Reparation pågår – om sanering av förorenad miljö

Reparation pågår

– om sanering av förorenad miljö

Vill du kostnadsfritt beställa fler exemplar av broschyren kontakta din länsstyrelse eller beställ på:

telefon: 08-505 933 40 fax: 08-505 933 99 e-post: natur@cm.se

postadress: CM Gruppen, Box 110 93, 161 11 Bromma

Broschyren finns också i pdf-format på internet: www.naturvardsverket.se/bokhandeln

ISBN 91-620-8091-1.pdf © Naturvårdsverket 2003

Produktion: Ord&Form i Uppsala AB Text: Jan Lothigius, Scribimus Tryck: Sandvikens Tryckeri AB Upplaga: 5000 ex

Det som göms i snö...

Hur långt kan vi nå?

Vems är ansvaret?

Detta är problemet

SID 15

Vem kan ta initiativ?

Så här går det till

Miljöfarlig verksamhet

Rena eller deponera?

SID 24

Många berörs av sanering

Mer om efterbehandling

Det som göms i snö...

Under senare decennier har samhällets miljöarbete gjort stora framsteg. I Sverige är industrins utsläpp under kontroll och förorenar inte längre närområdet i någon större utsträckning. Dagens miljöproblem

hänger mer samman med användningen av industri-produkter än med tillverkningen av dem.

Men även om dagens industri är ren, lever minnet av dess gamla synder kvar i form av lokal

ned-Tiden är inne för att ta itu med gamla miljösynder. Riksdagen har anslagit pengar för sanering av mark- och vattenområden.

FO TO : FR E D R IK A Ö S TL U N D

DET FINNS PENGAR

För sanering av mark- och vattenområden har riksdagen anslagit många hundra miljoner kronor årligen.

Hur ska pengarna användas?

Det är ingen brist på förorenade områden som behöver saneras. Sådana finns det tyvärr gott om. Vad det behövs mera av, och som det möjligen är brist på, är kommuner som tar initiativ till att rensa upp efter numera insomnade företags gamla synder. För den enskilda kommunen krävs det ett engagemang i form av både tid och pengar för att ta itu med dessa problem. Den goda viljan riskerar alltså att komma i konflikt med ekonomiska realiteter.

I flera av de saneringar som hittills har kommit till stånd har kommunerna delvis ”betalat” sin del av kostnaden genom egna insatser från exem-pelvis den tekniska förvaltningen. När det gäller mycket stora saneringar har det dessutom accep-terats att kommunerna fått pruta en del på scha-blonkravet om tioprocentig finansiering från kom-munen.

smutsning av mark och sjösediment. Dessutom finns det områden som förorenats av bensinstationer, gruvor, kommunala deponier, av militära övningar och installationer samt en rad andra verksamheter. Nu är tiden inne för att ta itu med dessa.

Hela den svenska miljöpolitiken vilar på riks-dagens beslut år 1999 om de 15 miljömålen. Riks-dagen har antagit miljömålet att miljön år 2020 ska vara fri från ämnen som kan skada hälsan och miljön.

Att rensa upp i smutsig mark och sediment är ingen glamorös verksamhet. Det är ett vardagsslit som genomförs med hjälp av främst mätningar, pappersexercis, grävmaskiner och kommunal beslut-samhet.

Det är resultatet av en sanering som gör den mödan värd; att med gott samvete kunna lämna över en renare och tryggare bygd till nästa genera-tion.

I denna skrift beskrivs bakgrunden till att områ-den har smutsats ner, vem som har ansvaret för att röja upp och hur det går till. Skriften vänder sig till alla som på något sätt berörs av sanering av föro-renade områden; kommunpolitiker som har nade områden i sin kommun, grannar till förore-nade områden, bygg- och fastighetsbranschen med flera. Den som vill fördjupa sig i ämnet finner på sista uppslaget en förteckning över skrifter, webbsi-dor och andra källor. 

FO TO : JA N -H Å K A N D A H LS TR Ö M /B IL D H U S E T

Detta är problemet

En metod som arkeologerna använder, för att klargöra om människor har bott på en plats för kanske tusen år sedan, är att mäta fosforhalten i marken. Att metoden fungerar visar att människans påverkan på marken sätter spår under lång tid, och att naturliga processer i marken inte förmår undanröja spåren ens på tusen år.

Nu är fosfor i marken från tidiga bosättningar inget hot mot miljö eller hälsa, men allt sedan indu-strialismen omformade vårt samhälle har människan gjort sig av med restprodukter och föroreningar på det enklaste sättet: ut i vattendrag eller på marken. Därför har vi nu tiotusentals platser i landet där mark eller sjösediment är förorenade av ämnen som är giftiga och därför hotar både hälsa och miljö.

I likhet med fosforspåren blir föroreningar ofta kvar i marken och sedimenten under lång tid om

vi inte gör något åt dem. Och vad värre är, föro-reningarna sipprar sakta vidare ut i grundvatten och vattendrag. Den vägen kan de nå brunnar och vattentäkter och de kan spridas i naturen via upptag i växter och djur. Det är en långsam sprid-ning som påverkas av nederbörd, grundvattenrörel-ser och biologiska procesgrundvattenrörel-ser.

Dessutom kan mänskliga aktiviteter gripa in och påverka spridningen av föroreningar som dittills har legat relativt stilla. En vacker dag vill ett byggföre-tag bygga bostäder på den gamla gasverks-tomten som är inpyrd med kreosot, en väg ska dras över tomten för det nedlagda garveriet eller ett sund ska muddras för att ge plats för båttrafiken.

ETT INTERNATIONELLT PROBLEM

upp-märksammats i de flesta industriländer. I USA har det förekommit flera fall där människor förgiftats, därför att deras bostäder hade byggts på förorenad mark. Kommer ni ihåg filmen ”Erin Brockovich” med Julia Roberts? Den baseras på ett verkligt fall, där människor blev sjuka sedan grundvattnet förorenats med krom från en stor kemisk fabrik.

USA, Tyskland, Nederländerna och Danmark anses ligga långt framme vad gäller att ta itu med sanering av förorenade områden, medan Sverige var sen i starten men nu är på väg att få upp ångan.

