Bemötande av närstående inom kirurgisk verksamhet

Hälsa och samhälle

BEMÖTANDE AV

NÄRSTÅENDE INOM

KIRURGISK

VERKSAMHET

- EN KVALITATIV EMPIRISK INTERVJUSTUDIE

JOHANNA HANSSON

LINA JÖRGREN

Examensarbete i Omvårdnad Malmö högskola 51-60 p Hälsa och samhälle

Program Sjuksköterskeprogrammet 205 06 Malmö Januari 2007

BEMÖTANDE AV

NÄRSTÅENDE INOM

KIRURGISK

VERKSAMHET

- EN KVALITATIV EMPIRISK INTERVJUSTUDIE

JOHANNA HANSSON

LINA JÖRGREN

Hansson, J & Jörgren, L. Bemötande av närstående inom kirurgisk verksamhet. En empirisk kvalitativ intervjustudie. Examensarbete i omvårdnad 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, utbildningsområde omvårdnad, 2007.

Beskrivning: Att möta och stödja närstående till svårt sjuka patienter är en av

sjuksköterskans många uppgifter. Författarparet har genomfört en empirisk kvalitativ intervjustudie om hur närstående uppfattar att de blivit bemötta inom kirurgisk verksamhet. Semistrukturerade intervjuer genomfördes med fem stycken deltagare vars anhöriga vårdas eller vårdats för malign sjukdom i övre mag- tarm kanalen inom kirurgisk verksamhet. Syftet med studien var att få ökad kunskap i hur närstående uppfattar bemötandet. Vidare var syftet att ta reda på hur anhöriga önskar bli bemötta. Resultatet visade att närstående uppfattade brister i bland annat informationen och stödet de fick från personalen.

Nyckelord: bemötande, information, kirurgi, maligna sjukdomar, närstående,

RECEPTION OF

SIGNIFICANT OTHERS IN

SURGERY CARE SECTOR

- A QUALITATIVE EMPIRICAL INTERVIEW

STUDY

JOHANNA HANSSON

LINA JÖRGREN

Hansson, J & Jörgren, L. Reception of significant others in surgery care sector. A qualitative empirical interview study. Degree project, 10 credit points. Nursing programme, Malmö University: Health and society, Department of nursing, 2007.

Abstract: One of many tasks that nurses have is to meet and support significant

others to severely ill patients. The authors´ aim with this empirical qualitative study was to examine how significant others get treated by hospital staff in surgery care sector. Semi structured interviews were held with five significant others to patients who were treated for cancer diseases in a surgical division. The aim of this study was to improve the knowledge of how significant others

perceive the treatment they got from the hospital staff. Furthermore was the aim to examine how significant others would like to be received by the hospital staff. The results of this study showed that significant others had experienced, that the availability of information and support from the hospital staff, were inadequate.

Keywords: Cancer disease, Hospital staff, Information, Treated, Significant

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING 4

BAKGRUND 4

Tidigare forskning 7

Maligna sjukdomar i övre mag-tarmkanalen (ÖMTK) 8

Magsäckscancer 8 Matstrupscancer 8 Struphuvudscancer 9 Levercancer 9 Gallblåse- och gallvägscancer 9 Tunntarmscancer 9 Njurcancer, exkl. cancer i njurbäcken 10 Bukspottkörtelcancer 10 Definitioner 10 SYFTE 10 METOD 11 Förförståelse 11 Avgränsningar 11 Deltagare 11 Datainsamling 12 Dataanalys 13 Etiska överväganden 14 RESULTAT 14 Uppfattningar om vård 15

Uppfattningar om kontakt och mottagande 15

Uppfattningar om information 17

Uppfattningar om trygghet och stöd 18

DISKUSSION 19

Metoddiskussion 19

Resultatdiskussion 21

Uppfattningar om vård 21 Uppfattningar om kontakt och mottagande22 Information 22

Trygghet 22

Förslag på fortsatt forskning 23

Slutord 23

REFERENSER 24

BILAGOR

Bilaga 1: Intervjuguide 26

Bilaga 2: Information om studien, intresseanmälan27

INLEDNING

Dagens sjukvård har blivit mer snabb och effektiv. Vårdtiderna är korta på grund av nya och utvecklade behandlingsmetoder (Almås, 2001). I en alltmer

effektiviserad och resultatinriktad vård kan kvaliteér som individualisering och information få minskat utrymme (a.a). Hinner då närstående med att etablera en kontakt, känna trygghet och få svar på sina frågor? Känner de närstående att det finns tid att ge ifrån sjuksköterskorna till dem eller går all tid till att vårda patienterna? Glöms närstående bort? Detta är något som inspirerade oss som blivande sjuksköterskor att undersöka. Vi har efter önskemål från en kirurgisk avdelning på UMAS gjort en empirisk kvalitativ intervjustudie om hur närstående uppfattar att de blivit bemötta och hur de istället önskar bli bemötta. Bemötande och kontakt med närstående är också något som tas upp i kompetensbeskrivning för sjuksköterskor (SOFS 2005:12(M)). Där står bland annat att sjuksköterskan ska ha förmåga att:

- Kommunicera med patienter och närstående på ett respektfullt, lyhört och empatiskt sätt.

