INNEHÅLLSFÖRTECKNING
1. INLEDNING... 5 1.1SYFTE...6 1.1.1 Frågeställningar... 6 1.2DISPOSITION...6 1.3BEGREPPSDEFINITIONER...7 1.4TIDIGARE FORSKNING...8 1.4.1 Vår undersöknings avgränsningar... 9 2. METOD ...10 2.1FENOMENOLOGISK ANSATS...10 2.2VAL AV METOD...11 2.3URVAL...122.4BEARBETNING OCH ANALYS...13
2.5VALIDITET,RELIABILITET OCH REPRESENTATIVITET...14
2.6ETISKA ÖVERVÄGANDEN...14
2.7TILLVÄGAGÅNGSSÄTT...15
2.8METODDISKUSSION...16
3. TEORETISKA PERSPEKTIV ...17
3.1TEORIER OM VÄGEN UT UR MISSBRUK...17
3.1.1 ”The rock bottom” ...17
3.1.2 Waldorfs sex vägar ut ur missbruk...18
3.2TEORIER OM SOCIALA BAND...19
3.2.1 Scheffs teori om sociala band ...19
3.2.2 Social kontrollteori och sociala band...19
4. RESULTATREDOVISNING ...21
4.1PRESENTATION AV INTERVJUPERSONERNA...21
4.2INTERVJUPERSONERNAS BERÄTTELSER...22
4.2.1 Varför bryter man upp från missbruk?...22
4.2.1.1 Man ska helt ner i botten, som jag var. ...22
4.2.1.2 Det var min väckarklocka. ...24
4.2.1.3 Morsan mådde inte så bra när jag krökade ju. ...25
4.2.1.4 Det måste komma inifrån. ...26
4.2.2 Vad är viktigt för att kunna bryta upp från missbruk?...27
4.2.2.1 Det blir ingen grädde om du inte vispar mjölken...27
4.2.2.2 Jag är inte ensam om att ha haft det så som jag har haft det...27
4.2.2.3 Jag visste att hon fanns där för mig. ...28
4.2.2.4 Jag kunde inte umgås med dem om de inte var drogfria. ...29
4.2.2.5 De har hjälpt mig på grund av att de lyssnar...30
4.2.3 Vad är viktigt för att kunna upprätthålla drogfrihet?...31
4.2.3.1 Den misären som det var när jag använde den vill jag aldrig tillbaka till...31
4.2.3.2 Jag gav mig tusan på att jag skulle ha någonting att göra...31
4.2.3.3 Det var nog roligare att knarka, kanske jag tänker. ...32
4.2.3.4 Blir jag sugen på knark kan jag ta ut honom på en runda så tänker man på nåt annat...33
4.2.3.5 Alltså jag ville ju hitta någonting i mitt liv istället för drogerna ju. ...34
4.2.3.6 Börjar jag missbruka igen så sumpar jag min dotter...35
4.2.3.7 Jag har vuxit upp känslomässigt på något sätt...35
5. ANALYS ...36
5.1VARFÖR BRYTER MAN UPP FRÅN MISSBRUK? ...36
5.1.1 Botten ...36
5.1.2 Insikt...37
5.1.3 Relationer ...38
5.2VAD ÄR VIKTIGT FÖR ATT KUNNA BRYTA UPP FRÅN MISSBRUK? ...38
5.2.1 Inre drivkraft...38
5.2.2 Relationer ...39
5.3VAD ÄR VIKTIGT FÖR ATT KUNNA UPPRÄTTHÅLLA DROGFRIHET?...42
5.3.1 Aktiva strategier ...42
5.3.3 Personlig utveckling ...44
5.4EMPIRINS KOPPLING TILL TIDIGARE FORSKNING...45
6. AVSLUTANDE DISKUS S ION...46
6.1SAMMANFATTANDE SLUTSATSER...46
6.1.1 Varför bryter man upp från missbruk?...46
6.1.2 Vad är viktigt för att kunna bryta upp från missbruk?...47
6.1.3 Vad är viktigt för att kunna upprätthålla drogfrihet?...47
6.2DISKUSSION...47
REFERENSER ...50
1. INLEDNING
Användandet av droger, som vi i Sverige definierar som missbruk i stort sett i alla former, tycks breda ut sig allt mer i landet. I en av de tre större studierna som gjorts i Sverige för att kartlägga antal människor med tungt missbruk fann man då, år 1998, att det uppgick till 26 000 personer, vilket var en ökning sedan två
tidigare mätningar som skedde år 1979 och år 1992 (SoU, 2005:82). Vår uppfattning är att vi rör oss mot en nästintill uppgivenhet inför drogernas
spridning i samhället och konsekvenserna de medför, såväl för individer som för hela samhället. Arbetet för att förebygga drogernas spridning anser vi vara väldigt viktigt, men vi bör också öka vår kunskap om och vår förståelse för de människor som har ett utvecklat missbruk. Vad krävs egentligen för att individer ska kunna bryta upp från ett missbruk och leva drogfria? Forskning har länge fokuserat på behandlings betydelse för vägen ut ur missbruk, men tycks ha svårt att finna enhetliga svar. Kristiansen (2000) drar en slutsats, utifrån
behandlingsforskningen, om behandlings betydelse för vägen ut ur missbruk. Han menar att behandling som har som mål att bidra till att individer efter genomförd behandling ska bli varaktigt drogfria och leva socialt integrerade har svårt att uppnå detta mål. Vidare menar Kristiansen att det bland de individer som faktiskt lyckas bli varaktigt drogfria efter en behandlingsinsats är svårt att avgöra om det är effekter av behandlingen eller andra omständigheter som haft störst betydelse för det lyckade uppbrottet. Därför vill vi titta närmare på vad individer som själva har haft ett missbruk upplever ha varit viktigt för att kunna bryta upp och hitta en väg ut ur missbruket.
I missbruksforskningen har olika forskare använt sig av skilda infallsvinklar, vilket ger en ganska mångfacetterad bild av missbruk som problemområde. Det finns dock forskare som pekar på vissa brister, eller luckor på området. Arne Kristiansen menar t ex att det i forskning om narkotikamissbruk fokuserats mer på män än på kvinnor (Kristiansen, 2000). En förklaring till det kan vara att män är kraftigt överrepresenterade vad gäller missbruk. År 1992 bedömdes antalet män av tunga missbrukare uppgå till 75 % (Svensson, 2000). Denna överrepresentation återspeglas i urvalet av vår undersökningsgrupp, då antalet män också är
överrepresenterade i vår undersökning. Dessutom pekar Sven-Axel Månsson på det faktum att vägen ut ur avvikande beteende inte fått lika stort utrymme som vägen in (Föreläsning MaH, 050913), vilket väckte en nyfikenhet och en lust hos oss att fördjupa oss i detta relativt outforskade ämne.
Idag tycks forskning om avvikande beteende allt mer röra sig från en fokusering på riskfaktorer till en inriktning där man istället försöker hitta skyddsfaktorer i individers liv, d v s att man istället för att fråga sig vad som orsakar avvikande beteende, fokuserar på varför individer inte avviker och vilka faktorer som bidrar till det (Ander, 2005; Hilte, 1996). Vi finner denna forskningsinriktning intressant och har blivit inspirerade av den i hur vinärmar oss vårt forskningsämne och avgränsar oss i förhållande till det. Vi väljer dock en annan infallsvinkel. Vi finner detta salutogena synsätt konstruktivt för socialt arbetes forskning och praktik, samt för oss som blivande socionomer att fördjupa oss i. Men i stället för att titta på vad som påverkar en individ undviker att gå in i avvikande beteende, i detta fall missbruk, vill vi undersöka vilka faktorer som är viktiga för vägen ut ur missbruk.
Under våren 2005 gjorde vi studiepraktik på ett behandlingshem för vuxna personer med missbruk respektive en öppenvårdsverksamhet för ungdomar med skiftande social problematik, såsom droger och kriminalitet. Under denna period väcktes många tankar hos oss kring missbruk; vad som leder en individ in i det och framför allt vad som ska till för att individen skall hitta motivation till att vilja sluta och också lyckas med det. Vi kom båda i kontakt med personer som
kämpade med att försöka ta sig ur ett missbruk. Vi såg en del lyckas, medan andra inte klarade av att upprätthålla sin drogfrihet, och det är utifrån dessa våra
erfarenheter som vår förförståelse har formats. Vår uppfattning är att de flesta som lever med ett missbruk också vill ta sig ur det. Vi har också en föreställning om hur svårt det kan vara att bli fri från ett missbruk, men vill inte därför tappa tron på att det går att bli drogfri och att det finns saker som man som medmänniska kan göra för att hjälpa. Vi har utifrån dessa våra erfarenheter ett stort intresse av att förstå vad som kan vara viktigt för människor i denna situation, då det är sannolikt att vi i vår förestående yrkesroll som socialarbetare kommer att möta människor i motsvarande situation.
