Mäns våld mot kvinnor i nära relationer

MÄNS VÅLD

MOT KVINNOR

I NÄRA RELATIONER

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett allvarligt samhällsproblem à Svåra

konsekvenser för berörda och omgivning à Insatser har utvecklats för att stoppa

FORSKNING

I KORTHET

2 FORTE

SAMMANFATTNING

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är

ett allvarligt samhällsproblem. Det är svårt

att uppskatta dess rätta omfattning. Däre­

mot är det enklare att se de svåra konse­

kvenser det får för de direkt berörda och

deras närmaste omgivning. För den utsatta

kvinnan och barnet blir följderna mycket

allvarliga. Från att ha sökt en övergripande

orsak till våldets uppkomst, har mer kom­

plexa förståelseramar utvecklats, där våldet

beskrivs som något som uppstår i samspel

mellan olika faktorer i samhället, närmiljön,

relationen och individen. Våld i nära relation

är inte en isolerad händelse som befinner sig

i ett socialt vakuum. Även om det inte finns

vittnen närvarande när det sker, äger våldet

rum i ett specifikt sammanhang där familj,

släkt och vänskapsrelationer formar ett soci­

alt nätverk. Vi kan förvänta oss att det socia­

la nätverket besvarar våldet på något sätt.

Att utforma samhällsinsatser som samverkar

med de gynnsamma krafterna i nätverket är

ett angeläget utvecklingsområde.

Olika insatser har utformats för att stoppa

våldet och stödja dess offer. De har utvärde­

rats, inte sällan med metoder av lägre kva­

litet. Utvärderingarna visar lovande resultat

för vissa av insatserna för barnen. Det finns

också anledning att vara svagt optimistisk

när det gäller vissa insatser för kvinnorna

och männen. När det gäller barn som upple­

ver våld i hemmet finns det flera angelägna

utvecklingsområden, såsom barn och ungas

egna responser på sin våldsutsatthet.

Forte är ett forskningsråd som finansierar och ini-tierar forskning för att stödja människors arbetsliv, hälsa och välfärd.

Forskning i korthet är en serie publikationer från Forte som kort beskriver kunskapsläget på ett samhälls­ relevant område. Varje publikation i serien tas fram av en grupp forskare och samhällsföreträdare och granskas av minst en utomstående forskare. Titel: Mäns våld mot kvinnor i nära relationer

Författare: Margareta Hydén, professor i socialt arbete vid Linköpings universitet, leg. psykoterapeut, gästpro­ fessor i kriminologi vid The University of Manchester, UK

Carolina Överlien, docent i socialt arbete, Stockholms universitet

Christina Ericson, utvecklingsledare, Länsstyrelsen i Stockholm

Mats Wiman, leg. psykolog, leg. psykoterapeut, Mans­ centrum, Stockholm

Marit Grönberg Eskel, handläggare, Sveriges Kommu­ ner och Landsting

Vetenskaplig granskare: Tine Jensen, professor i psy­ kologi, Universitetet i Oslo

Projektledare: Thomas Jacobsson, Forskningssekrete­ rare, Forte

Ladda ner den här publikationen, inklusive referens­ lista, från:

www.forte.se/publikation/fk­vald Forskning i korthet

ISSN 2001­4287 Nr 7/2016

Tryck: Tryckeri AB Orion, 2016

Har du frågor eller synpunkter på den här produkten? Ring oss på 08­775 40 70 eller mejla på forte@forte.se Utgiven av Forte, Box 894, 101 37 Stockholm

1. Inledning

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer är ett globalt sam-hälls- och folkhälsoproblem med allvarliga konsekvenser. Att mäns våld mot kvinnor ska upphöra är ett prioriterat område inom jämställdhetspolitiken (Prop. 2005/06:155). Området har varit föremål för en rad statliga utredningar och initiativ, bland annat har ett nationellt kunskapscen-trum inrättats (SOU 2004:117) och nationella handlings-planer tagits fram (SOU 2002:71, SOU 2015:55), Socialsty-relsen har också utfärdat allmänna råd (SOSFS 2014:4). Våld i samkönade relationer och kvinnors våld mot män är växande kunskapsområden, men forskningen är fortfarande begränsad. Vad som orsakar våldet i heterosexuella nära relationer, vilka konsekvenser det får, vilka insatser som är effektiva för att stödja offren och för att få våldet att upp-höra har utgjort de centrala frågorna i forskningsfältet.

2. Definitioner

I The Declaration on the Elimination of Violence Against

Wo-men, som antogs av FN: s generalförsamling 1993, definieras

våld mot kvinnor i nära relationer som ”varje genusrelaterad våldshandling som resulterar i, eller sannolikt kommer att resultera i, fysisk, sexuell eller psykisk skada eller sådant lidande för kvinnor, inklusive hot om sådana handlingar, tvång eller godtyckligt frihetsberövande, vare sig det sker offentligt eller privat”. Definitionen fångar ett brett spektra. Begreppet ”våld” kan inkludera en eller flera vålds-former, omfatta såväl ett direkt som ett mer latent våld, variera i allvarlighetsgrad och avse enstaka våldshändelser eller upprepat våld under längre tidsperioder.

Den amerikanske sociologen Michael P. Johnson (2008) har fört fram tesen att mäns våld mot kvinnor i nära rela-tion kan anta så olika former att det finns anledning att tala om olika fenomen. I fall av nära-relations-terrorism (inti-mate terrorism) anser sig en av parterna, oftast mannen, ha rätt att utöva makt och kontroll över den andra med alla till buds stående medel, inklusive att bruka våld (se även Pence & Paymar 1993), medan situationsbetingat parrelationsvåld (situational couple violence) är en följd av en eskalerande konflikt (se även Gelles, 1974; Straus et al. 1980; Straus & Smith, 1990) och kan förekomma även mellan makar som lever relativt jämställt. Representanter för kvinnojours-rörelsen möter oftare kvinnor utsatta för nära-relations-terrorism än familjerådgivare och psykoterapeuter. Dessa möter främst män och kvinnor som är utövare och offer för situationsbetingat våld. Skillnaden mellan de två formerna klargörs inte alltid, vilket kan leda till onödiga konflikter, menar Johnson (2008).

3. Omfattning

Något entydigt svar på frågan om i vilken omfattning kvinnor utsätts för våld i nära relationer kan forskningen inte ge. Variation i metodologi och vad det är för typ av våld som studeras skiljer sig åt och tydliggörs inte alltid, varför resultaten i de olika studierna är svåra att jämföra.

Under 2015 anmäldes omkring 17 000 misshandelsbrott i Sverige där gärningspersonen var i nära relation med offret. I de årliga nationella trygghetsundersökningar (NTU) som genomförs av Brottsförebyggande rådet (Brå) för att komplettera den bild av brottsligheten som fås genom den officiella kriminalstatistiken, tillfrågas ett större antal slumpmässigt utvalda personer om de utsatts för våld i nära relationer. Brå (2009) fann att 1,2 procent av kvinnorna utsatts för våld det senaste året. Några år senare fann Brå (2014) att 7 procent av kvinnorna blivit utsatta för våld under det senaste året och att 25 procent av kvinnorna hade varit utsatta för våld i nära relation någon gång i livet. I en undersökning genomförd i Västra Götaland, fann Nybergh et al. (2013) att 8,6 procent av kvinnorna blivit utsatta för våld i sina nära relationer. I ytterligare en undersökning i Västra Götaland fann Hedtjärn et al. (2009) att en femtedel av mammorna till barn inom Barn-och ungdomspsykiatrin hade utsatts för våld. Slutligen fann Nationellt Centrum för Kvinnofrid (NCK) att 14 procent av kvinnorna någon gång i sitt vuxna liv blivit utsatta för våld i en nära relation (NCK 2014).

