J U R I D I C U M
Oaktsam våldtäkt
En studie av den nya våldtäktslagstiftningen
Miranda Axelsson
VT 2019JU101A, Examensarbete juristprogrammet (D-uppsats), 30 högskolepoäng
Examinator: Erika Lunell Handledare: Jens Lindborg
1
Sammanfattning
Den 1 juli 2018 genomfördes omfattande lagändringar i det sjätte kapitlet brottsbalken (1962:700). Genom lagändringarna förändrades våldtäktslagstiftningen, vilket innebar bland annat att kravet på våld, hot om våld eller utnyttjande av någons utsatta situation togs bort. Istället föreskrivs numera i 6 kap. 1 § brottsbalken att den som genomför ett samlag med någon som inte deltar frivilligt döms för våldtäkt. Genom lagändringen tillkom även ett helt nytt brott; oaktsam våldtäkt. Lagändringen föregicks av omfattande diskussioner både i media och bland jurister. Den tidigare lagstiftningen var kritiserad eftersom den inte ansågs uppfylla de behov som samhället ställde på lagstiftningen. Till exempel kunde våldtäkt endast begås med uppsåt, vilket ledde till att tilltalade i vissa fall friades helt trots att de objektivt sett begått en våldtäkt. Det subjektiva rekvisitet är avgörande för att åläggas ansvar för brott. Brott kan främst begås med uppsåt men ibland genom oaktsamhet, om detta är särskilt föreskrivet. Oaktsamheten vid våldtäkt hänför sig endast till omständigheten att den andra personen inte deltar frivilligt, i övrigt ska samma rekvisit som vid uppsåtlig våldtäkt vara uppfyllda. För att ådömas ansvar för oaktsam våldtäkt krävs att oaktsamheten bedöms som grov. Grov oaktsamhet avser främst situationer där gärningen begåtts med medveten oaktsamhet, dock kan även vissa mer klandervärda fall av omedveten oaktsamhet medföra straffansvar.
Genom att granska rättsfall både före och efter lagändringen har författaren fått en klar bild av rättsläget. I uppsatsen har en jämförelse med norsk rätt gjorts eftersom oaktsam våldtäkt varit straffbart där sedan år 2000. Den norska lagstiftningen är dock inte helt jämförbar med den svenska lagstiftningen, eftersom deras uppsåtsbedömning är snävare än den svenska. Likgiltighetsuppsåt förekommer exempelvis inte enligt norsk rätt. I uppsatsen har även oaktsamhetsbedömningarna vid vållande till annans död och vållande till kroppsskada undersökts, för att försöka klargöra hur oaktsamhetsbedömning ska göras vad gäller oaktsam våldtäkt.
Slutsatsen har dragits att den nya lagändringen på ett tillfredställande sätt har täppt igen en ”lucka i lagen” genom att våldtäkt numer kan begås även genom oaktsamhet. Det är dock domstolarnas tillämpning av lagen som är avgörande för att denne ska bedömas vara verkningsfull. Ur ett rättssäkerhetsperspektiv är det av stor vikt att domstolarna inte färgas av pressen från media att den nya lagstiftningen ska leda till fler fällande domar. Det måste även fortsatt finnas ett högt beviskrav, även gällande sexualbrott, för att tillgodose den tilltalades rätt till en rättvis rättegång. För att tydliggöra hur domstolarna ska göra oaktsamhetsbedömningen vid våldtäkt är det viktigt att Högsta domstolen meddelar prejudicerande avgöranden som kan vägleda domstolarna vid lagens tillämpning. Till dess kan vägledning i viss mån tas från praxis avseende andra brott mot person, som begås genom oaktsamhet.
2
Innehållsförteckning
Sammanfattning ... 1 Förkortningslista ... 4 1. Inledning... 5 1.1. Bakgrund ... 51.2. Syfte och frågeställning ... 6
1.3. Metod och material ... 7
1.4. Avgränsningar ... 8
1.5. Perspektiv ... 9
1.6. Etiska överväganden ... 9
1.7. Struktur och disposition ... 10
2. Subjektivt rekvisit ... 11
2.1. Allmänt om straffrättsligt ansvar ... 11
2.2. Likgiltighetsuppsåt ... 12
2.3. Oaktsamhet ... 13
2.4. Oaktsamhetsbedömningen avseende vållande till annans död ... 14
2.5. Oaktsamhetsbedömningen avseende vållande till kroppsskada ... 15
2.6. Analys av det subjektiva rekvisitet ... 15
3. Praxis avseende oaktsamhet ... 18
3.1. Praxis avseende vållande till annans död ... 18
3.1.1. NJA 2006 s. 228 ... 18
3.1.2. NJA 2011 s. 349 ... 18
3.1.3. NJA 2016 s. 763 ... 19
3.2. Praxis avseende vållande till kroppskada eller sjukdom ... 19
3.2.1. NJA 2005 s. 732 ... 19
3.2.2. NJA 1994 s. 500 och Svea Hovrätt mål nr. B11639-18 ... 20
3.2.3. Göta hovrätt Mål nr B 585–18 ... 20
3.3. Analys av praxis avseende oaktsamhet ... 21
4. Våldtäktslagstiftningen ... 23
4.1. Historisk tillbakablick ... 23
4.2. Den nya våldtäktsregleringen ... 24
4.3. Oaktsam våldtäkt ... 25
4.4. Kort om bevisning ... 27
4.5. Analys av våldtäktslagstiftningen ... 27
5. Avgöranden avseende våldtäkt ... 30
3
5.1.1. Svea hovrätts mål nr. B 6051–15 ... 30
5.1.2. Svea hovrätt, mål B 3559–13 ... 30
5.1.3. RH 2014:32 ... 31
5.2. Några avgöranden efter lagändringen ... 31
5.2.1. Stockholms tingsrätts dom i mål B 11893–18 ... 31
5.2.2. Göteborg tingsrätts dom i mål B 17482–18 ... 32
5.2.3. Nyköpings tingsrätts dom i mål B 2939–18 ... 32
5.2.4. Växjö tingsrätts dom i mål B 15–19 ... 33
5.2.5. Halmstad tingsrätts dom i mål B 2064–18 och hovrätten för västra Sveriges dom i mål B 5666–18 ... 34
5.2.6. Uppsala tingsrätts dom i mål nr. B 4530–18 ... 35
5.2.7. Ystad tingsrätts dom i mål B 3279–18 samt hovrätten för Skåne och Blekinges dom i mål B 831–19 ... 35
5.3. Analys av avgöranden avseende våldtäkt ... 36
6. Norsk utblick ... 41 6.1. Uppsåt ... 41 6.2. Oaktsamhet ... 41 6.3. Våldtäktslagstiftningen ... 42 6.4. Praxis ... 43 6.4.1. Rt. 2014 s. 459 och Rt. 2005 s. 663 ... 43
6.5. Analys av norsk lagstiftning och praxis ... 43
7. Sammanfattande analys ... 46 8. Slutsats ... 49 9. Källförteckning ... 51 9.1. Litteratur ... 51 9.2. Offentligt tryck ... 53 9.3. Rättsfall ... 53
4
Förkortningslista
BrB Brottsbalk (1962:700)
BRÅ Brottsförebyggande rådet
EKMR Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna
HD Högsta Domstolen
Kap. Kapitel
Straffeloven Lov om straff (11. August 2000 nr. 76)
NJA Nytt Juridiskt Arkiv
Prop. Proposition
RB Rättegångsbalk (1942:740)
Rt. Avgöranden från Höysterett i Norge.
5
1. Inledning
1.1. Bakgrund
Den svenska sexualbrottslagstiftningen, sjätte kapitlet i brottsbalken (1962:700) (BrB), har genomgått flertalet omfattande förändringar sedan BrB trädde i kraft år 1962. Tidigare präglades sexualbrottslagstiftningen starkt av religiösa uppfattningar och den patriarkala samhällssyn som rådde. Idag skyddar lagstiftningen istället rätten för den enskilde att själv bestämma över sin sexualitet.1
Trots stora förändringar av sexualbrottslagstiftningen har både praxis och lagstiftning utsatts för hård kritik i media.2 Hanteringen av våldtäktsbrott har också kritiserats, eftersom endast en av tio våldtäktsanmälningar leder till att åtal väcks.3 I de flesta fall läggs förundersökningen ned av åklagaren, vilket har gjorts till och med då det funnits en relativt stark bevisning mot den tilltalade.4 Samtidigt är det många utsatta som inte anmäler överhuvudtaget.5 Vetskapen
om att rättegången kommer att bli en mycket jobbig process, som kan liknas vid ytterligare ett övergrepp, har bedömts vara en anledning till att många utsatta väljer att inte polisanmäla.6 I juli 2018 ändrades kapitlet återigen efter många års diskussion. Lagändringen innebär en stor skillnad avseende våldtäktsbrottet. Istället för krav på våld eller hot om våld, alternativt att offret befinner sig i en särskilt utsatt situation, finns nu istället ett krav på frivilligt deltagande. Den som genomför ett samlag med någon som inte deltar frivilligt begår således en våldtäkt. Genom lagändringen tillkom även ett nytt lagrum, 6 kap. 1a § BrB, som föreskriver ansvar för ett helt nytt brott: oaktsam våldtäkt.
