"Vad är det som säger att de vet bättre än jag?" - Om attityder till transsexualism i litteratur för barn

ÖREBRO UNIVERSITET

Grundlärarprogrammet, inriktning mot arbete i grundskolans årskurs 4–6 Svenska språket

Svenska, Självständigt arbete, avancerad nivå, inriktning 4–6, A-nivå, 15 högskolepoäng VT 2020

”Vad är det som säger att de vet bättre än jag?”

- Om attityder till transsexualism i litteratur för barn

Sofia Uddmyr

1

Abstract

Sofia Uddmyr: ”Vad är det som säger att de vet bättre än jag?” - Om attityder till

transsexualism i litteratur för barn. En queerteoretisk analys av Alex Ginos George (2015), Jenny Jägerfelds Brorsan är kung (2016) samt Eva Salqvists Julia finns inte (2017). Självständigt arbete, Svenska SV005A, 15 högskolepoäng. Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap.

Uppsatsen analyserar tre barnböcker med transtema och de attityder som de porträtterar. Syftet med analysen är att undersöka vilken självbild huvudkaraktärerna har samt vilka attityder de möter från sin omvärld innan och efter de kommer ut som transpersoner.

Dessutom vill jag ta reda på vilket didaktiskt värde det finns i barnböcker med transtema för undervisning på mellanstadiet. Uppsatsen utgår från genusteori samt queerteori för att uppmärksamma de normer som framkommer i böckerna. Genusteoridefinitionen har lånats från Yvonne Hirdman (1988) medan definitionen för queerteorin tagits från Fanny

Ambjörnsson (2006). Analysen visar att alla tre verken porträtterar en stereotypt dålig självbild hos huvudkaraktärerna, samt en rad blandade attityder både innan och efter barnen ”kommer ut”. Resultatet visar att böckernas didaktiska värde ligger i att diskutera materialet utifrån värdegrundens punkter om att ingen ska diskrimineras utifrån kön.

2

Innehåll

Introduktion till de analyserade böckerna ... 9

Analys ... 10 George ... 10 Tankar om ”jaget” ... 10 Attityder innan ... 13 Omvärldens mottagande ... 15 Brorsan är kung ... 16 Tankar om ”jaget” ... 16 Attityder innan ... 19 Omvärldens mottagande ... 20

Julia finns inte ... 23

Tankar om ”jaget” ... 23 Attityder innan ... 25 Omvärldens mottagande ... 27 Resultat ... 27 Diskussion ... 29 Vad ... 32 Varför ... 33 Hur ... 34 Slutsatser ... 34 Avslutning ... 35 Referenser ... 36

3

Inledning

Vi har alla växt upp i ett samhälle som präglas av normer och föreställningar om kön. Barn börjar tidigt uppfatta de signaler som formar de socialt konstruerade villkoren utifrån vårt biologiska kön och förankringen av de förväntningar som finns på könen sker till stor del i en kollektiv miljö, så som skolan (Svaleryd, 2006, s.15). Men alla barn identifierar sig inte med sitt biologiska kön, eller med något kön alls för den delen. Människor som identifierar sig som transpersoner blir både yngre och fler till antal. Enligt en artikel publicerad på forskning.se har antalet unga som ansöker om att korrigera sitt kön ökat med hundratals sedan början på 00-talet (Nylander, 2019). Som pedagog i grundskolan idag kommer en därför med stor sannolikhet att möta elever med normbrytande könsidentiteter.

Att ett stort antal unga elever kämpar med frågor om sexuell läggning och könsidentitet är viktigt för pedagoger att förstå av rena hälso- och utbildningsrelaterade skäl (Gerouki, 2010, s. 336). Icke-heterosexuella ungdomar riskerar nämligen att i högre utsträckning utsättas för våld, övergrepp och diskriminering även under skoltid. Sker detta så förvandlas skolan till en otrygg plats att vara på och tar ifrån dessa ungdomar deras rätt till en god utbildning. Att vistas i en miljö där trakasserier och kränkande behandling är en del av vardagen får negativa följder för eleverna menar Skolinspektionen (2010). Dessutom står det specifikt i

värdegrunden för grundskolan att skolan ska verka för jämställdhet och lika rättigheter oavsett könstillhörighet (Skolverket, 2011, s.7).

Tidigare studier visar att pedagogers personliga erfarenheter påverkar i vilken utsträckning de utmanar könsstereotypa normer. Forskning visar att barn i sin tur lär sig genom erfarenhet och därför formas av lärares attityder gentemot normbrytande beteenden (Gerouki, 2010). Detta gör att det blir viktigt att som pedagog tänka på hur en ”gör kön” i sitt klassrum, eftersom det påverkar elevernas uppfattning om vad kön är och vad som förknippas med ett visst kön.

För att prata om, och normalisera, ett cisnormbrytande beteende kan barn- och

ungdomsböcker med transpersoner som huvudpersoner användas. I den här studien har tre böcker använts som analysunderlag. En bok om en tioårig man-till-kvinna-transperson och de två andra om en elva- respektive tolvårig kvinna-till-man-transperson. Att vara man-till-kvinna-transperson innebär att personen föddes som man, men identifierar sig som kvinna. Likaså innebär att vara kvinna-till-man-transperson att individen föddes som kvinna, men identifierar sig som man. En av böckerna utspelar sig i USA medan de andra två utspelar sig i Sverige. Det är av intresse för mig som blivande lärare att utreda hur dessa verk kan användas som underlag för diskussioner om likabehandlingsfrågor som rör kön och transsexualism.

4

Syfte

Syftet med den här uppsatsen är att titta närmare på barn- och ungdomslitteratur med transpersoner som huvudkaraktärer. Frågeställningarna som kommer undersökas är;

1 - Vad har huvudkaraktären för tankar om sig själv samt vilken självbild framkommer?

2 - Vad möter huvudkaraktärerna för attityder innan de ”kommer ut”?

3 - Hur tas huvudkaraktärernas avslöjanden emot av omvärlden?

För att kunna svara på frågeställningarna ovan kommer tre böcker att användas. Böckerna som använts är Brorsan är kung! av Jenny Jägerfeld (2016), George av Alex Gino (2015) samt Julia finns inte av Eva Salqvist (2017). Som avslutande diskussion kommer en fjärde frågeställning att aktualiseras utifrån de resultat som analysen gett. Denna frågeställning är:

- Vad har barnböcker med transtema för didaktiskt värde i en mellansstadieklass?

Bakgrund

I bakgrunden presenteras studiens valda metod, de teorier som använts samt relevanta begrepp. Sedan följer en kort presentation av de verk som använts i analysen.

Metod

Här presenterar jag uppsatsens tillvägagångssätt för analysen samt litteratursökningen. Databaser och söktermer som använts kommer att redovisas samt de böcker och tidskrifter som använts. Uppsatsen är en komparativ litteraturstudie där de källor som varit aktuella bestått av litteratur och tidigare forskning relaterad till barnlitteratur, translitteratur, könsidentitet och transsexualism.

Utgångspunkten för studiens analys är tre ungdomsböcker med transmotiv och böckerna har alla analyserats utifrån flera kriterier. Först granskar jag vad huvudkaraktärerna har för självbild och vad för tankar om ”jaget” som finns. Sedan tittar jag på hur omgivningen reagerar på karaktärernas normbrott utifrån ett cisnormativt samhälle. Här är fokus först på omgivningens beteende innan huvudkaraktären kommer ut som trans och sedan på hur omvärlden tar emot huvudpersonens avslöjande. Slutligen reflekterar jag över verkens didaktiska potential och tillämpning.

Litteratursökningen började i myndighetspublikationer om värdegrundsarbete i skolan med utgångspunkt i Läroplanen för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet (Skolverket,

5 2011). Litteratursökningar har gjorts i databaserna ERIC (EBSCO), Libris, Gena och NCK. ERIC har använts för att söka artiklar medan Libris och Gena har använts till böcker och avhandlingar. NCK har i sin tur använts för att hitta texter och statistik om transpersoners villkor i samhället. Sökningarna har gjorts på engelska och svenska och sökmetoden har till största delen varit fritextsökning med viss trunkering. Följande söktermer har använts: trans*, transsexualism, transsexuell, transgender, kids, children’s literature, discriminati*, educati*. Söktermerna har även översatts till svenska med tilläggen didaktik, värdegrund* och

värdegrundsarbete för att kunna hitta böcker och avhandlingar i Libris. Sökning i ERIC har filtrerats genom ’peer reviewed’ och artiklarna har inte begränsats till en specifik åldersgrupp.

Teori

Studien har baserats på två teorier; genusteorin samt queerteori. Genusteorin har använts som grund för att analysera de könsnormativa delarna av verken, medan queerteorin har använts för att undersöka transtemat i böckerna.

