Thérese Djure & Alexandra Lazzarini Örebro universitet
Sammanfattning
Psykisk ohälsa ökar för de flesta grupper i Sverige, men minoritetsgrupper är mer utsatta än andra. Syftet med vår studie var att ta reda på hur situationen ser ut för HBTQI-individer i Sverige och skapa underlag för att kunna underlätta för denna utsatta grupp. Utifrån Meyers minoritetsstressmodell och Neffs definition av självmedkänsla vill vi svara på frågan om det finns något samband mellan minoritetsstress och psykisk hälsa hos HBTQI-individer och om självmedkänsla i så fall medierar detta förhållande. Deltagarna bestod av svensktalande personer över 18 år som identifierar sig som HBTQI. Dessa rekryterades via Facebook och andra internetbaserade forum. Mätinstrumentet var en online-enkät där konstruktet psykisk hälsa definierades som grad av ångest- och nedstämdhetssymtomatologi och grad av livskvalitet. Enkäten mätte även konstrukten självmedkänsla och minoritetsstress. Resultaten visade att det finns ett signifikant positivt samband mellan graden av minoritetsstress och graden av ångest- och nedstämdhetssymtomatologi. Högre grader självmedkänsla var kopplat till lägre grader psykisk ohälsa och högre grader livskvalitet. Självmedkänsla var kopplat till proximal minoritetsstress men inte distal minoritetsstress. En mediationsanalys visade att självmedkänsla har en signifikant medierande effekt på förhållandet mellan minoritetsstress och psykisk ohälsa. Sammanfattningsvis visade sig självmedkänsla vara en viktig faktor för att förstå förhållandet mellan minoritetsstress och psykisk ohälsa och är därmed något som framtida interventioner mot psykisk ohälsa hos HBTQI-individer bör fokusera på.
Nyckelord: HBTQI, minoritetsstress, självmedkänsla, psykisk hälsa
Handledare: Matilda Wurm Psykologi kandidatuppsats
The mediating effect of self-compassion on the negative consequences of minority stress in LGBTQ-individuals
Thérese Djure & Alexandra Lazzarini Örebro university
Abstract
Mental illness is increasing in Sweden, and minority groups are more at risk than others. The purpose of our study was to determine what the situation is for LGBTQ-individuals in Sweden and create a basis to aid this group. Based on Meyer's minority stress model and Neff’s definition of self-compassion, we want to answer the question regarding if there is a connection between minority stress and mental health in LGBTQ-individuals, and if self-compassion mediates this relationship. The participants consisted of Swedish-speaking people over the age of 18 that self-identify as LGBTQ. These were recruited via Facebook and other internet-based forums. The measurement was an online-survey where the construct mental health was defined as degree of anxiety- and depression symptomatology as well as quality of life. The survey also measured the constructs self-compassion and minority stress. The results showed a significant positive relationship between minority stress and degree of anxiety- and depression symptomatology. Higher degrees of self-compassion were related to lower degrees of mental illness and higher degrees of quality of life. Self-compassion was related to proximal minority stress but not distal minority stress. A mediation analysis showed that self-compassion has a significant mediating effect on the relationship between minority stress and mental illness. In conclusion, self-compassion was proven to be an important factor in understanding the relationship between minority stress and mental illness and is therefore something future interventions targeting mental health in the LGBTQ community should focus on.
Keywords: LGBTQ, minority stress, self-compassion, mental health
Supervisor: Matilda Wurm Psychology, C-essay Spring semester 202
Effekten av självmedkänsla på de negativa konsekvenserna av minoritetsstress hos HBTQI-individer
De flesta individer i Sverige kommer någon gång i livet att uppleva en period av psykisk ohälsa och denna negativa samhällstrend är ett problem som får allt mer
uppmärksamhet. Enligt folkhälsomyndigheten lider 17% av den svenska befolkningen mellan 16–84 år av psykisk ohälsa. Dessa siffror representerar en ökning av psykisk ohälsa bland den svenska befolkningen från 2006 till 2018 (Folkhälsomyndigheten, 2020). Med kännedom om att psykiskt välmående försämras är det viktigt att försöka ta reda på varför.
Det finns samhällsgrupper som är mer utsatta för trenden av ökande psykisk ohälsa. En av dessa grupper är individer som utgör köns- eller sexualitetsminoriteter (Salim et al., 2019). Ett paraplybegrepp för alla köns- och sexualitetsminoriteter är HBTQI, vilket står för “homosexuella, bisexuella, transpersoner, personer med queera uttryck och identiteter och intersexpersoner” (Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter, 2019). Det finns mycket forskning som påvisar att individer med denna typ av minoritetsstatus lider av psykisk ohälsa i större utsträckning än de som inte tillhör en minoritet (Borgogna et al., 2019; Bränström, 2017; Job & Williams, 2020; Meyer, 2003). En av utmaningarna psykologisk forskning står inför idag är att undersöka varför HBTQI-individer i högre grad lider av psykisk ohälsa samt att försöka utforma metoder för att underlätta för denna grupp.
