Flyktingskap och stigma : En kvalitativ studie om upplevelse och hantering av stigma bland flyktingar

Flyktingskap och stigma

En kvalitativ studie om upplevelse och hantering av stigma

bland flyktingar

Handledare: Rúna Baianstovu

Författare:

Klara Samsonyan

Abstract

Authors: Abdi Rahman & Klara Samsonyan

Title: A qualitative study on the experience and management of stigma among refugees Supervisor: Rúna Baianstovu

Assessor: Daniel Lindberg

The purpose of this study is to examine whether or not refugees experience stigma and how they handle the experienced stigma. Qualitative method was used. Six refugees were

interviewed. All six respondents stated that they have experienced stigma and stigmatization in different contexts. The stigma according to the respondents was that they did not look like the ordinary Swedish people, but stigmatization could also be due to their religion, skin color and sexual orientation. The essay has also examined which strategies the respondents have applied to manage the perceived stigma.

The results have shown that refugees apply different strategies such as passing and covering to manage their stigma; more specifically the refugees have enacted social interaction strategies such as not having a veil, not revealing their stigma to their working colleagues, changing their name and, not least operating the part of their body that they experience reveals their stigma. The results have shown that stigma and stigmatization is a phenomenon that affects refugees in Sweden. Stigma creates polarization in society that affects refugee’s ability to take part in all the opportunities and experiences that Swedish society can offer. Stigma is a current topic and is something that social work face daily in their work with people. Having knowledge of and reflecting on the influence of stigmatization is essential in social work. It is important that the social workers are aware of the effects of stigmatization in order to prevent and take a position on how the refugees are affected by and handle stigma.

English key-words: stigma, immigrants, ethnicity, refugee, foreigners, minority, experiences, exclusion

Swedish key words: stigma, invandrare, etnicitet, flykting, utlänningar, minoritet, erfarenheter, uteslutning

Förord

Vi vill tacka alla personer som tog sin tid och ställde upp för att berätta om deras erfarenheter upplevda som flykting i Sverige. Vi vill även tacka vår handledare, Rúna Baianstovu, som har väglett oss genom hela processen som var både utmanande och berikande.

Örebro 2018.12.28

Innehållsförteckning

1. Inledning

1

Problemformulering

2

Problemets relevans för socialt arbete 3

Syfte

3

Frågeställningar 3

Begreppsdefinitioner

4

Flykting 4 Invandrare 4

Bakgrund

4

Tidigare forskning

5

Grund för stigmatisering 5 Stigmatiseringens kontext 6 Stigmatiseringens konsekvenser 7

Stigmatiseringens motkrafter och hanteringsstrategier 7

2. Metod

8

Vetenskapsteoretisk grund

8

Urval

9

Kriterier på intervjupersonerna 9 Avgränsning 9

Datainsamlingsmetod

9

Etiskt förhållningssätt

10

Meningskoncentrering 11

Validitet och tillförlitlighet

12

4. Teoretisk utgångspunkt

12

Stigma

13

Hanteringsstrategier vid stigmatisering

13

5. Resultat och analys

14

Respondenternas bakgrund

14

Olika typer av stigma

15

Fysiskt stigma 15

Tribalt stigma eller gruppstigma 17

Karaktärsstigma 19

De egna 20 Passering 21 Skylning 22

6. Slutsatser

23

7. Avslutande diskussion

24

Referenslista

26

8. Bilagor

29

Bilaga 1 Intervjumall

29

Bilaga 2 Introduktionsbrev

30

1

1.Inledning

Antalet flyktingar i välden har ökat lavinartad de senaste årtionden. På grund av krig och konflikter i världen var mer än 60 miljoner människor på flykt år 2017, enligt UNHCR (2018). Den första december 2015, sökte 149 000 människor asyl i Sverige. Dessa siffror var det högsta någonsin för asylsökande i Sverige (Migrationsverket 2015). En flykting är enligt UNHCR (2018), en person som flyr sitt hemland på grund av hot, krig, katastrof eller förföljelse. I praktiken kan detta innebära att personen i fråga, mot sin egen vilja, lämnar sitt hemland, sina vänner och familj, den trygghet och tillhörighet som personen har, och hamnar i ett land där han eller hon är främmande. Att vara främmande kan innebära att personen inte kan språket i det nya landet, normerna och kulturen är främmande och oavsett vad individen som flydde gör, så passar den inte in. Inte direkt i alla fall.

När en individ flyttar till ett nytt land, där den inte kan språket och normen, riskerar individen att leva i en marginaliserad position i samhället. Denna livssituation kan innebära en risk att individen hamnar i utanförskap. Begreppet utanförskap beskrivs av Unicef (2012) vara jämställd med det engelska begreppet “social exclusion”. Utanförskap används för att beskriva olika former av samhällelig utsatthet, ex: ekonomisk fattigdom, segregation och marginalisering, arbetslöshet eller social exkludering. Olika normer och värderingar hos en flykting kan leda till att flyktingen hamnar utanför samhällsgemenskapen, det vill säga

flyktingen hamnar i utanförskap. Utanförskap kan påverkas och uppstå på grund av bristfällig integration, som inom den svenska integrationspolitiken handlar om lika rättigheter och skyldigheter, samt möjligheter till alla oavsett etnisk bakgrund (Kuusela, 2013).

2

Problemformulering

Ämnet flykting har varit och fortfarande är ett ämne som konstant lyfts upp i media, både i positiva och negativa sammanhang. Under riksdagsvalet 2018 kunde vi uppmärksamma att väljarnas intresse för flyktingfrågan i år, var relativt större i jämförelse med föregående val (SVT, 27-06-2018). Men hur är det egentligen att vara en flykting och vara ämnet till alla dessa samtal? Kan de negativa beskrivningar och associationer som följer med begreppet flykting leda till stigma?

Stigma handlar om att vara avvikande från den rådande normen, i en specifik kontext. Att utsättas för stigmatisering innebär att individen får en oönskad social stämpling (Goffman, 2014). Stigma kan leda till att individen drabbas av exempelvis skam, lidande och får i värsta fall en minskad självuppfattning (Starrin, 2013). Stigmat kan leda till social exkludering, vilket i sin tur kan leda till att den enskilde flyktingen får det svårare att komma in i samhället och på sikt även i arbetsmarknaden.

Av FN:s allmänna förklaring om mänskliga rättigheter i Artikel 2 går det att läsa att

Var och en är berättigad till alla de rättigheter och friheter som uttalas i denna förklaring utan åtskillnad av något slag, såsom på grund av ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan uppfattning, nationellt eller socialt ursprung, egendom, börd eller ställning i övrigt. Ingen åtskillnad får heller göras på grund av den politiska, rättsliga eller internationella status som råder i det land eller det område som en person tillhör, vare sig detta land eller område är oberoende, står under förvaltarskap, är icke-självstyrande eller är underkastat någon annan begränsning av sin suveränitet (Förenta Nationerna 2008, s.3).

Socialtjänsten har ett ansvar att i enlighet med 1 kap. 1 § Socialtjänstlagen (2001:453) arbeta utifrån principen om människors lika värde, allas rätt till trygghet, vård och omsorg. De höga mål om människors lika värde och grundläggande rättigheter som uttrycks inom FN och SoL stämmer tyvärr inte alltid överens med den verklighet som råder i dagens samhälle. I ett mångfaldland som Sverige, är det väsentligt att ha kunskap om stigma och vilka konsekvenser stigmatisering kan leda till.

I sin bok om stigma: Den avvikandes roll och identitet skriver Ervin Goffman (2014), hur stigma kan identifieras i ett samhälle. Författaren belyser, hur samhällets “normala” sätter en stämpel på individer som avviker från normen. En avvikelse som tar sig i uttryck i form av fysiska, psykiska, sociala eller andra faktorer. Goffman tar även upp, hur den avvikande individen står inför dilemmat om hur han eller hon ska förhålla sig till och bemöta samhällets stereotypiska krav och förväntningar. Ska individen vara öppen med sitt stigma och på så vis riskera att människor och samhället i stort stöter bort individen, eller ska individen sträva efter att dölja sitt stigma till vilket pris som helst och anpassa sig till det “normala” samhället? Trots att boken publicerades för femtiofem år sedan, är fenomenet stigma fortfarande aktuell. Att utsättas för stigma innebär att, få en oönskad social stämpling som kommer att orsaka skam, minskad självuppfattning och lidande hos personen (Goffman, 2014, s. 16). I varje samhälle finns det värderingar och normer, utifrån vilka individerna definieras och

kategoriseras. Samhällets förväntningar på hur individer ska vara och hur de ska bete sig är krav som ska följas. Individer som inte besitter de egenskaper som samhället har som krav

3

och norm, är avvikande. Stigma kan tolkas som namn på de egenskaper som individen har men som inte är norm i samhället. Dessa avvikande egenskaper kan dock vara normen i en annan, mindre grupp, där individen kan känna sig tillhörande. Detta kan exempelvis uppmärksammas då en kvinna som bär slöja i Sverige inte anses vara norm i det svenska samhället, men att kvinnan bär en slöja är norm bland sina landsmän. Stigma kan då konstateras vara bundet till kontexten, individer som stigmatiseras anses inte av samhället vara ”normala”. Deras vardag och levnadsmöjligheter begränsas och förhindras oftast på grund av att de blir utstötta och utpekade. Stigma kan leda till att personen som stigmatiseras behandlas mindre mänskligt, vilket i sin tur kan resultera i att individen börjar tvivla på sig själv, får dålig självkänsla och gömmer sig från allmänheten (Starrin, 2013).