Med denna studie ville vi finna personer som har lämnat ett missbruk och genom deras berättelser dels själva få en ökad förståelse för vilka svårigheter det kan innebära att bryta med ett missbruk samt vad som kan vara viktigt för vägen ut. Vi har också en förhoppning om att kunna sprida denna förståelse till våra läsare. Det är viktigt att betona att vår avsikt inte varit att förringa de svårigheter som ett uppbrott kan innebära och inte heller de risker som finns för att i framtiden återfalla, med all respekt för vår undersökningsgrupp.
I denna uppsats presenterar vi fem personer som har lyckats med bedriften att hitta en väg ut ur sina missbruk och deras berättelser om varför de bröt upp, hur de har gått tillväga samt vad som har varit viktigt för vägen ut.
1.1 Syfte
Vårt syfte med denna uppsats är att undersöka vägen ut ur missbruk.
1.1.1 Frågeställningar
Varför bryter man upp från missbruk?
Vad är viktigt för att kunna bryta upp från missbruk? Vad är viktigt för att kunna upprätthålla drogfrihet?
1.2 Disposition
Uppsatsens första kapitel har inletts med studiens problemformulering samt en presentation av studiens syfte och frågeställningar. Nedan följer en beskrivning och definitioner av uppsatsens nyckelbegrepp: missbruk, uppbrott, vägen ut, droger samt drogfrihet. Dessa åtföljs av en genomgång av tidigare forskning, relevant i förhållande till syftet med vår studie, och i anslutning till denna beskrivs och motiveras nödvändiga avgränsningar. Kapitel två består av en utförlig
vår valda metod, urvalsförfarandet samt hur vi har bearbetat och analyserat vårt material. Metodavsnittet innefattar även vår metods validitet, reliabilitet och representativitet, våra etiska överväganden, undersökningens tillvägagångssätt och avslutas med en metoddiskussion. I kapitel tre redovisar vi våra teoretiska
perspektiv. Teorikapitlet har två delar utifrån de teoretiska perspektiv som valts. Dels teorier om vägar ut ur missbruk som innehåller Brills processteori om ”the rock bottom” samt Waldorfs sex vägar ut ur missbruk, och dels teorier om sociala band som består av Scheffs teori om sociala band samt Hirschis och Reckless sociala kontrollteorier. Det fjärde kapitlet inleds med en presentation av våra intervjupersoner som följs av en redovisning av studiens empiri.
Resultatredovisningen är indelad efter våra tre frågeställningar. Under varje frågeställning redovisas de teman vi fått fram genom bearbetningen av vårt material. Varje tema har rubriksatts med ett kärnfullt citat från vår empiri. Uppsatsens femte kapitel innefattar vår analys där vårt resultat kopplas till våra teoretiska perspektiv såväl som till den tidigare forskning vi behandlar i första kapitlet. Även analysen är indelad efter våra tre frågeställningar. De teman som presenterades i resultatredovisningen har slagits samman till ett färre antal utifrån olika samband och röda trådar som framkommit i analysprocessen. I uppsatsens sjätte och avslutande kapitel redogör vi inledningsvis för våra sammanfattande slutsatser. Därefter för vi en avslutande diskussion.
1.3 Begreppsdefinitioner
Vi anser att beroendevårdens diagnos av beroende stämmer överens med hur vi använder oss av begreppet missbruk i vår uppsats. I SOU 2005:82 Personer med
tungt missbruk – stimulans till bättre vård och behandling använder man sig av
beroendevårdens klassificerade diagnoser av beroende respektive missbruk vid definitionen av tungt missbruk. Båda diagnoserna utgår från alkohol- och narkotikabrukets medicinska och sociala konsekvenser. Vi anser att samtliga av våra informanter har haft ett beroende av narkotiska preparat, vilket vi i denna uppsats väljer att benämna som missbruk. Vi har inte velat dela in våra
intervjupersoner i kategorier utifrån hur tungt missbruket varit eller i vilken grad missbruket har påverkat deras liv, vilket inte heller varit vårt syfte. Missbrukets art och konsekvenser har dock till viss del kommit fram i resultatet, eftersom det varit nödvändigt för förståelsen för vägen ut. Informanternas upplevelser av missbrukets konsekvenser är också det som har styrt valet av vår definition. Diagnosen av beroende utgår, enligt oss, från individens användande av, förhållande till och konsekvenser av att använda drogen, medan diagnosen av missbruk mer ensidigt är inriktad på negativa konsekvenser av och individuellt misslyckande på grund av missbruket. Enligt följande definition är det minst tre av de sju kriterierna under ett och samma år som ska vara uppfyllda för att personen ska anses ha ett beroende. Vår uppfattning är att våra intervjupersoner i sitt missbruk har uppfyllt minst tre kriterier.
1. Behov av allt större dos för att uppnå ruseffekt 2. Abstinensbesvär när bruket upphör
3. Intag av större mängd eller intag under längre tid än vad som avsågs
4. Varaktig önskan, eller försök, att minska intaget
5. Betydande del av livet ägnas åt att skaffa, konsumera och hämta sig från bruket av alkohol eller narkotika
försummas
7. Fortsatt användning trots kroppsliga eller psykiska skador (SOU, 2005:82) Med uppbrott från missbruk menar vi den process från det att individen finner en vilja, och beslutar sig för, att sluta använda droger till att individen faktiskt slutar använda droger.
Med vägen ut ur missbruk menar vi den process från det att individen slutar ta droger till att individen kan leva sitt liv utan droger.
Med droger menar vi alla narkotikaklassade preparat. Med drogfrihet menar vi total avhållsamhet från droger.
1.4 Tidigare forskning
Två forskningsstudier som gjorts inom området och som blir aktuella för oss att jämföra vår studie med är Arne Kristiansens studie om kvinnor och män som varit narkotika missbrukare Fri från narkotika (2000) och Ulla-Carin Hedins Uppbrott
från missbruk (2002) om kvinnors förändringsprocess i samband med uppbrottet
från missbruk.
Kristiansens studie innefattar både vägen in i missbruk, livet i, vägen ut och sedermera livet i det socialt etablerade samhället. Syftet med undersökningen var att: ” /…/ beskriva och analysera dels hur personer som varit
narkotikamissbrukare har omformat sina liv från livssituationer då de inte använde narkotika till att bli narkotikamissbrukare för att sedermera lämna missbruket bakom sig, dels vad det kan innebära att med erfarenheter av att ha varit narkotikamissbrukare leva socialt integrerat”. (Kristiansen, 2000:17)
Hedins studie fokuserar kvinnornas uppbrott från drogmissbruk, vad som behövs för att åstadkomma förändringar av livsmönster i samband med detta och hur förändringarna ser ut. Sjutton kvinnor från en och samma arbetstränings- och rehabiliteringsgrupp intervjuades, varav hälften intervjuades ytterligare en gång efter ett och ett halvt år för att följa upp den förändringsprocess och eventuella förändringar i deras nätverk som skett. Det visade sig att de alla hade upplevt en positiv utveckling under den tiden. Då bortfallet vid den andra intervjun var ganska stort så har inte eventuella negativa förändringar under mellanperioden belysts i studien (Hedin, 2002).