Den första större amerikanska studien om våld i nära relationer som byggde på ett randomiserat urval av 2000 familjer, redovisade att kvinnor och män brukade våld i nära relationer i lika hög utsträckning (Straus et al. 1980). Resultatet ledde till en debatt som fortfarande pågår och får förnyad aktualitet när någon ny studie visar att även män är utsatta för våld i nära relationer (Archer 2002; Straus 2011; Barber 2008; Henning & Feder 2004; Drijber et al. 2013). Brå (2009) fann att 0,3 procent av männen utsatts för våld det senaste året. Några år senare fann man att 7 procent av såväl männen som kvinnorna blivit utsatta för våld under det senaste året, samt att 17 procent av män-nen hade varit utsatta för våld i nära relation någon gång i livet (Brå 2014). I en undersökning genomförd i Västra Götaland, fann Nybergh et al. (2013) att 6,8 procent av männen blivit utsatta för våld i sina nära relationer. NCK (2014) fann att 5 procent av männen någon gång i sitt vuxna liv blivit utsatta för våld i en nära relation. Männen hade dock varit utsatta för lindrigare våld än kvinnorna och inte behövt söka vård lika ofta.

I den första och hittills enda svenska studien om våld i samkönade relationer tillfrågades 2 013 medlemmar i Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och trans-personers rättigheter (RFSL), uppgav en fjärdedel att de hade upplevt någon form av psykologiskt, sexuellt och eller fysiskt våld i en nära relation. Av dem som uppgav våld i en

4 FORTE nuvarande relation var 33 procent kvinnor och 46 procent

män. Endast 6 procent hade gjort en polisanmälan och yt-terst få hade sökt hjälp och stöd från en ideell eller profes-sionell organisation för brottsoffer (Holmberg et al. 2005).

4. Orsaker

Kunskap om våldets orsaker är av grundläggande bety-delse för att kunna utveckla framgångsrika insatser för att bekämpa våldet. Under de 40 år som våld mot kvinnor i nära relationer varit föremål för politisk diskussion och forskning, har frågan om vilken teoretisk ram som bäst kan förklara dess orsak varit omstridd.

Under denna period har det feministiska

könsmaktsper-spektivet förts fram i Sverige. Det utgår ifrån hypotesen att

män som grupp är överordnade kvinnor som grupp, och att mäns våld mot kvinnor på ett strukturellt plan kan ses som ett uttryck för detta maktförhållande (Lundgren et al. 2001, s.15). Begreppet nämndes första gången i Kvin-novåldskommissionens betänkande (SOU 1995:60, s. 101) och speglade framväxten av en feministisk våldsforskning i Sverige. I senare direktiv till uppföljningen av arbetet inom kvinnofridsområdet, uttalades det explicit att arbetet skulle ske ur ett könsmaktsperspektiv (Kommittédirektiv 2003: 112; SOU 2004:121). Strukturella förklaringsmodeller till våld i nära relation har även förts fram i internationell litteratur (Dobash & Dobash 1979; Walker 1979; Yllö & Bograd 1988, Daly 1979; Hester et al. 1996; Abrar et al. 2000 Aghtaie & Gangoli 2014). De har blivit kritiserade för att utgå ifrån intervjuer med våldsutsatta kvinnor som tvingats ta sin tillflykt till skyddat boende, något som begränsar generaliserbarheten av resultaten (Dutton 1994; Straus & Gelles 1999) och för att vara mer grundade i ideologi än i vetenskap (Dutton & Corvo 2006; Dutton & Nicholls 2005; Gelles & Straus 1988; Archer 2002; Stith et al. 2011; O’Leary et al. 2007).

En rad förklaringar har förts fram från andra teoretiska utgångspunkter. Våldet har beskrivits som ett inlärt beteende (O’Leary 1988) som överförs från generation till genera-tion (Kalmuss 1984; Stith et al. 2000), som uttryck för

personlighetsstörning, bristande impulskontroll (Dutton 1997), missbruk (Kaufman Kantor & Straus 1987), hög konfliktnivå

inom parrelationen (Jewkes 2002), eller som orsakat av en

social acceptans för våld och brist på jämställhet i samhället

(Gelles & Straus 1988).

Idag är det få som hävdar att våldet har en enda orsak och mer komplexa förståelseramar har utvecklats. En sådan är den socio-ekologiska modellen som är baserad på den brittiska epidemiologen Lori Heises (1998) arbete och har förts fram av Världshälsoorganisationen. Modellen (fig. 1) beskriver våld i nära relation som något som uppstår i

sam-spel mellan olika faktorer i samhället, närmiljön, relationen

och individen (Dahlberg & Krug 2002).

På samhällsnivån återfinns sådant som normer som anger ideal för hur en man och en kvinna bör vara och

graden av jämställdhet mellan könen. Med närmiljö avses det närmaste grannskapet och det sociala nätverket. På relationsnivå återfinns konfliktlösningsmönster och mak-tordningar inom familjen. På individnivå återfinns sådant som stabil eller instabil personlighet, alkohol och drogbruk.

De amerikanska psykologerna Bell och Naugle (2008) har argumenterat för att orsaker till våld i nära relation måste förstås i sitt psykosociala sammanhang. De har fört fram en modell som integrerar en rad olika faktorer (fig. 2).

Att tillgripa våld kan ses som en individuell lösning på en individuellt definierad situation, men kvinnans och omgivningens respons har betydelse för om våldet kommer att upprepas. Om mannen genom att bruka våld reducerar sin egen stress, får kvinnan att foga sig i hans vilja och får omgivningens godkännande, är det sannolikt att han återupprepar sitt handlande. Om omgivningen däremot fördömer hans handlande, polisen ingriper och kvinnan inte fogar sig, är det inte lika sannolikt att våldet upprepas. Hedersrelaterat våld utgör ett exempel på en process där det omgivande sociala nätverket går samman och bidrar till våldet (Mojab och Abdo 2004). Omgivningens respons på våld kan därför vara en starkt bidragande orsak till att våldet upprepas. Studier om omgivningens respons på våld är ett nyetablerat internationellt forskningsområde (se exempelvis Hydén et al. 2016; Boonzaier & Gordon; 2015; Wade, 2014; Hydén 2015; Sandberg, 2016; Gottzén, 2013; Överlien & Hydén 2009).

5. Våldets konsekven­

ser

5.1 Konsekvenser för kvinnan

Att våldet medför allvarliga konsekvenser för kvinnans hälsa och livskvalitet är väl belagda inom forskningen (se exempelvis Campbell 2002; Tolman & Rosen, 2001; Coker et al. 2000; Krug et al. 2002; WHO 2005; WHO 2013). Re-dan 1984 introducerade den amerikanska psykologen Le-nore Walker begreppet Battered Women Syndrome (BWS) som en sammanfattande beskrivning av de psykosociala

Samhälle

Närmiljö

Relationer

Individ

Figur 1 Socio-ekologisk modell för att förstå våldets orsaker (anpassad och översatt från Dahlberg och Krug 2002).

konsekvenserna av att leva i en relation med upprepat våld. BWS utgör en underkategori till Posttraumatiskt

Stressyn-drom (PTSD) och beskriver symptom som kognitiv svikt,

depression och ångest (Walker 1979; 1984).