I tättbefolkade länder som Tyskland och Nederländerna är exploateringstrycket på mark mycket hårdare än i Sverige och därmed är drivkraften att sanera skadade områden starkare. Danmark är också tätare befolkat än Sverige. Dessutom är Danmark mycket beroende av friskt grund-vatten för sin grund-vattenförsörjning, vilket har motiverat åtgärder för att undanröja hotet att grundvattnet ska förorenas. Antalet platser som behöver saneras, eller undersökas när-mare, uppskattas i USA till 600 000, Tyskland 240 000, Nederländerna 110 000 och Danmark 37 000.

Kostnaden för att sanera förorenade områden i Neder-länderna har uppskattats till 400 miljarder kronor.

Jakten går vidare

Sedan något decennium har miljöenheterna vid landets länsstyrelser ägnat sig åt att identifiera föro-renade områden. En samlad bedömning är att det totalt finns tiotusentals förorenade områden i Sverige. I länen varierar antalet identifierade objekt från ett par hundra upp till flera tusen. Arbetet med att identifiera ytterligare områden går vidare. Av de identifierade områdena är en tiondel också inventerade och risk-klassade. Även här fortsätter arbetet.

Bland de identifierade områdena finns allt på skalan från lokala oljeläckage på något hundratal kvadratmeter, som kan åtgärdas för mindre än hundra tusen kronor, till skadorna efter ett nedlagt pappersbruk i Västervik som omfattar både mark och sjöbotten på många hektar, där saneringskostnaderna beräknas till 110 miljoner kronor, och det finns ännu större saneringar som väntar på att genomföras.

Varje näringsverksamhet har släppt ut sina typiska förore-ningar. Somliga branscher är naturligtvis värre än andra. Här ges ett axplock av branscher med tillhörande typ av föroreningar:

Gruvor och upplag Metaller, cyanider, aromater och olja.

Metallverk Metaller, flourider, cyanider, klorerade och icke-klorerade lösningsmedel, fenoler, PAH och PCB

Ackumulatorindustri Bly, kadmium, nickel Verkstadsindustri Metaller, oljor, färgrester Elektroteknisk Metaller, aromater, klorerade industri och icke klorerade

lösnings-medel och PCB Kloralkaliindustri Kvicksilver, dioxin Gasverk PAH, aromater, fenoler

och cyanider Oljedepåer Metaller, organiska

föreningar, vinylklorid, oljor Garverier Krom, kvicksilver och

hydrokarbonater

Massa- och Kvicksilver, tungmetaller, pappersindustri organiska klorföreningar, PCB Träimpregnering Krom, koppar, arsenik och kreosot Sågverk Pentaklorfenol, kvicksilver,

flour-ider, oxinkoppar, azoler, acetater Bilvårds- Olja, aromater, tungmetaller, anläggningar PAH, klorerade lösningsmedel

och glykoler

Bilskrot och skrot- Olja, tungmetaller, aromater, handel klorerade lösningsmedel, glykoler,

PAH och PCB

Kommunala Tungmetaller, klorerade och avfallsdeponier icke-klorerade lösningsmedel,

klorerade hydrokarboner, fenoler, olja och näringssalter

VILKA FÖRORENINGAR FRÅN

VILKA BRANSCHER?

Föroreningar blir ofta kvar i marken under lång tid om vi inte gör något åt dem.

Organiska ämnen är sådana kemiska föreningar som

innehåller (grundämnet) kol. Organiska föroreningar kan vara mer eller mindre flyktiga, mer eller mindre giftiga och mer eller mindre beständiga.

FO TO : FR E D R IK A Ö S TL U N D

Hur stor är risken för skada på hälsa och miljö?

Hur stor är risken?

När ett förorenat område har identifierats gäller det att ta reda på hur stor risken är för skada på hälsa och miljö. Naturvårdsverket har utvecklat en metod för att riskklassa områden i fyra olika klasser där klass 1 och 2 innebär mycket stor respektive stor risk och klass 3 och 4 innebär måttlig respektive liten risk.

För att få underlag till riskklassningen måste man ta reda på fakta om området, vilket kräver kart-läggning, mätningar, beräkningar och analyser. De frågor man vill ha besvarade är:

• Hur farliga är föroreningarna på platsen? • Vilka halter och mängder av föroreningar finns

det i mark och sediment?

• Hur snabbt förväntas föroreningarna kunna sprida sig?

• I vilken omfattning exponeras människor och miljö för föroreningar nu och i framtiden?

Hur svaren på dessa frågor påverkar riskbilden vägs samman, enligt en särskild metodik, till en samlad

FARLIGA ÄMNEN

Vid riskbedömning av ett förorenat område läggs stor vikt vid hur farliga föroreningar det rör sig om. Även om det bara finns något eller några tiotal kilo-gram av ämnen med ”mycket hög” farlighet så kan det vara skäl nog att sanera området. Mycket hög farlighet har:

Arsenik Kreosot

Bekämpningsmedel Krom (sexvärt)

Bensen Kvicksilver

Bly Natrium (metall)

Cyanid Organiska klorföreningar

Dioxiner PAH

Kadmium PCB

Klorbensener Stenkoltjära

Klorfenoler Tetrakloretylen

Klorerade lösningsmedel Trikloretan/Trikloretylen

PAH står för polycykliska aromatiska kolväten, vilket

är en förorening som uppkommer som oönskad bipro-dukt vid förbränning eller i tillverkningsprocesser. PAH är en grupp organiska ämnen med snarlika egen-skaper.

PCB står för polyklorerade bifenyler och är en grupp

ämnen som är mycket långlivade i naturen och skad-liga för människor och djur. PCB var en framgångsrik industriprodukt som användes som transformatorolja och som tillsats i allt från tätningsmedel till självko-pierande papper fram till 1970-talet.

Metaller är grundämnen och är därför oförstörbara.

I synnerhet de tyngre metallerna är mycket giftiga (tungmetaller). Metaller kan vara mer eller mindre rörliga/fastbundna i jord och sediment.

riskbedömning för området. Klassningen ligger till grund för i vilken ordning och med vilken kraft man sedan driver efterbehandlingen av dessa områ-den. Är risken för människors hälsa mycket stor är det uppenbart att det gäller att göra något på en gång – inte minst med tanke på att det tar flera år att genomföra en efterbehandling av ett förorenat område. Inte särskilt förvånade med tanke på länets storlek och industrihistorik, är det Västra Götalands län som i dag har flest objekt i högsta riskklassen. 