Problemets relevans för socialt arbete

I sin avhandling Mångfald som Demokratins Utmaning skriver Baianstovu (2012) att,

socialtjänsten är en central institution som har stor inflytelse över “...samhällets kulturella och moraliska övertygelser...” om hur ett samhälle ska se ut och hur individer i det samhället ska leva (s.13). Ett antagande kan då vara att individer som inte lever utifrån dessa övertygelser är avvikande.

Det är viktigt att socialarbetaren är medveten om vilka effekter stigmatisering har och hur det kan påverka klienten och dennes utveckling. Det är socialtjänstens ansvar enligt 1 kap 1§ SoL att, främja till att frigöra och utveckla den enskildes och gruppens egna resurser för utveckling av deras sociala situationer. Genom att vara medveten om och förstå att problemet existerar, kan socialarbetarens arbetssätt vara effektivare, då förståelse och konsensus gentemot klienten kan underlätta och effektivisera samarbetet. På så vis blir det även lättare att hitta strategier för att underlätta klientens situation och hjälpa denne att bli integrerad och utvecklas. Som tidigare nämnt, kan stigmatisering av individer leda till att utsatthet och marginalisering produceras i ett samhälle. Socialt arbete handlar om empowerment, att stärka och mobilisera socialt utsatta människors och gruppers egna resurser för att människor ska kunna förändra sin livssituation. Det är då viktigt att undersöka stigma som problem och vilken påverkan den kan ha på individens liv. Kunskap om stigma kan då bidra till ökad insikt om hur socialarbetare kan förebygga och motarbeta kränkningar av människors värde och rättigheter.

Syfte

Syftet med detta arbete är att undersöka flyktingarnas erfarenheter av stigma och stigmatisering i det svenska samhället. Syftet är även att undersöka vilka strategier flyktingarna använder för att hantera stigmatiseringen. För att förtydliga och konkretisera syftet med studien har två frågeställningar formulerats.

Frågeställningar

- Vilka upplevelser av stigma och stigmatisering beskriver individen?

- Hur hanterar individen dessa erfarenheter? Vilka strategier använder individen för att hantera

4

Begreppsdefinitioner

Flykting

Flykting är en person som flyr sitt hemland och inte kan återvända på grund av välgrundad fruktan för förföljelse. Förföljelsen kan bero på individens etnicitet, sexuella läggning, tillhörighet till en viss samhällsgrupp och religiös eller politisk uppfattning. Som flykting räknas även en person som har flyttat från sitt hemland på grund av väpnad krig och inte önskar att återvända till sitt hemland på grund av ovannämnda orsaker. Dessa personer är inte medborgare i det nya landet men kan få en sorts tillstånd/uppehållstillstånd som möjliggör för de att röra sig fritt i landet (Genèvekonventionen, 1951:4).

Invandrare

Det finns ingen entydig definition av begreppet invandrare. Begreppet avser personer som kommer från andra länder och har varit bosatta i Sverige under minst ett år. Dessa personer saknar svenskt medborgarskap. Även barn som är födda i Sverige men har utlandsfödda föräldrar, räknas och kallas invandrare i vissa kontexter, trots att de har svenskt

medborgarskap. Regeringen har en ambition att inte använda begreppet andra generationens invandrare, eftersom detta försvårar integrationspolitiken och leder till ett ”vi och dem” tänkande (Regeringskansliet 2000).

Bakgrund

Syftet med detta avsnitt är att belysa bakgrundsinformation om flyktingskap i Sverige. Detta för att du som läsare ska ha allmän grundfakta och kännedom om vad en flyktingstatus innebär och vad det kan innebära för en individ att ha en flyktingstatus.

Sedan 1950 talet, har Sverige tagit emot flyktingar. Under de första åren var det flyktingar från nordiska grannländerna, Baltikum samt Tyskland som flydde till Sverige på grund av andra världskriget (Migrationsverket 2018). Flyktingar bedöms vara de individer som uppfyller kraven i Förenta Nationernas flyktingkonvention. Enligt FN:s konvention artikel 1 kan en individ anses som en flykting om personen

till följd av händelser, som inträffat före den l januari 1951, och i anledning av välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin ras, religion, nationalitet, tillhörighet till viss

samhällsgrupp eller politiska åskådning befinner sig utanför det land, vari han är medborgare, samt är urstånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att begagna sig av sagda lands skydd eller den som, utan att vara medborgare i något land, till följd av

händelser som förutsagts befinner sig utanför det land, vari han tidigare haft sin vanliga vistelseort, samt är urstånd att eller på grund av sådan fruktan, som nyss sagts, icke önskar att återvända dit (Genèvekonventionen, 1951:4, s.1).

5

Utöver ovan nämnda kriterier inkluderar Migrationsverket (2018) även förföljelser på grund av kön och sexuella läggning.

Antalet tvångsförflyttade flyktingar har globalt ökat med 2,9 miljoner, visar statistik genomförd av UNHCR. Samma statistik visar även rekordhöga siffror för antalet

tvångsförflyttade flyktingar i världen, som är 68,5 miljoner. Enligt UNHCR:s register är Libanon det land i världen, som tog emot flest antal flyktingar år 2017. Var sjätte person är en flykting i Libanon. När det gäller antalet flyktingar som sökte asyl i de industrialiserade länderna var USA det största mottagaren av nya ansökningar med 331 700, följt av Tyskland med 198 300, Italien med 126 500 och Turkiet med antalet 126 100 ansökningar (UNHCR, 2018). Enligt statistik från Migrationsverket var 2015 rekordår för Sverige vad gäller antalet flyktingar som togs emot, där siffran låg på drygt 162 800. År 2017 var det dock drygt 25 000 flyktingar som togs emot, vilket var ungefär en sjättedel av antalet flyktingar som togs emot 2015 (Migrationsverket, 2018).

Tidigare forskning

I detta avsnitt kommer vi att skriva om både svenska och internationella studier som tidigare undersökt fenomenet stigma och stigmatisering. Avsnittet är uppdelad i olika underkategorier. Varje underkategori belyser vad tidigare forskning säger om orsak, kontext, konsekvens och hantering av stigmatisering.

Grund för stigmatisering

En stark överensstämmelse som vi har uppmärksammat inom svensk och internationell forskning är att, flyktingskap och stigmatisering är stark sammankopplade. De studier som vi har funnit om ämnet är publicerade under perioden 2000–2016 och behandlar

stigmatiseringens uttryck och konsekvenser.

I sin avhandling Vi och dom och alla dom andra på Komvux – etnicitet, genus och klass i

samspel skriver Jeanette Hägerström (2004) att, stigmatisering och rasism av flyktingar är

något som alltid kommer att finnas i samhället. Flyktingar är inte födda i Sverige och har inte samma etnicitet som svenskar vilket kan orsaka stigmatisering. Etniciteter kan skapa

grupperingar i ett samhälle, beroende på vilka normer enskilda individer har, kommer de att hamna i olika grupperingar. Gruppering kan vara på basis av vilka normer individen har, vilka den enskilda individen väljer att umgås med eller inte. Att vara svensk är den rådande normen i Sverige, det vill säga att vara svensk är normaliteten i samhället som alla i Sverige ska utgå ifrån. Att tillhöra och vara en del av normaliteten, det vill säga att vara svensk är att vara i den så kallade rätta gruppen. Den rätta gruppen associeras med positiva attributen medan andra icke rätta grupper, som exempelvis invandrare associeras med negativa attributen

(Hägerström, 2004).