I en systematisk kunskapsöversikt byggd på ett stort antal studier, genomförd av WHO (2013), delas våldets konsekvenser för kvinnans hälsa in i tre kategorier:

kropps-ligt trauma, såsom skelettskador och skador på kroppens

mjukdelar; psykologiskt trauma/stress, som PTSD, depres-sion och självmordsbenägenhet och rädsla och bristande

kontroll över det egna livet, som svårigheter att skydda sig

vid sexuella kontakter och hälsorisker i samband med graviditet. På sikt kan dessa hälsokonsekvenser leda till bestående funktionsnedsättningar, eller leda till döden i form av mord eller självmord (ibid. s. 8).

Flera studier visar att våld under graviditeten leder till skador för mödrar och barn. I en svensk studie (Stenson et al. 2001) redovisas att 2,8 procent av 1038 gravida kvinnor varit utsatta för fysiskt våld året innan och under tiden de var gravida. Våld ökar risken för komplikationer under graviditet och förlossning (Boy & Salihu 2004), samt har en negativ påverkan för det nyfödda barnet och för de barn som redan finns i familjen (Valente 2000; Shay-Zapien & Bullock 2010).

I likhet med vuxna som utsätts för våld i nära relatio-ner, rapporterar ungdomar utsatta för våld sämre fysisk, psykisk och sexuell hälsa. Flickorna i synnerhet visar starka negativa emotionella reaktioner (Barter et al, 2009; Ackard et al. 2007). I den Europeiska studien Safeguarding Teenage

Intimate Relationships, undersökte Hellevik och Överlien

(kommande) norska ungdomars (14-18 år) erfarenheter av våld i nära relationer. Studien visar att få ungdomar

kom-mer till vuxna och berättar om våldet, men många uttrycker en önskan och behov av vuxnas involvering (Hellevik et al. 2015).

Män som utsätts för våld uppvisar i likhet med kvin-nor allvarlig ohälsa, som depression och andra psykiska problem (Drijber et al. 2013; Romito & Grassi 2007; Ansara & Hindin 2011; Coker et al 2000; 2002).

5.2 Konsekvenser för mannen

Konsekvenserna för mannens hälsa och livskvalitet av att utöva våld i nära relation är sparsamt belagda. I en svensk utvärdering av behandling för våldsutövande män under-söktes den självupplevda hälsan innan behandling. De män som ingick i studien hade själva sökt hjälp, varför man inte kan utgå ifrån att de utgör ett representativt urval. Männen skattade sin psykiska hälsa markant sämre än vad tidigare forskning visat att en normalgrupp svenska män gör. Häl-san låg på ungefär samma nivå som för en grupp manliga patienter med neuros-, borderline- och psykosdiagnoser och tungt missbruk (Socialstyrelsen 2010). I en norsk stu-die av Alternativ till Våld (ATV) behandlingsprogram visa-de visa-det sig att sju av tio män uppfyllvisa-de kriterierna för minst en diagnos. Depression, antisocial personlighetsstörning och alkoholproblem var de diagnoser som förekom mest. Fyra av tio män hade olika grad av förhöjd risk för suicid och för en av tio var risken av allvarlig karaktär (Askeland et al. 2012). I en svensk studie redovisas förhöjd suicidrisk för män som är våldsamma (Dufort et al. 2015). Det är dock inte självklart att dessa hälsoproblem ska tolkas som konse-kvenser av att bruka våld, utan om de snarare är bidragande orsaker till mannens våldsbruk.

Svensk forskning har visat att även män som tydligt

om-TARGET BEHAVIOR

Physical Violence Perpetration

MOTIVATING FACTORS Drug/Alcohol use Emotional Distress Physical Distress Relationship Satisfaction DISCRIMINATIVE STIMULI Presence of Partner Presence/Absence of Others Precence/Absence of Children Location Availability of Weapons CONSEQUENCES Reduce Distress Escape/Avoid Argument Partner Compliance Praise from Others Partner Leaves Relationship

Police Involvement

VERBAL RULES

Beliefs about Violence Beliefs about Relationships

Beliefs about Women

Beliefs about Non-Violent Conflict Resolution Strategies Alcohol/Drug Expectancy Beliefs

BEHAVIORAL REPERTOIRE

Coping Skills Problem-Solving Skills Emotion Regulation Skills Communication/Conflict Resolution Skills

Anger Management Skills

ANTECEDENTS Proximal PartnerRequest/ Demands Interpersonal Conflict Current/Recent Stressors Distal/Static Childhood Abuse Psychopathy Demographic Features Attachement Style Relationship Characteristics Genetic Background

6 FORTE fattar ideal om jämställdhet kan utöva våld mot sin partner.

Männen upplever starka skamkänslor och förväntar sig ett fördömande från sitt sociala nätverk. Under förutsättning att de tar ansvar för sitt våld och tar avstånd från det, möter de dock inte det förväntade fördömandet (Gottzén 2013).

5.3 Konsekvenser för barnen

Våld mot barns omsorgspersoner har en stor potential att allvarligt skada barnet, på kort, såväl som på lång sikt. Barnens sätt att reagera beror bland annat på deras ålder och utveckling, deras egen sårbarhet och eventuellt tidigare traumatiska erfarenheter (Aakvaag et al, 2016; Cum-mings et al. 2007; Osofsky, 2003). De löper en ökad risk att utveckla somatiska, psykologiska, beteendemässiga och kognitiva svårigheter, såsom ångest, oro, depression, låg självkänsla, och självskadebeteende (se exempelvis Artz et al. 2014; Överlien, 2010; Chan & Yeung, 2009, Holt et al 2008; Wolfe et al. 2003; Hultmann & Broberg 2016).

Studier visar också att barn och unga som upplevt våld i hemmet utgör en riskgrupp för att utveckla posttrauma-tiskt stressyndrom (Conner et al. 2014; Griffing et al. 2006). Dessa svårigheter kan komplicera barns vardag på en rad olika sätt, i skolan, på fritiden och i kamratrelationer (Er-iksson et al., 2013; Almqvist & Broberg, 2004). De yngsta barnen utgör en speciellt sårbar grupp. De är beroende av sina omsorgspersoner för sin överlevnad, har svårare att distansera sig från våldet och svårare att sätta ord på vad de upplever (Överlien, 2010). Beroende på ålder, utveckling, relation till våldsutövaren och våldets allvarlighetsgrad, kan barnen utveckla olika strategier för att undvika våldet och få vardagslivet att fungera (Överlien, 2012; Överlien & Hydén, 2009; Mullender et al., 2002).

6. Insatser

6.1 Insatser riktade till kvinnor

De insatser som utvecklats syftar till att ge kvinnan skydd och stöd eller behandling för sina psykiska skador. Indirekt syftar insatserna till att förhindra att våldet upprepas.