FO TO : FR E D R IK A Ö S TL U N D

M N _G F O S T E D U C AB X W Z Y AC BD K H I Pajala, Norrbottens län (BD)

13 nedlagda bensinstationer undersöks och saneras om det behövs. Dessa ingår i oljebolagens frivilliga åtagande som omfattar 6,000 nedlagda bensinstationer i hela landet.

Krokom, Jämtlands län (Z)

I ladugården till ett jordbruk impregnerades stolpar på 1970-talet. Mycket höga halter arsenik, koppar och krom finns i marken. Om-rådet är litet, 80 m2_{, men har känslig placering i aktivt jordbruk.}

Hedemora, Dalarnas län (W)

Före detta järnbruk och sulfitfabrik har resulterat i föroreningar i bland annat fiberslam i en damm och två näraliggande sjöar. Området är relativt lite undersökt, misstänkta föroreningar är kvicksilver och organiska klorföreningar.

Uppsala, Uppsala län (C)

Gasverk, träimpregnering, verkstäder, kol- och oljeupplag m m på ett industriområde i utkanten av ett vattenskyddsområde har lämnat en cocktail av föroreningar i marken. Stora som små verksamheter har funnits där sedan 1800-talets mitt.

Eskilstuna, Södermanlands län (D)

Gjuteri, ytbehandlingsindustri. Förorenade fyllnadsmassor innehåller höga metallhalter. I vissa områden är halterna organiska föroreningar höga. Spridningen bedöms vara stor och kunna pågå länge på grund av de stora markutfyllnaderna i direkt anslutning till ån. Markanvänd-ningskonflikt föreligger där planer på upprusting av området hindras och fördyras.

Askersund, Örebro län (T)

Gruvavfall från flera gamla gruvor med läckage av kadmium, zink och bly. Risken för spridning av föroreningarna är stor och flera av avfallsuppla-gen har riskklass 1.

Vetlanda, Jönköpings län (F)

Nedlagt glasbruk med mycket höga halter arsenik, bly, kadmium, PAH och andra föroreningar i marken på en yta av 15 000 m2 _plus

ytter-ligare föroreningar i omgivningen med läckage till brunnar. Beräknad saneringskostnad 26 miljoner kronor.

Värnamo, Jönköpings län (F)

F d kemtvätt har lämnat tetrakloretylen och metaller efter sig i mark och grundvatten. Objektet är risklass 1. Saneringskostnad för det 500 m2 _{stora området uppskattas till 2,75 miljoner kronor.}

Förorenade områden finns av alla sorter och storlekar och de är spridda över hela landet. Om alla förmodade områden skulle ägnas tre textrader var skulle denna skrift svälla ut till en decimetertjock katalog.

Hur långt kan vi nå?

Regering och riksdag har konkretiserat det övergri-pande miljömålet genom att slå fast att (alla) föro-renade områden ska vara identifierade år 2005. Då ska också arbetet med efterbehandling ha påbörjats på de med avseende på människors hälsa och miljön 100 mest prioriterade områdena och hälften av dessa ska ha avslutats.

Den totala kostnaden för att uppfylla målet till år 2020 har uppskattats till 25 miljarder kronor. Sannolikt är kostnaden ännu större. Stora delar av detta ska finansieras med statsbidrag, men även ansvariga nedsmutsare och fastighetsägare ska bidra med finansiering. Kommuner har också ansvar för att finansiera efterbehandlingar, dels i egenskap av ansvarig för den nedsmutsande verksamheten – avfallsdeponier, gasverk och andra verksamheter som kommunen drivit – dels som medfinansiär för de efterbehandlingar som görs med bidrag från staten.

Var ska vi börja, och när?

”Ta först itu med de förorenade områden som be-döms utgöra mycket stor risk för hälsa eller miljö”.

Det är den självklara huvudregeln för hur insatser för efterbehandling ska prioriteras. Men i praktiken finns det skäl att ta även andra faktorer i beaktande. Om skaderisken är akut bör det leda till snabbt ingripande. Det kan exempelvis gälla att förore-ningar rör sig i grundvattnet och hotar en värdefull vattentäkt, eller att övertäckningen av en deponi håller på att haverera.

Ett andra skäl till snar handling kan vara att man vill ta till vara möjligheterna att ställa industrin/ företaget till ansvar för efterbehandlingen. Om före-taget är på väg att byta ägare eller komma på obe-stånd gäller det att ställa kraven medan tid är.

Omvänt kan det finnas skäl att skjuta på efterbe-handlingen av ett högriskområde. Ett sådant skäl kan vara att man vill invänta mer erfarenhet av en viss typ av efterbehandling. Varje efterbehand-lingsprojekt genomförs under ett visst mått av osä-kerhet och det finns alltid risk för att det dyker upp överraskningar som kastar omkull uppgjorda planer. Därför kan det vara klokt att vinna mer erfarenheter på ett litet objekt, där de inte behöver bli så dyrköpta, och att först därefter ta itu med de största objekten. 

Ofta är målet att ett färdigsanerat område utan risker kan användas för bostäder. FO TO : M A R K M A R K E FE LT /P R E S S E N S B IL D

Vems är ansvaret?

Vanligt bondförnuft säger oss att det är den som en gång förorenade området som ska ta ansvaret för att städa upp det. Men riktigt så enkelt är det inte, även om bondförnuftet går igen i de lagar som reglerar ansvaret.

År 1969 är en skiljelinje vad gäller ansvar för föroreningar. Detta år började miljöskyddslagen att gälla och därmed kom ansvaret för miljöskadlig verksamhet att regleras. Därför gäller i princip att den som efter 1969 bedrev verksamhet som ledde till bestående skador är ansvarig för att avhjälpa dessa, medan inga lagligt grundade krav kan resas mot den som slutade före år 1969.

Miljöbalken ersatte miljöskyddslagen (och flera andra miljölagar) år 1999. Balkens kapitel 10 hand-lar om förorenade områden. I andra paragrafen slås det fast att det är den som stått för den verksamhet som resulterat i föroreningar av mark- eller vat-tenområden, byggnader eller anläggningar som har ansvar för att efterbehandla dem.