- I dialog med patient och/eller närstående ge vägledning och stöd för att göra optimal delaktighet i vård och behandling möjlig.

- Informera och undervisa patienter och/eller närstående i grupp eller individuellt med hänsyn till tagen tidpunkt.

Vidare står det att sjuksköterskan ska förvissa sig om att patient och närstående förstår given information. Enligt tidigare forskning av Rantanen m.fl (2004) ansåg närstående att de inte hade fått tillräckligt med information av sjuksköterskorna efter genomförd by-pass operation av deras anhörig. Annan forskning av Åstedt – Kurki m.fl (2001) visar att sjuksköterskorna tycker att det är upp till de närstående att ta kontakt. Författarparet kände att det var en intressant aspekt att titta närmare på. Får närstående tillräckligt med information om de själva inte söker den?

BAKGRUND

Almås (2001) menar att man inom hälso- och sjukvården ägnar för lite tid åt de närstående. Många närstående upplever att de inte blivit sedda och att personalen inte visar något intresse för dem. Det har också visat sig att patienterna ofta är mycket mer nöjda med den vård och det stöd de har fått, än vad deras anhöriga är. En majoritet av de klagomål som gäller vården handlar om dåligt bemötande och bristande respekt gentemot närstående (a.a). Vidare poängteras att de ”närstående

behöver ges större utrymme och mer uppmärksamhet i den praktiska vardagen än vad som oftast är fallet” och att ”man måste börja ta de närståendes situation på betydligt större allvar vid utbildningen av sjukvårdspersonal”. (Almås red. 2001,

s 33)

Även omvårdnadsforskaren Carnevali (1996) understryker vikten av att inkludera närstående i vården. Vidare fortsätter hon och menar att ”det är också viktigt att

sjuksköterskor uppträder så att de uppmuntrar patienter och anhöriga att känna tilltro till sjuksköterskornas kompetens” (Carnevali, 1996, s38).

Sjukvårdspersonalens olika sätt att bemöta närstående, beror på den syn

personalen har på de närstående, menade den amerikanska omvårdnadsforskaren Travelbee redan 1971, vilket fortfarande kan vara aktuellt. Många sjuksköterskor ser inte närstående som en tillgång för patienten utan mer som en belastning, vilket i sin tur påverkar bemötandet. (A.a) påpekar vidare hur viktigt det är att visa närstående omtanke och att komma ihåg betydelsen av enkla handlingar som exempelvis att bjuda på en kopp kaffe eller fråga hur det står till.

Även Socialstyrelsen (2005) betonar att patienter och närstående ska ”visas omtanke och respekt, oavsett t.ex. ålder, kön, funktionshinder, utbildning, social ställning, etnisk eller religiös tillhörighet eller sexuell läggning, och att patienten och närstående informeras och görs delaktiga, om det inte finns hinder för detta enligt sekretesslagen (1980:100) eller lagen (1998:531) om yrkesverksamhet på hälso- och sjukvårdens område.” (SOSFS 2005:12 (M))

För att underlätta kontakten med och bemötandet av närstående inom vården, sammanställde RTP, riksförbundet för trafik och polioskadade, under 2001 en guide för hur vårdpersonal på bästa sätt bemöter närstående inom vården. Guiden

”Att möta anhöriga i vården” är utformad så att den ska kunna användas inom

olika delar av vården, både i utbildningen av nya sjuksköterskor och på vårdavdelningar och inte bara i vården av trafik- och polioskadade. Några användbara punkter som guiden tar upp i bemötandet av närstående är:

• Rutiner • Kontaktperson • Samtal

• Att uppmuntra frågor • Att vara ärlig

• Att tillvarata resurser

• Rutiner för överlämnandet av olika vårdavdelningar • Medverkan vid vårdplaneringsmöte

Att ha rutiner i hur man möter närstående på en avdelning både i akutfasen och i fortsättningen av vårdtiden underlättar för både personal och närstående. Det är viktigt att utse en person i personalgruppen som ansvarar för kontakten med de närstående och det kan då vara bra att skriva ner namnet på kontaktpersonen till de närstående.

När kontaktperson och annan vårdpersonal har samtal med patient och närstående är det av vikt att tänka på att tala tydligt, att undvika fackspråk och att få bekräftat av de närstående att de förstått informationen som givits. Det är bra om

kontaktpersonen kan uppmuntra de närstående att skriva ner frågor som de har, så att inget missas under informationssamtalen. Det är viktigt att våga vara ärlig under samtalet med den närstående. Visa ärlighet i vad du vet om patientens

diagnos, men väg informationen så att inga överdrivna farhågor eller överdriven optimism skapas.

