Ungdomsövervakning En analys av den nya påföljden för unga lagöverträdare

(1)

Juridiska institutionen Höstterminen 2020

Examensarbete i straffrätt 30 högskolepoäng

Ungdomsövervakning

En analys av den nya påföljden för unga lagöverträdare

Youth probation

An analysis of the new sanction for young offenders

Författare: Selma-Louise Boberg

Handledare: Universitetslektor Malou Andersson

(2)

(3)

Innehållsförteckning

1 Inledning ... 1

1.1 Bakgrund ... 1

1.2 Syfte och frågeställningar ... 2

1.3 Metod och material ... 3

1.4 Avgränsningar ... 4

1.5 Disposition ... 5

2 Påföljdssystemet för unga lagöverträdare ... 6

2.1 Teorier bakom straff och påföljder ... 6

2.1.1 1989 års reform ... 6

2.1.2 Prevention ... 6

2.1.3 Proportionalitet ... 8

2.1.4 Humanitet ... 8

2.2 Särbehandlingen av unga lagöverträdare ... 9

2.2.1 Bakgrund ... 9

2.2.2 Ungdomsrabatten ... 10

2.2.3 Påföljdsvalet ... 11

2.3 Ungdomspåföljderna ... 12

2.3.1 Den rättsliga utvecklingen ... 12

2.3.2 Ungdomsvård... 14

2.3.3 Ungdomstjänst ... 15

2.3.4 Sluten ungdomsvård ... 16

3 Ungdomsövervakning – en ny påföljd ... 18

3.1 Bakgrund ... 18

3.2 Rättsliga utgångspunkter ... 20

3.2.1 Tillämpningsområde ... 20

3.2.2 Den dömdes skyldigheter ... 21

3.3 Verkställighetsplanen ... 22

3.3.1 Planering ... 22

3.3.2 Möten med koordinator och inskränkningar i rörelsefriheten ... 23

3.4 Polismyndighetens uppgifter ... 24

3.5 Misskötsamhet m.m. ... 25

4 Tillämpning och verkställighet ... 27

4.1 Tillämpning av ungdomsövervakning ... 27

4.1.1 Ett faktiskt behov? ... 27

4.1.2 Brottslighetens straffvärde ... 28

(4)

4.1.3 Brottslighetens art ... 29

4.1.4 Återfall i brott ... 30

4.1.5 När ska ungdomsövervakning väljas som påföljd? ... 30

4.1.6 Misskötsamhet och undanröjande ... 31

4.2 Verkställighet av ungdomsövervakning ... 35

4.2.1 Kriminalvårdens ansvar ... 35

4.2.2 Inskränkningar i rörelsefriheten... 36

4.2.3 Elektronisk övervakning ... 38

5 Principer för påföljdsvalet och barns rättigheter ... 40

5.1 Straffrättsliga principer ... 40

5.1.1 Legalitetsprincipen ... 40

5.1.2 Förutsebarhet ... 40

5.1.2.1 Kriminalvården kan besluta om inskränkningar i rörelsefriheten ... 40

5.1.2.2 Utformningen i övrigt ... 42

5.1.3 Proportionalitet ... 44

5.1.4 Individualprevention ... 46

5.1.5 En avvägning mellan oförenliga utgångspunkter? ... 47

5.2 Barnrättsperspektivet ... 49

5.2.1 Barnkonventionens krav ... 49

5.2.2 Ungdomsövervakning och barns rättigheter ... 51

5.3 Sammanfattande reflektioner ... 55

6 Avslutning... 57

Käll- och litteraturförteckning ... 59

Offentligt tryck ... 59

Propositioner ... 59

Statens offentliga utredningar ... 59

Departementsserien ... 59

Remissyttranden ... 59

Övrigt offentligt tryck ... 60

Litteratur och artiklar ... 60

Avgöranden ... 62

Internationellt... 62

Övrigt ... 62

Internetkällor ... 62

(5)

1 Inledning

1.1 Bakgrund

Ungdomsbrottslighet och hur den ska motverkas verkar vara en samhällelig fråga som engagerar.¹ Det rapporteras tämligen ofta från diverse nyhetssidor om hur ungdoms- brottsligheten ökar och hur brotten blir grövre och går ner i åldrarna.² Även om detta inte nödvändigtvis är sant,³ är det något som gör att frågan ständigt är aktuell inom kriminal- politiken. Det finns även rättsligt intressanta frågor som berör ungdomar som begått brott och som är aktuella. Exempelvis har en särskild utredning lämnat ett slutbetänkande om hur straffrabatten för ungdomar mellan 18–20 år skulle kunna avskaffas.⁴ Diverse utredningar har även gjorts avseende påföljder för unga lagöverträdare.⁵ Den senare frågan har resulterat i ett beslut om att införa en ny påföljd för ungdomar.

Särbehandling av unga som begår brott har förekommit i svensk rätt sedan en lång tid tillbaka, både vad gäller straffmätning och påföljdsval.⁶ Detta sker både avseende unga mellan 15–17 år och unga mellan 18–20 år. Särskilt intressant enligt min mening är påföljdsvalet för unga lagöverträdare. Eftersom avvägningen mellan tolerans för ungdomars bristande utveckling och att utdöma ett straff som motsvarar det brott som begåtts inte alltid är helt lätt. Påföljdsvalet innefattar ett flertal steg där stundvis komplicerade bedömningar ska göras. Dessutom är en utgångspunkt i påföljdssystemet för unga lagöverträdare att de ska bli föremål för åtgärder inom socialtjänsten och hållas utanför kriminalvården i största möjliga mån.⁷ Det beror på att många unga som begår brott lever i social utsatthet och därför är i behov av stöd och hjälp.⁸ Samtidigt måste samhället reagera på brott och upprätthålla de värden som de straffrättsliga reglerna ska skydda även avseende unga lagöverträdare.⁹

1 Jfr Prop. 1997/98:96 s. 139.

2 Se t.ex. Albertsson SVT Nyheter 19/9 2020 och Bäckström SR P4 Stockholm 23/7 2019.

3 Jfr Prop. 2019/20:118 s. 30.

4 SOU 2018:85.

5 Se SOU 2012:34 och Ds 2017:25.

6 Prop. 2019/20:118, s. 25.

7 Prop. 1997/98:96 s. 140.

8 Prop. 1997/98:96 s. 139.

9 Prop. 1997/98:96 s. 139.

(6)

Därmed kan konstateras att det finns skilda aspekter att ta hänsyn till vid behandlingen av unga lagöverträdare i påföljdssystemet. Dessa aspekter är bakgrunden till en fortgående diskussion om hur systemet kan utvecklas och förbättras. I linje med detta träder den 1 januari 2021 lagstiftning i kraft som inför en ny påföljd för unga lagöverträdare.¹⁰ Påföljden har fått namnet ungdomsövervakning och ska kunna tillämpas i de fall där ungdomstjänst och ungdomsvård inte är tillräckligt ingripande.¹¹ Ungdoms- övervakning innebär en skyldighet för den dömde att medverka i en verkställighetsplan.

Verkställighetsplanen ska alltid innehålla bl.a. inskränkningar i den unges rörelsefrihet som ska kontrolleras med elektroniska hjälpmedel.¹²

Sedan den 1 januari 2020 är FN:s konvention om barnets rättigheter (barnkonventionen) inkorporerad som svensk lag.¹³ Enligt barnkonventionen är människor under 18 år att definiera som barn.¹⁴ Vid alla frågor som rör barn ska principen om barnets bästa vara avgörande.¹⁵

1.2 Syfte och frågeställningar

Syftet med denna uppsats är att analysera den nya påföljden för unga lagöverträdare som fått namnet ungdomsövervakning. Analysen sker med utgångspunkt i de ideologier och överväganden som ligger bakom påföljdssystemet och särskilt särbehandlingen av unga.

Därtill är syftet att analysera hur ungdomsövervakning förhåller sig till de principer som genomsyrar straffrätten samt de krav som barnkonventionen ställer upp avseende behandling av barn som begått brott.