I tredje paragrafen sägs att om någon verksam-hetsutövare inte kan utföra eller bekosta efterbe-handling, så faller ansvaret på den som har köpt den förorenade fastigheten, om köparen kände till eller borde ha känt till att den var förorenad.

Det är svårt att utreda ansvar. För många av lan-dets förorenade områden går det inte att finna någon part som kan åläggas ansvaret för att efterbehandla området. Skälen till det kan vara många och ju längre tid som förflutit sedan området förorenades, desto mindre är chansen att finna någon ansvarig som dess-utom har resurser för att bekosta en sanering.

Det företag som drev verksamheten kan ha bytt ägare både en och flera gånger och det kan till och med ha upphört att finnas till. Också fastigheten

TVÅ HUVUDSPÅR FÖR

SANERING

Stat och kommuner har två vägar att gå för att få till stånd sanering av förorenade områden – genom att ställa krav som en del av den ordinarie miljötillsynen eller genom att finansiera och genomföra undersök-ningar och saneringar.

Tillsyn

Tillsyn syftar till att miljöbalken och miljödomar efterlevs. Det är kommunens miljönämnd eller läns-styrelsen som är tillsynsmyndighet.

Vid tillsynen kan det uppdagas att mark eller sedi-ment är förorenade och då kan tillsynsmyndigheten kräva att den som driver eller har drivit verksamheten kartlägger och sanerar föroreningarna.

Bidrag

När det inte finns någon som kan ställas till ansvar enligt Miljöbalken, kan stat och kommun få under-sökning och sanering till stånd genom bidrag.

Efterbehandling är den juridiska och professionella

termen för sanering av nedsmutsade områden, inklu-sive identifiering och inventering av områden och utredningar om ansvar.

kan ha bytt ägare. I många fall kan det vara svårt att fastställa när föroreningarna uppstod, vilket kan vara nödvändigt för att kunna fastställa ansvaret.

Oklart rättsläge

Miljöbalkens övergångsbestämmelser anger att den som förorsakat förorening av mark- eller sjöom-råden efter 1969 ansvarar för efterbehandling av området, men eftersom dessa bestämmelser ännu inte prövats i domstol är det oklart i vilken omfatt-ning sådant ansvar kan utkrävas.

Frågan om ansvar för efterbehandling har inte prövats av domstol sedan Klippandomen 1996 (se ruta om Järnsjön) och det var före Miljöbalkens tid.

Frivilligt åtagande

Den svenska oljebranschen har gått samman om att sanera nedlagda bensinstationer från eventuella föroreningar. Det är ett frivilligt åtagande från bran-schen som gäller samtliga bensinstationer som lades ner mellan 1 juli 1969 och 31 december 1994, obe-roende av vem som drev dem. Initiativet välkomna-des av Naturvårdsverket.

Inventering och sanering genomförs av Svenska Petroleuminstitutets Miljösaneringsfond AB (Spim-fab). Arbetet beräknas pågå i mellan 10 och 15 år och kosta omkring 100 miljoner kronor per år.

Spimfab framhåller att det samlade initiativet leder till kostnadseffektiv sanering, inte minst

genom att man undviker kostsamma och svåra juridiska utredningar om ansvaret.

Attraktiv mark lättare att finansiera

Förorenade markområden i tätorter kan vara så att-raktiva att markexploateringen bekostar saneringen. Det gäller framför allt dyr mark i storstäderna, där det inte är ovanligt att bygga bostäder och kontor på gamla industritomter.

JÄRNSJÖN BELYSTE ANSVARSFRÅGAN

Åren 1993 och 1994 sanerades Järnsjön, belägen i Hultsfreds kommun i Emåns övre lopp. Bottensedi-mentet som innehöll PCB muddrades och lades i en tät deponi på land.

Det rådde ingen tvekan om att källan till PCB:n var utsläpp från Nyboholms pappersbruk, som använde självkopierande papper med PCB-innehåll som en del av fiberråvaran.

Nyboholms bruk var i Klippans ägo åren 1965 till 1975 och såldes sedan till MoDo. Därför begärde Naturvårdsverket att Klippan och MoDo skulle betala

delar av saneringen som gick på sammanlagt 50 mil-joner kronor. MoDo sade ja och betalade 14 milmil-joner medan Klippan sade nej till krav på sju miljoner kronor. År 1996 föll dom i regeringsrätten som fritog Klippan från saneringsansvar.

MoDo för sin del accepterade att företaget bar en del av ansvaret för PCB-utsläppen till Järnsjön och det var tillräckligt för att fatta beslut om att betala. MoDo tog sitt moraliska ansvar och behövde därför inte få sitt eventuella juridiska ansvar prövat.

Det allmänna får ta över

Regering och riksdag har beslutat att staten i sam-verkan med kommunen ska ta ansvaret för efterbe-handling av de områden där det inte går att finna någon som är ansvarig. Under några år har det statliga anslaget för efterbehandling successivt ökat.

Det har uppskattats att det för ungefär hälften av alla efterbehandlingsobjekt inte går att finna någon ansvarig som kan betala saneringen.

LÄNSSTYRELSEN HAR NYCKELROLL

De statliga anslagen för efterbehandling kanaliseras från Naturvårdsverket till länsstyrelserna. Länsstyrel-serna disponerar fritt detta anslag för att inventera och för att riskbedöma förorenade områden. På varje länsstyrelse finns en eller flera tjänstemän som har detta som sin huvudsakliga arbetsuppgift.

När det gäller den statliga finansieringen beslutar länsstyrelserna och naturvårdsverket gemensamt om anslagen för saneringsåtgärder. På så sätt samordnas insatserna nationellt.

Länsstyrelsen kan komma överens med enskilda kom-muner om att dessa ska genomföra det praktiska arbe-tet med inventeringar, riskbedömningar och saneringar.

I många fall kan det vara svårt att fastställa när föroreningarna uppstod, vilket kan vara nödvändigt för att kunna fastställa ansvaret. FO TO : FR E D R IK A Ö S TL U N D

Troligen återfinns de värsta och mest kostsamma objekten bland dessa, vilket innebär att stat och kommun kommer att tvingas betala merparten av all sanering.

