enligt Thunborg (1999) kan en yrkesidentitet ses i termer av hur någon talar om sig själv men även hur denne agerar i olika situationer. Detta gäller såväl individuella yrkesutövare såväl som den kollektiva yrkesgruppen. Yrkesidentitet som begrepp kan ses på olika sätt, dels som en del av en människas totala identitet där individen förenas med sitt yrke men även som något kollektivt, där en grupp personer som arbetar inom en samma verksamhet innehar gemensamma handlings- och interaktionsmönster, föreställningar och värderingar (Pingel & Robertsson, 1998).
Sahlin-Andersson (1994) menar att yrkesidentiteten, i likhet med Goffmans sociala roller, kan ses som en social identitet som skapas av, samt skapar, de förväntningar som finns kring hur någon kommer att agera. Yrkesidentiteten är konturlös och i ständig återskapning mellan grupper och individer. Sahlin-Andersson (1994) menar vidare att en yrkesidentitet är en social identitet som är avhängig andra aktörer och hur dessa agerar när det kommer till handlingsmönster, värderingar och föreställningar. Yrkesidentiteten, enligt Sahlin-Andersson (1994), skapas och vidmakthålls i en specifik yrkespraktik.
2.2 Sekretess och meddelarfrihet inom socialtjänsten
Enligt Ekroth och Fridström Montoya (2014) kännetecknas svenska myndigheter av en öppenhet gentemot medborgarna. Sedan 1700-talet råder den så kallade handlingsoffentlighetsprincipen som innebär att för att kunna bidra till ett fritt meningsutbyte och djuplodande upplysning så “skall varje svensk medborgare ha rätt att ta del av allmänna handlingar” (Tryckfrihetsförordningen, 1949:105).
Socialtjänsten lyder dock under strikta sekretessregler vilket innebär att en socialarbetares handlingsutrymme styrs av det ramverk som sekretesslagarna utgör (Ekroth & Fridström Montoya, 2010). OSL, offentlighets- och sekretesslagen, är till för att skydda känsliga uppgifter om enskilda individer. Informationen ska vara av sådan art att det kan uppstå betydande skada för den enskilde individen om informationen hanteras ovarsamt. Inom OSL kan man skönja två olika typer av sekretess: röjandesekretess och utnyttjandesekretess. Röjandesekretessen delas upp i tre olika delar: Handlingssekretess som innebär att det är förbjudet att lämna ut handlingar som är sekretessbelagda och tystnadsplikt, vilket innebär att det är förbjudet att röja heliga uppgifter muntligen. Tystnadsplikt återfinns i regeringsformen (RF) 1 § 2 och fungerar som ett undantag i yttrandefriheten för
tjänstemän. Den tredje delen är agerandesekretess vilket innebär att det är förbjudet att röja
sekretessbelagd information genom olika typer av ageranden. Utnyttjandesekretess innebär att det är förbjudet att för egen vinning utnyttja och använda hemliga uppgifter (Ekroth & Fridström Montoya, 2010).
I OSL 10 § 27 står det att uppgifter utan hinder kan lämnas ut till myndigheter, med undantag för socialtjänst och hälso- och sjukvård. Däremot finns det ett antal undantagssituationer där
socialtjänsten har rätt och möjlighet att bryta sekretessen. Enskilda klienter kan häva sekretessen om de så behagar, då i form av att de ger samtycke till att uppgifterna lämnas ut.
Enligt Lundström (2004) kan de strikta sekretessreglerna innebära att representanter för
socialtjänsten begränsar sina svar vilket kan få till följd att allmänheten uppfattar och tolkar det som att socialtjänsten inte tar ansvar för sitt agerande i vissa fall samt att de inte gör pålitliga och
välgrundade bedömningar. Lundström (2004) menar även att detta skulle kunna vara en av anledningarna till att:
1. Representanter för socialtjänsten ibland beskrivs och målas upp som byråkratiska, fyrkantiga, kalla, svaga och okunniga samt till den bild som finns.
2. Att media har ett bristande intresse av att förmedla en dynamisk bild av socialtjänsten.
Meddelarfrihet innebär att alla personer har rätt att kontakta massmedia i syfte att berätta om något
som kan komma att bli publicerat. Offentliga tjänstemän och myndighetsanställda har därmed rätt att, i vissa avseenden, bryta mot sekretessbestämmelserna. Meddelarfriheten anses vara vital gällande transparensen i samhället, för att ge medborgarna en chans till insyn samt för att skapa möjlighet att
lyfta och ibland avslöja om det finns missförhållanden på en arbetsplats eller i något annat avseende (Lundälv & Moberg, 2006).
3. Tidigare forskning
Vi har valt att använda oss av tidigare forskning i vår uppsats på basis av dess relevans för vår frågeställning samt vårt syfte. När det gäller forskning kopplat till massmedia och socialt arbete finns det mycket skrivet om hur massmedia framställer socialtjänsten, däremot finns det inte lika mycket om socialtjänstens upplevelser kopplat till hur professionen och hur det sociala arbetet framställs.