Genus är den struktur som fokuserar på reproduktiva skillnader mellan kroppar i sociala processer. Genus är mångdimensionellt precis som andra sociala strukturer vilket gör att det inte bara handlar om sexualitet, identitet, makt eller arbete, utan om alla dessa saker samtidigt. Genusmönster i kulturella kontexter kan skilja sig väldigt mycket. Genusarrangemang

överförs socialt (inte biologiskt) genom strukturernas förmåga att forma individuellt handlande, och framstår därför ofta som oföränderliga. I verkligheten förändras dock genusordningen ständigt i takt med nya mänskliga praktiker. I sin vanligaste användning syftar termen ”genus” på skillnaden mellan kvinnor och män som bottnar i den biologiska uppdelningen hanar och honor. Det finns dock invändningar mot ett en sådan definition utesluter mönster av skillnader mellan kvinnor/kvinnor och män/män från genusbegreppet. Genussystemets två huvudsakliga logiker är separationen av könen och etableringen av det manliga som norm. Mer informellt handlar genus om hur samhället förhåller sig till

människokroppen samt vilka konsekvenser det förhållningssättet har. Yvonne Hirdman föreslår i Genussystemet - reflexioner kring kvinnors sociala underordning (1988) att genus sätter namn på den alltmer komplicerade kunskap vi har om »manligt» och »kvinnligt», samt på förståelsen av hur manligt och kvinnligt »görs». Genus kan därför förstås som föränderliga tankefigurer som ger upphov till föreställningar och sociala praktiker (Hirdman, 1988, s.51).

Queerteori i sin tur bygger på ett ifrågasättande av samhällsnormer och kanske framförallt det påstått normala när det gäller sexualitet. Begreppet queer skapades som kritik mot det

6 normativa förhållningssätt som genusteorin utgår ifrån. Queerteorins fokus ligger på att se hur normalitet och makt framställs i samhället med hjälp av sexualiteter och genus (Ambjörnsson, 2016, s. 16, 28).

Tidigare forskning

I det här avsnittet presenteras tidigare forskning kopplat till uppsatsens tre ämnesområden: barnlitteratur, genus samt transsexualism. Böcker, myndighetsrapporter, avhandlingar och annan forskning om dessa ämnen har använts.

Boken Genuspedagogik av Kajsa Svaleryd (2002) är en handlingsbok för pedagoger om jämställdhet och handlar om hur pojkar och flickor i tidig ålder gör skillnad på könen och hur pedagoger har ett ansvar i hur eleverna lär sig om könen. Svaleryds bok och dess uppfattning om hur barn lär sig och påverkas av könsroller är grunden för analysen. Även Fanny

Ambjörnssons bok Vad är queer (2006) om queerteori och användande av begreppet queer över lag har använts som grund i analysen. Definitionen för ordet Genus har hämtats från Yvonne Hirdmans Genussystemet - reflexioner kring kvinnors sociala underordning (1988).

Artikeln ”Digging Deeply: Morals and Ethics in Children’s literature” av Linda Lamme (1996) samt antologikapitlet Barnlitteraturens betydelse för ungas rättigheter av Annika Widholm (2012) har använts för de didaktiska delarna av diskussionen. Lammes artikel (1996) handlar om att lärare som förser eleverna med litteratur på ett genomtänkt sätt även förser dem med en rik moral- och etikutbildning. Widholms text (2012) behandlar på vilket sätt barnlitteratur kan ha betydelse för att undervisa om ungas rättigheter.

För de delar av diskussionen som behandlar transtemat har avhandlingarna Att vara som/den ‘en’ är: En etisk diskussion om begreppen rättvisa, erkännande och identitet i en

trans*kontext av Ulrica Engdahl (2010) och Queera livslopp - Att leva och åldras som lhbtq-person i en heteronormativ värld av Anna Siverskog (2016) använts. Engdahls avhandling är en etisk diskussion om begränsningarna och möjligheterna att vara sig själv i relation till begreppen identitet, rättvisa och erkännande medan Siverskogs avhandling är, som titeln säger, en intervjustudie om att leva och åldras som hbtq-person. Syftet med studie är att undersöka erfarenheter från det tidigare livet samt tankar om framtiden, genom ett livsloppsperspektiv.

Diskussionsdelen använder även artiklarna ”Queer and trans-themed books for young readers: a critical review” av Robert Bittner et al (2016), ”Identifying effective trans* novels for adolescent readers” av Mary Catherine Miller (2014) samt ”How educational professionals

7 can improve the outcomes for transgender children and young people” av Tabitha Bowskill (2014). Bittner et al (2016) förser läsaren med exempel på barn- och ungdomslitteratur med transtema samt diskuterar vad verken kan bidra med rent pedagogiskt i form av jämställdhet och social rättvisa. Millers artikel (2014) lyfter fram hur läsandet av hbtqi-litteratur kan ha en positiv effekt på mobbing. Genom att läsa litteratur med transtema och delta i diskussioner om ämnet så kan eleverna tydligare beskriva sina egna identiteter. Bowskills artikel (2014) är en intervjustudie med syfte att lyfta fram vad pedagoger kan göra för att förbättra tillvaron för unga transpersoner.

Vidare har rapporterna Transpersoner i Sverige - Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor (Statens offentliga utredningar [SOU], 2017), Hälsa och livsvillkor bland unga hbtq-personer (Forskningsrådet för hälsa, arbetsliv och välfärd [FORTE], 2018) samt Våld mot hbtq-personer (Nationellt centrum för kvinnofrid [NCK], 2017) använts för att hitta statistik om transpersoner. SOU:s utredning från 2017 redovisar statistik över ämnen som transpersoners psykiska mående, deras upplevelser om trygghet och av vården i Sverige. Genom rapporten från 2018 vill FORTE belysa hälso- och livssituationen för unga hbtqi-personer samt ökad medvetenhet kring unga hbtq-hbtqi-personers utsatthet för riskfaktorer och ohälsa. NCK rapport (2017) belyser våld i samkönade relationer och annat våld mot hbtqi-personer. Rapportens fokus ligger på unga transpersoner och bisexuella kvinnor som utsätts för partnervåld samt unga hbtqi-personer som utsätts för hedersrelaterat våld och förtryck.

8 Relevanta begrepp

Här kommer jag att definiera relevanta begrepp som används i den här studien.

Biologiskt/kroppsligt kön - Bestäms av inre och yttre könsorgan, kromosomer och hormonnivåer (1177.se, 2020, RFSLa, 2020).

Juridiskt kön - Det kön som tillskrivs en individ vid födseln och som sedan är det kön som står i pass eller andra myndighetsdokument (1177.se, 2020, RFSLa, 2020).

Könsidentitet - En persons könsidentitet beskriver hur hen känner sig inuti och kan därför skilja sig från det biologiska och juridiska könet (1177.se, 2020, RFSLa, 2020).

Könsuttryck - Könsuttryck handlar istället om hur någon uttrycker sitt kön utåt. Detta görs med hjälp av olika kodade attribut, så som bland annat kläder, kroppsspråk och frisyrer (1177.se, 2020, RFSLa, 2020).

Attribut - Attribut är sådant som allmänt uppfattas som kvinnligt eller manligt, till exempel kläder, kroppsspråk eller hår (SOU, 2017, 64).

Könsdysfori - Ibland hörs transpersoner säga att de är födda i fel kropp. Det kallas för

könsdysfori och kan upplevas på olika sätt. Det kan kännas som att kroppen skaver, eftersom den inte stämmer med ens könsidentitet. Detta brukar kallas för en kroppslig könsdysfori. Det kan också kännas jobbigt att uppleva att andra inte ser eller behandlar en som den personen känner sig som. Då är könsdysforin mer psykisk (1177.se, 2020, RFSLb, 2020).

Transsexualism - Transsexualism är ett tillstånd vid vilket individen har en motsättning mellan sitt biologiska kön och den upplevda könsidentiteten (1177.se, 2020, NEc, 2020).

Transsexuell - En person vars upplevda könsidentitet inte stämmer med det juridiska kön hen fick vid födseln kan vara transsexuell. Ofta vill hen byta juridiskt kön samt förändra kroppen med hormoner och kanske även kirurgi. Transsexuell kan vara både en identitet samt ett sätt att benämna sig själv (1177.se, 2020, RFSLd, 2020).

Transperson - En transperson är en individ som inte identifierar sig med det kön hen fick vid födseln. Att vara trans kan innebära att man inte följer samhällsnormer för hur en person av ett visst kön ska vara. Detta förutsätter dock att personen själv identifierar sig som transperson (NEb, 2020, RFSLd, 2020).

9 Cisperson - Motsatsen till transperson kallas för cisperson. En cis-person är alltså en person vars könsidentitet stämmer överens med det juridiska kön personen fick vid födseln (1177.se, 2020, Nea, 2020).

Introduktion till de analyserade böckerna

"Brorsan är kung!" av Jenny Jägerfeld (2016)

Boken handlar om Måns, 11 år, som spenderar sommaren i Malmö med sin mamma. I Malmö träffar Måns Mikkel och de blir blodsbröder efter en skejtingolycka i en park då Mikkel räddar livet på Måns. De två vännerna umgås varje dag och Måns har aldrig känt sig så lycklig som han gör i sällskap med Mikkel. Problemet är bara att Måns har en hemlighet, som han inte vet hur han ska berätta för sin nya vän. Måns föddes som Michelle.