Ämnet är intressant mot bakgrund av att ungdomsövervakning införs med ett syfte att fylla en lucka i påföljdssystemet då det vid allvarlig brottslighet saknas en tillräckligt ingripande ungdomspåföljd.¹⁶ Därför är det intressant att utreda och analysera hur ungdomsövervakning kommer att läka dessa brister men också vilka frågor som kan uppkomma i och med dess tillämpning. Vidare gäller principen om barnets bästa naturligtvis även i straffrättsliga processer där barn är misstänkta eller tilltalade. Det är därför av

10 Riksdagens protokoll 2019/20:140 s. 63–64 och Justitieutskottets betänkande 2019/20:JuU34 s. 1.

11 Prop. 2019/20:118 s. 1.

12 Prop. 2019/20:118 s. 1.

13 Prop. 2019/20:118 s. 34.

14 Artikel 1 barnkonventionen.

15 Artikel 3 barnkonventionen.

16 Jfr Prop. 2019/20:118 s. 34 och 41.

(7)

intresse att diskutera vilken betydelse barnkonventionen har för påföljdssystemet i allmänheten men i synnerhet avseende ungdomsövervakning.

För att uppnå uppsatsens syfte utreds och besvaras följande frågeställningar:

• Vilka straffrättsliga principer ligger bakom påföljdssystemets uppbyggnad?

• Hur ser systemet avseende påföljder för ungdomar ut idag och vad motiverar en särbehandling?

• Vad innebär ungdomsövervakning?

• Vilka problem kan identifieras avseende tillämpning och verkställighet av påföljden ungdomsövervakning?

• Vilket genomslag får straffrättsliga principer avseende tillämpning och verkställighet av ungdomsövervakning?

• Hur förhåller sig påföljden ungdomsövervakning till barnkonventionen?

1.3 Metod och material

Uppsatsen utgår från den rättsdogmatiska metoden. Den traditionella rättsdogmatiska metoden innefattar att utifrån lagstiftning, förarbeten, rättspraxis och doktrin tolka och systematisera gällande rätt.¹⁷ Jareborg anför att rättsdogmatiken dock inte är begränsad till gällande rätt och att det är möjligt att utvidga perspektivet och söka efter ideala lösningar.¹⁸ Eftersom syftet med uppsatsen är att analysera lagstiftning avseende en påföljd och denna lagstiftning träder i kraft under tiden uppsatsen skrivs används inte enbart en traditionell rättsdogmatisk metod. Åtminstone sker materialvalet med beaktande av att jag analyserar och kritiskt granskar en specifik lagstiftning utifrån bl.a.

rättsliga principer och inte enbart fastställer vad som är gällande rätt. Det innebär att den metod som används i uppsatsen är något friare än den traditionella rättsdogmatiska metoden. Enligt Sandgren godtas dock en relativt fri argumentation inom rätts- vetenskapen där förutom analys av rättskällorna även ändamålssynpunkter och värderingar kan användas.¹⁹ Även Peczenik menar att rättsdogmatiken innefattar värderingar i och med att den rättfärdigar och kritiserar gällande rätt utifrån normativa ståndpunkter.²⁰ Metoden i uppsatsen håller sig därmed ändock inom ramen för vad som verkar tillåtas enligt den rättsdogmatiska metoden.

17 Jfr Jareborg, SvJT 2004 s. 8 och Kleineman, s. 21.

18 Jareborg, SvJT 2004 s. 4.

19 Sandgren, TfR 2005 s. 651 f.

20 Peczenik, SvJT 2005 s. 250.

(8)

I den inledande delen som behandlar bakgrunden till påföljdssystemet och hur det ser ut idag används alla traditionella rättskällor för att utröna dess innehåll. Lagstiftning används genomgående som utgångspunkt eftersom syftet med uppsatsen i huvudsak är att utreda och analysera ny lagstiftning. När det kommer till analysen kring ungdoms- övervakning är framför allt förarbeten av intresse. Dessa är till hjälp för att utröna innebörden av påföljden men även hur den är avsedd att tillämpas. Förarbeten ligger vidare till grund för frågan om hur påföljderna för unga har förändrats över tid och vilka överväganden som ligger bakom dessa förändringar. Avseende diskussionen om ungdomsövervakning och barnkonventionen är utgångspunkten naturligtvis aktuella artiklar i barnkonventionen. Vidare hämtar jag stöd i FN:s barnrättskommittés allmänna kommentarer samt i doktrin.

Eftersom lagstiftningen om ungdomsövervakning ännu inte trätt i kraft när denna uppsats författas tjänar rättspraxis inte till vägledning mer än i en diskussion om hur brottets art ska påverka påföljdsvalet för unga lagöverträdare och vad avser tillämpningen av de nuvarande ungdomspåföljderna. Jag använder mig även av remissvar för att utreda vilka potentiella problem som kan förknippas med ungdomsövervakning. Även om rättskällevärdet av remissvar kan ifrågasättas bidrar de till en intressant juridisk diskussion och är till hjälp för att kritiskt och konstruktivt granska lagstiftningen. Doktrin används genomgående i uppsatsen exempelvis för att fastställa innebörden av rätts- principer och den nuvarande regleringens systematik.

1.4 Avgränsningar

Uppsatsen avgränsas till att behandla det straffrättsliga påföljdssystemet och särskilt påföljden ungdomsövervakning. Dock redogörs kort för påföljdssystemets bakgrund för att uppfylla uppsatsens syfte. Även de sedan tidigare gällande särskilda ungdoms- påföljderna behandlas kortfattat för att ge en bild av gällande rätt. Frågan om straff- mätning för unga lagöverträdare och straffrabattens avskaffande lämnas utanför denna framställning. I den mån jag nämner straffmätning är det för att visa på den allmänna särbehandlingen av ungdomar inom straffrätten eller för att frågan hör ihop med tillämpningen av ungdomsövervakning.

I uppsatsen ligger fokus på ungdomar under 18 år. Det har att göra med att de särskilda påföljderna främst inriktas på ungdomar som ännu inte fyllt 18 år. Enligt den kommande bestämmelsen i 32 kap. 3 a § BrB får unga under 21 år dömas till ungdomsövervakning.

(9)

Däremot får den som är över 18 år dömas till ungdomsövervakning endast om det finns särskilda skäl för det. Därtill definierar artikel 1 i barnkonventionen barn såsom människor som är under 18 år. Därför är det en relevant distinktion. När jag skriver unga lagöverträdare eller liknande omfattas därför unga mellan 15-17 år om jag inte uttryckligen anger något annat.

Det kan konstateras att unga lagöverträdare även kan dömas till samtliga övriga påföljder som gäller för vuxna lagöverträdare. Eftersom uppsatsen behandlar påföljds- systemet för ungdomar analyseras dessa påföljder inte närmare.

1.5 Disposition

Uppsatsen inleds i avsnitt två med en bakgrund till och en kort historisk genomgång av påföljdssystemet med särskild fokus på de särskilda påföljderna för unga lagöverträdare.

Detta för att ge en bild av systematiken och för att i ett senare skede kunna utröna vilket syfte ungdomsövervakning ska fylla i systemet. I avsnitt tre redogörs för innebörden av ungdomsövervakning och hur lagstiftningen kommer att se ut. I den delen redovisas dessutom bakgrunden till varför påföljden ska införas och några förändringar som gjorts gentemot tidigare förslag.

Avsnitt fyra innehåller en diskussion om de problem som kan tänkas uppkomma i och med tillämpning och verkställighet av ungdomsövervakning. I avsnitt fem sker en analys av påföljden ungdomsövervakning bl.a. utifrån de principer som redogjorts för i tidigare avsnitt och som ligger till grund för påföljdssystemet. Avsnitt fem innehåller även en diskussion kring hur ungdomsövervakning lever upp till de krav som barnkonventionen ställer upp avseende barn i straffrättsliga processer. Efter det följer ett avslutande avsnitt som ämnar att sammanfatta och ge några avslutande synpunkter på de diskussioner som förts i tidigare avsnitt.