Sopa rent framför egen dörr

Både stat och kommuner har under åren själva drivit verksamheter som har förorenat marken, som nu behöver saneras.

Staten har exempelvis ansvar för skador från militärens verksamhet och genom ägaransvar även ansvar för SJ:s och Banverkets verksamhet.

De 4,500 avfallsdeponierna i landet, som ofta är dåligt utformade och läcker skadliga ämnen, är till största delen ett ansvar för de kommuner som har anlagt och drivit dem. 

FO TO : LA R S B LO M G R E N

Vem kan ta initiativ?

Vi är många som har goda skäl att bevaka våra intressen vad gäller förorenade områden. Grannar vill slippa risken för förorenat grundvatten eller att barn ska komma till skada och de vill kanske bli kvitt ett fult sår i sin hembygd, eller kanske ett byggföretag vill bebygga marken eller en lokal mil-jöorganisation kämpar för att förbättra den lokala miljön.

Vad kan vi göra för att få tillstånd att ett område saneras?

Först kan man ta reda på aktuella planer för området genom att kontakta kommunens miljöför-valtning och fråga om området är inventerat, om det är riskbedömt och vilka planer det finns för efterbe-handling. Om inte miljöförvaltningen kan svara till-fredsställande, kan man vända sig till länsstyrelsens miljöenhet och ställa samma frågor till en handläg-gare som ansvarar för efterbehandling av förorenade områden.

I stort sett alla dokument på kommun och läns-styrelse är offentliga och var och en har rätt att ta del av dem. Om man inte är nöjd med de aktuella planerna för ”sitt” område, kan det vara idé att väcka frågan politiskt, till exempel genom en anmä-lan till kommunens miljönämnd.

Intressekonflikt

Den part som ska betala för saneringen kanske inte anser sig ha mycket att vinna på en sanering. I så fall kolliderar intressena för och emot sanering.

Om ansvaret för sanering ligger på ett företag eller en fastighetsägare och denne är motvillig, kan effektiv tillsyn tvinga fram åtgärder.

Även om det allmänna har tagit över ansvaret för sanering är det ingen garanti för snabba åtgärder. Kanske väljer kommunledningen av ekonomiska skäl att skjuta på saneringar. Om det är en kom-munal verksamhet, som en avfallsdeponi eller ett gasverk, som orsakat föroreningarna, faller hela det ekonomiska ansvaret på kommunen och det kan bli en tung belastning på kommunens budget. Även i de fall där staten tar ekonomiskt ansvar för en sanering förväntas kommunen bidra till kostnaden.

Den granne eller annan intressent som vill se mer gjort bör kontakta och påverka politikerna i kom-munen. 

Våra barn ska inte behöva bada i förorenat vatten.

FO TO : B E N G T O LO F O LS S O N /B IL D H U S E T

Så här går det till

Bakgrundhalten består av naturlig (förindustriella) halt

plus tillskottet från diffusa antropogena (från mänsk-lig verksamhet) föroreningar.

För att med framgång efterbehandla ett förorenat område krävs kunskap och ingående planering.

Hur rent ska det bli?

Idealet vore förstås att återställa förorenade områ-den till ett sådant skick som de skulle ha varit i utan tillskottet från de lokala föroreningarna. Det skulle innebära att halten av föroreningar ska ned till bak-grundshalterna av ämnen i mark och sediment. Men detta är sällan möjligt att åstadkomma, antingen för att det är tekniskt ogenomförbart eller för att det skulle bli orimligt dyrt.

Utgångspunkten för att planera ett sanerings-arbete är dels en bedömning av risken med den rådande situationen, dels en bedömning av hur rent området behöver bli för att risken ska vara undanröjd. Den senare bedömningen anger målet för arbetet i termer av hur låga halterna och

mäng-Riskbedömning av saneringsprojektet är utgångspunkten. Här är en fältmätning av PH i grundvatten.

FO TO : C H R IS TE R H E R M A N S S O N

derna av föroreningar behöver vara, var förore-ningsrester kan accepteras och hur snabbt åtgär-derna behöver göras.

Hur ska målet nås? Det finns ofta olika tekniska lösningar att välja,

var och en med sina för- och nackdelar. Inför val av tekniska lösningar ska alltid alternativet ”bästa till-gängliga teknik” utredas som ett av flera alternativ. Konsekvenserna av olika tekniska lösningar i form av måluppfyllelse, ekonomi, påverkan på kulturmiljö och omgivning och så vidare ska redovisas för vart och ett av alternativen.

Om slutsatserna så här långt pekar mot att målen kan uppfyllas till en rimlig kostnad och med rimliga konsekvenser för omgivningen, så är allt gott och väl. Men marksanering är en svår verksamhet och därför kan det visa sig att det blir orimligt dyrt att nå målet.

I det läget ställs den som är ansvarig för sane-ringen, huvudmannen, inför svåra överväganden. Ibland kan det då bli nödvändligt att rucka på målen. Kanske är det inte rimligt att sanera så väl att det går att bygga bostäder på marken? Men vad säger i så fall miljömyndigheten om att sänka ambitionen för saneringen? Inför stora och svåra saneringar behöver huvudmannen och miljömyndig-heten föra en dialog om vad som är möjligt och rimligt att klara av.

Även om målet är unikt för varje efterbehandling, så kan det inte sättas med godtycke. I slutänden ska miljömyndigheten ta ställning till om målet går tillräckligt långt för att skydda hälsa och miljö.

Resultatet av en sanering kan komma att påverka kommunens plan för markanvändning. Somliga

sanerade områden kanske kan tas i anspråk för bebyggelse, medan andra områden måste få perma-nenta restriktioner i planen, även efter saneringen.

Målet för efterbehandlingen måste vara tillräck-ligt ambitiöst för att området aldrig mer ska behöva efterbehandlas. Hela idén med efterbehandlingen är ju att vår generation ska befria kommande genera-tion från bördan av gamla miljöförsyndelser.

Klokt satta mål ska också vara mätbara. Man måste säkert kunna avgöra när arbetena är klara – när det är dags att åka hem. Håller sig halterna av ett visst ämne i marken eller i grundvattnet under satt gräns? Är deponerade föroreningar så väl inneslutna som man en gång bestämde att de skulle vara?