Debatten om att kravet på tvång skulle ersättas med krav på samtycke påbörjades många år innan den nya lagen trädde i kraft och frågan diskuterades redan av 1998 års sexualbrottskommitté. Kommittén kom dock fram till att kravet på tvång skulle vara kvar. De konstaterade att bristande samtycke istället för tvång inte skulle leda till flera fällande domar och att det även skulle vända fokuset till offret i rättssalen, något som inte var önskvärt.7 År 2008 fick professor emerita Madeleine Leijonhufvud i uppdrag att utreda huruvida våldsrekvisitet vad gäller våldtäkt skulle ersättas med ett samtyckesrekvisit.8 Uppdraget blev
startskottet för 6 kap. BrB som det ser ut idag. I sin utredning kom Leijonhufvud fram till att en förändring av lagstiftningen var nödvändig. Förslaget var att ansvar för våldtäkt borde uppkomma då den utsatte inte deltog frivilligt.9 Vidare föreslogs även att en omrubricering borde göras avseende våldtäktsbegreppet. Fall där det inte var fråga om våld, hot om våld eller otillbörligt utnyttjande, men där den utsatte inte deltog frivilligt, skulle benämnas som sexuellt
1 Jareborg, Friberg, Asp & Ulväng (2015), s. 113. 2 Se exempelvis Rung (2015).
3 BRÅ (2019).
4 Diesen & Diesen (2013), s. 53 f. 5 BRÅ (2019).
6 Diesen & Diesen (2013), s. 61. 7 SOU 2001:14, s. 127 ff. 8 Leijonhufvud (2008) s. 5. 9 Leijonhufvud (2008), s. 87.
6
utnyttjande. Endast de fall där våld, hot om våld eller otillbörligt utnyttjande förelåg skulle rubriceras som våldtäkt.10
I utredningen granskades den norska lagstiftningen, där oaktsam våldtäkt varit straffbart sedan år 2000. Leijonhufvud tog emellertid avstånd ifrån att införa ett liknande oaktsamhetsansvar för våldtäkt i svensk lag. Straffansvar skulle liksom tidigare aktualiseras endast när gärningspersonen handlade med uppsåt. Även i SOU 2010:71 togs avstånd ifrån att införa oaktsam våldtäkt som brott. Utredningen menade att det var rimligt att kriminaliseringen började först då gärningspersonen uppnått ett likgiltighetsuppsåt. En farhåga var även, om oaktsam våldtäkt infördes, att domstolarna skulle döma för oaktsam våldtäkt i mål som utan någon lagändring skulle dömts för uppsåtlig våldtäkt.11
År 2014 tillsattes en särskild utredare av regeringen för att se över våldtäktslagstiftningen. År 2016 publicerades resultatet, SOU 2016:60 – Ett starkare skydd för den sexuella integriteten. I denna utredning förändrades en hel del saker jämfört med de tidigare utredningarna. Där klargjordes både att våldtäktslagstiftningen bör grunda sig i samtycke och inte i tvång och där föreslogs även ett införande av oaktsam våldtäkt. Lagförslaget mottogs dock inte genomgående positivt och en rädsla fanns fortfarande för att fokus skulle hamna på brottsoffret under rättegången. Denna risk uttrycktes av bland annat Thomas Bodström, före detta justitieminister. Genom att bristen på frivilligt deltagande måste bevisas förväntades många frågor riktas mot vad målsäganden gjort eller inte gjort.12
Med SOU 2016:60 som grund kom emellertid propositionen 2017/18:177 – En ny
sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet, genom vilken det nya sjätte kapitlet i BrB
infördes den första juli 2018. Det som återstår idag är således att avgöra både hur den nya lagstiftningen ska tillämpas och att undersöka hur den faktisk tillämpas.
1.2. Syfte och frågeställning
Syftet med denna uppsats är att utreda hur oaktsamhetsbedömningen ska göras avseende oaktsam våldtäkt. För att uppnå syftet kommer vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom att granskas, då dessa brott begås mot en person genom just oaktsamhet. 13 I uppsatsen kommer således en djupgående redogörelse för oaktsamhet som grund för straffansvar att göras.
Syftet är även att undersöka hur lagändringen hittills tillämpats av domstol. Vidare undersöks också huruvida norsk och svensk lag är jämförbara med varandra, då Norge sedan år 2000 har tillämpat bestämmelsen om oaktsam våldtäkt. För att göra detta behöver uppsåtets och oaktsamhetens innebörd i norsk lag undersökas, då det skapar förståelse för våldtäktsregleringens innebörd. För att uppnå syftet kommer uppsatsen utgå ifrån följande frågeställningar:
10 Leijonhufvud (2008), s. 93. 11 SOU 2016:60, s. 138. 12 Bodström (2016).
7
- Hur ska oaktsamhetsbedömningen göras vid oaktsam våldtäkt?
- Hur har tingsrätt, och i viss mån hovrätt, tillämpat den nya våldtäktslagstiftningen och vilka konsekvenser har lagändringen lett till?
- Vilka slutsatser för svensk rättstillämpning kan dras utifrån norsk lagstiftning och praxis avseende oaktsam våldtäkt?
1.3. Metod och material
I uppsatsen används rättsanalytisk metod. Den rättsanalytiska metoden är bredare och mer fri än den rättsdogmatiska. Enligt metoden kan gällande rätt både beskrivas, systematiseras, problematiseras och analyseras.14 En rättsdogmatiskt uppbyggd analys låter sig ännu inte göras då det saknas prejudicerande avgörandanden på området. Enbart en beskrivning och systematisering av gällande rätt är inte tillräckligt för att uppnå syftet.15
Vid användande av den rättsanalytiska metoden finns även större utrymme avseende användning av källor än vad den rättsdogmatiska metoden ger utrymme till. Vid användandet av rättsanalytisk metod är författaren inte bunden till endast använda de traditionella rättskällorna, dvs förarbeten och lagar, doktrin och prejudikat. Författaren har även möjlighet att använda källor från andra vetenskaper, underrättspraxis och statistik.16 Genom användandet
av många olika typer av källor finns det större möjligheter att nå en mångbottnad och djup analys. Vid redogörelse för gällande rätt används emellertid enbart de traditionella rättskällorna. Uppsatsen har även ett komparativt inslag då våldtäktsregleringen i norsk lagstiftning och praxis redogörs för och analyseras. Komparativ metod kommer att användas vid denna del av uppsatsen. Genom att addera ett komparativt inslag kan en större förståelse för den egna rättsordningen skapas. För att två undersökningsobjekt ska vara jämförbara med varandra ska lagreglerna vara skapade för att finna en lösning på samma problem.17 Undersökningsobjektet är våldtäktsregleringen i de båda länderna. Båda rättsreglerna är till för att skydda den sexuella integriteten. För att slutsatser vad gäller den svenska rättstillämpningen ska kunna dras utifrån jämförelsen, bör reglerna vara konstruerade samt fungera på samma sätt. Även om jämförelsen sker på mikronivå måste reglerna jämföras i dessa rätta sammanhang.18 Av den anledning har,
utöver våldtäktsregleringen, uppsåt och oaktsamhet enligt norsk rätt undersökts.
En av utmaningarna vid användningen av utländskt material är språkliga problem som kan uppstå.19 Eftersom primärkällor bör användas i första hand har valet gjorts att använda norskt
14 Sandgren (2015), s. 45 f.
15 Korling & Zamboni (2013), s. 21 f. 16 Sandgren (2015), s. 43 ff.
17 Bogdan (2003), s. 27 f och 56 f. 18 Bogdan (2003), s. 56 ff. 19 Bogdan (2003), s. 48 f.
8
material. Eftersom norska och svenska är förhållandevis lika språk har det norska materialet lästs på norska. Översättning av materialet har skett av författaren själv med hjälp av lexikon. Vid valen av praxis som använts i uppsatsen har den huvudsakliga utgångspunkten varit att skapa en bred bild av de redovisade rättsområdena, utan att ta in allt för många rättsfall. Prejudicerande rättsfall avseende uppsåt och oaktsamhet har därför valts ut. I valet av norsk praxis har en dom där den tilltalade dömts för grovt oaktsam våldtäkt valts ut för att exemplifiera hur norsk överrätt bedömer om en våldtäkt begåtts med uppsåt eller genom oaktsamhet. Gällande svensk våldtäktspraxis före lagändringen har tre domar valts ut där uppsåtet legat i fokus vid domstolens bedömning. Dessa domar har även valts för att påvisa problematiken som tidigare rådde avseende uppsåtsbedömningen. Av den anledningen är avgörandena inte helt representativa för rättsområdet.