Vårdpersonalen ska arbeta efter en målsättning att ha välinformerade och trygga närstående. Det är centralt att ha i åtanke hur svårt det är att vänta på ett besked. För att på bästa sätt kunna tillgodose de närståendes behov av information kan de uppmanas att när som helst kunna kontakta avdelningen för att få besked om förändringar i vården av sin anhörig.

För att underlätta i situationen som de närstående befinner sig i kan

vårdpersonalen tillvarata de resurser som finns runt omkring på ett sjukhus. Exempelvis kan kuratorn bidra och delta i mer än inbokade möten. Det finns många olika kompetenser inom sjukvården, exempelvis sjukhuskyrkan som kan ge stöd till både patienter och närstående.

Det är angeläget att se över rutiner för överlämnandet mellan olika

vårdavdelningar och att se till att dessa följs. Det är önskvärt att personal från den

nya avdelningen som patienten ska flytta till besöker patienten och dennes närstående för att skapa en första kontakt innan överflyttningen sker. Det kan också tänkas att patienten och de närstående, om det är möjligt, kan göra ett studiebesök på den nya avdelningen. Det är av betydelse att låta patienten och de närstående medverka vid vårdplaneringsmöte, men det kan även vara så att de närstående behöver ett eget möte med vårdpersonalen.

I guiden tas även vikten av att det finns bra rutiner för vårdpersonalen upp. Detta för att personalen på bästa sätt ska kunna genomföra en god vård av patienter och ge ett gott bemötande till de närstående. Några exempel är:

• Handledning • Diskussionsforum • Checklista

Att dagligen arbeta med sjuka och skadade människor och deras sörjande närstående, är ett krävande arbete som kan vara både psykiskt och fysisk tungt. Vårdteamen behöver handledning, debriefing och stöd från till exempel kurator eller psykolog för att diskutera händelser och ge utlopp för sina känslor. Många sjukhus har idag olika etikgrupper där alla olika personalkategorier som finns på en vårdavdelning ingår. Gruppen träffas för att diskutera kring och lyfta fram det svåra som uppstått i det dagliga arbetet.

Vidare kan det underlätta ytterligare för vårdpersonalen, i mötet med närstående till sjuka och skadade patienter, att det på vårdavdelningen finns en checklista för vad som kan tas upp i mötet med de närstående. Där kan allt från praktiska problem till lyhörda diskussioner om vad patienten och dennes familj behöver finnas med. Det är viktigt för all vårdpersonal att känna till och ha respekt för att alla människor reagerar olika i sorg och stressituationer. Att, som personal, försöka att visa ödmjukhet även om den närstående uppför sig aggressivt eller irriterat.

Tidigare forskning

En studie gjord i Finland av Rantanen m.fl (2004), där det sociala stödet för patienter och närstående efter en by-pass operation undersökts, visar att patienter och närstående upplever stödet de fått av sjukvårdspersonalen under

sjukhusvistelsen olika. De närstående är vanligtvis den största källan till stöd för patienten, men Rantanen m.fl (2004) menar att även närstående behöver stöd för att kunna klara av rollen som stöttepelare till patienten. Undersökningen visade att både patienterna och deras närstående upplevde att de fick mest stöd av släktingar, partners, barn och vänner. De flesta patienterna sade sig vara mer nöjda med den information de hade fått av sjuksköterskorna i samband med sjukhusvistelsen, än vad deras närstående gjorde. Patienterna upplevde att de hade fått fyllig

information gällande behandling, tillfrisknande och i att lösa praktiska problem. Medan de närstående inte tyckte att de hade fått tillräcklig information om hur de skulle lösa praktiska problem i vardagen. Både patienter och närstående upplevde att de fått mycket bekräftelse och förståelse av sjuksköterskorna, men för lite utvecklande hjälp och assistans. Patienterna uppgav att de fått bekräftelse och hjälp i större utsträckning, än vad de närstående gjorde. Nästan alla patienterna ansåg att sjuksköterskorna påverkat dem positivt och haft ett inflytande på deras tillfrisknande, medan mycket få närstående uppgav att sjuksköterskorna hade haft något inflytande på dem.