En välanvänd modell som ämnar beskriva den unika stress personer med
minoritetsidentiteter upplever är minoritetsstressmodellen utvecklad av Ilan Meyer (Meyer, 2003). Minoritetsstressmodellen baseras på både psykologiska och sociologiska teorier för att beskriva hur olika förhållanden i den sociala miljön har en negativ inverkan på individens psykiska välmående (Meyer, 1995). Modellen baseras på två huvudsakliga
som är mer objektivt och utanför individen såsom diskriminering eller våld. Den andra minoritetsstressprocessen är proximal, här återfinns sådant som är mer subjektivt och inom individen. De tre formerna av proximal minoritetsstress är: förväntan på avvisande, döljande och internaliserad homofobi. Förväntan på avvisande innebär att en individ med en
minoritetsidentitet förväntar sig att bli avvisad om andra får reda på identiteten. Döljande är när HBTQI-individer döljer sin minoritetsidentitet från en eller flera människor i sitt liv. Internaliserad homofobi är när individen införlivar negativa åsikter och bilder från omvärlden in i den egna självbilden (Meyer, 2003). Det finns således många olika sätt minoritetsstress kan påverka en individ.
Det genomförs forskning kring hur HBTQI-individer hanterar minoritetsstress och stigma. Ett koncept som används allt mer är självmedkänsla där studier försöker undersöka relationen mellan minoritetsstress och självmedkänsla, och den kombinerade effekten på psykisk ohälsa (Williams et al., 2017; Crews & Crawford, 2015; Vigna et al., 2018; Vigna et al., 2020). Självmedkänsla kan delas upp i tre huvudsakliga delar: själv-vänlighet, delad mänsklighet och mindfulness. Själv-vänlighet innebär att individen är förstående mot sig själv, istället för dömande och överdrivet självkritisk. Delad mänsklighet innebär att individen kan se sina erfarenheter som gemensamma med andra istället för unika. Mindfulness handlar om att ha ett balanserat förhållningssätt till ens egna smärtsamma tankar och känslor, istället för att överidentifiera sig med dem (Neff, 2003). Det kan följaktligen finnas en möjlighet att använda självmedkänsla för att minska effekten av minoritetsstress.
Tillämpningen av självmedkänsla på minoritetsstress är ett område som har börjat utforskas mer. Genom att undersöka upplevt stigma har en studie genomförd i USA visat att självmedkänsla har en medierande roll på den negativa effekten av stigma på livskvalitet hos sexuella minoriteter (Fredrick et al., 2020). Ett annat sätt självmedkänsla har applicerats är genom att endast titta på själv-acceptans, vilket kan ses som en del av själv-vänlighet.
Själv-acceptans har visats ha en medierande effekt på relationen mellan minoritetsstress och psykisk ohälsa (Woodford et al., 2014). Dessa studier väcker en intressant fråga kring om även självmedkänsla som helhet kan minska den negativa effekten av minoritetsstress.
Självmedkänsla som mediator har undersökts till viss del, men det finns brister i den befintliga forskningen. Den främsta bristen med tidigare studier är att de huvudsakligen har bedrivits i USA och det är därför inte säkert att man enkelt kan applicera slutsatserna på en svensk kontext. Ett annat problem är de metoder som har använts för att utvärdera det psykiska välmåendet. Tidigare studier har antingen valt att titta på livskvalitet (Woodford et al., 2014; Fredrick et al., 2020.) eller nivåer av depression och ångest (Borgogna et al., 2019; Hatchel et al., 2018). Ytterligare ett problem är att inte hela konceptet självmedkänsla
appliceras som en mediator utan endast själv-acceptans. Mätinstrumenten som används är också problematiska då de inte är anpassade för att mäta självmedkänsla utan för att mäta självkänsla (Woodford et al., 2014). Användandet av andra mätinstrument kan ge en tydligare inblick i hur förhållandena mellan minoritetsstress, psykisk ohälsa och självmedkänsla ser ut. Vår studie försöker överkomma dessa svårigheter på två sätt. I första hand kommer vi att använda mätinstrument som är skapade för att mäta just självmedkänsla. I andra hand kommer vi att utvärdera psykiskt hälsotillstånd på ett bredare sätt genom att mäta ångest- och nedstämdhetssymtomatologi och livskvalitet. Syftet för vår studie är att kartlägga hur
HBTQI-individers upplevelser av minoritetsstress påverkar deras psykiska välmående i en svensk kontext samt undersöka på vilket sätt självmedkänsla påverkar denna relation. De frågeställningar vi vill besvara är: (1) Hur ser sambandet mellan minoritetsstress och psykiskt hälsotillstånd ut hos den svenska HBTQI-befolkningen? (2) Hur påverkar självmedkänsla sambandet mellan minoritetsstress och psykiskt hälsotillstånd? Vi förväntar oss att se att högre upplevd minoritetsstress kommer att resultera i försämrat psykiskt välmående och lägre
rapporterad livskvalitet. Vi förväntar oss också att desto mer självmedkänsla en individ har, desto mindre kommer psykiskt välmående att påverkas av minoritetsstress.
Metod Deltagare
I vår studie använde vi oss av ett riktat urval. Vi valde att rikta in oss på ett så brett spektrum av HBTQI-individer som möjligt och valde därför att eftersöka deltagare över 18 år som själva identifierar sig som HBTQI. Detta innebar att alla personer som identifierar sig som något annat än heterosexuella eller könsbinära samt personer med transerfarenheter ingick i vår målgrupp. Eftersom enkäten skrevs på svenska var ett av inklusionskriterierna även att deltagarna var svensktalande. Vår motivation för den breda målgruppen var att utföra en inledande pilotstudie för att undersöka denna grupps nuvarande situation i Sverige för att sedan kunna dra slutsatser om vidare forskning.