"George" av Alex Gino (2015)

George är 10 år och går i tredje klass. Varje år spelar tredjeklassarna upp en pjäs för skolan och i år är det ”Min vän Charlotte” som ska framföras. George vill mer än allt annat spela rollen som den snälla och kloka Charlotte. Det finns bara ett problem. Rollen som Charlotte spelas alltid av tjejer och resten av världen tror ju att George är en kille. Med hjälp av sin bästa vän Kelly, som är den enda George berättar sin hemlighet för, så kommer hon på en plan för att få spela Charlotte och visa världen, och mest sin mamma, vem George egentligen är.

"Julia finns inte" av Eva Salqvist (2017)

Den här boken handlar om könsdysfori och att känna sig född i fel kön. Julia, 12 år, tycker egentligen inte att kön är så viktigt, men om hon måste välja känner hon sig nog mer som en kille. Men det är först när Julia blir vän med Fiona som hon äntligen vågar ta steget till att bli den hon egentligen vill vara. Julian.

10

Analys

De böcker jag har valt att analysera är barn- och ungdomsböcker som berör transsexualism hos barn. Först kommer jag att analysera hur huvudkaraktärernas egna känslor gestaltas och ändras genom bokens gång. Samt vilken självkänsla de har och vad de tänker om sig själv och andra. Sedan tittar jag på vilka attityder de möter från omvärlden innan de väljer att komma ut som transpersoner och slutligen analyseras omvärldens mottagande av transavslöjandet och attityderna efter det.

George

I boken George av Alex Gino (2015) framgår det tydligt hur könsuppdelning i skolan kan skapa obehag hos elever med normbrytande könsidentitet. Huvudpersonen i boken, George, beskriver bland annat hur hon undviker att dricka vatten i skolan så att hon inte ska bli kissnödig och behöva gå på killarnas toalett (Gino, 2015, ss.21–22). Eftersom boken utspelar sig i USA går inte allt att applicera på den svenska skolan, men även här förekommer

gruppuppdelningar baserade på kön eller könsspecifika toaletter.

George är den enda av huvudkaraktärerna i de analyserade böckerna som inte i någon grad anpassat sitt könsuttryck efter sin upplevda könsidentitet, utan George uppfattas enbart som pojke av omvärlden. Dock tänker George på sig själv med kvinnliga pronomen och för läsaren uttrycker hon hur hon känner obehag då folk använder manliga pronomen när de pratar om henne (Gino, 2015, s.50).

Tankar om ”jaget”

George vet att hon är flicka, men omvärlden vet det inte. Den dominerande känslan som läsaren får av George tankar är därför skam och hemlighetsmakeri. De enda som vet om Georges hemlighet är flickorna i de tjejtidningar George i hemlighet gömmer i garderoben, hennes vänner. Ett av reportagen i en tidning handlar om att hitta rätt baddräkt beroende på kroppstyp, men George ser bara en typ av kropp. En flickkropp. Hon tänker sig in i bilderna och på hur mycket hon vill vara där med de andra flickorna, iklädd en rosa baddräkt och med långa flätor. ”De skulle fråga vad hon hette, och hon skulle svara: Jag heter Melissa. Melissa var vad hon kallade sig för i spegeln när ingen såg och hon kunde borsta fram sitt raka rödbruna hår i pannan, som en lugg” (Gino, 2015, s.9). Luggen är något som återkommer vid flera tillfällen, eftersom George ser den som ett kvinnligt attribut. I Queera livslopp: Att leva och åldras som lhbtq-person i en heteronormativ värld (Siverskog, 2016) står det att man får med sig en ryggsäck med kvinnliga attribut om man är tjej, och manliga attribut om man är

11 kille, redan när man föds. Det innebär att det finns tydliga förväntningar på hur en person förväntas bete sig, samt hur andra personer bemöter en, utifrån vilket juridiskt kön den personen har eller uppfattas som utifrån sina attribut.

I skolan ska George klass sätta upp en föreställning av pjäsen ”Min vän Charlotte”. De har läst boken och den snälla och vältaliga Charlotte har gjort ett riktigt intryck på George, vars enda önskan är att få spela rollen på scen. Men hon vet att det inte kommer gå, eftersom rollen som Charlotte är en flickroll och alla tror att hon är en pojke. Då provspelningsdagen kommer får George, och alla andra pojkar, papper med den manliga huvudrollens repliker på och George blir tilldelad den sista provspelningsplatsen; ”Sist. Den som skulle få vänta längst med att provspela medan WILBUR stirrade upp på henne i stora, feta bokstäver från manuskriptet. George sjönk ihop på stolen och vända på pappret” (Gino, 2015, s.67). Provspelningen går inte som George tänkt utan framkallar istället mycket självhat hos George, ”Piss piss piss. Piss. Dumma kropp. Dumma hjärna. Dumma killar och dumma tjejer. Allt är dumt” (Gino, 2015, s.72). När hon kommer hem söker hon tröst i sina tidningar och gråter över Charlotte, som skulle ha fungerat som ögonöppnare för resten av världen. Men mest gråter George över sig själv.

George har inte kommit ut för någon i sin närhet, men hon har talat om för sin bästa kompis Kelly att hon vill spela Charlotte i skolpjäsen. Kelly tycker inte att det är något konstigt med att en kille vill spela en tjejroll och ifrågasätter vem som bryr sig, egentligen. Ett påstående som också skapar ångest hos George eftersom hon faktiskt bryr sig jättemycket. Hon vet bara inte hur hon ska förklara det för Kelly.

Eleverna i boken är ofta uppdelade utefter kön i skolan. De står i pojk- och flickled när de ska gå in och ut ur klassrummet eller till skolbussen. De gör sina provspelningar till skolpjäsen uppdelade i pojkar, som får blåa kort, och flickor, som får rosa kort, och de har blåkaklade pojktoaletter och troligtvis rosakaklade flicktoaletter (Gino, 2015, ss. 21, 23, 53, 66). Allt detta gör att George, som läses som pojke, måste gå emot sin egen könsuppfattning för att inte bli sedd som konstig eller som att hon gör fel. Men varje gång en sådan indelning sker så känner George obehag; ”George avskydde killtoaletten. Det var den värsta platsen i hela skolan. […] hon avskydde det blåa kaklet på väggarna som skulle påminna om var man var, som om pissoarerna inte gjorde det tydligt nog. Hela rummet handlade om att vara kille […]” (Gino, 2015, s. 21).

12 En dag får eleverna en uppgift där de ska skriva om sin favoritfärg. George favoritfärg är rosa, men eftersom det är den färg som i störst utsträckning associeras med tjejer så skriver George inte ner den, utan väljer lila istället. Det är lätt att tala om saker i termer av kön och

stereotyper (Svaleryd, 2002, s.14). Ordet pojke förknippas av många med färgen blå, att brottas eller leka med bilar, medan flicka förknippas med just färgen rosa, dockor eller bästisar. Det här sättet att tänka om barn och kön kan även skapa ett utanförskap på till exempel raster, då de normbrytande eleverna inte inkluderas i de aktiviteter de vill delta i; ”George stod lutad mot ståltrådsstängslet och tittade på några tjejer i klassen som hoppade rep. Hon kunde alla hoppramsor, men ingen skulle fråga om hon ville vara med. Killar hoppade inte hopprep.” (Gino, 2015, s.102).

Till slut berättar George sin hemlighet för Kelly och de kommer tillsammans på hur George ska kunna spela Charlotte på scen. Föreställningskvällen kommer och George framför alla repliker med bravur. Hon avslutar pjäsen med att göra det som kommer naturligt, att niga som tack för alla applåder. När hon är klar sätter hon sig på golvet och gråter av sorg över

Charlottes död, men också av glädje eftersom hon aldrig känt sig så levande förut.

Efter kvällen då George spelade Charlotte kommer Kelly med ett förslag. Hennes farbror ska ta med dem till ett Zoo som ligger i en större stad ett par timmar bort och eftersom George aldrig träffat Farbror Bill så föreslår Kelly att de ska gå på zoo som tjejkompisar. George blir lycklig, men väldigt nervös av planen. Men väl hemma hos Kelly på morgonen innan

utflykten så släpper nervositeten. Kelly har nämligen lagt fram massa fina tjejkläder som George ska få låna. Hon fastnar för en rosa kjol och ett linne med tunna band och när hon kammar fram luggen i spegeln så ser hon för första gången hur Melissa tittar tillbaka på henne, på riktigt. Här sker något väldigt mäktigt och huvudpersonen börjar tänka på sig själv som Melissa och inte George. På väg till zoo och väl på zoo är Melissa överlycklig. Hon har aldrig varit flicka på riktigt förut och nu ska hon få var det en hel dag. Det är bara då hon inser att hon behöver gå på toaletten som ångesten kommer tillbaka, men Kelly drar med henne in på damtoaletten;

”Luften var sval och fuktig och det doftade mysk. […] Hon stod inne på tjejtoaletten. Inte ens den vältaliga Charlotte kunde uttrycka det hon kände i det ögonblicket. Melissa låste in sig i ett bås, förtjust över att få vara ifred. Hon lyfte upp kjolen för att se på trosorna som var täckta av små röda hjärtan. Hon drog ner dem och satte sig och kissade, precis som en tjej. Efteråt berättade hon det inte ens för Kelly. Den delen av den här fantastiska dagen var hennes egen hemlighet” (Gino, 2015, s.185).