I en annan finsk studie gjord av Åstedt-Kurki m.fl (2001), har interaktionen mellan vuxna patienters familjemedlemmar och sjuksköterskorna undersökts. Data samlades in bland sjuksköterskor på olika vårdavdelningar, bland annat på en avdelning där de behandlade patienter med sjukdomar i mag-tarmkanalen. Studien visade att majoriteten av sjuksköterskorna upplevde att de hade mest kontakt med de närstående när de besökte sin anhörig. Många av sjuksköterskorna tyckte också att det var viktigt att ha en god kontakt med och lära känna sina patienters närstående. Däremot tyckte den största delen av studiens deltagare att det var upp till de närstående att ta kontakt och inleda en konversation. Vidare uppgav informanterna att det som diskuterades med de närstående främst gällde patientens dagsform, planerad vårdtid samt fortsatt vård. De problem

sjuksköterskorna upplevde i mötet med de närstående ansåg de, berodde främst på tidsbrist, skiftschema, att de närstående var blyga i kontakten med personalen och att det inte fanns någon stillsam och tyst plats att samtala i lugn och ro på.

Undersökningen visade också att de närstående ofta uppfattas som givare och mottagare av information gällande den inlagda patienten. Åstedt – Kurki m.fl (2004) drar slutsatsen att de närstående får otillräcklig uppmärksamhet och att deras behov av stöd blir åsidosatt, av sjuksköterskorna.

I ytterligare en studie av Åstedt-Kurki m.fl (1997), med syfte att ta reda på hur familjemedlemmar har upplevt sin roll under patientens sjukhusvistelse,

framkommer det att de ofta upplevt intresset från personalen som otillräckligt. 70 familjemedlemmar till patienter som vårdats för neurologiska åkommor fick besvara enkäter. En stor del av dessa uppgav att de spenderat flera timmar dagligen hos den inlagda patienten. Familjerna som besvarat enkäterna upplevde att de främst fått stöd från personalen genom att de fått information om patientens tillstånd och pågående behandling. Bara en tredjedel av familjemedlemmarna upplevde att personalen hade ett genuint intresse för deras välmående. Ungefär hälften sade sig själva behöva ta kontakt med sjuksköterskorna för att få stöd från

dem. Majoriteten av männen som deltog i studien uppgav att de hellre vände sig till läkarna, än till sjuksköterskorna, för att få hjälp. Generellt sade sig

informanterna vara nöjda med sina erfarenheter av att besöka sin närstående. De upplevde att det betydde mycket för patienten att de fanns där under

sjukhusvistelsen.

Takman & Severinsson (2006) har studerat vårdgivarnas uppfattning av närståendes behov inom intensivvård, i Norge och Sverige. Studien visade att vårdgivarna, vilka innefattade bland annat sjusköterskor och läkare, trodde att det viktigaste för de närstående var att känna att personalen hade tillräckligt med kunskap att vårda deras närstående. Vidare antog vårdpersonalen att det var viktigt för närstående att bli väl förberedda för konsekvenserna av att deras anhörig befann sig i ett kritiskt tillstånd.

Äldre forskning gjord i Storbritannien av Stedeford (1981) visar att långt ifrån alla närstående varit nöjda med bemötandet de fått då de kommit i kontakt med

vården. Studien innefattade 41 par där alla patienterna var under 40 år och hade barn under 18 år. Samtliga patienter led av någon form av malign sjukdom. Patienterna och deras maka/make intervjuades enskilt om sina upplevelser. Många av de närstående såg information som ett stort problem gällande bemötande. En del informanter upplevde att de fått för lite information medan en del menar att de fick för mycket och för snabb information vid ett och samma tillfälle om sin make/makas tillstånd och prognos. Stedeford slår fast att många av informanterna är negativt inställda till bemötandet och den information de fått inom vården.

Maligna sjukdomar i övre mag-tarmkanalen

De närstående som innefattas i studien har samtliga en anhörig med någon form utav malign sjukdom. De vårdas eller har tidigare vårdats inom kirurgisk vård. Nedan beskrivs behandling och prognos för de cancersjukdomar som i studien inkluderas till de maligna sjukdomarna i ÖMTK. Materialet är hämtat från Socialstyrelsen (2005) ”Cancer i siffror” om inte annan referens anges.

Magsäckscancer

Magsäckscancer har minskat kraftigt i Sverige under de senaste årtiondena och den gynnsamma utvecklingen anses bero på ändrade kostvanor och bättre

förvaring av maten. Cancern behandlas i huvudsak med hjälp av kirurgi, men även strålbehandling och/eller cytostatika ges även i vissa fall. Om cancern upptäcks i tid, innan den spridit sig, kan den botas med kirurgi, men i många fall upptäcks cancern först när den spridit sig och då är prognosen sämre, anger Socialstyrelsen (2005).

Matstrupscancer

Matstrupscancer är mer än dubbelt så vanlig hos män som hos kvinnor, men är trots det en ovanligt förekommande cancerform i Sverige. Till de mest kända riskfaktorerna räknas hög alkoholkonsumtion, rökning och övervikt. Den huvudsakliga behandlingen av denna typ av cancer är operation. Även om tekniken inom kirurgin har förbättrats under senare år så är operation av

matstrupscancer ett svårt och komplicerat ingrepp. Förutom borttagandet av själva tumören och närliggande lymfkörtlar tar man bort en stor del av matstrupen och ersätter den med en bit av patientens tunntarm, tjocktarm eller magsäck.