Vi samlade in demografisk information om könsidentitet, ålder och
minoritetsidentitet. Valmöjligheterna för deltagarnas könsidentitet var man, kvinna eller annat - där deltagarna själva kunde definiera sitt kön. Deltagarna var 204 till antalet och bestod av 75,37% kvinnor, 11,33% män och resterande andel personer som identifierade sig som annat, vilket inkluderade könsöverskridande definitioner som ickebinär, gender fluid och gender queer. Deltagarnas ålder var mellan 18 och 62 år (M = 27,75, SA = 7,29). De
minoritetsidentiteter inom HBTQI som deltagarna kunde identifiera sig med var homosexuell, bisexuell, transperson, queer, questioning, intersex, asexuell eller annat. De flesta deltagarna identifierade sig som bisexuella (35,59%), homosexuella (22,78%), queer (20,64%) eller transpersoner (10,32%). Deltagarna hade även möjlighet att definiera sin identitet genom fler än en minoritetsidentitet där 67,65% identifierade sig med enbart en minoritetsidentitet, 27,45% identifierade sig med två minoriteteridentiteter och 4,90% identifierade sig med tre eller fler minoritetsidentiteter.
Mätinstrument
Hospital Anxiety and Depression Scale
Den generella psykiska ohälsan mättes i första hand med Hospital Anxiety and Depression Scale (HADS) för att utreda deltagarnas nivåer av ångest- och
nedstämdhetssymtomatologi. HADS består av 14 frågor med två subskalor där 7 frågor fokuserar på depression och 7 frågor fokuserar på ångest. Frågorna i sin tur består av
påståenden för att mäta grad av depression (t.ex. ”Jag har tappat intresset för hur jag ser ut”) och ångest (t.ex. ”Jag känner mig ofta spänd och nervös”). Svaren ges på en 4-gradig
Likertskala där svarsalternativen inte är fasta utan unika för varje fråga. HADS har god konstruktvaliditet (Saboonchi et al., 2013) och godtagbar intern konsistens (Cronbach’s α=.71) för testet som helhet (Matouug & Gorwood, 2019). Maxpoäng för skalan är 42 men ett poäng över 20 indikerar en eventuell ångeststörning eller risk för deppresionstilstånd.
Eftersom depression och ångest har hög samsjuklighet har vi valt att titta på den
sammanlagda ångest- och nedstämdhetssymtomatologin vilket har mätts genom att lägga samman resultaten från de två subskalorna. Cronbach’s α för föreliggande studie är 0,89 vilket visar på väldigt bra reliabilitet.
Brunnsviken Brief Quality of Life Scale
Kontrasterande mot deltagarnas generella psykiska ohälsa mättes deltagarnas
generella psykiska välmående där Brunnsviken Brief Quality of Life Scale (BBQ) användes för att utreda deltagarnas upplevda livskvalitet. BBQ mäter livskvalitet genom att kombinera deltagarens tillfredsställelse med en viss del av livet med den betydelse som detta livsområde har för deltagarens välmående. Skalan består av 12 frågor uppdelade på sex olika faktorer (syn på livet, fritid, vänskap, kreativitet, lärande och den egna individen) och frågorna består av påståenden (t.ex. ”Min fritid är viktig för min livskvalitet”) där svarsalternativen är givna på en 5-gradig skattningsskala som går från ”Instämmer inte alls” till ”Instämmer
fullständigt”, maxpoäng för skalan är 150. BBQ har en bevisat hög korrelation med längre och mer komplicerade test för att mäta livskvalitet, en hög test-retest reliabilitet och en intern konsistens (Cronbach’s α = .76) som är acceptabel för ett kortformstest (Lindner et al., 2016). Cronbach’s α för föreliggande studie är 0,80 vilket visar på väldigt bra reliabilitet.
