Är ungdomstjänst gynnsam?

Examensarbete i Socialt arbete Malmö högskola

15 hp Hälsa och samhälle

Socionomprogrammet 205 06 Malmö

Maj 2011

Hälsa och samhälle

ÄR UNGDOMSTJÄNST

GYNNSAM?

EN KVALITATIV STUDIE OM

SOCIALTJÄNSTENS ARBETE MED

UNGDOMSTJÄNST I TVÅ OLIKA KOMMUNER.

CHRISTINA GEIMER

2

IS COMMUNITY SERVICE

FOR YOUNG OFFENDERS

FAVORABLE?

A QUALITATIVE STUDY OF SOCIAL SERVICE

WORK WITH YOUTH SERVICE IN TWO

DIFFERENT MUNICIPALITIES.

CHRISTINA GEIMER

CAROLINE GÖRANSSON

Geimer, Christina & Göransson, Caroline.

Är ungdomstjänst gynnsam? En kvalitativ studie om socialtjänstens arbete med ungdomstjänst i två olika kommuner. Examensarbete i socialt arbete 15 hp. Malmö Högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för Socialt arbete, inriktning Individ, familj och samhälle, 2011.

The purpose of this paper is to examine whether the sentences handed down to young offenders can be considered fair. We wanted to take an in-depth look at the penalties to understand how they work. To clarify our purpose, we used the following questions: How does organizing sanctions work in practice? What support services are offered to the young? What can be done to ensure sentences are as favorable as possible for young people? The empirical material is based on qualitative semi-structured interviews with six social workers from two different municipalities. We also made use of previous research in the field as a reference tool. The analysis was made based on theories of phenomenology, symbolic interactionism and a scientific theory based of criminal law.Our results shows how the different municipalities organize their work and that the two

municipalities consider the process young offenders go through to be fair. Nyckelord: påföljd, socialtjänstens arbete, unga lagöverträdare, ungdomstjänst

3

Innehållsförteckning

FÖRORD ... 4 INLEDNING ... 5 Ungdomstjänst ... 5 SYFTE ... 7 Frågeställningar ... 7 Avgränsning ... 7 BEGREPPSDEFINITIONER ... 8 Unga lagöverträdare ... 8 Straff ... 8 Påföljd ... 8 Ungdomstjänst ... 8 Förkortningar ... 8 HISTORIK ... 9 Tvångsuppfostringskommittén ... 9 Barnavårdsnämnder ... 10 Socialtjänstlagen ... 11

Överlämnande till vård inom socialtjänsten ... 12

TIDIGARE FORSKNING ... 13

Socialtjänstens insatser för unga lagöverträdare ... 13

Ungdomstjänst ... 14 Utvärdering av ungdomstjänst ... 14 Påverkansprogram ... 15 Ungdomsperspektiv ... 16 Resultat ... 17 TEORI ... 18 Fenomenologi ... 18 Symbolisk interaktionism ... 18 Straffrättsvetenskaplig teori ... 19 METOD ... 22 Metodologisk ansats ... 22 Kvalitativ metod ... 22 Urval ... 22 Analysmetod ... 23

Validitet och Reliabilitet ... 23

Vår forskarroll ... 24

Etiska överväganden ... 24

RESULTAT OCH ANALYS ... 26

Ungdomstjänstens organisering ... 26 Stödfunktioner ... 28 Ungdomstjänstens gynnsamhet ... 31 Utmaningar ... 34 Förbättringar ... 36 SLUTDISKUSSION ... 37 REFERENSER ... 41 Lagar ... 41 Tryckta källor ... 41 Internetlänkar ... 42 C-uppsatser ... 42 BILAGOR ... 43 Bilaga 1 - Intervjuguide ... 43

4

FÖRORD

Vi vill börja med att tacka våra informanter som tog sig tid att delta i vår studie. Vidare vill vi också tacka vår handledare Lars G Eriksson för all hjälp. Din kunskap inom det vetenskapsteoretiska fältet har hjälpt oss mycket i arbetet.

5

INLEDNING

Unga lagöverträdare har länge särbehandlats i fråga om påföljd vid brottslighet, detta genom att unga lagöverträdare i mindre omfattning än vuxna blir utsatta för domstolsprövningar där frihetsberövande påföljd som kriminalvården ansvarar för utdöms (Thunved, Clevesköld & Thunved 2007). Utgångspunkten är att unga lagöverträdare under 18 år skall hållas utanför den statliga kriminalvården och istället erbjudas vård och behandling inom den kommunala socialtjänsten.

Med unga lagöverträdare menas främst ungdomar under 18 år men ofta ungdomar i ålderspannet 15 – 21 år. Socialtjänsten skall ingripa och har lagstöd för detta genom Lag (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LvU) och Socialtjänstlagen (2001:453). Unga lagöverträdare döms ofta till böter samt överlämnande för vård och behandling inom den kommunala socialtjänsten, det är sedan socialtjänstens ansvar att vårda den unge utifrån den unges behov.

(Thunved, m fl 2007). Förutom böter och överlämnande kan unga lagöverträdare dömas till medling enligt Lag (2002:445) om medling med anledning av brott. Medling innebär att gärningsman och brottsoffer träffas tillsammans med en medlare och pratar om brottet och dess följder. Syftet med medlingen är att gärningsmannen skall få insikt i brottets konsekvenser och offret skall få hjälp att bearbeta sina upplevelser av brottet. Medling är frivilligt för både brottsoffer och gärningsman och kan således ej utdömas om inte båda parter går med på att delta i medlingen. Unga lagöverträdare kan också dömas till ungdomstjänst som beskrivs här nedan.

Ungdomstjänst

Sedan 1999 kan unga lagöverträdare dömas till ungdomstjänst som komplement till överlämnande till vård inom socialtjänsten vilket innebär att den unge är ålagd av domstol att under en viss tid utföra oavlönat arbete. Anledningen till att

påföljden ungdomstjänst tillkom 1999 var för att stärka proportionalitetskravet. Med detta menas att om domstolen anser att vården som socialtjänsten föreslår ej står i proportion till brottets svårhetsgrad kan domstolen utdöma mellan 20 och 100 timmar ungdomstjänst (Brå 2005:13). Mellan 1999 och 2007 utdömdes alltså ungdomstjänst endast som en tilläggspåföljd till överlämnande till socialtjänsten för vård och behandling men sedan den 1 januari 2007 har ungdomstjänst införts som ny och fristående påföljd för lagöverträdare under 21 år. Den skall fungera som komplement till ungdomsvård, tidigare överlämnande, för de unga

lagöverträdare som saknar eller har litet behov av vård. Ungdomstjänst kan ersätta andra påföljder som inte grundats i ett vård eller behandlingsbehov hos den unge, såsom böter eller kortare frihetsberövande straff (Thunved m fl 2007).

Ungdomstjänst är en obligatorisk uppgift för kommunernas socialtjänst och detta innebär att kommuner har ansvar för att anordna ungdomstjänstplats och utse handledare för de dömda. Vilka arbetsplatser som är lämpliga för ungdomstjänst är upp till socialnämnden att avgöra, dock skall arbete inom vård och omsorg, speciellt bland barn och äldre användas endast i undantagsfall. Ungdomstjänst innebär oavlönat arbete och kan utdömas i mellan 20 h – 150 h beroende på vilket brott den unge gjort sig skyldig till. Påföljden kan inte utdömas om inte den unge gett sitt samtycke till påföljden (Prop.2005/06:165). Under perioden 1999 – 2004

6

var det ungefär 500 ungdomar per år som dömdes till påföljden ungdomstjänst i kombination med överlämnande till socialtjänsten (Brå 2005:13). Antalet dömda till ungdomstjänst har dock ökat efter lagändringen den 1 januari 2007, och under 2007 dömdes 2480 ungdomar till påföljden för att öka under 2008 då 2900 personer dömdes till ungdomstjänst (bra.se).

Frågan vi ställer oss i denna studie är, vad socialtjänsten, som är ålagd att

administrera påföljden ungdomstjänst, anser om straffet? Vilka utmaningar ser de med påföljden ungdomstjänst? Hur väljer de ut platser och handledare och om de har något påverkansprogram kopplat till påföljden? Socialtjänstens arbete bygger på frivillighet, och för att få ett lyckat förändringsarbete måste det byggas på frivillighet, så hur lyckas socialtjänsten motivera de ungdomar som döms till påföljden? Under vår socionomutbildning har vi i stort sett lärt oss tolka och förstå andra människor utifrån ett symboliskt interaktionistiskt synsätt.

Socialtjänsten har länge haft en tradition av att vårda och behandla och vi anser att deras arbete bygger på nämnda teoretiska utgångspunkt, även om den inte

benämnts på det sättet utan det har varit frågan om olika typer av utveckling av densamma. De har ingen tradition av att verkställa denna typ av påföljd utan tyngdpunkten har legat på frivillighet, verkställighet av straff har istället legat på Kriminalvårdsverket. Hur gör de då när de helt oförberett tvingas in i en helt ny roll och skall tillämpa lagstiftning om verkställande av påföljder?