Det är kommunen som har det yttersta ansvaret för att ge stöd och hjälp till våldsutsatta vuxna och barn, samt till barn som upplevt våld. Olika insatser har utvecklats som stödsamtal i grupp och skyddat boende (Rivas et al. 2015; SOU 2006:65; SKL 2016). Kvinnorna kan även vända sig till någon av de cirka 180 kvinnojourer som drivs ideellt eller till någon av landets 89 brottsofferjourer.

Polisen kan erbjuda våldsutsatta kvinnor olika grader av skydd. Sedan 2006 ansvarar Rättsmedicinalverket för att dokumentera offrets skador och utfärda rättsintyg (Lag 2005:225). Rättsintyget är en viktig del av förundersök-ningen.

Lagen om besöksförbud infördes år 1988 för att ge ett bättre skydd för människor som förföljs och trakasseras - främst kvinnor som utsatts for misshandel och andra övergrepp av närstående män. Ett

besöksförbud/kontakt-förbud innebär att en person inte får besöka eller på annat satt aktivt ta kontakt med den som skyddas. En utvärdering visar att var tredje förbudsperson blir skäligen misstänkt för överträdelse (Brå 2015).

Många kvinnor är kvar i våldsamma relationer under längre tid, men det finns dock studier som visar att det är möjligt att lämna mannen om kvinnan får stöd under upp-brottsprocessen (Anderson & Saunders 2003; Anderson et al. 2003; Anderson 2007).

År 2011 genomfördes den första större svenska studien om effekten av insatser för våldsutsatta kvinnor. Den syftade till att undersöka förändringar i psykosocial hälsa och våldsutsatthet och omfattade 353 kvinnor från fyra olika kommunbaserade verksamheter och 20 ideella kvinnojour-er. 206 våldsutsatta kvinnor som rekryterades via annons i dagspress var jämförelsegrupp. Vid ett-års uppföljningen rapporterade kvinnor i båda grupperna små till måttliga förbättringar avseende psykisk hälsa och psykosocial funk-tion. Eftersom förbättringen i psykisk hälsa var relativt liten för gruppen som fick insatser, samt att även grup-pen som inte fick insatser förbättrade sin psykiska hälsa, konstaterade forskarna att det inte gick att belägga effekten av insatserna. Kvinnorna var dock i hög grad nöjda med de stödinsatser de erhållit. Sammantaget visade studien att de kvinnor som varit utsatta för ett omfattande våld, hade sämre psykosocial hälsa än normalbefolkningen, samt att deras behov av vård och stöd var stort (Karolinska Institu-tet/FORUM 2011).

En svensk kunskapsöversikt omfattande 26 artiklar om behandlingsinsatser (Antilla et al. 2006) visade att

Cognitive Trauma Therapy for Battered Women (Kubany et

al. 2004) som utvecklats för kvinnor med diagnosen PTSD medförde en viss förbättring. Programmet The Domestic

Violence Focused Couples Treatment (Stith et al. 2011), där

en kombination av enskilda samtal och parsamtal i grupp tillämpades, medförde även det en viss förbättring (Antilla et al. 2006, s.10).

Flera systematiska kunskapsöversikter (O’Doherty et al. 2014; Nelson et al. 2012; Moyer 2013) har sammanställts för att undersöka om screening inom hälso- och sjukvården leder till förbättrad hälsa och förhindrar att våldet uppre-pas. Slutsatsen var att screening kan vara verksamt för att identifiera våld, men måste kombineras med insatser för att uppnå förbättrad hälsa. The U.S. Preventive Services Task Force rekommenderar screening för våld av kvinnor i fertil ålder och i förekommande fall till hänvisning till hjälpin-satser (Moyer 2013).

6.2 Insatser riktade till män

Insatserna syftar till att få männen att upphöra med alla former av våldsamt beteende.

Det finns ett trettiotal manscentrum/kriscentrum för män i olika delar av landet, som antingen kan vara fristående eller bedrivas i kommunal regi. Män som söker hjälp för våldsamhet och aggressivitet utgör en av de största klientgrupperna. Behandlingsarbetet grundas i en

helhets-syn på våld, där olika faktorer och perspektiv vägs in och sker oftast i form av gruppbehandling. Varje behandlings-session fokuserar på våldet och sätt att hantera ilska och potentiella risksituationer. Behandlingen ger också kunskap om relationer och om relationsmönster som är kopplade till konflikter och våld. Kriterierna för att ha kommit tillrätta med sitt våldsamma beteende kan sammanfattas i: 1) att fullt ut erkänna för sig själv och ta ansvar för sitt våld-samma beteende, 2) hysa större tilltro till sin förmåga att hantera kritiska situationer, 3) ökad medvetenhet om risk-faktorer, risksituationer och risktillstånd och 4) utvecklande av strategier för att hantera ilska och potentiella risksitua-tioner (Eliasson 2000; Manscentrum i Stockholm 2016). Det svenska programmet Utväg och den norska modellen Alternativ til Vold arbetar efter liknande principer.

Den första svenska utvärderingen av behandling omfat-tade verksamheter på åtta platser i landet och tre behand-lingstyper: alternativ till våld, utväg och manscentrum/ kriscentrum. 198 män besvarade ett självskattningsformulär när de påbörjade behandlingen och i en ett-årsuppföljning deltog 140 män. Utvärderingen visade att många av män-nen hade minskat sitt våld och även förbättrat sin psy-kiska hälsa och minskat sitt alkohol- och narkotikabruk (Socialstyrelsen 2010). Resultatet är lovande, men ska tolkas med viss försiktighet eftersom studien grundas på männens egna uppgifter om positiv förändring och inte inkluderar någon kontroll- eller jämförelsegrupp.

I Sverige använder kriminalvården det manualbaserade programmet Integrated Domestic Abuse Program (IDAP). Programmet har utvärderats. Det kunde dock inte påvisas någon statistiskt säkerställd skillnad i återfallsrisk i våld mellan behandlingsgrupp och jämförelsegrupp (Kriminal-vården, 2011).

I en amerikansk systematisk kunskapsöversikt (Eckhardt et al. 2013) ingick tjugo behandlingsprogram som benämn-des traditionella och tio som alternativa behandlingsformer. De traditionella behandlingarna utgick ifrån feministiska förklaringar om att mäns våld mot kvinnor är ett struktu-rellt fenomen och syftade till att tydliggöra den patriarkala maktordningen, de manliga privilegierna och de misogyna attityderna i samhället. Jämställdhet och männens ansvars-tagande för våldet förespråkades. Vissa av de traditionella programmen innehöll även inslag av kognitiv beteendete-rapi, grundade i en förståelse av att olika former av kogni-tiva störningar, oförmåga att reglera känslor, samt bristande förmåga att leva i nära relationer, kan utgöra orsaker till våld. (Eckardt et al. 2013:198). En grupp av de alterna-tiva behandlingsformerna syftade till att höja mannens motivation till förändring genom att tillämpa principerna för motivationshöjande behandling (Alexander et al. 2010; Scott et al. 2011). Andra alternativa behandlingar innehöll olika former av parterapi (Stith et al. 2004). Eckardt et al. (2013) fann att det inte fanns någon klar evidens för att någon av de traditionella behandlingsformerna skulle vara verksam. Däremot ansåg forskarna att det fanns anledning att vara försiktigt optimistisk när det gällde de alternativa

behandlingar som adresserade mannens motivation och beredskap för förändring, samt de behandlingar som vände sig till paret.