(10)

2 Påföljdssystemet för unga lagöverträdare

2.1 Teorier bakom straff och påföljder

2.1.1 1989 års reform

En omfattande förändring i påföljdssystemet som lade grunden för dagens reglering skedde genom införandet av nya regler om påföljdsbestämning som trädde i kraft den 1 januari 1989.²¹ Utgångspunkten med reformen är att påföljdsbestämningen ska utgå från brottets förkastlighet och det mått av klander som den som begått brottet gjort sig förtjänt av.²² Bestraffningen ska vidare vara rättvis och grunda sig i rättssäkerhets- garantier.²³ Tidigare grundades regleringen på teorier om prevention men i och med den nya lagstiftningen skiftades fokus mot proportionalitet, förutsebarhet och rättslig likabehandling.²⁴ I samband med reformen betonades att proportionalitet ska vara avgörande och att straffet ska stå i proportion till brottet.²⁵ Fokus hade först skiftat från en klassisk tanke om proportionalitet till fokus på behandling och vård och sedan därefter tillbaka mot ett moderniserat proportionalitetsfokus. Vidare betonades också vikten av en enhetlig rättstillämpning avseende straffmätning och påföljdsval.²⁶ Straffrätten har således rört sig från behandling till förtjänst.²⁷ Den tidigare tanken om behandling övergavs till förmån för fokus på brottet och vad den brottslige gjort sig förtjänt av.

För att ge en bild av de teorier som påföljdssystemet vilat och vilar på diskuteras några olika teorier närmare i det följande.

2.1.2 Prevention

Tanken med allmänprevention är att straffsystemet och bestraffning i enskilda fall ska förstärka vikten av att följa lagar och regler samt verka avskräckande på ett allmänt plan.²⁸ Det är emellertid omdiskuterat i vilken omfattning straffsystemet faktiskt har någon

21 Borgeke och Heidenborg, s. 26.

22 Jareborg och Zila, s. 102.

25 Träskman, s. 225.

27 Asp, SvJT 100 år (festskrift), s. 139.

(11)

allmänpreventiv verkan.²⁹ Det kan därför argumenteras för att lagändringar och straff- skärpningar inte bör genomföras endast med utgångspunkten att verka allmänpreventivt.

De individualpreventiva teorierna har som utgångspunkt att straffets syfte är att motverka att den som begått ett brott ska fortsätta begå brott.³⁰ Tanken om behandling i stället för straff vilar på individualpreventiv grund. Teorin innebär att den som begått brott ska dömas till den påföljd som utifrån preventionssynpunkt anses mest lämplig. Behandlings- tanken leder dock till att brottet hamnar i bakgrunden och att fokus i stället riktas i huvudsak mot personliga förhållanden.³¹ När domstolen ska bestämma påföljd för ett brott bör fokus normalt läggas på det begångna brottet och inte på att motverka att den enskilde begår brott.³² Detta eftersom det kan tänkas vara mycket svårt för domstolen att med någon säkerhet göra en prognos för personens framtida handlande.³³ Behandlings- tanken är däremot viktig på verkställighetsnivån.³⁴ Verkställigheten av påföljden kan anpassas efter individen för att motverka att personen återfaller i brott.

Om straffsystemet delas upp i olika nivåer kan det argumenteras för att det över- gripande syftet med straffsystemet och att över huvud taget kriminalisera ett visst handlande har att göra med allmänprevention.³⁵ Numera gällande teorier syftar till att utnyttja både den allmänpreventiva verkan som straff har samt det faktum att det i vissa fall är möjligt att motverka att en person begår brott genom enskilda ingripanden.³⁶ Därigenom har preventionstanken betydelse för påföljdssystemet, men däremot kanske inte när domstolen ska avgöra vilket straff eller vilken påföljd som ska följa på ett begånget brott.

Avseende påföljdssystemet för unga lagöverträdare kan det hävdas att individualprevention har en större roll på domstolsnivå än vad som gäller för vuxna lagöverträdare.

Således innebär de särskilda ungdomspåföljderna i 32 kap. BrB men även reglerna i 29 kap. 7 § och 30 kap. 5 § BrB att avsteg görs från tanken om proportionalitet när det kommer till unga.³⁷ Valet av påföljd förutsätter att domaren tar hänsyn till den unges

29 Borgeke och Heidenborg, s. 33 och KG, s. 50.

31 Borgeke och Heidenborg, s. 34 f.

32 Jfr Prop. 1987/88:120 s. 33 och 37.

33 Prop. 1987/88:120 s. 33.

34 Prop. 1987/88:120 s. 38.

35 KG, s. 31 och prop. 1987/88:120 s. 35.

37 Holmgren, SvJT 2018 s. 347.

(12)

förhållanden och behov för att bedöma vilken påföljd som skulle motverka att den unge återfaller i brott.³⁸ Denna fråga diskuteras närmare i kommande avsnitt.

2.1.3 Proportionalitet

På domsnivå bygger systemet på en tanke om att bestraffningen måste rättfärdigas utifrån vad den enskilde gjort sig förtjänt av.³⁹ Med andra ord ska påföljden bestämmas i proportion till den enskildes brottsliga gärning. Således ger proportionalitetsprincipen uttryck för att den påföljd som döms ut ska stå i proportion till det begångna brottets allvar.⁴⁰ Proportionalitet ska som ovan nämnts numera vara avgörande vid påföljds- bestämningen på domstolsnivå. Principen bygger på ett rättvisetänk, vilket även är sammankopplat med principen om ekvivalens. Den innebär att lika allvarlig brottslighet ska behandlas lika avseende val av straff.⁴¹

Rent konkret kommer proportionalitetstanken till uttryck genom att det i påföljds- bestämningen läggs fokus vid straffvärdet. Straffvärdet är ett avgörande begrepp vid straffmätning och påföljdsval. Straffet ska i enlighet med principerna om proportionalitet och ekvivalens bestämmas med hänsyn till brottets straffvärde och brott med samma straffvärde ska i princip leda till samma straff.⁴² Proportionalitet ska påverka påföljds- valet även för unga lagöverträdare. Det följer exempelvis av att reformer på området tagit utgångspunkt i att principen om proportionalitet ska få genomslag.⁴³

2.1.4 Humanitet

Det straffrättsliga systemet ska bygga på respekt för den enskilde och principen om alla människors lika värde. Det är ett uttryck för humanitetsprincipen, vilken ska genomsyra systemet genom att det vid bestraffning tas hänsyn till rimlighet och måttlighet samt att det finns en tolerans för människors misstag.⁴⁴ Humanitetsprincipen kommer exempelvis till uttryck genom bestämmelsen i 30 kap. 4 § BrB. Där stadgas att domstolarna ska ta fasta på sådana omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Det innebär att fängelse ska undvikas i största möjliga mån och visar på att det svenska straffsystemet tar hänsyn till att människor begår misstag.

38 Jfr Borgeke och Heidenborg s. 471.

39 KG, s. 31.

43 Prop. 1997/98:96 s. 1 och prop. 2005/06:165 s. 42.

(13)

Vad gäller unga lagöverträdare har humanitetsprincipen fått särskilt genomslag. Det är av vikt att visa särskild tolerans gentemot unga som begår brott.⁴⁵ Orsaker till och effekter av detta diskuteras vidare nedan.

2.2 Särbehandlingen av unga lagöverträdare

2.2.1 Bakgrund

Särbehandlingen av unga i BrB motiveras av en outvecklad ansvarsförmåga, större känslighet för sanktioner samt större tolerans.⁴⁶ Typiskt sett kan sägas att unga inte uppnått den mognad och ansvarsförmåga som motiverar att de bör behandlas som vuxna inom straffrätten.⁴⁷

Unga lagöverträdare befinner sig i ett stadium av utveckling från att vara barn till att bli vuxen. Det kan inte krävas att de fullt ut ska förstå andras intressen och vilka värden samhället vilar på. De har heller inte full förmåga att leva sig in i andra personers lidande.

