Gränsdragningar : om svårigheterna att hålla ihop och hålla isär själavård och psykoterapi

S:t Lukas utbildningsinstitut Psykoterapeutprogram, 90 hp

Examensuppsats på avancerad nivå, 15 hp VT 2020

LKA95X

Handledare: Hans Karlsson

Gränsdragningar

Demarcations

Författare: Thomas Riddervik

Innehållsförteckning 1 Inledning ...1 2 Bakgrund ...1 2.1 Själavård ...1 2.2 Psykoterapi ...3 2.3 Tidigare forskning ...4

3 Syfte och frågeställningar ...5

4 Metod ...5

4.1 Egna utgångspunkter för studien ...5

4.2 Undersökningsdeltagare ...6 4.3 Datainsamlingsmetoder ...6 4.4 Bearbetningsmetoder...6 4.5 Genomförande ...7 5 Forskningsetiska frågeställningar ...8 6 Resultat ...8 6.1 Definitionsproblematik ...8

6.1.1 Psykoterapi som en specialicerad själavård ...9

6.1.2 Tekniskt arbete och Gud ...9

6.2 Konflikt ...10

6.2.1 Konflikter i relation till yttervärlden ...10

6.2.2 Konflikter i relation till egna inre upplevelser och värderingar ...11

6.3 Konsolidering ...12

7 Diskussion ...13

7.1 Metoddiskussion ...13

7.2 Resultatdiskussion ...14

7.2.1 Definitionsproblematik och konsolidering ...15

7.2.2 Psykodynamisk teknik och rollen som präst ...15

7.2.3 Finns det en moralkonflikt? ...17

7.2.4 Om Gud, mystik och sanning ...18

7.2.5 Slutsatser ...19

7.3 Förslag till fortsatt forskning ...20

Referensförteckning ...20

Bilaga 1 ...23

Bilaga 2 ...24

Sammanfattning

Inledning: Uppsatsens ambition är att utforska passformen mellan de två samtalsformerna själavård och psykodynamisk psykoterapi genom att intervjua personer som är skolade i och använder båda formerna.

Frågeställningar: Hur upplever enskilda präster som är också är legitimerade

psykoterapeuter passformen mellan själavård och psykoterapi och vilka strategier har de för att förlika dessa paradigm med varandra?

Metod: Uppsatsen hämtar sina resultat från fem induktivt orienterade intervjuer som bearbetats med tematisk analys.

Resultat: Tre teman utkristalliserade sig: Definitionsproblematik, konflikt perspektiv och konsolidering.

Diskussion: Diskussionen tar framförallt fasta på svårigheten att medvetandegöra skillnader och likheter mellan själavård och psykoterapi, men försöker också få upp områden till ytan som skulle kunna utforskas vidare. Dessa områden täcker flera nivåer från strukturella intressekonflikter mellan olika tillsynsmyndigheter till den psykodynamiska teorins kontra teologins förståelse av Gud.

Nyckelord: Psykodynamisk psykoterapi, själavård, präst, legitimerad psykoterapeut, Svenska kyrkan, Gud, O.

Abstract

Introduction: The ambition of this thesis is to study the conformity between the two

modalities pastoral care and psychodynamic psychotherapy by interviewing persons trained in both modalities.

Question: How do individual priests, who also are certified psychotherapists experience the conformity between pastoral care and psychotherapy? How do they resolve them?

Method: The thesis derives its results from five inductive interviews that has undergone thematic analysis.

Results: Three themes crystallise: Problems with definitions, conflict perspectives and consolidation

Discussion: The discussion primarily focuses on the difficulty to raise the definitions of pastoral care and psychotherapy to a conscious level. The discussion also tries to bring topics to the surface that could be further explored. These topics cover multiple levels from

structural conflicts between different authorities to the difference in understanding about God in psychodynamic theory and theology.

Keywords: Psychodynamic psychotherapy, pastoral care, conflict, priest, certified psychotherapist, Church of Sweden, God, O.

1 Inledning

Psykoanalytisk psykoterapi kan definieras som ett kliniskt och epistemologiskt paradigm som har sitt ursprung hos Sigmund Freud och utvecklas därifrån. Detta paradigm kan jämföras och kontrasteras med andra paradigm, t.ex. det medicinska. En sådan jämförelse kan leda till förståelse av hur två paradigm passar med varandra och vilka eventuella friktioner som kan uppstå dem emellan (Reeder, 2006). Göran Bergstrand (1987) gör en liknande observation då han uppfattar att psykiatriker med psykoanalytisk kompetens verkar ha ett behov av att ständigt hålla diskussionen levande om lidande är kroppsligt eller psykiskt betingat. Bergstrand finner också i sig själv ett behov av att reflektera utifrån sin dubbla kompetens som psykoterapeut och präst kring människans psykologiska respektive andliga sida (Bergstrand & Brattemo, 1997 s.85f). Detta ger att själavård på liknade sätt kan betraktas som ett paradigm som kan ställas i relation till psykoanalytisk psykoterapi och studeras. Syftet med studien är att undersöka hur passformen upplevs mellan det psykoterapeutiska och det själavårdande paradigmet.

2 Bakgrund

2.1 Själavård

Själavård är ett löst definierat begrepp som å ena sidan kan vara en allmän hållning och i adjektivisk form betyda att något är gott och välgörande i allmänhet. I vardagligt tal används ordet själavård i denna lösare mening, men också i specifik mening och det är i denna specifikare mening som begreppet används i denna uppsats.

I Svenska kyrkans kyrkoordning (KO) regleras själavården och går där under betäckningen enskilt samtal och bikt (Svenska Kyrkan, 2014). Själavård i formen av enskilt samtal bedrivs i svenska kyrkan av präster och diakoner. Dessa lyder under olika regelverk och har olika grundkompetens. Nedan beskrivs prästers själavård.

Själavård är ett behandlande samtal under absolut tystnadsplikt, under tillsyn av det domkapitel under vilket prästen tjänstgör (Svenska kyrkan, 2014). Tystnadsplikten är definierad som absolut vilket får konsekvensen att präster inte för journal eller anteckningar av annat slag, inte har någon skyldighet eller rättighet att anmäla missförhållanden, inte kan kallas som vittne i förhållande till det som sagts under tystnadsplikt eller under några andra omständigheter yppa något som kan knytas till person. Det är dock beslutat sedan 2000 att präster kan ha handledning och där i avidentifierad form under en vidare sekretess behandla problem och frågor som kan uppstå i själavårdande verksamhet (Bergstrand 2005, Svenska Kyrkan, Biskopsmötet, 2004).

Vad en själavårdare vårdar är mer höljt i dunkel. Även om själavården tidigt har varit knuten till botens sakrament och framför allt tolkats i termer av moralisk förbättring finns det tecken på att en annan tolkningsram har varit aktiv åtminstone sedan Gregorius av Nazians skrev sitt andra tal (362 e.kr.) där

prästen framställs som en läkare som ställer diagnoser, ordinerar medicin och botar. Från detta tal kan man följa utvecklingen av ett själavårdande språk som har sin tyngdpunkt mer i helande termer än i moraliska termer (Bergstrand & Brattemo, 1997 s.156).

Själavården kan delas in i tre paradigm. Det kerygmatiska, det

pastoralkliniska (klientcentrerade) och det klassiska (Okkenhaug, 2004). Dessa avlöser också varandra historiskt i viss mån. I det kerygmatiska paradigmet, som framför allt är en frukt av den lutherska ortodoxin från 1600-talet, är själavårdens ärende tydligt. Det har en stark pedagogisk profil och syftet är att rätta till feluppfattningar av den kristna läran och fostra konfidenten i dygd och helgelse. Detta utifrån förståelsen att för sin salighets skull måste själen förstå och ta till sig läran på rätt sätt för att en tillräckligt stark syndanöd ska uppstå så att den enskilde i sin desperation ska söka frälsningen hos Gud och därmed bli frälst (Bergstrand, 2005 s.43). För en kerygmatiskt orienterad själavårdare är det inte så svårt att svara på vad som behandlas i själavården, det är

arvssyndens skada som helas, inte genom själavården per se, utan genom att tron väcks så att Gud kan hela skadan, i detta livet genom en successiv helgelse (att bli mer lik Kristus) och i efterlivet genom salighet. Det kerygmatiska perspektivet försvagades och försvann under 1900-talet och ersattes av det konfidentcentrerade perspektivet (Sjöström, 1979). Den mest markanta skillnaden är att själavårdaren i stället för att tala hela tiden, istället börjar lyssna (Bergstrand, 2002), vilket skedde i takt med att psykoanalysen och den psykoanalytiska psykoterapin blev känd (Bergstrand & Brattemo, 1997 s.142). Paradigmskiftet från kerygmatisk- till klientcentrerad själavård tog tid och själavården bjöd till en början kraftigt motstånd. Succesivt sker dock en omorientering. Dels genom att mänskliga problem kommer i fokus. Den enskilda själavården är en specialisering av det som brukar kallas

församlingsvården, d.v.s. prästens dagliga verksamhet. Därför behandlar själavården ofta problem som har anknytning till prästens dagliga

församlingsarbete (Sjöström, 1979). Ur begravnings-verksamheten kommer naturligt samtal om sorg och förlust, vigselpar kan komma tillbaka om relationen blir problematisk, i konfirmandarbetet kommer frågor om uppväxt och identitet i fokus, o.s.v. Sorg och relationsproblem är de vanligaste ämnena. Tvivel och Guds frånvaro är de vanligaste religiösa pro-blemen. Guds dom samt sex och intimitet är de ämnen som är minst frekventa (DeMarinis, 2003 s.89,91).

