Notskrift och inspelning som underlag
för
musikalisk analys
Av
Gunnar
Ermedahl
Efter inspelningsteknikens tillkomst har notskriften som traditionellt underlag för musikalisk analys framför allt på d e t musiketnologiska området allt- mer kommit att diskuteras.
Före inspelningarna, f ö r e »den djupfrysta musi- ken., var notskriften d e n e n d a form g e n o m vilken man, förutom gehörsvägen vid direkt framförande, kunde inhämta, »lära» sig ny musik. Inom åtskil-
liga genrer idag, t e x inom populärmusik och folk- musik har, i d e n mån notskriften där alls har haft
någon särskild betydelse, d e n n a notskriftens funk-
tion ersatts av inspelningen på band eller grammo-
fonskiva, också förmedlad g e n o m radio o c h TV. Vid musikanalys d ä r e m o t har någon form av not-
skrift, så länge d e n har funnits, varit d e n musikens
uppenbarelseform som man vanligen utgått ifrån.
Och så är i h ö g grad fallet än idag. Det är d å natur-
ligt att fråga sig, sedan inspelningen övertagit e n del av notskriftens traditionella funktion: Kan inspel- ningen, » d e n djupfrysta musiken. e r b j u d a några fördelar, eventuellt vara e n bättre uppenbarelse- form än notskriften, även vid musikanalysen?
Svaret härpå beror, givetvis, på vad som skall analyseras o c h vart analysen syftar. Utan tvekan är det så att inspelningen innehåller eller »får med» mycket av d e t s o m notbilden ( d e n »gängse») ute- sluter, särskilt ( m e d e n notskriftsfärgad tankegång) »avvikelser» från standardiserade skaltyper, ryt- miska o c h agogiska särdrag etc, dvs drag som ofta men inte alltid rör d e mindre eller »lägre »stilistiska komplexen, s o m t e x personstilsdrag eller dialektala särdrag. Naturligtvis kan särdrag, s o m finns i in- spelad musik m e n som inte brukar uttryckas i »gängse» notskrift, vara av sådan betydelse och så frekventa att d e medverkar till att bestämma stilen.
De
kan d å i viss utsträckning uttryckas visuellt ge- nom olika slags tillägg i notskriften eller g e n o m kommen tarer.Ofta är d e t emellertid så, att d e n musikaliska analysen siktar till att få g r e p p o m mera genom-
och övergripande gestaltmässiga kvaliteter hos mu-
siken av avgörande betydelse för d e n jämförande stilanalysen. De hitintills brukliga analysmetoderna tar alla i större eller mindre grad hänsyn till musi-kens gestaltmässiga kvaliteter och »grammatiska» egenskaper. Det är d å ett faktum att d e t tycks vara svårt att få g r e p p o m dessa (gestaltmässiga) kvali- teter utan hjälp av någon form av visuell kod. H u - ruvida här vår vanliga notskrift ä r d e n bästa kan naturligtvis diskuteras; i vilket fall s o m helst t o r d e d e t vara d e n idag mest kända och brukade. D e n har utbildats under lång tid, främst med syftet att till- godose praktiska behov, vilket syfte knappast torde kunna uppfyllas utan att d e t medbringar även e n viss »musikförståelse». Huruvida d e använda ana- lysmetoderna i g r u n d e n är resultatet av »notbun- denhet» eller »ett notslaviskt synsätt,, utbildat ge- nom århundradena före uppfinnandet av inspel- ningstekniken är möjligen e n felställd fråga. Kvar står: 1) att notskriften fungerat så och 2 ) att möj-
ligheterna till att grunda analysen direkt på d e t in- spelade ljudförloppet bör undersökas.
För närvarande arbetar man i Musikakustiska forskningsgruppen vid Tekniska högskolan i Stock- holm med ett program för »automatisk» framställ- ning av notskrift av inspelad enstämmig musik. H ä r har redan resultat nåtts som visar att inspelningen på nytt sätt kan tas som utgångspunkt för analys- ändamål; så kan t e x egenskaper s o m utgör väsent- liga kriterier f ö r melodiska likheter uttryckas utan att någon notskrift har setts. Resultatet har nåtts »på vägen,, under utvecklandet av notskrivarpro- grammet; man skulle kunna säga att datamaskinen p å detta stadium har utfört något av d e n »förana- lys», som e n mänsklig hjärna utför vid transkribe- ring. Skillnaden ä r d e n att datamaskinen har ett
så mycket bättre »minne», d e n kan direkt och
mycket snabbt ta fram och exakt ange relevanta data utan att behöva »se» någon notskrift. En män-
niska måste nämligen först se notskriften f ö r att åstadkomma samma sak. Så kan t e x datamaskinen automatiskt räkna fram fördelningen av e n inspelad melodis sammanlagda tontid f ö r d e olika tonhöj- derna, ett som d e t förefaller viktigt kriterium för melodilikhet.
U n d e r alla förhållanden kan e n noteringskod knappast användas utan kunskap o m och hänsyns- tagande till d e n musik d e n representerar. Det är
samma sak, s o m att användningen av d e t latinska alfabetet förutsätter kunskap o m d e olika språk för vilka d e t används och s o m verkligen »låter» helt olika: engelska, tyska, franska etc. Kunskap o m mu- siken är alltid nödvändig. Ett speciellt kodsystem för varje musik/språk är irrte alltid nödvändigt för en fruktbar analys. Tvärtom, för jämförande analy- ser ä r enhetlighet e n fördel.
Problemet skall därför antagligen inte formuleras
som vilken form s o m är bast, i meningen att den e n a skulle kunna ersätta d e n andra utan snarare vil- ken som bäst motsvarar d e syften man har. Bagge behövs. D e n visuella kodens fördelar ligger i dess gestaltåtergivande förmåga, inspelningens i dess in- formationstäthet och i möjligheten till att genom automatisk registrering snabbt minneslagra och be arbeta väsentlig musikalisk information.