Self-Compassion Scale
Självmedkänsla mättes med kortformen av The Self-Compassion Scale (SCS-SF). Skalan består av 12 egenöversatta frågor uppdelade på sex faktorer (överidentifikation, delad mänsklighet, självkritiskhet, isolering, mindfulness och själv-vänlighet) och frågorna består av påståenden (t.ex. ” När jag inte lyckas med något som är viktigt för mig så känner jag mig ofta ensam och misslyckad”). Svaren ges på en 5-gradig Likert-skala som går från ”nästan aldrig” till ”nästan alltid”, maxpoäng för skalan är 60. Test har visat att korrelationen mellan den korta och den långa versionen var hög (r = .97) gällande både en engelsk och en
nederländsk population och att den interna konsistensen var hög för skalan som helhet (Cronbach’s α = 0,86)(Raes et al. 2011). Cronbach’s α för föreliggande studie är 0,89 vilket tyder på väldigt bra reliabilitet
Daily Heterosexist Experience Questionnaire
Minoritetsstress mättes med en modifierad och egenöversatt version av The Daily Heterosexist Experience Questionnaire (DHEQ). I originalform består formuläret av 50 frågor och 9 subskalor men vi valde att exkludera fyra av dessa subskalor (frågor som behandlade HIV/AIDS, ursprungsfamilj, övergrepp och föräldraskap) för att få en så hög generell relevans som möjligt för en svensk kontext med en bred fokusgrupp. Vårt modifierade formulär innehöll således 5 faktorer (vaksamhet, isolering, trakasserier och diskriminering, andrahands-trauma och könsuttryck) och sammanlagt 28 frågor. Frågorna bestod av exempel på specifika situationer där minoritetsstress kan upplevas (t.ex. ”Blivit trakasserad offentligt på grund av mitt könsuttryck”, ”Blivit kallad ”bög”/”flata” i nedsättande syfte”) och svaren
bestod av två delar: om personen upplevt situationen, och hur jobbigt detta i så fall upplevdes. Det fanns fem svarsalternativ som var ordnade från ”Har hänt men besvärade mig inte alls” till ”Har hänt och besvärade mig extremt mycket”. Deltagarna hade även möjlighet att besvara frågor med ”Har inte hänt/inte applicerbart”. DHEQ har visat både god samtidig validitet och konstruktvaliditet. Även den interna konsistensen har visat sig god med Cronbach’s α mellan 0,76 och 0,86 för de subskalor vi använt oss av (Balsam et al., 2013). Cronbach’s α för testet som helhet för föreliggande studie är 0,86 vilket visar på väldigt bra reliabilitet. Cronbach’s α för de 5 subskalorna är mellan 0,70 och 0,80 vilket visar på acceptabel till bra reliabilitet.
Det finns två sätt att sammanställa resultaten från DHEQ: den sammanlagda förekomsten av minoritetsstress (maxpoäng 28) och den sammanlagda påfrestningen (maxpoäng 140) av minoritetsintressen. Vi har valt att benämna förekomsten av minoritetsstress som distal minoritetsstress och påfrestningen av minoritetsstress som proximal minoritetsstress. Detta för att bättre reflektera den teoretiska bakgrunden. Procedur
Vi har använt oss av en online-enkät för att på bästa sätt ha möjlighet att nå personer som inte är villiga att avslöja sin identitet offentligt. Enkäten spreds genom en internet-länk som delades i Facebook-grupper vi bedömde ha en hög andel medlemmar som är av
minoritetsidentitet. Medlemmar i dessa grupper ombads även att sprida enkäten vidare för att på så sätt nå personer i andra kretsar.
Enkäten bestod av sex delar: inledning, grundläggande information, psykisk ohälsa, livskvalitet, självmedkänsla och daglig stress. I inledningen fanns information om oss som utförde studien, vad studien handlade om, vilka som ingick i vår målgrupp samt information om de etiska principerna. I inledningen inkluderades även en beräkning av hur lång tid
enkäten tog att besvara (20 min, efter tidtagning med försöksperson), kontaktinformation och en varning om att frågorna behandlar känsliga ämnen.
I inledningen till de olika delarna fanns information om hur frågorna var utformade samt vad deltagarens specifika uppgift var. Här fanns också en försäkran om att deltagarna hade möjlighet att hoppa över frågor de inte känner att de vill svara på, med hänvisning till varningen om känsliga ämnen som togs upp i enkätens inledande stycke. Ett önskemål vi tog upp här var även att vi ville att deltagarna ska ha i åtanke att besvara frågorna med hänvisning till hur de brukar må eller bete sig, och försöka att inte låta svaren färgas för mycket av en eventuell lycklig eller olycklig period de befinner sig i för tillfället. Detta önskemål uttrycktes för att få en så objektiv uppfattning om situationen i Sverige som möjligt.
Analyser
För att besvara frågan om huruvida det finns ett samband mellan minoritetsstress och psykisk ohälsa i Sverige har vi använt oss av korrelationsanalyser. Vi analyserade psykisk ohälsa i form av ångest- och nedstämdhetssymtomatologi och psykiskt välmående i form av livskvalitet. Vi undersökte sedan dessa två mått i förhållande till de två olika sätten att mäta minoritetsstress på; distal och proximal. Till sist har vi genomfört en medieringsanalys med hjälp av PROCESS-verktyget i Statistical Package for Social Sciences (SPSS) (Field, 2018) för att ta reda på om, och på vilket sätt, graden av självmedkänsla medierar förhållandet mellan minoritetsstress och psykiskt hälsotillstånd.
Resultat Univariata analyser
I kodningen av variablerna upptäckte vi saknade värden. Upp till 20% saknade värden för varje person ersattes med medelvärdet för personens övriga svar på den variabeln. Vi inledde vår analys med en univariat analys av huvudvariablerna för att kontrollera de
vi normaliteten för de olika variablerna. Alla variablerna uppvisade godkänd normalitet. Utifrån en boxplot, där outliers definieras som värden som över- eller understiger 1,5 gånger kvartilavståndet (IQR) (Field, 2018), testade vi alla variabler för potentiella outliers. Två av variablerna visade sig innehålla outliers: distal minoritetsstress (3 outliers) och proximal minoritetsstress (8 outliers). Vi valde att utesluta dessa outliers. Medelvärde och
standardavvikelse för de olika variablerna exklusive outliers presenteras i tabell 1. Då vi hittade en stor grupp outliers inom den proximala minoritetsstressen valde vi att vidare undersöka dessa för att se om det fanns några utmärkande drag för denna grupp. Utifrån de deskriptiva analyserna såg vi att gruppen hade högre grader psykisk ohälsa mätt med HADS (M = 18,75), liknande grad av livskvalitet (M = 49,50) och lägre nivå av självmedkänsla (M = 27,63) jämfört med resterande deltagare. Dessa individer rapporterade också högre distal (M = 24,00) och proximal minoritetsstress (M = 111,25). Gruppen hade ingenting gemensamt gällande kön eller minoritetsidentitet.