I uppsatsen har till stor del domar från tingsrätt, vilka inte tillhör gällande rätt, använts. Anledningen till att domar från tingsrätt redogjorts för och granskats är att det är en relativt ny lagändring som granskas i uppsatsen, varpå inga domar från Högsta domstolen (HD) meddelats. Trots att tingsrättsdomar inte är prejudicerande är det intressant att undersöka hur tingsrätterna har tillämpat den nya sexualbrottslagstiftningen. På grund av att det meddelats ett stort antal domar i våldtäktsmål efter lagändringen har en sållning av materialet behövt göras. Domar där fokus har legat på oaktsamhetsbedömningen har valts vid denna sållning. De domar som redogörs för i uppsatsen är därav inte alla domar som meddelats efter lagändringen. De kan emellertid visa en bred bild av hur tingsrätterna, och i viss mån hovrätterna, tillämpat den nya lagstiftningen.
1.4. Avgränsningar
Uppsatsen kommer inte redogöra för våldtäkter med tydligt avsikt- och insiktsuppsåt utan kommer endast behandla våldtäkter som begås av likgiltighetsuppsåt och av oaktsamhet. Även i kapitel 2, där gällande rätt redogörs för, kommer endast likgiltighetsuppsåtet och oaktsamhet att beskrivas mer djupgående. Dock kommer grunderna för straffrättsligt ansvar och således även alla uppsåtsformer att redogöras för på ett övergripande plan för att skapa en förståelse för ämnet.
Vid redogörelsen för oaktsamhet som grund för straffrättsligt ansvar kommer endast oaktsamhetsbedömningen vid brott mot person att redogöras för. Anledningen är att det är mest relevant i förhållande till oaktsam våldtäkt, eftersom våldtäkt begås mot en person. Det är således endast vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom som våldtäktsregleringen kommer att jämföras med. I uppsatsen kommer brottet framkallande av fara för annan enligt 3 kap. 9 § BrB inte att redogöras för, trots att brottet begås av oaktsamhet mot en person. Det då farerekvisitet beskriver en helt annan situation än den vid andra brott mot person, vid farebrott har ingen faktiskt skada skett.
Uppsatsen är även avgränsad genom att den komparativa delen endast avser Norge. Norge har valts eftersom det är det enda av de skandinaviska länderna i vilket oaktsam våldtäkt är straffbart. Den norska våldtäktsregleringen är således det mest relevanta jämförelseobjektet vid en komparativ undersökning.
9
I uppsatsen kommer inte några av de andra brotten i 6 kap BrB att redogöras för eller diskuteras. Valet har gjorts att endast fokusera på våldtäkt och oaktsam våldtäkt som begås mot ett vuxet offer. Våldtäkt mot barn kommer därför inte att redogöras för.
1.5. Perspektiv
På ett övergripande plan präglas uppsatsen av föreställningen att den enskilde är den svagare parten i relation till staten. Därför finns ett behov av att skydda denne från statens offentliga maktutövning. För att minimera risken att den enskilde utsätts för kränkningar behöver denne ha ett rättsligt skydd.20 Utifrån detta synsätt är rätten till en rättvis rättegång, vilket stadgas i artikel 6 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna (EKMR), och oskyldighetspresumtionen två viktiga principer.21 Även rättssäkerheten har en stor plats i uppsatsen, vilket är nära sammankopplat med vad som beskrivits ovan. Rätten till en rättvis rättegång och oskyldighetspresumtionen viktigt för den misstänkte eller åtalades säkerhet även i detta hänseende. Även kravet på förutsebarhet är mycket betydelsefullt för ett rättssäkert samhälle.22 Rättssäkerhet måste dock hela tiden stå i
relation till effektivitet och därigenom effektiv brottsbekämpning. Effektivitet uppnås genom lagstiftning och flexibla processer som möjliggör att brottslingar döms.23 Begreppen behöver dock inte vara oförenliga med varandra. Snarare kan argumenteras för att rättssäkerhet och effektivitet är beroende av varandra. Det kan förklaras genom att effektiviteten är viktigt i ett rättssäkert samhälle, då allt för långa och ineffektiva processer inte är att anse som rättssäkra. Likaså anses inte en process effektiv om den inte uppfyller kraven på rättssäkerhet. Exempelvis är inte en snabb process som slutar i en materiellt felaktig dom, där en tilltalad döms utan bevisning, att anse som effektiv.24 Målet i en rättsstat är således en tillfredställande balans mellan å ena sidan effektiv brottsbekämpning och å andra sidan rättssäkerhet för den tilltalade.25 Lagstiftning och praxis analyseras i uppsatsen utifrån både brottsoffrets och den tilltalades perspektiv. Vid analysen antas att rättssäkerheten anses viktigare ur den tilltalades perspektiv medan effektiviteten, och därigenom lagföring, anses ha störst betydelse ur ett brottsofferperspektiv. Materiellt riktiga domar är dock av vikt även för brottsoffret, då dessa säkrar att rätt person dömts för brottet. Likaså är effektiva rättsprocesser betydelsefulla för den tilltalade, för att undvika exempelvis långa häktningstider och felaktigt fällande domar.
1.6. Etiska överväganden
Vid skrivandet av en uppsats finns det många etiska överväganden som behöver göras. Ämnet som uppsatsen behandlar är ett mycket känsligt rättsområde, eftersom det rör brott mot person och mer specifikt sexualbrott. På grund av etiska aspekter har valet gjorts att vid redogörelser
20 Frändberg (2000), s. 273 f.
21 Principerna kommer att redogöras för i avsnitt 2.1. 22 Se avsnitt 2.1.
23 Asp, Ulväng & Jareborg (2013), s. 55 f. 24 Orton (1983), s. 556.
10
av domar benämna de inblandade vid deras roller, dvs. ”målsäganden”, ”offret” och ”den tilltalade”. I några redogörelser, där det har bedömts som relevant, har parterna även benämnts med sin arbetstitel, exempelvis ”sjuksköterskan” och ”lastbilschauffören”.
Alla etiska överväganden som gjorts har skett med hänsyn till de inblandades personliga integritet. Vid citering av domstolarnas domskäl har därför namnen på de tilltalade bytts ut till ”X” av samma anledning. Även om domarna är offentliga och kan beställas ut av allmänheten har valet gjorts att inte röja någons personuppgifter. Valet har gjorts att behålla parternas kön vid citeringen, eftersom enbart denna uppgift inte är integritetskränkande till den grad att den bör sekretessbeläggas. En jämförelse har gjorts med domstolarnas val att röja målsägandenas kön i domar, trots att deras personuppgifter varit sekretessbelagda.
I uppsatsen används genomgående begreppen gärningsperson och gärningsman. I situationer där straffansvar diskuteras i generella termer används begreppet gärningsperson, eftersom detta uttryck är könsneutralt. Däremot vid diskussion och redogörelse för verkliga rättsfall, där gärningspersonen varit en man, har termen gärningsman använts.
1.7. Struktur och disposition
I uppsatsen redogörs först för den subjektiva delen av ansvarsbedömningen vid brottmål. Det görs genom att beskriva hur uppsåt och oaktsamhet är konstruerat i svensk rätt. Även hur uppsåts- och oaktsamhetsbedömningarna, vad gäller vållande till annans död och vållande till kroppsskada eller sjukdom, ska göras har redogjorts för. Praxis avseende dessa brott har presenterats.
Vidare beskrivs den svenska sexualbrottslagstiftningen. Kapitlet inleds med en historisk genomgång av våldtäktslagstiftningen och redogör sedan för lagändringen som skedde i juli 2018. Sedan presenteras svensk praxis före lagändringen och flertalet avgöranden, främst från tingsrätt, som meddelats efter lagändringen. Efter det presenteras norsk lagstiftning och praxis vad gäller oaktsam våldtäkt.
Fokus ligger genomgående på uppsåts och oaktsamhetsbedömningarna, både vid redogörelse av rättsläget, redogörelse av rättsfall och i de analyserande avsnitten. Valet har gjorts att ha separata kapitel där rättsfall presenteras, för att ingående beskriva och analysera dessa. Varje kapitel avslutas med en analysdel, där det som redogjorts för analyseras och diskuteras. Uppsatsen avslutas sedan med en sammanfattande analys, där alla delar knyts samman. Slutligen presenteras slutsatsen.
