SKÅNSKT
SJUTTONHUNDRAT AL
Av docenten A:RISTER HANELL, Lund
o
ÅR 1658 blev Skåne jämte Blekinge och Halland en del av det svenska riket. Detta faktum brukar i den traditionella historie-uppfattningen uttydas så, att Sverige därigenom fick en »naturlig» gräns mot Danmark. Sett utifrån 1600-talets synpunkt är detta givetvis grundfalskt. Vatten, i synnerhet ett stråk som Öresund, var på den tiden ett enande, icke ett skiljande element, och frågan iir, om inte rentav än i dag Nordskåne och södra Smålands skogar utgöra ett gränsområde av >'naturligare» art än Öresund. Själva denna synpunkt Hr emellertid snedvriden och skymmer bort det som verkligen var huvudresultatet av 1658 års fred. Den gav Sverige dess utan gensägelse värdefullaste provins; Karl X Gustaf är av sYenska stormaktstidens konungar den som upp-nått det mest beståndande resultatet. För samtiden Yar väl de skänska landskapens viircle ingalunda själYklart, och för de niir-maste generationerna svenskar spelade det förr så avsides belägna Blekinge en större roll iin det gamla centrala landskapet Skåne. I Blekinge anlades Karlskrona, den SYonska sjömaktens hem och länge Svcri ges till storleksord n ingen tredje stad. Vad fanns i Skåne? liJn akademisk bondby, några andra småstäder med stora minnen av stolt förflutet och för övrigt en landsbygd, som inte spelade någon som helst roll annat än som skatteobjekt.
J1'ör landskapet Skåne sjiilYt innebar övergången från Danmark
till Sverige en ocrhört radikallägeförvandling. Skåne hade i äldre tider varit ett av de danska huvudlandskapen. Här residerade ärkebiskopen, hiir byggde under 1500-talet den danska adeln en hel rad praktfulla borgar, Malmö var Danmarks andra stad, och dess borgerskap intog en ledande plats i rikets ekonomiska och poli-tiska liv, reformationen i Danmark utgick härifrån och några av topparna inom det danska 1500-talets kulturliv hörde Skåne till.
Kri~tianstads belägring under Karl Xb krig. Planseli XXII[, Erik JJalilhergs ha-taljplaner, öne delen, som Yi~ar stadPn mecl ln·innancle hyggna<ler.
Det räcker att nämna Tycho Brahes, Arild Huitfelds och Chris-tiern Pedersens namn.
Men Skåne hade ett utsatt läge, och när efter Kalmarunionens definitiva upphörande de förnyade striderna mellan Danmark och det framåtgående Sverige satte in, blev Skåne en ständig krigs-skådeplats. Härutinnan ändrade Roskildefreden till en början ingenting. Att Danmark skulle ge upp Skånelandskapen utan för-sök till återerövring när tillfälle erbjöd sig, hade varit en orimlig tanke, och att dessa nya krig skulle föras på skånsk mark var självklart. Så kom det sig, att när landet äntligen fick fred 1721, hade Skåne på mindre än 200 år upplevat tio krig, delvis mycket blodiga och förenade med en fruktansvärd ödeläggelse av pro-vinsen. 1678 befallde Karl XI att i Örkeneds socken i Göinge alla gårdar skulle brännas och allt mankön mellan 16 och 60 år dödas. Första delen av befallningen blev utförd.
Vid 1700-talets ingång var därför Skåne ett utplundrat, utarmat och förött land, och genom övergången till Sverige hade det för-vandlats från en huvudprovins i omedelbar närhet av riks-centrum till en erövrad landsända i rikets periferi. Av den gamla glansen fanns inte mycket kvar. städerna hade drabbats hårt av krigen, och de nya handelspolitiska förhållandena hade lamslagit deras köpenskap. Lund, som fått ett dödande slag redan av re-formationen, liknade mest en ruinhög, i Hälsingborg förstördes under Karl XI:s krig omkring 250 hus, det stolta Malmö, som på Jörgen Kocks tid haft en ställning, nästan jämförbar med en fri riksstad, var starkt reducerat. På landsbygden var det ännu 270
värre. Allmogens pauperisering, som börjat redan under adelns glanstid på 1500-talet, hade genom de ständiga krigen ytterligare förvärrats, och även den förut så lysande skånska adeln hade lidit svåra avbräck. De stolta borgarna, som uppförts under 1500- och början av 1600-talet, befunno sig genomgående i förfall och van-hävd, där de inte hade helt förstörts.
1711 kom pesten, och i tre år varade den i det redan förut så illa åtgångna landskapet. Den var inte överallt lika svår, vissa trakter gingo helt fria, men andra härjades så mycket värre, och antalet ödehemman steg starkt. I Malmö sjönk befolkningen med över 20 procent.