I sin studie Disowning knowledge: To be or not to be ‘the immigrant’ in Sweden

uppmärksammar Trondman (2006), hur användandet av begreppet ”invandrare”, leder till att stigma reproduceras och kvarstår i ett samhälle. Den yngre generationen är öppna och

generaliserar gärna inte människor med utgångspunkt i deras bakgrund. De äldre generationen är dock inte lika öppna med att dela samma åsikt. I sin avhandling Om integrations- och

6

stigmatisering av flyktingar sker oavsett vilket land flyktingen flyr till. Författaren skriver att, flyktingen som har hamnat i ett nytt och okänt land kommer att, med stor sannolikhet vara en minoritet i det nya landet och på så sätt få ett stigma. I sin studie Med främmande bagage:

Tankar och erfarenheter hos unga människor med ursprung i en annan kultur eller det

postmoderna främlingskapet skriver Christina Spännar (2001) att, en individs självuppfattning

och uppfattning om världen omkring sig beror på vilken kultur individen själv tillhör. Kulturella skillnader gör att flyktingar som kommer till Sverige känner sig utanför. Denna känsla leder enligt Spännar (2001) till att flyktingen inte vågar söka nya kontakter med svenskar och istället vänder sig till sina landsmän. De väljer även att bosätta sig i bostadsområden där de inte känner sig annorlunda eller upplever att de blir utpekade. I sin studie Contesting Stigma poängterar Kusow (2004) att, flyktingar upplever stigma och stigmatisering på grund av deras hudfärg. Kusow skriver om hudfärgsbaserad stigmatisering och påvisar hur studiens mörkhyade deltagare ansågs vara lågutbildade och oönskade. Studier utförda i USA hade ett gemensamt samband vad gäller stigmatisering av individer. Detta samband var kopplingen till religion, framförallt islam. Ett gemensamt resultat som två olika studier visade var att, individer stigmatiseras på grund av deras association med bland annat Iran och muslimsk identitet (Marvasti, 2005; Sadeghi, 2016).

I sin forskning Immigrants' Identity Negotiations and Coping with Stigma in Different

Relational Frames betonar Valenta (2009) hur, respondenternas religiosa namn, påverkar och

orsakar stigmatisering. Valenta skriver att, studiens respondenter blir bemötta och behandlade olika på grund av att de har muslimska eller kristna namn. Respondenter som har kristna namn kommer undan i många situationer diskrimineringar och stigmatisering till skillnad från respondenter med muslimska namn. Respondenter med kristna namn anser generellt att detta beror på att de relateras till invandrargrupper med antimuslimsk främlingsfientlighet.

Stigmatiseringens kontext

Flyktingar upplever ofta stigma och stigmatisering i form av vardagsdiskriminering (Baranik, Hurst och Eby, 2018). Vardagsdiskriminering kan exempelvis ske på arbetsmarknaden eller på arbetsplatsen. På arbetsmarknaden kan vardagsdiskriminering uppmärksammas då en individ har svårt att bli anställd, trots sin kompetens. På arbetsplatsen kan

vardagsdiskriminering handla om obefintlig anställningstrygghet, dåliga arbetsförhållanden och lägre löner (Baranik, Hurst och Eby, 2018).

Flyktingar är underrepresenterade på arbetsmarknaden på grund av fyra skäl. Ett av dessa skälen är det systematiska hindret, vilket innebär att flyktingarnas kvalifikationer från deras hemländer inte erkänns i det nya landet. Det systematiska hindret innebär att utbildning och eventuella arbetserfarenheter som flyktingen hade i sitt hemland, inte kan användas som referens i det nya landet. Detta leder till att de flesta blir tvungna att utbilda sig på nytt, eller så väljer många andra arbeten utan krav på arbetslivserfarenhet och utbildning. Andra skälet är diskriminering på grund av ras och kultur, det tredje skälet är brist på socialt nätverk när det gäller arbetsgivarkontakter och det fjärde och sista skälet är språkbarriärer, det vill säga brist på språk och kommunikation (Baranik, Hurst & Eby (2018).

Etniciteten blir till ett socialt stigma som manifesterar sig, och påverkar flyktingarna i deras vardag. Ett exempel är flyktingar som har utbildning och kompetens i arbete, men bemöts och

7

misskrediteras i det professionella livet på grund av etnicitet snarare än kompetens (Valenta, 2009).

Stigmatiseringens konsekvenser

Kilpatrick och Pio (2013) skriver i sin fältstudie om Jämställdhet, Mångfald och Integration att, stigma och stigmatisering handlar om att separera olika grupper från varandra, det vill säga påvisa skillnader mellan olika grupper. Grupperingarna kommer att i sin tur skapa stereotypiska bilder som generaliserar individer och i värsta fall kan generaliseringen leda till att en viss grupp blir stigmatiserad.

I flera av de undersökta forskningsartiklarna om stigmatisering och konsekvenser av stigma framkom det att, individer med utländsk bakgrund som utsätts för stigma, upplever att de oftast betraktas som sämre människor (Kadianaki 2013; Sadeghi 2016; Bursell 2012). De tros vara maktlösa, misslyckade och ociviliserade på grund av en utländsk identitet (Kadianaki 2013). I studien om The burden of Geopolitical Stigma uppmärksammar Sadeghi att,

flyktingens livskvalitet påverkas negativt till följd av stigmatisering, vilket kan resultera i att individen inte känner tillhörighet i det samhälle de lever i. Individerna upplever att de inte tillhör i sina städer, det är även svårt för individerna att hitta gemenskap och känna sig som riktiga människor (2016). Dessa individer menar att, även om de har kläder och mat för att överleva, så känns det som att de lever utan värdighet (Trondman, 2006).

Stigmatiseringens motkrafter och hanteringsstrategier

Kilty och Haymes (2000) skriver att, upplevelsen av stigma och stigmatisering är en viktig faktor för individer som väljer att utbilda sig vidare. Att utbilda sig i det nya landet är ett sätt att motverka socialexkludering och på sikt även ett sätt att hantera den upplevda

stigmatiseringen (2000). Behtoui och Neergaard (2009) skriver, att ha ett arbete anses generellt som något positivt, något som kan motverka stigma. Individer som har ett arbete anses inte vara beroende av samhället. De är självförsörjande och inte söker försörjningsstöd. Vidare skriver författarna att, arbetet bidrar till ett ökat socialt nätverk, då individerna skapar kontakter med sina kollegor på arbetsplatsen och umgås även utanför arbetet (Behtoui & Neergaard 2009). Att ha ett arbete kan reducera socialexkluderingen, därav stigmatiseringen (Behtoui & Neergaard 2009. Även Valenta (2009) påpekar att, individer som är arbetslösa och saknar ett socialt nätverk, riskerar i större utsträckning att hamna i socialexkludering och få ökad upplevelse av stigma.

En stor del av tidigare forskning har uppmärksammat att, många flyktingar försöker att undvika stigmatisering genom att dölja den delen av sin identitet som är osynlig, såsom sexuell läggning, psykisk sjukdom och religion som kan ge upphov till stigma (Beals mfl., 2009; Beatty & Kirby, 2006; Ragins, 2008). Vidare visar studierna att osynligheten ger individen möjligheten att bestämma om han eller hon vill avslöja vad som annars skulle bli dold och ge upphov till stigmatisering. Sadeghi (2016) skriver, likt Mobasher (2006) att, strategier som kan användas för att hantera stigmatisering är genom att dölja sin riktiga identitet, dölja vilket land individen kommer från och vilken religion den tillhör (Sadeghi 2016; Mobasher 2006).

I flera studier nämns namnändring som en strategi som använts för att underlätta vardagslivet för flyktingar. Genom att ändra sitt ”invandrarnamn” ökas möjligheten för många flyktingar

8

att exempelvis bli kallade till jobbintervjuer (Khosravi 2012; Bursell 2012). De som ändrar namn hoppas och tror på att namnändring gömmer deras muslimska identitet och kommer att resultera i bättre integration inom det svenska samhället. Namnbyte utrotar inte strukturell diskriminering eller rasism, men det kan minska risken för diskriminering i den inledande fasen vid ansökning av jobb eller boende samt vid social interaktion (Khosravi, 2012).

Marvasti (2005) skriver att, en hanteringsstrategi som flyktingarna använder för att underlätta interaktion i vardagslivet är att besvara diskrimineringar med humör. Nackdelen med

hanteringsstrategin kan vara att individen kan antas sakna självrespekt och kommer därför att inte tas på allvar. Vidare kan personer som omvandlar diskriminerande möten till

humoristiska, skapa ett intryck av att de stigmatiserade personerna inte har drabbats allvarligt av stereotyper, vilket kan innebära att individer som inte kan skratta åt diskrimineringar överreagerar (Marvasti, 2005).

2.Metod

I metodavsnittet kommer vi att redovisa om den vetenskapsteoretiska grund som studien bygger på, samt hur urvalet och urvalskriterierna såg ut för studierespondenterna. Vi kommer sedan att redovisa om studiens avgränsningar samt den datainsamlingsmetod som använts. Slutligen kommer vi att redovisa om de etiska förhållningssätt som tagits i beaktning under hela arbetet.