11
2. Subjektivt rekvisit
2.1. Allmänt om straffrättsligt ansvar
Straffrätten grundar sig på legalitetsprincipen, som ställer krav på förutsebarhet. En handling är endast ett brott om det är föreskrivet i en lag, antingen brottsbalken eller någon av de specialstraffrättsliga lagarna. Endast om en handling är brottslig enligt lag kan någon dömas för gärningen.26 Vidare ska brottets påföljd vara föreskriven i lagen. Påföljderna i svensk rätt är böter, fängelse, villkorlig dom, skyddstillsyn samt överlämnande till särskild vård.27 Påföljden bestäms utifrån gärningens straffvärde. Om straffvärdet är ett år eller mer talar det för att fängelse bör utdömas som påföljd.28
I artikel 6 EKMR stadgas rätten till en rättvis rättegång. För den tilltalades rättssäkerhet är oskyldighetspresumtionen en av de viktigaste rättsprinciperna. Oskyldighetspresumtionen kan utläsas ur ovan nämnda artikel och innebär att en person är oskyldig till dess att motsatsen är bevisad. Den tilltalades rättssäkerhet säkerställs även genom att åklagaren måste bevisa den tilltalades skuld till den grad att det står utom rimligt tvivel att personen är skyldig. Hela bevisbördan ligger således på åklagaren.29
För att fällas till ansvar för brott krävs att vissa omständigheter är uppfyllda. Först och främst finns det ett krav på gärningsculpa, vilket även kan förklaras som brottsbeskrivningsenlighet. Denna del i bedömningen sker på ett objektivt plan och undersöker huruvida handlingen som begåtts rent objektivt är ett brott, dvs uppfyller rekvisiten som föreskrivs i lagen. Främst kan brott endast begås genom aktiva handlingar. I vissa situationer kan dock brott begås genom underlåtenhet, om personen innehar en garantställning.30
För att en handling eller underlåtenhet rent objektivt ska ses som ett brott krävs att det först och främst har skett ett otillåtet risktagande. Ett orsakssamband ska föreligga mellan det otillåtna risktagandet och följden som inträffat, till exempel någons död.31 Vidare krävs att det inte finns
några rättfärdigande omständigheter som medför att handlingen inte är brottslig, såsom exempelvis nödvärn och social adekvans. Dessa led hör till den objektiva bedömningen och måste vara uppfyllda för att gå vidare till den subjektiva bedömningen.32
Det subjektiva rekvisitet innebär att en handling som rent objektivt är ett brott endast är brottslig om den är begången med uppsåt eller oaktsamhet. För att fällas till ansvar för oaktsamhet krävs dock att detta är särskilt föreskrivet i lagrummet för det specifika brottet. Till sist krävs även att det inte finns några ursäktande omständigheter, exempelvis att handlingen är begången i straffrättsvillfarelse. Är alla dessa led uppfyllda kan gärningspersonen dömas för brottet.33
26 Leijonhufvud, Wennberg & Ågren (2015), s. 28 f och Asp, Ulväng & Jareborg (2013), 45 f. 27 1 kap. 3 § BrB.
28 Borgeke & Heidenborg (2016), s. 145 f och 290 f. 29 Leijonhufvud, Wennberg & Ågren (2015), s. 36. 30 Asp, Ulväng & Jareborg (2013), s. 105 f. 31 3 kap. 1 § BrB.
32 Asp, Ulväng & Jareborg (2013), s. 59 ff. 33 Asp, Ulväng & Jareborg (2013), s. 59 ff.
12
2.2. Likgiltighetsuppsåt
För att dömas för ett brott krävs det att gärningspersonen agerat uppsåtligt, eller i vissa fall oaktsamt. Kravet kan härledas både ur 1 kap 2 § BrB och ur skuldprincipen, som innebär att endast den som bär skuld kan klandras och således även dömas.34 Uppsåtet delas in i tre olika former; avsikts-, insikts- och likgiltighetsuppsåt. Avsiktsuppsåt är den starkaste graden av uppsåt och innebär kort att gärningspersonen har för avsikt att en viss följd ska inträffa, exempelvis en viss persons död, och därför begår en viss handling. Insiktsuppsåt innebär att följden, exempelvis den andra personens död, inte är skälet till att begå handlingen. Gärningspersonen vet emellertid att följden kommer inträffa genom ett visst handlande men utför handlingen ändå.35 Likgiltighetsuppsåt är den lägsta formen av uppsåt. Uppsåtet innebär att gärningspersonen varken har för avsikt eller med säkerhet inser att en viss följd kommer inträffa. Följden är inte heller något gärningspersonen eftersträvar. Däremot är denne genom sitt handlande ändå likgiltig inför att följden inträffar. Kravet kan beskrivas som att gärningspersonen misstänker att en viss följd kommer att inträffa, alternativt att en viss omständighet föreligger. Vidare är förverkligandet av effekten, alternativt att omständigheten föreligger, inte ett relevant skäl till att avstå ifrån att handla.36
Tidigare talades om eventuellt uppsåt och sannolikhetsuppsåt i stället för likgiltighetsuppsåt. Genom NJA 2002 s. 449 och NJA 2004 s. 176 klargjordes emellertid att likgiltighet gäller som den nedre gränsen för uppsåt. Att fastställa huruvida någon är likgiltig inför en viss följd eller inte är komplext, särskilt då det sker på ett rent subjektivt plan. Det går aldrig med full säkerhet veta vad någon tänkte i en viss situation. Istället får domstolen se till de faktorer som tyder på likgiltighet och därigenom försöka avgöra om gärningspersonen var likgiltig i juridisk mening.37
Sannolikheten för en viss effekt är en viktig faktor vid avgörandet om gärningspersonen varit likgiltig. Desto mer sannolikt det är att en viss följd inträffar, desto tydligare tecken på likgiltighet hos gärningspersonen. Med det sagt kan dock inte samma slutsats dras åt andra hållet. Bara för att sannolikheten för att en följd inträffar är låg, betyder det inte nödvändigtvis att gärningspersonen inte är likgiltig inför denne följd.38 En sådan situation förelåg i NJA 2004
s. 17, där gärningsmannen bar på Hiv-smitta och hade oskyddat sex med flertalet personer. Risken att smittas vid sexuellt umgänge med en Hiv-smittad person är mycket låg, trots det menade HD att gärningsmannen skulle kunna bedömas som likgiltig inför följden. I fallet konstaterade HD dock att den tilltalade hade handlat helt i tron om att de personer han hade sex med inte skulle smittas av sjukdomen. Han bedömdes därför inte varit likgiltig inför följden. En likgiltighetsmarkör, utöver sannolikheten för en viss följd, är att det hypotetiska provet kan besvaras jakande. Provet användes tidigare för att bevisa att eventuellt uppsåt förelåg, men används numera som en del av likgiltighetsbedömningen. Provet kan besvaras jakande om gärningspersonen dels insett att det finns en möjlighet för en viss följd att inträffa och dels skulle begått handlingen även om denne visste med säkerhet att följden skulle inträffa. Detta
34 Leijonhufvud, Wennberg & Ågren (2015), s.87. 35 Leijonhufvud, Wennberg & Ågren (2015), s. 89. 36 Leijonhufvud (2008), s. 53.
37 Asp, Ulväng & Jareborg (2013), s. 290 ff. 38 Asp, Ulväng & Jareborg (2013), s. 298 f.
13
sätt att bevisa uppsåt har dock kritiserats då det bygger på en hypotetisk fråga och inte på de faktiska omständigheterna. Det kan dock ses som en markör, tillsammans med andra, som kan tyda på att likgiltighetsuppsåt föreligger.39
HD har i rättsfallet NJA 2016 s. 763 beskrivit likgiltighetsuppsåtet på följande sätt: Enligt rättspraxis tillämpas likgiltighetsuppsåt som en nedre gräns för uppsåt. Prövningen av om sådant uppsåt föreligger ska ske i två led. Först ska frågan ställas om gärningsmannen var medveten om risken för effekten. Om den frågan besvaras jakande uppkommer den andra frågan, nämligen om gärningsmannen var likgiltig inför effekten.