Hedin menar att vissa faser i förändringsprocessen är längre än vad den generella teorin anger. Förstadier till uppbrott tycks t ex ta flera år, enligt Hedin, liksom fasen efter vändpunkten, som Hedin kallar marginalsituationen. Denna period kantas av både kriser och återfall, omväxlande med uppbyggnads- och
stabiliseringsperioder. Studien visar att kvinnorna är i stort behov av såväl
informellt som professionellt stöd under denna period. Hedin har kommit fram till tre olika beståndsdelar som krävs för uppbyggnaden av ett nytt liv: nödvändiga grundresurser för rekonstruktionen (såsom bostad, sysselsättning och inkomst), meningsfulla nära relationer och identitetsarbete med psykologiska problem, självförtroende och självbild. För att orka ta itu med identitetsarbetet krävs både grundresurser och trygga relationer, både till terapeuter och till stödpersoner i vardagen. Hedin menar dock att relationens kvalitet, i form av förtroende m m är viktigare än typen av relation och dess innehåll. Det informella nätverkets
stödpersoner har främst utgjorts av föräldrar och syskon, men även formella relationer som har en förmåga att omgestalta sig, och vara något utöver den professionella mallen, har betonats som viktiga i detta sammanhang. (a a )
Kristiansen menar att det inte går att förklara att vissa personer klarar att bryta upp från sitt missbruk med att de är bättre rustade, varken socialt eller
egenskapsmässigt, än de personer som blir kvar i missbrukslivet (Kristiansen, 2000). Det var snarare förändringar av deras existentiella villkor som
möjliggjorde uppbrottet, vilket går i linje med Hedins beskrivning av vad som krävs för att bygga upp ett liv i drogfrihet. I Kristiansens studie framkom att intervjupersonerna hade det gemensamt att deras beslut påverkats av missbrukets negativa sociala konsekvenser, vilket var ett viktigt skäl till att de förändrade sina liv. Kristiansen delar in de undersökta personerna i tre olika grupper utifrån motiven till att de började förändra sina liv: ”The rock bottom”, ”Development change” och ”Drifting out” (se utveckling av begreppen i vårt teoriavsnitt). Kristiansen menar dock att de negativa konsekvenserna av missbruket inte är tillräckliga för att förstå hur de idag kan leva drogfria, utan det som varit avgörande för att intervjupersonerna lyckades förändra sina liv är snarare de positiva förändringar som skedde i samband med uppbrottet, t ex sysselsättning, boende och kontakter med människor som gav dem stöd i deras
förändringssträvanden. Kristiansen går också in på betydelsen av behandling för att kunna bryta med missbruket och vilka faktorer som är viktiga för att en behandling ska lyckas. Han menar att faktorer som förtroende, gemenskap,
respekt, tolerans, engagemang och positiva förväntningar hade större betydelse för att personerna skulle kunna tillgodogöra sig och fullfölja behandlingarna än
behandlingshemmens ideologier och metoder. En majoritet av männen och en av kvinnorna tog återfall efter att de genomgått behandling och lämnat de miljöer som de levt i under missbruket. För dem som inte tog återfall uppgavs kontakter med andra människor som gav dem stöd och som de kunde vända sig till när de hade problem vara av störst betydelse för att lyckas. För att deras självbilder av att inte längre vara narkotikamissbrukare skulle stärkas så var varje drogfri dag viktig. Det var alltså viktigt att deras försök att förändra sina liv gav tidiga positiva resultat. Kristiansen redovisar en skillnad mellan könen när det gäller partnerrelationer i samband med uppbrottet, där en majoritet av männen levde i förhållanden med kvinnor som de också uppger ha haft stor betydelse för att de lyckades förändra sina liv. Kvinnorna i studien, däremot, levde i inledningen av deras drogfria liv ensamma med sina barn. Till skillnad från Hedins studie, där kvinnorna upplevde ett betydelsefullt stöd genom relationer som de haft länge, t ex med föräldrar och syskon, så har de mest betydelsefulla relationerna för Kristiansens intervjupersoner skapats i samband med uppbrottet och när de hade börjat förändra sina liv. (a a )
1.4.1 Vår undersöknings avgränsningar
I förhållande till den tidigare forskning vi tagit upp har vi gjort vissa
avgränsningar i vår undersökning. Det vore t ex intressant att, liksom Kristiansen, få en större inblick i intervjupersonernas bakgrund och erfarenheter av att leva i missbruk. Vi har dock valt att fokusera på uppbrottet från missbruk, varför man bryter upp och vad som är viktigt för vägen mot ett drogfritt liv. I det hänseendet stämmer vårt syfte överens med Hedins. En skillnad är dock att hon endast undersöker kvinnor, vilka också väljs utifrån ett och samma sammanhang, medan vi har valt våra informanter ur olika sammanhang för att få en större variation i
vår undersökningsgrupp. Vi har till viss del fått ta del av hur intervjupersonernas missbruk har sett ut, och vilka konsekvenser det har gett, genom våra
frågeställningar men vi väljer att inte fokusera på dessa delar i vår
resultatredovisning och analys, mer än vad som är relevant i förhållande till vårt syfte. Vår kunskap till trots om den sneda könsfördelningen inom
missbruksforskning, som Kristiansen (2000) påtalar, har vi gjort en ytterligare avgränsning då vi har valt att inte använda oss av ett genusperspektiv när vi analyserar intervjupersonernas berättelser. Vi anser det vara mer relevant, med hänsyn till vårt syfte, att nå variation i vårt material genom att välja personer från olika sammanhang och med olika vägar ut ur missbruk, och inte utifrån
könstillhörighet. Vårt intresse ligger i att förstå varje intervjupersons väg ut ur missbruk och vi känner att det tjänar vårt syfte bättre att ha ett öppet sinne i genomförandet av vår undersökning, utan att låta ”genusglasögonen” påverka vår förståelse av våra informanters upplevelser. Ytterligare en avgränsning vi har gjort i vår undersökning är att vi inte kommer att fördjupa oss i våra
intervjupersoners olika ”behandlingsbakgrunder”, t ex personer som genomgått traditionell professionell behandling, personer som varit engagerade i
självhjälpsorganisationer såsom NA, samt personer som så kallat spontanläkt. Det finns personer representerade från alla dessa tre behandlingsbakgrunder i vår studie. Dock är det inte vårt syfte med denna uppsats att redogöra för specifika behandlingsmetoder och eventuella skillnader dem emellan för vägen ut ur missbruk. I de fall där behandling betonas som viktigt för vägen ut ur missbruk lyfts detta fram i resultatredovisningen utan att det blir en jämförelse med andra behandlingar och övriga vägar ut ur missbruk.
2. METOD
Då vår undersökning syftar till att förstå fenomenet vägen ut ur missbruk genom att lyfta fram intervjupersonernas egna perspektiv och upplevelser av vad som har varit viktigt för deras väg ut ur missbruk, har vi valt att göra en kvalitativ
undersökning med samtalsintervju som forskningsmetod.
2.1 Fenomenologisk ansats
Vi har använt oss av en fenomenologisk ansats i vår uppsats. Enligt Wallén (1996) innebär en metodologisk ansats som utgår från fenomenologin empiriska studier av människors upplevelser och föreställningar. Fenomenologin utgår från en filosofisk tradition skapad av Edmund Husserl, där upplevelsen sätts i centrum eftersom den omedelbara upplevelsen anses vara det enda man kan säga sig veta något om (Wallén, 1996). Husserl menar att kunskap om ett visst fenomen inte nås genom studier av en yttre existerande s k objektiv verklighet, utan genom individens subjektiva upplevelse av detta, d v shur det framträder i individens medvetande (Hughes & Månsson, 1988; Månsson, 2003). En viktig utgångspunkt i Husserls fenomenologi är således att verkligheten är sådan individen upplever den och det är denna verklighet, som Husserl benämner livsvärlden, som är all kunskaps förutsättning (Månsson, 2003). Livsvärlden är således: ” /…/ den
underförstådda ´horisont´ utifrån vilken vi upplever saker och ting” (Andersen &
fenomen, dess väsen, menar Husserl att vi måste skapa ett rent medvetande. Detta sker genom vad han kallar fenomenologisk reduktionism som innebär att man försöker sätta den vardagliga förståelsen av och den vetenskapliga förförståelsen om fenomenet inom parentes (Cuff & Payne, 1996). Vi har i så hög grad som möjligt försökt att sätta vår förförståelse om vägen ut ur missbruk åt sidan, men vi har också varit medvetna om att vår teoretiska förkunskap i området, såväl som våra föreställningar och värderingar om fenomenet, kan ha haft en inverkan på hela forskningsprocessen. Vi betraktar fenomenologin som något av en utopi, som är svårt att realisera och följa fullt ut. Vi säger oss därför inte ha gjort en
fenomenologisk studie. Vår fenomenologiska ansats har för studien inneburit att vi har känt oss inspirerade av och haft en strävan att följa fenomenologins grunddrag. Spiegelberg (i Kvale, 1997) har formulerat en s k fenomenologisk metod som visar på fenomenologins roll i en studie. Bl a betonas vikten av en öppen beskrivning, en så direkt och exakt beskrivning av det undersökta hellre än att förklara och analysera det. Vidare talas om väsensskådning som innebär att man går från att beskriva det enskilda fenomenet till att söka efter deras
gemensamma väsen. Den fenomenologiska reduktionen som nämns ovan är också ett viktigt inslag och innebär inte en absolut frånvaro av förutfattade meningar och förförståelse, utan snarare att man kritiskt analyserar dessa (Kvale, 1997). Vårt syfte med denna studie är att förstå fenomenet vägen ut ur missbruk genom intervjupersonernas egna upplevelser av att ha tagit sig ur ett missbruk och vad som har varit viktigt för att kunna göra det, vilket harmonierar med en
fenomenologisk ansats.