Hur når man målet?

När man väl har bestämt sig för vilket mål man har för efterbehandlingen, ska målet tolkas i krav på praktisk handling. Om målet är att minska mar-kens totala arsenikinnehåll från 800 kg till 10 kg, så gäller det att bestämma var jorden ska schaktas bort och till vilket djup samt vad man ska göra med schaktmassorna – ska de renas och återfyllas eller deponeras och täckas över?

Att översätta åtgärdsmål till åtgärdskrav är ett viktigt steg mot att handla upp arbeten. Ett

entre-Inför stora och svåra saneringar behöver huvudmannen och miljömyndigheter föra en dialog.

FO TO : G R U N E R & J A H R

prenadföretag kan ge pris på att gräva upp ett visst antal kubikmeter jord, men knappast på att minska markens innehåll av arsenik till 10 kg.

Det är när maskinerna och deras operatörer kommer in som också pengarna allt snabbare kommer i rullning. Gräv- och schaktmaskiner, mud-derverk, avvattningsanläggningar, maskiner för jord-tvätt och så vidare kostar mycket pengar. Därför är grundregeln för efterbehandlingsarbeten att de ska planeras noggrant för att sedan kunna löpa smidigt och därmed inte kosta mer än nödvändigt.

Det praktiska genomförandet av efterbehand-lingen har många likheter med mark- och anlägg-ningsarbeten (exempelvis vägbyggen), men det finns också viktiga skillnader. Överraskningar och avvi-kelser är legio och god planering innebär därför också att ha beredskap för att möta det oväntade och att snabbt kunna lägga om planerna. Exempel-vis kan målet vara att avlägsna jord med en förore-ningshalt över ett visst värde. Det är meningen att målet ska nås genom att gräva bort jord ned till en

meters djup inom ett visst område, men sedan detta har gjorts visar det sig att halten av föroreningen är för hög inom delar av området. Om mätningen görs snabbt och nya beslut om fortsatt schaktning fattas snabbt, kan merkostnaden begränsas, i syn-nerhet om avtalet med entreprenadföretaget innehål-ler klausuinnehål-ler om hur merarbete ska utföras.

Hur gick det?

Har man väl satt upp mätbara mål för efterbehand-lingen så ska man också i efterhand undersöka om målen uppfylldes. En sådan uppföljning krävs för övrigt även av tillsynsmyndigheten.

Dessutom kräver Naturvårdsverket att erfarenhe-ter från eferfarenhe-terbehandlingen rapporerfarenhe-teras på ett sådant sätt att kunskap och erfarenheter kan tas tillvara. Även om arbetet med efterbehandling pågått i mer än tio år finns det fortfarande mycket att lära. Varje enskilt projekt bjuder på sina överraskningar och svårigheter och det är värdefullt för kommande pro-jekt att dessa erfarenheter förs vidare. 

Mudderverket bogseras in i Örserumsviken. Den här typen av mudderverk klarar av att sugmuddra 500 m3 _{bottenslam per timme.}

FO TO : C H R IS TE R R A M S TR Ö M

Miljöfarlig verksamhet

Efterbehandling är i sig en miljöfarlig verksamhet som måste utföras med stor omsorg om miljö och hälsa. All efterbehandling är anmälningspliktig till tillsynsmyndighet. Vissa särskilda moment i arbetet kräver tillstånd från prövningsmyndighet. Det gäller t ex arbete i vatten, anläggande av deponi och behandling av farligt avfall.

Under arbetenas gång ska kommunens

miljö-nämnd eller länsstyrelsen genom tillsyn se till att lagar och tillstånd följs.

Saneringen av Örserumsviken i Västervik är en av landets största efterbehandlingar som genomförs i början av 2000-talet och ett gott exempel på de långtgående miljöhänsyn som måste tas vid själva saneringsarbetet. Se vidare beskrivningen av Örserumsvikprojektet.

SANERING AV ÖRSERUMSVIKEN

– NIO ÅR OCH 110 MILJONER KRONOR

Mellan år 1915 och 1980 drevs Westerviks pap-persbruk strax söder om Västervik samhälle. Bruket släppte ut sitt avlopp i Örserumsviken. Redan i mitten av 1960-talet uppmärksammades att stora mängder kvicksilver låg bundet i fiberbankar på Örserumsvi-kens botten. Åren 1978–1979 muddrades botten och fibermassan deponerades på fabriksområdet.

Vad man då ännu inte visste, var att bruket också släppt ut PCB, som förekom i det returpapper som användes som råvara.

År 1994 fanns misstankar om PCB-föroreningar och analys av mört från viken bekräftade misstankarna. Fortsatta undersökningar ledde år 2000 till slutsatsen att det fanns 1400 kg PCB, 750 kg kvicksilver och 550 kg PAH i området. Föroreningarna fanns i

depo-nerad fibermassa, i den gamla sedimenteringsbas-sängen, en (med bråte) utfylld inre del av viken och i sedimentet i den 40 hektar stora viken.

I november 2000 kom miljödomstolens dom som fast-ställer de stränga reglerna för efterbehandlingen. Hela viken ska muddras, och miljödomstolen kräver att det ska gå snabbt samtidigt som störningar för markä-gare, båtplatsinnehavare, fritidsfiskare och andra ska minimeras. Året därpå påbörjades muddringen, men den fick snart avbrytas därför att avvattningen av sedimentet inte hade tillräcklig kapacitet. Miljödomen tillät inte att restvattnet innehöll några mudderrester. Våren 2002 kunde muddringen återupptas sedan bas-sängerna för avvattning byggts ut och ett större mud-derverk kommit på plats.

Det är ofta en tuff arbetssituation förenad med risker att riva i gamla miljösynder. En tuff arbetsmiljö

Att riva runt i gamla miljösynder är ett arbete för-enat med risker. I första hand riskerar saneringsper-sonal och persaneringsper-sonal som utför mätningar att expone-ras för hälsovådliga ämnen. Därtill finns de mer ”konventionella” arbetsmiljöproblem som hänger samman med rivnings- och schaktarbeten, som risk för ras, fallande föremål och klämskador.