Vidare är förmågan till självkontroll svag. Det är svårt för dem att stå emot grupptryck och att kontrollera aggressiva infall. Mognaden sker successivt, varför högre krav kan ställas på de äldre grupperna av unga lagöverträdare.⁴⁸

Unga människor är särskilt känsliga för de konsekvenser som bestraffning innebär.⁴⁹ Det beror till viss del på att deras tidsuppfattning präglas av otålighet. Dessutom kan bestraffning drabba dem hårdare i och med att deras utvecklingsprocess mot att bli vuxen hämmas. Bestraffningen kan således motverka ungas möjligheter att utvecklas positivt och bli ansvarstagande vuxna individer. Det finns därmed ett samhälleligt intresse av att förhindra att unga utvecklas negativt på grund av en för repressiv utformning av straff- rätten. Hur barn och unga behandlas inom straffrätten har stor betydelse för kriminalitet och social utsatthet.⁵⁰

Många unga människor gör dumheter eftersom de ofta testar gränser som en del av en slags mognadsprocess.⁵¹ Utan den processen skulle vi inte ha ansvarsfulla och självsäkra vuxna människor.⁵² Därmed är det rimligt att möta ungdomars brottslighet med större

47 Prop. 2019/20:118 s. 25.

48 Jareborg och Zila, s. 156, jfr även Ashworth, s. 294 f.

49 Prop. 2019/20:118 s. 26.

51 Jareborg och Zila, s. 156 f.

(14)

tolerans än hur vi bemöter vuxna människors brottslighet. Dessutom är det klarlagt att de flesta barn och unga som begår brott slutar med det när de blir vuxna.⁵³

För ett fungerande påföljdssystem avseende ungdomar krävs av ovanstående skäl att den repressiva delen får stå tillbaka till viss del. Däremot måste påföljderna på samma gång vara tydliga och trovärdiga.⁵⁴ Det kan konstateras att grunden för särbehandlingen är de tidigare nämnda faktorerna, nämligen att ungdomar har en outvecklad ansvars- förmåga, större känslighet för sanktioner samt ett behov av att mötas med större tolerans.⁵⁵ Utöver dessa skäl är det möjligt att motivera särbehandlingen av unga utifrån proportionalitetsprincipen. Detta eftersom både brottets svårhet och straffets stränghet kan sägas påverkas av den dömdes ungdom. En ung person som begår brott kan anses ha mindre skuld mot bakgrund av en outvecklad ansvarsförmåga samtidigt som straffet upplevs som svårare på grund av en tidsuppfattning som skiljer sig mot vuxna.⁵⁶ Sär- behandlingen av unga lagöverträdare kommer till uttryck i särskilda regler om åtals- underlåtelse och påföljdsval samt genom bestämmelsen om ungdomsrabatt i 29 kap.

7 § BrB.⁵⁷ Ungdomsrabatten och påföljdsvalet diskuteras vidare nedan.

2.2.2 Ungdomsrabatten

Bestämmelsen i 29 kap. 7 § BrB innebär att om en person har begått ett brott när han eller hon var under 21 år ska hans eller hennes ungdom beaktas särskilt vid straffmätningen.

Rätten får då döma till lindrigare straff än vad som är föreskrivet för brottet. Enligt 2 st.

bestäms också att längre än tio års fängelse inte får dömas ut för personer som begått brott innan sin 21-års dag. Undantag från det kan göras om det för brottet är föreskrivet fängelse på längre tid och på livstid. Domstolen får då döma personen till fängelse i högst 14 år.

Det kan konstateras att stadgandet är generellt och gäller alla ungdomar under en viss ålder. Det innebär att personens ungdom inte behöver ha påverkat dennes handlingar för att bestämmelsen ska kunna tillämpas.⁵⁸ Syftet med bestämmelsen är att unga människor ska hållas utanför fängelset i största möjliga mån och att fängelsestraffet ska blir kort om det inte kan undvikas. Förarbetena anger inte hur stor ungdomsrabatten ska vara.⁵⁹ Det

55 Jareborg, s. 111.

56 Holmgren, SvJT 2018 s. 357 f.

57 Jareborg, s. 111 f.

(15)

verkar dock ganska självklart att rabatten ska vara olika stor beroende på ålder.⁶⁰ Jareborg och Zila har föreslagit att fasta procentsatser ska användas där exempelvis en 15-åring får 1/5 av det straff en vuxen skulle fått för samma brott och en 17-åring 1/3.⁶¹ Denna metod för reducering av fängelsestraffet används också i hög grad av domstolar.⁶² HD har dock i NJA 2000 s. 421 inte erkänt metoden med fasta kvotdelar vid nedsättning av straffet i enlighet med 29 kap. 7 § BrB. Det uttalades i domskälen att det inte bara är personens ålder som har betydelse för straffnedsättningen. Exempelvis finns det vid långa fängelse- straff skäl att sätta ned straffet mer än vid kortare fängelsestraff. HD menade därför att en metod som innebär en nedsättning i kvotdelar baserat enbart på ålder inte skulle vara korrekt vägledande. I praktiken används dock den straffnedsättning som föreslagits av Jareborg och Zila, med undantag för att personer som fyllt 20 år oftast får nedsättning av straffet med 1/5.⁶³

Ungdomsrabatten i 29 kap. 7 § tillämpas även när straffet är på bötesnivå. Personer under 21 år får då vanligtvis en sänkning av antalet dagsböter jämfört med en vuxen person. Det hänger ihop med att vid nedsättning av de lägsta fängelsestraffen kommer straffet i stället hamna på dagsbotsnivå för unga lagöverträdare. De höga bötesnivåerna måste därmed för unga reserveras för det som ursprungligen varit ett fängelsestraff. Det innebär i sin tur att övriga bötesstraff behöver sättas ned av systematiska skäl. Denna nedsättning sker i vanliga fall gradvis med utgångspunkt i tabeller.⁶⁴

2.2.3 Påföljdsvalet

Unga mellan 15–17 år döms normalt till någon av de särskilda ungdomspåföljderna eller böter.⁶⁵ Tanken med särbehandlingen är att dessa lagöverträdare ska hållas utanför kriminalvården så långt det är möjligt.⁶⁶ Fängelse får enligt 30 kap. 5 § 1 st. BrB endast utdömas om det finns synnerliga skäl för det. Skälen emot fängelse är som starkast för en person som är 15 år och minskar i takt med ökande ålder.⁶⁷ Fängelse kan komma ifråga främst om straffvärdet av ett brott är särskilt högt, men även brottslighetens art och personens tidigare brottslighet kan utgöra synnerliga skäl. I sammanhanget är det viktigt

60 Prop. 2019/20:118 s. 26.

61Jareborg och Zila, s. 159.

62 Prop. 2019/20:118 s. 26.

65 Prop. 2019/20:118 s. 26.

66 Borgeke och Heidenborg s. 337.

(16)

att påpeka att möjligheten att välja fängelse ska utnyttjas restriktivt.⁶⁸ För personer i denna ålderskategori är särbehandlingen därmed särskilt påtaglig. Att ungdomspåföljderna främst är inriktade på ungdomar under 18 år har redan nämnts och kommer diskuteras vidare i kommande avsnitt.

Unga lagöverträdare mellan 18–20 år kan dömas till samma påföljder som andra myndiga lagöverträdare men i vissa fall kan det bli aktuellt att döma till någon av ungdomspåföljderna.⁶⁹ Vidare begränsas möjligheten att välja fängelse som påföljd även för denna ålderskategori. Enligt 30 kap. 5 § 2 st. BrB får rätten döma till fängelse endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det.

Det som kan motivera att välja fängelse för denna åldersgrupp är, förutom straffvärdet, brottslighetens art och huruvida personen har gjort sig skyldig till brott tidigare.⁷⁰ Som en sista utväg ska domstolen bedöma om det är möjligt att i stället för ett längre fängelse- straff bestämma påföljden till skyddstillsyn och fängelse enligt 28 kap. 3 § BrB.⁷¹

Slutligen kan konstateras att samtliga unga lagöverträdare kan dömas till de påföljder som finns för vuxna lagöverträdare. Det finns exempelvis inget hinder mot att välja villkorlig dom eller skyddstillsyn för en person under 18 år.⁷² Eftersom uppsatsen behandlar påföljdssystemet för ungdomar analyseras dock dessa påföljder inte närmare.

2.3 Ungdomspåföljderna

2.3.1 Den rättsliga utvecklingen

Omfattande reformeringar av påföljdssystemet för unga lagöverträdare skedde år 1999 och år 2007.⁷³ Lagstiftningen i och med 1999 års reform syftade till att framhäva vikten av förutsebarhet, konsekvens och proportionalitet i påföljdsbestämningen.⁷⁴ Den innefattade i huvudsak en reformering av den sedan tidigare införda påföljden överlämnande till vård inom socialtjänsten samt införande av sluten ungdomsvård.⁷⁵ Den bakomliggande tanken med reformen var att unga fortfarande skulle hållas utanför kriminalvården i största möjliga utsträckning och i stället bli föremål för åtgärder inom

69 Prop. 2019/20:118 s. 26.

72 Prop. 2019/20:118 s. 28.

73 Jfr Prop. 1997/98:96 s. 1 och prop. 2005/06:165 s. 1 f.

74 Prop. 2019/20:118 s. 28 och prop. 1997/98:96 s. 1.

75 Prop. 1997/98:96 s. 1.

(17)

socialtjänsten.⁷⁶ Ungdomstjänst infördes men kunde endast tillämpas i kombination med överlämnande till vård inom socialtjänsten för att göra påföljden mer ingripande.⁷⁷ Dessutom gavs domstolen ökade möjligheter att pröva om de åtgärder socialtjänsten planerat inom ramen för överlämnande till vård var tillräckligt ingripande. Bedömningen skulle ske med hänsyn till brottets straffvärde och art samt den dömdes tidigare brottslighet.⁷⁸ Genom att straffvärdet tilläts påverka valet av ungdomsvård fick proportionalitetsprincipen större utrymme i bedömningen.