7

SYFTE

Syftet med uppsatsen är att undersöka hur socialtjänsten i två olika kommuner arbetar med påföljden ungdomstjänst. Vad i påföljden de anser är mest gynnsamt för den unge. Hur det fungerar praktiskt att anordna den, vilket stöd de unga lagöverträdarna får och hur de anser att ungdomstjänst fungerar för de som döms till påföljden. En fundering vi hade när vi startade detta arbete var om

socialtjänsten fann några svårigheter med att verkställa en straffrättslig påföljd, när deras arbete bygger på frivillighet.

Frågeställningar

Hur är arbetet organiserat?

Vilka stödinsatser ges ungdomen under påföljdens gång?

Hur arbetar socialtjänsten för att påföljden ungdomstjänst skall bli så gynnsam som möjligt för ungdomarna?

Vilka svårigheter/utmaningar ser socialtjänsten med att verkställa påföljden?

Avgränsning

Vi har inom ramen för denna studie valt att begränsa oss till tjänstemän inom kommunala socialförvaltningar från två olika kommuner i Skåne. Vi har

genomfört intervjuer med sex olika socialsekreterare från de båda kommunerna. På grund av etiska aspekter har vi valt att endast intervjua tjänstemän och inte att söka kontakt med unga lagöverträdare. Att intervjua unga lagöverträdare och få deras syn på ungdomstjänst hade varit intressant men vi har av olika skäl valt att lämna dem utanför denna studie. Dels för att det rent tekniskt är svårt och väldigt tidskrävande att nå ut till de ungdomar som blivit dömda till ungdomstjänst samt att få deras samtycke till att delta i studien. Dels för att vi inte vill lyfta fram ungdomarna endast för att de blivit dömda till en viss påföljd. Men några av de unga lagöverträdarnas syn på påföljden ungdomstjänst har vi tagit del av genom Thomas Bons utvärdering Ungdomstjänst – ur ett socialtjänstperspektiv (2010).

8

BEGREPPSDEFINITIONER

Begrepp har olika betydelser för olika människor. Hur vi tolkar dem är beroende på vilken mening vi lägger i begreppen. Vår avsikt med dessa definitioner är inte att fastslå deras betydelse en gång för alla utan att förklara vad vi menar med begreppen inom ramen för denna studie.

Unga lagöverträdare

Med unga lagöverträdare menar vi unga människor mellan 15 – 21 år som har blivit dömda för brott. Fokus i denna studie ligger på unga i ålderspannet 15 – 17 år då de har uppnått straffmyndighetsålder och därför kan dömas av domstol till ungdomstjänst men ännu ej uppnått myndighetsålder och därför ej blir aktuella för kriminalvårdens straffsystem. Undantag kan göras avseende straffpåföljd då människor över 18 år i speciella fall kan dömas till ungdomstjänst

Straff

En människa som begår ett brott döms till ett straff av en domstol. Alla straff, förutom böter, villkorlig dom och överlämnande till ungdomsvård, verkställs av Kriminalvården (kriminalvarden.se).

Påföljd

Med påföljd menar vi i denna studie utdömd ungdomstjänst som är en obligatorisk verksamhet för landets kommuner och verkställs genom deras socialnämnder.

Ungdomstjänst

En påföljd som utdöms av tingsrätten för unga lagöverträdare i ålder 15 – 21 år. Vanligtvis utdöms påföljden i ålderspannet 15 – 17 år men även i speciella fall för dem över 18 år. Med ungdomstjänst menas att den unge är av domstol ålagd skyldighet att under en viss tid utföra oavlönat arbete. Ungdomstjänst skall fungera som ett komplement till ungdomsvård för de med ringa eller inget vårdbehov (Thunved m fl 2007).

Förkortningar

BrB Brottsbalken

Brå Brottsförebyggande rådet Prop. Proposition

SOU Statens offentliga utredningar FoU Forskning och utvecklingsarbete

9

HISTORIK

Eftersom vi inte hittat mycket tidigare forskning i ämnet kommer vi här att presentera påföljdssystemet ur ett historiskt perspektiv. Detta för att förklara hur synen på påföljdssystemet gått från allmänprevention, där straffet i sig skall vara avskräckande till individualprevention där straffet istället kan vara behandlande och ge verktyg till att skapa förändring.

Kerstin Svensson (1998) skriver i sin rapport Straff eller behandling – om statens

strategier mot gränsöverträdande ungdom under 1900-talet, att straff och

behandling är två sidor av straffrätten som diskuterats under hela 1900 talet. Att straffa eller behandla kan ses både som motsatser och som två sidor av samma mynt. Skillnaden här emellan kan ses som samhällets gränsdragningsproblematik. Staten skall bestraffa lagöverträdaren men samtidigt arbeta för att lagöverträdaren håller sig inom det som av samhället anses vara normalt. Vidare menar Svensson (1998) att straffet i sig inte endast är till för dem som begår brott utan en

samhällets markering för att visa allmänheten att det blir en reaktion när någon gått över gränsen.

Under 1500 och 1600-talet var låsta institutioner, för att bestraffa lagöverträdare, det mest använda straffet. Att beröva någon sin frihet och låsa in dem på

straffanrättningar där de skulle tuktas genom att tvingas till hårt arbete för att bekämpa sitt lättjefulla leverne var på det sätt lagöverträdare skulle behandlas. Att hamna på straffinrättning skulle i sig vara så avskräckande att allmänheten skulle avhålla sig från brottslig verksamhet.

Vid 1864 års strafflag frångicks straffanstalter till förmån för fängelser som förbättringsanstalter. I och med denna lag talades det för första gången om de unga lagöverträdarna. De var minderåriga och att betrakta som barn och kunde därför inte anses begå brott med medveten vilja. De förstod helt enkelt inte, och istället för att straffas skulle de skiljas från hemmet och sättas i

uppfostringsanstalt.

Under 1800 talet blev omsorgen runt barnen tydligare, de skulle räddas från kriminalitetens banor. Med rätt omsorg kunde de utvecklas till goda

samhällsmedborgare. Det skapades speciella uppfostringsanstalter runt om i landet. Som ett exempel startades Råby Räddningsinstitut 1840 som tog emot pojkar mellan 8 – 13 år från fängelserna i Malmö. De unga lagöverträdarna skulle fostras genom kristendom och disciplin istället för att vistas i de nedbrytande miljöerna som rådde på landets fängelser (a a).

Tvångsuppfostringskommittén

Riksdagen hade under många år diskuterat hur lagöverträdare under 18 år skulle behandlas och 1896 tillsattes därför en Tvångsuppfostringskommitté (Svensson 1998). Under industrialiseringen uppkom ett nytt samhällsproblem då barnen inte längre arbetade och fick sin skolning genom arbete. Människor flyttade till städerna och barnen fick mer fritid. De unga lagöverträdarna blev fler och fler och de återföll i brottslighet gång på gång tills de kvalificerat sig för fängelsestraff,

10

problemet var att fängelseplatserna inte räckte till. Omsorg om det uppväxande släktet och bekämpande av dess brottslighet sågs vid denna tid som en av de största samhällsangelägenheterna, staten skulle uppfostra gränsöverträdarna. Även vanartiga barn som inte begått brott var en samhällsangelägenhet, de barn som hemmets eller skolans uppfostringsmetoder ej var tillräckliga för. Eller de barn som försummas genom sina föräldrars vårdslöshet och oförmåga.

Lagöverträdarna hade tydligt visat på sitt gränsöverträdande medan de andra mer brutit mot gängse normer1 och värderingar och man var oroad över att de skulle utvecklas till lagöverträdare om ingenting gjordes. Gränsen mellan dessa

lagöverträdare, de vanartiga eller de sedligt försummade var vag. Klart var dock att det var statens ansvar att fostra de barn som ej fick eller kunde tillgodoräkna sig den fostran som hemmet eller skolan erbjöd. Tvångsuppfostringskommittén hade jämfört åldersgränser med andra europeiska länder och föreslog en

straffmyndighetsgräns vid 15 år. Redan tidigare i 1734 års strafflag fanns en straffmyndighetslinje vid 15 år med lindring av straffvärdet upp till och med 18 år. Men nu fastslogs 15 år som straffmyndighetsgräns och barn under 15 år skulle ej straffas (Svensson 1998).

