Abra Kadaver : Cow bone as a furniture material

| Malmstens | Campus Lidingö

| Kandidatuppsats 16 hp

| | Möbeldesign | Vårterminen 2019 | | LIU-IEI-TEK-G—19/01683--SE

Abra Kadaver

Cow bone as a furniture material

Examensarbete om benmaterialet från kor

och dess möjligheter att nyttjas som material i möbler.

Handledare: Chandra Ahlsell Examinator: Alessandra Di Pisa

Linköpings universitet


SE-581 83 Linköping, Sverige


ABSTRACT

This is a bachelor thesis in design made by Anton Uhrström. I, Anton, have undertaken a work about how cow bones are applicable in furniture design. Through my research I have found that bones have interesting qualities and could be experimented with in a greater extent than today, it has the facilities to become a production material, if it were to be appreciated more by the public and more money was put into a more industrial refinement of the material. Some modern production exists in india. But the old bone craft tradition is not very present in furniture design in Europe today. Bones are strong and could be used in furniture in different ways, but it is a laborious task to clean them and prepare them for use. It is also hard to see the ideal way of the actual attachment of bones to other materials as wood. When cleaned, the bones should have a long lasting life as a material. Further research is needed to fully grasp the qualities and use of bone in furniture.

SAMMANFATTNING

I denna kandidatuppsats i möbeldesign har jag undersökt huruvida ben från ko kan användas inom formgivning som ett material för möbler. I min undersökning har jag kommit fram till att benmaterialet har önskvärda egenskaper som möbelmaterial men att det krävs mer forskning på området och finansiering av produktionsinfrastruktur för att möjliggöra en mer industriell tillverkning av råvaran. Det finns modern tillverkning av benmöbler i Indien men i Europa är denna tillverkning nästan obefintlig. Benmaterialet är omständigt att rengöra och förbereda för användning, och en annan svårighet är att sammanfoga dem med andra material som trä. Men när benen är rengjorda torde de ha ett långt liv som material utan att det förmultnar eller går sönder. Vidare forskning krävs för att fullständigt redogöra för benets kvalitéer och användning inom möbeldesign.


 INNEHÅLLSFÖRTECKNING SIDA I. INLEDNING ABSTRACT 2 SAMMANFATTNING 2 INNEHÅLL 3 FÖRORD 4 MÅL 5 SYFTE 5 FRÅGESTÄLLNING 5 METOD 5-6 AVGRÄNSNINGAR 6

II. FÖRBEREDANDE UNDERSÖKNING

TILLSTÅND 6 ANIMALISKA BIPRODUKTER 6-7 FAKTA OM BEN/SKELETT 7 HISTORISK BAKGRUND 8 METODER BEARBETNING 10-11 RESEARCH 11 HÅLLBARHET 12-13

OMVÄRLDSANALYS MODERN KONTEXT 13-14

III. PRAKTISKT FÖRBEREDANDE ARBETE

TVÄTTNING 15-17

BEARTBETNING 18-19

IV. FORMGIVNING

SKISSPROCESS OCH MODELLER 19-20

V. AVLSUTNING

RESULTAT — DE FÄRDIGA MÖBLERNA 21

DISKUSSION 23-24

REFLEKTION 24-26

KÄLLOR 27-28

FÖRORD

I vår tid idag har hållbarhetskonceptet fått många av oss att förändra delar av vår livsstil och våra aktiva val i affärerna när vi konsumerar, men det finns fortfarande vissa vanor och tabun som vi helst inte kompromissar med. Vissa tabun bör kanske ifrågasättas om vi på vår planet ska klara av att minska belastningen på planetens ekologiska system. Det är därför forskare pratar om att odla insekter för livsmedelsproduktion och därför jag valt att undersöka på vilket sätt skelett och benrester kan vara en del av våra inredningsmaterial i våra hem i en modern kontext. Detta urgamla material som människan använt historiskt är något som inte nyttjas i vår tid inom formgivning på det sätt som jag tror att det skulle kunna göra. Mitt val av ämne är en sammanslagning av mitt intresse för historia och hållbarhet, men också för utmaningen att designa med ett nytt material då dess egenskaper och begränsningar kommer sätta mig på prov både som hantverkare och som formgivare.

MÅL

Målet med detta examensarbete är att undersöka och fastställa om benmaterial från tamboskap inom slaktindustrin kan användas till produkter och möbler i formgivning och vad dess för och nackdelar är.

SYFTE

Syftet med detta arbete är att fördjupa bilden av benmaterial ets användbarhet och egenskaper som material för möbler. Syftet är också att bidra till en diskussion om materialitet, ifrågasätta inneboende värderingar och normer kring tabun om vissa material i möbler och produkter och bidra med ett annat förhållningssätt till hållbarhetsfrågan.

FRÅGESTÄLLNING

Hur kan benmaterialet från ko användas inom formgivning?