Prognosen för matstrupscancer anses vara mindre god, vilket beror på att det sällan går att avlägsna all tumörvävnad enligt Socialstyrelsen (2005).

Struphuvudscancer

Struphuvudscancer är en ovanlig cancerform som är drygt sex gånger vanligare hos män än hos kvinnor. Tobaksrökning bedöms vara den absolut viktigaste riskfaktorn. Behandlingen av struphuvudscancer beror till stor del av i vilket stadium tumören befinner sig i då den upptäcks. Vid små och begränsade tumörer strålbehandlas ofta patienten och ibland kompletteras behandlingen med operation som vanligen utförs med laserteknik. Vid större tumörer tas hela struphuvudet bort. I de fall då det funnits en stor tumör och hela struphuvudet opererats bort måste patienten lära sig att tala på ett nytt sätt eftersom den vanliga talförmågan har försvunnit. Det är numera en ganska god prognos för patienter drabbats av struphuvudscancer enligt uppgift från Socialstyrelsen (2005).

Levercancer

Levercancer är betydligt vanligare hos män än hos kvinnor och de mest kända riskfaktorerna är skrumplever orsakad av alkoholmissbruk och kronisk infektion med hepatitvirus (Andersson, 2004). Primär levercancer används ibland som benämning för att skilja från andra former av cancer, som ger metastaser i levern. Då det handlar om metastaser i levern från andra former av cancer kallas det sekundär levercancer (a.a). Enligt Socialstyrelsen (2005) anses det troligt att cirka en tredjedel av alla cancersjukdomar bildar metastaser i levern.

Den enda behandlingen som kan bota levercancer är kirurgi, men det krävs att tumören är begränsad till en del av levern och inte spridd, för att operationen ska vara meningsfull. Levern har en stor reservkapacitet och kan nå normal funktion igen även om en stor del opereras bort, detta på grund av att den växer ut igen. I ett sällsynt antal fall, då hela levern måste opereras bort, blir det aktuellt med en levertransplantation. Prognosen vid primär levercancer är relativt dålig även om den under senare år förbättrats (a.a).

Gallblåse- och gallvägscancer

Gallblåse- och gallvägscancer förekommer oftare hos kvinnor än hos män, men bägge cancertyperna av har minskat hos båda könen de senaste årtiondena (Socialstyrelsen, 2005).Behandlingen består av operation, om det är utförbart, men i de flesta fall är det inte möjligt att avlägsna hela tumören och behandlingen blir i de fallen av en lindrande karaktär (Andersson, 2004). Om en tumör i

gallblåsan är operabel tas oftast hela gallblåsan och även den närmaste delen av levern och närliggande lymfkörtlar bort. Prognosen för gallvägs och

gallblåsecancer är idag dålig (a.a).

Tunntarmscancer

Tunntarmscancer drabbar män något oftare än kvinnor men är ändå en sällsynt cancerform. Den huvudsakliga behandlingsmetoden mot tunntarmscancer är kirurgi. Kirurgen avlägsnar inte bara tumören utan även en bit av tunntarmen med tillhörande tarmkex och lymfkörtlar i närheten. Cytostatika och strålbehandling kan även användas i behandlingen av adenokkarcinom. Prognosen för

tunntarmscancer är mycket varierande, men är oftast bättre för karcinoder än för adenokarcinom (Socialstyrelsen, 2005).

Njurcancer, exklusive cancer i njurbäcken

Njurcancer är mer vanligt förekommande hos män än hos kvinnor. Både

insjuknande och dödsfall i sjukdomen har minskat kraftigt under de senaste tjugo åren. En stor riskfaktor är tobaksrökning. Kirurgi är förstahandsvalet i behandling mot njurcancer. Om tumören inte spridit sig och bildat metastaser kan operationen helt bota patienten. I vissa fall räcker det att bara operera bort tumören eller en liten del av njuren men oftast måste hela njuren med omgivande fettkapsel opereras bort. Om den njure som finns kvar är frisk och fungerar normalt klarar den av att ensam rena blodet och bilda urin (Socialstyrelsen, 2005).

Bukspottkörtelcancer

Bukspottskörtelcancer är numera lika vanlig hos män som hos kvinnor. Det är en mycket allvarlig sjukdom ofta med dålig prognos (Andersson, 2004). Endast i 10-20 % av fallen är det möjligt att operera bort tumören. Då operation kan ske avlägsnas i regel bukspottskörtelns högra del eftersom tumörerna oftast växer där, men även tolvfingertarmen, gallblåsan, gallgången, nedre delen av magsäcken, närliggande lymfkörtlar och lymfkärl tas bort för att minska risken för att cancern ska spridas (Socialstyrelsen 2005).