Tabell 1
Medelvärde och standardavvikelse för huvudvariabler exklusive outliers
Variabelnamn Medelvärde Medelvärde i normalpopulation Standardavvikelse HADS 15,91 8,6a 7,06 Livskvalitet 49,93 60,12b 22,06 Självmedkänsla 31,68 48,12c 9,27 Distal minoritetsstress 15,35 4,01 Proximal minoritetsstress 65,49 14,08
aLisspers et al., 1997. bLindner et al., 2016. cRaes et al., 2011.
Analys av sambandet mellan minoritetsstress och psykiskt hälsotillstånd
Både psykiskt hälsotillstånd och minoritetsstress har flera aspekter. Det psykiska hälsotillståndet har mätts både genom ångest- och nedstämdhetssymptomatologi (HADS) och genom livskvalitet (BBQ). Minoritetsstressformuläret (DHEQ) har två olika sätt att mäta minoritetsstress: distal minoritetsstress och proximal minoritetsstress. Således valde vi att inleda med fyra korrelationsanalyser för att se om något samband existerade mellan de två sätten att mäta psykiskt hälsotillstånd och de två sätten att mäta minoritetsstress. Utifrån analysen såg vi att högre grader proximal minoritetsstress har en liten till medium korrelation med högre grader ångest- och nedstämdhetssymptomatologi (r = .25, 95% CI [0,127, 0,381], p <.001), men det fanns ingen korrelation mellan proximal minoritetsstress och livskvalitet (r = - .097, p =.176). Det fanns även en liten till medium korrelation mellan högre distal
minoritetsstress och högre grader ångest- och nedstämdhetssymptomatologi (r = .15, 95% CI [0,024, 0,280], p = .032). Inte heller här fanns någon korrelation mellan distal minoritetsstress och livskvalitet (r = -.05, p = .460). Livskvalitet hade dock som förväntat, utifrån vårt sätt att se på dessa två mått som kontrasterande, en hög negativ korrelation med högre grader ångest- och nedstämdhetssymptomatologi (r = -.69, 95% CI [-0,747, -0,616], p <.001).
Sammanfattningsvis visar våra korrelationsanalyser att både distal och proximal
minoritetsstress har ett samband med psykisk ohälsa. Den psykiska ohälsan har också ett negativ samband med livskvalitet.
Analys av sambandet mellan självmedkänsla, minoritetsstress och psykisk ohälsa Inledningsvis undersökte vi korrelationen mellan självmedkänsla och övriga huvudvariabler. Vi fann en hög negativ korrelation mellan självmedkänsla och ångest- och nedstämdhetssymtomatologi (r = -.62, 95% CI [ -0,692, -0,530], p < .001) och en hög
korrelation mellan självmedkänsla och livskvalitet men i positiv riktning (r = .57, 95% CI [0,460, 0,655], p <.001). Det fanns även ett negativt samband mellan självmedkänsla och proximal minoritetsstress (r = -.18, 95% CI [-0,305, -0,032], p =.013) men inget samband mellan självmedkänsla och distal minoritetsstress. Sammanfattningsvis visar
korrelationanalyserna att högre grader självmedkänsla är sammanbundet med förminskad psykisk ohälsa och högre livskvalitet. Analyserna visar också att det inte är relevant hur många gånger du utsätts för minoritetsstress utan att det är påfrestningen man upplever som är kopplat till lägre grader självmedkänsla.
Vi valde att fortsätta med en mediationsanalys för att ta reda på om självmedkänsla påverkar förhållandet mellan minoritetsstress och psykisk ohälsa. Vi valde att inte inkludera livskvalitet i mediationsanalysen då variabeln inte hade någon signifikant korrelation med minoritetsstress. I mediationsanalysen var prediktorn proximal minoritetsstress,
utfallsvariabeln ångest- och nedstämdhetssymtomatologi (HADS) och mediatorn
självmedkänsla. Vi fann en signifikant mediation av självmedkänsla på förhållandet mellan proximal minoritetsstress och psykisk ohälsa. Figur 1 visar att den indirekta effekten av proximal minoritetsstress på psykisk ohälsa är betydligt mindre än den direkta, vilket belyser vikten av självmedkänsla i detta förhållande. Det tydliggörs ytterligare med det faktum att modellen som helhet genom självmedkänsla och proximal minoritetsstress förklarar 41,5% (R2 = .415) av variansen i ångest- och nedstämdhetssymtomatologi hos personer som identifierar sig som HBTQI.