Vetenskapsteoretisk grund

Studien är av kvalitativ karaktär med syfte att förklara och förstå flyktingarnas upplevelse och hantering av stigma. Då fokus i studien ligger i att förklara och förstå upplevelser, är

hermeneutik en tillämpningsbar vetenskapsteoretisk grund. Med hermeneutik som

vetenskapsteoretisk grund kan vi dessutom på ett adekvat och konkret vis tolka och förstå våra respondenters upplevelse och hantering av stigma. Enligt Westlund (2015) handlar hermeneutik om att tolka, förstå och förmedla. därmed kan hermeneutiken som

vetenskapsteoretisk grund tillämpas i studien för att förstå respondenternas erfarenhet av fenomenet stigma. Westlund (2015) påpekar att, hermeneutik är användbar där studiens mål är att undersöka respondenternas egna upplevelser, genom att ge informanterna friheten att välja vad de vill berätta eller skriva om.

Hermeneutikers epistemologiska ståndpunkt är att kunskap nås genom tolkning och genom den hermeneutiska spiralen, som innebär att forskaren alltid har en förförståelse när hen går in i en studie. Förförståelsen revideras och omskapas efter varje ny erfarenhet (Westlund 2015). När forskaren studerar verkligheten, kan forskaren däremot aldrig ställa sig utanför den och på så sätt vara objektiv. Forskarens egen förförståelse och erfarenhet kommer på sätt och vis prägla den fenomen som forskaren studerar. Då är det viktigt att forskaren redogör för läsaren om eventuella befintliga förförståelse som kan finnas inom området. Redogörelsen ger läsaren möjlighet att bedöma studiens trovärdighet och om hur forskarens förförståelse har påverkat studieresultaten (Ödman, 2017 s. 13–26).

Stigma är ett fenomen av intresse för oss båda att undersöka. Vi är båda utrikesfödda och har under åren som vi bott i Sverige, varit med om och sett hur stigma kan komma i uttryck i

9

olika vardagssituationer. Den förförståelse som vi har är att, stigmatisering är ett vanligt förekommande fenomen bland flyktingar och att stigmatisering påverkar individer negativt. Vi tror att stigma kan uppstå på grund av kulturella och etniska olikheter.

Urval

Kriterier på intervjupersonerna

1. Kommit till Sverige som flykting, antingen ensam eller med familj 2. Ska vara över 18 år

3. Ska ha bott i Sverige minst 5 år

För studiens syfte har vi intervjuat sex informanter, av dessa sex var två män och fyra kvinnor. Vi började med att kontakta två respondenter som vi kände sedan tidigare och som uppfyllde studiens krav på intervjupersoner. Sedan använde vi respondenterna för att få kontakt med ytterligare respondenter. På så vis använde vi oss av snöbollseffekten som enligt Bryman (2011, s. 434) är en urvalsmetod där forskaren skapar kontakt med en studiedeltagare som är lämplig och kan delta i studien och sedan refererar deltagaren till andra individer som kan delta i studien, och på så sätt skapas det en snöbollseffekt.

Det kan dock finnas en nackdel med denna urvalsmetod eller andra icke sannolikhetsurval skriver Bryman (2011), eftersom urvalsmetoden inte är representativ blir inte studieresultatet generaliserbar. För att ha ett studieresultat som är representativ har vi valt två ingångar vid urval av respondenterna. Den första ingången var att Abdi tog kontakt med en respondent via sin verksamhetsförlagda utbildningsplats (VFU) och den andra ingången var att Klara tog kontakt med en respondent på sin arbetsplats. De två ingångarna valdes även för att respondenterna inte skulle bli en homogen grupp och inte ha samma kultur, bakgrund och etnicitet. Genom att inte ha en homogen grupp kan studieresultatet generaliseras på just kategorin flykting, då en flykting inte kännetecknas bara av ett specifikt land eller kultur. Resultatet blev en samling av respondenter med bakgrund i sex olika länder.

Avgränsning

En avgränsning som vi har gjort i studien är att fokusera på respondenternas upplevelse under perioden de befann sig i Sverige. Vi har valt att inte fokusera på den period som

respondenterna befann sig i hemlandet, däremot lät vi respondenterna berätta ytligt om deras upplevelser och minnen om de så önskade. Två av respondenterna valde aktivt att inte yttra sig om traumatiska upplevelser i hemlandet, då respondenterna inte ville återuppleva det som hade hänt.

Ytterligare avgränsning var att respondenterna inte skulle vara barn, utan vuxna över 18 år. Respondenterna skulle dessutom ha varit bosatta i Sverige i minst 5 år, dels på grund av språket, så vi lättare kunde kommunicera med varandra vid intervju och dels för att de skulle ha hunnit bekanta sig med det svenska samhället.

Datainsamlingsmetod

Med utgångspunkt i studiens syfte har en kvalitativ metod, i form av semistrukturerade intervjuer valts. Detta för att respondenterna skulle ha möjlighet att, med egna ord beskriva

10

sina känslor och upplevelser. Nilsson (2014) skriver att, en semistrukturerad intervjumetod tillåter respondenterna föra fram egna tankar, samtidigt som formen möjliggör goda

förberedelser. Detta då frågorna utformas i förhand på en intervjumall.

En semistrukturerad intervjumetod erbjuder forskaren möjligheten för både struktur och flexibilitet (Nilsson, 2014). Flexibiliteten för oss innebär att det inte finns fasta

svarsalternativ. Respondenterna fick svara på frågorna utifrån deras upplevelser och

livserfarenheter. Flexibilitet bidrog till att vi inte blev begränsade utan hade utrymme att ställa följdfrågor för att få en djupare kunskap om respondenternas enskilda berättelser.

Flexibiliteten bidrog även till att intervjun upplevdes som en ömsesidig dialog, istället för ett förhör.

En semistrukturerad intervjumetod kan även bidra till en struktur i arbetsprocessen som innebär att forskaren, inte behöver ställa samma frågor och följdfrågor till samtliga respondenter. Metoden bidrar då även till att intervjufrågorna leder till olika svar och underlättar för forskaren vid analys (Nilsson 2014).

Nackdelen med en semistrukturerad intervjumetod i denna studie är att strukturen kan dels begränsa vår förmåga att som forskare se komplexa fenomen och dels låsa oss i interaktionen med respondenten. För att hindra detta bestämde vi oss i förväg, var fokus under intervjuerna ska ligga, och skapade en väl semistrukturerad intervjuguide, som enligt Nilsson (2014) bidrar till att minimera risken för att forskaren glömmer bort att ta upp väsentliga frågor och

begrepp.

Etiskt förhållningssätt

Möte mellan två eller flera personer är inte alltid oproblematiskt: Ett möte kan ibland leda till etiska komplikationer som behöver hanteras eller lösas. En etisk komplikation kan exempelvis uppstå under möte mellan respondent och forskare, där olika maktförhållanden synliggörs. Mötet kan utöver komplikationen vara bidragande till utveckling av nya kunskaper i det område som undersöks (Andersson och Swärd 2008, s.237).

Studien är av kvalitativ karaktär, vilket innebär att intervjuer är en väsentlig del av studien. Det är då viktigt at vi, vid undersökning av fenomenet stigma, strävar efter att arbetet präglas av etiska principer. Med utgångspunkt i teoridelen, samt avsnittet tidigare forskning, är vi medvetna om att stigma är ett känsligt ämne, vilket kan innebära komplikationer vid möte med respondenterna. Andersson & Swärd (2008) skriver att, komplikationer kan uppstå på grund av missuppfattningar, då en respondent kan missuppfatta forskarens fråga, eller kan en forskare misstolka respondentens berättelse. För att minimera risken till missuppfattningar och misstolkningar, har vi skapat tydliga och konkreta teman och basfrågor. Dessutom har vi skapat en konkret förklaring om studiens syfte.

Kvale & Brinkmann (2014) skriver om fyra olika etiska principer, nämligen

informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Dessa principer har vi under hela studien haft i åtanke.

Rent praktiskt började vi med att informera respondenterna om vilka uppgifter de skulle ha i studien, samt villkor för deras deltagande. Därvid upplystes respondenterna om deras

frivillighet i studien, samt om deras rätt avbryta sin medverkan när som helst. Respondenterna fick en generell information om vad som rimligen kunde tänkas påverka deras villighet att delta i studien. Respondenterna informerades även om den valda målgruppen och varför vi

11

skulle fokusera på just den gruppen. De fick även information om hur den slutliga studien kommer att eventuellt se ut. Med detta avser vi informationskravet i enlighet med Kvale och Brinkmann (2014) tillgodosedd. Vi har genom att delge information även skapat en

frivillighetskänsla hos respondenterna. Detta då respondenterna har haft vetskap om att de kan avbryta sitt medverkande i studien när som helst och därmed även säkerställt samtyckekravet. Vid utskrift av intervju skall forskaren säkerställa informanternas konfidentialitet.