2.2 Val av metod
Eftersom vårt syfte har varit att utforska individers väg ut ur missbruk och förstå deras upplevelser av vad som har varit och är viktigt har vi använt oss av en kvalitativ metod i vår uppsats. Enligt Rosengren & Arvidsson (2002) finns det i princip två tillvägagångssätt att välja mellan när vi vill veta något om en
människa. Då vi vill veta vad eller hur hon gör något så observerar vi henne och då vi vill veta något om hur hon tänker och känner så frågar vi henne. Vår strävan har varit att förstå ett fenomen utifrån individens subjektiva upplevelser, som enligt fenomenologin är det enda sättet att nå sann kunskap. För att kunna göra detta har vi därför i så hög grad som möjligt försökt sätta en parentes runt vår förförståelse och förutfattade meningar. Den undersökningsform som vi ansåg lämpade sig bäst för vår studie var intervju eftersom vi ville få detaljerad information som baseras på erfarenheter och känslor, snarare än mer ytlig
information från ett större antal människor som vid t ex enkätundersökning. Enligt Denscombe (2000) gör en sådan motivering intervju som metod lämplig att
använda. Wallén beskriver vilken intervju som han anser lämplig för en undersökning likt vår:”En grundläggande metod att ta reda på människors
upplevelser är helt enkelt att fråga dem. Det finns inget sätt att ´mäta´. Utfrågning med standardiserad intervju eller enkät fungerar i allmänhet inte så bra, man måste kunna anpassa frågorna efter varje individ, kunna följa en fråga med fördjupningsfrågor” (Wallén, 1996:76). Vi ansluter oss till detta citat som en
förklaring till varför vårt val föll på samtalsintervju för vår undersökning. Denna undersökningsform möjliggör för oss som forskare att ta del av en främlings inre genom att samtala om väsentliga, känsliga och privata frågor, och det sätt vi utformar intervjun på, d v smer eller mindre standardiserad och strukturerad, utifrån den frågeställning vi har påverkar hur pass djup, detaljerad och relevant information vi erhåller (Svensson & Starrin, 1996). I våra samtalsintervjuer har vi
använt oss av en intervjuguide med riktat öppna frågor, d v satt vi har
sammanställt några väl valda frågeområden - för att vara säkra på att få relevant information i förhållande till vårt syfte- men i övrigt låtit informanten ha ett stort inflytande över samtalet (Rosengren & Arvidsson, 2002). Vår metod, d v sen relativt ostrukturerad samtalsintervju, är enligt Halvorsen (1992) relevant när man skall undersöka fenomen som är av privat karaktär eller när fenomenet redan inträffat och när forskaren på grund därav, eller av andra skäl, inte själv kan uppleva och få en erfarenhet av fenomenet. Enligt fenomenologin är det just dessa upplevelsen av ett fenomen som ger oss kunskap om det, eftersom världen är såsom individen upplever den. Då vi inte själva har erfarenhet av vägen ut ur missbruk har vi fått ta del av andra individers erfarenheter i denna studie. En fördel med att intervjua på detta sätt kan vara det terapeutiska inslag som själva intervjun kan ha (Denscombe, 2000). Informanten får möjlighet att tala utförligt om sina upplevelser och vi lyssnar utan att vara kritiska. Informanterna har något, för oss, viktigt att berätta och det kan bidra till att de känner sig sedda och
bekräftade, vilket är en del av det vi vill uppnå med vår studie. Personerna ska ytterligare få bekräftat för sig själva att de har lyckats med något - de har faktiskt tagit sig ut ur missbruk. Något som skulle kunna anses vara en svaghet med vår metod är att intervjuernas karaktär öppnar upp för ett väldigt stort och skiftande material vilket kan försvåra bearbetningsfasen. Dels genom tiden som
transkriberingen tar i anspråk och dels genom en försvårande bearbetningsprocess, eftersom frågorna har anpassats efter informantens berättelse och materialet därför fått en skiftande struktur.
2.3 Urval
Vår empiri utgörs av fem individer, fyra män och en kvinna, med den
gemensamma nämnaren att de alla har funnit en väg ut ur missbruk. Samtliga intervjupersoner är bosatta i Malmö. Missbruket, såväl som vägen ut ur det, har sett annorlunda ut för de olika intervjupersonerna. Tre av intervjupersonerna har genomgått behandling och två av dem har funnit andra vägar ut missbruket. Antalet intervjupersoner har vi avgränsat till fem. Det anser vi vara rimligt med hänsyn till den tidsmässiga begränsning vår studie har. Utifrån vårt syfte har det varit väsentligt att i vårt val av studieobjekt finna intervjupersoner som uppfyller ett visst kriterium; erfarenheten av att ha funnit en väg ut ur missbruk. Valet av studieobjekt, i undersökningar som avser att utforska det specifika, syftar inte till att uppnå representativitet för hela befolkningen utan istället till att nå de individer som har mest att bidra med i förhållande till studiens syfte, de mest
informationsrika. Informanterna i urvalet väljs utifrån att de har något speciellt att bidra med, exempelvis en unik inblick (Denscombe, 2000; Rosengren &
Arvidsson, 2002). Vi har därför använt oss av subjektivt urval som dominerande princip i valet av intervjupersoner till vår undersökning. Enligt denna princip har vi medvetet tillåtits välja ut individer som vi har trott kunnat ge oss relevant information i förhållande till vårt syfte (Denscombe, 2000).
Våra urvalskriterier har bestått i att våra studieobjekt ska ha haft ett missbruk, och att de har brutit upp från detta missbruk och är drogfria idag. Vi har valt att inte sätta en tidsgräns för hur lång drogfrihet våra studieobjekt ska ha haft för att kunna medverka i vår studie. Det beror på att vi har eftersträvat en balans mellan dels tidsmässig närhet till uppbrottet, för att upplevelserna, tankarna och känslorna ska vara tillgängliga i minnet, och dels en distans till upplevelser, tankar och känslor kring uppbrottet. Närheten till uppbrottet har vi sett som viktig för vår
undersöknings reliabilitet, medan distansen har varit en förutsättning för att intervjupersonerna ska kunna ha haft en medvetenhet och insikt om vad som varit viktigt för deras väg ut. Istället för att ha en fastställd gräns har vi gått efter den känsla och det intryck vi fått under första mötet med våra intervjupersoner. Intervjupersonernas intresse av att delta i vår studie har vi sett som ett tecken på att de har den eftersökta distansen. Vi är medvetna om att det skulle kunna ses som en brist att vi lite godtyckligt har valt att lita till vår känsla inför var våra intervjupersoner är i sin process, istället för att sätta upp en exakt tidsgräns. Men vi menar att en viss förlöpt tid inte automatiskt skulle garantera oss den
medvetenhet och insikt som vi eftersöker. Dock har vi va lt att ställa som krav att i den mån våra studieobjekt genomgått behandling skall den vara avslutad. Denna avgränsning har skett dels p g a vår övertygelse om att individer i behandling inte har ovan nämnda distans till sin uppbrottsprocess, och dels p g a den etiska aspekten, d v skänsligheten, av att intervjua individer som är mitt i en behandlingsprocess.
Vår sökväg till våra informanter har gått genom vår personliga kännedom om och våra professionella kontakter på fältet, d v syrkesverksamma vi kommit i kontakt med under våra respektive studiepraktiker. Dessa har fungerat som förmedlande länkar för att nå fyra av våra fem intervjupersoner. Genom att intervjupersonerna fick en intresseförfrågan om deltagande av personal på våra respektive
praktikplatser hade de möjlighet att avböja utan att behöva tillkännage sin identitet för oss. Detta kändes som ett etiskt riktigt förfaringssätt med hänsyn till den integritetsmässiga kränkning en direkt förfrågan skulle kunna innebära. Under ett besök på fältet fick vi kontakt med vår femte intervjuperson. Vi deltog i ett av Anonyma Narkomaners möten som är öppna för allmänheten i syfte att öka vår kännedom om fältet samt för att undersöka om intresse fanns hos deltagarna att delta i vår undersökning. Efter mötets slut presenterade vi oss och informerade om vår studie, varpå en person anmälde sitt intresse.
2.4 Bearbetning och analys
Analysen av vårt material föregicks av bearbetning för att reducera materialet och göra det hanterbart. Detta inleddes med att vi sammanfattade samtliga intervjuer. Det sammanfattade materialet ordnades ytterligare genom tematisering. Vi gick igenom vårt material upprepade gånger för att finna röda trådar, gemensamma nämnare i våra intervjuer. Den essens vi nådde fram till fick bilda olika teman. Detta var något som mer omedvetet också skedde redan under transkriberingen och sammanfattningen av materialet, men som nu fick en strukturerad form. Efter tematiseringen följde ett moment där vi arbetade med de mönster vi fick fram genom tematiseringen, i syfte att försöka sammanlänka vår empiri med vårt syfte. Det skedde genom att vi skilde ut och lyfte fram de mönster/teman som skulle kunna besvara våra frågeställningar. Dessa teman sorterades sedan in under våra tre huvudteman som utgörs av våra frågeställningar.
Efter bearbetningsfasen studerade vi empirin noggrant för att urskilja likheter och skillnader i våra informanters berättelser. Vår strävan var att lyfta fram det unika i varje enskild informants upplevelse av vägen ut ur missbruk, men även att finna gemensamma drag i de olika berättelserna. Därefter analyserade vi vårt material utifrån våra valda teorier samt ställde det mot den tidigare forskning vi tagit upp i föregående kapitel. (Föreläsning, Mah, 051024)
2.5 Validitet, Reliabilitet och Representativitet
I kvalitativ forskning är det svårt att applicera de klassiska definitionerna av begreppen validitet, reliabilitet och representativitet, eftersom de är anpassade till kvantitativa undersökningar (Föreläsning, Mah, 051007). Vi har behandlat begreppen och tillämpat dem på ett sätt som vi anser är relevant för vår undersökning. Då syftet med vår studie är att utforska ett begränsat antal individers specifika upplevelser av ett fenomen, snarare än att göra en
generalisering av hur alla upplever samma fenomen, så blir det svårt att tala om vårt material som representativt. Kristiansen pekar dock på möjligheten att nå generaliserbarhet i kvalitativa studier genom att jämföra det egna resultatet med resultat från andra studier (Kristiansen, 2000). Det har gjorts storskaliga studier som har likheter med vår, vilka vi redovisar i avsnittet om tidigare forskning, och som vi i vår analys jämför vårt resultat med. Därför blir detta tillvägagångssätt relevant för vår studie och ett bra sätt att uppnå representativitet.