13

Attityder innan

Den huvudsakliga attityd som George möter baseras på att omvärlden inte vet om hur hon känner. Bortsett från två killar i klassen som retar George, så är ingen av de andra medvetet elaka utan använder de pronomen och ord som passar ihop med det könsuttryck de uppfattar. Killarna som retas kallar dock George för tjej, med intentionen att såra, vilket får George att känna skam inför sina känslor (Gina, 2015, s.17). Detta eftersom tjej är allt hon vill bli kallad, men inte på det nedvärderande sättet som killarna använder ordet tjej på. Som något dåligt, något som inte är lika tufft som en kille.

En annan viktig person vars attityd spelar stor roll är Fröken Udell, som är

klassföreståndarinna för klassen. Först uppfattas hon som en stöttande karaktär som George kanske skulle kunna berätta sin hemlighet för. Men efter att George har provspelat som Charlotte och Fröken Udell argt ifrågasatt ifall det är ett skämt, så försvinner den känslan (Gino, 2015, s.71). Att Fröken Udell använder manliga pronomen om George är dock inte konstigt, eftersom George inte uttryckt en önskan om något annat. Det som skulle kunna argumenteras är att hon borde ha uppfattat Georges ogillande vid användandet av dem, eftersom George vid ett tillfälle till och med går iväg och gråter på toaletten efter att Fröken Udell talat om att hon kommer bli ”en fin ung man” (Gino, 2015, s.20).

Georges bästa kompis Kelly är till skillnad från många av personerna i Georges omgivning väldigt accepterande då George avslöjar att hon vill spela Charlotte i skolpjäsen. Kelly berättar att det förr i tiden var vanligt att pojkar spelade flickor på scen och att hennes pappa har sagt att det är bra för feminismen att pojkar spelar rollfigurer som inte följer traditionella könsroller (Gino, 2015, s.36 & 62). Det är bara det att Kelly inte förstår exakt hur mycket George vill spela Charlotte, och av vilken anledning. Hon tror bara att det är för att George gillar Charlotte så mycket och påpekar vid ett tillfälle ”Du vill spela tjej på scenen. Det är ju inte detsamma som att du vill vara tjej” (Gino, 2015, s.60). När George avslöjar att hon visst känner sig som tjej, är Kelly dock inte riktigt lika förstående. Pojkarna som retas har återigen kallat George för en tjej och Kelly kliver in och ska trösta George; ”De är idioter. […] Du är ingen tjej”, på vilket George svarar; ”Men tänk om jag är det då?” Kelly blir förvånad och utbrister; ”Va? Det är ju knäppt. Du är kille. Alltså - du har ju en du-vet-vad, eller hur?” (Gino, 2015, s.91). Det tar några dagar innan de två vännerna pratar med varandra igen, men när de gör det så har Kelly läst på om transpersoner och blir sedan Georges största

14 kommer på planen för hur George ska kunna spela rollen som Charlotte istället för henne. De ska byta plats under den andra föreställningen.

Den mest aviga attityden möter George från sin mamma, som inte verkar vilja acceptera någon form av normbrytande beteende från sin son. En dag hittar mamma de tidningar som ligger gömda i garderoben och hon uttrycker att det inte längre är acceptabelt att George vill klä sig i flickkläder; ”Jag vill inte komma på dig med att använda mina kläder, George. Eller mina skor. Det var gulligt när du var tre. Du är inte tre år längre. Jag vill faktiskt inte att du är i mitt rum överhuvudtaget” (Gino, 2015, ss. 93–94). Sedan tar mamma påsen med tidningar och lägger den i sitt rum så att George inte ska ha tillgång till dem mer. Resten av kvällen är mammas ansikte uttryckslöst och hennes rörelser stela när George är i närheten. Efter att George hamnat i bråk med Jeff och mamma kallats till skolan är mamma upprörd och undviker att prata i bilen på väg hem. När de varit hemma ett tag kommer mamma in på Georges rum;

”Jag ska vara uppriktig, George. Jag är orolig för dig. Det finns många killar som Jeff, och en del som är ännu värre. […] Alltså, att vara gay är en sak. Ungdomar kommer ut mycket tidigare nu än när jag var ung. Det blir inte lätt, men det klarar vi. Men att vara gay på det viset? […] Det är något helt annat” (Gino, 2015, s.125).

George svarar att hon faktiskt inte är gay på något vis alls och när mamma ifrågasätter varför hon då hittade alla tidningar inne hos George svarar hon ”För att jag är tjej” (Gino, 2015, s.125). Mamma slappnar av och ger ifrån sig ett kort skratt; ”Är det vad det här handlar om? Å, Gee, jag var med när du föddes. Jag har bytt blöjor på dig, och jag lovar: du är hundra procent pojke” (Gino, 2015, s.126). Hon fortsätter med att säga att George bara är ett barn och att hon kan komma att ändra sig när hon blir äldre. Sedan försöker hon avleda med ett

restaurangbesök och George tycker att det känns fruktansvärt att inte bli sedd av mamma. George bror får även han veta om hur George känner under samma kväll. Han frågar George varför mamma är upprörd, om det är för att George har talat om för mamma att han är bög. Han säger även att det skulle vara okej för honom, att han har en vän som är bög och att deras pappa sa åt honom att ta hand om George oavsett vad. George svarar att nej, han är inte bög, han är tjej. Brodern ställer lite frågor och svarar sedan; ”Konstigt. Men samtidigt inte. Ta inte illa upp, men du är ingen vidare bra kille” (Gino, 2015, s.137) och sedan är konversationen över.

15 Den enda personen som verkar förstå vad George går igenom är hennes rektor. Efter bråket med Jeff sitter de på hennes kontor och pratar och George ser en stor poster om att hbtq-ungdomar har rätt till trygga platser. När George sedan spelat Charlotte och Fröken Udell kommer fram för att stoppa henne från att spela rollen i akt två hindrar Rektorn Fröken Udell från att skälla på George. När pjäsen är över kommer rektorn fram till George och mamma, som precis börjat argumentera om att George är en flicka igen, och berömmer mamma för att ha ett så talangfullt barn. Inte en sån talangfull son, utan det könsneutrala valet av barn blir här väldigt viktigt. Mamma säger att han absolut är speciell på vilket Rektorn svarar; ”Ja, man kan ju inte bestämma vilka ens barn är, men man kan ju verkligen stötta dem, eller hur?” (Gino, 2015, s.155). Hon avslutar med att säga att mamma ska ge stjärnan extra mycket efterrätt ikväll, för framträdandet var underbart. Sedan vänder hon sig till George och viskar i hennes öra att George är välkommen att komma till hennes kontor och prata när hon vill.

Omvärldens mottagande

Den första som får veta George hemlighet är Kelly, som initialt inte tar avslöjandet jättebra. Men Kelly går hem, läser på och kommer sedan tillbaka och ber om ursäkt för sitt mottagande av informationen. Efter det är det även Kelly som är den person som blir viktigast för George i resten av komma ut-processen. Tillsammans med Kelly kan George börja vara den hon egentligen känner sig som och Kelly hjälper henne även att genomföra planen om att spela Charlotte, så att resten av världen ska få upp ögonen för vem George är. Dessutom kan George skämta om situationen tillsammans med Kelly, vilket är ett viktigt steg i att

normalisera något. Kelly poängterar nämligen att George inte kan vara så känslig om hon ska vara trans. Hon kan inte gå runt och spy på alla mobbare, så som hon gjorde på Jeff, för då får de kalla henne för spy-kvinnan vilket får de båda vännerna att bryta ihop av skratt (Gino, 2015, s. 128). Hon står även på Georges sida då George berättar om mammas orättvisa fråntagande av tidningarna vilket är ett ordentligt stöd för George. Men, det som är Kellys viktigaste handling, efter att hon ger upp sin plats som Charlotte till George, är att hon tar med George till Zoo tillsammans med sin farbror. Klädd som flicka. Det är Kelly som lånar ut kläder till George, som hjälper henne med håret och som lånar ut smink de kan sminka sig med. Det är hon som får höra George riktiga namn och hon som är den första som får träffa Melissa. Allt detta gör Kelly med en stor dos stöd, engagemang och motivation vilket visar hur viktigt det är för barn, och vuxna, att ha vänner de kan lita på när de går igenom något tungt.

16 Efter att Mamma och George bråkat efter skolpjäsen så säger de inget mer om ämnet, men kvällen efter tar mamma några djupa andetag i soffan och säger; ”Du var jättebra i pjäsen igår. Jag vet att jag blev förvånad först, men jag är verkligen stolt över dig för att du är dig själv. Vad sa kompisarna i skolan?” (Gino, 2015, s.164). George svarar att Jeff var taskig och mamma fortsätter. ”Som vanligt då. Men du är ju en riktig kämpe. Fast omvärlden är inte alltid snäll mot dem som är annorlunda. Jag vill bara inte att du ska göra det svårare för dig än nödvändigt” (Gino, 2015, s.164). George tittar på mamma och svarar; ”Att försöka vara kille är jättesvårt” vilket får mamma att börja gråta och sedan ber hon George om ursäkt. De

fortsätter prata och mamma säger att hon inte är arg på George, men att de båda nog skulle må bra av att prata med någon som är insatt i transfrågor. Detta vet George är det första steget i att påbörja sin könsutredning så mammas förslag gör henne glad. När George kommer upp på sitt rum senare samma kväll hittar hon kassen med tidningar på sin säng.