3.1 Vad påverkar den mediala diskursen och hur uppfattas den?
I en studie som Lundström (2004) har gjort analyserade man svenska tidningars beskrivning av socialt arbete och kom fram till att 61 procent av rapporteringen var negativ eller neutral. I studien kunde man se en skillnad på lokaltidningar och rikstäckande tidningar. De lokala tidningarna tenderade att i större utsträckning rapportera i positiva ordalag om problemlösande nysatsningar, till exempel öppningar av nya enheter eller verksamheter, medan de rikstäckande tidningarna ofta innehöll reportage som handlade om konflikter och spänningar mellan till exempel myndigheter och den enskilde (Lundström, 2004). 61 procent av rapporteringen var, som tidigare nämnts, negativ eller neutral. Författarna jämförde resultaten med liknande studier från England, där siffran var 80 procent samt USA, där siffran var 13 procent. Författarnas slutsatser av studien var att den neutrala
rapporteringen ofta byggde på vardagliga berättelser, framförallt lokalt, och ofta var socialarbetare avsändare av informationen. Den kritiska rapporteringen bestod framförallt av två teman. Dels av “övergripande funktionskritik” som ofta levererades avandra myndigheter, till exempel att polis uttalade sig kritiskt mot socialtjänst. Dels skildrades kritiska reportage där socialt arbete “trampade på individen”. Texterna utgick från enskilda människors utsatthet där man kunde identifiera ett tydligt offer för socialtjänstens arbete (ibid).
Zugazaga m.fl. (2006) genomförde en fokusgruppstudie bland socialarbetare och allmänheten i Florida med syfte att kartlägga socialarbetares och allmänhetens uppfattning om den mediala
skildringen av yrkesgruppen. Studien refererar till tidigare forskning, bland annat från Storbritannien som genomfördes 2005 av Bob Franklin där 92 procent av de 3000 tillfrågade socialarbetarna ansåg att personalens moral och anda tog skada av den mediala rapporteringen. 80 procent upplevde att förmågan att rekrytera och behålla personal potentiellt försämrades på grund av hur medierna rapporterade om socialt arbete. Resultatet av studien som genomfördes bland Floridas socialarbetare visade att 65 procent av respondenterna ansåg att den mediala rapporteringen var negativ.
Respondenterna fick bland annat skatta hur de uppfattade medias skildring av socialarbetares effektivitet på en femstegsskala där 58 procent av socialarbetarna hade skattat att skildringen
uppvisade yrkesutövningen som ineffektiv och nästan en femtedel skattade skildringen som att yrket var totalt ineffektivt. Allmänhetens attityd var dock övervägande positiv men svarade att de var medvetna om negativa skildringar av framförallt fall som rörde barn. Forskarnas analys av studien är att media har en stor påverkan dels på socialarbetare och dels på allmänheten eftersom det endast är
en liten del av allmänheten har erfarenhet av personlig kontakt med socialarbetare. Man menar att allmänhetens bild av yrket skapas av media och därmed riskerar att påverka rekrytering, finansiering, självbild och prestationer hos socialarbetare (Zugazaga m. fl. 2006).
I en artikel från 2001 utforskar Patrick Ayre medias bidrag till formandet av narrativet kring socialt arbete med inriktning på barn (child protection). Bakgrund till studien är en serie skandaler på 70-, 80-, och 90-talet, där sexuella övergrepp på barn uppmärksammades stort i media. Han menar att dessa skandaler ledde framförallt till tre saker som skulle påverka medias, och i förlängningen allmänhetens uppfattning om ämnet:
1. En upprörd allmänhet krävde att berörda myndigheter skulle hållas ansvariga för det som skett. 2. Publiceringen av detaljerade utredningar av övergreppen.
3. Införandet av hårdare riktlinjer och lagstiftning som preventiva åtgärder för att berörd aktör lättare ska kunna förhindra att övergrepp på barn sker.
Enligt Ayre (2001) skulle granskningen av socialt arbete med barn som följde skandalerna kunnat leda till en positiv förändring i form av att fler preventiva åtgärder införs, samt en större transparens för att myndigheter lättare ska kunna hållas ansvariga för det arbete de ska genomföra. Det som istället hände var att fördomar och missriktat fokus och skuld introducerades i debatten med en stark misstro till myndigheter som följd. En bidragande faktor till detta menar Ayre (2001) är att media väljer att rapportera om fall som fångar och engagerar läsare och att rapporteringen ofta får sensationella inslag.
“News journalists are not in the business of faithfully recording current events, they are in the business of finding, constructing and selling news (Ayre, 2001, s. 889)
Författaren menar vidare att rapporteringen i media målar upp en ambivalent bild. Å ena sidan finns en bild av socialarbetare som gör för lite, de beskrivs som inkompetenta, handlingsförlamade och naiva. Å andra sidan beskrivs de som en yrkesgrupp som gör för mycket, de missbrukar sin auktoritet, omhändertar barn och saknar motiv i sina handlingar. Denna dubbelsidiga rapportering, menar Ayre (2001), cementerar bilden av socialarbetare som en yrkesgrupp som allmänheten har låg tilltro till. I likhet med Zugazaga (2006) fastställer Ayre (2001) att allmänheten har begränsad kontakt och
erfarenhet med och av socialarbetare vilket gör att allmänheten är beroende av medias rapportering för att få uppfattning och bilda en attityd om hur arbetet går till.