Flera undersökningar har visat att det är svårt att förut-säga framtida våldsutövning. Nicholls et al. (2013) fann få studier som utvärderade instrument för att bedöma risk för våldsamt beteende och kunde inte dra några slutsatser som var entydiga nog för att rekommendera ett visst instrument. En utvärdering av det inom den svenska polisen använda instrumentet SARA: SV gav liknande resultat. Antalet kor-rekta förutsägelser blev endast 7 av 50 (Svalin et al. 2014).

6.3 Insatser riktade till barnen

Insatserna syftar till att ge barnen skydd och stöd. Social-tjänsten har det yttersta ansvaret för att de får det stöd och den hjälp de behöver. Enligt gällande lag är barnen som bevittnar våld mot sina omsorgspersoner brottsoffer, utan att vara målsägande. Det innebär att de har rätt till stöd och ersättning från staten (Socialtjänstlagen 5 kap 11 §; Brottskadelagen 4 a §) men att skadestånd inte kan krävas in från gärningsmannen.

Sedan 1990-talet har det i Sverige utvecklats flera typer av insatser för att stödja barnen (Eriksson et al. 2006). Den vanligaste är individuella samtal, framförallt den så kallade

Trappan-modellen utvecklad av Ami Arnell och Inger

Ek-bom (Cater & EkEk-bom, 2014) och gruppsamtal, bland annat utifrån en anpassad version av den amerikanska Children

Are People Too (Hawthorn, 1990).

Broberg et al. (2011) genomförde en nationell utvärdering av stödinsatser för barn och deras mammor, avseende bar-nens och mammornas våldsutsatthet, psykiska hälsa, och upplevda livskvalitet. Stödinsatserna som utvärderades var både de som var särskilt utvecklade för målgruppen och de som ingick som en del av ordinarie verksamheter (jämfö-relsegrupp). Totalt ingick 222 mammor och 302 barn (3-13 år). Resultaten visade att verksamheter som erbjöd särskilda insatser uppskattades av mammorna och bidrog positivt till barnens psykiska hälsa. Den påvisbara effekten var dock liten och många barn hade psykiska problem efter avslutad insats. Forskarna betonade betydelsen av en insatstrappa, där barnen snabbt kan erbjudas en insats som motsvarar deras behov och där specialiserad behandling kan erbjudas vid behov.

Två metoder som lämpar sig för socialtjänsten är Kids

Club (Graham-Bermann 2000, Graham-Bermann et al.

2011) och Project Support (Jouriles et al. 2001), har visat god effekt i internationella studier. Det samma gäller två meto-der anpassade för barn- och ungdomspsykiatrin,

Trauma-fokuserad kognitiv beteendeterapi (Cohen et al., 2006) och Child Parent Psychotherapy (CPP) (Lieberman et al. 2006).

I en studie av Broberg et al. (2015) prövades genomför-barheten i Sverige av de fyra ovanstående metoderna och prövningen visade lovande resultat för samtliga metoder. Utökad kompetens och resurser, utbildning, och ytterligare studier krävs dock för att metoderna ska kunna etableras och spridas i Sverige.

8 FORTE

7. Kunskapsluckor och

utvecklingsområden

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer har vuxit fram som ett kunskapsfält de senaste 25 åren. Det finns dock fortfa-rande kunskapsluckor att fylla och områden att utveckla. Här följer några exempel:

7.1 Attityder och normer

Lagstiftningen mot barnaga utgör ett exempel på en samhällsinsats som har lett till en förändrad attityd till våld mot barn. Flertalet Europeiska länder har följt Sveriges exempel. När det gäller våld i nära relationer har lagstift-ningen och rättstillämpning skärpts, men det är tveksamt om det haft någon effekt på människors attityder. Därför är det angeläget att besvara forskningsfrågor som undersöker attityder till våld mot vuxna i familjen.

7.2 Orsaker

Johnsons (2008) tes att mäns våld mot kvinnor i nära rela-tion kan anta olika former som har olika orsaker, kan vara värdefull att ta som utgångspunkt för svenska studier och ställa frågor som: hur vanligt är det med nära-relations-terrorism respektive situationsbetingat partnervåld i Sverige? Hur ska insatserna vara utformade för de olika våldsformerna?

7.3 Respons

Våld i nära relation är inte en isolerad händelse som befinner sig i ett socialt vakuum. Även om det inte finns några vittnen närvarande när det sker, äger våldet rum i ett specifikt sociokulturellt sammanhang, där familj, släkt och vänskapsrelationer formar en social struktur vi brukar kalla ett socialt nätverk. Vi kan förvänta oss att det sociala nät-verket kommer att respondera på våldet på något sätt. Det

Ladda ner den här publikationen,

inklusive referenslista, från

www.forte.se/publikation/fk-vald

saknas kunskap om vilka processer i nätverket som är mest gynnsamma för att stoppa våldet och hur samhällsinsatser kan utformas så att de samverkar med dessa gynnsamma krafter.

7.4 Våldets konsekvenser

Trots att konsekvenserna för heterosexuella män av att ut-sättas för våld i nära relationer påtalades redan på 1980-ta-let, är det ett eftersatt forskningsområde, liksom HBTQ personers våldsutsatthet. Fortfarande har inte frågeställ-ningar som rör omfattning, former, orsaker, konsekvenser och stödinsatser, systematiskt behandlas.

Våld mellan unga i nära relationer är ytterligare ett exempel på ett eftersatt forskningsområde i Sverige. Vi vet lite om vad det gör med en ung person att utsättas för våld av en pojkvän/flickvän, vilken betydelse det har i deras var-dagsliv med skola, fritidsaktiviteter och vänskapsrelationer, samt vilken dynamik våldet har.

7.5 Insatser

Genom att fråga om våld inom psykiatrin kan fler vålds-utsatta kvinnor upptäckas och få hjälp för till exempel posttraumatiskt stressyndrom och annan psykisk ohälsa. Att utveckla insatser för kvinnor som utsätts för våld under graviditeten är ytterligare ett angeläget utvecklingsområde.

Det finns flera angelägna utvecklingsområden när det gäller barn som upplever våld i hemmet, såsom barn och ungas egen respons på sin våldsutsatthet, samt vad de upp-fattar som positiv respons från det omgivande samhället. Trots forskningsresultat som under många år entydigt visat de allvarliga konsekvenserna för barn av att uppleva våld i hemmet, erbjuds få möjligheter till behandling och stöd. Att utveckla, implementera och utvärdera metoder som i andra länder visat god effekt (se under ’insatser för barnen’) är angeläget, liksom att utveckla och utvärdera stödet från socialtjänst, skola och kvinnojourer.

Referenser

Mäns våld mot kvinnor i nära relationer

Aakvag, H., Thoresen, S. & Överlien, C. (2016). Vold og overgrep mot barn og unge Definisjoner og typologisering. I C. Överlien, M. Hauge & Schultz, JH (red.) Barn, vold

og traumer. Möter med barn i utsatte livssituatsjoner. Oslo:

Universitetsforlaget.

Abrar, S; Lovenduski, J. & Margetts, (2000). Feminist ideas and domestic violence, Political Studies, 48: 239-262. Ackard, D. M., Eisenberg, M. E. & Neumark-Sztainer, D. (2007). Long-term impact of adolescent dating violence on the behavioral and psychological health of male and female youth. The Journal of Pediatrics, 151: 476-481.