Utgången i ovan citerade rättsfall är mycket omdiskuterad.40 HD:s avgörande i NJA 2016 s. 763 har gett upphov till flertalet artiklar i SvJT i vilka denna lägsta uppsåtsform ingående diskuteras. Bland annat Susanne Wennberg menar att HD:s avgörande i NJA 2016 s. 763 flyttar för stort fokus till vad gärningspersonen trodde om den inträffade följden. Wennberg menar istället att avgörande för likgiltighetsuppsåtet är om den tilltalade kunde inse att det fanns en hög sannolikhet för följdens inträffande och ändå valde att handla.41 Uppsåtsbedömningen blir ännu mer problematisk då gärningspersonen är berusad. Genom NJA 2011 s. 563 och NJA 2012 s. 45 klargjordes emellertid rättsläget genom att HD förklarade att i fall då gärningspersonen var berusad ska ändå uppsåtet bedömas som om denne varit nykter.
2.3. Oaktsamhet
I 1 kap. 2 § BrB stadgas att en gärning, om inget annat är föreskrivet, endast ska ses som ett brott om den begås med uppsåt. Brott som begås av oaktsamhet är således ett undantag till de uppsåtliga brotten. Endast i de fall då straffansvar för oaktsamhet är särskilt föreskrivet kan en person hållas ansvarig för oaktsamma gärningar. Oaktsamheten måste således hela tiden ställas i relation till uppsåtsbedömningen. Vissa brott kan emellertid endast begås genom oaktsamhet, varpå endast en oaktsamhetsbedömning görs.
Oaktsamhet delas in i två olika former, medveten och omedveten oaktsamhet. Vid medveten oaktsamhet är gärningspersonen, som namnet avslöjar, medveten om att risken denne tar kan leda till en viss följd. En medvetet oaktsam person är likgiltig inför risken att följden inträffar. Med det sagt är dock inte följden något eftersträvansvärt som gärningspersonen vill ska inträffa. Gärningspersonen är inte heller likgiltig inför att följden faktisk inträffar.42
Är personen omedvetet oaktsam har denne varken insett eller förstått att risken för en viss följd eller omständighet förelåg, personen borde däremot förstått detta. Det kan förklaras som att gärningspersonen är likgiltig inför om det finns en risk överhuvudtaget. För straffansvar krävs dock både att gärningspersonen borde insett att följden kunde inträffa och även att denne hade
39 Leijonhufvud, Wennberg & Ågren (2015), s. 90 f. 40 Se närmre beskrivning av rättsfallet under avsnitt 3.1.3. 41 Wennberg (2017).
14
möjlighet att anpassa sitt handlande. Om personen inte hade möjlighet att handla på något annat sätt är denne inte oaktsam enligt lagens mening och kan inte åläggas ansvar.43
Omedveten oaktsamhet är ofta relevant avseende underlåtenhetsbrott, exempelvis då en arbetsgivare brister i sina skyldigheter enligt arbetsmiljölagen (1977:1160) och således gör sig skyldig till arbetsmiljöbrott enligt 3 kap. 10 § BrB. Sådant var fallet i NJA 2007 s. 369, där bedömdes chefen vara ansvarig för vållandet av en anställds död. HD förklarade att eftersom det förelåg ett orsakssamband mellan den anställdes död och chefens underlåtenhet skulle denne hållas ansvarig. Dock ansågs chefen inte ha varit medveten i sitt handlande då han inte faktiskt insett att det fanns en risk för den inträffade följden. Han borde dock ha insett detta och hade möjlighet att handla på ett annat sätt. Han bedömdes således ha varit omedvetet oaktsam. Oaktsamhetsbedömningen utgår hela tiden ifrån vad som är ett önskvärt handlande i en viss situation. Den som avviker från detta kan anses vara oaktsam. I många fall kan det önskvärda handlandet definieras i olika säkerhetsföreskrifter eller ordningsregler, t.ex. på arbetsplatser och i trafiken. Finns det inga skriftliga förhållningsregler för en viss situation får domstolen vid oaktsamhetsbedömningen istället försöka avgöra hur en ”bonus pater familias”, dvs en normalt aktsam person, hade handlat i en viss situation. Det måste sedan ställas i relation till gärningspersonen i det enskilda fallet. Olika höga krav på aktsamhet kan ställas på olika personer. Relevanta omständigheter i detta hänseende är exempelvis gärningspersonen ålder, kunskap, utbildning och eventuella funktionsnedsättningar.44
2.4. Oaktsamhetsbedömningen avseende vållande till annans död
Vållande till annans död är straffbart enligt 3 kap. 7 § BrB och är ett mord, dråp eller barnadråp som begås genom oaktsamhet.45 Brottets följd är således alltid en annan persons död, vilket
innebär att det har samma skyddsintresse som de uppsåtliga brotten, dvs att skydda annans liv och hälsa.46 Brottet kan vara både grovt, ringa eller av normalgraden. Oaktsamheten kan vara både medveten eller omedveten för straffrättsligt ansvar. I förarbetena föreskrivs att det ska ha funnits anledning för gärningspersonen att ta risken för effekten, den andra personens död som följd, i beräkning vid sitt handlande. Om denne trots detta har handlat på ett visst sätt kan denne bedömas som oaktsam.47
Vid bedömningen om brottet är att anse som grovt ska hänsyn till alla relevanta omständigheter tas. Om det handlar om ett medvetet risktagande av allvarligt slag ska detta särskilt beaktas vid bedömningen om brottet är att anse som grovt, vilket framkommer av lagtexten i andra stycket, första punkten i 3 kap. 7 § BrB. I andra punkten 3 kap. 7 § BrB föreskrivs ytterligare en omständighet som särskilt ska beaktas; nämligen ”om gärningsmannen, när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet, har varit påverkad av alkohol eller något annat medel eller annars gjort sig skyldig till en försummelse av allvarligt slag”.
43 Jareborg (2013), s. 212 f.
44 Leijonhufvud, Wennberg & Ågren (2015), s. 93 f.
45 Mord, 3 kap. 1 § BrB, dråp 3 kap. 2 § BrB, barnadråp, 3 kap. 3 § BrB. 46 Prop. 2009/10:147, s. 24.
15
Eftersom brottet kan begås både genom medvetna och omedvetna risktaganden är det ett stort spann mellan vilka handlingar som ansvar kan uppkomma. 2010 skärptes straffskalan för grovt vållande till annans död då dessa handlingar anses ligga nära de uppsåtliga brotten i dess klandervärdhet.48 Exempel på grovt vållandebrott är utövande av dödligt våld utan uppsåt till döden som följd. Även att sikta med skarpladdat vapen mot någon och sedan utan uppsåt råka skjuta denne ses som grovt brott.49 För att fällas till ansvar för grovt vållande till annans död krävs att gärningspersonen har varit näst intill helt likgiltig inför konsekvenserna, utan att ha handlat uppsåtligt.50
2.5. Oaktsamhetsbedömningen avseende vållande till kroppsskada
Vållande till kroppsskada eller sjukdom är straffbart enligt 3 kap. 8 § BrB. Brottet är ett misshandelsbrott som begås genom oaktsamhet istället för av uppsåt. Det har dock ett snävare straffbart område än misshandelsbrottet då endast kroppsskada eller sjukdom omfattas.51 Inte
heller ringa vållande till kroppsskada är straffbart, vilket framkommer av lagtexten. Brottets rubricering är antingen vållande till kroppsskada eller vållande till sjukdom, beroende av om det är sjukdom eller kroppsskada som uppstått.
Vid bedömningen om brottet är grovt ska samma omständigheter beaktas som avseende vållande till annans död.52 Dessa är som tidigare nämnts om det handlar om ett medvetet
risktagande av allvarligt slag eller om gärningspersonen varit påverkad av alkohol eller annat
berusningsmedel i fall ”när det krävts särskild uppmärksamhet eller skicklighet”.53 Situationer där det krävs särskild uppmärksamhet eller skicklighet är exempelvis i trafiken och inom sjukvården.54
Vid bedömningen om oaktsamheten är grov tillmäts kroppsskadans eller sjukdomens allvarlighet betydelse.55 Ett exempel på allvarligt medvetet risktagande är enligt förarbetena
överförande av Hiv-smitta, som görs utan uppsåt. Även medvetna risktagande som görs i trafiken, utan att föraren varit påverkad av alkohol, anses vara allvarliga.56 Gärningspersonen ska i det närmaste vara likgiltig inför följden av sina handlingar, utan att ha handlat uppsåtligt, för att bedömas som grovt oaktsam.57
2.6. Analys av det subjektiva rekvisitet
Gränsdragningen mellan likgiltighetsuppsåt och grov oaktsamhet är inte helt enkel att dra. Det som är avgörande för bedömningen är gärningspersonens inställning till följden, alternativt till
48 Prop. 2000/01:85, s. 24.
49 Jareborg, Friberg, Asp & Ulväng (2015), s. 27. 50 Prop. 2009/10:147, s. 24.
51 Misshandel, 3 kap. 5 § BrB, omfattar utöver kroppsskada och sjukdom även tillfogande av smärta och
försättande i vanmakt eller annat liknande tillstånd.