En studie från 2016 som genomfördes i Israel syftade till att kartlägga sambandet mellan
allmänhetens kunskap om och attityden till socialarbetare (Kagan, 2016). Studien fann att det fanns ett samband mellan hög kunskap om ett yrke och en positiv attityd till yrkesgruppen och att mindre
erfarenhet av socialarbetare utan bilden byggde på mediala berättelser eller rykten om yrkesgruppen. Endast 26 procent svarade att de upplevde att socialarbetare framställdes negativt i media. Yrket hade en låg status hos respondenterna och exempel på associationer var dåliga arbetsvillkor, dålig lön och byråkrati. Studien jämförde socialarbetarnas position med andra yrken bland annat psykologer, sjuksköterskor och livscoacher och det framgår att socialarbetare rankas lägre än alla andra akademiska utbildningar när respondenterna fick uppskatta respektive yrkesstatus (Kagan, 2016). I en studie av Brunnberg (2001) där syftet var att undersöka hur den mediala rapporteringen påverkar arbetet och verksamheten på socialtjänsten både i Sverige och England var resultatet hos de svenska socialarbetarna både positivt och negativt. Socialarbetarna uppgav att medias rapportering hade en stor påverkan på yrkets status som de upplevde var medelhög eller låg men successivt höjdes. En aspekt av deras upplevelse av den mediala rapporteringen var att trots att de tyckte att den var övervägande negativ och dyster så kunde de se att den i vissa fall leder till positiva förändringar i form av verksamhetsutveckling och omorganisationer. Detta som följd av uppmärksammade ärenden som visar på brister i systemet (ibid).
Sammanfattning av forskningen
Flera av dessa studier drar slutsatsen att allmänheten i väldigt liten utsträckning kommer i personlig kontakt med socialarbetare och att kunskapen om yrket och yrkesutförandet som en följd av detta är begränsat (Kagan, 2016; Zugazaga m. fl, 2006; Ayre, 2001). Resultatet av detta, menar forskarna, är att allmänheten är beroende av medias skildringar och berättelser för att skapa sig en bild och attityd om socialarbetare, media spelar därför en stor roll i att forma en diskurs genom valet av fall och ämnen. Man kan även se en skillnad i förekomsten av positiva och negativa reportage i lokal media jämfört med nationell media (Lundström, 2004). Lokal media tenderar att visa en mer positiv bild i form av en utveckling av lokalsamhället medans rikstäckande media tenderar att visa på spänningar mellan myndigheter och individer (ibid). Forskningen visar även att det kan finnas en positiv effekt av negativ och granskande rapportering eftersom det i vissa fall kan leda till en utveckling och
förbättring av arbetet (Brunnberg, 2001).
3.2 Diskussion av forskning
Forskningen vi hade tagit del av, både i form av artiklar och litteratur, ger en samstämmig bild av dels huruvida den mediala rapporteringen är positiv eller negativ samt hur socialarbetare upplever att rapporteringen påverkar yrkets status och allmänhetens kunskap. Utifrån detta kan vi potentiellt göra två olika antaganden. Vi kan anta att den mediala rapporteringen är övervägande negativ och att den forskningen vi har funnit ger en representativ bild över hur det sociala arbetet representeras i det offentliga. Ett annat antagande kan vara att de forskare och författare som genomfört dessa
negativ eftersom yrket tidigare har varit lågstatus, diskursen om socialt arbete länge har varit kritisk till utförandet och att de därför inte lägger märke till att bilden i media kanske är mer nyanserad än vad man uppfattar eller tar del av och att, framförallt kvalitativa studiers utgångspunkt och
genomförande, eventuellt är påverkade av detta. Inom ramarna för vår studie kommer vi utgå från att det första antagandet stämmer, forskningen är samstämmig eftersom det finns en övervägande negativ skildring av socialt arbete i media.
4. Teori
Här kommer vi redogöra för element och utgångspunkter i vår uppsats som förtydligar vilka ansatser och begrepp vi grundar vår undersökning på. I vår undersökning har vi som utgångspunkt att den mediala diskursen om socialtjänsten och socialt arbete huvudsakligen är negativ. I detta avsnitt ska vi tydliggöra begreppet diskurs och presentera teorier kring den mediala diskursen som stödjer vår utgångspunkt. Vi ska även tydliggöra begreppet yrkesidentitet eftersom det är centralt i vår undersökning.