METOD

I mitt arbete har jag tagit hjälp av befintlig tryckt litteratur som finns tillgänglig på detta område såväl som artiklar på internet och instruktionsvideor från internet. För att få en inblick i den relaterade hantverkshistoria och stilhistoria som finns dokumenterad på ämnet, då benmaterial var ett vanligt tillverkningsmaterial förr i tiden i äldre kulturer, besökte jag historiska muséet för att fördjupa min bild av benmaterialet. Det låg också i mitt intresse att undersöka om det i modern tid finns en produktion av detta material i en global kontext. Min Formgivningsmetod kom att behöva anpassas efter materialets inneboende former och egenskaper, då ben är mycket hårt och svårt att omforma från sin ursprungliga form. Innan jag hämtade benen på slakteriet kom jag att studera anatomiska bilder och andras tidigare arbeten på området för att få en uppfattning om vilka ben jag skulle tänkas använda till mitt arbete, så att arbetet blev så smidigt som möjligt med de bästa förutsättningarna. När benen var hämtade behövde jag mekaniskt ta ur märgen i dem och sedan koka dem för att rengöra och sterilisera dem från bakterier och köttrester. Till min hjälp hade jag rengöringsverktyg och stora kastruller med

kokplattor för att kunna hålla till utomhus. Detta för att slippa dålig lukt i ett inomhusklimat.

AVGRÄNSNINGAR

Detta examensarbete har sitt fokus på att undersöka benen från kor och jag kommer därmed inte att jämföra olika sorters ben från olika djur mot varandra utan enbart studera koben i en förädlings och formgivningsprocess. Mitt arbete är ej att betrakta som fullständigt över detta omfattande område utan det kommer att fungera mer som en inblick i utmaningarna jag ställdes inför inom ämnet; benmaterial som möbelmaterial. Arbetet är att betrakta som pågående även om det sker utanför universitets kontext då mitt intresse för det är fortsatt starkt. Jag har tyvärr inte haft möjlighet att presentera vetenskapliga stresstester på materialet med diverse tryck och dragmaskiner. Detta p.g.a. tidsbrist.

TILLSTÅND

I min research har jag kommit i kontakt med Liam Murphy, platschef på Lövsta slakteri i Uppsala. Hans bemötande var väldigt trevligt och okomplicerat då jag ringde honom i början av april. Jag har också varit i kontakt med jordbruksverket för att få ett tillstånd som krävs för att hämta animaliska biprodukter som det kallas på Jordbruksverkets hemsida. I slutändan visade det sig att ett tillstånd fanns hos Linköpings universitet och beloppet på 500 kr som jag betalade för ansökan inledningsvis, fick jag tillbaka då jag kunde nyttja skolans tillstånd. Det tog ungefär 3-4 veckor innan jag fick tillståndet. Det hade gått fortare om jag visste att Linköpings universitet hade ett stående tillstånd som jag kunde nyttja. Det var tack vare detta som jag tillslut kunde hämta skelettdelarna på Slakteriet vid Uppsala.

ANIMALISKA BIPRODUKTER

Jordbruksverket skriver följande på sin hemsida. “Animaliska biprodukter (ABP) är material från djurriket som inte är livsmedel och som ännu inte bearbetats eller behandlats till att ingå i begreppet framställda produkter. Exempel på animaliska biprodukter är döda djur och biprodukter från

slaktade djur. Även kommersiellt fångad fisk och rens från sådan fisk omfattas. Det gör också ull, fjädrar, äggskal, matavfall och naturgödsel”. 1

Jordbruksverkets tillstånd som behövs för att ta hand om benmaterial från slakteri kan vara ett resultat av EU:s initiativ att införa sanktioner efter sviterna av epidemien av BSE, kallad “galna kosjukan” under 80/90-talet i främst Storbritannien. Denna sjukdom är viktig att nämna i detta examensarbete då den minst sagt haft en stigmatiserande effekt på hanteringen av ben och skelettdelar från djur, då utbrottet innebar nya regleringar kring hantering av animaliska biprodukter. Storbritannien fick ett exportförbud på nötkreatur 1996, men det är viktigt att notera att det i Sverige enbart konstaterats enstaka fall av galna kosjukan och det tros ha uppstått spontant i djuret utan koppling till foder. Anledningen till att BSE bröt ut är människans fel då benmjöl användes till att utfodra mjölkkor, så de blev alltså påtvingad kannibalism inom arten, detta skedde i Storbritannien men inte i Sverige. 2

FAKTA OM BEN / SKELETT

Skelettet är den stomme som håller ihop djur och skyddar organ mot yttre våld samt fungerar som fästpunkter för musklerna. Bland däggdjuren som människan själv tillhör ser vi tydliga samband mellan oss och de andra djurskelettens uppbyggnad. Ben består av mineraler och metalliska grundämnen som kalcium och kisel. Det är därför skelett kan bevaras som fossil i naturen och studeras miljontals år senare. Detta sker då benen pressas samman av ett ovanliggande jordlager, lera eller liknande som med sitt tryck över tid förändrar mineralerna i skelettet till fossil. 3

Jordbruksverket, ”Animaliska Biprodukter”, tillgänglig: http://

1

www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/produkterfrandjur/

animaliskabiprodukter.4.67e843d911ff9f551db80002182.html, 2018, (hämtad 2019-04-06).

Nationalencyklopedin, “BSE”, tillgänglig: https://www.ne.se/uppslagsverk/

2

encyklopedi/l%C3%A5ng/bse, 2019, (hämtad 2019-04-05).

Steve Parker, Skelett, Stockholm: Bonnier Carlsen Bokförlag, 2003, s. 5.