Figur 1: Visuell representation av den observerade mediationen. Diskussion
I denna studie undersöker vi förhållandena mellan minoritetsstress, psykiskt hälsotillstånd och självmedkänsla. Vi visar hur minoritetsstress hänger ihop med ökad psykiska ohälsa hos HBTQI-individer. Vi visar även att självmedkänsla är ett viktigt koncept som kan nyttjas av individer med minoritetsstatus för att minska den negativa effekten av minoritetsstress. Vår studie belyser att upplevelsen av minoritetsstress är mer betydande för den psykiska ohälsan än antalet gånger man upplever minoritetsstress. Vi kan också se att de individerna med högre grader av självmedkänsla lider mindre av minoritetsstress. Vi drar därmed två slutsatser för att besvara frågeställningarna: (1) minoritetsstress är kopplat till högre förekomst av psykisk ohälsa hos HBTQI-individer och (2) med högre grader av självmedkänsla blir individen mer motståndskraftig mot minoritetsstress.
Vår studie bidrar till den existerande litteraturen genom att överföra begreppet självmedkänsla till en svensk kontext. Då vi har hittat samma samband som man har observerat i andra länder (Borgogna et al., 2019; Fredrick et al., 2020; Greene & Britton, 2015; Meyer, 1995; Meyer, 2003; Rao & Mason, 2018; Vigna et al., 2018; Williams et al., 2017) visar vi att självmedkänslans medierande roll på förhållandet mellan minoritetsstress
och psykisk ohälsa överskrider kulturella gränser. Eftersom mycket av den tidigare forskningen i ämnet har genomförts i USA är det viktigt att kontrollera att sambanden återfinns i andra kontexter innan slutsatserna införlivas i interventioner mot psykisk ohälsa hos HBTQI-individer. Kulturella skillnader i form av den integration av religion i samhället som existerar i USA jämfört med den sekularisering som karaktäriserar det svenska samhället kan komma att påverka vilka resultat som återfinns i den population som studeras.
Vi bidrar också till den existerande litteraturen genom att inkludera ett bredare spann av köns- och sexualitetsminoriteter. Tidigare forskning har haft ett snävare fokus och endast tittat på ett fåtal minoritetsidentiteter vid samma tillfälle. På samma sätt som det är viktigt att kontrollera att sambanden vi fokuserar på återfinns i andra kontexter är det även viktigt att ta reda på om dessa samband gäller gruppen HBTQI som helhet och inte bara utvalda
subgrupper.
Vårt val att applicera begreppet självmedkänsla som helhet är även det något som bidrar till den existerande litteraturen. Då tidigare studier enbart undersökt valda delar av begreppet självmedkänsla, eller operationaliserat begreppet genom liknande koncept ger vår studie en bredare bild av självmedkänslans roll där alla dess komponenter ingår.
Genom att vi undersökt både psykisk ohälsa och livskvalitet för att utvärdera generellt psykiskt välmående hos HBTQI-individer har vi fått en bredare inblick i deltagarnas hälsa. Trots att livskvalitet inte inkluderades i mediationsanalysen kan det starka positiva sambandet mellan livskvalitet och självmedkänsla kasta nytt ljus på hur självmedkänsla kan ha en
inverkan på generell psykiskt välmående, och inte bara på den psykiska ohälsa, som är kopplad till minoritetsstress. Detta kan liknas till resultaten från tidigare forskning (Fredrik et.al., 2020; Greene & Britton, 2015). Vår studie kan ses som en svensk pilotstudie i förhållandet mellan livskvalitet och självmedkänsla vilket kan motivera vidare forskning gällande riktningen av detta förhållande.
Vår första frågeställning var: hur ser relationen mellan minoritetsstress och psykisk ohälsa ut hos den svenska HBTQI-befolkningen? Vi observerade att en ökad upplevd påfrestning av minoritetsstress är kopplat till både ökad psykisk ohälsa och minskad livskvalitet. Detta kan bero dels på att identiteten upprepade gånger blir ifrågasatt, både av andra och som följd av det av individen själv. Sambandet kan också bero på den påfrestning som kommer av att ständigt vara vaksam mot nya tillfällen av minoritetsstress. Det kan finnas många andra modererande eller medierande faktorer som förklarar hur minoritetsstress är kopplat till psykisk ohälsa, men det är ändå tydligt att ett samband existerar.
Vår andra frågeställning var: Hur påverkar självmedkänsla relationen mellan
minoritetsstress och psykisk ohälsa? Vi observerade att självmedkänsla är kopplat till mindre psykisk ohälsa och högre livskvalitet. Vi såg även att relationen mellan minoritetsstress och psykisk ohälsa minskade när man tog med självmedkänsla i beräkningen. En möjlig
förklaring till detta är att högre grader självmedkänsla skyddar individen från den påfrestning som följer av minoritetsstressen. Det är tydligt att självmedkänsla är en betydande faktor i förhållandet mellan minoritetsstress och psykisk ohälsa.
Resultaten från vår studie kan ha implikationer för interventioner mot psykisk ohälsa hos HBTQI-individer. Vi cementerar vikten av självmedkänsla som en viktig komponent i hur en individ hanterar minoritetsstress, och hur det relaterar till individens psykiska välmående och generella livskvalitet. Det kan vara viktigt att utvärdera individens självmedkänsla innan man beslutar sig för en intervention. Då det är viktigt att arbeta evidensbaserat så är det nödvändigt att replikera studier genomförda i andra länder i ett svenskt sammanhang.