Då vår studie är retrospektiv har ett sätt att uppnå validitet blivit att ur en
källkritisk synpunkt ta hänsyn till tidssambandet i denna fråga (Thurén, 2003). Vi har således strävat efter att våra informanters uppbrott ska ha lega t så nära nutid som möjligt. Vi har dock sett det som nödvändigt att det har gått en viss tid sedan deras uppbrott från missbruk ägde rum för att en viss distans, stabilitet samt insikt om vad som har påverkat deras väg ut ska ha kunnat infinna sig. Ett annat sätt att öka validiteten i vår undersökning har varit att använda öppna frågor i våra intervjuer (Rosengren & Arvidsson, 2002). Intervjuns möte, ansikte mot ansikte, har gett oss möjlighet att känna av relevansen och sanningshalten i svaren, dels genom vår möjlighet att ställa följdfrågor och dels genom att vår strävan efter att skapa en förtroendefull relation och intervjusituation kan ha ökat informanternas vilja att svara sanningsenligt (Denscombe, 2000; Rosengren & Arvidsson, 2002). Frågan vi har fått ställa oss för att kunna bedöma vår undersöknings reliabilitet är om andra forskare skulle komma fram till samma resultat och dra samma
slutsatser om de genomförde vår undersökning, med samma syfte och metod (Denscombe, 2000). Eftersom en kvalitativ forskare alltid blir en del av
undersökningsinstrumentet, och därmed påverkar resultatet, oavsett strävan att sätta förförståelsen åt sidan, kan man inte tala om sådan reliabilitet i en
undersökning som vår. Det blir alltid en skillnad, hur väl vi än utformar vårt mätinstrument, då den sociala interaktionen mellan oss som forskare och våra informanter, för vår del i intervjusituationen, formar resultatet. Vårt sätt att sträva efter att uppnå reliabilitet har därför varit genom att noggrant redovisa
tillvägagångssättet i vår undersökning. Genom den insyn vi ger läsaren i vår forskningsprocess ökar reliabiliteten. (Föreläsning, Mah, 051007)
2.6 Etiska överväganden
Vi har i vårt tillvägagångssätt i denna undersökning följt Vetenskapsrådets (2002) forskningsetiska riktlinjer för humanistisk- och samhällsvetenskaplig forskning. De har sammanställt fyra principer som skall fungera som ett grundläggande skydd för individer som deltar i undersökningen. Det första kravet,
informationskravet, innebär att vi som forskare skall informera deltagarna om vår studie och de villkor som gäller för dem som deltagare. Vi utfärdade en
informationsblankett samt en samtyckesblankett och gav även muntlig
information varpå våra informanter fick fundera över sin eventuella medverkan. I samband med att de tackade ja till att delta fick de underteckna en
samtyckesblankett där vi informerade om att de kunde dra tillbaka sitt samtycke även om de skrivit under. Därmed anser vi att vi uppfyllt rådets första såväl som andra krav, samtyckeskravet. Konfidentialitetskravet, som är rådets tredje krav innebär att ett deltagande skall kunna garanteras konfidentialitet. Vi anser att vi uppfyller det kravet då vi med största aktsamhet hanterat vårt insamlade material samt anonymiserat personerna och uppgifter som kan förknippas med dem. Efter att vi sammanställt vårt insamlade material förstörde vi de inspelade banden samt det transkriberade materialet, för att undvika att obehöriga skulle kunna ta del av det. Därmed anser vi oss också ha uppfyllt det fjärde och sista kravet,
nyttjandekravet, vilket handlar om att de uppgifter man samlar in endast får användas för forskningsändamål. Vidare har de etiska aspekterna av vårt
tillvägagångssätt granskats och godkänts av Malmö Högskolas etiska råd, vilka i sin bedömning har utgått från Vetenskapsrådets principer. (Vetenskapsrådet, 2002)
2.7 Tillvägagångssätt
Vid första mötet med våra informanter informerade vi dem om vårt projekt. Vi ringde sedan upp dem vid ett senare tillfälle för att bestämma en tid för intervju. Deltagarna fick själva välja plats och tidpunkt för mötet. Med hänsyn till syftet med studien, d v sämnets karaktär, ville vi ge våra informanter en möjlighet att välja en plats där de kände sig trygga och bekväma med att tala om sin väg ut ur missbruk. Därför har platserna för intervjuerna skilt sig åt. I alla fall utom ett genomfördes intervjuerna på för båda parter neutrala platser som informanterna föreslagit, e x behandlingshem som vissa av våra informanter varit på. Vid själva intervjutillfället tillfrågades deltagarna ännu en gång om de kände sig säkra på att de ville delta i vår studie och fick i anslutning till detta underteckna en
samtyckesblankett enligt Malmö högskolas etiska råds föreskrifter.
Enligt Denscombe (2000) är intervjuer en bra metod för att få fram information som grundar sig i de undersöktas egna prioriteringar, åsikter och idéer och där de samtidigt har möjlighet att vidareutveckla svaren och förtydliga vad de anser vara centralt. Vår strävan under intervjuerna var att informanterna skulle få berätta så fritt som möjligt om vad som varit viktigt för dem under deras väg ut ur
missbruket. Vi ville styra samtalet i så liten utsträckning som möjligt. Men vi var samtidigt medvetna om att den sociala interaktionen mellan oss och informanterna oundvikligen påverkade resultatet, vi blev en del av mätinstrumentet (Denscombe, 2000). Denscombe talar vidare om att ett vanligt råd till forskare, för att ha en så liten inverkan på resultatet som möjligt, är att försöka förhålla sig så neutral och försiktig som möjligt (a a). Vi försökte distansera oss från de föreställningar och värderingar som vi bar med oss in i intervjusituationen och istället bara lyssna och ta in det som våra informanter upplevde vara viktigt för sina uppbrott. Vi hade utformat en intervjuguide som fick fungera som ett stöd i samtalet. Dels för att garantera att vi täckte våra tre frågeställningar, i de fall där svaren eventuellt skulle behöva utvecklas och dels för att underlätta flytet i samtalet. Vi ville inte hamna i en situation där informanten skulle känna sig pressad att behöva berätta helt fritt om hon/han inte kände sig bekväm med det. Därför förberedde vi frågor utifrån våra tre temaområden som utgick från våra frågeställningar.
I förberedelserna av intervjuerna och i intervjusituationerna har det varit viktigt för oss att ha ett respektfullt och ödmjukt bemötande gentemot våra informanter. Rosengren & Arvidsson (2002) menar att man genom empati och engagemang i
intervjun kan hitta nyckeln till den intervjuades värld. Vi har strävat efter att stärka informanternas känsla av att ha lyckats. Därför försökte vi betona de positiva delarna i informanternas berättelser och ge dem välförtjänt respons på vad de åstadkommit.
Vi spelade in intervjuerna på bandspelare för att underlätta senare hantering av det insamlade materialet. Vid intervjutillfället informerade vi informanterna om att vi två var de enda som skulle ta del av inspelningarna och att vi skulle förstöra banden efter transkriberingen, vilket vi har gjort.
Vi genomförde transkriberingen av intervjuerna så ordagrant och i så nära anslutning till intervjutillfället som möjligt för att utskrifterna så korrekt som möjligt skulle återge vad som sagts. Där bandens ljudkvalitet var försämrad kunde vi uttyda vad som sades med minnets hjälp.
2.8 Metoddiskussion
Efter att ha genomfört vår undersökning upplever vi vårt val av metod passande för vårt syfte. Vi tror inte att vi hade fått fram motsvarande information genom en annan undersökningsmetod. Våra öppet riktade frågor visade sig ge oss den information som verkligen var relevant för syftet, d v s vad intervjupersonerna själva upplevde som viktigt i förhållande till deras väg ut ur missbruk. Hade vi utformat intervjuerna mer strukturerat, med riktade frågor, så ser vi inte det som så troligt att informanternas subjektiva upplevelser och tankar skulle ha kommit fram på samma sätt. Exempelvis skulle en informant kunna ha genomgått behandling utan att uppleva den som viktig för vägen ut. Hade vi då ställt en riktad fråga om behandlingens betydelse så hade vi inte kunnat veta om de annars, på eget initiativ, skulle ha anfört det som en viktig faktor. De öppna frågorna stod alltså i samklang med vårt syfte men ökade också chansen för att vi skulle få sanningsenliga svar. Med riktade frågor tror vi således inte att vårt syfte hade uppnåtts.