4.1 Socialkonstruktivism
I vår undersökning har vi socialkonstruktivism som ramverk och förklaringsmodell, med detta menar vi att det är ett omfattande synsätt som vi anser hjälper oss att förklara på vilket sätt våra övriga teorier, begrepp och företeelser konstrueras. Vi använder socialkonstruktivism som en ontologi, det vill säga ett grundläggande sätt att förklara hur världen är beskaffad (Sohlberg & Sohlberg, 2019). Enligt socialkonstruktivism är alla sociala företeelser helt eller delvis socialt skapade av samhället i stort eller av grupper av människor. Även sociala problem kan förstås med socialkonstruktivism genom att man i samhället gemensamt gör en viss fråga till ett problem (Giddens & Sutton, 2014). Ett mer radikalt perspektiv inom socialkonstruktivism är att även verkligheten i stort kan ses som en social konstruktion och att man kan se både sociala, fysiska och immateriella ting och företeelser som konstruktioner eftersom det enligt teorin inte finns en objektiv sanning, utan hela verkligheten är alltid sedd genom en kulturell och historisk lins (Sohlberg & Sohlberg, 2019). Vår utgångspunkt är dock att det framförallt är sociala företeelser och beteenden som är konstruerade eftersom det inte är relevant för vår studie att diskutera hur man kan tolka övriga företeelser i verkligheten. Konstruktivister vill förklara och utforska konstruktionen av företeelser för att lättare kunna förstå problemet; man kartlägger problemets historia och utveckling, tar reda på vilka aktörer är som har haft påverkan på konstruktionen och man betraktar hur konstruktionen av problemet ser ut (Giddens & Sutton, 2014). Genom att applicera ett socialkonstruktivistiskt perspektiv kan man även förstå varför man betraktar vissa problem som oerhört viktiga medan andra problem knappt nämns (ibid).
Vi ämnar ge en fördjupad bild om hur konstruktioner påverkar vårt problemområde i stycket om diskurs och dagordningsteorin där vi mer detaljerat förklarar hur media har en påverkan i att konstruera bilden och diskursen av sociala problem och socialt arbete.
4.2 Diskurs och agenda
Begreppet diskurs innebär att det finns ett visst system kring hur man tänker kring och diskuterar olika fenomen samt hur gränserna för hur man uttrycker sig kring ett fenomen ser ut och formas i gemensamma antaganden (Giddens & Sutton, 2014). För att kunna analysera en diskurs utgår man från premissen att språket är en grundläggande del som hänger ihop med de andra elementen som
analyseras, därför bör man ta stor hänsyn till hur språket används (ibid). Studier av en diskurs bygger till exempel på detaljerade analyser av texter eller redogörelser av fenomen där man studerar hur något beskrivs och i sin tur hur beskrivningen i texterna formar idéer, ideologier eller sociala
strukturer i samhället. Giddens och Sutton (2014) nämner i sina texter att Michel Foucault, vars idéer om diskurs har haft stort inflytande på samhällsvetenskap, menar att makt verkar genom diskurs. Genom att expertdiskurser ofta har inflytelse på allmänhetens attityd om ett ämne så kan diskurser oftast bara bemötas och ifrågasättas av andra expertdiskurser. Kunskapen som experter använder sig av för att påverka diskurser blir därför ett verktyg för att erhålla och behålla makten om ett visst ämne. Detta gör att diskurser i vissa fall kan begränsa andra alternativa sätt att tänka på (ibid). I vår
undersökning utgår vi från, med hjälp av tidigare forskning, att media har stort inflytande över diskursen om socialtjänsten och socialt arbete. Media är nödvändigtvis inga experter på det ämne de rapporterar om utan här ligger makten över diskursen snarare i den stora plattformen som media besitter och som socialtjänsten inte har samma tillgång till.
En teori som vi anser har stor relevans för den diskurs som råder gällande socialtjänsten och socionomer är the agenda setting theory. I mitten på 1960-talet skapade medieforskaren Maxwell McCombs och Don Shaw the agenda setting theory, eller dagordningsteorin. Under det amerikanska presidentvalet 1968 undersökte de två forskarna olika väljares mediekonsumtion och då främst de väljare som ännu inte bestämt sig för vilken kandidat de skulle rösta på. Undersökningen fokuserade på medias påverkan på intervjuobjektens åsikter om vilka valfrågor som var viktiga respektive oviktiga. Resultatet av McCombs och Shaws forskning visade på att medias dagordning i mångt och mycket satte allmänhetens dagordning. Detta innebär att det som media ansåg vara vitala
samhällsfrågor korrelerade med vad allmänheten ansåg vara vitala samhällsfrågor (McCombs, 2006). Ytterligare någonting som man kan utläsa ur McCombs och Shaws forskning är att allmänhetens verklighetsbild var starkt påverkad av den information och budskap som media bestämde sig för att förmedla. Även mängden information påverkade allmänhetens verklighetsbild. McCombs och Shaw (2006) slår fast att media spelar en väsentlig roll kopplat till allmänhetens dagordning.
Kritiker till dagordningsteorin menar dock att den omgivande miljön spelar en stor faktor gällande vad allmänheten och media reagerar på, alltså att närmiljön är avgörande för dagordningen.
Journalisten och författaren Walter Lippman är upphovsman till begreppet och konceptet pseudo-omgivning. Lippman menade att den bild som människor har i sitt medvetande inte är fullständig i relation till det verkliga livet, därav benämningen pseudo-omgivning. Vidare hävdade Lippman att människors beteenden stammar ur deras respektive pseudo-omgivning och inte den faktiska verklighet de lever i. Enligt McCombs (2006) styrker Lippmans åtskillnad mellan omgivning och
pseudo-omgivning dagordningsteorin.