Själavården lånar också allt mer form av den psykoanalytiska psykoterapins teoretiska utgångspunkter (Sjöström, 1979). Särskilt begreppet ramen har blivit tydligt applicerat så att själavård ofta bedrivs i för ändamålet avsedda rum, inom en tidsram och med en återkommande periodisitet (Bergstrand, 2005). I en själavårdsutbildning får man också bekanta sig med inre ramfaktorer genom begrepp som överföring, motöverföring, försvar och framförallt det omedvetna (Bergstrand & Lidbeck, 1997).

Det klassiska själavårdsparadigmet är en slags pågående återupptäckt och återupplivande av själavårdstexter och idéer från äldre tider och frågan är hur mycket det slagit igenom. Det är å ena sidan ett ifrågasättande av den massiva

prägel som psykoanalytiskt/psykodynamiskt tänkande har fått över själavården, å andra sidan ett återupptäckande av själavårdtraditioner från före och utanför reformationen, varav det sista är ett försök till en slags syntes.

Det kerygmatiska paradigmets starka fokus på Guds ord hade en tendens att tränga ut den mänskliga smärtan medan det konfidentcentrerade perspektivets fokus på den mänskliga smärtan har en tendens att tränga undan Guds ord (Okkenhaugh, 2004). Det klassiska paradigmet är ett försök att hitta plats för båda. Den mest framstående riktningen inom detta, men långt ifrån den enda, är den tradition som Ignatius av Loyola initierade och som går under namnet Ignatiansk spirituallitet eller andlig vägledning i Ignatiansk anda. Den som ger sig in i detta paradigm får på ett meditativt sätt sätta sitt liv i relation till bibeltexten och med hjälp av en andlig vägledare navigera i ett inre landskap med hjälp av det bibliska materialet. Detta kräver dock en förankring i tron som inte de flesta som söker själavårdens stöd i Svenska kyrkan besitter. 2.2 Psykoterapi

Psykoanalytisk/psykodynamisk terapi är en behandling som opererar inom ramen för psykologisk vetenskap (Gullestad & Killingmo, 2011).

Psykoterapeut är en skyddad yrkestitel legitimerad av socialstyrelsen och under tillsyn av IVO. Psykoterapeuter har tystnadsplikt även om denna inte är absolut som hos präster. Psykoterapeuter är skyldiga att föra journal som ska kunna göras tillgänglig både för IVO, den behandlade klienten, samt som kan krävas ut av rättsvårdande myndighet.

Den psykodynamiskt orienterade psykoterapeuten kan sägas använda tre grundläggande verktyg för att hjälpa klienten – motöverföringen, den analytiska teorin och den analytiska hållningen (Pöstényi, 1999). Den

analytiska hållningen är terapeutens attityd till det material som klienten bidrar med i terapin. Grundläggande ur psykoterapeutens perspektiv är att vara

fördomsfri och öppen både inför klienten och sig själv och låta det som uppstår i samtalet uppstå (Gullestad & Killingmo, 2011, s. 146f). Genom historien sker en ut-veckling från ett tidigt neutralt ideal till ett mer engagerat, empatiskt (Safran, 2012, s.68). Ett annat ord för detta är teknisk neutralitet och här är värt att poängtera att det inte är psykoterapeutens emotionella reaktioner som ska vara neutrala utan dennes beteende och interventioner (Kernberg 2018, s. 61). Med detta kan motöverföring förstås som psykoterapeutens totala, momentana inre reaktioner på det som klienten tar med sig in i timmen. Motöverföring är ett klassiskt begrepp som står i relation till överföring. Från början betecknade överföring klientens omedvetna perceptionsmönster från barndomen som aktiverades tillsammans med psykoterapeuten och motöverföring

psykoterapeutens blinda fläckar. Från 1950-talet och framåt har dessa blinda fläckar alltmer uppfattats som psykoterapeutens omedvetna svar på klientens omedvetna kommunikation och kunnat användas som ett psykoterapeutiskt instrument och källa till insikt om omedvetna processer. Detta förstås allt mer i intersubjektiva termer idag (Reeder 2006 s. 129f). Med analytisk teori menas att stå i den tradition av att, främst, utifrån klinisk observation försöka säga något generellt om människans psykiska fungerande som började med Freud

och Breuers kliniska slutsatser av fallet Anna O och som fortsatt sedan dess. I en vidare och djupare tradition som föregår detta legendariska fall finns erfarenheter från hypnotisörer, magnetisörer, exorcister och shamaner, som sträcker sig bakåt i historien och in i dess dunkel (Ellenberger, 1994). Den analytiska teorin är intresserad av att generera kunskap om det mänskliga psyket, men är inte ett renodlat forskningsprojekt, utan har en praktisk

orientering mot vad som fungerar terapeutiskt. Vad denna teori tänker sig ska hända med en människa som deltar i en terapeutisk behandling går inte att uttrycka kortfattat och det handlar inte om några absoluta förändringar. Safran (2014 s. 102-120) ger en sammanfattning av de förändringsmekanismer som är möjliga i en psykodynamisk terapiprocess: Ökad insikt om känslor, omedvetna processer, förhållningssätt och intentioner, förståelse om egen historia och mening; större inre rörlighet; mer adaptivt försvarssystem; ökad förmåga att härbärgera emotioner; större tolerans för egna begränsningar och ett mer realitetsanpassat eget agentskap, m.m.

Skillnaden mellan själavård och psykoterapi kan både över- och

underbetonas. Själavård har tilliten till Gud som yttersta mål (Bergstrand 2005) och betraktar Gud som en metafysisk realitet. Samtidigt förstås själavård som omvårdnad (grek. therapein) av själen (grek. psyche) i vidaste bemärkelse (Fjellbu, 1934). Enligt Göran Bergstrand (2005) kan ett själavårdande samtal och ett psykoterapeutiskt samtal mycket väl ha samma form och innehåll. Båda handlar om människans inre, där även vår möjlighet att relatera till eller

använda ett gudsobjekt finns. Skillnaden ligger snarast i de yttersta ramarna för den verklighet som behandlas. I den terapeutiska kontexten hålls religionen inom de ramar som den psykologiska vetenskapen bestämmer. Inom själavården bestäms ramen av religionens kontext.

2.3 Tidigare forskning

Sökningar har genomförts i PEP, psycINFO, Diva och Google Scholar med sökorden: Själavård, själavård psykoterapi, andlig vägledning, psykoterapi, pastoral care, patoral counseling, spiritual guidens och pastoral psychoterapy. Dessa sökord ger en stor mängd träffar av den mest skiftande natur. Det finns också en översättningsproblematik. Pastoral care anväds i översättning från svenska för att motsvara själavård, men är inte spritt i den engelska litteraturen. Pastoral care verkar ha konstruerats för att undvika sammanblandning med pastoral counseling som är en annan modalitet och på svenska indikerar rådgivning i mer konkret mening. Det sökord som bäst motsvarar själavård på engelska är spiritual guidens men som på svenska har en mycket mer specifik användning och används som en specialform av det vidare själavård. Begreppet spiritual guidens är inte avgränsat till en kristen kontext utan innefattar all andlighet, varför en specificering här behöver göras. Ett urval av relevanta artiklar pressenteras nedan. Referenser i direkta fynd har också följts upp. Den mest relevanta litteraturen i ämnet finns representerad i bakgrunden ovan. Några relevanta verk valdes dock bort p.g.a. plats brist (Ståhlberg 2003, Wikström 1990,1994)

Den artikel som bäst motsvarar innehållet i denna studie är skriven av Gubi (2011). Det är den enda kvalitativa intervjustudie av personer med dubbel kompetens som har hittats. I studien jämförs spiritual accompaniment/direction med counseling/psychotherapy. Studien drar slutsatsen att dessa två vida och heterogena modaliteter av enskilda samtal har både tydliga likheter och skilnader. Likheterna består i betonandet av relation, lysnandet och processen, klientcentrering, att det finns ett kontrakt, att båda sker under handledning och ett sista tema som författaren har valt att kalla: de är samma sak. Skillnaderna beskrivs tematiskt som: de känns olika, intentionen skiljer sig, förväntningarna är olika, språket och resurserna är olika. Slutsatsen blir att studien finner större skillnader i bakgrundslitteraturen än i själva studien och väcker frågan om detta beror på att litteraturen huvudsakligen är skriven av personer som bara har erfarenhet av den ena modaliteten och om det finns ett inslag av protektionism i detta.