Sådan är det skånska 1700-talets bakgrund. Den nya landsända, som Sverige hade fått och som det gällde att så gott sig göra lät införliva med riket, var visserligen av naturen rikt utrustad. En utomordentligt bördig jord, ett milt klimat, en idog befolkning och ett handelspolitiskt förmånligt läge utgjorde ypperliga förut-sättningar för en rik utveckling. Provinsen hade dessutom en gammal och lysande kulturtradition att se tillbaka på. Men landet var härjat, plundrat och bränt, befolkningen decimerad och utarmad, både på landsbygden och i städerna. Den gamla kulturtraditionen hade bundit Skåne samman med Danmark, icke med Sverige, och den linjen bröts 1658. Dess bärare hade varit den skånska adeln, det i Köpenhamn utbildade prästerskapet samt borgerskapet i städerna, främst Malmö. Adelns glanstid var förbi. Många av dess medlemmar hade lämnat landet och dess förnämste man, Jörgen Krabbe till Krageholm, hade dömts för högförräderi och avrättats 1678. De som funnos kvar hade nog att göra med att beställa om sitt hus. Någon möjlighet att göra sig gällande vid sidan av den segermedvetna svenska adeln hade de icke. Prästerskapet och kyrkan träffades av uniformitetspå-budet, som avsåg att på detta område radikalt bryta med det förgångna. Svenskan skulle bli kyrkospråk, lediga pastorat skulle besättas med svenska präster och studier vid Köpenhamns uni-versitet förbjödos. Att borgerskapet i städerna inte var mäktigt att föra någon tradition vidare, så som förhållandena gestaltade sig, säger sig självt. Landsbygdens folk hade på sina håll, sär-skilt i norr, försökt göra motstånd mot svenskarna. Snapphane-rörelsen var emellertid dömd till undergå.ng, den undertrycktes skoningslöst, men den bidrog inte till att göra tillståndet bättre i de trakter, där den haft sitt tillhåll.
271
.J
Det gamla danska Skåne var alltså tillintetgjort eller lamslaget, och man får inte glömma detta vid bedöman-det av den snabba och full-ständiga försvenskningen. Man har knappast möjlig-het att göra motstånd, även om man på sina håll hade lust. Försvenskningen drevs också inte bara med nit utan också med smidighet och skicklighet. V ad män sådana som biskop Knut Hahn och generalguvernö-rerna Rutger von Asche-berg och Magnus stenbock
Lundabi~kopen Knut Halm (f. 1633, d. 168f. härvidlag betytt, torde svår-Efter foto ay orig·. i LundH univ.-bibl. ligen kunna skattas högt
nog. Redan 1688 hade Skåne efter framställningar från prästerskapet fått ett universitet i Lund, och för allmogen medförde genomförandet av den kyrkliga uniformiteten icke endast att den lärde sig förstå svenska; den lärde sig också för första gången att läsa i bok.
Den nya provinsen utövade naturligt nog också en stark drag-ningskraft på uppsvenskarna. De kommo som ämbetsmän, som präster och som jordägare. Ämbetsmännen voro givetvis överlag svenskar. Vid 1700-talets ingång var prästerskapet till mycket stor del svenskt, och även största delen av de gamla skånska adels-godsen hade kommit i svenska händer. Det var en tacksam upp-gift, denna nya svenska överklass fick sig förelagd, att göra Skåne svenskt genom att bygga upp ruinerna igen, och den var lycklig nog att få utföra denna sin uppgift utan att störas av krig. Skå-nes krigshistoria upphör med Magnus stenbocks seger vid Häl-singborg 1710; därefter har denna gamla krigsskådeplats fått njuta av en oavbruten fred.
Uppbyggnadsarbetet märktes först på herrgårdarna. De nya ägarna satte mångenstädes genast igång med restaurationer, så grevinnan Maria Sophia De la Gardie på Krapperup och riks-amiralen Gustaf Otto Stenbock på V egeholm. Men det var dock
Kri~tinehov, ett monument över Christina Pipers gärning.
först efter fredsslutet som den nya adliga byggnadsverksamheten tog riktig fart, storslaget inledd av den myndiga borgmästar-dottern från Stockholm, Christina Piper. Det är framför allt det efter henne uppkallade Kristinehov i östra Skåne, som står som ett monument över denna märkliga kvinnas gärning.