Vi anser att dagordningsteorin ger en fördjupad förståelse kring den makt som massmedia har i sättandet av dagordningen och diskursen i samhället samt hur allmänhetens uppfattning om problem
agerar och reagerar på och av sin pseudo-omgivning, alltså en omgivning som media eventuellt skapar, kan hjälpa oss att förstå hur allmänhetens bild av socionomer och socialtjänsten kan se ut samt ge en förklaring till den rådande diskursen.
4.3 Media och socialtjänst som öppna eller slutna system
Kärnan i systemteori grundas i cybernetiken som växte fram under 1940- och 50-talet när man inom militärindustrin var i behov av att kontrollera missiler och modellerna tillämpades då på slutna maskinsystem. Cybernetiken har stor betydelse i införandet av begreppet feedback som är den självkorrigerande och återkopplande princip för alla kretslopp i naturen, detta var ett nytt perspektiv som stod utanför det mekaniska tänkandet om orsak och verkan (Öquist, 2018). Feedback innebär att vi inte kan stå utanför och kontrollera något utan att själva vara beroende av informationen inom systemet. Modern systemteori har lämnat maskinsystem bakom sig och från 1960-talet så började teorin tillämpas på andra system i samhället, till exempel organisationer för att förstå funktioner, mönster och sammanhang (ibid). Vad är då ett system? Systemteori menar att samhället att uppbyggt av system från mikronivå till makronivå. Ett system kan vara ett familjesystem, ett grannskapssystem, ett myndighetssystem eller ett politiskt system. Dessa system kommunicerar med ett informations- och feedbackflöde både internt i det egna systemet och externt med andra system. Förhållandet i och mellan systemen är inte enkelriktat utan större system består av mindre system som påverkar informationsflödet. Processen av energi och information som flödar påverkas därför av
komponenterna i systemet och de faktorer som möjliggör eller förhindrar feedback (Payne, 2015). Systemteori menar att man endast kan förstå ett problem, oavsett nivå, om man ser problemet i relation till det egna systemet samt hur det interagerar med andra system eftersom en stor förklaring till hur systemet ter sig ligger i förmågan till korrigering och återkoppling enligt principen om feedback (Healy, 2014; Öquist, 2018). Negativ feedback i systemet innebär kort en korrigering och reglering, positiv feedback resulterar i en förstärkning av ett mönster eller en företeelse i hur systemet agerar. Vi har funnit att teorin inom systemteori om system som mer eller mindre öppna och slutna lämpar sig för att förklara vårt forskningsproblem.
Om man betraktar socialtjänsten och media som makrosystem så kan man se att energiflödet (i det här fallet i form av information och kommunikation) in och ut ur de olika systemen skiljer sig åt. I det här sammanhanget har socialtjänsten, som system, ett behov av kontroll över den information som ges ut, där sekretessen är en faktor för kontrollbehovet. Detta menar Öquist (2018) är en typ av
informationsförlust, i detta fall för socialtjänsten. Behovet av kontroll samt bristen på in- och utflöde skapar en förlust av korrigerande feedback för systemet i form av att den mediala kommunikationen begränsas till vad som är möjligt inom ramarna för socialtjänstlagen (2001:453) och offentlighets- och sekretesslagen (2009:400). Denna informations- och feedbackförlust leder därför till att systemet blir mer slutet och avskärmat på grund av att extern feedback är en förutsättning för självreglering,
uppsikt över, och justering av, systemets funktioner (Healy, 2014). I motsats till detta har vi
makrosystemet som, inom ramen för vår uppsats, är media, vars huvuduppgift är att ha ett utflöde av energi och information till omvärlden. Eftersom detta utflöde från ”media-systemet” sker oavsett hur kommunikationen med socialtjänsten ser ut så kan media, och i förlängningen allmänheten, skapa sig ett narrativ och en uppfattning om vad som händer i ”socialtjänst-systemet”.
Ett annat begrepp som är centralt i förhållande till det relativt slutna system som är socialtjänsten är grindvakter, eller avsaknaden av sådana. System som är slutna kan ha en grindvakt vars uppgift är att öppna upp systemet för in- och utpassering av information och energi för att motverka
feedbackförlust. I problemområdet nämndes bland annat polisen som en yrkesgrupp som också arbetar under sekretess men som till exempel har kommunikationsavdelningar som arbetar med media. Trots att polisen i vissa avseenden också kan betraktas som ett slutet system så har de grindvakter i form av dessa kommunikationsavdelningar som öppnar upp systemet för information, alltså in- och utflöde av energi. Socialtjänstens avsaknad av, åtminstone tydliga, grindvakter är ytterligare en faktor som gör att systemet ter sig som slutet (Öquist, 2018).
4.4 Att skilja på script och case
Inom systemteori pratar man om att det inom systemen, och mellan system och omvärld, finns hierarkiska nivåer och gränser mellan dessa. Öquist (2018) beskriver nivåerna som en trappa där de högre nivåerna alltid är överordnade de lägre nivåerna eftersom beslut och aktioner som fattas på högre nivå “rinner ner” och påverkar och kalibrerar det som händer på de lägre nivåerna. Vidare menar Öquist (2018) att den viktigaste kommunikationen mellan två system händer när gränserna i systemen och nivåerna möts, interagerar och samspelar. Gränserna mellan dessa nivåplan måste upprätthållas för att helheten i systemet ska fungera och kommunikationen mellan nivåerna ska endast ske på gränsvillkoren, så kallade script, och aldrig i det enskilda fallet, så kallade case.