Aghtaie, N & Gangoli. (eds) (2014). Understanding

Gender Based Violence: National and International Contexts.

London: Routledge.

Alexander, P.; Morris, E.; Tracy, A; Frye, A. (2010). Stages of change and the group treatment of batterers: A

randomized clinical trial. Violence and Victims, 25: 571-587.

Almqvist, K. & Broberg, A. (2004). Barn som bevittnat våld

mot mamma – en studie om kvinnor & barn som vistas på kvinnojourer i Göteborg. Göteborg: Göteborg stad.

Anderson, K. (2007). Who gets out? Gender as structure and the dissolution of violent heterosexual relationships.

Gender & Society, 21, 173-201.

Anderson, D., & Saunders, D. (2003). Leaving an abusive partner: An empirical review of predictors, the process of leaving, and psychological well-being. Trauma, Violence &

Abuse, 4, 163-191.

Anderson, M. A., Gillig, P. M., Sitaker, M., McCloskey, K., Malloy, K., & Grigsby, N. (2003). “Why doesn’t she just leave?”: A descriptive study of victim reported impediments to her safety. Journal of Family Violence, 18, 151-155. Ansara, D. L., & Hindin, M. J. (2011). Psychosocial consequences of intimate partner violence for women and men in Canada. Journal of Interpersonal Violence, 26: 1628. Antilla, S.; Ericson, C.; Glad, J.; Fredriksson, M.; Olofsson; H.; Smedslund, G.; Klingspor, K.; Hydén, M. (2006).

Utfall och effekter av sociala metoder för kvinnor som utsatts för våld i nära relationer. En systematisk översikt. Stockholm:

Institutet för utveckling av metoder i socialt arbete (IMS).

Archer, J. (2002). Sex differences in physically aggressive acts between heterosexual partners: A meta-analytical review. Aggression and Violent Behavior, 7: 313-351. Artz, S; Jackson, M; Rossiter, K; Nijdam-Jones, A; Géczy, I; and Porteous, S. (2014). A comprehensive review of the literature on the impact of exposure to intimate partner violence for children and youth. International Journal of

Child, Youth and Family Studies, 5: 493–587.

Askeland, I. ; Lömo, B.; Strandmoen, J-F; Heir, T. & Tjersland, O.A. (2012). Kjennetegn hos menn som har oppsökt

Alternativ til Vold (ATV) for vold i näre relationer. Rapport

4/2012. Oslo: Nasjonalt senter for vold og traumatisk stress.

Barber, R. (2008). Domestic violence against men. Nursing

Standard, 22: 35-39.

Barter, C., McCarry, M., Berridge, D. and Evans, K. (2009)

Partner Exploitation and Violence in Teenage Intimate Relationships, London: NSPCC.

Bell, K.M & Naugle, A.E. (2008). Intimate partner violence theoretical considerations: Moving towards a contextual framework. Clin Psychol Rev. 28: 1096-1107.

Boonzaier, F. A., & Gordon, S. F. (2015). Responding to men’s violence against women partners in post-apartheid South Africa: On the necessity of identification across identity’s intersections. British Journal of Criminology, 55: 1-19.

Boy, A., & Salihu, H.M. (2004). Intimate partner violence and birth outcomes: a systematic review. International

Journal of Fertility and Women’s Medicine, 49:

159-164.

Broberg, A. et al.(2015).Utveckling av

bedömningsinstrument och stödinsatser för våldsutsatta barn. Göteborg: Psykologiska institutionen, Göteborgs

universitet.

Brå (2009). Våld mot kvinnor i nära relationer.

Våldets karaktär och offrens erfarenheter av kontakter med rättsväsendet. Rapport 2009:12. Stockholm:

MÄNS VÅLD MOT KVINNOR I NÄRA RELATIONER 2

Brå (2014). Brott i nära relationer. En nationell kartläggning. Rapport 2014:08. Stockholm: Brottsförebyggande rådet. Brå (2015). Kontaktförbud. En utvärdering av

ändringar av lagen 2011. Rapport 2015:3. Stockholm:

Brottsförebyggande rådet.

Campbell, J.C. (2002). Health consequences of intimate partner violence. The Lancet 359:1331-6

Cater, Å. K. & Ekbom, I. (2014). Trappan-metoden för

barn som upplevt våld i sin familj. FoU-rapport. Uppsala:

Regionförbundet Uppsala län.

Chan, Y-C & Yeung, J. W-K (2009). Children living with violence within the family and its sequel: A meta-analysis from 1995–2006. Aggression and Violent Behavior, 14(5), 313–322

Cohen, J. A., Mannarino, A. P., Murray, L. K. & Igelman, R. (2006). Psychosocial interventions for maltreated and violence-exposed children. Journal of Social Issues, 62: 737-766.

Coker, A.L; Smith, P.H. Bethea, L. King, M.R. (2000). Physical health consequences of physical and psychological intimate partner violence. Archives of Family Medicine

9:451-7

Coker, A. L., Davis, K. E., Arias, I., Desai, S., Sanderson, M., Brandt, H. M. & Smith, P.H.(2002). Physical and mental health effects of intimate partner violence for men and women. American journal of preventive medicine, 23: 260-268.

Conner, D. F., Ford, J. D., Arnsten, A. F., & Green, C. A. (2014). An update on posttraumatic stress disorder in children and adolescents. Clinical Pediatrics. doi: 10.1177/0009922814540793.

Cummings, E. M., Kouros, C. D. & Pappa, L. M. (2007). Marital aggression and children’s responses to everyday interparental conflict. European Psychologist 12, 17–28. Dahlberg LL och Krug EG. (2002). Violence-a global public health problem. In: Krug E, Dahlberg LL, Mercy JA, Zwi AB, Lozano R (Eds). World Report on Violence and

Health. Geneva, Switzerland: World Health Organization;

2002: 1-56.

Daly, M. (1979). Gyn/Ecology: Methaethics of Radical

Feminism. London: The Women’s Press Ltd.

Dobash, R. & Dobash, R.E. (1979). Violence Against Wives

– A Case Against the Patriarcy. New York, NY: The Free

Press.

Drijber, B.; Reijnders U.; Ceelen, M. (2013). Male victims of domestic violence. Journal of Family Violence, 28: 173-178.

Dufort M, Stenbacka M, Gumpert CH. (2015). Physical Domestic Violence Exposure is Highly Associated With Suicidal Attempts In Both Women and Men. Results from the national public health survey in Sweden. Eur J Public

Health, 25:413-8.

Dutton, D. (1994). Patriarchy and wife assault: The ecological fallacy. Violence and Victims, 2: 125-140.

Dutton, D. (1997). The Batterer: A Psychological Profile. New York, NY: Perseus Book Group

Dutton, D. & Corvo, K. (2006). Transforming a flawed policy: A call to revive psychology and science in domestic violence research and practice. Aggression & Violent

Behavior, 11: 457-483.

Dutton, D. & Nicholls, T. (2005). The gender paradigm in domestic violence research and theory: Part 1. The conflict of theory and data. Aggression & Vilent Behavior, 10: 680-714.