Ett medvetet säkerhetsarbete som bygger på klar ansvarsfördelning, systematiskt säkerhetstänkande, information till alla berörda och användning av skyddsutrustning kan nå mycket långt i att undan-röja risker. Därtill ska det finnas planer för hur man ska gå till väga om olyckan ändå är framme.

Ansvaret för arbetsmiljön faller enligt arbetsmil-jölagen på arbetsgivaren.

Transporter

I många fall medför efterbehandlingen att förorenade massor ska transporteras till deponi eller behandling. Tills helt nyligen har nästan alla uppgrävda massor klassats som farligt avfall, även om halten giftiga ämnen varit låg, och då har det krävts tillstånd från länsstyrelsen för både transport och eventuell mel-lanlagring av massorna.

När man följer föreslagen tolkning av den nya SFS 2001:1063 avfallsförordningen, kommer merparten av massorna inte att klassas som farligt avfall, vilket förenklar arbete och administration. 

FO TO : D E A C A R LS S O N

Rena eller deponera?

Idealet vid en sanering vore att förstöra de förore-ningar som kan förstöras – organiska ämnen – och att koncentrera oorganiska föroreningar så att de tar mindre plats och kan förvaras säkert. De renade massorna skulle då i huvudsak kunna föras tillbaka. Trots att det finns tekniska metoder för att rena och behandla förorenade massor, så är tyvärr ännu den vanligaste lösningen ändå att innesluta eller deponera dem.

I allmänhet är det dyrare att behandla förorenade massor än att deponera dem. Ett annat hinder för att rena massorna är att de tekniska lösningarna inte alltid är tillförlitliga.

Ännu ett hinder mot att rena snarare än att deponera är att det krävs särskild miljöprövning av rening på plats för den del av massorna som klassas som farligt avfall, medan befintliga deponier har behövliga tillstånd för att ta emot sådant. Med de nyare bestämmelserna blir det en mindre andel av massorna som kräver det mer komplicerade för-farandet jämfört med tidigare.

In situ – rening

Under vissa förhållanden kan marken renas från föroreningar utan grävning. Det kallas in situ – rening och kan göras på några olika sätt.

Mudderslam för avvattning på en silbandspress. De renade massorna kan efter denna process föras tillbaka och marken ställas i ordning. FO TO : C H R IS TE R R A M S TR Ö M

Vid vakuumextraktion sugs gas ur marken så att ett undertryck bildas. Då kan flyktiga och halvflyktiga organiska föreningar sugas ut för att sedan tas om hand på lämpligt sätt. Om det ska fungera måste marken vara sandig eller grusig, dvs porös.

Bioventilering är en annan in situ – metod, som innebär att biologisk nedbrytning av enkla orga-niska ämnen påskyndas genom att luft blåses in i marken. Effekten kan förstärkas genom att man tillför bakterier, näringsämnen och vatten.

Reningsteknik

Metoderna för att rena uppgrävda förorenade massor bygger på någon av tre principer: • biologisk nedbrytning

• kemisk/fysikalisk behandling • värmebehandling

Biologisk metod

Bensin, dieselolja och en del andra organiska för-eningar kan brytas ner av mikroorganismer. Den enklaste metoden för det är någon form av kompos-tering, som innebär att luften får tillträde.

Komposten ska läggas upp på hårt underlag och täckas med duk och ventileras och dräneras så att föroreningar i både gas- och vätskeform kan tas om hand.

Förorenade massor kan också behandlas i någon typ av bioreaktor – en tank eller damm. Genom att tillsätta vatten och hela tiden röra om bildas en så kallad ”slurry”, i vilken mikroorganismerna kan verka. Bioreaktorn ger goda möjligheter att reglera tillförseln av syre och näringsämnen liksom tempera-turen.

Jordtvätt

Jord som mest består av sand och grus kan behand-las i jordtvätt, som siktar och krossar jorden och sedan ”tvättar” den med hjälp av kemiska tillsatser och olika avskiljningsförfaranden. Jordtvätten kan avskilja både metaller och organiska ämnen.

Förångning/förbränning

Om förorenad jord värms upp förgasas organiska ämnen samt kvicksilver och arsenik. Jorden måste då värmas till mellan 100 och 800°C, beroende av

Sediment behöver avvattnas före behandling. Vatteninnehållet minskas och därmed volymerna som ska hanteras.

FO TO : C H R IS TE R R A M S TR Ö M

Idealet vid en sanering är att förstöra de organiska föroreningar som kan förstöras. De oorganiska föroreningarna koncentreras så att de kan förvaras säkert.

vilka ämnen som ska drivas av, och det görs i en roterande ugn eller annan anordning. De förgasade ämnena måste tas om hand på lämpligt sätt – orga-niska ämnen förbränns och metaller kondenseras och fångas upp.

Ett annat sätt att oskadliggöra organiska ämnen i jord är att förbränna jorden vid hög temperatur med tillsats av något bränsle.

Deponering

En modern deponi stänger in förorenade massor och minskar genomströmning av luft och vatten, så att spridningen av föroreningen begränsas. Lakvatten från deponin tas om hand och renas vid behov.

Tekniken för att bygga deponier har utvecklats mycket och tätskikt och skyddande jordskikt är dimensionerade för att hålla i många hundra år.

På lång sikt kommer dock föroreningarna att spridas. Ytterst är det då naturens förmåga att lägga fast, bryta ned och späda ut olika ämnen som utnyttjas. Naturens förmåga sätter gränserna för

vad som kan accepteras.  Den moderna deponin stänger in förorenade massor.

FO TO : C H R IS TE R R A M S TR Ö M FO TO : C H R IS TE R E G E LS TI G

Många berörs av sanering

Efterbehandling av förorenade områden är en komplex verksamhet som berör och engagerar många institutio-ner och persoinstitutio-ner.

Huvudman

Huvudman är den som har det juridiska ansvaret för att genomföra en efterbehandling. Det kan vara företaget som en gång smutsade ned området eller en branschorganisation. Det kan också vara en fastighetsägare.

Om ansvaret faller på det allmänna kan det vara kommunledningen eller kommunens gatu- och fastig-hetskontor som är huvudman. Däremot kan inte kom-munens miljöförvaltning vara huvudman eftersom den har myndighetsansvar för tillsynen av verksamheten. Finansiärer

Det kan finnas en eller flera finansiärer och olika finansiärer kan ha ansvar för skilda faser i efterbehandlingen.