HISTORISK BAKGRUND - BEN / HORN - HANTVERK

Benmaterial har använts av oss människor i kulturer och historiska epoker sedan urminnes tider som material för hantverksföremål, konstföremål och vapen. Ben och horn har nyttjats och eftertraktats då det är ett hårt och 4 starkt material, men också för att det var så tillgängligt i våra tidiga samhällen som var beroende av jakt för överlevnad. Den primitiva konstnärens traditionella redskap har gjorts av sten, ben, horn, tänder och snäckskal. Ben har en lång historia som material i bruksföremål, ett 5 exempel är luskammen som var väldigt vanligt i medeltida hem förr i tiden. Det fanns ett hantverksyrke som kallades kammakare åtminstone sedan vikingatid/medeltid och dessa kammar gjordes ofta i ben i en omsorgsfull förädlingsprocess. Mindre kammar kunde göras i ett stycke medan större kammar sattes ihop av flera delar, sammanfogningen gjordes med hjälp av bronsnitar (se bild 2). De flesta kammar dekorerades också med ristade och borrade mönster. Kammakaren gjorde också andra föremål av ben och horn som spelpjäser, spelbrickor, tärningar och verktygsskaft. 6

Hantverkskonsten att arbeta i ben och horn har praktiserats i tusentals år men i en modern kontext är användandet i produkter väldigt begränsat om inte nästan obefintligt i västvärlden, ben har gjort en materiell resa från att vara relativt vanligt inslag i våra hem till att sällan ses i föremål vi har i kring oss idag. Horn har använts i allt ifrån knivskaft till dryckesbägare och musikinstrument, för krig och för boskapsskötsel. Skelett från djur har haft en urtida religiös betydelse för våra förfäder som var jägare, samlare. På Historiska muséet tog jag denna bild (se bild 3) på en samling horn och ben från jaktbyten som offrats/skänkts till den döde som gravgåvor. I bakgrunden syns en illustration över hur det kan ha sett ut vid tidpunkten.

David Lambert, Den förhistoriska människan, Helsingborg: Tryckning AB

4

Boktryck, 1988, s. 149.

Erik Karl Larsson, Primitive art, Bernces förlag: Malmö, 1975 s. 11.

5

Mikael Johansson, “Löss och människor”, tillgänglig: https:// 6

stadsmuseet.stockholm.se/utforska/samlingar/foremal/manadens-foremal/ manadens-foremal/juli-2017-loss-och-manniskor/, 2017, (hämtad 2019-04-06).

METODER BEARBETNING

För att kunna använda benmaterialet måste det först göras rent från kött och fettrester. Detta kan göras med flera olika tekniker. I vissa fall kan man låta naturen göra jobbet, men många mer naturliga metoder tar naturligtvis längre tid och i detta projekt behövde jag spara tid mer än något annat. Metoder för rengöring är bland annat att gräva ned skelettet och låta insekter äta upp resterna, lägga det i kallt vatten i veckor för att lösa upp vävnaden, eller låta det bada i varmt vatten för snabbare effekt. Jag kom fram till att det mest rationella sättet var att sjuda bort dessa rester med vatten och tillsatt kalk och diskmedel. Jag baserade först min tvättmetod på boken

Plastic, ben og horn som beskrev att “benet koges i soda eller kalkvand,

kogningen varer fra 1 til 3 timer alt efter benets størrelse og fedtinhold.” 7 Det verkar som att boken på danska har metoden specifikt anpassad efter kanonbenen, dessa var mycket lätta att rengöra jämfört med skulderbladen. Jag hittade annan rengöringsinformation på hemsidor på nätet. Där sa de att kokande vatten inte var att rekommendera då fett kunde fastna i benet (se avsnittet för tvättning av benen för mer information). Horn kan hettas upp med eld eller mjukas upp i vattenbad under längre perioder för att senare kokas och därefter manipuleras, böjas och formge i viss mån till andra former än den ursprungliga. Ben har inte denna egenskap. Det finns även enstaka arkeologiska bevis för att ben och horn har färgats i vissa färger genom olika tekniker, vissa kunde läggas i olika vätskebad tillsammans med andra ämnen och material som gav en kemisk reaktion, i andra fall kunde en sorts pasta ofta i svart, som tillverkas och målades i det karvade dekorationerna på föremålen. Det finns ett exempel på arkeologiskt bevis för färgning av ben och det är ett bältesspänne från York som färgats grönt med hjälp av koppar i en sur lösning, kanske tillsammans med vinäger. Ben

Erland Borglund, Plastic, Ben, Horn og Rav, Köpenhamn: Høst och Søns förlag,

7

kan också färgas med växtmaterial, exempelvis med krapprot för en röd färg. 8

RESEARCH

Parallellt med skissprocessen så inleddes mitt arbete med research. Då jag hade en lång tid av väntan på att få tillståndet från jordbruksverket, kunde jag under dessa 3-4 veckor besöka museum och olika bibliotek etc. för att hitta den information jag behövde för att förädla benen till ett material jag kunde nyttja. Jag visste att jag behövde vara mycket förberedd på alla moment av förädlingsprocessen för att lyckas få ihop detta projekt i tid, så jag gjorde mitt bästa för att hitta litteratur och medier som kunde hjälpa mig i dessa förberedelser. I det teoretiska fick jag hjälp av boken Plastic, ben,

horn og rav, en bok jag hittade på nordiska museets bibliotek. Men det mest

utförliga arbete jag hittade på området var ett som heter Working with Bone,

Antler and Horn, skrivet av David Constantine. Detta arbete

rekommenderas varmt för fortsatt läsning och forskning om ben för den intresserade. 9

Bild 4: Yxskaft i ben, förhistorisk tid. Bild 5: Elfenben.

David Constantine, “Working with Bone, Antler and Horn”, tillgänglig: https://

8

halldorviking.files.wordpress.com/2013/08/working-with-bone-antler-and-horn-david-constantine-1-4.pdf, 2014, (hämtad 2019-04-05).