Barnavårdsnämnder

Enligt Tvångsuppfostringskommittén skulle varje kyrkoförsamling starta en barnavårdsnämnd med personer som gjort sig kända för sin ambition kring barnuppfostran. Kyrkoherden skulle sitta som ordförande i dessa

barnavårdsnämnder. Barn under 15 år var barnavårdsnämndernas ansvar och deras arbete skulle gå ut på att genom sociala utredningar identifiera de vanartade barnen. Barnens historia och biografi blev satt i fokus, inte någon särskild händelse. Detta gjorde att den sociala utredningen mycket handlade om föräldrarnas levnadshistoria. Barnen skulle dels uppfostras till goda samhällsmedborgare och dels skyddas från sina dåliga föräldrar. Dessa

barnavårdsnämnder möjliggjorde att staten kunde ingripa utan att något brott hade begåtts av den unge. Med 15 år som straffmyndighetsgräns och inrättandet av barnavårdsnämnder blev starten av särskiljandet av de unga lagöverträdarna. Kommittén såg ett samband mellan ålder och gränsöverträdelser, och såg en vikt i att skilja de unga från de äldre för att kunna fostra, behandla och åtgärda deras normöverträdelser. I och med detta fick den individualpreventiva straffrättsteorin, behandlingstanken, genomslag i lagstiftningen. Barn skulle räddas från sitt

moraliska förfall men också räddas undan från fängelset. I en tid av urbanisering och industrialisering fanns en tro på att samhället genom uppfostran kunde skapa arbetsdugliga medborgare av de unga lagöverträdarna. För att göra detta skapades det skyddshem för de yngre och uppfostringsanstalter för de äldre (Svensson 1998).

Under trettiotalet befann sig det svenska samhället inför industrialismens första lågkonjunktur. Arbetarrörelsen var stark och socialdemokratiska partiet styrde Sverige. Tanken om ett bättre samhälle, folkhemmet, skulle nu realiseras och för att göra detta var socialpolitiken en av byggstenarna. Socialdemokratin vände sig

1

Enligt Nationalencyklopedin är normer det "normala" eller godtagna beteendet i t.ex. en social grupp; konvention, praxis (NE 11-05-17).

11

mot vetenskapssamhället och började anlita experter för att leda verksamheter. Tidigare hade det sociala arbetet mest varit en fråga för välgörenhet och privata aktörer. Läkare och pedagoger var de yrken som ansågs lämpliga för att hantera unga lagöverträdare. Läkarna kunde fastställa problemen och pedagogerna skulle tillhanda hålla den fostran de unga ej fått genom sina föräldrars omsorg.

Särskiljningen av de unga var stor under denna tid. De skulle fördelas på anstalter efter ålder, kön och karaktär för att fostras till goda samhällsmedborgare. Alla anstalter blev under denna tid lagda under statlig kontroll. Under denna tid kom även andra alternativ för att fostra gränsöverträdare fram, om än vagt. I tanken om möjligheten till uppfostran av folket kom även en tro på att unga gränsöverträdare skulle kunna fostras också utanför anstalten (a a).

Visionen om folkhemmet bleknade mer och mer under sextiotalet. Välfärdsstaten var uppbyggd men visade sig inte vara helt igenom perfekt. Fast det fanns

anstalter för uppfostran ökade brottsligheten i och med att högkonjunkturen växte. Det gick bra för Sverige och i takt med att det fanns ett större utbud av varor ökade brottsligheten. Den nya ungdomskulturen växte och tonårskullarna var stora vilket skapade en oro i vuxenvärlden. Specialister undersökte nyttan av alla

anstaltsvistelser och det visade sig att endast ett fåtal av dem som genomgått behandling på anstalt uppnått ett lyckat resultat. Den moraliska paniken kring unga lagöverträdare krävde nya insatser. Under denna tid kom behandling utanför anstalt fram som ett alternativ men anstaltsvistelse dominerande fortfarande. Psykologer och socionomer anställdes för att tillsammans med läkare och pedagoger behandla gränsöverträdarna. De traditionella insatserna, arbete och utbildning, skulle vid denna tid kompletteras med terapeutisk behandling för att lyckas förändra gränsöverträdarnas beteende (a a).

Under 70-talet växte kritiken mot den behandlingstanken som rått, under det senaste decenniet, och lagen om kriminalvård i anstalt trädde i kraft 1974. Den kriminalvårdsreform som nu skedde innebar att fängelsestraffet,

ungdomsfängelse, internering samt anstaltsbehandling vid skyddstillsyn skulle ske i kriminalvårdsanstalt. Dessa anstalter delades in i riksanstalter för interner med långa straff och lokalanstalter för de med kortare straff. Vid anstaltsplacering skulle anpassning till samhället främjas och de skadliga följderna av

frihetsberövandet motverkas. Detta genom att anstaltsvistelsen skulle planeras för att minimera skadlig påverkan av de unga gränsöverträdarnas utveckling.

Anstalter var fortfarande en institution som verkställde straff och vid utvärdering visade det sig att samhällsanpassningen inte hade förverkligats. Kriminalvård i frihet, skyddstillsyn, skulle enligt reformen vara den bärande delen i

påföljdssystemet. En utredning tillsattes 1974 för att undersöka om

ungdomsfängelser skulle avskaffas. En stark kritik mot dessa hade framkommit då påföljden ej var tidsbegränsad. Utredningen kom fram till att frihetsberövande påföljder för unga lagöverträdare skulle ske med stor återhållsamhet. De föreslog en ny påföljd, tillsynsdom, som innebar intensivövervakning av den unge och att den unge lagöverträdaren skulle kunna vistas i speciella frivårdshem. Detta

förslag genomfördes dock ej, utan istället togs ungdomsfängelser bort som påföljd (Svensson 1998).

Socialtjänstlagen

1982 infördes socialtjänstlagen där de olika sociallagarna samlades. I denna lag förklarades socialtjänstens övergripande mål genom de tre begreppen demokrati, jämlikhet/solidaritet och trygghet. Socialtjänstlagen skulle fungera som en

12

målinriktad ramlag utan detaljinriktade regleringar som fanns i den tidigare lagstiftningen. Socialtjänstens tre principer kontinuitet, flexibilitet samt närhet skulle beaktas vid val av påföljd och man såg under denna tid anstaltsplacering som ett medel för behandling. Klientbegreppet infördes med denna lagstiftning och målet var att den unge själv skulle medverka i sin behandling och ha samma rätt till samhällsresurserna som alla andra. Tanken om att samhället måste anses ha ansvar för att unga människor inte skadar sig själv genom sitt beteende fanns kvar, därför skulle unga också kunna beredas vård utan samtycke. Men det är inte kravet på samhällsskydd som nu står i första rummet utan det är den unge som skall skyddas (a a).

1999 genomfördes stora förändringar i påföljdssystemet för de unga

lagöverträdarna. Grundtanken i denna reform var att unga skulle så långt det var möjligt beredas vård inom socialtjänsten istället för att bli föremål för

kriminalvården. Detta, menade regeringen, eftersom barn och unga som begår brott ofta är socialt utsatta och i behov av stöd och vård. Socialtjänstens uppgift är att främja ungas utveckling och det finns inom socialtjänsten en lång erfarenhet och kompetens rörande arbetet med ungdomar och ungdomars problem. Därför ansågs de ha större möjlighet än kriminalvården att åstadkomma positiva

förändringar för de unga lagöverträdarna (Prop.2005/06:165). En utgångspunkt i reformen var att unga skulle särbehandlas i straffrättsliga hänseenden och att påföljdssystemet för de unga lagöverträdarna skall bygga på principen att barn och ungdomar som begår brott i första hand skall bli föremål för insatser inom socialtjänsten.

Överlämnande till vård inom socialtjänsten

Denna påföljd regleras i 32 kap. brottsbalken och innebär att den som är under 21 år och begår brott kan bli föremål för vård eller annan åtgärd enligt

socialtjänstlagen (2001:453) eller Lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga. De får av rätten överlämnas till socialnämnden för att vidta åtgärder om nödvändig vård inom socialtjänsten enligt den av nämnden uppgjorda vårdplanen. Påföljden kunde även kombineras med dagsböter eller ungdomstjänst. Överlämnandepåföljden stramades upp i och med reformen januari 1999 och kraven skärptes för de yttrande som socialnämnden skall ge till domstolen innan de dömer i ungdomsmål. Detta för att domstolen på ett tydligare sätt skall kunna pröva om åtgärderna som planeras står i rimlig proportion till brottet som begåtts. Avsikten med 1999 års reform var att göra påföljden överlämnade till

socialtjänsten för vård, sen 1 januari 2007 kallad ungdomsvård, tydligare och ge det de straffrättsligt motiverade kraven på förutsägbarhet, konsekvens och proportionalitet större utrymme (SOU 2004:122:725).

13

TIDIGARE FORSKNING

Vi har använt oss av Malmö Högskolas databaser för att söka litteratur till uppsatsen. Svenska sökord vi använt är: ungdomstjänst, ungdomskriminalitet, unga lagöverträdare samt engelska sökord: juvenile offenders, punishment, crime, youth offenders, penalty och community service. Det finns väldigt mycket tidigare forskning både nationellt och internationellt kring ungdomskriminalitet men förhållandevis lite forskning kring påföljden ungdomstjänst. En anledning till detta tänker vi är att påföljden är relativt ny och outforskad. Vidare har vi bara funnit en internationell undersökning som behandlade ungdomstjänst och som vi fann relevant för vår uppsats.