En av begränsningarna för vår studie var det höga antalet outliers i variabeln proximal minoritetsstress. Våra outliers hade alla markant högre värden än övriga deltagare och vi valde att exkludera dessa. Exkluderingen av dessa individer kan ha påverkat våra data genom
att vi kan ha missat en grupp individer som faktiskt upplever högre påfrestning av
minoritetsstressen och att dessa data inte är ickerepresentativa för populationen. Vi förväntar oss att sambanden skulle bli starkare om man inkluderade dessa individer i analyserna då de visade lägre grader självmedkänsla och högre grader psykisk ohälsa vilket inte skiljer sig från det observerade huvudsambandet. Vi gjorde enbart deskriptiva analyser för att undersöka denna grupp, men det kan löna sig att undersöka denna grupp vidare med andra typer av analyser.
Ytterligare en av studiens begränsningar är den valda designen. Vi genomförde en tvärsnittsstudie vilket ger en tydlig bild av nuläget, men som inte möjliggör slutsatser om kausalitet. Vi har spekulerat om riktningen i de samband som observerats men det behövs studier som undersöker vilka kausala samband som finns mellan dessa faktorer. Studier som kan dra kausala slutsatser kan förändra sättet vi tolkar våra resultat.
Vi strävade efter att få demografisk bredd i vårt urval, tyvärr blev urvalet vinklat ur ett könsperspektiv där de flesta deltagare var kvinnor. Det blev även något vinklat ur ett
identitetsperspektiv eftersom en majoritet identifierade sig som bisexuella. Bisexuella kvinnor är en av de grupper inom HBTQI som lider mest av psykisk ohälsa (Salim et.al., 2019). Vinklingen i vårt urval kan således ha haft en inverkan på resultaten jämfört med om man haft en mer heterogen urvalsgrupp. Trots att vår studie inte var jämnt fördelad med hänsyn till könsidentitet så är resultaten i linje med tidigare forskning. Detta tyder på att vilken
minoritetsidentitet man har kanske inte är den viktigaste faktorn, utan hur man hanterar den stress man utsätts för.
Det fanns även outliers inom ålders-variabeln men för att så väl som möjligt efterlikna populationen valde vi att inte exkludera dessa. Urvalet är dock ändå vinklat ur ett
åldersperspektiv med huvudsakligen unga deltagare. Valet att använda ett online-formulär kan vara orsaken till att äldre människor inte är lika välrepresenterade i vår studie.
Efterkommande studier kan behöva använda sig av fler insamlingsmetoder för att säkerställa en bred åldersfördelning.
Det faktum att vi använde ett online-formulär är också en av studiens styrkor. En väsentlig del av minoritetsstressmodellen är döljande av sin minoritetsidentitet. Detta kan minska individers benägenhet att delta i studier som inte kan garantera anonymitet. Eftersom vi har ett online-formulär som inte samlar in någon kontaktinformation så kan dessa individer vara mer benägna att delta.
Ytterligare en av studiens styrkor är att vi har tillräcklig power för att kunna dra slutsatser. Efter en power-analys framgick det att den nödvändiga mängden deltagare var 67. Alla analyser i vår studie inkluderade minst 150 individer, vilket är mer än tillräckligt. Det innebär att de samband vi har observerat troligtvis går att återfinna i populationen.
Psykisk ohälsa har ökat i Sverige under de senaste åren och bland de mest utsatta återfinns människor med minoritets identiteter. Vår studie visar hur självmedkänsla är sammanbundet med en minskad påfrestande upplevelse av minoritetsstress vilket kan användas som underlag för att hjälpa de drabbade. Efterföljande studier bör fokusera på att reda ut de kausala sambanden, samt på utformandet av interventionsplaner som kan användas för att stärka självmedkänsla. Vi tror inte att orsakerna till minoritetsstress kommer att
försvinna inom den närmaste framtiden och därför är det viktigt att fånga upp de HBTQI-individer som lider av psykisk ohälsa och samtidigt har låg självmedkänsla. Att ge dessa individer verktyg att hantera den stress de oundvikligen kommer utsättas för kan förbättra både deras välmående och den sociala hållbarheten i samhället.
Referenser
Balsam, K.F., Beadnell, B. & Molina, Y. (2013). The Daily Heterosexist Experiences Questionnaire: measuring minority stress among lesbian, gay, bisexual, and transgender adults. Measurement and Evaluation in Counseling and Development, 46(1), 3-25. http://doi.org/10.1177/0748175612449743
Borgogna, N.C., McDermott, R.C., Aita, S.L. & Kridel, M.M. (2019). Anxiety and depression across gender and sexual minorities: implications for transgender, gender
nonconforming, pansexual, demisexual, asexual, queer and questioning individuals. Psychology of sexual orientation and gender diversity, 6(1), 54–63.
https://doi.org/10.1037/sgd0000306
Bränström, R. (2017). Minority stress factors as mediators of sexual orientation disparities in mental health treatment: a longitudinal population-based study. Journal of
epidemiology and community health, 71(5), 446-452.
http://dx.doi.org.db.ub.oru.se/10.1136/jech-2016-207943
Crews, D. & Crawford, M. (2015). Exploring the role of being out on a queer person’s self-compassion. Journal of gay & lesbian social services, 27(2), 172-186.
https://doi.org/10.1080/10538720.2015.1022272
Folkhälsomyndigheten. (2020, 03 16). Nedsatt psykiskt välbefinnande.
https://www.folkhalsomyndigheten.se/folkhalsorapportering-statistik/tolkad- rapportering/folkhalsans-utveckling/halsa/psykisk-ohalsa/nedsatt-psykiskt-valbefinnande/
Field, A. (2018). Discovering statistics using IBM SPSS statistics. Sage Publications.