Bestämmelserna i 32 kap. BrB tillkom i och med den lagändring som trädde i kraft den 1 januari 2007. Grunden till lagstiftningen var Ungdomsbrottsutredningens betänkande⁷⁹ och regeringens proposition.⁸⁰ I och med Påföljdsutredningens förslag infördes vissa ändringar den 1 juli 2015.⁸¹ Reformen år 2007 innebar att påföljden överlämnande till särskild vård bytte namn till ungdomsvård samt begränsades genom att det numera krävs att den unge har ett särskilt vårdbehov för att påföljden ska kunna tillämpas.⁸² Vid 2007 års reform infördes också ungdomstjänst som en fristående påföljd och är därigenom närmare relaterad till brottslighetens straffvärde. Därmed kan proportionalitetsprincipen få större genomslag även vid utdömandet av ungdomstjänst.⁸³ Ett framträdande syfte med att införa ungdomstjänst som fristående påföljd var att utdömandet av böter och korta frihetsberövande straff för unga skulle minska.⁸⁴

2007 års reform tog utgångspunkt i ett barnperspektiv med hänsyn till barnkonventionen.⁸⁵ Den avsåg också att bygga vidare på 1999 års reform med fokus på förutsebarhet, proportionalitet och konsekvens. Vidare avsåg reformen även utveckla påföljdssystemet för unga med fokus på att motverka fortsatt brottslighet, att påföljderna skulle anpassas till ungas behov samt att påföljderna skulle vara tydliga och pedagogiska.

Ett ytterligare mål med reformen var att principerna om förutsebarhet och likabehandling skulle få större utrymme i påföljdssystemet för unga lagöverträdare.⁸⁶

I och med de uppstramningar som skedde av de särskilda ungdomspåföljderna år 1999 och år 2007 har de blivit mer ingripande och bör därför kunna få ett större tillämpnings-

76 Prop. 1997/98:96 s. 140.

77 Prop. 2019/20:118 s. 28.

78 Prop. 1997/98:96 s. 143.

79 SOU 2004:122.

80 Prop. 2005/06:165.

81 Prop. 2014/15:25 och SOU 2012:34.

82 Prop. 2005/06:165 s. 1.

84 Prop. 2019/20:118 s. 28.

85 Prop. 2005/06:165 s. 41 f.

86 Prop. 2005/06:165 s. 42.

(18)

område. Detta leder i sin tur till att frihetsberövande påföljder bör kunna tillämpas mer restriktivt. Detta tankesätt överensstämmer också med lagstiftarens avsikt såsom den redovisas i prop. 2005/06:165. Tillämpningen av frihetsberövande påföljder för ungdomar ska med hänsyn till detta samt det som tidigare diskuterats ske med stor åter- hållsamhet.⁸⁷

2.3.2 Ungdomsvård

Enligt 32 kap. 1 § BrB får den som är under 21 år och som begått brott dömas till ungdomsvård om han eller hon har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd enligt socialtjänstlagen (2001:453) (SoL) eller lagen (1990:52) med särskilda bestämmelser om vård av unga (LVU) och sådan vård eller åtgärd kan beredas den unge. Syftet med vården och åtgärderna är att motverka att den unge utvecklas ogynnsamt. Vidare stadgas i 2 st.

att ungdomsvård får dömas ut endast om socialtjänstens planerade åtgärder, i förekommande fall i förening med ungdomstjänst eller böter, kan anses tillräckligt ingripande med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet.

Åtgärderna som planeras för den unge ska framgå av ett ungdomskontrakt avseende vård enligt SoL eller en vårdplan avseende vård enligt LVU.⁸⁸ Utifrån dessa åtgärder ska domstolen bedöma om påföljden kan anses vara tillräckligt ingripande. Om inte ska ungdomsvården kombineras med böter alternativt ungdomstjänst. Insatserna ska anpassas efter den enskildes behov samtidigt som ingripandegraden ska svara mot brottets straff- värde, art samt återfall i brott.⁸⁹ Detta innebär att påföljden ska kunna utgöra en lämplig reaktion för den unge samtidigt som den också är proportionerlig till det brott som begåtts.⁹⁰

För att kunna tillämpa ungdomsvård krävs att den unge har ett särskilt behov av vård eller annan åtgärd. Innebörden av ungdomsvården bestäms av socialnämnden och bedömningen utgår från den unges övergripande livssituation och vilket behov personen har för att kunna utvecklas gynnsamt.⁹¹ I bedömningen ingår också att i viss mån ta hänsyn till risken för att den unge fortsätter att begå brott, även om det inte är avgörande

88 Prop. 2019/20:118 s. 27.

89 Prop. 2019/20:118 s. 27.

90 Prop. 2019/20:118 s. 27.

91 Prop. 2005/06:165 s. 56.

(19)

för att ungdomsvård ska kunna väljas som påföljd.⁹² Om den unges behov av vård eller andra åtgärder inte är tillräckligt stort ska i stället andra påföljder, såsom ungdomstjänst, kunna tillämpas.

Ungdomsvården är speciell eftersom den kan komma ifråga vid skiftande straffvärden.

Ungdomsvård kan tillämpas från straffvärden motsvarande 30 dagsböter upp till den nivå där straffvärdet motiverar att fängelse eller sluten ungdomsvård måste väljas. Detta eftersom den kan utformas på varierande sätt samt göras mer ingripande med hjälp av böter eller ungdomstjänst.⁹³

Det kan konstateras att gällande ungdomspåföljderna och kanske särskilt avseende ungdomsvård är behandlingstanken fortfarande förhärskande. Systemet med särskilda ungdomspåföljder är följaktligen mer inriktat på individualprevention än övriga påföljder. Detta hör ihop med särbehandlingen av unga lagöverträdare och att proportionalitetsprincipen får stå tillbaka i viss mån i förhållande till att motverka att den unge utvecklas negativt samt återfaller i brott.⁹⁴ Avseende ungdomspåföljderna i 32 kap.

BrB kan det konstateras att det finns en motsättning mellan vårdbehovet och behovet av straffmätning i förhållande till brottets allvar.⁹⁵ Denna konflikt verkar genomgående prägla diskussionen om påföljder för unga lagöverträdare. Den diskuteras vidare nedan i förhållande till ungdomsövervakning.

2.3.3 Ungdomstjänst

Ungdomstjänst får enligt 32 kap. 2 § BrB dömas ut som påföljd för den som är under 21 år och har begått brott om påföljden är lämplig med hänsyn till hans eller hennes person och övriga omständigheter. Den som döms ska åläggas att utföra oavlönat arbete och delta i annan särskilt anordnad verksamhet i lägst 20 och högst 150 timmar. Enligt 2 st. får personer över 18 år dömas till ungdomstjänst endast om det finns särskilda skäl för det.

Penningböter och de lägsta dagsbotsstraffen kan inte ersättas med ungdomstjänst.

Ungdomstjänst ska i stället kunna tillämpas när ett motsvarande bötesstraff ligger på 60 dagsböter eller över.⁹⁶ Den övre gränsen för tillämpning av ungdomstjänst är när straffmätningsvärdet, dvs. straffvärdet med beaktande av eventuella billighetsskäl i

92 Prop. 2005/06:165 s. 56.

94 Jfr Prop. 2005/06:165 s. 43 och Borgeke och Heidenborg, s. 473.

95 Wersäll, TfR 01/2009 (Volum 122) s. 130.

96 Prop. 2005/06:165 s. 73 f.

(20)

29 kap. 5 § BrB och straffrabatten i 29 kap. 7 § BrB, uppgår till sex månaders fängelse. I de fallen ska påföljden kunna bli 150 timmar ungdomstjänst.⁹⁷ Om straffmätningsvärdet överstiger sex månaders fängelse får i stället de påföljder som gäller för vuxna tillämpas.