Socialtjänstens insatser för unga lagöverträdare

Enligt Söderholm Carpelan m fl (2008) rymmer påföljden ungdomsvård flera olika insatser eller kombinationer av insatser, både i öppna och i slutna former riktade till den unge själv men även till den unges familj. De mest använda insatserna förklarar vi här:

Insatsen enskilda samtal, där syftet ofta är att göra ungdomarna medvetna om konsekvenserna av sitt handlande.

Kontaktperson som innebär att en utomstående tillbringar en eller ett par timmar per vecka med ungdomen för att genomföra en planerad aktivitet. Drogtester, för att bevisa om drogmissbruk förekommer, dessa tester tas

ofta i samband med andra insatser kring den unges missbruk. Familjeinsatser, kan vara utformade som nätverksmöten dit

familjemedlemmar bjuds in för att diskutera kring den unges situation men kanske mest för att synliggöra det stöd som finns kring den unge.

Institutionsplacering eller placering i familjehem enligt Socialtjänstlagen (SoL) eller Lagen om vård av unga (LVU) innebär slutna insatser som kan ske frivilligt genom SoL eller med tvång enligt LVU. Placering på

institution eller i familjehem är den mest ingripande insatsen och görs endast om förutsättningarna för vård i öppna former kan uteslutas (a a). Förutom kontaktperson finns även påföljden särskild kvalificerad kontaktperson – mentorskap som riktar sig till unga som har behov av särskilt stöd och vägledning för att motverka brottslig verksamhet, risk för missbruk eller annat socialt

nedbrytande beteende. En särskilt kvalificerad kontaktperson är en person som sedan tidigare arbetar med barn eller ungdomar, professionellt eller ideellt och som för att klara sitt uppdrag får mycket stöd och handledning av socialtjänsten (Prop. 2005/06:165).

En annan insats är medling vid brott, vilket innebär att brottsoffer och

gärningsman möts tillsammans med en medlare för att tala om brottet och dess konsekvenser. Medling kan ej erbjudas utan samtycke från både brottsoffer och förövare. Syftet med medling är att erbjuda en säker plats för en dialog mellan inblandade parter. Ytterligare en påföljd som ryms inom ungdomsvården men som även kan utdömas som enskild påföljd är ungdomstjänst.

14

Ungdomstjänst

Ungdomstjänst infördes redan 1999 men då endast tillsammans med

ungdomsvård. Sen 1 januari 2007 infördes ungdomstjänst som en fristående påföljd för unga lagöverträdare under 21 år. Ungdomstjänst består av ”oavlönat arbete samt annan särskilt anordnad verksamhet” (Söderholm Carpelan 2008:61). Ungdomstjänst kan utdömas i lägst 20 h och högst 150 h. Det är socialnämnden som bestämmer innehållet i den utdömda ungdomstjänsten och syftet är att den unge skall känna att samhället markerar att brott inte accepteras. Påföljden skall ha en vägledande och samtidigt gränssättande funktion, den skall vara

strukturerad och anpassad efter den unges individuella förhållanden.

Arbetsuppgifterna skall vara meningsfulla för att förhindra att arbete endast uppfattas som bestraffning. Syftet med ungdomstjänst är bland annat att den unge skall få erfarenhet av att arbeta tillsammans med andra som de vanligtvis inte kommer i kontakt med. Den unge måste samtycka till påföljden och i valet mellan ungdomstjänst och böter skall ungdomstjänst väljas i första hand (a a). Vid

misskötsel skall åklagare kontaktas som kan ge den unge en varning och vid kraftig misskötsel får åklagaren begära en ny förhandling där ny påföljd utdöms (Prop. 2005/06:165).

Det finns motsvarigheter till ungdomstjänst (eng. Community service) även internationellt. I en studie som Bazemore, G & Walgrave, L (1999) är redaktörer för, läser vi att ungdomstjänst kan ha olika syfte, den kan vara avskräckande, bestraffande eller rehabiliterande. Syftet för den ungdomstjänst som presenteras av Walgrave i studien är att den skall vara rehabiliterande och förklaras som oavlönat, samhällsnyttigt arbete som skall utföras av den dömde.

Ungdomstjänsten skall fungera som kompensation för den skada brottet medförde då samhället blivit brottsoffer eftersom trygghet och lugn skadats som en följd av brottet. Men författaren pekar på ett problem och menar att eftersom vi idag lever mer och mer isolerat på grund av den individualiseringsprocess som råder i samhället blir samhällen, områden och familjer som små enklaver som sköter sig själv (Bazemore 1999:135). Att överlämna unga lagöverträdare till dem att rehabilitera kan vara besvärligt. Ponera att det lokala gänget, eller brottsoffrets familj skall övervaka ungdomstjänsten, blir ungdomstjänsten då rehabiliterande eller ett sätt att vedergälla. Eftersom staten under ganska lång tid har, menar författaren, tagit över de samhällsfunktioner som tidigare hanterades av familjer och släkt vem skall då företräda hela samhället? Walgrave är dock positiv till ungdomstjänst och menar att samhället vinner på att de unga lagöverträdarna genom det kompenserande arbete, fast kompensationen oftast endast är

symbolisk, återställer den skada som uppkommit genom brott. Alla i samhället ser att det blir en konsekvens av brottet och att den unge, genom sitt arbete, försöker återställa ordningen och tryggheten i samhället (Bazemore 1999).

Utvärdering av ungdomstjänst

Tomas Bons har gjort en utvärdering av ungdomstjänst i åtta kommuner i Stockholmsområdet med titeln Ungdomstjänst – ur ett socialtjänstperspektiv (2010). I den framkommer det hur ungdomstjänst organiseras, vad ungdomstjänst ger för resultat och hur den fungerar för olika ungdomar. Denna rapport gav oss mycket grund kunskap om ungdomstjänst och vi kommer att presentera några delar ur den som vi finner väsentliga för vår studie.

15

Det är socialtjänsten som har i uppdrag att verkställa påföljden ungdomstjänst men vilka och hur många som arbetar inom detta område skiljer sig från kommun till kommun. Hur man bemöter ungdomen, hur man arbetar med den vid sidan av det oavlönade arbetet (påverkansprogram) och hur man samarbetar med

föräldrarna ser också olika ut i varje kommun, samt vilka krav man ställer på handledarna. Något som däremot är gemensamt för nästan alla kommuner i Bons utvärdering, är att det är socialsekreteraren på utredningsenheten som skriver yttrandena till åklagaren.

Påverkansprogram

Något som vi fann intressant var hur olika påverkansprogrammen såg ut i varje kommun. Påverkansprogram är alltså de stödinsatser som ungdomen får när den genomgår ungdomstjänst. Två kommuner, Botkyrka och Nynäshamn, använde sig av ett program som är inspirerat av frivården och sprunget ur en kurs som Gunnar Bergström håller - ”kriminalitet som livsstil”. I Botkyrka hade man tidigare obligatoriska besök hos polisen och kronofogden, men dessa har nu tagits bort. Dock är sådana besök fortfarande obligatoriska hos en annan kommun, Huddinge, där ungdomen skall besöka kronofogden, sjukhus, polis och stödcentrum för unga brottsoffer. Huddinge kommun arbetar även med en strukturerad samtalsserie kring brott med hemuppgifter. En kommun som inte har ett speciellt utvecklat påverkansprogram är Nacka, men de använder sig av bekymringssamtal som innefattar cirka tre till fyra samtal kring olika livsområden.

Gemensamt för några av kommunerna är att ungdomen får tillgång till mer samtal om de dömts till fler timmar, medan andra har samma program för alla oberoende hur många timmar de dömts till. En annan likhet mellan kommunerna är grunden för programmen. För att ungdomar ska kunna förändra sitt liv, sitt

beteendemönster, behövs det en bra pedagogisk modell att arbeta efter. Enligt Bons (2010) har alla kommuner denna grund att stå på. Påverkansprogrammen är utformade så att ungdomen skall få ett nytt utvidgat perspektiv på hur han eller hon har agerat, efter att ha konfronterats med och diskuterat handlingen de dömts för. Det handlar alltså om att öka medvetandet kring sina handlingar och få redskap till hur man kan förändra sitt liv. Grundtanken för programmen är en kognitiv-beteendeterapeutisk inriktning. Hur man går tillväga i varje kommun ser som sagt olika ut exempelvis antalet samtal, om de har studiebesök eller ej m m. Vissa av kommunernas program influeras av systemteoretisk grund. Med detta menar de att ungdomen är medlem av olika delsystem som tillsammans bildar en helhet. För att ungdomen skall kunna förändra sitt liv behöver man även arbeta med personer som ingår i de olika systemen, även kallat ungdomens sociala nätverk. Man arbetar olika i kommunerna med föräldrarna till den unge. Vissa föräldrar deltar direkt i påverkansprogrammen tillsammans med ungdomen, andra väljer att inte delta men alla har fått en förfrågan om att delta. Alla kommuner arbetar med ett nätverksperspektiv, genom att t ex rita nätverkskartor så att närstående åtminstone tankemässigt kan vara närvarande under programmet. Enligt Bons undersökning kan föräldrars närvaro under programmet både vara givande och mindre givande. Vissa ungdomar behöver stöd från närstående medan det visat sig att andra behöver möta konsekvenserna av sitt handlande själv för att stärka sitt självförtroende(a a).