Halldor Magnusson, “Cannon Bones – the Dark Age Boneworker’s

9

Best Resource”, tillgänglig: https://halldorviking.wordpress.com/2013/04/03/ cannon-bones-the-dark-age-boneworkers-best-resource/, 2013, (hämtad 2019-04-14).

HÅLLBARHET

Skelettmaterialets hållbarhet över tid

Den första aspekten av hållbarhet är skelettmaterialets hållbarhet som material. Det är tveklöst så att ben kan överleva långa tidsperioder i naturen under rätt omständigheter, och de har inom arkeologin och osteologin berättat för oss om hur djur och människor levt under olika epoker av vår historia. I mitt besök på Historiska museet fick jag se benföremål som i vissa fall var flera tusen år gamla, exempelvis yxan som ses i figur 4. Ben bör hålla bra över tid i produkter om de skyddas mot vissa naturelement, så benens hållbarhet betraktat som material över tid borde kunna betraktas som god.

Hållbarhet ur ett miljö/klimat perspektiv

Så länge mänskligheten äter kött kommer slaktindustrin att producera oräkneliga tonvis med skelettmaterial från tamboskap och detta material borde kunna nyttjas till vissa ändamål som idag ej finns. Som jag betraktar det skulle det i viss mån kanske kunna minska belastningen på skogsindustrin och avskogningen av planeten exempelvis. Eller minska användandet av plast i vissa produkter. Många menar att korna är de stora bovarna i klimatdebatten eftersom de rapar ut metangas som är en växthusgas. Jag tror det är orimligt att jordbruket kommer sluta föda upp kor i ett kretslopp av föda för mänskligheten inom en överskådlig framtid och därför kommer denna biomassa att bestå och finnas tillgänglig. Det är att föredra att använda biomassa som finns i naturens nutida kretslopp än att använda fossil biomassa som olja, som härrör från historiska kolkretslopp.

Styrkor / Svagheter

Benens styrka är främst i den riktning den är menad att användas i djurets belastning uppifrån och ned. Benen är svagare i vrid och i vinkel mot den naturliga tillkomsten av dess uppbyggnad. Det jag testade i denna undersökning var om ett kanonben skulle hålla för ca. 60 kg betongbord plus 77 kg människa, detta höll benet för. Jag har ej ännu testat med fler

sittande personer på betongbordet men det kan komma att göras när fotografier och annat är färdigt så bordet inte riskerar gå sönder innan dess. Svagheten med ben är som jag betraktar det framförallt själva infattningen med andra material. Jag använde själv ett starkt montagelim, Pl400. Detta sätt att montera benen mot trä och sten kommer inte hålla i evig tid, så det blir intressant att se hur pass länge det håller innan det ger sig av användning. Annars måste benen skruvas fast eller skadas på andra sätt för att fogas ihop med andra material. Med betong är det lättare, med trä svårare. Jag är ändå hyfsat positiv till att benet inte kommer spricka eller förändras. Utan mer att infästningen tillslut ger med sig. Detta är en svag länk när man ska arbeta med ben och andra material tillsammans.

OMVÄRLDSANALYS - MODERN KONTEXT

När vi var i Milano med klassen såg mina kamrater två saker som hade kopplingar till användande av ben. Först var det en konstnär från Norge, Maret Anne Sara, som gjort ett samarbete med designern Matt Lambert. Projektet hette Pile Power.

Maret Anne Sara verkar ha en koppling till samisk kultur och i citatet nämns urbefolkningens hållbara levnadssätt. Det är intressant då samer historiskt har använt sig av ben och horn i mycket av deras hantverkskonst. Den andra utställningen som hade att göra med slakteriavfall i Milano var den om några som lyckats gjuta med blod. Jag såg bara en bild skickad av min vän och har inte lyckats hitta personerna bakom projektet såhär för tillfället när rapporten skrivs men det är intressant att andra formgivare verkar tänka i liknande banor men med andra ingångar i detta med temat slakteriavfall.

Jag har även i min research via google och internet hittat en modern producent av benmöbler i Indien. I klipp på www.youtube.com har jag sett deras tillverkning av komplexa mandalamönster på möbler med små utskurna bitar av ben. Jag har inte lyckats ta reda på vad för sorts djur benen kommer ifrån, men det var mycket intressant att se hur det faktiskt

praktiseras i en annan del av världen just nu i modern tid, möbler med beninläggningar.

Möbeltillverkarens hemsida finns att se via denna länk: http://antiquesindian.com/bone-inlay-furniture.htm

Klipp på youtube beninläggningar:

https://www.youtube.com/watch?v=6O6HnovF04Y

I klippet visas hur ben sågas och läggs i geometriska mönster, en betongliknande pasta läggs på möblerna och sedan slipas benen fram och ytan blir jämn och fin.