Vår strävan efter att ha ett neutralt och inkännande förhållningssätt upplever vi underlättade för våra informanter att tala fritt och öppenhjärtigt om sin väg ut ur missbruk. Deras svar var väl utvecklade för det mesta och i de fall de inte var det så hade vi genom vår metod möjlighet att ställa anpassade följdfrågor som kändes rätt i situationen. Ibland passade våra förberedda frågor och ibland fick vi
improvisera. Efter att ha genomfört den första intervjun insåg vi hur stort materialet kunde bli när informanten fick prata för fritt om saker runtomkring. Därför försökte vi i därefter följande intervjuer, vid behov, ställa frågor som begränsade utrymmet för information som inte var relevant för syftet. Ibland valde vi dock att lyssna utan att leda in på den för syftet relevanta informationen, dels p g a vårt eget intresse av informationen och dels för att informanterna många gånger visade en vilja att prata om saker runtomkring. Vi upplevde att det fanns ett visst terapeutiskt inslag i intervjuerna på så vis att intervjupersonerna tycktes finna ett värde i att någon lyssnade till deras berättelser och där det centrala var deras upplevelser och tankar.
Samtidigt som intervjuns karaktär av samtal, öppenhet och intimitet gynnar informantens möjlighet att tala öppet om ett ämne som vårt så finns det också en risk för en förföriskhet i intervjusituationen, d v s en risk för att informanten berättar om saker och att vi frågar om saker som informanten egentligen inte vill
avslöja - alltför privata detaljer (Kvale, 1997). Vi har känt att det hela tiden har varit en balansgång mellan att bli för privata och att bli för distanserade i
intervjusituationerna. En faktor som underlättade denna balans var att intervjuerna genomfördes på för oss neutrala och relativt formella platser. Vi upplevde att det faktum att vi befann oss på en neutral bortaplan hjälpte oss att inte bli för privata, till skillnad från om vi exempelvis hade befunnit oss i våra informanters hem. Vi föreställer oss att den privata sfären där hade blivit mer påtaglig och fått ett större utrymme i interaktionen mellan oss och informanterna. Det hade blivit svårare för oss att upprätthålla den nödvändiga distansen, att förebygga förföriskheten i intervjusituationen. Vi kan tänka oss att det hade varit svårare att ha ett neutralt och öppet förhållningssätt i ett hem som skulle ge oss olika intryck av och färga vår bild av informanten.På så vis underlättade platserna för intervjue rna för oss att, enligt den fenomenologiska tankegången, försöka sätta vår förförståelse åt sidan och vara öppna för och ta in vad våra informanter betonade som viktigt. Rosengren & Arvidsson (2002) menar att en neutral stämning i intervjusituationen kan motverka en så kallad intervjuareffekt. Intervjuareffekten uppkommer i den sociala interaktionen under intervjun där båda parters gemensamma förväntningar på varandras beteende och reaktioner kan bidra till en negativ inverkan på
resultatet. Vi tror att risken för en sådan intervjuareffekt minskades genom vår strävan efter att ha ett öppet förhållningssätt samt att intervjuerna genomfördes på relativt neutrala platser.
3. TEORETISKA PERSPEKTIV
Vi valde våra teoretiska perspektiv efter att vi hade genomfört vår undersökning. Istället för att utgå från en bestämd teori, som skulle kunna påverka oss under datainsamlingen, ville vi på så sätt låta vår empiri tala om för oss vilken teori som var relevant för tolkningen av våra resultat. Vi upplever att detta har underlättat vår strävan efter att sätta vår förförståelse åt sidan och ha en öppenhet inför vad informanterna själva ansett vara viktigt.
3.1 Teorier om vägen ut ur missbruk
De vägar ut ur missbruk vi nedan presenterar finner vi relevanta utifrån vår empiri. Vår uppsats syftar till att lyfta fram och skapa förståelse för olika vägar ut ur missbruk och vi hoppas att följande teoridel skall bidra till detta.
3.1.1 ”The rock bottom”
Hedin & Månsson (1998) pekar på att det inom missbruksforskningen finns ett antal teorier om vägen ut ur missbruk, teorier som belyser varför och hur
missbrukare bryter upp från missbruket. Teorierna kommer ur studier inom ämnet, varav en av de mer kända är Leonard Brills processteori rörande missbruk. I en studie från 1970-talet beskriver Brill missbrukarens väg in i och uppbrott från missbruket där det kännetecknande är att missbrukaren passerar ett antal faser. Övergången mellan dessa faser påverkas av olika ”pushes” och ”pulls”, d v s krafter som dels stöter bort, och dels drar missbrukaren till sig. Brill ser missbrukets negativa konsekvenser som den främsta push- faktorn, exempelvis
försämrad hälsa, att man förlorar partner och/eller anställning och
fängelsevistelser, vilket han benämner som att nå ”the rock bottom” (Hedin & Månsson, 1998). I detta skede blir missbruket, enligt Brill, alltmer dysfynktionellt och ohållbart. Brill menar att det inte finns en given punkt för vad som är ”the rock bottom” eftersom det är en subjektiv upplevelse, men att dessa negativa konsekvenser av missbruket för en del medför en existentiell kris som leder till en insikt om och en vilja att förändra sitt livsmönster (Kristiansen, 2000, Hedin & Månsson, 1998). Enligt Brill finns det motsvarande pull- faktorer, tilldragande krafter som påverkar missbrukaren i riktning mot ett uppbrott från missbruket, exempelvis relationen till familj och nära vänner, men även deltagande i någon form av behandling( Hedin & Månsson, 1998).
3.1.2 Waldorfs sex vägar ut ur missbruk
Dan Waldorf ( i Hedin & Månsson, 1998) har i sina studier fokuserat på missbrukare som lämnat missbruket genom så kallad spontanläkning, d v s när individen bryter upp från missbruket utan professionell hjälp. Waldorf fann stora individuella variationer i hur uppbrottet gick till. Utifrån dessa variationer
identifierade han sex olika vägar ut ur missbruk. Fyra av våra informanter har fått professionellt stöd i samband med sina uppbrott, medan en har s k spontanläkt. Vi finner trots detta Waldorfs sex olika vägar ut ur missbruk applicerbara på våra informanters uppbrottsprocesser.
- development change
Waldorf använder begreppet development change istället för Winicks begrepp ”maturing out”, som ofta används i sammanhanget. Maturing out har betydelsen att individen mognar eller kommer till insikt att missbrukslivet är ohållbart i längden, och grundar sig på antagandet att missbruket upphör när individen når en psykologisk och fysiologisk mognad, vilket vanligt sker innan trettioårsåldern. Waldorf kritiserar detta antagande och menar att den psykologiska mognaden inte behöver ha ett samband med den fysiologiska. Waldorf ersätter nämnda begrepp med development change som innebär att individen vid olika tidpunkter i
livsprocessen är i stånd att reflektera över sitt liv och ta ett beslut som leder till en förändringsprocess.
- drifting out
Denna väg kännetecknas av att individen inte kan peka på några specifika, omvälvande händelser som föregick uppbrottet från missbruket, att hon inte upplevde några stora problem med missbrukslivet, utan så små ningom lämnade det bakom sig. Uppbrottet sammanfaller med en ny fas i livet. Enligt Waldorf återfinns här främst individer som inte avancerat så långt i sitt missbruk. - situationell förändring
Situationell förändring innebär att individen slutar missbruka när hennes sociala situation genomgår en förändring. Den tredje vägen liknar i viss mån drifting out, men karakteriseras av att individen mer plötsligt hamnar i en ny livssituation varpå uppbrottet sker.
- pensionering
Vid pensionering som väg ut ur missbruk sker uppbrottet utifrån de negativa konsekvenserna av missbruket. Här återfinns framförallt äldre missbrukare som
efter en lång missbrukskarriär väljer att bryta upp från missbruket för att slippa de vedermödor ett sådant liv har inneburit.
- att bli alkoholist eller mentalsjuk
Individer som går denna väg ut ur missbruk består främst av dem som avancerat mycket långt i sitt missbruk och som till slut lever hemlösa. Deras väg ut ur missbruket är beroende av hjälpapparatens bistånd och resurser.
- omvändelse
Denna väg kännetecknas av individer som upplever en slags frälsningsupplevelse som bakgrund till sitt uppbrott. (Hedin & Månsson, 1998; Kristiansen, 2000)
3.2 Teorier om sociala band
Vi har valt att använda oss av Scheffs teori om sociala band samt två olika sociala kontrollteorier då vi anser att de kompletterar varandra på ett sätt som ger en bra förståelse av fenomenet sociala band.
3.2.1 Scheffs teori om sociala band
Thomas Scheffs teori om sociala band bygger på antagandet att det är upprätthållandet av sociala band som är den grundläggande och mest
betydelsefulla drivkraften bakom mänskliga handlingar. Scheff ser tillhörighet som ett viktigt mänskligt behov. Han menar att alla människor har behov av att tillhöra, d v s att alla människor har behov av att ha ett nät av trygga sociala band. Sociala band konstrueras i interaktionen med andra. I den sociala interaktionen kan de sociala banden byggas, skyddas, repareras eller skadas vilket, enligt Scheff, ger vår anknytning till andra ett provisoriskt och ständigt otryggt inslag . Scheff menar att det är två grundkänslor, stolthet och skam, som präglar
interaktionen, mötet mellan två individer. Emotionerna fyller också funktionen av att kunna berätta om tillståndet i de sociala banden mellan olika individer.