16

Ungdomsperspektiv

Ett antal utvärderingar av ungdomarna som genomgått ungdomstjänst har gjorts i några av kommunerna i Bons (2010) undersökning. Vi kommer här att presentera några delar ur dem.

I Haninge kommun har alla ungdomar som genomfört sin ungdomstjänst svarat på en enkät om själva erfarenheten. Majoriteten av ungdomar hade svarat att deras ungdomstjänst och stödet från handledaren har varit bra eller mycket bra. Svaren uttrycks helt olika, men i det stora hela har man fått intrycket av att ungdomarna är positivt förvånade. Några skriver:

- ”Det var faktiskt bättre än jag trodde. Roligt folk, inte så jobbiga sysslor”

(a a:40)

- ”Jag fick mycket stöd av folket som arbetade där och dom var snälla mot

mig”(a a:40).

En stor del ansåg även att de teman som har tagits upp under de samtalstimmar som de har fått tillgång till har varit bra. De pratade mycket om normer och konsekvenser av sitt eget handlande.

- ”Jag har lärt mig mycket nytt som jag måste tänka på innan jag gör

något” (a a:41).

- ”Givande har fått insikt i mina personliga mål” (a a:41).

Dock fanns där även de svar som var en aning kortfattade och som var svåra att dra slutsatser ifrån:

- ”Grymt onödigt” (a a:41). - ”Vad är norm?” (a a:41).

Tomas Bons tar upp att när man utför en enkätundersökning är det svårt att avgöra hur pass giltiga svaren från ungdomarna är. Det är den programansvarige som ställer frågorna till ungdomarna och Bons menar att eftersom ungdomarna befinner sig i underläge kan detta resultera i att de svarar mer positivt, men å andra sidan finns det inga klara belägg för detta, majoriteten kanske anser att ungdomstjänst har varit en positiv upplevelse. Utifrån dessa enkäter finns det ingen som helst information om hur många av ungdomarna som återfaller i brott efter ungdomstjänst.

Annorlunda är det i Stockholm stad där en uppföljningsstudie gjordes av de 93 ungdomar som genomgick ungdomstjänst under 2007. Det visade sig att 61 % återfanns i polisens RAR-register2 inom ett år efter avslutad ungdomstjänst. Många av ungdomarna visar sig även ha problem med alkohol/droger, tidigare kriminalitet och familjekonflikter. Här kan man dra slutsatsen att det är just dessa som kommer att fortsätta begå brott. Denna slags problematik kräver större insatser, än bara ungdomstjänst, från socialtjänstens sida. I övrigt framgår det att

2 _{RAR-register avser registrerade anmälningar vilka inte nödvändigtvis kommer att leda till åtal}

17

ungdomarna, föräldrarna och socialtjänsten har en övervägande positiv bild av ungdomstjänst (Tomas Bons 2010).

Bons hänvisar vidare till två c-uppsatser skrivna av Kim Melin & Joel Smedberg samt Sofie Arweson & Jaqueline Dahlin. Där presenterar han deras

uppföljningsrapporter från Göteborg respektive Tyresö. I Göteborg utförde

författarna tre kvalitativa intervjuer och 26 telefonintervjuer med ungdomar i syfte att ta reda på hur de har upplevt själva påföljden. Överlag var ungdomarna nöjda och de flesta ansåg inte att arbetet i sig kändes som ett straff utan snarare att de fick ägna sin fritid åt oavlönat arbete (Melin & Sandberg 2009:30).

Utvärderingen i Tyresö syftade till att ta reda på vad ungdomen ansåg om påföljden och hur samarbetet med socialtjänsten hade varit. De intervjuade fem ungdomar och alla fem kände ett starkt förtroende för ungdomstjänst. De hade känt sig delaktiga och alla var överens om att ungdomstjänst var ett bra alternativ samt gynnsam i deras förändringsprocess. De ansåg även att det var mycket bättre än att få böter eftersom de såg ungdomstjänst mer som ett straff och en personlig utveckling medan böter bara innebar en förlust av pengar. För att motverka återfall ansåg de att ungdomstjänst hade kunnat bli tuffare. Flertalet av svaren gällande kontakten med socialtjänsten var inte positiva. Det framkom att

ungdomarna kände sig kontrollerade och att de tyckte att det var jobbigt att dela med sig av sina erfarenheter, för de ansåg att socialtjänsten inte vara på samma nivå som dem, rent språkmässigt (Arweson & Dahlin 2006:38).

Resultat

I det stora hela bedömer Bons (2010) att ungdomstjänst fungerar väl i de olika kommunerna han undersökt. Det verkar räcka för de flesta unga lagöverträdare att utföra oavlönat arbete, med samtal bredvid, för att inte begå fler brott. Han

påpekar dock att ungdomstjänst fungerar som en bra påföljd för de ungdomar som är ”engångsbrottslingar” men att de med tyngre kriminalitet behöver större

insatser. Det märks väl från den registerstudie som gjordes i Stockholm där man såg att en stor del av ungdomarna återfaller i brott. I de fall där påföljden dömts ut utan några övriga insatser saknar man helt och hållet uppföljning från

socialtjänstens sida eftersom kontakten bryts när påföljden verkställts.

Socialtjänsten får heller ingen kännedom om de brott som begås när ungdomen har fyllt 18 år, därför är det svårt för socialtjänsten att veta något om

återfallsfrekvensen. Men om ungdomarna dömts till andra insatser bredvid ungdomstjänst har de större vetskap om återfallen och kan genomföra

uppföljningar. Bons menar att de som påbörjat sin kriminella karriär behöver dessa övriga insatser mest, de är en relativt liten grupp men som lätt hamnar mellan stolarna. Vad detta beror på spekulerar man fortfarande om men ett av de antaganden man för är att vårdbehovet förbises eller missas när yttranden skrivs. Det kan också ha att göra med för korta handläggningstider eller att personen som skriver yttrande har för lite vetskap om ungdomen. I vilket fall konstaterar Bons i sin slutdiskussion att ungdomstjänst kombinerat med annan påföljd är att föredra samt möjligtvis ett utökat påverkansprogram. Vidare menar Bons att

ungdomstjänst bör utvärderas och skriver att en utvärdering i form av

intervjustudier med föräldrar och ungdomar är på väg att genomföras vid FoU-Södertörn (a a).

18

TEORI

Vi kommer i detta kapitel att redogöra för vilken vetenskapsteori vi utgått från i vår studie. Vidare kommer vi att förklara med vilka teoretiska glasögon vi

analyserat vår empiri. Eftersom materialet är behandlat utifrån flera synvinklar så visade det sig att vi, förutom de samhällsvetenskapliga teorierna, också blev tvungna att använda oss av en straffrättsvetenskaplig teori.

Fenomenologi

Fenomenologin är en filosofi om medvetandet, det läggs ingen energi på att koppla fenomen till kroppsliga faktorer eller händelser i yttervärlden, utan just till det som man omedelbart upplever. Människors upplevelser och föreställningar är det centrala inom denna teori/filosofi (Wallén 1996).

Gerd Lindgren skriver i Starrin och Svensson (1996) att när man bekantar sig med forskningsobjektet, ur ett fenomenologiskt perspektiv, måste man vara

uppmärksam på förutfattade meningar och tidigare erfarenheter, det som kallas för vår förförståelse. Det som ingår i vår förförståelse är allt det vi redan vet om livsvärlden i form av bland annat värderingar och teorier (Starrin & Svensson, 1996). På basis av vår förförståelse har vi lärt oss att tolka en del fenomen och kunnat ge dem en viss innebörd. Dessa innebörder kan delas upp i mönster för att lättare kunna tolka skeenden i livet, detta är enligt fenomenologin kallat för typifications. Alla människor tolkar saker olika och en intressant aspekt i vår studie är just hur socialtjänsten tolkar innebörden av sitt arbete med

ungdomstjänst. Svaren vi får ska sedan analyseras och tolkas utav oss, så det blir tolkning på tolkning. Det finns en möjlighet att vi blir tvungna att göra

omtolkningar, beroende på tidigare erfarenheter, för att förändra eventuella invanda mönster (Eriksson, Lars, G 2010). En inriktning som ligger nära fenomenologin är symbolisk interaktionism, som innebär att man som individ utvecklas i ett socialt samspel.