Detta tillskott av inflyttade uppsvenskar ha tillfört Skåne ett ntomordentligt värdefullt befolkningselement, och ur denna krets ha många av det senare 1700-talets skånska märkesmän framgått, jordbruksreformatorerna Rutger Maclean på Svaneholm och Carl Adam Wrangel på Araslöv, Höganäsverkens grundare Erik Ruuth och Skånes konstnärlige upptäckare, Carl August Ehrensvärd. Den norrifrån inkomna godsägaradeln kom överhuvud taget myc-ket snart att känna sig som skånsk, och vad vi nu mena med skånsk adel består till största delen av sådana ursp·rungligen upp-svenska ätter. Å ven många av de inflyttade prästsläkterna för-skånskades och ha gjort betydande insatser i landskapets odling, så till exempel släkterna Bruzelius och Cavallin.
Är då Skånes kulturella liv under 1700-talet helt buret av in-flyttade uppsvenskar~ Ha skåningarna själva icke givit något bidrag' Frågan är av ganska stort intresse och svaret kan inte bli mer än ett. Skånes folk var vid sekelskiftet så lamslaget, att det helt enkelt inte förmådde göra sig gällande i någon nämnvärd 273
grad. Det fordrades ett par generationer, innan såren hunno läkas, innan omställningen från danskt till svenskt hann äga rum, innan skåningarna kunde börja på allvar göra sig gällande i sin nya, svenska miljö.
Omslaget sker vid 1700-talets mitt och kan iakttagas på flera olika områden. Det är först då, som den kvarlevande gamla skånska högadeln tar tillbaka sina positioner, delvis med hjälp av ingiften i svenska adelsätter. Främst står Hans Ramel, öveds-klosters byggherre, gift med den bekante Charles Emil Lewen-haupts dotter och friherre 1770. Andra exempel äro Christian Barnekow, dotterson till Rutger von Ascheberg och svärson till
Magnus Stenbock, friherre 1751, landshövding i Kristianstad och generallöjtnant, Barnekows svärson Tage Thott, landshövding i .Malmö, friherre 1778 samt slutligen greve och en av rikets herrar, vidare den store jorddrotten Fredrik Trolle, vilken dock aldrig själv fick någon svensk högadlig titel.
Ett annat intressant belägg på omslaget i de infödda skå-ningarnas ställning från och med 1700-talets mi t t f år man genom ett studium av hur professorerna vid Lunds universitet fördela sig efter härkomst under de första två hundra åren av lärosätets liv: A v universitetets första läraruppsättning v oro sju till hörden syenskar och lika många tyskar; fem voro födda danskar och bland dem befann sig en skåning, läkaren Christian Forsius. studerar man de därefter utnämnda professorerna f0kultetsvis, finner man, att inom den teologiska fakulteten, som var den för-nämsta, utnämndes under tiden till och med 1750 en tysk och aderton syenskar samt sex, födda inom de skånska landskapen (fem skåningar och en hallänning), medan under tiden 1751-1868 i samma fakultet tio syenskfödda och tretton skånskfödda pro-fessorer tillsattes. Den juridiska fakulteten är för liten för att siffrorna där skola kunna ge något tydligt utslag av förändring. Utnämnda äro 1669-1750 två svenskar och två skåningar, 1751-1868 sex svenskar och sex från de skånska landskapen (tre skå-ningar och tre blekingar). Mycket belysande äro däremot för-hållandena inom den medicinska fakulteten. H~ir utn~imndes till och med 1750 tre svenskar och en tyskfödd professor men ingen enda skåning, medan däremot inom denna fakultet under tiden 1751-1868 sex sYenskfödda och elva skånskfödda professorer till-sattes. Inom den filosofiska fakulteten äro siffrorna icke så extrema. Bortsett från sådana professorer, som sedan övergingo
till annan fakultet - och de voro ganska många - ut-nämndes 1669~1750 femton svenskar, en livländare och sju skåningar, 1751-1868 tret-tiosju svenskar och tjugutvå från de skånska landskapen (därav två hallänningar och en bleking). De egentliga svenskarna äro fortfarande i flertal, men skåningarna upp-visa även här en stark pro-centuell stegring.
Siffrorna äro utomordent-ligt belysande. Det nya uni-versitetet var aldrig avsett att bli ett skånskt provins-universitet. Det drog till sig ungdom inte endast från de skånska landskapen utan från hela södra och västra
Arkiater Kilian Stobaens (f. 1690, d. li42). Efter porträtt i N ationalmnsenm. Copyrig-ht
Sv. Porträttarkivet.