Konfidentialitetskravet innebär att, respondenterna har rätt att vara anonyma (Kvale & Brinkmann, 2014). Detta krav har vi säkerställt genom att ha förvarat respondenternas personuppgifter, så att icke obehöriga inte kan ta del av dem. Vi har även säkerställt att respondenternas identiteter inte ska vara möjliga att identifieras av utomstående.

Konfidentialitetskravet kan även komma till uttryck vid rapportering av studieresultaten, det vill säga vad kan studieresultaten ha för konsekvens för både den enskilda informanten och för gruppen (Kvale & Brinkmann, 2014). Med detta i åtanke har vi aktiv valt att i

transkriberingen och i studieresultatet inte skriva respondenternas riktiga namn,

telefonnummer, adress m.m. Därmed har den insamlade datamaterialet hanterats med största möjliga konfidentialitet.

Det är även viktigt, i enlighet med etiska principerna, säkerställa att de insamlade uppgifterna om enskilda respondenter används enbart för forskningsändamål, det vill säga

nyttjandekravet, vilket är den fjärde och sista etiska aspekten. Denna princip innebär att uppgifterna inte får lånas ut om det inte är till vetenskapssyfte, exempelvis för kommersiellt bruk (Kvale & Brinkmann, 2014). Med denna princip i åtanke har respondenterna intygats om att det är vår uppgift att, säkerställa att deras uppgifter inte hamnar i fel händer. Det var och är vår skyldighet att respektera och se till att respondenterna var oberörda över teknikaliteter. Vi har även varit medvetna om våra subjektiva förförståelsen och på så vis har vi arbetat mot att arbetet inte vinklas för att passa in och styrka våra personliga förförståelsen kring

fenomenet. För att ytterligare motverka inverkan av våra subjektiva förförståelsen i arbetet har vi bett respondenterna läsa det som framkommit i resultatdelen innan slutlig inlämning. Detta i enlighet med Andersson och Swärd (2008:247) för att säkerställa de fyra etiska principerna och på så vis säkra respondenternas grundläggande individskyddskravet.

Meningskoncentrering

Meningskoncentrering har använts för att analysera data som samlats in. Denna analysmetod innebär att huvudinnebörd av respondenternas yttranden fångas upp. På så sätt kortas texten ner och görs mer koncis (Brinkman & Kvale, 2009). Analysen har genomförts med

utgångspunkt i Brinkman och Kvales (2009) beskrivning av analysmetoden. Först, för att få en helhetsbild om vad som kom fram under intervjuerna, läste vi de transkriberade texterna igenom tills mättnad uppfyllts. Vidare, valde vi meningar och begrepp ur den transkriberade texten, som skulle ge svar på studiens syfte utifrån uppsatsens frågeställningar. För att kategorisera innehållet utifrån teman markerade vi specifika meningar och ord med olika färger. Studien hade två huvudteman, med tre underkategorier under vardera teman. Den första huvudteman var upplevelse av stigma med underkategorierna: fysiskt, tribalt och karaktärsstigma. Den andra huvudteman var hantering av stigma med underkategorier: de egna, passering och skylning. Sedan sammanfattade vi texten för varje respondent för att få en genomgripande bild om respondenternas svar i relation till uppsatsens forskningsfrågor. Med hjälp av denna analysmetod, har ovan nämnda teman och underkategorier framställts och

12

därefter analyserats med utgångspunkt i tidigare forskning samt teoretiska perspektiv. Den omarbetade texten, som presenteras i resultat och analysdelen består för det mesta av respondenternas egna ord som presenteras i citatform.

Validitet och tillförlitlighet

För att den genomförda studien ska vara trovärdig måste två grundläggande kriterier vara uppfyllda. Det ena är validitet och det andra tillförlitlighet. Validitet handlar om att

kontrollera, teoretisera och ifrågasätta de insamlade datamaterialet. Validitet i studien innebär även att verkligen mäta det som studien avser att mäta och inget annat. Tillförlitlighet innebär att vara noggrann och systematisk under hela forskningsprocessen för att uppnå ett trovärdigt resultat (Lindgren, 2014).

Vi har försökt att uppnå hög validitet och tillförlitlighet i studien genom att, genomföra semistrukturerade intervjuer samt rapporterat resultatet till respondenterna och fått bekräftelse på att vi har uppfattat deras utsagor på ett korrekt sätt. Respondenterna har även fått möjlighet

att, bekräfta eller dementera våra tolkningar, samt att be oss att stryka bort information som de upplevde som känslig och inte ville ha med i studien. Detta innebär att vi har genomfört en så kallad respondentvalidering (Bryman, 2011 s. 354–356). För att skapa möjlighet till en så kallad överförbarhet har vi strävat efter att vara tydliga i våra beskrivningar om

problemområdet, samt de metoder som använts. Enligt Bryman (2011, s. 355) ökar detta möjligheten för andra forskare att validera och kunna bedöma lämplighet och möjlighet att överföra studieresultaten till en annan kontext.

Vi har försökt att uppnå en god validitet i studien, genom att även mäta och undersöka det fenomen som studien avsett mäta och undersöka, och inte något annat. Validiteten i studien har dessutom höjts då vi har använt en semistrukturerad intervjumetod samt skapat en

intervjuguide. Nilsson (2014) skriver att högre validitet av oerfarna forskare kan uppnås med hjälp av en semistrukturerad intervjumetod samt en intervjuguide, vilket innebär att intervjuns struktur och frågor skapas och bestäms i förväg.

För att öka tillförlitlighet i studiens resultat och analys, har vår handledare tagit del av vårt insamlade datamaterial. Detta med syfte att säkerställa att hela studien genomsyras/präglas av en fullständigt och tillgänglig redogörelse av alla faser (Bryman, 2011 s. 355). Under hela studien har vår handledare kontinuerligt granskat och kommit med konstruktiva kritik om hur arbetet kan förbättras. Slutligen, har respondenternas upplevelser, med utgångspunkt i tidigare forskning och teori analyserats och diskuterats.

4.Teoretisk utgångspunkt

I detta avsnitt kommer vi att redogöra vilken teori ska tillämpas i studien för att tolka och förstå studieresultatet. Med hjälp av teorin kan vi få möjlighet att, på högre nivå förklara och förstå varför fenomenet stigma ser ut som det gör. Upplevelse och hantering av stigma är centralt i denna studie, därmed väljer vi att använda Ervin Goffmans (2014) teori om stigmatisering då även där är upplevelse av stigma väsentligt.

13

Stigma

Begreppet stigma användes av grekerna för att beskriva och tala om människor som var avvikande. För att tydliggöra för allmänheten att individen var avvikande, brukade grekerna bränna eller skära in tecken på individens kropp. Brottslingar, förrädare, pestsmittade och slavar är exempel på individer som kategoriserades som avvikande och märktes. Märkena på kroppen var tecken på att individerna var moraliskt avvikande och mindre värda och skulle dessutom undvikas av allmänheten på offentliga platser (Goffman, 2014 s. 9).

Yttre stigma har, genom historien kommit till uttryck på olika sätt och lett till att individer kategoriseras och tillskrivs negativa egenskaper. Goffmans beskrivning av hur yttre stigma kommer till uttryck kan jämföras med Hitlers behandling av judar under andra världskriget, där judar tvingades bära en gul davidsstjärna på sina armar. Davidsstjärnan var en symbol under andra världskriget, som brännmärke var under grekernas tid. Davidsstjärnan

tydliggjorde för allmänheten att judar var avvikande, och därmed bärare av stigma (Bruchfeld & Levine 1998:17). En individ som är bärare av stigma, är avvikande och tillhör därmed inte de normer som finns i den aktuella kontexten individen befinner sig i (Goffman 2014). Individen som utsätts för stigma, får en oönskad social stämpling. Stigmat kommer att orsaka skam, minskad självuppfattning och lidande hos personen. I varje samhälle finns det olika egenskaper och normer, utifrån vilka individerna definieras och kategoriseras. Samhällets förväntningar på hur individer ska vara och hur de ska bete sig är krav som ska följas. Individer som inte har normtillhörande egenskaper, är avvikande. Stigma kan tolkas som namn på de egenskaper som individen har men som inte är norm i samhället. Dessa avvikande egenskaper kan dock vara normen i en annan, mindre grupp, där individen kan känna sig tillhörande. Stigma är bunden till kontexten, individer som stigmatiseras anses inte av samhället vara ”normala” (Goffman, 2014). Deras vardag och levnadsmöjligheter begränsas och förhindras oftast på grund av att de blir utstötta och utpekade. Stigma leder till att personen som stigmatiseras behandlas mindre mänskligt, vilket i sin tur resulterar i att individen börjar tvivla på sig själv, får dålig självkänsla och gömmer sig från allmänheten (Goffman, 2014; Starrin, 2013).