Några studentuppsatser tangerar frågeställningen i denna uppsats och pressenteras kort nedan:

Borgenback (2006) ställer frågan om själavård kan berika psykoterapi och omvänt. Fyra terapeuter och fyra själavårdare intervjuas och jämförs.

Författaren finner att båda grupperna ser positivt på ett samarbete över

professionsgränsen, men att de också ser risker. Främst upplever själavårdarna att de har svårare, i ett sekulariserat samhälle, att hävda sin unika identitet och lätt kan assimileras in i psykoterapins paradigm.

Walan (2017) har studerat psykoterapeuter som är utbildade i andlig vägledning på ignatiansk grund och fokuserat på svårigheter och fördelar med denna dubbla kompetens. Hon finner att gränsdragningen mellan terapi och andligvägledning ibland är lätt och ibland är svår, hon undersöker däremot inte i vad konflikten består och hur klinikern arbetar med den.

Wasserman (2018) intervjuar präster och pastorer med psykoterapeutisk kompetens kring frågan om trons plats i psykoterapi. De intervjuade ser framför allt tron som en tillgång och en extra dimension och beskriver detta i positiva ordalag. Samtidigt framkommer en del gränsdragningsproblem både vad gäller neutraliteten när existentiella frågor kommer upp i terapi och mellan rollen som präst/pastor och rollen som psykoterapeut.

3 Syfte och frågeställningar

Syftet är att undersöka passformen mellan psykoterapi och själavård. Frågeställningarna avser att svara på vilka definitioner och

förhållningssättutövare av båda paradigmen har, samt vilka vägval de ställs inför och hur dessa hanteras.

4 Metod

4.1 Egna utgångspunkter för studien

Författaren är själv präst och har haft själavård som särskilt yrkesintresse under hela sin 20 åriga karriär. En hel del erfarenhet delas alltså med IP, både allmänt och mer specifikt (t.ex. själavård inom palliativ- och psykiatriskvård). Detta är

tveeggat, dels är det lätt att sätta sig in i en kontext man själv har erfarenhet av, dels finns en risk att dra förhastade slutsatser från sin egen kontext. Den

gemensamma kollegiala förståelsen har eventuellt haft en hämmande effekt på utmanande och utforskande fördjupning av materialet.

Några starka uppfattningar om vad författaren skulle finna i materialet fanns inte från början. Utom en förväntan på mera konkreta exempel på upplevda konflikter eller ställningstaganden mellan de två paradigmen, samt en längtan att förstå detta gränsland som gäckat författaren sedan den egna

grundutbildningen.

4.2 Undersökningsdeltagare

Studien har valt att fokusera på prästers själavård utifrån deras grundkompetens som teologer. Det framstår av bakgrunden som att det område som studien vill utforska finns i gränslandet mellan teologisk och psykologisk vetenskap. Med hjälp av Svenska kyrkans matrikel har präster i svenska kyrkan som är legitimerade psykoterapeuter identifierats. Sex personer tillfrågades, men en avböjde p.g.a. tidsbrist. Dessa kontaktades via mail och tillfrågades om de vill delta i undersökningen. Prioriterad urvalsgrupp har varit präster i

församlingstjänst med psykoterapeutlegitimation. Fem präster i aktiv själavårdstjänst som också är legitimerade psykoterapeuter med psykodynamisk inriktning har intervjuats. Urvalet skedde i slutändan automatiskt genom geografisk tillgänglighet och villighet hos

intervjupersonerna.

4.3 Datainsamlingsmetoder

Data till denna studie samlades in med hjälp av semistrukturerade intervjuer. Som stöd för intervjuerna användes en intervjuguide med öppna frågor (Bilaga 1). Intervjuguiden konstruerades genom att intervjuaren utformade ett antal frågor som skulle kunna leda till kunskap om uppsatsens syfte. Dessa granskades av handledaren som föreslog någon tilläggsfråga, vilken

accepterades av intervjuaren. Intervjuguiden testades sedan i en provintervju och ansågs fungera väl. Frågorna gavs inte i förväg eftersom intervjuaren ville hålla intervjupersonerna rimligt ovetande om studiens syfte för att främja öppna och spontana svar. Under intervjuns fortskridande har dock syftet med undersökningen tillåtits att bli allt tydligare så att deltagarna i slutet av

intervjun är införstådda med syftet och mera konkret kan förhålla sig till detta. Denna intervjuteknik kallas trattteknik (Kvale 2014).

4.4 Bearbetningsmetoder

Det inspelade intervjumaterialet har bearbetats med tematisk analys i sju steg (Langemar 2013, s. 128). (1) Det inspelade materialet har transkriberats till text som därefter har lästs till god överblick. (2) Texten har först in i programvaran QDA miner lite (en programvara designad för att markera och sortera

nyckelmeningar, samt skapa teman i kvalitativ data för tematisk analys) där nyckelmeningar relevanta för frågeställningen har markerats, exempelvis: Inte i själva processen, i mötet med en människa så behöver det inte vara någon väsensskillnad och Ja, men det här med bön och sånt, det är ju en del av

själavård, men det är ju inte en del av psykoterapi. (3) Dessa nyckelmeningar har sorterats i kategorier som utformats dels efter vad som efterfrågas i intervjuguiden, men också efter vad meningarna innehåller. Dessa kategorier benämns som: (a) enande definitioner, (b) särskiljande definitioner, (c) konflikt mellan paradigmen, (d) särart mellan paradigmen och (e) strategier för att försona paradigmen. (4) Dessa kategorier har sedan renodlats där fler citat har sammanfogats under gemensamma underrubriker. (5) Kategorierna har sedan bearbetats till temata. Kategorier a, b och d har samlats under det enande temat: definitionsproblematik. Kategori c har behållit sin karaktär av konflikt och e fått en omdefiniering från strategier (som har en mer medveten klang än vad materialet visar) till konsolidering (som ger mer rättvisa åt den process som tycks ha skett hos IP). Detta illustreras nedan i tabell 1.(6) Detta har främst skett genom framskrivandet av resultatdelen som redovisas nedan. (7) Dessa har sedan utvecklats teoretiskt under rubriken diskussion.

Intervjuguidens frågor Initial kategorisering Teman Själavård och

psykoterapi – vad tänker du om det?

(a) enande definitioner, (b) särskiljande

definitioner, (d) särart mellan paradigmen

Definitionsproblematik

Har du någon egen definition för att skilja mellan själavård och psykoterapi?

Finns det tillfällen då det uppstår särskilda problem och svårigheter mellan dessa två

synsätt?

(c) konflikt mellan paradigmen

Konflikt

Hur förhåller du dig till dessa svårigheter?

(e) strategier för att försona paradigmen

Konsolidering Tabell 1.

4.5 Genomförande

Under våren -19 utformades intervjufrågor och provades. Efter en första kontakt med intresseförfrågan fick urvalsgruppen en formell inbjudan via mail där undersökningen mer detaljerat presenterades. En tid för intervju, c:a 45-60 min, fastställdes. Ingen ersättning har betalats ut. Intervjuerna genomfördes under försommaren -19, med en sista kompletterande intervju under tidig höst. Arbetet med att transkribera och koda intervjuerna genomfördes huvudsakligen under sommar -19. Resultatbearbetning har skrivits fram under senare delen av -19 och början av -20 för att sedan framläggas under examinerande seminarium under våren/försommaren -20. Efter godkännande kommer arbetet publiceras på diva portal.

5 Forskningsetiska frågeställningar

I lagen om etikprövning av forskning som avser människor (2003:460) föreskriver att människor som deltar i en studie ska ge sitt samtycke därtill, varför detta har efterfrågats i det mail som skickas ut till urvalsgruppen med inbjudan att delta i studien (bilaga 2). Intervjugruppen har också försäkrats om att deras svar behandlas konfidentiellt och att redovisningen inte kommer att röja några kopplingar till person och att insamlad data i form av inspelningar och transkriberingar kommer att raderas när uppsatsen är godkänd.

Urvalsgruppen är relativt liten varför persondata som kön, examensår, tjänstetid och tjänsteort inte redovisas i studien eftersom det skulle vara alldeles för lätt att identifiera enskilda deltagare med dessa data. Ett citat har också varsamt redigerats för att det annars skulle vara allt för lätt att identifiera intervjupersonen. Lagen (2003:460) undantar uppsatser vid högskola från formell etikprövning varför ingen sådan har genomförts.

6 Resultat

Tre huvudtemata har identifierats och behandlas nedan med underrubriker enligt tabell 2.