Symbolisk interaktionism

Symbolisk interaktionism innebär att du har ett synsätt, ett perspektiv som du använder för att analysera den sociala verkligheten med. Som forskare vill man ha tillgång till verktyg som hjälper en att förstå det samhälle vi lever i. Termen symbolisk interaktionism kan dels användas som ett teoretiskt synsätt eller perspektiv på hur samhället ska analyseras och dels som en specialiserad socialpsykologisk teori, socialiseringsprocessen, om hur människor kan bli mer sociala och bete sig olika, beroende på olika situationer (Trost & Levin 1999). I vår teoretiska utgångspunkt har vi tänkt oss studera människan som en del av gruppen och samhället, eftersom ungdomstjänst är en sådan påföljd som tvingar dig till att interagera med andra människor. En av våra frågeställningar handlar om att vi undersöker det stöd som socialtjänsten förmedlar till ungdomen vilket innebär att vi enligt teorin studerar hur människan interagerar med andra människor. En teori ska vanligtvis kunna förklara skeenden, medan symbolisk interaktionism snarare handlar om att förstå skeenden, vilket passar oss i denna studie eftersom vi undersöker hur det är att arbeta med ungdomen genom denna

19

process. Inom symbolisk interaktionism lägger man betoning på människors beteende som sociala varelser. Istället för att säga att någon är något, säger man att någon gör något, vilket gör det lättare för människor att förändra sig. Detta är grundläggande för symbolisk interaktionism, den förutsätter nämligen

föränderlighet (a.a.).

Om en ungdom döms till ungdomstjänst handlar det i grund och bottnen om att förändra ett tidigare normbrytande beteende och samtidigt få insyn i en ny social värld och skapa nya sociala kontakter. Vår tanke om varför ungdomstjänst fungerar bättre för vissa ungdomar och sämre för andra är just att de former man använder sig av för att förändra ungdomens liv måste vara anpassat till

ungdomens förmåga att knyta an till den sociala världen. En ungdom som har mycket social kompetens är kanske lättare att arbeta med, medan en ungdom med mindre social kompetens kanske är svårare, just när det gäller ungdomstjänst. Vi tänker oss också att ungdomarna får chans att skapa nya sociala kontakter, utanför deras ordinarie umgängeskrets, vilket öppnar upp möjligheter för dem samt ger dem ökad social kompetens. Allt handlar dock om hur ungdomens attityd gentemot påföljden är. Man får arbeta olika med ungdomar som antingen är mottagliga för förändring eller som motsätter sig den, tänker vi.

Sammanfattningsvis kan vi konstatera att vårt tankesätt kring hur man arbetar med ungdomarna bottnar mycket i det symboliskt interaktionistiska synsättet.

Straffrättsvetenskaplig teori

I straffrättsvetenskaplig teori talas det om två olika sätt att förhålla sig till straff och dess verkan. Antingen skall straffen ha en allmänprevention eller en

individualprevention, där allmänpreventionen handlar om vilken verkan

bestraffningen skall ha på förövarens benägenhet att begå nya brott, straffet i sig skall verka avskräckande. Den individualpreventiva tanken handlar om

bestraffningens verkan på förövaren, den skall påverka dennes benägenhet att begå nya brott. Där straffets uppgift är att avhålla individerna från vidare

kriminalitet. Detta kan uppnås genom avskräckning, oskadliggörande samt genom förbättring genom vård och behandling.

Brott är ingen anomi enligt Durkheim eftersom han menar att brott begås i alla samhällen. Låt vara att det är sant men en mer intressant fråga är hur samhällen av olika slag ser på och bemöter brott. I mer, vad vi kallar, primitiva samhällen fyller påföljden en reparativ funktion. Det innebär att status quo ska återställas, t ex genom att man slår ihjäl någon i den ätt varifrån mördaren kommer, märk väl att det inte behöver vara mördaren själv. Vi finner det klart märkligt att det kunde vara på det sättet men det beror på att man inte blandade in sådant som skuld och fritt val i procsessen, dvs det vi idag kallar för subjektiva rekvisit.

När religionen kommer in i bilden uppstår frågan om skuld och balans mellan gott och ont. Nu blir det den skyldige som straffas och för att det ska avskräcka andra från att begå brott så verkställs straffet offentligt, helst under bestialiska former. Det är detta som kom att kallas allmänprevention. I den svenska lagboken kom det till uttryck genom satsen: den skyldige till näpst och androm till varnagel, en devis som fanns kvar långt in på 1900-talet. Detta ska förstås utifrån två primära källor. Den första är bibeln och talionsprincipen som kommer till uttryck på många sätt, det mest kända är väl ”öga för öga, tand för tand”. Genom att straffa den skyldige

20

återupprättas balansen mellan gott och ont och den skyldige har då också försonats med gud. Samtidigt har alla de andra, ännu icke straffade, sett hur illa det kan gå om man bryter mot lagen som är konungens dekret. Den andra källan till allmänpreventionen är av mer sociologisk karaktär och bygger på människors behov av vedergällning. Det är detta som dagens politiker nappat på genom att lansera sig som positiva till strängare straff och allmänheten eller åtminstone de som hörs mest tycker helt enkelt att brottslingen ”kommer för lindrigt undan”. Utan att ha något egentligt stöd för påståendet så tycks det vara på det sättet att den primitiva viljan till hämnd på många sätt lever kvar (Elwin m fl, 1977). Individualpreventionen är av betydligt senare datum än allmänpreventionen och uppkommer egentligen inte förrän i början av 1900-talet. Till skillnad från allmänpreventionen sätter den brottslingen i centrum och har som huvudsyfte att avhålla denne från fortsatt brottslighet. Det betyder inte nödvändigtvis att den är humanare, man kan fortfarande straffa men då för att skrämma brottslingen till lydnad. (Elwin m fl, 1977) Under 1970-talet kulminerade dock den ”humana” individualpreventionen, något som säkert hade ett samband med att symbolisk interaktionism gjorde sitt segertåg framför allt inom barnuppfostran. Främst gällde det den del inom symbolisk interaktionism som betonade spegeljaget, dvs att jag blev den som andra talade om för mig att jag var. Brottslingar blev det genom att de bemöttes som brottslingar med ensidig betoning på deras negativa sidor. Av denna anledning skulle man sluta att hålla fram den bilden för dem, utan istället en positiv bild, med andra ord skulle de behandlas.

Straffet blev avdramatiserat och synen på kriminalitet förändrades genom behandlingen. Det blev frågan om en utlöpare från individualpreventionen som kom att gå under beteckningen ”behandlingsideologin”, man skulle nu behandla brottslingen istället för att straffa honom. Genom detta uppstod ett statligt verk som innehåller just beteckningen ”vård”, d v s Kriminalvårdsverket.

I början var alla positiva och tyckte att man tagit ett stort kliv framåt genom en ny form av humanism. Så småningom började det gnissla i samhället, eftersom en del inte kunnat göra sig fria från den bibliska myten om talionsprincipen (Elwin m fl, 1977). En hel del omständigheter ute i samhället gav grogrund för en återgång till ett rent straffrättstänkande, framför allt var det kanske alla rymningar som ägde rum i samma takt som säkerheten sänktes. I synnerhet verkar det vara de s k Malexandermorden som var droppen som fick bägaren att rinna över.

Kritik mot behandlingsideologin kom också från ett oväntat håll, nämligen från de intagna själva. För det första ville de inte se sig själv som sjuka – kriminalitet är ingen sjukdom och kan därmed inte behandlas. För det andra menade de att rättssäkerheten sattes ur spel. Detta därför att behandling kunde inte ske med tidsgräns utan om man behandlar så gör man det tills den sjuke är frisk. De menade att behandlingen de fick var usel och fortfarande ett straff under sken av behandling. De förordade det gamla systemet med ett tidsbestämt straff, d v s rättssäkerhet såtillvida att man visste hur länge man skulle straffas (Elwin m fl, 1977).

För vårt vidkommande får ovanstående relevans genom att påföljden

ungdomstjänst tydligt kan hänföras till den individualpreventiva teorin, det vill säga det är ungdomen som ska tillrättaföras och som står i centrum för

21

erbjuda ett alternativ där ungdomstjänsten ska visa på ett mer normalt beteende, de ska få träffa andra människor och ägna sig åt andra verksamheter än de brukar. Detta är en tanke som har sin rot i symbolisk interaktionism, de ska

förhoppningsvis spegla sig i andra människor än sina kriminella kompisar och därigenom ska deras jaguppfattning förändras. De ska så att säga ändra sina tankemönster, vilket innebär att de ur ett fenomenologiskt perspektiv reviderar sina typifieringar och därmed bygger upp en ny livsvärld.

Problemet med ovanstående är sättet att organisera detta genom att låta lagen tillämpas av en myndighet utan traditioner och kunskaper om hur man

implementerar lagstiftning. Man vet inte vad som händer när man sänder ut en lag och denna ska implementeras (Stjernqvist & Widerberg 1978). Många

undersökningar pekar i riktningen att organisationer bygger upp kulturer, d v s kollektiva tolkningsmönster utifrån en fenomenologisk synvinkel. Organisationen kommer därmed att tolka lagen utifrån det kollektiva mönster för tolkningar som de har. Det är således på det sättet att det inte alltid blir som lagstiftaren tänkt sig. Hur vi nu ska visa på ovanstående och våra övriga frågeställningar är en

22

METOD

I detta avsnitt presenterar vi de metoder vi använt oss av i arbetet för att samla in materialet som ligger till grund för uppsatsen. Vidare presenterar vi vårt urval, vår forskarroll samt de etiska överväganden vi gjort.