TVÄTTNING

En tidig insikt om mitt arbete var den att inse att detta skulle bli smutsigt och lite omständigt, och detta krävde sin logistik och sina redskap för att lyckas. För att förädla ben måste de först tvättas rena eftersom benen har vävnad kvar från slakteriet. Denna vävnad börjar ruttna om man inte sätter igång med tvättprocessen omgående. Eftersom jag ville undvika detta med onödigt svårhanterliga lukter så hade jag allt förberett innan jag hämtade benen på slakteriet. Jag införskaffade en mycket stor kastrull för ändamålet vid sidan av avfettningsmedel, skyddsutrustning och blekmedel. När dagen för hämtningen av slakteriavfallet äntligen kom hade jag bara 12 dagar på mig att slutföra projektet till produkter av dessa 12 gick 4-5 dagar åt tvättning - betydligt längre än vad jag hade räknat med. Benen jag beställde var skulderblad, revben och kanonben. Kanonbenen sitter som sista ben innan fötterna på djuret, kan jämföras med smalben hos människan. Detta ben har förmodligen fått sitt namn för att det är relativt rakt och ihåligt efter avlägsnandet av märgen, som ett kanonrör. Jag valde 40 stycken kanonben, 10 stycken skulderblad, och 15 stycken revben. Leveransen jag hämtade uppgick till totalt 60 kg animalisk biprodukt. Jag betalade slakteriet 5 kr per kilo plus moms. Så totalt blev summan 342 kr för materialet. Kastrullen kostade mig 400 kr, så prismässigt var benen billigare än mina tillbehör och verktyg som jag behövde för mitt arbete. Av dess 60 kg var jag tvungen att slänga ca 10 kg för att jag inte hann med att tvätta dem, då de inte fick plats i kastrullen.

Tvättningen skedde i tre steg och det tog flera dygn för allt fett att migrera ut ur benen. Under dessa dygn bytte jag alltså vatten tre gånger, första gången försvann mycket märg och köttrester, andra gången var det på vissa håll små senor som lossnade, sista badet var benen mekaniskt i princip rena men läckte fortfarande fett till vattnet. Denna process tog betydligt längre tid än jag trodde efter min research. I boken Plastic, ben, horn och rav står det att det kan kokas i tre timmar med “soda” och “tillsat kalk”. 10

Borglund, 1958, s. 66.

Bild 7: Skulderblad direkt från slakteriet. Bild 8: Kanonben som de såg ut innan tvättningen.

Jag försökte översätta soda på google men fick bara soda som översättning till svenska. Jag antog att detta var diskmedel eller liknande, men kunde inte vara helt säker. Den tillsatta kalken verkade vara för att bleka benen en aning. I mina efterforskningar på youtube såg jag en amerikan rengöra vildsvinshuvud från jakt med starkt avfettningsmedel och högtryckstvätt, han kallar metoden “easy European method”. Denna process tog runt 3-4 11 timmar, så jag önskade att jag hade haft en högtryckstvätt i den stunden.

I mina efterforskningar på diverse bloggar och forum uppgav flera användare att för vissa ben är kokande temperatur inte rätt metod utan sjudande är tricket för att inte få fettet att fastna inuti benen. Jag tror att detta gäller ben som skulderblad och skallar, ben som har håligheter och ingen väg att vandra ut mekaniskt. För kanonbenen var detta inget problem och i boken Plastic, ben, horn och rav som jag läste var det just kanonben som användes. Jag kunde i min egen tvättprocess konstatera att skulderbladen var svårare att få rena och med vissa av dem provade jag att koka dem i en högre temperatur och med de andra i lite lägre. De som kokades i hög temperatur blev skadade på ett annat sätt i sin yta. De som låg i sjudande temperatur klarade sig bättre och såg renare ut efteråt. Information online hade olika rekommendationer och det verkar som att vissa menar att just för varmt vatten kan få visst fett att fasta i benet istället för att migrera ut. Jag citerar en hemsida där jag hämtade information för tvättningen. 12

Put your bones into a large pot and cover them with water. Bring the water to a simmer (not a boil!) and leave the bones alone until the flesh falls away, which usually takes 12-24 hours.

Whitebone Creations Hunting, “How to Clean Skulls (Easy European Method)”,

11

tillgänglig: https://www.youtube.com/watch?v=lXxuuxhc308, 2014, (hämtad 2019-04-21).

Wikihow Staff, “How to Clean Bones”, tillgänglig: https://www.wikihow.com/

12

När det gällde skulderbladen och revbenen tog jag senare beslut att slänga revbenen och spara skulderbladen till ett senare tillfälle. Anledningen till det var att jag fann att märgen i revbenen var oerhört svår att tvätta ur och jag förstod inte hur jag skulle hinna med att få dem rena i tid då jag behövde gå vidare i min process. Skulderbladen kändes också som att de fortfarande hade fett kvar och behöver mer tvättning innan de kan användas i en produkt utan risk att få fett på kläder eller händer. När de tre baden var klara blekte jag benen med väteperoxid som jag gjorde till en pasta som jag penslade på benen. Därefter lät jag de torka i solen. Kanonbenen var efter dessa dygn rena och vita och färdiga för nästa steg i processen.

Bild 9: Kanonbenen sett ovanifrån efter tvättning. Bild 10: Kanonbenen uppsågade i mindre bitar samt överblivet damm.

BEARBETNING

När benen var tvättade såg de ut som vaser eller skulpturer färdiga att ställa på ett bord. När de stod bredvid varandra var de alla något unika, med tilltalande organiska former. Det kändes nästan synd att såga dem i mindre bitar som jag planerat att göra, men planen var viktig att följa och fortgå för att lära mig mer om materialets egenskaper.

Inledningsvis hade jag svårigheter med att såga benen, jag använde ett sågblad som var tillverkat för att såga i trä, så när jag hade förverkat två blad insåg jag att jag behövde något tuffare. Det spelade självklart in att jag använde den minsta bandsågen som fanns att tillgå - en bandsåg för modellbyggande. Det var den maskinen jag kunde arbeta med på innergården på skolan. Jag köpte senare ett blad som var till för att såga i stål för att klara av uppgiften. Detta blad höll sen hela vägen i mål och kunde relativt obehindrat ta sig igenom det starka benmaterialet. När jag sågade och slipade i benen använde jag en andningsmask som skyddade mot dammpartiklar. Detta efter att jag ringde ett samtal till Arbetsmiljöverket, som rekommenderade det då det var ett biologiskt damm.