Enklare förklarat innebär script att fokus i ett narrativ ligger på strukturer, långa trender och ett övergripande perspektiv och case betyder tvärtom ett fokus på enstaka händelser (Öquist, 2018). En konkretisering av det senare är till exempel snabba politiska beslut som fattas efter en enskild
uppmärksammad händelse. Inom systemteorin menar man att fixeringen vid enskilda händelser (case) gör att vi hindras från att se saker i ett större och längre perspektiv och att det i själva verket är där förklaringen till problem och företeelser ofta finns.
I förhållande till kommunikationen mellan socialtjänst och media så kan man förklara deras olika syn på problem som att socialtjänsten tenderar att utgå från script och media utgår från case. Till exempel så kan man tänka sig att det kan erbjuda en förklaring till varför det finns en stor skillnad i hur dessa system kommunicerar med varandra och omvärlden. Socialtjänsten är en stor myndighet som består av många mindre enheter som bland annat förhåller sig till lagar, politiska beslut samt den enskildes intressen. Socialtjänstens perspektiv är att det behövs en helhetssyn på arbetet som bedrivs
eftersom det finns så många faktorer som påverkar hur arbetet i systemet fungerar. Enskilda fall kan inte ge en generell förklaring till hur socialt arbete på socialtjänsten bedrivs i stort och att både orsaken och lösningen på sociala problem har en komplexitet som måste ses i ett större och mer långsiktigt perspektiv. Medias perspektiv är att det finns ett allmänintresse i att lyfta och rapportera om enskilda fall, dessutom är medias syfte att skapa en så verklighetstrogen redogörelse som möjligt och att inte anpassa rapporteringen till någons fördel (Pollack, 2004). Det ligger i medias funktion att vara granskande och att rapportera från verkligheten vilket gör att det är svårt att inta ett
helhetsperspektiv i alla redogörelser för olika skeenden.
4.5 Teoridiskussion
Kritik som framkommit när det gäller systemteori är att det kan vara svårt att förklara varför vissa samband existerar, eller varför vissa skeenden uppstår på de sätt som de gör. Kritikerna hävdar att det inte finns någon möjlighet till kontroll inom systemet i fråga om de effekter som insatserna har, eftersom det inte går att veta hur vilka delar som kommer påverka varandra och med vilken kraft (Payne, 2015). Enligt Payne menar kritikerna vidare att teorin förutsätter att förändring kommer att påverka men att det i praktiken är svårt att bevisa.
När det gäller socialkonstruktivismen tar exempelvis Burr (2003) upp att det finns kritik på flera olika nivåer. Hon hävdar att en stor del av kritiken kan riktas mot socialkonstruktivismen ansats gällande psykologi och dess användningsområden. Enligt socialkonstruktivismen är psykologi i mångt och mycket överflödigt, speciellt fördjupande kunskap om individens sätt att tänka och agera eftersom allt detta redan kan förklaras på samhällsnivå, när dessa diskurser har blivit klarlagda (Burr, 2003). Burr tar även upp kritik kring att socialkonstruktivismen sätt att se på individen, som enbart en
sammansättning av olika sociala konstruktioner, vilket lämnar väldigt lite utrymme för individuell påverkan (Burr, 2003; Larsson, 2014).
Även diskursbegreppet har kritiserats. Winther Jørgensen och Phillips (2000) framhåller att avvägningen mellan vad som är diskursiv praktik och icke-diskursiv praktik är problematisk då gränsdragningen är så diffus. Detta innebär att det är svårt att särskilja de skeenden och processer som har en så pass signifikant samhällspåverkan att de kan klassas för diskurs från de skeenden och processer som blir tagna ur ett särskilt sammanhang och som endast anses vara en diskurs (Sohlberg & Sohlberg, 2019). Ytterligare kritik gentemot diskursbegreppet är den bristfälliga teoretiska förståelsen när det kommer till individ- och grupprocesser (Winther Jørgensen och Phillips, 2000). Winther Jørgensen och Phillips menar även att diskursbegreppet är otydligt när det kommer till individers språkbruk och hur kontrollerat detta är i förhållande till den rådande diskursen, exempelvis om individen påverkas så pass starkt av diskursen att språket förändras.
Enligt Nilsson (2001) har dagordningsteorins kritiker fem punkter som de anser är vitala att lyfta fram och som teorin inte tar hänsyn till. Den första punkten handlar om de sammanhang som
medierna valt ut och dessa aspekter är också med och tävlar om vad som blir viktigt och inte. Den andra punkten pekar på att medierna själva inte är opåverkade av utomstående faktorer. Den tredje kritiken omfattar medborgarnas icke-homogena gruppsammansättning och att budskap kan tas emot på mängder av olika vis beroende på individ och sammanhang. Det är inte heller uteslutande media som påverkar medborgarna, andra faktorer spelar in i vad medborgarna anser som relevant och viktigt. Den fjärde punkten handlar om det faktum att det kan finnas andra dagordningar, förutom mediernas, som medborgarna blir påverkade av. Den sista kritiken innefattar mediebranschen och pekar på att de finns olika viljor och aktörer som tävlar sinsemellan och detta styrkeförhållande är inte statiskt, utan förändras över tid (Nilsson, 2001).