Resultat

Temata: Definitionsproblematik Konflikt Konsolidering

Under-rubriker: Psykoterapi som specialist-själavård Tekniskt arbete och Gud Konflikter i relation till yttervärlden Konflikter i relation till inre upplevelser och värderingar Tabell 2. 6.1 Definitionsproblematik

Det mest framträdande resultatet av studien är hur svårt det varit för IP att definiera skillnaden mellan själavård och psykoterapi. I kategoriseringen av intervjumaterialet framkom att ”enande definitioner” var många fler än ”särskiljande definitioner”.

Två skarpare och diametralt olika definitioner av själavård framträder i materialet. Den första betonar likheten mellan själavård och terapi så att de egentligen är samma sak (jämför Gudi 2011), bara skilda språksystem. Den andra betonar skillnaden genom att dels definiera själavården med klassiska förtecken så att själavårdens ärende är konfidentens andliga utveckling och frågor, dels genom att betona det analytiska arvet. Den förre menar att

åtskillnaden bottnar i en snäv negativ ortodox syn på religionen som krymper och avfärdar psykoterapins möjligheter. Den senare menar att åtskillnaden mellan och betoningen av skillnaden skapar en dynamisk polaritet med möjlighet till korsbefruktning.

6.1.1 Psykoterapi som en specialicerad själavård

Psykoterapi uppfattas som ett specialfall av själavård eller som en slags specialistsjälavård, i meningen att psykoterapi kan representeras av en liten cirkel inskriven i den större cirkeln själavård.

Ja, precis och den här stora cirkeln eller det här stora molnet så finns det många små cirklar och dom överlappar ju varandra delvis, jag menar har man en färdighet som terapeut så kan man ju inte oanvända den i sådant som inte är definierat som terapi men den finns ju där hela tiden.

Denna förståelse bottnar explicit i uppfattningen att psykoterapi har sina rötter i själavården, åtminstone delvis. Psykoterapi skiljer sig inte i första hand i sak från själavård utan genom att frågeställningarna är mer avgränsade och verktygen är mer specialiserade:

Jag brukar säga det att psykoterapi är en självklar okomplicerad färg på själavårdens palett, det är ett av olika arbetssätt och målet med själavården är på inget sätt annorlunda än med psykoterapi.

I analogi med detta uppfattas själavård som friare än, psykoterapins trängre ram. Intrycket är att IP uppfattar skillnaden som främst metodologisk. Framför allt en IP har svårigheter att inordna sig under det hen menar är psykoterapins rigida krav på ram och neutralitet och därför söker sig mot det klassiska själavårdsparadigmet.

6.1.2 Tekniskt arbete och Gud

Det har funnits en rädsla inom det själavårdande paradigmet att gå in på ett alltför psykoterapeutiskt område. Flera IP drar sig tillminnes uttryck för detta i själavårdsutbildningen. Där uppmaningar att undvika en allt för psykoterapilik ram har förekommit. Budskapen har varit: träffa inte klienter varje vecka och inte i för långa serier, för då kan det bli psykoterapi i stället för själavård. Det är framför allt rädslan för överföringsdynamik som skapar dessa

rekommendationer. Några IP är tydligt skeptiska mot detta. Dels med argumentet att överföringsdynamik (problematik) finns med i all mänskliga möten och är inget som uppstår genom en särskild metod.

Sedan är det så, det finns kanske någon liten rädsla inom själavårdsområdet, kring det här att överföringen kommer igång, men överföringen kommer igång, det har ju redan kommit igång.

Dels genom att ifrågasätta hur själavård skulle kunna bli psykoterapi under några andra förutsättningar än att själavårdaren är kompetent att göra det till det och medvetet tar den riktningen?

Alltså, för mig är det så solklart att själavården inte arbetar med psykoterapins verktyg och därför ser jag ingen risk att det skulle ske någon

sammanblandning efter som man, per definition, inte kan bedriva psykoterapi utan kännedom om redskap och metod och utbildning för ändamålet.

Frågan väcks kring att få präster är psykoterapeuter, så hur skulle de kunna råka bedriva psykoterapi? En särskiljande definition som framkommer i

materialet är att Gud är närvarande i själavården som en tredje part men inte i psykoterapin.

Själavården tar ju in det här med att man inte bara är två i samtalet, man är ju också: Gud finns med.

När detta gränsområde undersöks klargörs ett konfliktområde. Den klaraste definitionen kommer från en IP som valt att bara arbeta med själavård och på ett tydligare sätt förlägger själavården i den vidare kontexten av

församlingsvården (se bakgrund).

För själavårdens funktion är att i en kristen församling hjälpa i första hand församlingsmedlemmarna.

Det finns så att säga ingen själavård som är skild från den gudstjänstfirande församlingens gemenskap. Denna koppling kan vara nog så klar för prästen och vissa av konfidenterna och precis lika oklar för vissa andra konfidenter.

Psykoterapi sker inte vanligen i församling utan på en speciell mottagning. Samtidigt kommenterar den IP som huvudsakligen arbetar med psykoterapi (som hen själv säger: som en del av församlingens själavårdserbjudande) att vissa av hens klienter nog undrar med viss förvåning hur det gick till att de gick till vårdcentralen och sedan blev remitterade till en av prästerna i den lokala församlingen.

En fråga som lämnas öppen är om det går att kombinera själavård och psykoterapi på något sätt? En IP är skeptisk, även om hen påstår sig veta att det förkommer, så är det inte något som hen har ambitioner att utforska. En annan IP påminner sig att det i U.S.A. finns något som går under betäckningen pastoral psychotherapy, men har ingen djupare inblick i detta begrepp. Något som alla IP är överens om är att en själavårdare kan be tillsammans med sina klienter medan en terapeut inte kan göra det.

6.2 Konflikt

Här redovisas de konflikter mellan de två paradigmen som framkom i materialet i ordning från högsta till lägsta strukturella nivå.

6.2.1 Konflikter i relation till yttervärlden

Präster med psykoterapeutlegitimation står under dubbel tillsyn. Dels under tillsyn av ett domkapitel, dels som legitimerade psykoterapeuter under tillsyn av IVO. Enligt ovan ställer dessa två institutioner delvis rakt motsatta krav på utövaren. Här hänvisar de till yttre faktorer som arbetsgivarens förväntningar, behandlingskontraktet med klienten och klientens behov. De fyra som inte arbetar med psykoterapi har helt enkelt inte förutsättningar att forma sådana behandlingskontrakt som krävs för psykoterapi utan arbetar mer i enskilda möten.

Detta leder över till nästa strukturella nivå som är den aktuella arbetsgivarens förväntningar. Två av deltagarna har inte samtal som huvudsaklig uppgift på sin arbetsplats. En tredje arbetar i sjukhusmiljö, en fjärde i öppen verksamhet och en femte huvudsakligen med psykoterapeutisk behandling. De flesta har alltså sin huvudsakliga verksamhet inom det ena eller

andra paradigmet. Flera har växlat paradigm och åtminstone en är inte

främmande för att växla igen. Detta antingen/eller förhållningssätt minimerar av förståeliga skäl friktionen mellan de två paradigmen på en ytlig nivå. En av deltagarna har ett mer kluvet förhållningssätt och delar sig mellan å ena sidan sitt kyrkliga uppdrag där viss själavård förekommer och sin privata praktik som strikt håller sig till det psykoterapeutiska paradigmet.

En strukturell konflikt som tangerar denna kommer från en annan IPs församling som inom ramen för sin verksamhet erbjuder både själavård och psykoterapi, med den skillnaden att med psykoterapeutisk behandling följer en ringa kostnad till skillnad från själavårdande samtal. Där finns erfarenheten att konfidenter ibland söker själavård för att få terapi utan kostnad och att detta skapar vissa friktioner. En annan IP har liknande erfarenheter även om

församlingen där hen arbetar inte erbjuder psykoterapi då det är känt att denne har psykoterapeutisk kompetens.

En annan IP som uteslutande arbetar med psykoterapi har ibland upplevt att konfidenter ställer frågor till vederbörande som präst. Detta väcker en impuls att svara hur det är i stället för att utforska vad frågan betyder. Här aktualiseras frågan om prästens identitet nog minst lika mycket är konfirmandlärarens som själavårdarens. Sannolikheten att ha mött prästen i rollen som konfirmandlärare är också mycket större än i den som själavårdare, vilket kan påverka

förväntningarna hos klienten i den riktningen.

6.2.2 Konflikter i relation till egna inre upplevelser och värderingar

När frågan om inre konflikter mellan de två paradigmen kommer på tal blir de flesta IP mer svävande. Uppfattningen är dock att de ser sin terapeutiska kompetens som berikande för själavården. En IP talar om psykoterapin som en piga till själavården, och hänvisar till Martin Luthers uttalande att filosofi är en piga till teologin i bemärkelsen hjälpdisciplin. Ett annat utryck för detta är att själavården är (eller skulle kunna vara mer) berikande för psykoterapin i det att den bidrar med existentiella perspektiv som de uppfattar som svåra för

psykoterapin att inkorporera. I ett fall presenteras en radikal motfråga som IP brottats med under sin utbildning:

… men hur är det möjligt att någon som inte är troende eller teologiskt kunnig eller präst eller diakon eller vad det nu ska vara, hur kan någon som inte är det bli terapeut?