Emotionen skam uppstår då man på något sätt, i mötet med en annan individ, ser sig själv negativt genom den andres ögon. Emotionen stolthet uppnås om
individerna, i mötet, känner både en intellektuell såväl som emotionell
samstämmighet. Kännetecknas den sociala interaktionen mellan individerna av skam är de sociala banden otrygga och hotade, medan ett möte som karakteriseras av stolthet är ett tecken på trygga och säkra sociala band. (Scheff & Starrin, 2002; Dahlgren & Starrin, 2004)
3.2.2 Social kontrollteori och sociala band
I sociala kontrollteorier fokuserar man på varför människor inte avviker och vilka faktorer som bidrar till det, istället för att leta orsaker till problemen. Det finns en indelning av kontrollteorier i sociala och personliga sådana, där social
kontrollteori främst tittar på kvaliteten av individens sociala band till sin
omgivning. Personlig kontrollteori fokuserar på det kontrollsystem som återfinns inom individen själv (Hilte, 1996).
Två representanter för kontrollteori är Travis Hirschis och Walter Reckless. Hirschi har utvecklat det sociala systemet i sin teori om sociala band medan Walter Reckless kombinerar personlig och social kontrollteori genom att göra en uppdelning i yttre och inre återhållande krafter. De anser båda att avvikande
beteende är en konsekvens av bristande social kontroll. Teorierna skiljer sig däremot åt i det hänseendet att Hirschi fäster en större vikt vid det yttre
kontrollsystemet och därmed i viss mån bortser från betydelsen av individens inre styrka medan Reckless tar hänsyn till individen såväl som ett aktivt subjekt men också som påverkbar av den sociala omgivningen. (Hilte, 1996; Ohlsson & Swärd, 1994)
Reckless teori om återhållande krafter bygger på antagandet att det finns en yttre återhållande kraft som s a s rättar in individer i ledet, samt att det också existerar en, som Reckless kallar, inre buffert som skyddar individen mot avvikelse från samhällets sociala och rättsliga normer. De yttre återhållande krafterna utgörs främst av ind ividens familj och betydelsefulla personer i andra grupper som individen ingår i. Inre återhållande krafter är sammanlänkade med individens jag. Teorin kan förklara både förekomst och avsaknad av avvikande beteende
beroende på om de återhållande krafterna är starka eller svaga. Reckless har genom att ange ett visst antal komponenter specificerat innehållet i de inre respektive yttre återhållande krafterna. (Hilte, 1996; Reckless, 1970) Vid
användandet av denna teori i vår analys strävar vi inte efter att ställa vårt material mot alla dessa komponenter. Vi kommer endast att förhålla oss till de punkter som vi finner applicerbara på vårt material.
Enligt Reckless består individens yttre återhållande krafter en eller flera av följande komponenter:
- En rollstruktur som ger överblick (för individen)
- Uttalat ansvar och föreskrivna gränser (för medlemmarna i gruppen) - Karriärmöjligheter
- Gruppsammanhållning
- Känsla av tillhörighet (till gruppen)
- Identifikation med en eller flera gruppmedlemmar - Alternativ behovstillfredsställelse
De inre återhållande krafterna består av följande komponenter:
- En positiv självbild i relation till andra personer, grupper och institutioner - Insikten om att vara en inifrånstyrd och målmedveten person
- Hög toleranströskel
- Väl internaliserad moral och etik - Ett väl utvecklat ego och överjag
Reckless menar att teorin om de återhållande systemen/krafterna exempelvis skulle kunna användas som ett inslag/verktyg i förebyggande arbete och behandling av kriminella. Utifrån Reckless teori skulle det, enligt honom själv, innebära att man i behandling och eftervårdsprogram har som mål att försöka bygga upp ett starkt jag och att rekonstruera det externa återhållande systemet. Enligt Reckless kan en av de återhållande krafterna ha större betydelse för individen än den andra. Lever individen i ett mycket industrialiserat samhälle är den inre återhållande kraften viktigast eftersom individen tillbringar relativt mycket tid utanför familjesfären och andra stödjande system av individer. I ett sådant sammanha ng blir individen i högre grad beroende av sin inre styrka. För
individer som lever i ett icke-industraliserat samhälle är det yttre återhållande systemet viktigast (Hilte, 1996; Reckless, 1970).
Hirschi har utvecklat en social kontrollteori som kan förklara hur individen, genom att ha bristande sociala band till sin omgivning, inte anpassar sig till samhällets etablerade normer. Vi väljer att använda oss av teorin genom att vända på resonemanget, d v s att betrakta sociala band som något som, i anslutning till uppbrott från missbruk, kan bidra till att individen anpassar sig till det etablerade samhället. Hirschi beskriver de sociala banden utifrån anknytning, åtagande,
deltagande och tro. Sociala band i form av anknytning/samhörighet innebär det
sätt på vilket individen känslomässigt knyter an till betydelsefulla människor i sin omgivning. Där menar Hirschi att individen lättare undviker avvikande beteende om de personer vi står nära är socialt etablerade i samhället. Föräldrarna blir särskilt viktiga i detta sammanhang. Individer vars föräldrar är skötsamma och som de har starka band till har alltså störst möjligheter att undvika avvikande beteende, enligt Hirschi. Åtagande/förpliktelse innebär att vi genom vårt rationella tänkande kan se de risker vi tar genom ett avvikande beteende, både gentemot andra personer och konventionella värden. Sociala band i form av
deltagande/involvering syftar på de legitima verksamheter och aktiviteter vi deltar
i vid sidan av arbete eller skola. Ju mer tid vi ägnar åt dessa aktiviteter ju mindre tid kan vi ägna åt avvikande beteende. Den fjärde typen av sociala band, tron, syftar till den tro vi har till samhällets normer och värderingar. Ju starkare övertygelse individen har om den dominerande normstrukturens legitimitet desto troligare att hon undviker avvikande beteende (Hilte, 1996; Ohlsson & Swärd, 1994).
4. RESULTATREDOVISNING
Vi inleder vår resultatredovisning med en kort presentation av våra informanter som kan tjäna som ett verktyg för läsaren att hålla isär informanternas berättelser. Därefter följer en redovisning av vår empiri.
4.1 Presentation av intervjupersonerna
Kajsa - Kvinna i 20-årsåldern. Började med hasch, sedan amfetamin som
huvuddrog. Kajsa har varit drogfri i ett och ett halvt år. Hon har inte genomgått behandling, men fått stöd genom öppenvårdsinsatser. För tillfället läser hon in gymnasiet och vill i framtiden arbeta med behandling av människor med missbruk.
Martin - Man i 25-årsåldern. Började med hasch i 16-årsåldern och har därefter
använt olika droger, men inte heroin. Martin har idag en examen och ett arbete han trivs med. Han har varit drogfri i cirka två år. Martin har inte genomgått behandling, men arbetat mycket med sin förändringsprocess med hjälp av NA:s program och gruppgemenskap.
Johan - Man i 30-årsåldern. Började experimentera med droger i 10-årsåldern.
behandlingar och även arbetat med stegarbetet inom NA:s program. Johan har varit drogfri i cirka fyra år. Han är snart klar med sin högskoleutbildning och vill i framtiden arbeta med missbruksbehandling. Lever idag tillsammans med sin sambo och deras gemensamma barn.
Ville - Man i 40-årsåldern. Började i 13-årsåldern att dricka sprit och röka hasch,
om vartannat, därefter växelvis sprit, hasch respektive amfetamin och andra piller. Blev drogfri för två år sedan, efter att ha genomgått två omgångar i behandling, resp. en månad i tolvstegsbehandling dessförinnan. Har idag ett arbete som han trivs med. Lever tillsammans med sin sambo och har numera umgänge med sin dotter.
Per - Man i 40-årsåldern. Började med hasch i 11-årsåldern och har därefter
använt olika droger fram tills för snart tre år sedan. Har genomgått behandling för sitt missbruk och har idag ett arbete han trivs med. Lever tillsammans med sin flickvän och hund och har en dotter som han träffar regelbundet.
4.2 Intervjupersonernas berättelser
Vi har delat in vårt resultat i tre delar som utgår från våra tre forskningsfrågor, under vilka de teman vi har fått fram i bearbetningen av vårt material presenteras. Vi har låtit kärnfulla citat från vår empiri bilda rubriker för dessa teman. Vi har valt att använda många citat i vår resultatredovisning för att lyfta fram våra informanters berättelser utan att de i alltför hög grad skall vara färgade av våra ord, våra tolkningar. Kvale (1997) talar om detta som en öppen beskrivning, som ingår i en fenomenologisk metod. Enligt Husserl (i Månsson, 2003) är
verkligheten sådan som individen upplever den. Därför blir en strävan efter ett nära och direkt återgivande av informanternas berättelser viktig.