SKISSPROCESS TILL MODELLER

Medan jag väntade på benen kunde jag skissa på idéer på vad för typ av produkter jag skulle kunna göra av benmaterialet. Det var inte lätt att se egenskaperna hos ett så pass okänt material som benen ändå var för mig vid den här tidpunkten, och ingången till skissandet blev en aning haltande då jag inte visste om materialet skulle klara av att användas på de olika sätt jag teoretiserade fram. Hur lätt det skulle vara att bearbeta osv, påverkade mina idéer om själva formgivningen och tillslut kom jag fram till att ett rationellt sätt att använda det var som i en benmosaik i ett bord som jag kunde gjuta i betong. Detta var för att jag inte kunde se att jag hade tid nog att passa in benbitar i trä med laser eller hugga ut det för hand. Det kändes mest rimligt att göra ett bord i betong på detta sätt som jag visste skulle fungera och vara genomförbart på den tid jag hade. Ingången till produkterna var i början annars att delvis maskera benmaterialet så att det inte blev för tydligt utan

mer överraskande att det var ben man betraktade för att ge ben en ny chans att upplevas med nya ögon. Jag hade två färgmässiga ingångar i skissandet. Jag gjorde små modeller i furu med två teman, ett svart och färgstarkt uttryck och ett ljust naturligare uttryck. Förutom modeller gjorde jag en del ritade blyertsskisser, främst på former av själva bordet och mönster över mosaik. I det svarta temat var min tanke att addera färgat ben, kanske även skarvat läder och svart betong eller tjärat trä. Det andra färgförslaget var ett mer ljust och obearbetat uttryck som jag upplevde mer naturligt och elegant. Båda förslagen hade sina intressanta uttryck och jag valde därför att ta inspiration av båda i bordet jag gjorde.

RESULTAT - DE FÄRDIGA MÖBLERNA

I slutändan fick jag ihop mitt arbete till två möbler. Ett bord i betong med benmosaik och en stol i gråblå furu med spikat läder. Den första möbeln jag gjorde var bordet. Bordet krävde ett större kroppsarbete och jag hade tidigt denna idé i skissfasen och kunde se att det skulle bli likt det jag tänkt ut. Men att gjuta i betong är en konst i sig och något jag inte hade så stor erfarenhet av när jag tog mig an utmaningen. Jag gjorde en gjutform i OSB och utgick från att göra ett lågt bord som var anpassat efter höjden på ett obearbetat kanonben från ko, så att detta ben skulle kunna hålla upp konstruktionen. Bordets höjd blev tillslut då anpassat till 25 cm ca. Skivan i betongen gjöt jag i tjockleken 40 mm och jag armerade formen med två lager av armeringsnät i två olika storlekar. Färgen var medvetet blandad i olika hinkar med betong så att en övergång mellan grått, grön järnoxid, till terrakottaröd skulle uppstå. Jag ville få en urtida känsla och också få betongen att upplevas mer naturligt stenig och mer grov i sin form. Jag inspirerades av förhistorisk konst som grottmålningar och liknande i färg och uttryck. Det var därför jag valde att färga betongen i terrakotta röd. Detta förhållningssätt var en svår balansgång då jag ville göra en sorts homage till ett primitivt uttryck men samtidigt inte få det att kännas naivt eller för mycket av den tecknade serien “Flintstones”. Med bordet lyckades detta men med stolen, som kom till under hård tidspress, fick jag ett uttryck som var mindre önskvärt. Stolen var baserad på modeller jag gjort men jag hade inte tid att reflektera och förfina formgiven av den utan var tvungen att hela tiden gå vidare med byggandet av den för att hinna bli klar i tid. Stolen var också anpassad i höjd med bordet och blev därför en mycket låg stol. Jag ökade komforten med skumdyna spänd under spikat läder. Jag ville ha spikarna synliga och tänkte att det skulle bidra till det primitiva uttrycket. Furun i stolen var tänkt att med sina massiva dimensioner gå väl ihop med bordet i betong och färgades därför också gråblå för ett mer stenigt uttryck. Benmaterialet lämpade sig väl för att göra en mosaik. Men när jag placerade de hela kanonbenen som stöd under konstruktionerna i bordet och stolen var det en ren gissning att det skulle hålla för vikten. Detta gick bra efter att jag testade att sitta både på stolen och bordet. Jag tänkte att dessa ben bör kunna

ta ett par hundra kilo då en ko väger ungefär ett halvt ton, men jag kunde inte vara helt säker på att tvättprocessen bevarat den fulla styrkan i materialet. Ben är starkt men i min undersökning har jag också lagt märke till att det har inneboende spänningar som kan göra att benet spricker en aning när det sågas. Detta kan vara lite otäckt då det kan slå till lite från ingenstans och påverka ens grepp om ämnet som sågas. Benet är logiskt sett starkast åt det håll det är menat att belastas. Rakt uppifrån och nedåt. Eftersom det är ett hårt material är det svårt att bearbeta. Jag skulle placera det mellan trä och metall i hårdhet. Slipdammet kan vara hälsofarligt, mer undersökning på området krävs och jag hade gärna fått en specialists uttalande i frågan om dammet.