Detta utifrån en uppfattning att människans mest akuta problem befinner sig på existentiell/religiös nivå och att detta inte kan vara en blind fläck för en

fungerande psykoterapeut. En IP menar att psykoterapin odlar en neutralitet som döljer psykoterapeutens personlighet på ett sådant sätt att det blir svårt att utforska existentiella frågor och väljer därför att arbeta med själavård.

Jag är skolad i terapi och känner att jag ska hålla tillbaks mig själv, min person, eh, för att det är en del av metoden

En konflikt som bara antyds vagt i materialet skulle kunna handla om moraliska frågor. En IP fantiserar att sex skulle kunna vara en konfliktyta

mellan de två paradigmen men säger sig samtidigt inte ha upplevt det. IP motsäger detta i nästa andetag genom att säga att konfidenter å andra sidan verkar ha föreställningen att präster redan har hört allt och därför kan man berätta allt.

Men jag har faktiskt inte mött det… det finns ju också motsatser att: efter som att jag vet att du är präst så kan jag prata med dig om allting, att det finns en tilltro till att prästen har redan hört allting

En IP kommenterar kyrkans moralkultur i mycket mer heltäckande

perspektiv när hen uttrycker att det från den teologiska förskjutning som Paul Tillich såg:

Men jag tror att man som sagt utifrån den teologiska förskjutningen från skuld och förlåtelse perspektivet till, jag tänker på Paul Tillich, … Men där var det ju den här meningsfrågan… Men idag uppfattar jag både som praktiserande präst, och om jag tittar på dom rörelser i kyrkan som har vind i seglen så är det ju mycket trosförkunnelse som handlar om att du är sedd, du är älskad, du är bekräftad.

I det fortsatta kopplar IP den klassiska själavårdsfrågan om skuld och försoning som korresponderande mot Kleins begrepp, den depressiva positionen, medan den aktuella hållningen korresponderar mer mot den schizoparanoida

positionens narcissistiska begär.

Det framkommer också en metafysisk konflikt kring sanningsanspråk, Å ena sidan genom en kraftfull protest mot att det ens skulle föreligga en konflikt och å andra sidan en motsvarande kraftfull betoning av konfliktens betydelse (se även 6.3 nedan). Båda dessa perspektiv frågar sig också med lite olika nyans om det är möjligt att ha en djupt troende respektive en fundamentalistiskt orienterad person i terapi. Det ena är mer avfärdande medan det andra är mer orolig att utmana trosföreställningar som utgör en skyddande struktur. Sanningsanspråk uppfattas här som den springande punkten. Religionens starka sanningsanspråk blir problematiskt för en psykoterapeutisk kontext där allt kan undersökas med fokus på inre subjektiva föreställningar i relation till individens utvecklingshistoria. Vidare menar IP att det är naivt att följa Freuds vetenskapssyn i ambitionen att allt går att förstå, vilket inte lämnar utrymme för mysteriet. I förhållande till detta definierar sig IP med följande ord: Jag är troende kristen men inte troende psykoterapeut.

6.3 Konsolidering

Samtliga IP har varit i dubbla roller i många år och har haft lång tid på sig att konsolidera sina förhållningssätt för att hantera friktioner mellan det

själavårdande och psykoterapeutiska paradigmet. Det framkommer tydligt att dessa strategier är så vanemässiga hos fyra av IP att det blir svårt att

problematisera dem. Det blir så svårt att medvetandegöra konflikter att de konflikter som redovisas närmast blir framkrystade och hypotetiska:

Jag skulle kunna tänka mig att detta skulle kunna bli ett problem men jag har aldrig upplevt det.

Detta undvikande förhållningssätt påvisar ett förnekande av problemet. I linje med detta framkommer det tydligt att olika IP har organiserat sitt arbetsliv och sitt tänkande för att konflikter inte ska uppstå och valt olika strategier för att uppnå detta.

Det tydligaste är att man förlägger själavård och psykoterapi på olika platser, lokalt, temporärt eller organisatoriskt. Ett försvar mot konflikt är alltså kompartmentalisering, genom ett aktivt val: Jag jobbar bara med det ena just nu. Denna strategi är mer främmande hos en IP som medvetet strävar efter att hålla isär konflikten inom sig: Jag är bara själavårdare när jag är präst, jag är bara psykoterapeut på min egen mottagning. Hos denna IP framstår konflikten mellan de båda paradigmen mer medveten än hos de andra fyra, där det

psykoterapeutiska paradigmet mer tillåtits färga själavården i olika

utsträckning. Särskilt hos en har det psykoterapeutiska paradigmet helt tagit över det själavårdande paradigmet, vilket lett till att den transcendenta verkligheten i stort sett blivit en helt immanent fråga.

En aspekt av detta som återkommer i flera intervjuer är hur de ser på sin utbildning. När frågan om konflikt mellan paradigmen lyfts framkommer en uppfattning i materialet att psykoterapeututbildning i sig är ett led i det som i materialet uppfattas som en konsolidering av de båda paradigmen.

Nu är jag ju utbildad på StLukas och StLukas har ju sina rötter i ett själavårdande paradigm. Och utan att veta alltför mycket så har ju ändå StLukas profilerat sig som ett psykodynamiskt fäste i Sverige hållit det psykodynamiska eller det psykoanalytiska till skillnad från väldigt många andra inom det psykoterapeutiska paradigmet. Vårdat det, så det är möjligt att jag är inskolad i en icke konflikt i det, från början, möjligen.

En annan aspekt av detta är att den teologiska förståelsen inte kan vara den samma efter en psykoterapeututbildning. Detta kan betraktas som assimilering i stället för konsolidering.

Föreställningen om att Gud är någon annanstans [än i psyket] den måste på något sätt upphöra.

IP kan inte tänka sig att en präst som genomgått en psykoterapeututbildning kan tänka sig Gud som något annat än immanent.

Då har man helt enkelt inte gjort läxan.

7 Diskussion

7.1 Metoddiskussion

Eftersom tidigare forskning på området i stort sett saknas anläggs här en mer explorativ ansats utifrån en induktiv metod som leder fram till ett deskriptivt resultat. Detta får anses vara adekvat utifrån ansatsen att betrakta studien som en pilotstudie för att generera mer avgränsade och specifika frågeställningar för eventuella framtida studier. En uppföljande intervjuomgång utifrån den första kartläggningen hade kunnat fördjupa materialet med mer fokuserade frågor till respondenterna. Detta ryms dock inte inom ramen för detta arbete.

Författarens förförståelse för frågeställningen i egenskap av präst och psykoterapistudent har huvudsakligen varit en tillgång i arbetet och gjort det lättare att sätta sig in i de förutsättningar respondenterna arbetar under. Samtidigt finns förstås en risk för blinda fläckar och att en förförståelse och förväntan (förhoppning) om vad studien ska visa gör analysen snedvriden. Författaren har varit vaksam på detta och upplever inte att detta har påverkat resultatet utan har odlat en neutral hållning till de svar som IP har redovisat. Det har samtidigt varit svårt att förmå intervjugruppen att vara specifik i sina definitioner. Vad detta kan bero på kan inte annat än spekuleras i. Intervjuarens oförmåga att pressa och ställa följdfrågor kan vara en faktor. Intervjuarens kollegialitet med intervjugruppen en annan. En utomstående intervjuare skulle kanske utifrån en mer ovetande position ha fått tydligare svar. Har det funnits en bristande tillit till att konfidentialiteten håller? Inget sådant har förvisso uttryckts. En annan faktor skulle kunna vara den

tystnadspliktskultur som omger själavården. Ytterligare en kan vara ett ointresse att vara tydlig med att åtskilja de två paradigmen.

Ett annat tydligt resultat är att intervjugruppen är heterogen.

Urvalskriterierna att intervjua präster i aktiv tjänst med psykoterapeutexamen är förvisso uppnådda. Trots detta finns det stora variationer i gruppens

yrkesmässiga vardag och utrymme att använda sin kompetens. Detta präglar av förståeliga skäl svaren.

Även om tidigare forskning på grupper med både själavårdande och psykoterapeutisk kompetens har varit svår att hitta så finns det en samstämmighet med de resultat som har gått att uppbringa. Att det finns tydliga likheter och tydliga skillnader och att det kan finnas underliggande skäl att under- eller överbetona dessa. Att det finns en vaghet i definitionen av själavård som antagligen skulle behöva adresseras.

Det har varit en intressant utmaning för författaren att ta in IP många gånger tvärsäkra men i förhållande tillvarandra diametralt olika perspektiv på de frågor som ställts och redovisa dem så neutralt och objektivt som möjligt. Författaren upplever sig engagerad kring dessa frågor, men tycker sig huvudsakligen driven att förstå och finns kunskap. Möjligen har en illusion om själavårdens jämbördiga status övergivits under arbetets gång.