Metodologisk ansats

För att kunna besvara frågeställningar och syftet med vår undersökning har vi utgått från ett fenomenologiskt perspektiv och därför använt oss av en kvalitativ metod med semistrukturerade intervjuer. Vi ämnar undersöka socialtjänstens organisering av ungdomstjänst, vilket stöd som de erbjuder inom påföljden samt påföljdens gynnsamhet för den unge.

Kvalitativ metod

Eftersom vi utgår från ett fenomenologisk perspektiv i vår studie blev valet av metod självklart. Fenomenologin syftar till att beskriva en människas upplevelse och just kvalitativ metod innebär att forskaren går på djupet för att beskriva olika förhållningssätt samt egenskaper i resultatet (Robson, 2002). Den kvalitativa metoden syftar även till att synliggöra erfarenheter och tankemönster hos undersökningspersonen och genom denna får de fram sin version med egna ord (Kvale 1997). Forskningen kommer att bygga på våra informanters individuella tolkningar, vilket är precis grunden för den fenomenologiska teorin.

Anledningen till att vi valde just kvalitativ och inte kvantitativ har främst med vår teori att göra men också med syftet. Vi är intresserade av att försöka förstå vad tjänstemännen anser om påföljden samt vilket stöd de erbjuder för att utifrån detta se vilka utmaningar det innebär med påföljden ungdomstjänst. Robson (2002) menar att med en kvalitativ metod kan nya infallsvinklar komma fram och belysas under undersökningens gång, vilket vi räknar med. Holme & Solvang (1997) påpekar även att forskaren med denna metod har stor chans att förstå det man undersöker och att komma nära sin informationskälla till skillnad från med kvantitativ metod som är mer strukturerad och formaliserad.

Vi kommer att utföra semistrukturerade intervjuer vilket innebär att vi ämnar ställa samma huvudfrågor till alla informanterna, men är fria att ställa frågorna i olika ordning beroende på vad informanten berättar. Med semistrukturerade intervjuer kan även följdfrågor ställas för förtydligande (Robson, 2002). Intervjuerna ämnar vi spela in, transkribera och tematisera.

Urval

Eftersom vi är intresserade av hur socialtjänsten administrerar påföljden ungdomstjänst har vi valt att intervjua tjänstemän inom detta område. Vi begränsade vår studie till tjänstemän från två olika kommuner. En stor och en något mindre för att sedan kunna jämföra likheter och skillnader. Detta gör att vår undersökning inte enbart blir beskrivande eftersom vi tror oss hitta olikheter som vi kommer att belysa.

23

För att nå våra informanter skickade vi ut e-post med en förfrågan till de olika kommunerna i Skåne. I e-postbrevet skrev vi att vi var intresserade av att undersöka påföljden ungdomstjänst och för att kunna göra detta var vi

intresserade av att intervjua socialsekreterare som arbetar med påföljden. Vi satte en tidsram för varje intervju till en timme, något vi också var tydliga med vid förfrågan. Vi skrev även att vi ämnar behandla informanterna samt deras svar konfidentiellt. Vi har även valt att behandla kommunerna konfidentiellt och detta på grund av att vi inte anser att det är av vikt vilka kommuner vi undersökt utifrån uppsatsen syfte och frågeställningar.

Båda kommunerna svarade att de ställer sig positiva till att vara med i vår undersökning. Tider för intervjuer bokade vi per e-post. Vi intervjuade sex stycken socialsekreterare i två olika kommuner som arbetar med ungdomstjänst. Fyra av dem arbetar i en större kommun, de har vi valt att benämna A-D, och två av dem arbetar i en mindre, E-F. Kommunerna benämns med större och mindre kommun. När vi bokade in tid för intervjuer så bad informanterna om att vi skulle genomföra intervjuerna två och två. Vad detta kan beror på kan vi bara spekulera om men vi tolkade det som att anledningen var tidspress.

Analysmetod

Vår teoretiska utgångspunkt bygger på fenomenologin som vi har nämnt ovan. Denna mynnar sedan ut i den närliggande inriktningen symbolisk interaktionism och det är utifrån dessa vi kommer att analysera vårt material. Vi hade på förhand bestämt oss för en fenomenologisk ansats p g a vårt syfte och vi hade symbolisk interaktionism i tankarna när vi utförde våra intervjuer, med reservation för att det kunde bli ändringar. När vi hade läst våra transkriberingar insåg vi att vår teori var väsentlig för vårt material och att det fanns många av dess teoretiska begrepp som kunde tydliggöra våra informanters svar. Dock upptäckte vi under arbetets gång att vi blev tvungna att, förutom de samhällsvetenskapliga teorierna, även använda oss av en straffrättsvetenskaplig teori. Detta eftersom materialet är behandlat utifrån olika synvinklar av informanterna.

Våra transkriberingar lästes igenom noggrant och vi kunde plocka ut teman som vi ansåg vara väsentliga. Våra teman kommer att presenteras i form av att likheter och skillnader lyfts fram mellan kommunerna samt att med utgångspunkt i vårt syfte och med hjälp av teori, kommer innehållet att förtydligas för läsaren.

Validitet och Reliabilitet

Begreppen validitet och reliabilitet är sprungna ur den kvantitativa traditionen, där reliabilitet handlar om att man vid upprepade mätningar av ett och samma objekt får samma svar. Med validitet menas hur väl man mäter det man avser att mäta. Hur giltiga är svaren, men också hur giltiga är metoden man använt för att erhålla svaren. Utifrån ett fenomenologiskt perspektiv ska våra informanters egna tolkningar av världen tolkas och analyseras på ett trovärdigt sätt av oss. Genom detta skall vi kunna se mönster i informanternas livsvärld och försöka förstå deras perspektiv av det vi undersöker (Kvale 1997).

Fast att begreppen reliabilitet och validitet kommer från den kvantitativa

24

men då i fråga om trovärdigheten i studien. Att det finns belägg för resultatet och att man gjort en trovärdig tolkning av den samma. Enligt Kvale skall man skilja på kommunikativ validitet som uppnås genom att de tolkningar som görs diskuteras med informanterna. Eller pragmatisk validitet som innebär att man genom att få en röd tråd genom hela studien kan övertyga läsaren om att studien är trovärdig och resultaten användbara (Kvale 2009).

För att vår undersökning skall uppnå hög trovärdighet har vi utgått från samma intervjuguide i de olika intervjuerna. Vi har också förvissat oss om att vi har förstått informanternas tolkningar korrekt genom att summera informanternas svar under intervjun och gett dem tillfälle att förtydliga om vi gjort en annan tolkning än den de gjort. Vidare har vi spelat in intervjuerna, transkriberat och tematiserat dem enligt samma principer. Vi gjorde alla intervjuer tillsammans, där en hade huvudansvar för själva intervjun samtidigt som den andre observerade samt förde anteckningar. Detta, tror vi, har gjort att vi fått en helhetsbild av sinnesstämningar och känslor under intervjutillfällena som gör att vi kan tolka resultatet på ett så trovärdigt sätt som möjligt.

Vår forskarroll

Svensson & Starrin (1996) skriver att det är viktigt att man innan intervjun skaffar sig en förförståelse av ämnet man skall undersöka. Detta har vi gjort genom att läsa in oss på tidigare forskning om vårt ämne. Dock kan vi aldrig frångå det faktum att alla tolkar verkligheten olika. Vi undersöker och tolkar våra informanters livsvärld, men vi kommer att tolka det utifrån hur vi tolkar

verkligheten eftersom vi är en del av denna vardag. Vi kommer att presentera en alternativ bild av verkligheten och eftersom vi är en del av den kan vi ej förhålla oss neutralt. Dock har en av oss en mer fördjupad verklighetsbaserad förförståelse eftersom hon har arbetat som handledare för ungdomar som dömts till

ungdomstjänst. I rollen som forskare måste hon därför vara extra noggrann med att tolkningar kan speglas utav hennes tidigare erfarenheter. Eftersom vår teori om fenomenologin bestämde valet av metod betyder detta att vi kommer att tolka våra informanters egna tolkningar. Samtidigt kommer läsaren till vår studie att tolka vårt arbete, därför är det väldigt viktigt att vi är medvetna om vår förförståelse under arbetets gång. Att vi är två som skriver uppsatsen ser vi som en fördel eftersom det insamlade materialet kommer att granskas och tolkas utifrån två perspektiv.

När man är två som skriver uppsats ska man tydligt redogöra för hur man har fördelat arbetet. Vi har genomfört alla intervjuer tillsammans och ingen del i uppsatsen har lagts till utan att båda har varit överens om dess innehåll. Vi har haft en jämn fördelning av arbetet och har varit öppna för varandras synpunkter, vilken har gjort att innehållet i uppsatsen är ett resultat av vårt gemensamma arbete.