DISKUSSION

Jag tror att mitt arbete om benmaterialet delar de som involveras i det i två läger. Det är antingen så att man gillar iden om att använda detta material eller så äcklas man av det och tycker att det är ett onödigt arbete att försöka hitta ett användningsområde för det.

Jag tycker det är synd att något som vi konsumerar så omfattande bara slängs eller mals ner till pulver, för min personliga åsikt är att det har estetiska kvalitéer som tilltalar mig och styrkan i benen är förvånansvärd och intressant att undersöka vidare.

Det som går att diskutera är tillexempel om förädlingsprocessen är hälsomässigt och arbetsmässigt, eller ekonomiskt försvarbar på en industriell skala. Det är idag många som jobbar inom slaktindustrin och detta görs på ett säkert sätt under kontrollerade former. Det borde finnas regelverk och rekommendationer att tillgå om en sådan här tvättprocess blev mer industriell.

Ekonomiskt är det svårare att göra en bedömning. För det krävs en diskussion med en expert som har större inblick i kostnadsfrågor inom produktion. Men jag är fortsatt positiv då jag själv lyckades göra detta på egen hand utan enormt överväldigande arbete.

Etiskt borde inte detta kunna vara ett djupt kritiserat material då slaktindustrin redan existerar - användningen av ben borde därför inte innebära en större efterfrågan på slakt av djur än vad som redan finns inom matindustrin. Människan äter mer än den shoppar möbler och det är svårt att se att kor bara skulle dö pga sina ben som har skett i Afrika med elefanternas elfenben. Den parallellen blir felaktig då skillnaden med vilda och tama djur är just att människan föder upp och kontrollerar tama djurens bestånd till det positiva. Jag har full förståelse för att det på individnivå kan kännas oetiskt att ha ben i möbler just för att man kanske har andra val i livet vad gäller avståndstagande från att äta kött osv. Men de flest borde

k u n n a s e d e h å l l b a r a a rg u m e n t e n f ö r b e n m a t e r i a l e t s o m produktionsmaterial.

Bild 13: Arbetsplats vid bandsågen inblick i processen av sågning.

REFLEKTION

Det känns som att detta arbete bara var en introduktion till det stora ämne som utforskandet av ett nytt material innebär. Jag är mycket intresserad av att fortsätta denna undersökning och fördjupa mig mer om benmaterialet.

Av de motgångar jag mötte är jag själv stolt att tillslut klarat av detta projekt med den tid jag hade. Jag gav mig ut på okänd mark och lyckades med moment jag aldrig provat på förut. Jag tycker att ämnet och undersökningen förtjänar mer tid, precis som hela examensarbetet i sig vid Malmstens, och hade jag haft mer tid, hade resultatet varit mer tillfredställande. I framtiden kan jag se att skulle man fördjupa sig i detta skulle man kunna utföra mer

laboratoriska tester på stresstålighet, styrka och bakterier i benen. Hade jag haft mer tid att undersöka benen hade jag undersökt hur pass mycket tryck ett kanonben tål rätt uppifrån och ned exempelvis. Detta vore intressant att undersöka nere i Linköpings Universitets labb med deras tryck/drag-maskin som vi tidigare använt oss av i materialkursen för två år sedan. Med denna kunskap kan man lättare ta beslut i hur benen klarar av belastning och därmed mer självsäkert nyttja deras styrka i möbelkonstruktioner. Ett längre arbete krävs för att med säkerhet konstatera i vilka sammanhang ben skulle kunna användas inom möbeldesign. Jag är positivt till att det finns fler användningsområden som jag ej hann utforska denna gång.

När det gäller normer och tabun om vissa material i möbler är det intressant att betrakta vår samtid med människor som äcklas av detta arbete, men samtidigt har en läderjacka på sin kropp. I en historisk kontext är jag helt normal och sund som använder ben. I en modern värld som glömt bort benmaterialet blir jag sedd som något udda. Benmaterialet har varit självklart att använda för våra förfäder. Det är intressant hur läder, som är kons hud, är ansett som något exklusivt och eftertraktat, medan benen i djuret är något motsatt för många. Jag hoppas att människor kommer till insikt om att deras idéer om vissa saker är mycket enkla att bryta ned till tradition och kultur. Det finns mycket mer att utforska om materialitet och hållbarhet som koncept och det är värt att ifrågasätta eller omvärdera invanda attityder till material runt om oss. Om det gynnar ett större syfte borde vissa negativa aspekter kunna accepteras mer hos ett material.

När det gäller skelettmaterialet som vi faktiskt delar med de flesta andra djur, finns det något fascinerande att arbeta med detta då det är något som är så väsentligt för vår överlevnad, något som alltid finns överallt inom oss, men undangömt. Att det är så starkt och uppbyggt inom oss av vår egen evolutionära mekanism, tillsynes av metalliska grundämnen. Det är svårt att greppa hur det går till, och jag känner en djup respekt för naturens intelligens och vårt samband med djuren runtom oss när jag arbetat med benmaterialet. Jag vill belysa att detta arbete för mig har handlat mycket om

respekt för det döda djuret. Att förädla något av dess kropp för oss att begrunda och ge estetisk skönhet till vår miljö. Alternativet för detta djurs skelettdelar är t.ex. att bli nermald till något pulver och strödd på nån åker. Jag tror att fler kan följa mitt resonemang att det faktiskt kan ses som en hyllning till djuren snarare än något ondskefullt att arbeta med ben i möbler. Våra förfäder hade djurben starkt sammanlänkat med religionsutövning och detta var förmodligen rotat i insikten om att vi var beroende av djuren, en god jakt , för att överleva. Då var vi tydligare en del av naturens kretslopp som innefattar både liv och död. I dagens moderna samhälle skyms dessa saker bakom stängda dörrar och sopas under mattan.