7.2 Resultatdiskussion

Syftet med undersökningen har varit att undersöka passformen mellan

psykoterapi och själavård, vilka definitioner och förhållningssätt har enskilda utövare av båda paradigmen, vilka vägval de ställs inför och hur dessa

hanteras.

Resultatet delas in i tre temata: Definitions problematik, konflikt perspektiv och konsolidering. Definitions problematik och konsolidering uppfattas som sammanflätade och behandlas därför under en genensamrubrik i

resultatdiskussionen. Att säga något avgörande om passformen mellan psykoterapi och själavård låter sig inte enkelt göras utan beror på en mängd olika faktorer och perspektiv. I praktiken finns det stora likheter mellan

paradigmen och stora skillnader. Det sammanfattande intrycket är att de stora skillnaderna har underbetonats, kanske inte bara av intervjugruppen utan hela den miljö de formats i.

7.2.1 Definitionsproblematik och konsolidering

Att det är svårt för IP att medvetandegöra skarpa definitionsskillnader mellan själavård och psykoterapi har framkommit. Det finns också en variation i synen på att ens göra det. Intervju gruppen är splittrad mellan en önskan att

sammanfoga och särskilja de två paradigmen. Frågan här är vilka incitament man kan ha för det ena eller andra? I bakgrunden beskrivs en antydan att psykodynamisk psykoterapi har haft ett starkt inflytande över själavården under lång tid. Kungsvägen för de präster som har velat specialisera sig inom själavård har varit att skaffa sig en psykoterapeutbildning och dessa specialister har starkt präglat själavårdsutbildningen i svenska kyrkan. Problemet med att definiera ut skillnaden mellan själavård och psykoterapi kan således sägas vara något som har sin början redan med den grundläggande själavårdsutbildningen och fortsätter hela vägen till psykoterapeutexamen. Samtliga IP är StLukas terapeuter och uppfattar att det genomgått en psykoterapeut utbildning med kyrklig profil, med syfte att harmonisera de två paradigmen. Vilket sannolikt också gjort dem mer benägna att sammanfoga de två paradigmen. De som mer tydligt vill hålla isär dem gör det utifrån tre olika utgångspunkter. En utifrån sin särskilda kompetens som psykoterapeut och sitt val att huvudsakligen arbeta med psykoterapi och mer utifrån en metodisk grund. Själavård är helt enkelt något annat än psykoterapi eftersom det krävs särskild kompetens för att bedriva psykoterapi som själavårdare i allmänhet inte besitter. De andra skulle nog hålla med om detta men deras särskillnad bottnar i något annat. Där går gränslinjen mer mellan en religiös och en sekulariserad sfär. Den ene betonar det som i bakgrunden benämns som ett kerygmatiskt paradigm och betonar den enskildes brottning med Gud som själavårdens ärende. Den andre är mer kollektivt orienterad och förlägger själavården till församlingsgemenskapen, men är mindre strikt med vad den får behandla. Denna siste IP sällar sig mer till det klassiska paradigmet och söker inspiration före och utanför det protestantiskt orienterade kerygmatiska paradigmet. Önskan att särskilja det själavårdande och det psykoterapeutiska paradigmet kan tolkas som en önska att skydda själavården från inflytande och assimilering av det

psykoterapeutiska paradigmet (jämför Borgenback 2006). 7.2.2 Psykodynamisk teknik och rollen som präst

Två aspekter av psykodynamisk teknik kommer upp i materialet. Arbete i överföringsfältet uppkommer som något som har dålig passform med det själavårdande paradigmet, men betydelsen av detta avfärdas eller minimeras i materialet. Den tekniska neutralitet uppfattas också som oförenlig med eller problematisk för själavården då själavårdaren behöver vara mer personlig än vad den tekniska neutraliteten tillåter. I motsats till detta verkar den IP som uteslutande arbetar med psykoterapi, även om detta inte är explicit uttalat, utifrån sin impuls att bli lärare och efter samtal om detta med sin handledare

mena att teknisk neutralitet har sin plats i själavården (jämför Wasserman 2018).

Göran Bergstrand fördjupar funderingarna kring överföringsdynamik i själavård (Bergstrand & Brattemo, 1997 s. 105, 130, 155). Dels utifrån ett personligt experiment, dels utifrån den själavårdstradition som kallas nådens ordning. Denna tradition präglas av att konfidenten handleds i den kristna tron av en själavårdare (lärare) som konfidenten träffar relativt sällan. Konfidentens huvudsakliga utveckling i tron sker genom den egna fromheten i umgänge med Gud i skriften, bönen, gudstjänsten och den egna utgivande kärleken till nästan. I dessa övningar tänks konfidenten genomgå vissa utvecklingsstadier i tron som själavårdaren (läraren) kan diagnostisera och hjälpa konfidenten att komma framåt igenom. (se även Wikström, 1994 s.176-218)

Mot denna bakgrund och med erfarenheten att bli uppsökt som präst och psykoterapeut utifrån mer existentiellt betonande frågor drar han två

erfarenheter. Dels att existentiella frågor inte kan stå på väntelista. De blir snabbt inaktuella. Det andra är att de bättre behandlas med få, glesa samtal där överföringen inte betonas eftersom fokus då lätt skiftar bort från den aktuella frågan. En existentiell kris, definieras som en konflikt mellan verklighet och ideal ofta utlösta av en konkret händelse. Problemet betraktas här som

narcissistiskt av psykoterapeuten Göran Bergstrand (även Rizutto, 1979 s. 55) som hänför idealen till gudomliggjorda föräldrar, men när han sedan talar om skulden som följer av att inte uppfylla idealen översätts denna till synd och kuren blir själavårdarens. När han i en annan bok (Bergstrand, 2004 s. 91) ska vägleda psykoterapeuter som stöter på religiös problematik, så är rådet att behandla den som narcissistisk och lovar att om den underliggande narcissismen löses så brukar den religiösa problematiken följa med. Vad det gäller den tekniska neutraliteten finns det mindre att ta på och materialet är mer tvetydigt. Exakt hur IP förstår olika tekniska begrepp inom det psykoterapeutiska paradigmet har inte heller varit föremål för studien. Men den ene IP verkar ställa teknisk neutralitet mot att vara personlig och den andre mot att vara undervisande. Teknisk neutralitet missuppfattas ofta som att psykoterapeuten ska vara distanserad och ha en icke involverad attityd. När det egentligen handlar om att inte välja sida i klientens inre konflikt utan odla en omsorgsfull objektivitet. Det är psykoterapeutens beteende och interventioner som ska vara tekniskt neutrala inte psykoterapeutens emotionella reaktioner, de ska i stället analyseras som motöverföring (Kernberg 2018 s. 60f).

Det framstår som att den förste IP möjligen delar den missuppfattning som nyss nämnts angående den tekniska neutraliteten, medan den andre har upptäckt värdet av den även i det själavårdande paradigmet och även när frågeställningarna är tillsynes mer teologiska till sin natur.

Här blir en rollkonflikt synlig i materialet, den mellan att vara präst och undervisa om tro och att vara psykoterapeut och undersöka inre konflikter och tillstånd. Den IP som nämner detta är den som huvudsakligen arbetar med psykoterapi.

Andra konflikter som mer antyds i materialet är den som gäller betalning för psykoterapi men inte för själavård. Där det framgår av materialet att åtminstone

en IP lägger sin frustration över detta på klienten. En tredje konflikt är den som alla IP har ställt sig under när de trots att de står under tillsyn av ett domkapitel väljer att söka legitimation hos socialstyrelsen och där med säger sig vilja stå under dess regelverk. En legitimation är förstås inte bara en börda utan även en tillgång. Men det går i alla fall att fundera på om det inte under vissa

omständigheter vore mer fördelaktigt att som präst nöja sig med

psykoterapeutexamen och sedan ställa sin kompetens till fritt förfogande för klienterna inom den själavårdande ramen.

7.2.3 Finns det en moralkonflikt?

Själavården har, åtminstone traditionellt, drivit moralfrågor på ett systematiskt sätt. Själavården har en stark koppling till biktens och botens sakrament. Bikten finns kvar som institution i Svenska kyrkan även om det knappast är en flitigt utnyttjad sådan. En IP vittnar om att ha tagit emot bikt en handfull

gånger under sina tre decennier som präst. Boten var före reformationen knuten till bikten och hade en pedagogisk funktion. Tanken är att syndens skuld är förlåten genom bikten, men att den biktande åläggs en reparativ uppgift för att i någon mån reparera den skada som den egna synden har orsakat. Dessa

uppgifter hade ett dubbelt syfte, dels det reparativa, dels ett pedagogiskt där den biktande skulle förstå syndens konsekvenser. (Bergstrand & Brattemo, 1997 s.156) Dessa botakter kunde ha en viss finess vilket omvittnas i bevarade penitentialer (botböcker) från medeltiden (McNeill, 1966 s.149ff). Efter reformationen övergick boten i kyrkotukt vilket hade en mer legalistisk prägel. Själavården har således en tydlig moralisk prägel, både mer teoretiskt om vad som är rätt och fel och mer praktiskt hur fel kan åtgärdas. Det goda livet är det rättfärdiga livet och det rättfärdiga livet levs med Kristus som förebild och i lydnad av hans bud. Samtidigt i tro att felsteg kan repareras både andligt och praktiskt. Som det står i psalmen: Vad du vill är helighet, men du är

barmhärtighet (Sv.ps. 217). Själavården håller sig dock inte med en absolut moralkodex. En kyrklig princip lyder in moralis probabilismus (lat.). Det betyder att moralen styrs av omständigheterna.