Sverige, och dess lärostolar stodo lika öppna för Uppsalas adepter som för de egna lärjungarna. Något exklusivt skånskt universitet har därför lyckligtvis Lund heller aldrig blivit, varken med hänsyn till lärjungarna eller lärarna, även om skåningarna inom detsamma kommit att spela en betydande för att inte säga dominerande roll. Under universitetets första år-hundrade befinna sig emellertid de skånskfödda professorerna i en avgjord minoritet, sexton utnämnda skåningar mot fyrtiofem från det egentliga Sverige, medan den följande perioden har femtiotvå skåningar mot femtionio från det egentliga Sverige, en illustration så god som någon till Skånes nedgång kring sekel-skiftet och ·dess kraftiga uppstigande efter 1750. Det är sant, att bland de sexton skåningarna från den första perioden befinna sig humanisten Andreas Stobrnus, naturforskaren Kilian Stobrnus, juristen David Nerman-Ehrenstråhle samt- på gränsen till den följande perioden- historikern Sven Lagerbring (utnämnd 1742), alltså universitetets mest lysande namn under perioden i fråga. Men så är det också dessa män, som praktiskt taget ensamma ha äran av att den skånska kulturtraditionen icke helt bröts under 275
de svåra åren utan omplan-terades och fördes vidare i den nya svenska miljön.
Det begynnande uppsvinget under 1700-talets senare hälft märks också i städerna. Bor-gerskapet äterfår sin initia-tivkraft, främst naturligtvis i Malmö, där Frans Suell pit 1770-talet genomdriver anläg-garrdet av Malmö nya hamn, yarigenom f örn tsä ttningarna för stadens moderna utveck-ling skapades.
Landsbygden däremot lig-ger ännu efter. Det skånska land, som Linne så fint skild-rar och vars folkliv i Nieo-lovins fått sin klassiske tol-Lanthushållareu Rutger Madeau (f. 17-!2, kare, låg under hela 1700-d. 18lö'- talet på något sätt i dvala,
trots sina naturliga rike-domar. Trots de talrika s. k. skatteköpen, varigenom krono-bönder köpte sig arYsrätt till den jord de brukade, och trots att på 1760- och 1770-talen en mängd byar i södra Skåne stor-skiftades, ville inte den förtrollning brytas, som vilade över landet. Åkerbruksmetoderna förbättrades inte eller i varje fall ytterst långsamt, och en sYårartad kreaturpest, som rasade 1746-47, medförde katastrofala förluster; den lär ha kostat den skånska allmogen mer än 200,000 djur. För landsbygden var en grundlig reformering av jordbruksförhållandena en nödvändig förutsättning för en kraftigare utveckling. Den som fann formeln, varmed förtrollningen löstes, var Rutger Maclean, och det all-männa genomförandet av enskiftet efter 1803 väckte Skånes lands-bygd till ett nytt och intensivt liv.
Ännu dröjde det emellertid ett par generationer, innan Skånes allmoge började göra insatser, som märktes utanför sockengrän-serna. Det är först vid 1800-talets mitt, som ett starkt och kraftigt Skåne står redo att fylla den plats inom det svenska samhället, som tillkommer landets folkrikaste och förnämsta provins. Dess 276
Skånska ~lättt•Jl virl 1700-talets mitt. Uöing-ebonrle på väg till marknaden metl l1emmagjortla kärrlijnl. Lawring av ( '. A. ElireiJ:-<värtl. (Orig. i Xationalmnsenm.;
insatser bäras nu inte längre upp endast av adelsmän och aka-demiker. Landsbygdens ekonomiska uppsving hade givit städerna bättre handelsmöjligheter och i Malmö, där visserligen Napoleons-krigens lysande tid slutade med en krasch, byggde nu män som Frans Henrik Kockum och Gottfrid Beijer vidare på den av Frans Suell lagda grunden. Men även landsbygden själv tar nu aktiv del inte enbart i provinsens utan i hela landets ledning. Med Nils Månsson i Skumparp börjar den långa rad av framstående politiker, som framgått ur den skånska allmogens led.
Det hade nu gått tvåhundra år, sedan freden slöts i Roskilde. Så lång tid har Skåne behövt för att skapa om sig från ett nästan ödelagt danskt landskap, nyligen införlivat med den gamle arv-fiendens land, till ett rikt och självmedvetet svenskt landskap, som känner sitt sammanhang med Sverige men också sin ställ-ning som förmedlare mellan detta land och en större, nordisk och europeisk enhet.
Det är också först nu, under 1800-talet, som det ånyo börjar växa fram skånska konstnärer och skånska diktare. Båda delarna saknades helt under 1700-talet. N a turligtvis skrevs det vers, men sådan att Kellgren kunde yttra det bekanta ordet: intet är plat-tare än tunna pannkakor och poesier ifrån Lund. Och vad som åstadkoms av exempelvis kyrklig konst står på samma plan, be-klämmande i sin otymplighet. Intet kan bättre än bristen på dikt och bildande konst illustrera det skånska 1700-talets art. Detta lysande sekel var för Skånes vidkommande en mörk och fattig tid, en tid av sömn. Men det var en vederkvickande sömn, som gay det söndersargacle, blödande lanelskapet ny hälsa och nya krafter.