Efterbehandling berör många människor. Det är viktigt att hålla allmänhet och närboende välinformerade om vad som händer i de olika skedena i ett efterbehandlingsprojekt.

FO TO : VI VE K A F R IB E R G

Utredare och utförare

Under denna rubrik ryms en uppsjö av olika företag och yrkesutövare; konsulter som kan fungera som utredare eller projektledare, fältpersonal som utför mätningar, analyslaboratorier, entreprenörer, maskin-leverantörer, underhållspersonal, mottagare av förore-nade massor, transportörer osv.

Prövningsmyndighet

Vissa moment i saneringsarbeten kan kräva tillstånd av prövningsmyndighet, som är länsstyrelsens miljö-prövningsdelegation eller miljödomstol.

Tillsynsmyndighet

Det är antingen kommunens miljönämnd eller läns-styrelsen som ansvarar för tillsynen, vilket innebär att ta emot anmälningar, ställa krav på verksamheten, följa upp kraven och att ge vägledning till den som utför arbetena. Allt enligt Miljöbalken.

Planerings myndighet

Kunskap om var det finns förorenade områden är en förutsättning för att ta fram bra översikts- och detaljplaner. Här är inventeringen ett viktigt underlag. Kommunernas och länsstyrelsernas plan-arbete görs i enlighet med PBL, plan och bygglagen. Grannar och allmänhet

Grannar och allmänhet har rätt att bli informerade om saneringar som berör dem och saneringen ska

planeras så att grannar så långt möjligt hålls ska-deslösa. Grannar och intresseföreningar har rätt att överklaga miljöärenden.

Samordnare

Länsstyrelserna överblickar läget vad gäller behov och åtgärder för efterbehandling, prioriterar mellan åtgärder och fördelar statliga bidrag. Naturvårdsverket har motsvarande roll på nationell nivå. Verket ger också ut vägledningar om hur efterbehandlingar ska genomföras och sammanställer och publicerar gjorda erfarenheter. Varje projekt sammanställer och redovi-sar erfareheter från genomfört arbete. Naturvårdsver-ket gör olika typer av uppföljningar som oftast rör många projekt.

Utbildare

Efterbehandling är en verksamhet som är under utveckling och behovet av utbildning är stort. Bland annat Kungliga Tekniska Högskolan och Sveriges Geotekniska Förening ger kurser i marksanering. Politiker

Politikerna i en kommun tar beslut om kommunen ska åta sig att vara huvudman för ett efterbehand-lingsprojekt. De beslutar även om vad ett område ska användas till efter avslutade åtgärder.

Mer om efterbehandling

Vill du veta mer om efterbehandling kan du beställa material från Naturvårdsverket.

För den som vill fördjupa sig i olika aspekter av efter-behandling av förorenade områden finns det en hel del att läsa.

Tryckta alster:

Naturvårdverket har givit ut följande skrifter i ämnet (rapportnumret först):

4310 Miljötekniska markundersökningar – strategi 4311 Miljötekniska markundersökningar – fältarbete 4473 Föroreningar i deponier och mark

4566 Fältanalyser av förorenad mark

4638 Generella riktvärden för förorenad mark 4639 Development of generic guidline values 4640 Bakgrundshalter i mark

4667 Rätt datakvalitet

4803 Efterbehandling av förorenade områden –

vägledning för planering och genomförande av efterbehandlingsprojekt

4807 Åtgärdskrav vid efterbehandling

4836 Modeller för miljögeotekniska tillämpningar 4889 Förslag till riktvärden för förorenade

stationer

4918 Metodik för inventering av förorenade massor

(MIFO)

4947 Metodik för inventering av förorenade områden

(MIFO) Analys och testmetoder

4963 Vägledning för efterbehandling vid träskyddsan-

läggningar

4991 Sanering av Järnsjön – slutrapport

Ta fram åtgärdsmål och åtgärdskrav i ebh-projekt (Under produktion)

Övrig litteratur:

Lyftkranen – teknikdemonstration för efterbehandling, Naturvårdsveket, Stockholms stad och Miljöteknikdelega-tionen, 1999.

Jungnerholmarna – en industriepok vid Emån, Mönsterås kommun, 1999.

Fälthandbok – Miljötekniska undersökningar, Rapport 1: 2001, Sveriges Geotekniska Förening, 2001.

RVF rapport Bedömningsgrunder för förorenade massor, Utveckling 02:09

På Naturvårdsverkets hemsida hittar du information om förorenade miljöer och länkar till intressanta projekt.

Mer om efterbehandling

Webben

www.naturvardsverket.se

Information om Naturvårdsverkets rapporter finns under miljöbokhandeln. De viktigaste rapporterna finns i pdf–format.

www.renaremark.nu

Hemsida för nätverket renare mark som är ett forum för att främja utvecklingen inom efterbehandling av förorenade mark och vattenområden.

http://home.swipnet.se/marksanering/

Marksaneringsinfo samlar information inom området på ett och samma ställe. En portal till aktuell kunskap och aktuella aktörer.

www.sgf.net

www.vastervik.se/miljo/orserum

En fyllig beskrivning av den omfattande saneringen efter utsläppen från Westerviks pappersbruk. www.monsteras.se/miljo/jungner/

Jungnerholmarnas historia och det stora efterbehand- lingsprojektet som startade 1998.

Reparation pågår

Runt om i Sverige finns det tiotusentals förorenade markområden eller sjösediment. Kvicksilver, PCB, olja, stenkolstjära och hundratals andra ämnen har släppts ut i mark och sjö på den tiden vi trodde att naturen var oändlig och oförstörbar.

Riksdagen har beslutat att det är dags att städa efter dessa gamla försyn-delser. Det är ett gigantiskt arbete där många goda krafter måste engage-ras. Arbetet kommer att ta lång tid och kostnaderna blir stora.

• Bor du granne med ett förorenat område? • Är du engagerad i lokala miljöfrågor?

• Arbetar du i ett företag som behöver rensa upp bland gamla synder? I så fall är denna skrift tillägnad dig.