Målet för en kristen etik är att följa samvetet, men inte vilket samvete som helst utan det av Gud upplysta samvetet. Processen för att få ett sådant samvete är en internaliseringsprocess där ”lagen” och förebildligheten i Kristi

handlande blir internaliserade. Att lagen skrivs direkt på människans hjärta (Jer 31:33) eller som Paulus uttrycker det: men jag lever, fast inte längre jag själv, det är Kristus som lever i mig (Gal 2:20a).

När Jurgen Reeder (2006) för ett etiskt resonemang så utgår han från Aristotelisk (dygdetik) och Kantiansk (pliktetik). Dessa står i ett dialektiskt spänningsförhållande till varandra. Pliktetiken har sitt värde för den som saknar etisk begåvning och som stöd för att inte förlora sin orientering. Pliktetiken blir dock lätt rigid och en spegling av sin speciella kontext. Plikten är en yttre ram som kräver lydnad. Dygden däremot är en inre kompass och särskilt den enligt Aristoteles överordnade dygden – fronesis (grek.) eller omdömesförmågan, som enligt Reeder (2006) är lika giltig i varje situation och ger förmågan att handla utifrån både de rådande omständigheterna och den gemensamma yttre värdegrunden.

Detta kan betraktas som skilda språksystem snarare än som särskiljande synsätt. Båda paradigmen verkar räkna med å ena sidan givna normsystem, å andra sidan med en omdömesgill frihet att agera inom dessa system. Även om det själavårdande paradigmet betraktar normsystemet som givet av Gud och Reeder (2006) som en demokratisk överenskommelse. Att dessa system korrelerar så väl med varandra är väl heller inte särskilt förvånande eftersom västerländsk etik har sina rötter i den syntes av semitisk och grekisk

moralförståelse som vi finner i den kristna traditionen. 7.2.4 Om Gud, mystik och sanning

Flera utryck för att Gud, mystik och sanning är särskiljande eller utgör en konflikt mellan de båda paradigmen framkommer i materialet. Det vaga uttrycket: Gud finns med i själavård men inte i terapi, återkommer vid några tillfällen och vid ett tillfälle problematiseras det utan att egentligen bli klarare. Det som explicit menas är att det är möjligt att benämna Gud som en tredje part i själavård, men omöjligt i psykoterapi. Detta är givet utifrån de kontexter som dessa två paradigm arbetar i och under. I själavården och i församlingens ram är det möjligt att be tillsammans med en konfident. På terapimottagningen och inom sjukvårdens ram är det inte möjligt. Det är dock inte det samma som att Gud inte skulle finnas där. Både terapeut och patient kan mycket väl vara medvetna om att bära Gud med sig in i terapirummet om inte annat oberoende av varandra. Det finns goda skäl att tro att de gör det i någon mening även om de inte är medvetna om det. Ana-Maria Rizzuto som gör en utmärkt

genomgång av Gud i psykoanalytisk teori kommer snabbt fram till att Gud är inget som religionen skapar i oss utan något som vi bär med oss under armen första gången vi kommer till kyrkan. Gud är en inre representation som huvudsakligen skapas före och under oidipalkonflikten för att sedan undertryckas som färdigt objekt. Föräldrars tro och officiell religion kan möjligen forma den, men inte skapa den och heller inte förinta den (Rizzoto, 1979 s.8, 35, 43). Martin Luther säger att Gud kallar vi den vi väntar allt gott av och som vi flyr till i all nöd (Stora Katekesen genom: Bergstrand &

Brattemo, 1997 s.65, 113). I den bemärkelsen bär nog alla på en Gud och beroende på hur detta inre objekt ser ut så kommer den att vara till större eller mindre nytta för oss. Gud som representation och Gud som koncept behöver särskiljas. Den förra tillhör primärprocessen och den senare sekundärprocessen. Den senare är den vars existens debatteras och som teologer skriver om

(Rizzuto, 1979 s. 47, 87). Den senare är också den som det är möjligt att tilltala i själavård men inte i psykoterapi.

Den IP som menar att det inte finns plats för mysterier i psykoterapi hänvisar till att det finns en ambition eller önskan att i psykodynamisk psykoterapi avtäcka allt och mysteriet därför inte har någon plats. Detta låter som en sammanblandning av några religiösa begrepp. Här föreslås att det apokryfa är det som är dolt, det ockulta det som aktivt hålls dolt och att dessa områden både kan och i de flesta fall bör avtäckas. Mysteriet däremot är ett område som inte kan avtäckas. Sådana områden finns i både själavården och i den psykodynamiska teorin.

I den psykoanalytiska teorin uppträder det område som inte går att avtäcka som det omedvetna. I drömtydning (Freud, 2002) gör Freud klart att även om drömmen är kungsvägen till kännedom om det omedvetna (s.544) så är drömmen ett derivat av det omedvetna, det omedvetna förblir omedvetet. Vidare hur noggrann tolkningen av derivatet än är så finns alltid en kärna i drömmen som måste lämnas otolkad. Denna drömmens navel, punkten där drömmen fäster vid det obekanta, som en svamp vid mycelet låter sig inte tolkas (s. 476). Arne Jemstedt (2011) förstår denna, kanske lite oväntade, användning av ordet navel i sammanhanget som sprungen ur Freuds intresse för antiken. Där navel (grek. omphalos) hänsyftar till jordens medelpunkt, specifikt markerat av en sten i Delfi där gudomligt och mänskligt kunde mötas. Winnicott (1963) känner igen denna navel och beskriver den som en kärna i det mänskliga psyket, för alltid stilla, tyst, ickeverbal, icke kommunicerande och immun mot verklighetsprincipen. Och i nästa andetag: här är kommunikationen inte icke verbal, den är som musiken från de himmelska sfärerna, absolut personlig (författarens översättning). Dessa tankar skapar oro och frustration hos psykoanalytiker (Jemstedt, 2011) och är kanske mest utvecklat i Bions O. O är ett medvetet vagt (Bilaga 3) begrepp men betecknar subjektets mystiska ursprung, absolut sanning, oändlighet och Kants ”tinget-i-sig” som aldrig kan nås utan bara kan approximeras utifrån de derivat som kan uppstå i våra sinnesintryck och tolkningar. Jemstedt (2011 s.31) skriver att den kristna mystiken har kommit närmast att uttrycka O och nämner Mäster Eckhardt och Johannes av korset. O är närvarande i varje ögonblick och därför också i varje analystimme och representerar dess absoluta fakta som aldrig kan bli känt. Här menar James Grotstein enligt Lindbärg (2011, s.12) att Bion kliver över en gräns där vetenskaplig respektabilitet överges till mystikens förmån. Denna gräns finns också i Göran Bergstrands tänkande (Bergstrand & Brattemo, 1997 s.158) när han ritar ett sträck i sanden genom att säga att själavård bedrivs i den verklighet där Gud är närvarande i samtalet och där själavårdaren och

konfidenten kan umgås med denne Gud i bön. Om själavårdaren överger denna möjlighet är hen inte längre själavårdare utan sysslar med någon annan form av människovård. Psyko-terapin utövas på liknade sätt i värld där denna möjlighet är stängd. Om psykoterapeuten i stället öppnar denna möjlighet så är hen inte längre psykoterapeut utan själavårdare. Samtidigt anklagar Bergstrand det psykoterapeutiska språket för att vara fattigt som bara har narcissism som betäckning på det storartade i den mänskliga upplevelsen (Bergstrand & Brattemo, 1997 s.102) För Bion själv representerar korsandet av denna gräns en utveckling av psykoanalysens kunskapsteori för att kunna härbärgera de mest komplexa kunskapsfenomen.

7.2.5 Slutsatser

Att vara själavårdare och psykoterapeut är att balansera på en gräns. Denna gräns dras inte entydigt mellan ateism och teism. Inte heller mellan

vetenskaplig reduktionism och tro eller att vi bjuder in gudsobjektet, utan hur Det ritas en gräns i denna uppsats och frågan om hur skarp den bör vara och om den kan korsas varierar mellan de olika deltagarna i denna studie.

medan prästen och psykoterapeuten Bergstrand (Bergstrand & Brattemo, 1997 s.158) är mer ambivalent inför detta. Frågan om dessa paradigms passform och om de går att få ihop förblir obesvarad i denna uppsats även om förståelsen av gränsorådet och hur det kan beträdas har fördjupats.