52 3 kap. 7 § BrB. 53 3 kap. 8 § BrB. 54 Prop. 2000/01:85, s. 45.
55 Jareborg, Friberg, Asp & Ulväng (2015), s. 35. 56 Prop. 2000/01:85, s. 45.
16
risken för följden. Då gärningspersonen endast är likgiltig inför risken att en följd inträffar är denne att bedöma som medvetet oaktsam. Är personen istället likgiltig inför följden av sitt handlande har denne handlat med likgiltighetshetsuppsåt.58 Gemensamt för båda fallen, och vad
som gör det klandervärt, är att personen trots sin vetskap väljer att genomföra handlingen trots denna insikt.
Det är komplicerat att avgöra vad någon tänkt i en viss situation. Av den anledningen är likgiltighetsmarkörerna viktiga som utgångspunkt för bedömningen. Sannolikheten för en följd och den tilltalades tro och insikt syns vara bland de viktigaste likgiltighetsmarkörerna. Det finns emellertid inte föreskrivet exakt vilka omständigheter som ska räknas in i bedömningen, eftersom denne måste anpassas till varje enskilt fall. De subjektiva rekvisiten är därför svåra att bevisa. Ur ett brottsbekämpningsperspektiv är det dock av vikt att domstolarna dömer de som begått brott. Av den anledningen måste domstolen försöka avgöra vad som talar för och emot att den tilltalade varit likgiltig alternativt oaktsam. Eftersom utgångspunkten enligt oskyldighetspresumtionen är att den tilltalade är oskyldig ska dock alltid dennes förklaring på allvar tas hänsyn till. Om den tilltalades förklaring bedöms som rimlig och inte heller kan motbevisas av åklagaren, ska denne frias.59
Trots att oaktsamhet alltid står i relation till uppsåt kan inte detta automatiskt leda till att den som inte handlande med uppsåt var oaktsam, om de objektiva förutsättningarna är uppfyllda. Åklagarens skyldighet att bevisa den tilltalades skuld till den grad att det står bortom rimligt tvivel gäller även för brott som begås genom oaktsamhet. Oaktsamheten är således inget komplement till uppsåtet, även om dessa alltid måste förhålla sig till varandra vid den subjektiva bedömningen. Vid domstolens prövning är det viktigt att försöka separera de olika bedömningarna för att utreda huruvida straffansvar ska utdömas. Trots att bedömningarna förhåller sig till varandra krävs att en rättssäker bedömning görs avseende vardera av dessa subjektiva rekvisit.
Bedömningen om oaktsamheten är grov görs på samma sätt vid både vållande till annans död och vållande till kroppsskada. För grov oaktsamhet krävs att personen nästintill är att anse som likgiltig, utan att faktiskt handlat med uppsåt. Vad gäller dessa brott står även i lagen uttryckligen vilka faktorer som ska inräknas vid bedömningen om oaktsamheten är grov, vilket underlättar för domstolarna. Det finns således rekvisit att förhålla sig till när bedömningen görs. Den grova oaktsamheten syns främst avse fall då gärningspersonen varit medvetet oaktsam, genom att ha gjort ett risktagande av allvarligt slag. Emellertid finns förutsättningar för att omedveten oaktsamhet bedöms som grov, om gärningspersonen borde och kunde ha anpassat sitt handlande. Situationerna som beskrivs i lagen är inte uttömmande, utan omständigheter som särskilt ska beaktas.
Vid bedömningen om personen faktiskt kunde ha anpassat sitt handlande ska de dennes personliga förhållanden tas in. Om en person exempelvis har en funktionsnedsättning kan detta medföra att personen faktiskt inte kunde ha gjort på något annat sätt. Även berusning hos gärningspersonen är relevant i detta hänseende, då även det kan göra att denne inte har lika stora möjligheter att anpassa sitt handlande. Dessa situationer är dock ändå straffvärda eftersom det i lagtexten för båda brotten är föreskrivet att situationer där gärningspersonen varit berusad
58 Se avsnitt 2.2 och 2.3. 59 Se avsnitt 4.4.
17
då det krävs särskild uppmärksamhet, exempelvis i trafiken eller sjukvården, medför att oaktsamheten bedöms vara grov.
18
3. Praxis avseende oaktsamhet
3.1. Praxis avseende vållande till annans död
3.1.1. NJA 2006 s. 228
En sjuksköterska orsakade ett spädbarns död genom att, av misstag, blanda en tio gånger för stark infusionslösning som sedan gavs till barnet. Sjuksköterskan menade att hon varken varit oaktsam i sitt handlande eller att det förelåg något adekvat orsakssamband mellan hennes handling och barnets död. Hon menade även att hon inte skulle hållas ansvarig då rutinerna på kliniken inte var tillräckligt tydligt angivna.
HD konstaterade att det fanns ett orsakssamband mellan sjuksköterskans handlande och barnets efterföljande död och att detta var adekvat. Vidare ansåg dem att hon hade handlat oaktsamt genom att inte kontrollera att den blandade vätskan var lagom stark innan den gavs till barnet. Hennes handlande ansågs klandervärt till den grad att det nådde upp till gränsen för straffbar oaktsamhet, dock inte grovt brott.
HD la vid bedömningen vikt vid sjuksköterskans långa erfarenhet i branschen, att det inte var en särskilt stressad situation men att det samtidigt var första gången hon blandade infusionslösningen till ett spädbarn. Hon borde således varit särskilt uppmärksam och noggrann i den situationen. Hon bedömdes även haft möjlighet att dubbelkolla att lösningen var lagom stark och ansvaret för denne kontroll låg på henne. Även om kliniken ansågs ha bristande rutiner var det sjuksköterskans ansvar att kontrollera att lösningen blev korrekt innan det gavs till barnet. Därav ansåg HD inte att hennes misstag kunde ses som ursäktligt och hon dömdes således för vållande till annans död.
3.1.2. NJA 2011 s. 349
En lastbilschaufför åtalades för vållande till annans död och vårdslöshet i trafik då denne genom att ha påbörjat en vänstersväng över det motsatta körfältet blivit påkörd av en personbil, i vilken föraren avled. Lastbilschauffören vidgick de faktiska omständigheterna i målet men menade att han inte varit oaktsam i sitt handlande. Innan lastbilschauffören svängde hade han kontrollerat att det inte kom någon mötande bil. Först då svängen hade påbörjats upptäckte han att en bil kom emot honom i mycket hög hastighet. Denna bil körde sedan in i lastbilen varpå föraren avled.
HD förklarade i domskälen att ansvar för oaktsamhetsbrott i trafiken ska ådömas en person som i väsentlig mån brustit i den omsorg som krävs av en situation. Det ska vara fråga om ett medvetet risktagande eller allvarlig oaktsamhet. Att endast göra en felbedömning är inte oaktsamt i den grad som krävs för att bestraffas. Chauffören hade i den rådande situationen handlat på det sätt som kunde förväntas av honom. HD konstaterade att chauffören inte gjort något som var tillräckligt klandervärt för att han skulle anses vara straffbart oaktsam, han friades därför helt av HD.
19 3.1.3. NJA 2016 s. 763
En man knivhögg en annan man till döds med en kökskniv efter att offret hade stannat sin moped bredvid den tilltalade, som var ute och promenerade med sin hund. Männen kände varandra lite sedan tidigare och den tilltalade menade att han var rädd för offret. Den tilltalade har förklarat att offret hotade honom till livet och att han upplevde det som att offret skulle attackera honom. Den tilltalade menade således att han var under ett pågående brottsligt angrepp och handlande i nödvärn då han knivhögg offret så illa att han avled. Efter knivhugget sa den tilltalade till offret att ”nästa gång dödar jag dig”, för att skrämma honom. Den tilltalade har förklarat att han inte hade någon tanke på att offret skulle kunnat skadas illa av knivhugget, som träffade i ryggen.
Mannen åtalades i första hand för mord och i andra hand för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott. I HD prövades huruvida han hade likgiltighetsuppsåt eller om han var oaktsam då han berövade offret livet. Både tingsrätten och hovrätten ansåg att mannen var likgiltig i sitt handlande och dömde honom för mord. Avseende HD:s bedömning i detta mål är det viktigt att påpeka att dem tog stor hänsyn till att mannen hade diagnosen ADHD, med symptom som bland annat bristande impulskontroll, och även att han hade ett flerårigt missbruk bakom sig. Han led även av mycket oro, ångest och paranoida tankar.