Vi finner att socialkonstruktivismen, diskursbegreppet och dagordningsteorin är relevanta för vår undersökning, trots den kritik som finns. Vi anser att medias rapportering utgör en betydande del i formandet av olika diskurser samt även den bild som samhället skapar sig kring ett specifikt ämne eller skeende, i vårt fall innebär detta exempelvis socialtjänsten. Dessa tre teorier tillsammans gör att vi kan skapa oss en större och djupare förståelse för just skapandet av diskurser.
5. Metod
I detta avsnitt ska vi presentera vald metod, urval, tillvägagångssätt. Vi kommer även föra ett resonemang om studiens tillförlitlighet, om den är replikerbar samt hur vi har gått till väga för att analysera vår empiri.
5.1 Avgränsningar
Undersökningens syfte är att ta reda på hur socionomers självbild och yrkesidentitet påverkas av den mediala bevakningen av socialtjänsten. Vi har därför valt att avgränsa undersökningen till personer med en examen från socionomprogrammet och som arbetar eller har arbetat på socialtjänsten. Vi anser att det är relevant och intressant att undersöka yrkesidentiteten hos människor som ingår i vår blivande profession och har därför valt att inte inkludera andra yrkesgrupper trots att de kanske utför liknande arbete på socialtjänsten. Vi har valt att avgränsa undersökningen till socialtjänsten som arbetsplats på grund av att det dels är en myndighet som finansieras med skattemedel dels är det en av de största arbetsgivarna för socionomer. Anledningen till att dessa faktorer är relevanta är att vi antar att det kan finnas ett större motiv för media att granska en stor myndighet som är finansierad med offentliga tillgångar. Sammanfattningsvis motiverar vi vår avgränsning med att det är en arbetsplats som många socionomer har arbetslivserfarenhet av och som blir omnämnd i media i större
utsträckning än en mindre privat aktör.
5.2 Urval
Vi har valt intervjupersoner utifrån ett par olika urvalsmetoder: dels är vårt urval målinriktat eftersom vi endast önskade intervjua personer som var relevanta för forskningsfrågorna samt var inom ramarna för vår avgränsning och dels använde vi oss av en urvalsmetod som innebar att vi initialt sökte efter intervjupersoner i våra kontaktnät (Bryman, 2011). Vi började med att skicka ut förfrågningar till arbetsplatser och socionomer på de socialtjänster som vi har besökt under utbildningen eller på andra sätt har kommit i kontakt med. För att säkerställa att resultatet inte påverkas av att någon av oss hade en relation till en intervjuperson, till exempel från vår verksamhetsförlagda utbildning, så
genomfördes intervjun av den av oss som inte kände personen sedan tidigare. Vi har genomfört sex stycken intervjuer. Fem av respondenterna arbetar för närvarande på socialtjänsten och en av respondenterna har arbetat på socialtjänsten tidigare men arbetar just nu på socialförvaltningen. Det var fem kvinnor och en man. Åldern på respondenterna varierade mellan 28 till 54.
Arbetslivserfarenheten från socialtjänsten var mellan två år till 15 år.
På grund av att vi har valt att intervjua myndighetsutövare så kan det påverka resultatet om yrkesidentitet i undersökningen eftersom socionomer som arbetar inom organisationer och företag på utförarsidan gissningsvis upplever en annan typ av kontakt med media. Deras arbete med klienter sker till exempel när insatser redan har beviljats vilket gör att den allmänna bilden av deras arbete
rimligtvis skiljer sig åt från bilden av socialtjänsten. Om vi hade intervjuat två olika grupper av socionomer så hade resultaten möjligen varit jämförbara för att se någon eventuell skillnad i deras upplevelser men på grund av tidsramen för vår undersökning så väljer vi att endast intressera oss för yrkesidentiteten hos socionomer på socialtjänsten. Enligt Bryman (2011) så är resultatet av en kvalitativ studie endast generaliserbar till den del av populationen som ligger till grund för urvalet. För vår studie så innebär det att vi endast skulle kunna generalisera resultatet på socionomer som arbetar på socialtjänsten i Stockholm, vi anser dock att vårt urval är för litet för att kunna säga att studien är generaliserbar på populationen inom vårt urval. Den empiri som vi insamlar kommer vara inte vara omfattande nog för att vara representativ. En faktor att ta hänsyn till är att alla våra
intervjupersoner arbetar i olika kommuner i Stockholm som eventuellt kan ha annorlunda
förutsättningar och erfarenheter än socionomer som arbetar på andra platser i landet, även detta bidrar till att vi inte kan generalisera vårt resultat på den övriga populationen.