Goffman (2014, s. 12–27) skriver om tre olika typer av stigma. Den första är gruppstigmat eller tribala (stambetingande) stigmat, som handlar om gruppen som individen tillhör

exempelvis: ras, nation, klass, religion, etnicitet och kön. Detta stigma kan drabba individer från generation till generation, men det kan även drabba alla medlemmar i en familj. Den andra formen av stigma är karaktärsstigma som handlar om individens karaktär, exempelvis brottslighet, fängelsevistelse, missbrukare, arbetslöshet, sexuella läggning mm. Den tredje är kroppsligt eller fysiskt stigma, som är subjektivt och syftar till avvikande kroppsliga drag hos en individ som exempelvis, funktionsnedsättning vilket oftast är svårt att dölja. Det vill säga avvikelsen går att observera (Goffman 2014).

Hanteringsstrategier vid stigmatisering

Den finns flera olika sätt för individen att hantera sitt stigma. Det första strategin som individen kan använda sig av för att hantera stigma är vad Goffman (2014 s.12) benämner som “att passera”. Detta innebär att individen, i hopp om att kunna ses, accepteras och

fungera som en “normal” döljer individen sitt stigma. Denna strategi ger å ena sidan individen frihet och möjlighet att ses som “normal”, å andra sidan innebär strategin en rädsla för den

14

stigmabärande individen att bli avslöjad (ibid). Den andra strategin att hantera stigma är skylning som innebär att individen försöker att undvika att uppmärksamhet riktas till sitt stigma och på så sätt undviker att stigma påverkar den sociala interaktionen. Dessa strategier liknar varandra det vill säga det förstnämnda handlar om att dölja medan den andra handlar om att avleda uppmärksamhet från stigma, men båda strategier handlar om att inte exponera sitt stigma (Goffman, 2014 s.12).

Det tredje strategin för att hantera stigma kallas för “de egna och de visa”. “De egna” innefattar den grupp individer som har samma eller ett liknande stigma och kan tillsammans ingå i en social kontext där deras stigma inte är avvikande. “De visa” är icke stigmatiserade individer, snarare “normala” som har till följd av en upplevelse fått ändrade inställningar mot den stigmatiserade gruppen, och som konsekvens, velat hjälpa de stigmatiserade. Oberoende på “den vises” sympati måste ”de visa” först få tillåtelse av “de egna” och bli förtrogna innan “de vise” blir accepterade i gruppen ”de egna” som medlemmar. “De visa” kan vara släkt eller bekanta med de/den stigmatiserade individerna (Goffman, 2014, 28–50).

Teorin om stigma kommer att i senare avsnitt användas för att få en förståelse av vilka upplevelser av stigma våra respondenter beskriver att de har. Med hjälp av teorin vill vi även förstå vilka strategier våra respondenter använder sig av för att hantera stigmatiseringen.

5. Resultat och analys

I detta avsnitt kommer vi att delge en kortfattad bakgrundsinformation om våra sex

respondenter. Vidare kommer vi att applicera teori och tidigare forskning för att analysera den insamlade empirin. Analysen kommer att ske i olika delar först med utgångspunkt i olika typer av stigma och därefter hantering av stigma.

Respondenternas bakgrund

Sumeya

Sumeya är en 32 årig kvinna som kommer från Somalia. Sumeya är gift och har inga barn. Hon flydde från sitt hemland till Kenya och därefter till Sverige på grund av förföljelser. Hon har bott i Sverige i nio år. Sumeya hade ingen utbildning i hemlandet, i Sverige har hon en undersköterskeutbildning och jobbar som en undersköterska på ett äldreboende. Inom äldreomsorgen har Sumeya arbetat i ca 7 år. Sumeya är svensk medborgare.

Ismail

Ismail är en 47 årig man och kommer från Tjetjenien. Ismail är gift och har ett barn som är 23 år gammal. Han kom till Sverige på grund av krig, men framförallt på grund av förföljelser på grund av sin religion (islam). Ismail har bott i Sverige i 23 år. I Tjetjenien hade Ismail utbildat sig till lärare och jobbade som lärare. I Sverige jobbar han som tolk. Ismail är svensk

medborgare.

John

John är en 38 årig man och kommer från Uganda. John är inte gift. John flydde sitt hemland på grund av hot och förföljelser som hade grund i hans sexuella läggning. Han har bott i Sverige i 8 år. I Uganda hade John utbildat sig till flygingenjör och jobbade som det. I Sverige

15

utbildade han sig till röntgensköterska och har jobbat med det i ca 2 år. I Sverige bytte han sitt riktiga namn till John. John är svensk medborgare.

Mona

Mona är en 40 årig kvinna och kommer från Kenya. Mona är gift och har två barn. Hon flydde sitt hemland på grund av förföljelser. Mona har bott i Sverige i 10 år. I Kenya var Mona en utbildad sjuksköterska och jobbade som sjuksköterska. Efter flytten till Sverige jobbar Mona som en undersköterska i väntan för sjuksköterskelegitimation. Mona är svensk medborgare.

Nermin

Nermin är en 38 årig kvinna och kommer från Iran. Nermin är änka och har tre barn. Hon flydde till Sverige på grund av krig och förföljelser. Mona har bott i Sverige i 19 år. I hemlandet gick hon en gymnasieutbildning. I Sverige läste Nermin ett år på

audionomprogrammet, men fick hoppa av på grund av sjukdom. Nermin utbildade sig senare till undersköterska. Nermin är svensk medborgare.

Anissa

Anissa är en 41 årig kvinna och kommer från Burundi. Hon är gift och har 2 barn. Anissa flydde Burundi till Mauretanien på grund av politiska skäl och rädsla för sitt liv. I

Mauretanien jobbade hon på en internationell bank. Hon flyttade sedan från Mauretanien till Sverige på grund av anhöriganknytning. I Sverige har hon bott i 12 år. Anissa har utbildat sig till undersköterska och jobbat som det i 8 år. Anissa är svensk medborgare.

Olika typer av stigma

Det finns, enligt Erving Goffman (2014), tre olika typer av stigma. Det är fysiskt, tribalt stigma eller gruppstigma och karaktärsstigma. I resultat och analysdelen kommer vi att redovisa det insamlade empiriska materialet. Första delen av resultat och analysavsnittet kommer att redogöra hur fenomenet stigma kan komma till uttryck på olika sätt hos

respondenterna. I det andra avsnittet kommer vi att redogöra vilka strategier som används av respondenterna för att hantera det upplevda stigmat.

Fysiskt stigma

Den första typen av stigma är kroppsligt eller fysiskt stigma. Denna typ av stigma syftar till att uppmärksamma den del av individens kropp som inte anses vara normen i en kontext (Goffman, 2014). Utifrån empirin kan det konstateras att respondenterna upplever fysiskt stigma, eftersom de anser sig vara avvikande på grund av sina utseenden. De fysiska faktorerna som enligt respondenterna ses som avvikelsen är bland annat deras hudfärg, hårfärg, kläder m.m. Ett empiriskt exempel är när Mona får berätta om en händelse som inträffade på hennes arbetsplats. Mona är undersköterska.

Det var en dag då jag var själv på arbetsplatsen. Min kollega var ledig och jag skulle ta hand om hennes patienter. En kvinna kommer då in, jag går fram till henne och hälsar. Hon svarar inte, istället säger hon att hon inte vill bli behandlad av såna som jag […] Bara för att jag har en slöja och ser annorlunda ut, och ser inte ut som hon, så trodde hon att jag inte var

16

sluta tänka på kvinnan, orkade inte så mycket med jobb heller, jag var verkligen nedstämd […] (Mona)

Vidare berättar Mona att hon, till följd av händelsen kände sig ledsen och förvirrad. Mona berättar, hur jobbigt det var för henne att en patient vägrade behandling på grund av att Mona hade annat utseende. Mona kände sig även mindre värd till följd av patientens beteende. Det var jobbigt för Mona att återgå till arbetet de följande dagarna.