Definitioner

Med närstående avses i denna studie: Make/maka, sambo, partner och barn. Om sådana ej finns avses god vän till patient som vårdats på kirurgisk vårdavdelning. Med anhörig avses i denna studie: Patient som är inneliggande eller varit inlagt på kirurgisk vårdavdelning som har närstående som ingått i studien.

Med gatekeeper avses i denna studie: En avdelningsföreståndare på kirurgisk avdelning, som varit författarna behjälplig med att såväl nå ut till närstående som att samla in intresseanmälan för medverkan i studien.

Med maligna sjukdomar i ÖMTK avses i denna studie: Magsäckscancer, matstrupscancer, struphuvudscancer, levercancer, gallvägs och gallblåsecancer, tunntarmscancer, njurcancer exklusive cancer i njurbäcken, samt pancreascancer. Med bemötande avses i denna studie: Sjuksköterskornas sätt att uppträda i kontakten med de närstående; exempelvis att vara artig och trevlig, men också att ge information och att vara stödjande.

SYFTE

Syftet med studien är att undersöka hur närstående upplever att de blivit bemötta inom kirurgisk korttidsvård. Vidare är syftet att undersöka hur närstående önskar bli bemötta inom kirurgisk vård.

METOD

I denna kvalitativa, empiriska intervjustudie har författarna inspirerats av en fenomenografisk ansats. Att analysera efter en fenomenografisk modell innebär att systematiskt försöka redogöra för hur olika individer uppfattar ett och samma fenomen. Det som undersöks i fenomenografiska studier är människans

uppfattningar av något (Marton, 1981). En av de mest använda metoderna för att samla in data till kvalitativa undersökningar är intervjun, men även andra

datainsamlingsmetoder kan förekomma (Hartman, 1998: Starrin & Svensson, 1994). Kvalitativa undersökningar karaktäriseras av att försöka nå förståelse för livsvärldens hos en individ eller en grupp individer. Syftet just med den

fenomenografiska analysmetoden är få reda på hur individerna ser på sig själva och på sin relation till omgivningen (Marton, 1981).

Förförståelse

I kvalitativa studier kan inte forskaren distansera sig från sina data eller

forskningsprocesser på samma sätt som i kvantitativa studier, eftersom forskaren som person är ”redskapet” för tolkningen (Kvale, 1997).När författarna, som sjuksköterskestudenter, varit ute i praktik, har de som en del i arbetslaget kommit i kontakt med såväl vårdpersonal, som patienter och närstående. Tidigare

erfarenheter, personlighet, egna tankar, åsikter, känslor, föreställningar och idéer har format författarparet till dem de är. Förförståelsen är en del av

tolkningsarbetet såväl som i mötet med patienter och närstående och går inte att bortse ifrån eller sätta inom parentes.

Avgränsning

Författarna har valt att begränsa studien till att enbart innefatta närstående till patienten som vårdats på kirurgisk avdelning. Vidare har vi valt att endast

involvera närstående till de patienter som behandlats för maligna sjukdomar i övre mag-tarmkanalen, exempelvis cancer i lever, gallblåsa, gallvägar, bukspottkörteln, magsäcken, matstrupen, struphuvudet, njurar och tunntarm. Anledningen till detta val är att vårdtiderna för dessa patienter är längre än för annan typ av kirurgi. På rekommendation av avdelningen har författarna valt att ytterligare begränsa studien till att endast omfatta närstående som behärskar det svenska språket.

Deltagare

För att komma i kontakt med närstående delade vår gatekeeper, samt avdelningens sjuksköterskor ut informationsblad till de informanter som motsvarade de uppsatta kriterierna. 17 möjliga informanter föll inom ramen för kriterierna, av dessa var 12 stycken män och fem stycken kvinnor. Fem av de 17 möjliga informanterna visade intresse för studien, genom att fylla i den förtrycka svarsblanketten och lämna till avdelningens föreståndare. De närstående som anmälde sig till studien var av varierande ålder, mellan 35-64 med en medelålder på 48,8 år. Fyra av fem intressenter var kvinnor och endast en man valde att anmäla sitt intresse. Kontakt togs med de närstående på det sätt som de angivit i intresseanmälan, främst via mail men även per telefon. Tid och plats för intervju bestämdes tillsammans med informanten.

Datainsamling

En gatekeeper utsågs på den kirurgiska avdelning där studien genomfördes. Hon såg till att förtryckt information om studien och presentation av författarparet delades ut under fem veckors tid till tänkbara informanter (se bilaga 2).De

närstående som uppfyllde de uppsatta kriterierna fick läsa materialet och överväga sitt intresse av att medverka.

De som hade intresse av studien, anmälde detta genom att skriva sitt namn och telefonnummer eller mailadress på det förtrycka informationsbladet och lämna till personalen eller avdelningsföreståndaren. Informanterna som önskade att deltaga fick i första hand lämna önskemål om tid och plats där intervjuerna skulle genomföras, för att det skulle kännas bekvämt under intervjusituationen för informanten.