Brorsan är kung

I boken Brorsan är kung av Jenny Jägerfeld (2016) ser vi vad som händer med ett barn som får leva i enlighet med den upplevda könsidentiteten. Måns har redan kommit ut för sin omgivning och ska spendera sommaren i en ny stad, där inget vet om hur det var innan. Det gör att Måns kan leva fullt ut som Måns, och inte som Måns som tidigare hette något annat.

Bland det första läsaren får veta om Måns är att han hatar sin passbild. Varför framgår inte, men det är å andra sidan inte helt ovanligt att hata just sin passbild. Sedan säger han att han hatar att vara naken, vilket inte heller är något konstigt i sig. Berättelsen fortsätter och Måns och mamma kommer till Malmö, flyttar in i sin lägenhet och börjar sitt sommarliv. En dag träffar Måns Mikkel. Bokstavligen. Han träffar honom i huvudet med en skejtboard. När de senare stöter på varandra i en park och Måns skadar sig när han misslyckas med att göra ett skejttrick så blir de kompisar, eller som Mikkel säger ”Min bror, min blodsbror, min brusha!” (Jägerfeld, 2016, s.53).

Tankar om ”jaget”

Att få känna sig som sin upplevda könsidentitet och bli behandlad som den av andra på ett naturligt sätt är viktigt. Efter att Måns slagit i huvudet och sitter på marken med blodet rinnande och han och Mikkel blivit blodsbröder känner han att han, trots smärtan, kan andas lättare än någonsin. Ingen har kallat honom för sin bror innan och bara det får honom att vilja gråta av lycka. Att passera, alltså att bli sedd som sin könsidentitet, är en viktig del i många transpersoners liv. Det kan kännas som ett bevis på att man smälter in och beskrivs som något

17 positivt och efterlängtat (Engdahl, 2010, s.51). För att läsaren ska förstå varför detta är så stort för Måns så väljer han här att berätta sin hemlighet; ”Jag är kille, bara det att jag är född med snippa” (Jägerfeld, 2016, s.55). Vidare säger Måns att han kallat sig för Måns i sitt eget huvud sedan han var fyra år gammal. Han säger att han försökte berätta för mamma då och att ”när hon skrattade sådär hjärtligt åt mig som Måns skämdes jag så det skar på insidan” (Jägerfeld, 2016, s.56). Statens offentliga utredningars utredning Transpersoner i Sverige - Förslag för stärkt ställning och bättre levnadsvillkor menar att upplevelsen av att vara osynlig är något som transpersoner och ickebinära upplever på daglig basis. Det är också väldigt vanligt att transpersoner får sin könsidentitet ifrågasatt av sin omgivning (SOU, 2017, s.168).

Att Måns känner ångest inför att berätta om sig själv för sin pappa syns i hans känsla av illamående som uppkommer i samband med avslöjandet (Jägerfeld, 2016, s.58). När pappan sedan inte vill höra vad Måns har att säga funderar Måns på vad det är som gör pappa så chockad, ”ärligt talat tycker jag inte det är så himla mycket att fatta. Jag är ju exakt samma person ändå” (Jägerfeld, 2016, s.58). Efter att ha hört pappa prata om att Måns kommer få det svårt att få jobb i framtiden frågar sig Måns vad exakt det är för jobb som går att få med snopp, men inte med snippa; ”Det är väl rätt sällan man liksom gör själva jobbet med snoppen? Kör buss med snoppen? Räknar pengar med snoppen? Skriver med snoppen? Jag vet inte, men jag tycker liksom att HÄNDER känns viktigare” (Jägerfeld, 2016, s.59). Pappans reaktion skapar ångest hos Måns, som känner att han vill ta tillbaka allting eftersom pappa inte vill ha honom som han är. Men han uttrycker också att det skulle vara lögn att ta tillbaka allting och att han mått otroligt dåligt av att hålla det för sig själv under så lång tid. Dock hade han trott att det skulle kännas lättare efter att ha berättat för sina föräldrar, men att det nu känns som en hammare i huvudet varje morgon och att pappas reaktion ligger som en mörk skugga över hemmet. Tillbaka i berättelsens nutid igen får läsaren veta att Måns fortfarande är arg på sin pappa och att han inte svarar när pappa ringer, eftersom pappa kanske kommer vilja prata om framtiden (Jägerfeld, 2016, s.60).

Det framgår på flera ställen i boken att Måns känner skam och ångest inför sin kropp. Han gillar inte att visa sig utan kläder vilket vi ser bevis på då Mikkels bror ska rita ”tatueringar” på dem och Mikkel tycker att Måns ska göra en på bröstet; ”trots att jag inte hade några bröst kände jag mig så fruktansvärt obekväm med att någon skulle se och ta på mig där. Så rädd att de på något sätt skulle fatta” (Jägerfeld, 2016, s.76). Det visar sig också då de ska åka och bada tillsammans och Måns oroar sig över att byta om, att badbyxorna ska åka av i vattnet och återigen över att vara barbröstad bland andra. Han funderar på hur skönt det skulle vara att

18 inte behöva bry sig om ifall handduken ramlade av på stranden, ”inte för att jag är en sådan som skulle KÄNNA för att stå naken på en strand, men det skulle ändå vara lite härligt att veta att det var typ skitsamma om ens handduk ramlade av” (Jägerfeld, 2016, s.97). Även då Mikkel och han blivit blöta i regnet och Mikkel lånar ut kläder till Måns som överväger att byta om på toaletten men, för att inte verka konstig, tackar nej till torra kalsonger och byter om snabbt med ryggen emot Mikkel. Det är inte bara tanken på bröst som ger Måns ångest, utan värre är tanken på mens vilket framgår tydligt vid åtminstone två tillfällen i boken. Både då Mikkels bror vill tatuera honom, men också då han träffar en psykolog och ska få remiss till en läkare som förhoppningsvis kan skriva ut hormoner så att det slipper ske märker läsaren hur Måns känner inför att kroppen ska förändras mot ett kön han inte känner att han tillhör (Jägerfeld, 2016, ss. 75, 125).

Vidare beskriver Måns hur han tycker det är jobbigt med offentliga toaletter och att behöva välja vilken han ska gå på eftersom han inte vet om han kommer bli utkastad, utstirrad eller utskälld. Han säger att han i skolan antingen väljer att gå på handikapptoaletten eller att fortsätta vara kissnödig (Jägerfeld, 2016, s.88). Det framgår att könsuppdelade toaletter skapar förvirring hos Måns och att det känns lika fel som att könsuppdela andra saker, Leksaker på McDonalds, schampo – som att könen har olika hud enbart baserat på kön - samt fotbollslag för barn. Enligt Måns kändes det lika fel att dela upp fotbollslagen efter kön som att dela dem efter hårfärg eller ögonfärg och att han har känt så enda sedan han var liten och inte fick spela fotboll i samma lag som sina killkompisar (Jägerfeld, 2016, s.113).

Plötsligt en dag får Mikkel reda på Måns hemlighet, utan att Måns får chans att berätta det själv. Detta skapar otroligt mycket ångest och skam hos Måns, eftersom Mikkel blir arg för att Måns ljugit och de båda slutar att umgås. Sommaren tar slut och Måns åker hem igen utan att prata med Mikkel. Det kommer fram att Måns sett andra unga transpersoner som på Youtube berättar om hur de mår. Eftersom Måns hittills har haft en ganska lätt övergång från Michelle till Måns har han inte kunnat relatera till de ungdomar som säger att de inte orkar leva längre. Men efter att Mikkel blir arg på honom känner han en tyngd i bröstet av skam och otrolig saknad vilket får honom att förstå vad de andra ungdomarna menade med att inte orka mer (Jägerfeld, 2016, s.114).

En höstdag åker Mamma och Måns tillbaka till Malmö över en helg och Måns får chans att förklara hur han känner för Mikkel. På väg dit beskriver Måns hur han känner sig illamående av rädsla för att Mikkel inte ska vilja lyssna på honom. Väl hemma hos Mikkel läser Måns upp de brev han förberett;

19 ”Jag har aldrig kunnat vara så mycket… ja, mig själv liksom. Den jag är. Och

jag tror aldrig jag har kunnat prata så bra med någon. Men ändå. Vissa saker är svåra att säga. För… hur ska jag kunna förklara? […] Ja… för… hur ska jag kunna säga precis som det är? […] Du tycker att jag ljög. Du tycker inte att jag sa sanningen. Jag förstår vad du menar. Men ändå tänker jag liksom… vad är det som är sant egentligen? Den som gjorde mitt pass… eller... min knäppa

farmor… eller vissa av idioterna i skolan… alltså… vad är det som säger att de vet bättre än jag? De kanske tror att jag är en tjej. Och visst. Man kanske inte kan klandra dom. För jag föddes med snippa. Och jag vet att det är ovanligt för en pojke. Men tro mig. Jag ÄR en pojke. Jag är Måns. […] Jag känner det i hela kroppen. I hela… hjärnan… i hela hjärtat. Precis som jag antar att… att du känner det. Att du är en kille. Fastän jag kan såklart inte veta. För jag är inte du. Men jag menar, varför skulle dom andra veta bättre än jag? […] Jag ljög inte. Jag gjorde inte det. Jag ville bara… få vara mig själv” (Jägerfeld, 2016, ss.132– 133).