4.2.1 Varför bryter man upp från missbruk?
Under denna rubrik presenterar vi de olika anledningar som våra informanter har betonat som viktiga för deras beslut att bryta med sitt missbruk.
4.2.1.1 Man ska helt ner i botten, som jag var. Samtliga av våra informanter
upplevde att de hade nått en viss gräns i sitt missbruk där de kände att de behövde göra något åt situationen. Antingen var deras livssituation redan så miserabel eller var de rädda för att komma till den misär de föreställde sig skulle inträffa om de fortsatte med sitt missbruk.
Per beskriver hur han närmade sig botten efter många års missbruk: ”Man inbillar
sig att nästa gång man tar så blir det som första gången, men det blir det ju aldrig. Det är ju bara roligt i början, sen växer man in i det på något vis. Sen vill man sluta, och så går åren ett efter ett. Ofta ska det till en sjukdom, ett nära dödsfall. Man skall helt ner i botten som jag v ar. Utan bostad, utan pengar, utan kläder och ingenstans att ta vägen. Inte en människa som du kan gå hem till och bara säga hej och titta på TV ihop”. Pers huvuddrog hade länge varit amfetamin
men i samband med att han träffade en kvinna som missbrukade heroin så började han använda heroin också: ”Hade jag fortsatt gå på amfetamin så tror jag inte att
jag hade slutat. Jag hade ju min bostad innan jag träffade henne. Klarade av att sköta papper och sånt, hantera myndigheter. Så jag tror inte att jag hade slutat om jag inte hade blivit heroinist, träffat henne och vetat att vi hade en drogfri
framtid tillsammans. /…/ Så det var just det att jag blev bostadslös, va, och det blev krångel med socialpengar. Och det här eviga jagandet för att jag måste ha knark hela tiden”. Samtidigt som Per upplever att han nådde en gräns i sitt
missbruk under denna period blir också relationen med denna kvinna central i Pers utveckling mot drogfrihet.
Kajsa, som har växt upp med anhöriga som har missbrukat anger rädslan för att bli som dem som den främsta anledningen till att bryta med missbruket:
”Anledningen till att jag slutade var att jag blev rädd för det. Jag blev rädd för mig själv och var jag skulle hamna. /…/ Det viktigaste det var ju att jag inte ville leva mitt liv som mina föräldrar hade levt. Det var det jag inte ville.” Kajsa
kunde föreställa sig en utveckling som hon inte ville vara med om.
Martin berättar om hur missbruket bröt ner honom som människa och hur han stegvis närmade sig den drog han fruktade mest, heroinet: ”Och då kände jag att
jag kan inte röra den här drogen för då kommer det att gå väldigt illa. Heroinister har jag alltid sett ner på, så jag har inte rört den drogen. /…/ Fast saken är den att jag säkert hade hamnat där förr eller senare /…/ och jag tror att om jag hade fortsatt i missbruket likadant så hade jag förr eller senare testat sprutor och sånt.” Martin föreställde sig detta förlopp som oundvikligt om han hade fortsatt
att använda droger. Han hade tidigare överskridit gränser som han hade satt upp för sig själv när det gällde vilka droger han skulle hålla sig borta från, men de hade han överskridit, och nu var han rädd för att även överskrida denna gräns. Martin insåg att det var viktiga saker som stod på spel för honom: ”Jag kände det
som om detta var min sista chans med skolan, att få en utbildning och sen kunna skaffa ett jobb. Hade jag kört i den utbildningen hade jag varit tvungen att börja om på nytt. Jag kände liksom att jag måste fixa det, för den utbildningen var så jävla viktig för mig.”
Johan berättar om hur han till slut kapitulerade inför drogerna: ”Förr hade jag
alltid några önskningar, men då kände jag att nu kan jag bara använda, jag kan ingenting annat. Jag hade insett att jag misslyckats med att vara drogfri. Så det var därför som det blev så hårt också för då brydde jag mig inte längre om jag levde eller dog, för jag hade inga framtidsvisioner kvar. Då kände jag att nu skiter jag i det liksom.” De sista sex månaderna accelererade Johans missbruk och
han knarkade hårdare än någonsin. Johan vet inte själv varför han bröt upp från sitt missbruk just då, när han gjorde det: ”Jag har faktiskt ingen aning om varför
jag är drogfri just nu egentligen, mer än att jag hade i så många år försökt men fattat att det inte gick liksom /…/ jag vet inte, men jag tror någonstans att jag kände att nu har jag använt alla droger som finns. Jag har använt och missbrukat alla droger som finns och jag har inte hittat något, någon genväg.” Johan menar
att en möjlig förklaring till varför han bröt upp från sitt missbruk är att han var slutkörd på möjligheten att använda. Efter många års försök hade han insett att han inte kunde använda droger.
Ville beskriver tankarna som växte fram i slutet av hans missbruk: ”Om jag håller
på såhär så förlorar jag mitt jobb och förlorar jag mitt jobb så förlorar jag min inkomst. Och blir jag arbetslös så börjar jag missbruka ännu mer. Och så förlorar jag lägenheten och så är det kört. De tankarna spelades ju upp.”
Upplevelsen av att vara nära ett bottenläge blev tydlig för honom i samband med en olyckshändelse där han blev knivhuggen (mer om det under nästa rubrik). Under denna period förlorade Ville också många vänner i hans missbrukarkretsar:
” /…/ sen dog de ju som flugor runtomkring. Jag räknade till sjutton stycken polare jag har förlorat från 1996 till 2000. Hela korp-laget försvann. Dom tog en överdos allihop.” Ville menar att beslutet att bryta upp från missbruket växte fram
p g a de negativa konsekvenser som missbruket medförde, både för honom själv och för personer i hans omgivning.
4.2.1.2 Det var min väckarklocka. Samtliga av våra informanter har upplevt
någon form av kritisk händelse som fick dem att börja fundera på att bryta upp från sitt missbruk, antingen att de själva varit nära att dö eller att någon nära person har dött eller att de upplevt en stark rädsla. För vissa var det en vändpunkt där de blev drogfria direkt och för andra var det en mental vändpunkt som startade en förändringsutveckling, men som tog lite längre tid.
Per berättar om att han fick en överdos av heroin och vilka tankar som väcktes därefter: ”Det var så mycket som mognade i den här överdosen. Eftersom jag har
närmare tjugo kusiner som har dött av heroin i så var det en riktig tankeställare. Ja, jag var bostadslös och min dotter hade blivit tjugo år. Hade jag fortsatt så hade jag antagligen gått sönder inombords, organen hade inte orkat med och jag hade blivit knäpp i huvudet. Eller så hade jag blivit nerstucken av en annan knarkare, eller dött av en överdos. Jag tänkte att nu måste det hända någonting, nu är jag över fyrtio år, nu får jag sluta springa runt och leka cowboysare.” Per
beskriver överdosen, i kombination med andra negativa konsekvenser av
drogandet, som en vändpunkt där motivationen att bryta med missbruket väcktes på allvar.
Även Ville uppger en nära-döden- upplevelse som något avgörande för hans uppbrott: ”Usch ja… Det var när jag blev knivhuggen. Jag vaknade upp på
intensiven och fattade ingenting. Fyra knivhugg i ryggen, en punkterad lunga, ett basebollträ i huvudet och strykjärn i nacken. /…/ Så att, det var min
väckarklocka. Tyvärr skulle det till en sån grej, för att vakna till.” Ville lyckades
inte bli drogfri med en gång efter olyckan men det var då han bestämde sig för att försöka åtminstone. Sedan tog det ungefär tre år för honom att bli drogfri.
Kajsa upplevde ett starkt obehag och en rädsla inför missbrukets negativa fysiologiska konsekvenser: ”Det var först när jag ställde mig på vågen och
upptäckte att jag kunde ramla ihop utan någon anledning. /…/ Det var något som slog till i huvudet att det inte var bra för mig själv. Och sen när jag höll på att ramla ihop utan någon anledning, ja, bara ramlade ihop. Sen när jag reste mig upp hade jag inget minne av det, ingenting. Då blev jag rädd för det och då var det inte något jag ville.” Rädslan som hon kände när hon upptäckte hur mycket
hon hade gått ner i vikt och hur svag hon var fick henne att tänka till.
Ett år innan Martin bröt upp från narkotikamissbruket fick han en psykos p g a drogerna. Så för hono m var det också en stor rädsla som drev honom bort från drogerna, en rädsla för att bli psykiskt sjuk: ”Det var fruktansvärt skrämmande.
Att tappa kontrollen totalt över sig själv. Man visste inte vilka känslor som stämde. Jag var rädd för mig själv, för vad jag kunde hitta på. Alltså, min största rädsla har varit att bli galen. Att bli psykiskt sjuk och tappa kontrollen. Blir man galen så tappar man kontakten med alla andra, och blir ensam. Då fungerar man liksom inte.” Martin hade velat sluta med drogerna under en lång tid men rädslan i
kombination med att han efter psykosen tappade mycket av lusten för drogerna fick honom att börja fundera på att sluta med sitt missbruk på allvar.