5.3 Databas- och litteratursökning
Innan vi påbörjade vår studie undersökte vi vilket underlag som redan fanns i ämnet. Det visade sig relativt snart att det skrivits mycket om media och socialtjänsten, framförallt hittade vi många
examensarbeten som tagit sig an ämnet från olika synvinklar. Vi började med att gå igenom dem som hade störst relevans för vårt syfte och våra frågeställningarna med fokus på de som publicerats i närtid. I vårt urval av examensarbeten gick vi sedan igenom den litteratur som använts för att se om det fanns litteratur och artiklar av relevans för oss. Vi fann även här att det skrivits ett antal böcker på ämnet (se tidigare forskning).
Vi gjorde databassökningen i Google och DiVa där vi hittade många av de examensarbeten vi sedan använde oss av och valde då sökord som: media, socialt arbete, social work, socialtjänsten, socialarbetare, socionomer, massmedia.
Vi har i använt oss av både svensk forskning och forskning genomförd i USA, Storbritannien och Israel. I forskningen som är gjord i andra länder har man studerat socialarbetare (social workers), trots att det inte är samma yrkestitel som socionom så anser vi att resultaten har relevans för vår
undersökning eftersom vi är av uppfattningen att yrkesutövandet är jämförbart med arbetet som socionomer gör i Sverige.
5.4 Intervjudesign och insamling av empiri
För att hitta personer som kunde ställa upp i undersökningen började vi med att ta kontakt med socionomer i vårt kontaktnät och bad sedan om hjälp med att komma i kontakt med fler
intervjupersoner. När vi fått kontaktuppgifter till personer som hade tackat ja till att bli intervjuade skickade vi vårt följebrev på mail för att de skulle få ta del av information bland annat om
oss vid eventuella frågor eller funderingar. Därefter bokade vi in tider för intervju som vi sedan tidigare hade bestämt skulle ske per telefon. Intervjuernas deltagare var en av oss och en intervjuperson, anledningen till detta var dels för att säkerställa att intervjun inte påverkades av eventuella relationer till intervjupersonen. Vi ansåg dessutom att det potentiellt skulle bli svårt att höra varandra om det var tre personer i samma telefonsamtal och att det skulle kunna resultera i bortfall av information. Eftersom vi inte kunde se varandra så föredrog vi att intervjupersonen inte skulle behöva fundera på vem som frågade vad. Varje samtal inleddes med en sammanfattning av följebrevet och syftet med intervjun för att de skulle få en konkretisering av vilka element vi var särskilt intresserade av att utforska tillsammans med intervjupersonen. Sedan påminde vi intervjupersonen om att intervjun skulle spelas in, för att sedan transkriberas och användas som material för vår analys i undersökning, och försäkrade oss om att vi hade deras godkännande för detta.
Vi genomförde semistrukturerade intervjuer där vi utgick från en intervjuguide med utvalda teman och huvudfrågor som besvarar våra frågeställningar. Detta eftersom det tillät oss att utgå från
förberedda frågor men analysera och förstå intervjupersonens tolkning av dessa företeelser för att därefter kunna anpassa intervjun fortsatt efter den insamlade empirin (Bryman, 2011). Begreppen som vi kopplade till våra frågeställningar kan framkalla olika associationer och tolkningar hos
intervjupersonerna vilket också kunde komma att kräva anpassning av frågorna under intervjun. Utformningen av vår intervjuguide (Bilaga 2) baserades på våra frågeställningar som fungerade som fyra teman under vilka vi formulerade frågor som gav intervjupersonerna möjlighet att reflektera och utforma svar som representerade deras personliga erfarenheter av vårt problem. Syftet med en intervjuguide är att den ska fungera som en minneslista över viktiga element för undersökningen samtidigt som den är tillräckligt flexibel för att anpassa frågor och ordning, dels i den pågående intervjun men även inför kommande intervjuer (Bryman, 2011). Intervjuguiden har arbetats fram utifrån våra frågeställningar och stor vikt har lagts vid att frågorna är formulerade på ett sådant sätt att det finns en tydlig koppling till undersökningens syfte. För att bjuda in till reflektion och öppna upp för personernas egna berättelser har vi undvikit att ställa ledande frågor utan snarare formulerat frågorna deskriptivt för att ge intervjupersonerna utrymme att beskriva företeelser på ett mer uttömmande sätt. Strukturen på intervjun bearbetades fram och genomgick mindre förändringar mellan den första och sista intervjun och vi som genomförde intervjuerna hade avstämningar efter varje intervju för att utforska om vi kunde göra förbättringar inför nästa intervju.
Alla intervjuer genomfördes som tidigare nämnts per telefon och fyra av intervjupersonerna genomförde intervjuerna hemifrån och två av intervjupersonerna befann sig på sin arbetsplats. Intervjuarna genomförde alla intervjuer hemma. Klimatet i intervjuerna var öppet och inbjudande och vi fick vid alla intervjuerna uppfattningen om att respondenterna tyckte att det skulle bli kul att delta samt att det var ett intressant tema vi skulle avhandla. Intervjuerna tog mellan 35–50 minuter att genomföra. I vår intervjustruktur hade vi en inledande del där vi presenterade oss för varandra och vi