Etiska överväganden

Vissa etiska aspekter bör alltid beaktas vid humanistisk och samhällsvetenskaplig forskning. Ett av dem är ett såkallat ”individsskyddskrav” som ska skydda individer i undersökningen. Detta krav är sedan delat i fyra huvudkrav;

25

informationskravet, samtyckekravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet (Vetenskapsrådet 2002).

Informationskravet: När vi kontaktade våra intervjupersoner gav vi dem information om vad uppsatsen skulle handla om och vad vi ämnade fråga dem om. Vid intervjutillfället informerade vi även om syftet och

frågeställningarna med studien.

Samtyckekravet: Det är viktigt att informanter är medvetna om att de själva har rätt att bestämma över sin medverkan. Vi inhämtade därför ett muntligt samtycke till studien och meddelade att de när som helst kan avbryta sin medverkan. Alla våra informanter var myndiga samt intervjuades i egenskap av tjänstemän.

Konfidentialitetkravet: Vi informerade om att deras uppgifter kommer att behandlas konfidentiellt. Vi nämner inte några namn, varken på

informanterna eller kommunerna utan benämner dem som A-F respektive större och mindre kommun. Inspelningarna och utskrifterna av

intervjuerna har förvarats på en säker plats och kommer att förstöras när studien är färdig.

Nyttjandekravet: Till sist informerade vi dem att det insamlade materialet endast kommer att användas i forskningssyfte och att de kommer att få det färdiga arbetet skickat till dem.

Vi var noga med hur vi valde ut våra informanter och begränsade dem till socialarbetare som organiserar och arbetar med ungdomstjänst. Vi valde alltså bort ett ungdomsperspektiv på denna studie för att vi anser att det finns

svårigheter med detta. Att undersöka vad ungdomar, som dömts till påföljden, har för tankar om den skulle vara problematiskt för oss, dels rent praktiskt att leta upp dem och få deras samtycke till studien, samt dels att belysa deras kriminalitet på denna nivå. Att vi i vår studie skulle komma på något som förändrar deras situation anser vi vara förmätet att tro. Nyttan med studien överträffar alltså inte skadan vi eventuellt hade utsatt unga människor för genom att ta med dem i vår studie. Därför är vårt syfte att undersöka vad socialtjänsten anser om påföljden ungdomstjänst.

26

RESULTAT OCH ANALYS

I detta avsnitt kommer vi att presentera resultaten av de intervjuer vi genomfört med sex olika socialsekreterare som arbetar i två olika kommuner i Skåne. Fyra av informanterna arbetar i den större kommunen (A-D) och två i den mindre

kommunen (E-F). Vi kommer att presentera våra tolkningar av deras förståelse av påföljden ungdomstjänst utifrån det tema vi sett växa fram under vårt arbete med vår empiri. Utifrån dessa teman ämnar vi sedan besvara vårt syfte och våra

frågeställningar i studien. Analysen har gjorts med hjälp av tidigare forskning och med hjälp av våra teoretiska glasögon.

Ungdomstjänstens organisering

I den större kommunen är det fyra stycken socialsekreterare som arbetar heltid med att anordna ungdomstjänst för de ca 130 ungdomar som varje år döms till påföljden. Dessa fyra har hand om all organisering, det vill säga att de både rekryterar nya ungdomstjänstplatser och matchar de ungdomarna som skall genomgå påföljden till rätt plats. De arbetar inte med att skriva de yttrande till domstolen som ligger till grund för att någon kan dömas till ungdomstjänst, dessa yttranden skrivs av socialsekreterare på utredningsenheter i de olika områdena i kommunen. Första mötet med den unge sker alltså när domstolens dom fallit.

- ”Från att vi får domen, det är bara därifrån vi kan räkna, då har vi två

veckor på oss att kalla ungdomen på ett informationssamtal . Och som det ser ut nu så kan vi hålla det, tidigare har det varit flera månaders väntetid men nu så har det ändrats. Vi har inget riktigt tak på hur många

ungdomar vi kan ha utan nu får vi ta alla som kommer in” (Informant B).

Vid informationssamtalet är det obligatoriskt för vårdnadshavaren till barn under 18 år att medverka. Vid detta möte informeras om vad ungdomstjänst innebär och vad som händer om den unge missköter sig. Syftet med möte är även att samtala med den unge för att få en bild av vem ungdomen är, vilka intressen den unge har för att kunna matcha till rätt ungdomstjänstplats. När matchningen är gjord och handledaren tillfrågad träffas socialsekreterare, ungdomen och handledaren för att gå igenom vilka arbetsuppgifter som skall utföras. De gör upp ett schema och går igenom reglerna för ungdomstjänsten, allt detta skrivs ned i ett kontrakt som undertecknas av alla tre.

Den mindre kommunen har organiserat sitt arbete något annorlunda. De har åtta stycken socialsekreterare som alla arbetar med att rekrytera praktikplatser och matcha den unge till rätt plats. Skillnaden är att dessa socialsekreterare även skriver yttrande. De träffar alltså den unge i ett mycket tidigare skede. Men förfarandet med informations- och ”uppstartssamtal” ser likadant ut i de båda kommunerna. Det fanns ingen statistik för hur många unga som genomgår ungdomstjänst, men informant F uppskattade det till ungefär 15 stycken per år. Vi anser att det finns fördelar i båda kommunernas arbetssätt, den större

kommunen har en väl utbyggd enhet just för att administrera påföljden, i den mindre arbetar alla socialsekreterare med påföljden. En skillnad är vilka som

27

skriver yttrande och detta beskrivs även av Bons (2010) där han menar att det kan finnas problem med denna organisering. Ofta träffar utredningssekreterarna endast ungdomen vid ett tillfälle och det finns då risk för att de missar väsentligheter i utredningen. Vi tolkar det som en vinst om det är samma

socialsekreterare men är övertygade om att med ett bra samarbete mellan de som skriver yttrande och de som sköter påföljden så kan dessa problem minimeras. I båda kommunerna finns en bank av platser och handledare inom olika branscher som de använder sig av. Den större kommunen använder de sig av

idrottsföreningar, kommunala arbetsplatser, restauranger, kaféer, butiker, mataffärer, lagerarbete och teatrar. Den unge får sedan önska inom vilken bransch, men ej vilken plats, som arbetet skall utföras på. Enligt informant A var det stor konkurrens om praktikplatser i deras kommun vilket gjorde det svårt att rekrytera platser. Alla informanterna menade att själva rekryteringen av

ungdomstjänstplatser var besvärligt dels på grund av konkurrens om platserna och dels för att det tar mycket tid att ringa runt och hitta nya platser och handledare. Den mindre kommunen använde sig uteslutande av kommunala arbetsplatser, frivilighetsorganisationer, församlingar och idrottsföreningar. De lade stor vikt vid att arbetet skulle vara samhällsnyttigt. I båda kommunerna var det av vikt att platserna hade öppet på helger och kvällar eftersom ungdomarna som genomgår ungdomstjänst ofta går i skolan på dagtid och de menar att skolarbetet skall inte bli lidande. I den större kommunen hade de en gräns på max 10 h

ungdomstjänstgöring per vecka för skolungdom. I den mindre kommunen fanns ingen uttalad gräns utan arbetet skulle utföras på helger och lov.

- ”och sen försöker vi ju lägga det så att det inte drabbar skolan, utan det

skall svida. Man får lägga det på lov, helger, februarilov, påsklov/.../ ”

(Informant F).

Vid fråga vad det är hos arbetsplatsen som är mest avgörande för att just den blir aktuell för att ta emot ungdomar som genomgår ungdomstjänst berättade alla sex informanter att det var viktigt med meningsfulla arbetsuppgifter och att de kunde ta emot ungdomar på helger och lov. Den mest avgörande punkten var dock handledaren och dennes inställning till ungdomar. Att de hade, vad informant C kallade ”vettiga” åsikter. Vi tolkar detta som att handledarna skall vara en vuxen förebild, inte vara diskriminerande eller nedvärderande samt ha en förmåga att se ungdomen och att ha en tro på att den unge kan förändras. Andra bra egenskaper hos handledarna var att de ville göra en genuin insats för ungdomarna och kunna ge dem en andra chans samt att de verkligen brydde sig om ungdomarna. Vidare så menade informant F att en bra handledare skall kunna ställa krav, se till att ungdomen gör det den skall men också ha förmåga att kunna samtala om brottet. Enligt informanterna var handledarna otroligt viktiga för utan bra handledare blev inte ungdomstjänsten bra. Handledarna har olika sätt att arbeta på, vissa vill veta vilket brott den unge är dömd för medans andra absolut inte vill veta det. Enligt informant C är det viktigt att handledarna har den valfriheten eftersom de inte kan göra ett bra arbete med ungdomen om de inte känner sig trygga.

- ”Alltså för oss är handledaren det absolut viktigaste. Att vi har

engagerade handledare som vill göra en insats, en genuin insats. Att de bryr sig om ungdomarna” (Informant A).