Efter att Måns läst upp brevet känner han hur hjärtat rusar i kroppen och skammen sköljer genom kroppen som en stor våg. Han tvivlar på sig själv och på om brevet var en bra idé. Han kallar sig själv för en tönt och rusar sedan därifrån utan att ge Mikkel en chans att svara.

Attityder innan

Eftersom Måns redan kommit ut som transperson i början av boken och dessutom passerar som kille inför de som inte redan vet, så är exemplen på attityder han möter för att han är trans inte väldigt många. Det första beviset på attityder från omvärlden som går att hitta är då han och mamma anländer till Malmö och träffar mannen vars lägenhet de ska bo i så tvekar mannen då han ska hälsa på Måns. Måns könsuttryck signalerar nämligen att Måns är kille, men mannens tidigare erfarenhet av sin väninnas barn är som tjej, vilket gör att mamma får rycka in och tala om att Måns heter Måns då mannen tveksamt stannar upp efter ”Naj men är det inte M…” (Jägerfeld, 2016, s.14).

Det sista exemplet på attityder från omvärlden uppstår när Måns berättar för läsaren om sin tidiga barndom och hur svårt det var att berätta för sina föräldrar att det biologiska kön som tillskrevs på sjukhuset inte stämmer. Mamma skrattar och förstår inte att det inte är en lek, utan en verklig önskan att få vara Måns. Då Måns verkligen inte vill bli kallad för sitt födelsenamn, Michelle, börjar alla att kalla honom för Michi istället och när mamma märker att Måns hatar att hon kallar honom för ”sin lilla flicka” så ändrar hon sig istället till att säga ”min lilla Michi” när hon vill vara gullig. Detta beror dock inte på att hon förstår att det är

20 ordet flicka det är fel på, utan för att hon tror att Måns blivit för stor och tycker det är

barnsligt att bli kallad för en liten flicka.

Omvärldens mottagande

Som läsare får vi inte veta något om Måns könsidentitet förrän han berättar om när han kom ut för sina föräldrar. En dag ser mamma att han har skrivit under sin matteläxa med Måns och frågar om han funderat på om han är kille. Måns svarar att han inte bara funderat på det, utan att han är kille. På detta svarar mamma att hon misstänkt det ett tag och Måns fortsätter med att säga att han försökt tala om det i hela sitt liv, men att de inte har lyssnat. Han berättar om hur han brukade springa runt hemma och skrika ”JAG ÄR EN POJKE JAG ÄR EN POJKE JAG ÄR EN POJKE” (Jägerfeld, 2016, s.57) och att pappa alltid svarade nej, det är du inte för pojkar har snopp och det har inte du och hur han hatade att pappa sa så, eftersom det var fel. Mamma lyssnar på Måns för första gången och ber sedan om ursäkt för att hon varit så trög.

Det visar sig att det är svårare att prata med pappa, som inte verkar vilja höra det Måns säger. När Måns sagt det han övat på att säga framför spegeln tusentals gånger till pappa ser pappa illamående ut och munnen är ett hårt streck. Ögonen har panik och han kan inte möta Måns blick. Pappa gråter i flera dagar. Han oroar sig för att Måns ska bli mobbad, ha svårt att få jobb som vuxen och han ifrågasätter om ett barn verkligen vet bättre än vuxna i såhär stora frågor. Han använder inte det namn eller det pronomen som Måns sagt att han vill att pappa ska använda (han) utan fortsätter prata om att ”Michelle” inte kan veta vad ”hon” vill. Mamma får till slut förbjuda pappa att gråta framför Måns och trots att det är skönt att slippa se pappa gråta så hör Måns fortfarande hur han hulkar i badrummet.

Efter att mamma har pratat med Måns så ringer hon till skolan och berättar om situationen. Skolan byter sedan namn på klasslistor och i kapprummet och klasskompisarna börjar kalla Måns för han. Alla i skolan accepterar dock inte att Måns numera vill kallas han, utan fortsätter envist kalla honom för hon och för Michi istället för Måns. Vi ser även att det förekommer en del mobbning, både verbal och fysisk, och att denna framförallt äger rum i omklädningsrummet runt idrotten; ”En gång försökte Mirjam dra ner mina kalsonger för att liksom visa att jag hade en snippa” samt ”När vi är i omklädningsrummet så skriker hon att jag borde dra till killarnas om det nu är så jävla viktigt” (Jägerfeld, 2016, s.91). Måns påpekar även att det tog tid innan folk började använda rätt pronomen automatiskt och att de ibland säger fel namn. I början fick hans själv påminna dem vilket skapade obehag hos honom, men nu rättar klassen varandra om någon säger fel och det känns inte heller bra för det blir så skrikigt (Jägerfeld, 2016, s.92).

21 Det är inte bara Måns klasskompisar som inte använder rätt namn eller pronomen. Förutom pappa så vägrar även Måns farmor att acceptera att Måns är en kille utan hon säger istället att ”Det här med killgrejen är bara en fas ska du se” (Jägerfeld, 2016, s.93). Det är dock inte bara de negativa reaktionerna som besvärar Måns. Hans moster är istället jättepositiv, på ett sätt som inte heller känns bekvämt utan som tvärtom blir konstigt för att mostern är för nöjd. Hon kan inte heller sluta ge Måns mamma beröm för att ”det är så fint att hon accepterar dig precis som du är” och ”åh, det är så fantastiskt det din mamma gör” (Jägerfeld, 2016, s.93). Även Måns får beröm för att han är stark som ”gör sin grej” vilket Måns tycker låter som att det är någon typ av fritidsintresse han håller på med. Vilket det inte riktigt är utan att bli tagen på allvar när det kommer till sin könsidentitet kan handla om liv eller död.

En av de personer som förstår hur Måns känner utan att ifrågasätta är Måns äldsta vän, Oliver. Det framgår av Måns tankar att Oliver är en utav få personer som inte har svårt att lära sig använda Måns nya namn. Måns säger att ”Oliver har ändå alltid kallat mig för en massa konstiga smeknamn. Någonstans tror jag att det var han som fattade först. Att jag hatade mitt dopnamn” (Jägerfeld, 2016, s.92). En annan person som inte heller gör fel eller ifrågasätter Måns är dottern till mannen vars lägenhet de lånar i Malmö, Nora. Det framgår inte riktigt om Nora vet om att Måns är trans, men då det verkar som att mamma förklarat Måns situation för Flemming kan det antas att även Nora vet om situationen. Detta kan vidare antas eftersom Nora vid ett tillfälle tittar på Måns och säger att ”Ofta skäms folk över saker som de inte ens kan rå för” (Jägerfeld, 2016, s.102).

Måns hemlighet avslöjas en dag då Mikkel hittar Måns pass i bokhyllan och ser den hatade bilden och hur det står kvinna som kön. Mikkel, som varit tydlig med att det viktigaste när man är blodsbröder är att vara ärliga mot varandra, blir otroligt arg och utbrister ”Ditt jävla äckel! Du kan väl för fan inte vara både och!” (Jägerfeld, 2016, s.110) på vilket Måns svarar att han inte alls är både och, han är bara kille. Mikkel ifrågasätter detta genom att säga ”Visa mig det då, visa mig att du är en kille” (Jägerfeld, 2016, s.110). Måns vet inte vad han ska göra och Mikkel stormar därifrån och skriker ”Och jag som trodde att du var min bror. […] Och jag som trodde att du var ärlig! Och vi som sa att vi alltid skulle vara ärliga. Fy fan! Fy fan för dig” (Jägerfeld, 2016, ss.110–111).