HD förklarade i domskälen hur prövningen avseende likgiltighetsuppsåt bör göras. För att anses ha likgiltighetsuppsåt krävs att det är ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade var medveten om risken för följden och även likgiltig inför att följden inträffade. Vidare menar även HD att en person som inte tror att en följd kommer eller kan inträffa normalt sett inte kan anses vara likgiltig inför denna följd. Avseende den tilltalade förklarade HD att denne inte förstod hur pass allvarligt hugget han utdelade var. Han trodde således inte att offret skulle dö, utan förstod detta först när polisen kontaktade honom. HD förklarade att den tilltalade, med hänsyn till hans psykiska störning och att han faktiskt inte trodde att han hade skadat offret allvarligt, inte kunde anses vara likgiltig inför dennes död. Mannen dömdes därför för grov misshandel och vållande till annans död, grovt brott. Genom knivhugget tog mannen ett medvetet risktagande av
allvarligt slag.
3.2. Praxis avseende vållande till kroppskada eller sjukdom
3.2.1. NJA 2005 s. 732
En busschaufför hade, med uppsåt, knuffat en person som hindrade att bussen kunde fortsätta åka. Då målsäganden tilldelades knuffen trillade denne bakåt och bröt sin arm. Knuffen i sig bedömdes av domstolen som ett ofredande. Åklagaren yrkade ansvar för misshandel och menade att den tilltalade varit likgiltig inför den inträffade följden, dvs. att knuffen ledde till att målsäganden trillade och bröt armen. HD diskuterar i målet vart gränsen mellan likgiltighetsuppsåt och oaktsamhet går. Domstolen klargör att det krävs att gärningspersonen gör ett medvetet risktagande för att likgiltighetsuppsåt ska komma ifråga. Att en person borde ha insett att det förelåg en risk, eller hade gjort det vid närmare eftertanke före handlandet, räcker inte för att anse att uppsåt föreligger. Domstolen konstaterade även att det inte har någon
20
betydelse att en handling utan eftertanke i många fall kan uppfattas som likgiltig. Gärningspersonen måste således varit medveten om risken för att kunna anses haft likgiltighetsuppsåt.
HD konstaterade att den tilltalade i fallet inte hade tänkt på eller förstått att knuffen skulle kunnat leda till en sådan allvarlig följd som ett armbrott. Den tilltalade bedömdes därför inte ha varit likgiltig, då denne inte gjort ett medvetet risktagande. Däremot bedömdes mannen varit oaktsam då han tilldelade knuffen, då han borde ha insett vilka konsekvenser som detta kunde få. Eftersom skadan inte bedömdes som ringa dömdes således mannen för vållande till kroppsskada.
3.2.2. NJA 1994 s. 500 och Svea Hovrätt mål nr. B11639-18
En man dömdes i NJA 1994 s. 500 för vållande till kroppsskada, grovt brott. Omständigheterna i målet var sådana att den tilltalade mannen hade gått in på en restaurang med en pistol på sig. Mannen var berusad vid tillfället och har förklarat att han inte visste att pistolen var laddad, då han aldrig hade skjutit med den innan. Mannen hamnade i bråk med två personer på restaurangen och tog fram pistolen för att skrämma dem. Då en vakt kom fram och brottade ner honom avlossade han ett antal skott som träffade de två personerna som varit iblandade i bråket och även vakten.
Åklagaren yrkade i HD ansvar för vållande till kroppsskada, grovt brott. HD förklarade i domskälen att mannens agerade var ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Att mannen hade tagit med ett livsfarligt vapen till en restaurang, där det dessutom befann sig mycket människor som riskerade att skadas, gjorde att brottet ansågs vara grovt. Det trots att målsägandenas skador var lindriga.
Även i Svea Hovrätts mål B 11639–18 bedömdes den tilltalade gjort sig skyldig till grovt vållande till annans död. Också i detta fall handlade det om kroppsskador som orsakats av ett livsfarligt vapen. I målet sköt en jaktledare av misstag en annan man i jaktlaget vilket ledde till att denne skadades allvarligt. Jaktledaren sköt på långt avstånd och trodde att kollegan var ett vildsvin. Även i detta fall konstaterade domstolen att hanteringen av vapen medförde att brottet bedömdes som grovt, då det var ett medvetet allvarligt risktagande att skjuta utan att vara helt säker på att det faktiskt var ett vildsvin.
3.2.3. Göta hovrätt Mål nr B 585–18
En pappa orsakade att hans son skadade sig då han tog en dusch och lämnade den 1,5 år gamla sonen ensam i vardagsrummet. Sonen klättrade då upp till ett av fönsterna, vilket inte var ordentligt stängt, och trillade ut genom detta. Sonen föll 8 meter och skadade sig allvarligt. Åklagaren yrkade i målet att pappan skulle dömas för vållande till kroppskada, grovt brott. Eftersom pappan innehade en garantställning gentemot barnet kunde han således ådömas ansvar för underlåtenhetsbrott.
Mannen friades i tingsrätten som bedömde att han, även om han var oaktsam, inte var oaktsam i tillräcklig mån för att bli straffrättsligt ansvarig. Göta Hovrätt dömde däremot mannen för
21
vållande till kroppskada (brott av normalgraden). Hovrätten ansåg inte att det var fråga om ett
medvetet risktagande av allvarligt slag och menade på grund därav att brottet inte skulle anses
som grovt. Men då mamman innan händelsen hade påtalat för pappan att barnet klättrade mycket och därför inte fick lämnas ensam ansågs pappan varit oaktsam i den grad som krävdes för straffansvar genom att ändå gå iväg och duscha utan att ha barnet under uppsikt. Det rörde sig således om ett omedvetet risktagande, eftersom pappan inte insåg risken som uppstod då han lämnade barnet ensamt. I hovrätten fanns en skiljaktig mening som menade att pappans oaktsamhet inte var klandervärd till den grad att han skulle ådömas straffrättsligt ansvar.
3.3. Analys av praxis avseende oaktsamhet
Utifrån de rättsfall som redogjorts för vad gäller vållande till annans död respektive vållande till kroppsskada kan följande slutsatser om det subjektiva rekvisitet dras. I NJA 2006 s. 228 dömdes den tilltalade sjuksköterskan genom att ha agerat omedvetet oaktsamt. Hon hade inte insett att det överhuvudtaget fanns en risk att barnet skulle avlida. Hon hade däremot möjlighet att dubbelkolla infusionslösningen, vilket domstolen ansåg att hon borde gjort. Hennes personliga omständigheter togs in vid bedömningen, då hennes erfarenhet som sjuksköterska i kombination med att det inte var en stressad situation medförde att större ansvar kunde åläggas henne. I NJA 2011 s. 349 bedömdes istället den tilltalade inte ha handlat oaktsamt. I fallet ansågs den tilltalade gjort allt som kunde krävas av honom i den uppstådda situationen. HD konstaterade att det för straffrättsligt ansvar krävs att man i väsentlig mån brustit i den omsorg som situationen kräver. Denna definitionen kan tillämpas även på NJA 2006 s. 228, då det kan anses att sjuksköterskan just i väsentlig mån brustit i denne omsorg.
Oaktsamhetsbedömningen i NJA 2016 s. 763 är som tidigare nämnts mycket omtalad.60 Målet är intressant eftersom den tilltalade bedömdes vara oaktsam vid sitt handlande, trots att han uppsåtligen högg offret med en stor kniv på överkroppen. Att hugga någon på detta sätt syns vara en stark markör som tyder på likgiltighet, eftersom sannolikheten för en dödlig utgång är mycket hög. I fallet tog domstolen mycket stor hänsyn till den tilltalades personliga förhållanden, då han hade en psykisk störning. Eftersom den tilltalade inte trodde att offret skulle avlida bedömdes han inte vara likgiltig inför följden. Hade en annan, fullt frisk, person varit tilltalad kan emellertid antas att utfallet blivit ett annat.