Jag hoppas att det i framtiden förs en nyktrare debatt kring hållbarhet och att material som benrester bland många andra material som inte tas om hand i nutid får en chans att förädlas till produktion. Förutsättningen för att skapa en cirkulär ekonomi tror jag är just att vi arbetar mer på detta sätt som jag gjort i detta examensarbete i framtiden.

KÄLLOR

Studiebesök

Historiska muséet, Förhistoriska och medeltida utställningsmiljön (2019-04-15).

Tryckt litteratur

Borglund, Erland, Plastic Ben Horn og Rav, Köpenhamn: Høst och Søns förlag, 1958.

Crook, Jackie, Natural Dyeing, London: Octopus Publishing Group, 2007. Lambert, David, Den förhistoriska människan, Helsingborg: Tryckning AB Boktryck, 1988.

Larsson, Karl Erik, Primitive art, Milano: Bernces förlag, 1975. Parker, Steve, Skelett, Stockholm: Bonnier Carlsen Bokförlag, 2003.

Internet-källor

David Constantine, “Working with Bone, Antler and Horn”, tillgänglig: https://halldorviking.wordpress.com/guides-datasheets/

https://halldorviking.files.wordpress.com/2013/08/working-with-bone-antler-and-horn-david-constantine-1-4.pdf, 2014, (hämtad 2019-04-05).

Nationalencyklopedin, “BSE”, tillgänglig: https://www.ne.se/uppslagsverk/ encyklopedi/l%C3%A5ng/bse, 2019, (hämtad 2019-04-05).

Mikael Johansson, “Löss och människor”, tillgänglig: https://

stadsmuseet.stockholm.se/utforska/samlingar/foremal/manadens-foremal/ manadens-foremal/juli-2017-loss-och-manniskor/, 2017, (hämtad

2019-04-06).

Jordbruksverket, ”Animaliska Biprodukter”, tillgänglig: http:// www.jordbruksverket.se/amnesomraden/djur/produkterfrandjur/ animaliskabiprodukter.4.67e843d911ff9f551db80002182.html, 2018, (hämtad 2019-04-06).

Halldor Magnusson, “Cannon Bones – the Dark Age Boneworker’s Best Resource”, tillgänglig: https://halldorviking.wordpress.com/

2013/04/03/cannon-bones-the-dark-age-boneworkers-best-resource/, 2013, (hämtad 2019-04-14).

Medievalpaint, “Bones and Colouring”, tillgänglig: http://

medievalcolours.blogspot.com/2009/10/bones-and-colouring.html, 2009, (hämtad 2019-04-16).

S Antiques Indian Manufacturer & Exporter of Indian Furniture,

“Bone inlay furniture”, tillgänglig: http://antiquesindian.com/bone-inlay-furniture.htm, 2007, (hämtad 2019-04-23).

Whitebone Creations Hunting, “How to Clean Skulls (Easy European

Method)”, tillgänglig: https://www.youtube.com/watch?v=lXxuuxhc308 2014, (hämtad 2019-04-21).

Máret Ánne I Sara, “Pile Power”, tillgänglig: https://maretannesara.com/ pile-power/, 2018, (hämtad 2019-05-22).

Wikihow Staff, “How to Clean Bones”, tillgänglig: https://

BILDFÖRTECKNING

Bild 1 - Anton Uhrströms bord i koben och betong.

Plats: Malmstens skola Foto: Anton Uhrström, 2019 Bild 2 - Kammar i ben och andra dekorerade benföremål, medeltid. Plats: Historiska Muséet. Foto: Anton Uhrström, 2019 Bild 3 - Gravgåvor i horn och ben, Förhistorisk tid.

Plats: Historiska Muséet Foto: Anton Uhrström, 2019 Bild 4 - Yxskaft i Ben, Förhistorisk tid.

Plats: Historiska Muséet. Foto: Anton Uhrström, 2019

Bild 5 - Elfenben som bearbetats med skulpturala karvsnitt tillhörde

svensk kung på medeltiden.

Plats: Historiska Muséet Foto: Anton Uhrström, 2019 Bild 6 - Min tvättutrustning och arbetsplats för tvättningen av benen.

Plats: Malmstens skola Foto: Anton Uhrström, 2019 Bild 7 - Skulderblad i den initiala fasen av tvättning.

Plats: Malmstens skola Foto: Felizia Matthews, 2019 Bild 8 - Kanonben i den initiala fasen av tvättning.

Plats: Malmstens skola Foto: Felizia Mathews, 2019 Bild 9 - Kanonbenen sett ovanifrån efter tvättning.

Plats: Malmstens skola Foto: Anton Uhrström, 2019

Bild10-Kanonbenen uppsågade i mindre bitar samt överblivet damm. Plats: Malmstens skola Foto: Anton Uhrström, 2019

Bild11-Kollage över modeller jag gjorde i skissfasen.

Plats: Malmstens skola Foto: Anton Uhrström, 2019

Bild12-Utsågade kanonben lagda i mönster för test av benmosaiken. Plats: Malmstens skola Foto: Anton Uhrström, 2019

Bild13-Arbetsplats vid bandsågen inblick i processen av sågning. Plats: Malmstens skola Foto: Anton Uhrström, 2019