Fredrick, E.G., Williams, S.L. & LaDuke, S.L. (2020). Sexual minority quality of life: the indirect effect of public stigma through self-compassion, authenticity and
internalized stigma. Stigma and health, 5(1), 79-82. https://doi.org/10.1037/sah0000176
Greene, D. C. & Britton, P. J. (2015). Predicting adult LGBTQ happines: impact of childhood affirmation, self-compassion, and personal mastery. Journal of LGBT issues in
counseling, 9:3, 158-179. https://doi.org/10.1080/15538605.2015.1068143
Hatchel, T., Espelage, D.L. & Huang, Y. (2018). Sexual harassment victimization, school belonging and depressive symptoms among LGBTQ adolescents: temporal insights. American journal of orthopsychiatry, 88(4), 422–430.
https://doi.org/10.1037/ort0000279
Job, S. A. & Willilams, S. L. (2020). Translating online positive psychology interventions to sexual and gender minorities: a systematic review. Psychology of sexual orientation and gender diversity, 1(2020). http://dx.doi.org/10.1037/sgd0000365
Lindner, P., Frykheden, O., Forsström, D., Andersson, E., Ljótsson, B., Hedman, E., Andersson, G. & Carlbring, P. (2016) The Brunnsviken Brief Quality of Life Scale (BBQ): development and psychometric evaluation. Cognitive Behaviour Therapy, 45(3), 182-195. http://doi.org/10.1080/16506073.2016.1143526
Lisspers, J., Nygren, A. & Söderman E. (1997). Hospital Anxiety and Depression Scale (HAD): some psychometric data for a Swedish sample. Acta Psychiatrica Scandinavica, 96(4), 281–286. https://doi-org.db.ub.oru.se/10.1111/j.1600-0447.1997.tb10164.x
Matouug, R. & Gorwood, P. (2019). The psychometrics of the Hospital Anxiety and
Depression Scale supports a shorter -12 item- version. Psychiatry Research, 274, 372-376. https://doi-org.db.ub.oru.se/10.1016/j.psychres.2019.02.074
Meyer, I.H. (1995). Minority stress and mental health in gay men. Journal of health and social behavior, 36(1), 38–56. https://doi.org/10.2307/2137286
Meyer, I.H. (2003). Prejudice, social stress, and mental health in lesbian, gay, and bisexual populations: conceptual issues and research evidence. Psychological Bulletin, 129(5), 674-697. https://doi.org/10.1037/0033-2909.129.5.674
Neff, K. (2003). Self-compassion: an alternative conceptualization of a healthy attitude toward oneself. Self and identity, 2(2). https://doi.org/10.1080/15298860309032 Raes, F., Pommier, E., Neff, K.D. & van Gucht, D. (2011). Construction and factorial
validation of a short form of the Self-Compassion Scale. Clinical Psychology and Psychotherapy, 18(3), 250-255. https://doi.org/10.1002/cpp.702
Rao, S. & Mason, C.D. (2018). Minority stress and well-being under anti-sodomy legislation in India. Psychology of sexual orientation and gender diversity, 5(4), 432-444. http://dx.doi.org/10.1037/sgd0000291
Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas, transpersoners, queeras och intersexpersoners rättigheter. (2019, 12 02). Hbtqi. https://www.rfsl.se/hbtqi-fakta/hbtq/
Saboonchi, F., Wennman-Larsen, A., Alexanderson, K. & Petersson, L.-M. (2013).
Examination of the construct validity of the Swedish version of Hospital Anxiety and Depression Scale in breast cancer patients. Quality of Life Research: An International
Journal of Quality of Life Aspects of Treatment, Care & Rehabilitation, 22(10), 2849–
2856. https://doi-org.db.ub.oru.se/10.1007/s11136-013-0407-8
Salim, S., Flanders, C.E. & Robinson, M. (2019). Bisexual women’s experiences of microaggresssions and microaffirmations and their relation to mental health. Psychology of sexual orientation and gender diversity, 6(3), 336-346. https://doi.org/10.1037/sgd0000329
Vigna, A.J., Poehlmann-Tynan, J. & Koening, B.W. (2018). Does self-compassion facilitate resilience to stigma? A school-based study of sexual and gender minority youth. Mindfulness, 9(3), 914-924. https://doi.org/10.1007/s12671-017-0831-x
Vigna, A.J., Poehlmann-Tynan, J. & Koening, B.W. (2020). Is self-compassion protective among sexual- and gender-minority adolescents across racial groups. Mindfulness, 11(3), 800-815. https://doi.org/10.1007/s12671-019-01294-5
Williams, S.L., Mann, A.K. & Fredrick, E.G. (2017). Proximal minority stress, psychosocial resources, and health in sexual minorities. Journal of social issues, 73(3), 529-544. https://doi.org/10.1111/josi.12230
Woodford, M.R., Kulick, A., Sinco, B.R. & Hong, J.S. (2014). Contemporary heterosexism on campus and psychological distress among LGBQ students: the mediating role of self-acceptance. American journal of orthopsychiatry, 84(5), 519-529.