I NJA 2004 s. 176 var inte bedömningen helt olik den i NJA 2016 s. 763, trots det är utgången inte alls lika kritiserad som den i NJA 2016 s. 763.61 Den Hiv-smittade personen som genomfört oskyddade samlag med flertalet personer bedömdes inte heller ha handlat med likgiltighetsuppsåt, då hans tro hade varit att han inte skulle smitta de andra personerna. Den avgörande skillnaden synes dock vara sannolikheten att en viss följd inträffar vad gäller de olika handlingarna. Sannolikheten att smitta någon med Hiv-smitta är mycket låg, medan sannolikheten att döda någon genom att hugga denna med kniv mot överkroppen är mycket hög. Rättsfallen visar att stor hänsyn ska tas till den tilltalades inställning till följden och dennes
60 Se avsnitt 2.2. 61 Se avsnitt 2.2.
22
faktiska insikter om sitt handlande. Det syns vara förenligt med skuldprincipen, då man endast ska dömas för den skuld man bär, både på det objektiva och subjektiva planet.62
Även i NJA 2005 s. 732 tas stor hänsyn till vad den tilltalade hade trott om följden. Busschauffören bedömdes inte haft likgiltighetsuppsåt eftersom han inte haft i åtanke att hans knuff kunde leda till ett armbrott. Däremot var denne omedvetet oaktsam genom att han borde insett vilka konsekvenser hans handlande kunde leda till och han hade även möjlighet att anpassa sitt handlande. Rättsfallet från Göta Hovrätt, B 585–18, visar att inte all oaktsamhet behöver föranleda straffrättsligt ansvar. Det krävs att oaktsamheten uppnår en viss grad av klandervärdhet för att ansvar ska utdömas. Vart denna gräns går är dock svårt att säga. NJA 1994 s. 500 och Svea Hovrätts mål B 11639–18 visar tydligt att användandet av skjutvapen på ett oaktsamhet sätt medför att oaktsamheten bedöms som grov då det ses som ett medvetet
risktagande av allvarligt slag.
Slutsatsen kan dras att domstolarna enligt praxis förhåller sig till de två i lagen uppräknade situationerna vid bedömningen om oaktsamheten är grov eller inte. Endast då det varit fråga om medvetna risktaganden, eller berusning i en situation där särskild uppmärksamhet krävs, har dömts för grovt brott. I mål där oaktsamheten varit omedveten har ansvar för brott av normalgraden uppkommit, trots att det enligt lagtexten finns förutsättningar att döma för grovt brott även i dessa fall.63
62 Se avsnitt 2.2.
63 I 3 kap. 7 § och 8 § förskrivs att en av omständigheterna som särskilt ska beaktas, vid bedömningen om brottet
är grovt, är om det är fråga om ett medvetet risktagande av allvarligt slag. Formuleringen öppnar emellertid upp för att grovt brott kan föreligga även i andra situationer, när risktagandet inte är medvetet.
23
4. Våldtäktslagstiftningen
4.1. Historisk tillbakablick
Före strafflagens införande år 1864 ansågs inte våldtäkt vara ett brott mot den utsatta kvinnan. Det ansågs istället vara ett egendomsbrott som drabbade hennes far eller make.64 Först vid införandet av brottsbalken år 1965 blev våldtäkt inom äktenskapet straffbart. I den ursprungliga lydelsen av våldtäktsbrottet i brottsbalken var det endast en man som kunde begå brottet mot en kvinna, genom att tvinga henne till samlag med våld eller hot om våld. Parternas relation spelade vid införandet av brottsbalken fortfarande roll, om parterna hade en relation med varandra dömdes inte för våldtäkt, utan för våldförande. Våldförande ansågs som mindre grovt än en våldtäkt.65
I ett uppmärksammat fall från 60-talet, NJA 1967 s. 637, även kallat ”Raggarbilsfallet”, prövades om en gärning skulle bestämmas som våldtäkt eller våldförande. I målet var offret en 16 årig flicka. HD beaktade i domskälen att flickan hade följt med den tilltalade i bilen tillsammans med honom och hans vänner på en ”raggarfärd”. Därigenom hade hon ingett honom uppfattningen att hon ville ha intimt umgänge med honom. Hon hade även frivilligt suttit bredvid honom i baksätet. Domstolen bedömde att flickan endast ”helt lamt” avvisat hans närmanden, trots att hon under övergreppet hade skrikit och gråtit ihållande. Sammantaget gjordes bedömningen att våldtäkten var mindre grov och den rubricerades därför som våldförande. HD:s resonemang i domskälen visar tydligt synen på sexualitet som rådde vid denna tid.
År 1984 förändrades lagstiftningen genom att sjätte kapitlet brottsbalken ändrade namn från sedlighetsbrott till sexualbrott. Genom denna reform blev även sexualbrottslagstiftningen könsneutral och våldtäkt kunde således begås både av, och mot, män och kvinnor. Parternas relation förlorade betydelse genom lagändringen. Även grov våldtäkt infördes som brott. Straffbart blev också våldtäkt som begåtts genom att försätta offret ”i vanmakt eller annat sådant tillstånd”.Våldtäkt föll efter denna lagändring även in under allmänt åtal.66
Från 1980-talet till 2000-talet utvecklas både lagstiftningen och synen på sexualitet och våldtäkt. HD fastslog bland annat i rättsfall NJA 1986 s. 127 och NJA 1991 s. 83 att relationen mellan offer och förövare inte var att anse som en förmildrande omständighet.
År 2003 kom en för området viktig dom från europadomstolen, MC mot Bulgarien.67 I målet prövades huruvida krav på offret att aktivt göra motstånd då denne utsätts för våldtäkt stred mot artikel 3 och artikel 8 i EKMR. Målet gällde en 14 årig flicka som menade att hon hade blivit våldtagen av två män. Eftersom hon hade fyllt 14 år ansågs hon enligt bulgarisk lag kunna samtycka till sex. De båda männen menade att samlagen skett frivilligt från flickans sida. Utredningen lades ner då det inte ansågs gå att bevisa varken att samlagen inte skett frivilligt eller att flickan gjort motstånd. Flickan menade att åklagare och utredarna lade stor vikt vid att
64 Sutorius (2014), s. 44.
65 Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman & Wennberg (2007), s. 6:6 f. 66 Holmqvist, Leijonhufvud, Träskman & Wennberg (2007), 6:6 f. 67 M.C. mot Bulgarien, no. 39272/98, 4 december 2003.
24
hon inte gjort något fysiskt motstånd vid bedömningen om gärningsmännen skulle åläggas straffrättsligt ansvar.
I överklagandet till Europadomstolen åberopades expertutlåtande om frozen fright och en undersökning som visade att 24 av 25 kvinnor som utsatts för sexuella övergrepp på grund av rädsla inte gjorde motstånd. Europadomstolen konstaterade slutligen att alla medlemsstater har en skyldighet att straffbelägga och effektivt utreda alla handlingar som begås mot någon som inte samtycker, oavsett om denne gjort fysiskt motstånd eller inte.68
Utvecklingen ledde, vilket redovisats för i uppsatsens inledande kapitel, fram till SOU 2016:60 – Ett starkare skydd för den sexuella integriteten. Denna utredning lade grunden till proposition 2017:18:177 - En ny sexualbrottslagstiftning byggd på frivillighet, varigenom kravet på våld, hot om våld eller särskilt utsatt situation vid våldtäkt togs bort. Istället infördes kravet på frivilligt deltagande. Oaktsam våldtäkt blev även straffbart.
4.2. Den nya våldtäktsregleringen
Den första juli 2018 infördes det nya sjätte kapitlet i BrB. 6 kap. 1 § som numera lyder enligt följande:
Den som, med en person som inte deltar frivilligt, genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som med hänsyn till kränkningens allvar är jämförlig med samlag, döms för våldtäkt till fängelse i lägst två år och högst sex år. Vid bedömningen av om ett deltagande är frivilligt eller inte ska det särskilt beaktas om frivillighet har kommit till uttryck genom ord eller handling eller på annat sätt. En person kan aldrig anses delta frivilligt om
1. deltagandet är en följd av misshandel, annat våld eller hot om brottslig gärning, hot om att åtala eller ange någon annan för brott eller hot om att lämna ett menligt meddelande om någon annan,
2. gärningsmannen otillbörligt utnyttjar att personen på grund av medvetslöshet, sömn, allvarlig rädsla, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada, psykisk störning eller annars med hänsyn till omständigheterna befinner sig i en särskilt utsatt situation, eller
3. gärningsmannen förmår personen att delta genom att allvarligt missbruka att personen står i beroendeställning till gärningsmannen.
Är brottet med hänsyn till omständigheterna vid brottet att anse som mindre grovt, döms för våldtäkt till fängelse i högst fyra år. Är brott som avses i första stycket att anse som grovt, döms för grov våldtäkt till fängelse i lägst fem och högst tio år. Vid bedömningen av om brottet är grovt ska det särskilt beaktas om gärningsmannen har använt våld eller hot som varit av särskilt allvarlig art eller om fler än en förgripit sig på offret eller på annat sätt deltagit i övergreppet eller om gärningsmannen med hänsyn till tillvägagångssättet eller offrets låga ålder eller annars visat särskild hänsynslöshet eller råhet.
I propositionen till lagförslaget beskrivs hur bedömningen om deltagandet är frivilligt eller inte ska göras. Först och främst förklaras att det är personen som utför en sexuell handling som ansvarar för att försäkra sig om att den andra personen deltar frivilligt. Om någon vill utföra