I dessa fall kommer villkorlig dom eller skyddstillsyn, möjligtvis i kombination med samhällstjänst, i fråga och i sista hand fängelse eller sluten ungdomsvård.

Ungdomstjänst ska i enlighet med 32 kap. 2 § 3 st. BrB väljas när det inte finns skäl att bestämma påföljden till ungdomsvård. Vidare bör ungdomstjänst väljas framför böter som överstiger den nivå som ovan nämnts. Däremot bör böter väljas om det saknas förut- sättningar att döma till ungdomstjänst.⁹⁸ Så kan exempelvis vara fallet om den unge av någon anledning inte anses lämplig för ungdomstjänst. Utdömandet av ungdomstjänst förutsätter, till skillnad från samhällstjänst, sedan en lagändring 2015 inte längre samtycke från den unges sida.⁹⁹ Dock kan påföljden anses olämplig om den unge inte samtycker.

2.3.4 Sluten ungdomsvård

I 32 kap. 5 § BrB stadgas att en person som begått brott innan han eller hon fyllt 18 år ska dömas till sluten ungdomsvård under viss tid om rätten med tillämpning av 30 kap.

finner att påföljden bör bestämmas till fängelse. Om den tilltalades ålder vid lagföringen eller någon annan omständighet gör att det finns särskilda skäl mot att bestämma påföljden till sluten ungdomsvård ska det inte ske. Enligt 2 st. får tiden för sluten ungdomsvård bestämmas till lägst fjorton dagar och högst fyra år.

Om det vid tillämpningen av reglerna om påföljdsval i 30 kap. står klart att fängelse är den enda påföljden som är aktuell för en person under 18 år ska domstolen således pröva om påföljden i stället kan bestämmas till sluten ungdomsvård. Det innebär att påföljden tillämpas när det enligt 30 kap. 5 § 1 st. finns synnerliga skäl för att döma personen till fängelse. Det kan som ovan nämnts exempelvis förekomma om brottets straffvärde är särskilt högt. Tiden för sluten ungdomsvård bestäms utifrån vilken längd som hade dömts ut för ett fängelsestraff med avdrag för en tredjedel. Detta eftersom villkorlig frigivning inte är aktuellt vid sluten ungdomsvård.¹⁰⁰

97 Prop. 2005/06:165 s. 75 f.

98 Prop. 2005/06:165 s. 76.

99 Prop. 2014/15:25 s. 37.

(21)

Bakgrunden till påföljden sluten ungdomsvård är att fängelse anses vara särskilt skadligt för unga och därför ska fängelse undvikas i största möjliga mån.¹⁰¹ Däremot behövdes en ingripande påföljd för de fall då unga lagöverträdare begått allvarliga brott.¹⁰² Ansvaret för verkställigheten vilar hos Statens institutionsstyrelse (SiS) vilket också innebär att ungdomarna hålls utanför kriminalvården.¹⁰³ Detta helt i enlighet med det grundläggande syftet med särskilda påföljder för unga lagöverträdare.

101 Prop. 1997/98:96 s. 152.

102 Prop. 1997/98:96 s. 153.

103 Prop. 1997/98:96 s. 153 f.

(22)

3 Ungdomsövervakning – en ny påföljd

3.1 Bakgrund

Frågan om nya påföljder för unga och särskilt ungdomsövervakning har utretts tidigare.

Resultaten har redovisats i Påföljdsutredningens betänkande SOU 2012:34 Nya påföljder och i departementspromemorian Ds 2017:25 Nya ungdomspåföljder. Detta har lett fram till förslag i prop. 2019/20:118 om att införa ungdomsövervakning. Lagstiftningen träder i kraft den 1 januari 2021.

Utifrån en rapport från Brottsförebyggande rådet (Brå) som utvärderade 2007 års reform av ungdomspåföljderna gav Påföljdsutredningen förslag på hur det befintliga påföljdssystemet kunde förbättras genom ett ökat fokus på likabehandling och likformig- het i tillämpning och verkställighet av ungdomspåföljderna.¹⁰⁴ Det konstaterades vidare att det fanns ett behov av ytterligare ungdomspåföljder. Delvis för att kunna tillämpas då de befintliga ungdomspåföljderna inte gör det möjligt att öka ingripandegraden vid åter- fall utan att tillämpa frihetsberövande påföljder. Dessutom kunde det saknas en tillämplig ungdomspåföljd vid allvarlig brottslighet när det inte finns synnerliga skäl för fängelse.¹⁰⁵ Mot bakgrund av detta föreslogs att två nya påföljder skulle införas, varav en av dem var ungdomsövervakning.¹⁰⁶ Påföljdsutredningens förslag medförde inte någon lagändring avseende nya påföljder för unga.

Även i Ds 2017:25 föreslogs det att två nya påföljder för unga skulle införas, varav en av dem var ungdomsövervakning. Förslaget byggde på Påföljdsutredningens betänkande och påföljderna skulle fylla vissa luckor som hade identifierats i påföljdssystemet.¹⁰⁷ Ungdomsövervakning byggde enligt promemorian på övervakning och kontroll och innehöll förhållandevis tydliga inskränkningar i den unges rörelsefrihet. Påföljden skulle även innehålla behandlande inslag och SiS föreslogs, i likhet med Påföljdsutredningens förslag, vara huvudman för påföljden.¹⁰⁸ Intressant för denna framställnings inriktning är att de allmänna utgångspunkterna för förslagen i Ds 2017:25 var ett särskilt fokus på legalitetsaspekter och påföljdernas förutsebarhet. Dessutom skulle påföljderna vara tydliga och konsekventa och till sitt innehåll söka hindra återfall i brott. Vidare framfördes

104 SOU 2012:34 band 3 s. 365.

105 SOU 2012:34 band 3 s. 368.

106 SOU 2012:34 band 3 s. 653.

107 Ds 2017:25 s. 9.

108 Ds 2017:25 s. 9 f.

(23)

att påföljderna skulle utvärderas ur ett barnrättsligt perspektiv.¹⁰⁹ Jag återkommer särskilt till dessa aspekter i avsnitt 4 och 5.

Förslaget avseende ungdomsövervakning har beretts vidare och utmynnat i regeringens proposition 2019/20:118. I propositionen beskrivs vilka brister som finns i det nuvarande påföljdssystemet för unga och de behov som den nya påföljden förväntas fylla. Det anges att det i vissa fall inte finns en påföljd som är lämplig och trovärdig avseende innehåll och ingripandegrad. Vad gäller innehåll behövs en påföljd som på ett tydligt och effektivt sätt kan bryta en begynnande brottskarriär och hålla den unge borta från skadliga miljöer samtidigt som den innehåller insatser för att den unge ska utvecklas gynnsamt. Det nuvarande systemet saknar en möjlighet att genom koordinerade och riktade åtgärder fokusera på risker för och skydd mot fortsatt brottslighet. Vidare saknas ett icke frihetsberövande alternativ som håller unga borta från brottsintensiva omgivningar.¹¹⁰

Det finns därutöver ett behov av en ingripande påföljd för ungdomar som kan användas vid allvarlig brottslighet och vid allvarligt återfall i brottslighet. Ungdomstjänst och ungdomsvård är som redan diskuterats inte alltid lämpliga påföljder vid höga straff- värden. Ungdomstjänstens tillämpningsområde sträcker sig till ett straffmätningsvärde på upp till sex månaders fängelse. Ungdomsvård kan i och för sig tillämpas vid högre straff- värden men det förutsätter att det finns ett särskilt vårdbehov och vid mycket allvarlig brottslighet kan i princip endast en LVU-placering eller ett mycket ingripande ungdomskontrakt i kombination med ungdomstjänst vara tillräckligt ingripande. Om det inte är aktuellt att döma till ungdomstjänst eller ungdomsvård och det inte finns skäl för sluten ungdomsvård saknar domstolen en lämplig ungdomspåföljd. Dessutom uppstår problem i återfallssituationer när det inte finns någon mer ingripande ungdomspåföljd än ungdomstjänst och ungdomsvård som kan väljas för att ta hänsyn till den unges återfall i brott.¹¹¹

Ungdomsövervakning har därmed införts med ett uttalat syfte och har i teorin en tydlig lucka att fylla i det nuvarande påföljdssystemet för unga lagöverträdare. Frågan är dock hur denna lucka gestaltar sig i praktiken och om det är rimligt att förvänta sig att ungdomsövervakning kommer att tillämpas såsom det är tänkt. Exempelvis kan det diskuteras hur brottets art påverkar valet av ungdomsövervakning. Avseende

109 Ds 2017:25 s. 55.

110 Prop. 2019/20:118 s. 33.

111 Prop. 2019/20:118 s. 33.

(24)

verkställigheten kan det ifrågasättas om det är lämpligt att Kriminalvården ska ansvara för en ungdomspåföljd och vilka åtgärder myndigheten kan ta till om den unge inte fullgör sina skyldigheter enligt påföljden. Innan dessa frågeställningar utvecklas vidare i kommande avsnitt redogörs kort för innebörden av ungdomsövervakning.