En dag står pappa utanför dörren i Malmö. Han säger att han har trott att han varit förkyld, för han har haft ett sånt tryck över hjärtat sen Måns och mamma åkte till Malmö. Han säger att det känns som att ett odjur ligger på hans bröst och att han inte kan sova. Han fortsätter med att säga ”Men så insåg jag. Att det var saknaden efter dig. […] Det… det tog mig de här

22 veckorna att förstå, att du ju är mitt barn. Mitt barn! Och att du är samma lilla barn som du alltid varit. Även nu när du är […] Måns” (Jägerfeld, 2016, s.117). Senare samma kväll berättar han att om det hade varit en kompis som hade berättat att de var trans, så hade han fattat det direkt. Han hade kanske blivit förvånad, men inte ledsen. Men nu när det var Måns det handlade om så blev han bara så himla rädd. Han vill ju inte att Måns ska må dåligt. På det svarar Måns att han ju faktiskt mår väldigt dåligt redan vilket får pappa att sätta sig rakt, torka sig under näsan och säga ”Jag förstår. Då får vi försöka göra allt vi någonsin kan, så att du kan må bättre” (Jägerfeld, 2016, 120). Efter det börjar pappa använda rätt namn och rätt pronomen när han pratar med eller om Måns. Han gör visserligen fel några gånger, men Måns tycker inte att det känns lika jobbigt nu när han vet att pappa faktiskt försöker. En sak som gör Måns extra glad, är att pappa säger till farmor en dag. Farmor hade fortsatt tjata om att det bara var en fas att vilja vara kille och att hon minsann hört att det ju är lite inne att vara transa när pappa fick nog och sa ifrån på skarpen; ”Det kunde man ju räknat ut med arslet att du skulle börja med det där snacket igen! Men nu är det så här. Att Måns är Måns. Och Måns är en ’han’ och det måste vi alla bara fatta. Även du mamma” (Jägerfeld, 2016, s.126).

Måns får som tidigare nämnt chans att åka tillbaka till Malmö och förklara för Mikkel. Efter att Måns rusat ut från Mikkels rum och gömt sig under ett bord ute på gården kommer Mikkel ut efter honom. Han kryper in under bordet och lägger sig på marken bredvid Måns. Han säger ” Förlåt för… för aj, du vet. Jag kände mig bara så himla… dum. Liksom… lurad. Jag tyckte att du… att du ljög. Förlåt” (Jägerfeld, 2016, s.135). De pratar om vem det är som vet vad en annan person har för kön egentligen, personen själv eller de runt omkring och Mikkel svarar att han fattar och att han tycker att Måns brev var modigt. Modigt men töntigt. De skrattar tillsammans och efter ett tag kallar Mikkel Måns för sin bror igen; ”Det är lugnt brushan. […] Och du. Du är kung. På riktigt, du är kung” (Jägerfeld, 2016, s.137).

23 Julia finns inte

I boken Julia finns inte av Eva Salqvist (2017) framgår det tydligt att kön är något som kan skapa exkludering. Det syns redan i första kapitlet då Julia inte blivit bjuden på sin bästa kompis sjuårskalas eftersom det är ett killkalas, och Julia inte är kille. Detta påstående från kamraten skapar skam i Julia, som inte förstår varför det är viktigt att vara antingen eller. Vi får vidare följa Julia när hon blivit 12 år gammal och går på mellanstadiet. Julia, som känner krav på sig från omgivningen att passa in i det könsuttryck hon visar har ändrat sin

personlighet utefter detta och blivit en tyst och försiktig person som, på grund av skam, inte vill att andra ska se henne. Då boken är skriven ur ett förstapersonsperspektiv får vi som läsare veta att Julia känner avsky inför sig själv och därför försöker göra sig så osynlig som möjligt. Hon försöker dölja sig, inte prata så mycket och inte ta kontakt med de andra i klassen. Allt detta leder dock till det motsatta och Julia blir mer retad än innan.

En dag när Julia kommer hem från skolan går hon in i badrummet, tar upp en sax och börjar klippa av sig håret. ”Julia känner sig lättare, som om det onda satt i håret. För varje slinga som faller känner hon sig gladare” (Salqvist, 2017, s. 11). När mamma knackar på dörren och oroligt frågar om Julia är okej så slocknar leendet som spridit sig över ansiktet. Då Julia inte svarar öppnar pappa dörren med en skruvmejsel och när han och mamma får se vad Julia gjort så skäms Julia över att hon återigen lyckats göra mamma och pappa ledsna. Känslan av att göra mamma och pappa besvikna är något som återkommer i boken då Julia tycker att hon inte beter sig så som hon tror att andra förväntar sig att hon ska göra.

Tankar om ”jaget”

I början av boken är skam den dominerande känslan vilket går att se bevis på i Julias beteende både i skolan och hemma. I skolan gör hon sig osynlig och hon känner avsky inför sig själv (Salqvist, 2017, s.11). Hemma känner Julia skam då hon upplever att hon ständigt gör mamma och pappa besvikna med sitt normbrytande beteende och sin brist på vänner. Men efter att Julia klippt av sig håret sker en förändring inom henne. Trots att hennes bror har en negativ reaktion mot den nya frisyren gör hans arga ord om att Julia ser ut som en kille att Julia blir varm på insidan. Det är nämligen en kille hon vet att hon är.

En eftermiddag säger mamma att hon bokat tid på BUP och Julia utgår direkt ifrån att mamma tycker att det är något fel på henne. Mamma får förklara att det inte alls är därför utan för att de ska få prata med någon som är lite mer insatt i hur Julia känner. Efter mötet på BUP funderar Julia mycket på vad det egentligen innebär att ha ett kön och varför det heter att man

24 har ”fel kön” när man känner som Julia. ”Varför är det så viktigt att tillhöra ett kön? Kvinna eller man. Tjej eller kille. Antingen eller. Varför kan hon inte bara få vara Julia? Varför måste man alltid stoppa människor i fack?” (Salqvist, 2017, s.23). Julias tankar visar att hon har ett mer ickebinärt tänk kring kön och könsroller än vad hennes omgivning har.

Vi får veta att Julia är väldigt ensam i skolan; ”Julia är inte van vid att någon pratar med henne” (Salqvist, 2017, s.18) men detta ändras efter att hon klippt av sig håret och blir kompis med en tjej som heter Fiona. Det är även efter att Fiona börjar prata med Julia som vi som läsare ser en förändring i Julias tankar om sig själv. Det är inte längre känslan av skam som dominerar utan Julia börjar se på sig själv på ett nytt sätt; ”När Julia ser sig i spegeln, kan hon faktiskt se, att under de där finnarna, under den där ilskan, är hon ganska söt. Inte helt olik sin brorsa. Och han är nästan snygg” (Salqvist, 2017, s.26). Dock finns skammen fortfarande där vilket visar sig under en lektion då Julia sitter och kladdar sitt namn och ett n letar sig in i slutet på namnet. Julian. Julia känner att det självklart är så det ska vara. Men sedan kommer skammen och sköljer över henne och hon skyndar sig att gömma pappret med kladd på så att ingen ska se vad det är hon har gjort.

Efter en händelse där tre av killarna i Julias klass är inblandade och Julias bror har räddat henne sker dock en vändning i Julias tankesätt; ”Där och då förstår Julia att hon är helt okej. Ludde tycker att hon är helt okej och är beredd att försvara henne. […] Hon skäms inte längre. Det är inte hon som har gjort något fel” (Salqvist, 2017, ss.32–33). Vidare i boken dyker de gamla skamkänslorna upp vid ett par tillfällen ”Den gamla skamkänslan dyker upp igen och får henne att vilja gömma sig. Vad patetisk hon är. Men så sträcker hon på sig igen. Hon ska inte skämmas över den hon är” (Salqvist, 2017, s.44). Det är även i samband med denna händelse som Julia byter pronomen på sig själv, från hon till han. Så resten av boken är skriven med ett manligt pronomen vid tal om huvudpersonen, som nu använder namnet Julian.

Efter byte av namn och pronomen blir känslan i boken lättare och gladare och vi som läsare förstår att Julian mår bättre nu. Han och Fiona är fortsatt goda vänner och ska uppträda med sitt rockband på skolavslutningen. Det är på sagd skolavslutning som boken har sitt slut och det är här som Julian känner att han, istället för att göra dem ledsna och besvikna, för första gången gör mamma och pappa nöjda; ”i det gungande publikhavet får Julian syn på mamma och pappa. De ser glada och lyckliga ut. Äntligen har han lyckats göra dem glada och stolta” (Salqvist, 2017, s.48).

25

Attityder innan

Det framgår i boken att Julia blir ganska mobbad för sitt normbrytande beteende i skolan. Hon beskriver att hon är van vid att bli slagen, höra fula ord och vid att bli inlåst på toaletten och tvingad att erkänna att hon är en tjej. Men efter att Julia snaggar av sig håret så händer det ovanligt lite i skolan och det är snarare så att hennes plågoandar ignorerar henne. Tjejerna i klassen ställer lite frågor kring det nya håret och efter att ha försäkrat sig om att Julia inte är sjuk, säger de att hon ser ut som Miley Cyrus vilket Julia ser som en riktig komplimang; ”va, men hon är ju snygg” (Salqvist, 2017, s.26). Det är också nu som Fiona pratar med Julia för första gången genom att uppmärksamma den nya frisyren ”Förresten, grym frisyr!” (Salqvist, 2017, s.18) Hon fortsätter med att fråga om hon får känna på Julias stubb och det är första gången som Julia upplever beröring i skolan som inte är hotfull eller med syfte att skada henne.