Detta kan vi tolka som vardagsdiskriminering och kan kopplas till Baranik, Hurst och Eby (2018) som skriver att vardagsdiskriminering är ett vanligt fenomen bland många flyktingar. Det kan även kopplas till Valentas beskrivning om hur stigma manifesterar sig och påverkar flyktingar i deras professionella liv. Där den professionella, med sina kompetenser, bemötts och misskrediteras som flykting på grund av sitt fysiska stigma, dvs utseendet, snarare än som en professionell yrkesutövare.

Utifrån ovanstående empiri kan vi även konstatera att händelsen påverkade Monas självkänsla, samt att hennes livskvalitet påverkades negativt till följd av stigmatisering. Dessutom ledde händelsen till att Mona började tvivla på sin kompetens. Som konsekvens av patientens bemötande började Mona ifrågasatta sin egen kompetens. Goffman (2014) såväl som Starrin (2013) påpekar hur stigma kan leda till att den stigmatiserade individen behandlas mindre mänskligt, vilket kan bland annat leda till att den stigmatiserade individen får dålig självkänsla och vill gömma sig från allmänheten. Det framkommer även i flera forskningar att en konsekvens av stigmatisering för individer med utländsk bakgrund är upplevelsen av att de betraktas som sämre människor (Kadianaki 2013; Sadeghi 2016; Bursell 2012).

Respondenterna förklarar att de har, vid flera tillfällen, upplevt att de får “nedvärderande blickar” och “suckar” riktade mot sig. Respondenterna tror att dessa ”blickar” och ”suckar” rikas mot de på grund deras avvikande utseende. På grund av att deras utseende skiljer sig så tydligt från den svenska normen. Ett exempel på detta är när Johns generella uppfattning om hur det fysiska stigmat kommer till uttryck.

Ibland när jag går in i en affär, eller ska in på bussen, kan jag faktiskt förutse hur jag kommer att bli bemött av vissa svenskar. Det har hänt, flera gånger, att jag i fikarummet på min arbetsplats får nedvärderande blickar av vissa kollegor. Ibland suckar de också när jag går in i rummet eller så. Jag pratade med mina kompisar om det en gång, och de har faktiskt samma uppfattning som jag. (John)

Med utgångspunkt i respondenternas berättelser kan vi konstatera att det finns generella föreställningar om hur en ”svensk” är eller ska vara. Föreställningarna bygger på yttre kännetecken, exempelvis föreställningar om att en ”svensk” har en viss stil, hårfärg, hudfärg m.m. Denna bild är något som respondenterna förhåller sig till och blir samtidigt avvikande i förhållande till den.

[…] men ibland försöker jag passa in till exempel jag har köpt samma kläder som svenskar; vita skor och chinosbyxor, med det hjälper inte man är ju förfarande flykting och invandrare, med svarta hår och bruna ögon. Jag har även lärt mig språket och skaffat mig utbildning, inte bara för att ha bra liv, utan för att passa in i Sverige också. Men även om jag lär mig svenska, kan man ibland se och höra att jag är invandrare. Exempelvis när jag pratar i telefon. Man kan

17

inte se mig, men problemet är min brytning. De hör. Man är ju alltid invandrare även om man är professor på det svenska språket (John).

Enligt våra tolkningar syftar Kusow (2004) till att förklara, att flyktingar kan uppleva stigma och stigmatisering på grund av sitt utseende, exempelvis hudfärg. Flyktingars utseende enligt Sadeghi (2016) är starkt associerad med deras härkomstland och religion, vilket enligt våra tolkningar kan leda till att de ses som avvikande från normen och därav stigmatiseras i möte med den rådande normen. I sin teori skriver Goffman (2014) att, individer som är norm i ett samhälle, de ”normala”, har flera stigmatermer som används för att förklara den

stigmatiserades underlägsenhet. Stigmatermerna är även verktyg som används för att särskilja den stigmatiserade gruppen från de ”normala”.

Utifrån respondenternas berättelser kan vi konstatera att det finns en generell och begränsad bild på beskrivningen av en ”svensk” person. Vidare kan vi tolka att, utseendet är en

avgörande faktor för hur en individ blir bemött, exempelvis på en arbetsplats eller ute på staden. Vi kan även tolka respondenternas utsagor och konstatera att utbildning, språk eller medborgarskap spelar ingen roll, på hur respondenterna definierade en svensk person. För att vara svensk, bli sedd och behandlad som en svensk ska individen ha ljus hud, speciella kläder, blont hår och blåa ögon. Detta är en generell bild på hur man ska vara som en “svensk” enligt respondenterna. Beskrivningen på en “svensk” kan variera beroende på om det är en

normtillhörande individ eller en individ som avviker som ger beskrivningen.

Respondenternas uppfattningar om hur en individ bör vara för att tillhöra normen kan förstås med Goffmans begreppsbildning. En individ som inte anses tillhöra normen och dess kriterier i det rådande samhället, blir utesluten och blir “de andra” (Goffman, 2014). Utifrån våra respondenters utsagor kan vi notera att uteslutning på grund av fysiskt stigma skedde både genom direkta och indirekta handlingar i vardagen.

Tribalt stigma eller gruppstigma

Den andra typen av stigma är tribalt stigma eller gruppstigma. Till skillnad från det fysiska stigmat, syftar denna stigma till att uppmärksamma vissa grupper. Gruppstigmat är ett

kollektivt stigma, där stigmat generaliseras på gruppen som en helhet. Gruppstigma kan även ärvas och drabba individer från generation till generation.

Med utgångspunkt i empirin, kan vi uppmärksamma att respondenterna utsattes även för gruppstigma. Gruppstigmat kopplas till respondenternas etnicitet och religion. Samtliga respondenter är flyktingar, födda i andra länder än Sverige, de tillhör dessutom andra kulturer och religion. Flera av våra respondenter har uppgett att de någon gång har blivit annorlunda behandlade på grund av etniciteten, ras eller religion. Vissa av respondenterna har även blivit direkt tillsagda att de ska återvända dit de kommer från. Ett empiriskt exempel är när Ismail får berätta om en händelse som inträffade när han var på väg till biblioteket.

Jag var med några kompisar, som också är från Tjetjenien. Vi var ute vid bibliotekets ingång när en pensionerad man kom fram till oss. Han pekade på oss och sa att vi invandrare ska gå tillbaka till vårt hemland. Han sa att vi har ingenting att göra i Sverige och att vi bara lever på deras skattepengar […] Många invandrare jobbar inte (Ismail).

Trondman (2006) påpekar att begreppet ”invandrare” leder till att stigma produceras, reproduceras och kvarstår. Den yngre generationen är öppna och generaliserar gärna inte

18

människor med utgångspunkt i deras bakgrund och med begreppet “invandrare”. Trondman menar dock att den äldre generationen, det vill säga den yngre generationens föräldrar inte är lika öppna med att dela samma åsikt om “invandrare” (a.a..). Kilpatrick och Pio (2013) påpekar att stigma och stigmatisering handlar om att separera olika grupper från varandra och på så sätt påvisa skillnader. Den äldre mannen stigmatiserade Ismail och hans kompisar som en grupp, där han påpekade att invandrare lever på bidrag och inte arbetar. Att inte arbeta och leva på bidrag från staten, är en generell och stereotypisk bild på hur en invandrare är.

Samtliga respondenter menar att denna bild av invandrare är något som majoriteten av samhället har.

En respondent förklarar att även hennes 7 åriga son, som är född i Sverige kan utsättas för stigma. Respondenten berättar om en händelse som inträffade när hon var på väg till skolan med sin son.

[…] på väg till skolan var det några pensionärer vid gatan. En av dem hade en stor hund med sig. Min son är rädd för hundar och när han såg hunden, så sprang han över på trottoaren på andra sidan av gatan. Mannen som hade hunden, skrek att mitt barn skulle gå hem till sitt hemland. […] Det som var chockerande, var att de andra som stod bredvid mannen, inte sa någonting. De tittade bara på hur han verbalt misshandlade mig och min son […] det var inte bara mig som mannen såg som invandrare, även min son var invandrare. Det var jättejobbigt, jag kände mig inte som en riktig människa då (Nermin).

Med utgångspunkt i Nermins berättelse kan vi se hur gruppstigmat påverkade inte bara Nermin utan även hennes son. Att individer drabbas av gruppstigma från generation till generation är enligt Goffman (2014) ett vanligt förekommande fenomen. Stigmatiserade individer kan uppleva att de inte tillhör i sina städer, det är även svårt för individerna att hitta gemenskap och känna sig som riktiga människor (Sadeghi, 2016). En tolkning av Nermins berättelse är att, Nermin saknar tillhörighet i den beskrivna situationen. Nermin påpekar att, ingen av de som bevittnade händelsen, sa emot eller försvarade Nermin och hennes son. Utifrån empirin kan vi konstatera att Nermin saknar en gemenskap, vilket kan vara anledning till att Nermin inte känner sig som en riktigt människa. Att inte känna sig som en människa, har flera studier visat vara en konsekvens av stigmatisering (Kadianaki 2013; Sadeghi 2016; Bursell 2012).