3.2 Rättsliga utgångspunkter

3.2.1 Tillämpningsområde

Enligt 32 kap. 3 a § BrB får den som är under 21 år och som har begått brott dömas till ungdomsövervakning om varken ungdomsvård eller ungdomstjänst är tillräckligt ingripande påföljder med hänsyn till brottslighetens straffvärde och art samt den unges tidigare brottslighet. Där framkommer vidare att den som är över 18 år får dömas till ungdomsövervakning endast om det finns särskilda skäl för det. Tiden för ungdoms- övervakning får enligt 2 st. bestämmas till lägst sex månader och högst ett år. Enligt 3 st.

ska den som döms till ungdomsövervakning medverka i verkställighetsplanering och följa det som anges i verkställighetsplanen.

Ålderskravet för att döma till ungdomsövervakning ska tillämpas utifrån åldern vid lagföringstillfället.¹¹² I likhet med vid tillämpningen av ungdomstjänst kan särskilda skäl för att döma någon över 18 år till ungdomsövervakning vara att brottet begåtts innan personens 18-årsdag medan påföljdsbestämningen sker kort efter att personen blivit myndig.¹¹³ Bestämmelsen innebär vidare att ungdomsvård och ungdomstjänst ska tillämpas före ungdomsövervakning om det är möjligt. Vanligtvis kommer ungdoms- övervakning komma i fråga i fall då straffmätningsvärdet av brottsligheten överstiger sex månader men inte mer än ett år. Med straffmätningsvärdet avses straffvärde med beaktande av eventuella billighetsskäl i 29 kap. 5 § BrB och ungdomsrabatten i 29 kap. 7

§ BrB. Brottslighetens art ska beaktas vid valet av ungdomsövervakning trots att arten enligt lagstiftaren har mindre betydelse vid påföljdsbestämningen för unga lagöverträdare än vad den har för vuxna.¹¹⁴ Frågan om brottslighetens arts betydelse för påföljds- bestämningen för unga lagöverträdare diskuteras vidare i avsnitt fyra.

112 Prop. 2019/20:118 s. 130.

113 Prop. 2019/20:118 s. 130.

114 Prop. 2019/20:118 s. 130. I propositionen hänvisas till NJA 2005 s. 690 och NJA 1999 s. 561 vilket jag återkommer till i avsnitt 4.1.3.

(25)

Avseende återfall i brott kan det påverka valet av påföljd i exempelvis ett fall där straffmätningsvärdet är något lägre än sex månader men där den unges tidigare brottslighet i enlighet med 29 kap. 4 § BrB ska vägas in. Det kan innebära att varken ungdomsvård eller ungdomstjänst bedöms vara tillräckligt ingripande. Vid bedömningen av om ungdomsvård är en tillräckligt ingripande påföljd ska som diskuterats ovan hänsyn tas till hur ingripande vårdinsatser som föreslås och om påföljden kan förenas med böter eller ungdomstjänst. Ungdomstjänst är vanligtvis inte en tillräckligt ingripande påföljd om brottets straffmätningsvärde överstiger sex månader.¹¹⁵

Ungdomsövervakning är således rent systematiskt en påföljd som kan tillämpas vid allvarligare brottslighet än vad avser ungdomsvård och ungdomstjänst. Därmed fylls en lucka mellan de påföljderna och den frihetsberövande påföljden sluten ungdomsvård.

Tiden för ungdomsövervakning ska enligt lagtexten bestämmas till lägst sex månader och högst ett år. Tiden ska enligt förarbetena bestämmas utifrån brottslighetens straff- värde och andra omständigheter vid straffmätningen, såsom återfall. Om straffmätnings- värdet överstiger ett års fängelse är ungdomsövervakning vanligen inte en tillräckligt ingripande påföljd.¹¹⁶ I de fallen får domstolen använda sig av någon av de påföljder som finns för vuxna lagöverträdare, alternativt en frihetsberövande påföljd om skälen för det är tillräckligt starka.

3.2.2 Den dömdes skyldigheter

Påföljden innebär en skyldighet att medverka i fastställandet av en verkställighetsplan.

Utformningen av verkställighetsplanen är Kriminalvårdens ansvar enligt 2 § lagen (2020:616) om verkställighet av ungdomsövervakning (verkställighetslagen).

Verkställighetsplaneringen innefattar en utredning om den dömdes förhållanden och syftar till att bestämma vilka åtgärder som ska vidtas för att förebygga att personen fortsätter begå brott eller annars utvecklas ogynnsamt.¹¹⁷ För att verkställighetsplanen ska kunna utformas på bästa sätt för den enskilde är det med andra ord en förutsättning att den unge medverkar i betydande utsträckning. Den dömde har sedan naturligtvis en skyldighet att följa den planen. I verkställighetslagen finns närmare föreskrifter om vad verkställighetsplanen ska och får innehålla.

115 Prop. 2019/20:118 s. 130.

116 Prop. 2019/20:118 s. 130.

117 Prop. 2019/20:118 s. 131.

(26)

3.3 Verkställighetsplanen

3.3.1 Planering

Kriminalvården är som nämnts ansvarig myndighet för verkställande av ungdoms- övervakning. Enligt 5 § verkställighetslagen räknas tiden som domstolen bestämt för ungdomsövervakning från den dag då domen eller beslutet är verkställbar mot den dömde. Domen eller beslutet är enligt 3 § verkställighetslagen verkställbar när den vunnit laga kraft mot den dömde i den delen som avser ungdomsövervakning. Det innebär att det är angeläget att kunna börja verkställa påföljden ungdomsövervakning så snart som möjligt efter att domen har meddelats. Det ställer också krav på att arbetet med att upp- rätta verkställighetsplanen sker skyndsamt för att inte spilla tid i onödan. Eftersom planen upprättas först efter att personen dömts kan det innebära att tiden för ungdoms- övervakning blir olika lång för personer som dömts till samma antal månader, på grund av att planen av olika orsaker tar olika lång tid att upprätta. Det uppvägs dock av det faktum att det i 13 § verkställighetslagen stadgas att det finns en tidsgräns för upprättandet av verkställighetsplanen på fyra veckor.

Vid planeringen ska Kriminalvården enligt 6 § verkställighetslagen utgå från att verkställigheten ska syfta till att förebygga att den dömde återfaller i brott eller annars utvecklas ogynnsamt. Därmed framkommer tydligt att verkställigheten av påföljden är starkt individualpreventivt inriktad. Enligt 7 § verkställighetslagen ska myndigheten upprätta en individuellt utformad verkställighetsplan för den dömde i enlighet med 10–

16 §§. Planeringen inleds som ovan nämnts med en utredning om den dömdes personliga förhållanden i enlighet med 10 § verkställighetslagen. Samråd ska ske med den dömde och om det är möjligt med vårdnadshavare. Samråd kan även ske med andra personer om det anses lämpligt.¹¹⁸ Kriminalvården ska vidare enligt 12 § verkställighetslagen samverka med socialnämnden i den kommun som har ansvar för den dömde. Därmed skapas förutsättningar för att kunna upprätta en plan som till stor del anpassas efter den enskilde individens särskilda omständigheter. Det är enligt min mening positivt eftersom insatserna kan bestämmas utifrån vad som antas kunna fungera optimalt för varje individ.