Eckhardt, C. Murphy, C.; Whitaker, D.; Sprunger, J. Dykstra, R.; Woodard, K. (2013). The effectiveness of intervention programs for perpetrators and victims of intimate partner violence: Findings from the Partner Abuse State of Knowledge Project. Partner Abuse, 4: 175-195. Eliasson, P.E. (2000). Män, kvinnor och våld. Stockholm: Carlssons bokförlag.

Eriksson, M., Bruno, L. & Näsman, E. (2013). Domestic

Violence, Family Law and School. Children’s Rights to Participation, Protection and Provision. London: Palgrave

McMillan

Eriksson, M., Biller, H. & Balkmar, D. (2006). Mäns

våldsutövande – barns upplevelser. En kartläggning av interventioner, kunskap och utvecklingsbehov. Stockholm:

Fritzes.

Gelles, R.J. (1974). The violent home: A study of physical

aggression between husbands and wives. Newbury Park, CA:

Sage Publications.

Gelles, R. & Straus, M. (1988). Intimate Violence. New York, NY: Simon & Schuster.

Gottzén, L. (2013). Skam, maskulinitet och respons på mäns våld mot kvinnor. Socialvetenskaplig tidskrift 20: 75–92.

Graham-Bermann, S A (2000). Evaluating interventions for children exposed to family violence. Journal of

Aggression, Maltreatment & Trauma 4: 191-216

Graham–Bermann, S A, Howell, K H, Lilly, M och Devoe, E (2011). Mediators and Moderators of Change in Adjustment Following Intervention for Children Exposed to Intimate Partner Violence (IPV), Journal of Interpersonal

Violence 26:1815–1833

Griffing, S., Lewis, C. S., Chu, M., Sage, R., Madry, L. & Primm, B. (2006). Exposure to interpersonal violence as a predictor of PTSD symptoms in domestic violence survivor. Journal of Interpersonal Violence 21: 936-954 Hawthorn, T. (1990). Children Are People Inc. Chemical Abuse Prevention Programs. Support Group Training

manual. Minnesota.

Hedtjärn, G.; Hultmann, O.; & Broberg, A. (2009). Var femte mamma till barn i BUP-vård hade utsatts för våld.

Läkartidningen, 48: 3242-3247.

Heise, L. (1998)Violence Against Women: An Integrated, Ecological Framework. Violence Against Women 4:2 62-90 Hellevik, P. & Överlien, C. (kommande) Teenage Intimate

Partner Violence Factors Associated With Victimization Among Norwegian Youths.

Hellevik, P, Överlien, C., Barter, C., Wood, M., Aghtaie, N., Larkins, C. & Stanley, N. (2015) Traversing the generational gap: Young people’s views on intervention and prevention of teenage intimate partner violence.

Domestic Violence and Protecting Children. London: Jessica

Kingsley.

Henning, K. & Feder, L. (2004). A comparison of men and women arrested for domestic violence: Who presents the greater threat? Journal of Family Violence, 19: 69-80 Hester, M., Kelly, L. & Radford, J. (1996). Women, Violence

and Male Power: Feminist Research, Activism and Practice.

Buckingham, UK: Open University Press.

Holmberg, C, Stjernqvist, U. & Sörensen, E. (2005)

Våldsamt lika och olika: om våld i samkönade parrelationer.

Stockholm: Centrum för Genusstudier, Stockholms universitet.

Holt, S., Buckley, H. & Whelan, S. (2008). The impact of exposure to domestic violence on children and young people: A review of the literature. Child Abuse & Neglect 32, 797-810.

Hultman, O. & Broberg, A. (2016). Family violence and other potentially traumatic interpersonal events mmong 9- to 17-year-old children attending an outpatient psychiatric clinic. Journal of Interpersonal Violence 31: 2958–2986 Hydén, M.; Gadd, D. & Wade, A. (2016). Response Based

Approaches to the Study of Interpersonal Violence. London:

Palgrave MacMillan.

Hydén, M. (2015). What Social Networks do in the Aftermath

of Domestic Violence, British Journal of Criminology, 55:

1040-1057.

Jewkes, R. (2002). Intimate partner violence: Causes and prevention. The Lancet, 359: 1423-1429.

Johnson, M. P. (2008). A Typology of Domestic Violence:

Intimate Terrorism, Violent Resistance, and Situational Couple Violence, Northeastern University Press, Boston.

Jouriles, E, McDonald, R, Stephens, N, Norwood, W, Spiller, L C och Ware, H S (2001). Breaking the cycle of violence: helping families departing from battered women’s shelters, i: Holden, G W, Geffner, R & Jouriles, E (red.)

Children exposed to marital violence: theory, research, and applied issues. Washington: APA Publications

Kalmuss D. (1984) The intergenerational transmission of marital aggression. Journal of Marriage and the Family;

46:11 19.

Karolinska Institutet/ FORUM (2011). Utvärdering

av socialtjänstens och ideella kvinnojourers insatser för våldsutsatta kvinnor. Stockholm: Karolinska Institutet/

FORUM

Kaufman Kantor, G. & Straus, M. A. (1987). The ”Drunken Bum” Theory of Wife Beating. Social Problems, 34: 213-230. Kriminalvården (2011). Behandlingsprogrammet IDAP

i Kriminalvården. Utvärdering av återfall i brott för programdeltagare 2004– 2007. Norrköping: Kriminalvården,

Utvecklingsenheten.

Krug E, Dahlberg LL, Mercy JA, Zwi AB, Lozano R (Eds). (2002) World Report on Violence and Health. Geneva, Switzerland: World Health Organization.

Kubany, E.S, Hill, EE, Owens, JA, Iannce-Spencer, C, McCaig, MA, Tremayne, KJ & Williams, PL. (2004) Cognitive trauma therapy for battered women with PTSD (CTT-BW). J. Consult Clin Psychology, 72: 3-18.

Lieberman, A. F., Ghosh Ippen, C. & van Horn, P. (2006). Child-parent psychotherapy: 6-months follow-up of a randomized controlled trial. Journal of American Academy of

MÄNS VÅLD MOT KVINNOR I NÄRA RELATIONER 4

Child and Adolescent Psychiatry, 45: 913-918.

Lundgren, E, Heimer, G, Westerstrand, J. & Kalliokoski, A-M (2001) Slagen dam. Mäns våld mot kvinnor i

jämställda Sverige – en omfångsundersökning. Umeå:

Brottsoffermyndigheten.

Miller,W. R.(2003). Enhancing motivation for change. In R.K.Hester & W.R.Miller (Eds.), Handbook of alcoholism

treatment approaches, 3rd ed, pp. 131–151. Boston: Allyn &

Bacon.

Mojab, S. and Abdo, N. (2004) Violence in the Name of

Honour: Theoretical and Political Challenges. Istanbul: Bilgi

University Press

Moyer, VA(2013) Screening for Intimate Partner Violence and Abuse of Vulnerable Adults: U.S. Preventive Services Task Force Recommendation. Annals of Internal Medicine, 158: 1-28. FREE

Mullender, A., Hague, G., Imam, U., Kelly, L., Malos, E. & Regan, L. (2002). Children’s perspectives on domestic violence. London: Sage Publications.

NCK (2011). Att ställa frågan om våld – ett

utbildningsmaterial för hälso- och sjukvården. Uppsala:

Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala Universitet. NCK (2014). Våld och hälsa. En befolkningsundersökning om

kvinnors och mäns våldsutsatthet samt kopplingen till hälsa.