Samtliga respondenter känner oro och rädsla, eftersom de saknar tillhörighet till det svenska samhället. Flera respondenter har, vid olika tillfällen, fått nedvärderande “blickar”, de har blivit utpekade och har fått höra att de ska återvända till sina hemländer. Respondenterna har även fått höra att de inte passar in i Sverige, då deras etnicitet och kultur skiljer sig från det svenska. Respondenterna uttrycker oro för, och tror att det svenska samhället aldrig kan acceptera deras olikheter. Respondenterna yttrar även oro för sina barn, och tror att deras barn kommer att alltid ses som ”invandrare”, även om barnen är födda i Sverige.

Samtidigt berättade några av respondenterna om olika situationer där de mött normtillhörande individer som har varit trevliga mot respondenterna oberoende av respondenternas etnicitet eller utseende. Exempelvis Sumeya, hon berättar att det var ramadan, det vill säga fasta period inom islam. Det var lunchtid och personalen skulle äta mat, eftersom Sumeya fastade skulle hon inte äta mat då. En av hennes kollegor ifrågasatte hennes fastande på ett nedvärderande vis och sa ” […] Varför håller du på med den dära skiten?” Vid sidan om Sumeya och kollegan som ställde frågan stod det en annan kollega. Han som stod upp för Sumeya och berättade varför vissa individer fastar, han förklarade även att det är religionsfrihet i Sverige och att vi ska respektera allas individualitet.

19

Det finns både för- och nackdelar med att vara en flykting, upplever samtliga respondenter. Fördelarna är bland annat, möjligheten till att starta ett nytt liv utan rädsla och förföljelse. En fördel är även, att flyktingen har rätt till olika förmåner och bidrag, samt att de och deras barn får möjlighet att gå till skolan. Respondenternas upplevelse kan jämföras med Baranik, Hurst och Eby (2018), som skriver att flyktingskap kan medföra för- och nackdelar för flyktingen. Utifrån våra tolkningar innebär dock dessa möjligheter även en psykologisk börda för respondenterna. Detta då kategorin flykting, betraktas kollektivt som bidragstagare, fattiga individer som utnyttjar samhällets resurser.

Karaktärsstigma

Den tredje typen av stigma som vi kunde uppmärksamma är karaktärsstigma. Goffman (2014) skriver att karaktärsstigma handlar om ett osynligt stigma, individens karaktär. Det osynliga stigmat går till skillnad från det synliga, det vill säga från det fysiska stigmat att dölja. Då stigmat inte kan döljas måste personen med det synliga stigmat kunna lära sig att leva med, samt hantera fördomar som kan uppstå i olika situationer på grund av stigmat. Dessa situationer kallar Goffman (2014) för misskrediterande. Det osynliga stigmat kan som sagt döljas från allmänheten, dock kan stigmat under vardagliga interaktioner avslöjas och i vissa fall bli plågsamma. Dessa situationer benämns av Goffman (2014) som misskreditabla. Exempel på karaktärsstigma är brottslighet, sexualitet, missbrukare, arbetslöshet mm. Samtliga respondenters berättelser tyder på att de har varit misskrediterade, just på grund av att deras stigma var tydligt känd eller synlig. En av våra respondenter har dock både synligt och osynligt stigma.

[…] jag har inte berättad för mina kollegor att jag är homosexuell och kommer aldrig att göra det. Jag vet av erfarenhet att om mina kollegor får veta om min sexuella läggning, så kommer de att prata bakom ryggen på mig. De kommer att säga den där afrikanen är homosexuell. Jag har valt att inte säga det, för varför ska jag utsätta mig för utfrysningar och bli annorlunda bemött och behandlat igen? (John)

Med grund i empirin kan vi konstatera att John är drabbad av karaktärsstigma som har sin grund i Johns sexuella läggning. John berättar att han är rädd och orolig för att bli utfryst och annorlunda behandlad om kollegorna får kännedom om hans karaktärsstigma. Därför har John valt att inte avslöja sitt osynliga stigma. Vidare berättar John att de “missnöjda och

nedvärderande blickarna” som han får av personer, på grund av hans härkomst är tillräckligt jobbiga. Han vill inte utsättas för mer utfrysningar på grund av sin sexualitet också. Detta kan vi tolka som att John är orolig för allmänhetens föreställningar om hans dolda stigma, vilket kan styrkas med Goffmans (2014) beskrivning om att de misskreditabla oroar sig för vilka uppfattningar de ”normala” har om det dolda stigmat.

Med utgångspunkt i vår analys kan vi konstatera, att John är en social person, som har lätt att knyta kontakt med andra, han har ett ganska stort socialt nätverk. John är dock även rädd att avslöja sin sexuella läggning till vänner som kommer från samma land som John. Detta på grund av hans tidigare negativa upplevelser i hemlandet. John upplever stark rädsla och ångest i vardagliga interaktioner, då han tror att hans dolda stigma kan avslöjas och därmed resultera i att han blir utfryst igen.

20

Hantering av stigma

Enligt Goffman (2014) är det naturligt att en stigmatiserad individ på ett omedvetet eller medvetet vis börjar hantera sitt stigma på ett särskilt sätt. Det finns olika hanteringssätt för stigmat, hur en individ väljer att hantera sitt specifika stigma är personligt från person till person. Goffman (2014) skriver om olika hanteringsstrategier som individer kan använda sig av, dessa strategier är passering, skylning och de egna. Med utgångspunkt i vår analys har vi uppmärksammat både likheter och skillnader i våra respondenters sätt att hantera sitt stigma.

De egna

En individ som är stigmatiserad har en tendens att isolera sig från samhället och sig själv, det vill säga individen vill gärna ta avstånd från andra individer som inte har samma stigma som individen själv besitter. Individen kan dock söka tröst hos “de egna” eller “de visa”. De egna kallas de personer som har samma stigma som den stigmatiserade individen. I sällskap med de egna känner individen sig tillhörig och förstådd, det är lättare att komma in i gruppen och inte känna sig utanför. I grupp med de egna är den stigmatiserade individen oberörd av sitt stigma, då stigmat räknas som norm i kontexten. De visa är individer som tillhör normen i samhället, dock som står på den stigmatiserade individens sida (Goffman 2014).

Söka stöd och tröst hos de egna är en hanteringsstrategi som samtliga respondenter har visat sig att använda. Respondenterna har uttryckt att de i grupper med individer som delar samma stigma som de känner sig bäst. De sticker inte ut och kan prata fritt och vara sig själva utan att behöva oroa sig för vad de andra i gruppen kan tycka om dem. Respondenterna påpekar att de i dessa grupper känner sig normala. När respondenterna har haft en jobbig dag, eller blivit bemött eller behandlat på ett orätt vis på grund av deras stigma, brukar de prata med “de egna”. De egna förstår respondenternas känslor och kan föreställa sig vad respondenterna går igenom. Denna upplevelse kan kopplas med Goffmans (2014) förklaring om att

stigmatiserade individer brukar få en typ av förståelse i gruppen med de egna som de inte kan få i någon annan grupp.

Anissa som är en av våra respondenter och som har upplevt både fysiskt och tribalt stigma berättar, att hon helst umgås med familjen och två nära vänner när hon inte jobbar. Anissa berättar vidare, att vännerna som hon umgås med nu, är samma vänner som hon fick under hennes första tid i Sverige. Dessa två vänner har enligt Anissa, samma stigma som hon, därav är det lätt och bekvämt att umgås med dem. Anissa berättar hur livet som en stigmatiserad individ var, innan hon skaffade sig kompisar. Anissa minns hur svårt det var att vara själv och inte ha någon att prata med om de elaka kommentarer och nedvärderande blickar som hon brukade få på grund av sitt stigma. De elaka kommentarerna brukade oftast vara kopplade till Anissas hudfärg och etnicitet.

I dagens läge har Anissa lärt sig att undvika situationer där hon löper högre risk att bli bemött och behandlat på ett annorlunda vis på grund av sitt stigma. När Anissa umgås med sin familj och nära vänner brukar de prata om deras enskilda upplevelser samt hur det är att bo i

Sverige. Anissa uppger att deras dåliga upplevelser under första tiden i Sverige har resulterat i att de inte längre strävar efter att umgås med individer som inte besitter samma stigma som dem, de vill säga individer utanför deras umgängeskrets. Anissas förklaring till varför hon inte strävar efter nya bekantskaper kan vi jämföra med Goffmans (2014) förklaring om att