Mötet på BUP är ett annat exempel på attityder som personer med normbrytande beteende, och deras anhöriga, får möta. På mötet får de träffa Björn och efter att ha pratat med mamma säger han att ”Det kan vara så att det är du som orsakat att Julia blir förvirrad” (Salqvist, 2017, s.24) och ifrågasätter om det inte faktiskt är så att mamma har önskat sig en pojke. Mamma svarar att hon bara vill att Julia ska vara lycklig och sedan lämnar de mötet för att aldrig gå dit igen. Själva mötet fokuserar alltså mer på de vuxnas konversation än på Julia och hennes känslor vilket i sig känns lite kontraproduktivt då det är för att Julia mår dåligt och behöver hjälp som de är där. Nu blev det istället ett tillfälle för den här mannen att få Julias mamma att skämmas, istället för att informera dem båda sakligt och bra om vad

transsexualism är, vilken hjälp som finns att få och vad som bör hända härnäst. En anledning till att författaren valt att skildra mötet med BUP på det här sättet kan vara för att Julia och mamma ska ha något att enas emot. Det kan även vara för att författaren vill spegla den oförståelse som många transpersoner möter i den verkliga vården.

Som tidigare nämnts så blir Julia mobbad i skolan och vid upprepade tillfällen tvingad att erkänna att hon är tjej av killarna i klassen. Detta beteende eskalerar efter att Julia köpt nya kläder, killkläder, som hon haft på sig i skolan. För på väg hem den dagen väntar killarna på Julia vid kiosken;

26 Julia blir stel, kroppen tappar all kraft. Hon ser sig om efter en flyktväg. Men

innan hon hinner springa, drar de in henne bakom kiosken. Vaman håller en hand för hennes mun.

Leo klappar järnröret mot sin handflata och går helt nära Julias ansikte. - Vi undrar en sak… Vi fattar inte om du är en tjej eller kille, så vi tänkte undersöka saken.

- Ta av dig kläderna, väser Sixten.

När Julia inte svarar, börjar Leo knäppa upp hennes byxor. Hon slår till honom över armen.

- Håll fast henne!

Sixten håller fast hennes armar, Vaman håller för hennes mun. Leo får ner hennes byxor nedanför höften och börjar famla efter hennes trosor. Julia öppnar munnen och biter Vaman i handen. Han släpper och svär.

- Hjälp! Skriker Julia det högsta hon kan.

Killarna stannar till en sekund och lyssnar. Leo höjer järnröret och slår rakt över Julias mun. (Salqvist, 2017, Ss.29–30)

Här ungefär kommer Julias bror, Ludde, och räddar henne. Han får tag i Leo och hotar att skada honom om de så mycket som andas på hans syster igen. Leo stammar fram att det bara var på skoj, de ville ju bara se om hon verkligen var en tjej. Föreställningen om att ha sig rätten att veta vilket kön en person har och om det stämmer överens med det upplevda könsuttrycket.

När Ludde och en nerblodad Julia kommer hem blir mamma förståeligt orolig. Hon får höra vad som hänt och ringer till Julias rektor och de bestämmer möte nästa dag för att prata om incidenten. På mötet medverkar rektorn, kuratorn, Julias mentor, Julia och Julias mamma. Under mötet framkommer två väldigt olika attityder. När mamma uttrycker att hon vill polisanmäla säger rektorn att han vill att de ska lösa den här konflikten, som han kallar det, genom att låta alla sidor komma till tals. Mamma påpekar att hade det varit en vuxen som blivit slagen i ansiktet med ett järnrör hade de inte tvekat att polisanmäla och får medhåll från kuratorn som också tycker att de ska anmäla. Kuratorn fortsätter med att berätta för Julia om könsdysfori och om att det finns experter som kan hjälpa till att utreda vilken könsidentitet en person har. Hon föreslår vidare att all personal på skolan ska läsa på om transsexualism och att de ska ta dit en föreläsare som pratar om trans och könsidentiteter (Salqvist, 2017, s.35). Efter mötet pratar Julias klassföreståndare med resten av klassen om Julias situation. Julia har själv valt att inte medverka under det här samtalet och när hon kommer tillbaka till skolan efter lovet går det inte att gömma sig längre. Julias mentor kommer fram till Julia efter en lektion och ber om ursäkt för att hon inte förstått Julias situation tidigare. De pratar om

27 omklädningsrummet på idrotten och kommer fram till att Julia ska få byta om i ett eget rum, eftersom det känns konstigt att vara med tjejerna, och hon känner sig inte bekväm med att byta om med killarna heller. Mentorn avslutar med att säga att från och med nu är det bara att Julia kommer och berättar om de problem som uppstår så ska de jobba tillsammans för att lösa dem.

Omvärldens mottagande

Efter att Julia kommit ut som trans händer ett par signifikanta saker. Leo kommer fram och ber om ursäkt, högt och tydligt så att alla i klassen hör. Detta gör att även de andra två killarna som var med vid kiosken ber om ursäkt. Julia känner dock inget behov av att förlåta dem, men tycker det är bra att de ångrar sig. Fiona säger att Julia är den modigaste hon känner och frågar sedan om Julia vill att hon använder namnet Julian istället. Hon säger att hon såg att Julia hade skrivit det på några papper i skolan en gång och efter att Julia slutat känna skam så kommer hon fram till att ja, det vill hon. Fiona byter genast om till att använda Julian istället för Julia. Den tredje och sista saken som sker är att Julian börjar träffa en psykolog på sjukhuset som informerar om könsdysfori, könsutredningar, hormoner och könskorrigerande kirurgi och om hur Julian fortfarande är ung och inte behöver bestämma sig än, eftersom operationerna bara görs på vuxna. Han får också information om träffar med logopeder för röstträning för att lära sig låta mer som en man. Hela tiden under dessa möten används rätt namn och rätt pronomen och det är en annan typ av professionalitet jämfört med mötet på BUP där Julians ”problem” inte togs på allvar utan istället skylldes på förvirring och mammans önskan om en till son.

Resultat

Analysen visar att de tre huvudpersonerna i böckerna alla delar liknande upplevelser kring att vara transpersoner, hemma och i skolan. Alla tre blir på något sätt trakasserade av andra elever i klassen och möter i övrigt en omvärld som, med undantag för enstaka personer, inte är speciellt förstående för det barnen går igenom. Att personer i barnens omvärld reagerar som de gör beror i alla tre fallen på rädsla för det okända. Georges mamma förklarar att hon blev orolig för hur George skulle bli behandlad, medan Måns pappa uttrycker en rädsla för hur Måns ska få det i framtiden som transperson och Julias mamma reagerar med uppenbar sorg då Julia klipper av sig håret. Måns har inga syskon, men Julias och Georges bröder uttrycker inte så mycket om vad de tycker utan verkar acceptera sina syskons nya identiteter. Att veta att deras bröder godtar dem som de är utgör ett otroligt stöd för båda huvudpersonerna som

28 båda kommenterar om glädjen de känner i kroppen då de förstår att deras bröder tycker att de är okej.

Alla tre huvudpersoner påpekar vidare hur de inte identifierat sig med sitt juridiska kön sedan de var små barn. Måns beskriver att han var fyra år då han började tänka på sig själv som Måns och inte Michelle. George förklarar för mamma att hon velat vara flicka sedan hon var liten och att det var därför hon blev så arg då mamma inte tillät henne göra saker som ses som ”tjejgrejer”, som att till exempel dansa balett. I första kapitlet i Julia finns inte (Salqvist, 2017) beskriver Julia hur hon inte känner sig som vare sig kille eller tjej och hur hon inte förstår vad det spelar för roll vad hon är, hon är ju Julia. Utöver detta beskriver de alla tre hur de hittat information om transsexualism, transpersoner och könsdysfori på nätet. Det är alltså inget som någon vuxen har upplyst dem om, utan de får på egen hand hitta sig informationen de behöver. Det blir därför tydligt att det här är ett ämne i vilket vi som vuxna brister i vår information till barn. Det är kan hända inte varje förälders individuella ansvar att upplysa sina barn om könsidentiteter och vad det innebär att bryta mot normer och cisnormer, men jag skulle vilja argumentera för att det är en del av skolans ansvar. Framförallt då så många transpersoner upplever skolan som en otrygg plats.

Ett av problemen som om inte alla tre, så åtminstone George och Måns, har gemensamt är ångesten som könsuppdelade toaletter skapar. George beskriver en avsky för killtoaletten och hur hon undviker att dricka vatten i skolan för att slippa använda den toalett som andra tycker hon ska använda. Även Måns beskriver hur han, om han inte kan använda den könsneutrala handikapptoaletten, helt enkelt fortsätter vara kissnödig. Att toaletter är uppdelade efter kön är enligt min erfarenhet något som förekommer på skolor i Sverige, men inte alltid. Dock är det en lätt åtgärd som skolor kan ta för att se till att underlätta toalettsituationen för transpersoner såväl som ickebinära elever så att de slipper känna ångest över att tvingas välja en toalett tillhörande ett kön de inte känner sig hemma med.

Det framgår även i alla tre böckerna hur viktigt det är med vänner som förstår och accepterar den man är. George har Kelly, Julia har Fiona och Måns har Oliver. Framförallt Fiona och Kelly är stora stöd i sina vänners komma ut-processer, men även Olivers tysta acceptans och fortsatta behandling av Måns är viktigt för att normalisera vardagen igen. Även om inte alla i huvudpersonernas direkta närhet är välvilligt inställda till deras nya identiteter, så har de åtminstone någon som de kan fortsätta umgås med på samma villkor som innan.