7.3 Förslag till fortsatt forskning

Studien visar på ett rikt material som både kan bräddas och fördjupas. Detta särskilt mot bakgrund av att själavårdsforskningen snarare verkar vara i avtagande än uppåtgående och att varken psykodynamisk psykoterapi i allmänhet eller frågan om Gud i psykodynamisk teori i synnerhet verkar vara primärt fokus i psykoterapiforskningen. En studie skulle kunna breddas med fler deltagare från samma grupp eller olika grupper skulle kunna ställas vid sidan av varandra. Att göra patientstudier med själavårdskonfidenter är väldigt svårt p.g.a. tystnadsplikten, men skulle förstås vara intressant. Vilka

dimensioner tillför det att psykoterapeuten också är präst? Hur är det med alla de präster som efter psykoterapeutexamen väljer att inte inneha prästtjänst utan arbetar på terapimottagningar och familjerådgivningar? Skiljer sig deras syn på det som efterfrågas i denna uppsats? Dessa frågeställningar skulle kunna fördjupa kunskapen om det gränsland som denna uppsats skapar konturer kring.

Referensförteckning

Bergstrand, G. (2002). En själasörjares dilemma. Stockholm: Natur och kultur.

Bergstrand, G. (2004). En illusion och dess utveckling: om synen på religion i psykoanalytisk teori. (2., omarb. uppl.) Stockholm: Verbum.

Bergstrand, G. (2005). Bikt, enskild själavård, tystnadsplikt - vad menar vi egentligen?. Stockholm: Verbum.

Bergstrand, G. & Brattemo, C. (1997). Tro i psykoterapi. Örebro: Libris. Bergstrand, G. & Lidbeck, M. (1997). Själavård D. 1. Stockholm: Verbum Borgenback, R. (2006). Mötet mellan själavård och psykoterapi: ur ett

själavårdsperspektiv (Dissertation No. Rel C vt 2006:4). Hämtad från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:hig:diva-482

DeMarinis, V. (2003). Pastoral care, existential health, and existential

epidemiology: a Swedish postmodern case study. Stockholm: Verbum. Ellenberger, H.F. (1994). The discovery of the unconscious: the history and

Fjellbu, A. (1934). Själavård. Stockholm: Diakonistyr..

Freud, S. (2002). Drömtydning / [Sigmund Freud]; volymansvarig:

András Pöstényi; språkgranskning av Cecilia Sjöholm; [översättning: John Landquist och Mia Engvén ; fackgranskning och inledning: András Pöstényi]. (2. utg.) Stockholm: Natur och kultur.

Gubi, P.M. (2011). A qualitative exploration of the similarities and differences between counselling and spiritual accompaniment. Practical Theology 4.(3) 339 - 358. doi: 10.1558/ prth.v 4i3.339

Gullestad, S.E. & Killingmo, B. (2011). Undertexten: psykoanalytisk terapi i praktiken. (1. uppl.) Stockholm: Liber.

Jemstedt, A. (2011) Drömmens navel. Divan (1-2), 29-35.

Kernberg, O.F. (2018). Treatment of severe personality disorders: resolution of aggression and recovery of eroticism. Washington, DC: American Psychiatric Association Publishing.

Kvale, S. & Brinkmann, S. (2014). Den kvalitativa forskningsintervjun. (3. [rev.] uppl.) Lund: Studentlitteratur.

Langemar, P. (2008). Kvalitativ forskningsmetod i psykologi: att låta en värld öppna sig. (1. uppl.) Stockholm: Liber.

Lindbärg, U. (2011) Poker med månen. Divan (1-2), 9-17.

McNeill, J.T. (1966). Själavårdens historia. Stockholm: Diakonistyr.. Okkenhaug, B. (2004). Själavård: en grundbok. Örebro: Libris.

Pöstényi. A. (1999). Dröm och motöverföring. I J. Norman & F, 147-158. Ylander (Red.), Motöverföring: Om omedveten kommunikation. Stockholm:

Natur och kultur.

Reeder, J. (2006). Psykoanalys i välfärdsstaten: profession, kris och framtid. Eslöv: Östlings bokförlag Symposion.

Rizzuto, A. (1979). The birth of the living God: a psychoanalytic study. Chicago: Univ. of Chicago Press.

Safran, J.D. (2012). Psychoanalysis and psychoanalytic therapies. Washington, D.C.: American Psychological Association.

Sjöström, H. (1979). Själavård ifrågasatt: studier i svensk själavårdsdebatt från Poul Bjerre till Göte Bergsten. Stockholm: Skeab/Verbum.

Ståhlberg, G. (2003). Psykologin som utmanare och hjälpreda för själavården om själavårdsarbetets psykologiska förutsättningar i teori och praktik. Enskede: TPB.

Svenska kyrkan. Biskopsmötet (2004). Tystnadsplikt och sekretess i Svenska kyrkans arbete. (Rev. uppl.) Uppsala: Svenska kyrkan [distributör]. Svenska kyrkan (2014). Kyrkoordning för Svenska kyrkan med angränsande

lagstiftning. (1. uppl. [sic]). Stockholm: Verbum.

Wasserman, T. (2018). Trons betydelse i psykoterapi. : En tematisk analys utifrån hur fem psykoterapeuter med vigningstjänst upplever tron i sitt kliniska arbete. (Dissertation). Hämtad från

http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:esh:diva-7144

Walan, J. (2017). Psykodynamisk psykoterapi och andlig vägledning: erfarenheter av likhet och olikhet (Dissertation). Hämtad från http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:esh:diva-6542.

Wikström, O. (1990). Den outgrundliga människan: livsfrågor, psykoterapi och själavård. Stockholm: Natur och kultur.

Wikström, O. (1994). Det bländande mörkret: om andlig vägledning och psykologi i vår tid. Örebro: Libris.

Winnicott, D.W. (1963). Communicating and not communicating leading to a study of certain opposites, I Masud, M. & Khan, R. (Eds.)(1965) The maturational processes and the facilitating environment: studies in the theory of emotional development (pp. 179-192). London: Hogarth Press.

Bilaga 1

Intervjuguide

1. Själavård och psykoterapi – vad tänker du om det?

i. Vad är dess olika funktion? Syfte? Mål? Teknik?

2. Har du någon egen definition för att skilja mellan själavård och psykoterapi? i. Hur benämner du mottagarna av terapi resp. själavård. ii. Hur har du kommit fram till definitionen? Lärt dig den? Vad

fyller den för praktisk funktion?

3. Finns det tillfällen då det uppstår särskilda problem och svårigheter mellan dessa två synsätt?

i. Hur då? Har du exempel? Är det särskilda teman som är mer problematiska?

4. Hur förhåller du dig till dessa svårigheter?

i. Vad gör de med dig? Hur löser du dem? Vilka val gör du? 5. Avslutningsvis, backa tillbaka och undersök frågor som ip undvikit, förhållit

sig omedveten till eller rent av förnekat (exempelvis kring ansvaret gentemot HSL, journalfrågan, tystnadsplikten, anpassningen till kyrkans organisation).

Bilaga 2

Introduktions brev Hej

Jag heter Thomas Riddervik, är präst och går på psykoterapeutprogrammet på StLukas utbildningsinstitut, Ersta-Sköndal-Bräcke Högskola. I utbildningen ingår ett examensarbete och jag tänkte göra mitt arbete på temat förhållandet mellan själavård och psykoterapi. Tanken är att göra en kvalitativ

intervjustudie med personer som är insatta i och har erfarenhet av båda dessa modaliteter av samtal och därför vänder jag mig till dig. Intervjun kommer att ta 45-60 minuter, kommer att spelas in. Materialet kommer att behandlas konfidentiellt och förstöras efter att examensarbetet är godkänt. Materialet kommer att genomgå tematisk analys och därför huvudsakligen pressenteras som teman och abstraktioner utvunna ur materialet. Urvalet till denna studie kommer ur Svenska kyrkans matrikel. Om du kan tänka dig att delta i denna studie bekräfta gärna det genom att svar på mailet så kommer vi överens om en tid för att genomföra intervjun.

Med vänlig hälsning Thomas Riddervik

Bilaga 3

Symboliska associationer till O:

o Omphalos (grek. Navel) den sten i Delfi som är världens mitt och där kontakt med gudarna kan uppstå.

o Cirkeln som betecknar evighet. o Den tomma formen ännu inte fylld.

o Ormen som biter sin egen svans och betecknar kaos eller det ookända, den yttersta verkligheten, som omgärdar det kända och kända-okända

o Vokativmarkören O som betecknar vördnadsfullt tilltal. o Kants tinget-i-sig som endast kan nås via derivat. o Freuds det omedvetna som endast kan nås via derivat. o Drömmens navel

o O är interjektion för förvåning o Zen betecknas av en cirkel o Attman och/eller Brahman o Gud (transcendent)