NCK- rapport 2014:1 Uppsala: Nationellt centrum för kvinnofrid, Uppsala Universitet.

Nelson, H.D.; Bougatsos, C. & Blazina, I. (2012). Screening women for intimate partner violence: a systematic review to update the U.S. Preventive Services Task Force recommendation. Annals of Internal Medicine, 156: 796-808.

Nicholls, T.; Pritchard, M.; Reeves, K. & Hilterman, E. (2013). Risk assessment in intimate partner violence: A systematic review of contemporary approaches. Partner

Abuse, 4: 76-93.

Nybergh L, Taft C, Enander V & Krantz G. (2013). Self-reported exposure to intimate partner violence among women and men in Sweden: results from a population-based survey i BMC Public Health. Nr 13:845. O’Doherty, L.J; Taft, A.; Hegarty, K.; Ramsey, J.; Davidsson, L.L., Feder, G. (2014). Screening women for intimate partner violence in health care settings: abridge Cochrane systematic review and meta analysis. BMJ 2014: 348:g2913.

O’Leary, K.D. (1988). Physical aggression between spouses: A social learning theory perspective. In V.B. Van Hasselt et al., (eds.), Handbook of Family Violence. New York: Plenum Press, 31–55.

O’Leary, K.D; Smith Slep AM, O’Leary SG. (2007) Multivariate models of men’s and women’s partner aggression. J Consult Clin Psychol. 75:752-64.

Osofsky, J. D. (2003). Prevalence of children’s exposure to domestic violence and child maltreatment: Implications for prevention and Intervention. Clinical Child and Family

Psychology Review 6, 161–170.

Pence, E. & Paymar, M. (1993). The power and control wheel. In Education groups for men who batter: The Duluth

model. New York: Springer

Rivas, C, Ramsey, J, Sadowski, L, Davidson, L, Dunne, D, Eldridge, S, Hegarty, K, Taft, A & Feder, G (2015).

Advocacy interventions to reduce or eliminate violence and promote the physical and psychsocial wellbeing of women who experience intimate partner abuse (Review). Cochrane

Database of Systematic Reviews.

Romito, P., & Grassi, M. (2007). Does violence affect one gender more than the other? The mental health impact of violence among male and female university students. Social

Science & Medicine, 65: 1222-1234.

Sandberg, L. (2016). Being there for my grandchild: grandparents’ responses to their grandchildren’s exposure to domestic violence, Child and Family Social Work, 21: 136-145.

Scott K., King C., McGinn H., Hosseini N. (2011). Effects of motivational enhancement on immediate outcomes of batterer intervention. J. Fam. Violence 26, 139–149. Shay-Zapien, G., & Bullock, L. (2010). Impact of intimate partner violence on maternal child health. American

Journal of Maternal Child Nursing, 35: 206-212.

SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) (2016).

Framgångsfaktorer i kvinnofridsarbetet - en undersökning av utvecklingen av arbetet mot våld i nära relationer i kommuner.

Socialstyrelsen (2010). Behandling av män som utövar våld i

nära relationer – en utvärdering.

Stensson, K., Heimer, G., Lundh, C., Nordström, M.L., Saarinen, H., & Wenker, A. (2001). The prevalence of violence investigated in a pregnant population in Sweden.

Journal of psychosomatic obstetrics and gynaecology, 22:

Stith, S., Rosen, K., Middleton, K., Busch, A., Lundenberg, K., and Carlton, R. (2000). The Intergenerational

transmission of spouse abuse: A Meta-analysis. Journal of

Marriage and the Family 62: 640–654.

Stith, S. McCollum, E. & Rosen, K. (eds.) (2011). Couples

Therapy for Domestic Violence: Finding Safe Solutions.

Washington, DC: American Psychological Association. Straus, M.; Gelles, R. & Steinmetz, S. (1980). Behind Closed

Doors. Violence in the American Family. New York: Anchor

Books.

Straus, M (2011). Gender symmetry and mutuality in perpetration of clinical-level partner violence: Empirical evidence and implications for prevention and treatment.

Aggression and Violent Behaviour, 16: 279-288.

Straus, M.A. & Smith, C. (1990). Family patterns and primary prevention of family violence. In: M.A. Straus & R.J. Gelles (Eds.) Physical Violence in American families. Pp. 507-526. New Brunswick, NJ: Transaction Publishers. Straus, M. & Gelles, R. (1999). The Controversy over

Domestic Violence by Women. Thousand Oaks, CA; Sage

Publications.

Svalin, K.; Mellgren, C.; Torstensson Levander, M. & Levander, S. (2014). Utvärdering av SARA: SV.

Uppsalapolisens arbete med riskbedömningar för upprepade brott i nära relationer. Stockholm: Rikspolisstyrelsens

utvärderingsfunktion Rapport 2014: 6.

Valente, S.M. (2000). Evaluating and managing intimate partner violence. The Nurse practitioner, 25, 18-30. Wade, A. (2014). “Where the hell is everybody?” Leanna’s resistance to armed robbery and negative social responses. In S. McNab & K. Partridge (Eds.), Creative positions

in adult mental health: Outside in-inside out, pp. 87-108.

London: Karnac Books.

Walker, L. E. (1979). The battered woman. New York: Harper & Row.

Walker, L.E. (1984). The battered woman syndrome. New York: Springer Publishing.

WHO (2005). WHO multi-country study on women’s health

and domestic violence against women. REPORT - initial results on prevalence, health outcomes and women’s responses.

Geneva: World Health Organization.

WHO (2013) Responding to intimate partner violence and

sexual violence against women. WHO clinical and policy guidelines. Geneva: World Health Organization.

Wolfe, D.A., Crooks, C.V., Lee, V., McIntyre-Smith, S. and Jaffe, P.G. (2003). The Effects of Children’s Exposure to Domestic Violence: A Meta-analysis and Critique,

Clinical Child and Family Psychology Review 6: 171–87.

Yllö, K. & Bograd, M. (1988). Feminst Perspectives on Wife

Abuse. Thousand Oaks, CA: Sage.

Överlien, C. (2012). Våld i hemmet, barns strategier. Malmö: Gleerups.

Överlien, C. (2010). Children exposed to domestic violence. What have we concluded and challenges ahead.

Journal of social work 10: 80-97.

Överlien, C. & Hydén, M. (2009). Children’s actions when experiencing domestic violence. Childhood 16: 479–496. SOU1995:60. Kvinnofrid.

SOU 2002:71. Nationell handlingsplan mot våld i nära

relationer.

SOU 2004:117. Nytt nationellt kunskapscentrum.

Ombildning av RKC.

SOU 2006:65. Att ta ansvar för sina insatser – Socialtjänstens

stöd tillvåldsutsatta kvinnor.

SOU 2015:55. Nationell strategi mot mäns våld mot kvinnor

och hedersrelaterat våld och förtryck.

SOU 2004:121 Slag i luften. En utredning om myndigheter,

mansvåld och makt. Betänkande av Utredningen om kvinnofridsuppdragen.

SOSFS 2014:4 Våld i nära relationer

Prop. 2005/06:155. Makt att forma sitt eget liv – nya mål i

jämställdhetspolitiken. Socialdepartementet

Kommittédirektiv 2003:112 Uppföljning och utvärdering

av Kvinnofridspropositionens myndighetsuppdrag ur ett könsmaktsperspektiv.