I 14 § regleras de obligatoriska föreskrifter som verkställighetsplanen ska innehålla.

Dessa är dels att den dömde ska träffa en särskilt utsedd koordinator i en viss omfattning som klargörs närmare i 17 §, och dels inskränkningar i rörelsefriheten i enlighet med 18–

118 11 § verkställighetslagen.

(27)

21 §§. Dessutom ska det finnas föreskrivet att den dömde inte får bruka narkotika, alkohol eller annat berusningsmedel, doping eller andra hälsofarliga varor under tiden för verkställigheten. Vidare får verkställighetsplanen även innehålla regler om den dömdes boende, skolgång eller annan sysselsättning, fritid, missbruksbehandling, annan vård och behandling och andra åtgärder som syftar till att förebygga att den dömde återfaller i brott eller på annat sätt utvecklas ogynnsamt.¹¹⁹

Enligt 32 kap. 3 a § BrB ska den dömde följa verkställighetsplanen. Det innebär att om Kriminalvården har beslutat om exempelvis boende eller skolgång är den dömde skyldig att följa detta som en del av påföljden. Om den unge bryter mot en sådan föreskrift gör denne sig skyldig till misskötsamhet av påföljden, vilket kan leda till att Kriminalvården måste ta till åtgärder för att försöka komma till rätta med problemet.

Enbart misskötsamhet i förhållande till sådana regler antas dock inte kunna leda till undanröjande av påföljden.¹²⁰

3.3.2 Möten med koordinator och inskränkningar i rörelsefriheten

Grundregeln i 17 § är att den dömde ska träffa den särskilt utsedda koordinatorn två gånger i veckan. Kriminalvården får i vissa fall besluta om att mötena ska ske en gång i veckan och om den dömde inte följer verkställighetsplanen kan antalet möten utökas till maximalt tre per vecka. Koordinatorns roll är enligt 8 § verkställighetslagen att hålla regelbunden kontakt med den unge och genom kontroll, stöd och hjälp medverka till att verkställighetsplanen följs.

Det är också obligatoriskt för Kriminalvården att besluta om inskränkningar i den unges rörelsefrihet. Utgångspunkten enligt 18 § är att den dömde under verkställigheten ska vara förbjuden att vistas utanför sin bostad under kvällar och nätter mot lördag, söndag och måndag från klockan 18 på kvällen till klockan 7 på morgonen, s.k.

helghemarrest. Om det inte anses lämpligt med hänsyn till den unges personliga förhållanden eller om en annan typ av rörelseinskränkning bedöms vara mer ändamålsenlig kan Kriminalvården i stället besluta om ett förbud att under vissa tider vistas på en särskilt angiven plats eller inom ett särskilt angivet område, ett förbud att under vissa tider lämna ett särskilt angivet område eller en skyldighet att under vissa tider uppehålla sig på en särskilt angiven plats. Tanken är att de alternativa rörelse-

119 15 § verkställighetslagen.

120 Jfr Prop. 2019/20:118 s. 92 f.

(28)

inskränkningarna vilka Kriminalvården kan besluta om ska vara lika ingripande som ett förbud att lämna hemmet under helgkvällar och nätter och inte vara mer ingripande. Det är tillåtet att kombinera flera av de alternativa inskränkningarna.

För att helghemarrest ska kunna användas måste den unge ha en bostad där inskränkningen i rörelsefriheten kan fullgöras och kontrolleras. Det krävs inte samtycke från vårdnadshavare eller andra som den dömde bor med för att helghemarrest ska bli aktuellt. Däremot kan det påverka lämpligheten av en sådan föreskrift om det finns ett motstånd från personer som den unge bor med. Om det finns risk för att den dömde far illa av ett förbud att lämna hemmet ska en sådan inskränkning inte användas. Dessutom kan missbruk, psykisk sjukdom eller andra problem i hemmet innebära att det är olämpligt att meddela föreskrift om helghemarrest. I ett sådant fall skulle det även kunna bli aktuellt för socialtjänsten att placera den unge i ett annat boende.¹²¹

Inskränkningarna i den dömdes rörelsefrihet ska som huvudregel kontrolleras med elektroniska hjälpmedel i enlighet med 19 § verkställighetslagen. För helghemarrest kan det exempelvis vara en stationär utrustning som vanligtvis används av Kriminalvården för att kontrollera att en person inte lämnar bostaden. För att kontrollera förbud att vistas på en viss plats eller ett visst område kan en GPS-boja användas.¹²²

Av 20 § verkställighetslagen följer att om den dömde medverkar till verkställighets- planeringen och följer verkställighetsplanen på ett godtagbart sätt kan Kriminalvården besluta att rörelseinskränkningarna ska minska eller upphöra helt.

3.4 Polismyndighetens uppgifter

Polismyndigheten ska kunna vara behjälplig med att hämta den dömde till möten och verkställa föreskrifter om inskränkningar i rörelsefriheten. Enligt 23 § verkställighets- lagen kan Kriminalvården begära handräckning av polisen för att hämta en person som inte inställer sig till möten för att planera verkställigheten eller som under verkställigheten inte kommer till möten med koordinatorn. Det innebär att om den dömde inte inställer sig frivilligt kan påföljden verkställas genom tvång. Tvångsåtgärder ska dock vara en sista utväg och får bara användas om det är proportionerligt med hänsyn till syftet.¹²³ Möjligheten till att begära hämtning med polisens hjälp kan bidra till att tydliggöra för

121 Prop. 2019/20:118 s. 148.

122 Prop. 2019/20:118 s. 150.

123 Prop. 2019/20:118 s. 152.

(29)

den dömde att mötena är en del av en straffrättslig påföljd som han eller hon är skyldig att följa. Det är dock inte meningen att polishämtning ska användas kontinuerligt för att få den dömde att inställa sig till möten. I sådana fall får Kriminalvården anmäla misskötsamhet till åklagaren som i sin tur får avgöra om det finns skäl för att utfärda en varning eller undanröja påföljden.¹²⁴

Polismyndigheten kan vidare enligt 24 § verkställighetslagen vara behjälplig i att verk- ställa föreskrifter om inskränkningar i rörelsefriheten. Polisen kan tillfälligt omhänderta personen om han eller hon bryter mot en föreskrift om rörelseinskränkning. Om den dömde är under 18 år ska han eller hon överlämnas till sina föräldrar eller annan vårdnads- havare eller till socialnämnden. Om den dömde är över 18 år ska han eller hon lämnas i bostaden eller på en plats där han eller hon kan ta sig till bostaden. Polisen ska i stället i de fall det är aktuellt lämna den dömde på den särskilt angivna plats som han eller hon enligt vad som föreskrivits i verkställighetsplanen ska befinna sig på.

3.5 Misskötsamhet m.m.

Om den dömde i väsentlig grad underlåter att göra vad som åligger honom eller henne enligt en dom på ungdomsövervakning får rätten enligt 32 kap. 4 § 1 st. BrB undanröja annan påföljd än böter som dömts ut för brottet och bestämma en ny påföljd för detta.

Rätten får meddela en varning i stället om det är tillräckligt.

Bestämmelsen reglerar den situation att den dömde missköter sig och inte fullföljer de skyldigheter som denne har genom att ha dömts till ungdomsövervakning. I enlighet med vad som fastslagits ovan är skyldigheterna att medverka till fastställandet av verkställighetsplanen samt att sedan följa denna. Enligt förarbeten till tidigare reformer krävs det allvarlig misskötsamhet för att en ungdomspåföljd ska undanröjas.¹²⁵ Allvarlig misskötsamhet i förhållande till ungdomsövervakning skulle kunna vara att den dömde inte medverkar till fastställandet av verkställighetsplanen eller att den dömde inte kommer till möten med koordinatorn eller inte följer föreskrifterna om inskränkningar i rörelsefriheten.¹²⁶ Det är åklagaren som efter anmälan från Kriminalvården ska besluta om en talan om undanröjande ska väckas vid domstol. Åklagaren kan också välja att utfärda en varning i stället för att väcka talan i domstolen.¹²⁷

124 Prop. 2019/20:118 s. 153, se även avsnitt 3.5.

125 Prop. 2019/20:118 s. 132 och prop. 2005/06:165 s. 134.

126 Prop. 2019/20:118 s. 132.

127 Prop. 2019/20:118 s. 132.