Vid varje intervju presenterades studien och projektplanen i korthet av

författarparet. Deltagaren upplystes ännu en gång om att deltagandet var frivilligt och om sin rätt att när som helst under intervjun eller senare bryta sin medverkan i studien. Därefter fick informanten skriva under en samtyckesblankett (se bilaga 3) och ställa eventuella frågor.

Vid genomförandet av intervjuerna användes en intervjuguide (se bilaga 1), med frågor i punktform. I intervjuguiden togs de teman upp som författarna hade för avsikt att diskutera, i en given ordning. Författarparet inledde med att diskutera ett specifikt ämne allmänt, för att sedan göra frågorna mer precisa (jmf.Hartman, 1998: Kvale, 1997). När författarna ansåg att informanten kunde gå djupare in i ämnet och förklara mer, ställdes följdfrågor, som varför, skulle du vilja berätta mer om det, osv.

För att senare kunna analysera materialet efter fenomenografisk modell behövde frågorna i intervjun vara semistrukturerade, vilket innebar att de var ganska öppna och delvis lät informanten styra samtalet (jmf. Kvale,1997: Starrin & Svensson, 1994). Genom att ha öppna frågor, har man en möjlighet som forskare, att komma informanten in på livet (Kvale, 1997), vilket är meningen med den

fenomenografiska forskningsansatsen (Marton, 1981). Syftet med den kvalitativa forskningsintervjun, är att ur den intervjuades eget perspektiv, förstå ämnen från livsvärden. Även om forskningsintervjun i sin struktur är väldigt lik ett vardagligt samtal, utnyttjar den som professionell intervju ett tillvägagångssätt och en frågeteknik av ett eget slag (Kvale, 1997).

Båda författarna satt med under intervjun, men endast en av författarna ställde intervjufrågorna. Den andra författaren satt tyst under intervjun men antecknade informantens kroppsspråk och mimik, vilket var tänkt som ett komplement till intervjun för att nå en så nyanserad bild av sammanhanget som möjligt ( Starrin & Svensson, 1994). Under intervjun fick informanten tala fritt och allt spelades in på MP3 spelare. De fem intervjuerna varierade i tid, med den kortaste på 35 minuter och den längsta på en timme och 15 minuter. Genomsnittstiden för de genomförda intervjuerna låg på 51 minuter. Författarparet valde att efter varje genomförd intervju, sitta ner i tio minuter och prata igenom vad som sagts och gå igenom de anteckningar som förts under samtalet, vilket rekommenderades av Kvale (1997).

Intervjuerna med de närstående föranleddes av en provintervju, där inspelningsteknik, intervjuguide och intervjuteknik testades, vilket

rekommenderades av Kvale, (1997). Provintervjun ledde till att intervjuguiden utökades och att intervjutekniken förbättrades.

Dataanalys

Presentationen av dataanalysen i studien, motsvarar inte variationen i den metodologiska tillämpningen som vanligtvis är kännetecknande för den fenomenografiska forskningsansatsen som utformats av Marton (1981). Den tolkning av metoden som författarna gjort, stämmer i stora drag överens med de mest karakteristiska dragen av fenomenografin. Det som skiljer författarnas tolkning av metoden, från den ursprungliga metoden, är analysfasens olika steg. Författarparet valde att korta ner och sammanfoga flera av de steg som Marton (1981) utformat för analys, då de ansåg att de varken hade tid eller möjlighet att sätta sig i och på ett adekvat använda sig av hela analysmetoden. Ett försök att tolka det insamlade materialet efter en förenklad och mer lätthanterlig form av fenomenografin har utförts, med inspiration av Frisdal (2001), Starrin & Svensson (1994) och Sjöström & Dahlgren (2002).

Ett krav som ställs på fenomenografiska undersökningar är att samtliga intervjuer som ska användas skrivs ut ordagrant (Starrin & Svensson, 1994). Författarna skrev på dator ut tre, respektive två intervjuer var, vilka kompletterades med de anteckningar som gjorts under intervjuerna innehållande bland annat mimik och kroppsspråk. Intervjuerna avidentifierades och tilldelades ett nummer från ett till fem. Att som forskare själv skriva ut intervjuer, kan ses som en fördel då många detaljer kan säkras, vilka kan vara relevanta för den kommande analysen (Kvale, 1997).

Den förenklade analysmodellen delades av författarparet in i fyra stadier: 1. Bekanta sig med det insamlade materialet och skapa ett helhetsintryck 2. Uppmärksamma likheter och skillnader i materialet och sammanställning

av svaren under respektive fråga

3. Kategorisera uppfattningar och namnge kategorierna 4. Jämföra kategorierna och leta samband mellan kategorier

I det första stadiet lästes samtliga intervjuer igenom ett antal gånger. Intervjuerna låg uppradade i ordning efter det nummer som de tilldelats. Varje intervju sammanfattades muntligt av författarna för att skapa en helhetsbild av samtalet. Genom att grundligt sätta sig in i varje intervju, blev skillnader och likheter i utsagorna extra tydliga. I det första steget rättades också mindre stavfel och skriftliga misstag som upptäcktes i utskrifterna.

I det andra stadiet söktes likheter och skillnader och markerades med färg, i de utskrivna texterna. Vidare bearbetades en fråga i taget där varje informants svar registrerades och skrevs av i ett nytt dokument, men frågeställningen som rubrik. Liknande uttalanden ”buntades ihop” under varje fråga i den tredje fasen.

en kategori som gavs rubriken ”bemötande” där informanternas uttalande i frågor om bemötande samlades.

I det fjärde och sista stadiet penetrerades varje kategori enskilt. Genom att jämföra kategorierna fick författarna en bild av vad informanterna hade uppfattat som extra viktigt eller intressant att framföra i intervjuerna. Den slutsatsen drogs eftersom vissa kategorier var nämnbart fylligare än andra. Exempelvis framkom det tydligt ett klart samband mellan bemötande och information i de svaren som informanterna givit, eftersom frågor om bemötande ofta rörde ämnet information.

Etiska överväganden

Tillstånd för att genomföra studien gavs av berörd verksamhetschef. Efter detta söktes etiskt tillstånd hos lokala etikprövningsrådet på Malmö Högskola, vilket beviljades.

Varje intervju inleddes med en kort presentation av studien, där även

projektplanen presenterades. Informanten informerades ytterligare en gång om att deltagandet var frivilligt och behandlades helt konfidentiellt. Efter genomförd information fick informanten skriva under en samtyckesblankett (se bilaga 3) och ställa eventuella frågor.

De närstående som intervjuats behandlas helt konfidentiellt i studien och inga data som rör personliga uppgifter kommer att sparas eller publiceras, enligt de

riktlinjer som Kvale (1997) tar upp. Intervjuerna presenteras inte enskilt, utan ingår som delar i det material som utgör författarparets examensarbete. Samtliga deltagare i studien gavs möjlighet att före intervjun läsa projektplanen som låg till grund för studien. Alla informanter gav sitt samtycke före medverkan och hade sin fulla rätt, att när som helst under studiens gång avböja eller avsluta

medverkan.

De ljudfiler som använts vid intervjuerna kommer att förstöras efter att

examensarbetet blivit godkänt. Det bedömdes inte av författarna föreligga några etiska hinder för att undersökningen skulle genomföras, enligt de etiska riktlinjer för forskning som beskrivs av Beauchamp & Childress (1983).

RESULTAT

Resultatet från de fem intervjuerna presenteras i kategorier, i vilka frågorna informanterna fått svara på också ingår. Resultatet belyses och byggs upp delvis av citat, vilket, med stöd av Kvale (1997), är det vanligaste sättet att presentera resultat från intervjuundersökningar. Citaten har enligt Starrin & Svensson (1994)

”den funktionen att de berikar och konkretiserar innebörden i kategorier” i

fenomenografiska undersökningar (s 129). Vidare beskriver (a.a) också att citaten ger läsarna en ”reel möjlighet att granska forskarens resonemang om och tolkning

av utsagorna i intervjuerna” (s 129). Alltså är citaten en viktig del i arbetet för att

uppnå en trovärdig resultatredovisning (a.a). I citat har namn ersatts med bokstaven X för att inte röja någons identitet.

Uppfattningar om vård

På frågan om hur de närstående uppfattat vårdensvarade samtliga deltagare att de ansett att vården deras anhöriga fått, generellt sett kunde anses god. En av

deltagarna ansåg att den goda vården bestod i att dennes anhörig gavs god smärtlindring. Men ingen av de fem som deltog var helt nöjda med den

omvårdnad som deras anhörig fått. Två stycken uppfattade att vården brast när det gällde att förklara varför vissa behandlingsåtgärder utfördes. De påpekade att varken de eller deras anhörig förstod vissa behandlingsmoment i vården eller varför de utfördes. En närstående sa:

- ”Jag och min X fick aldrig förklarat varför det sattes en kateter, helt

plötsligt bara fanns den där”.

En av deltagarna uppfattade det mindre bra att personalen stod och diskuterade andra patienter och privata saker i korridoren utanför patienternas rum. Ibland skrattade de högt, vilket deltagaren kommenterar:

- ”Det är klart att det kan hända roliga saker, men om man är sjuk

uppfattar man det ibland fel”

Uppfattningar om kontakt och mottagande

Deltagarna fick frågan om hur de uppfattat att de blivit bemötta av vårdpersonalen och fyra utav fem ansåg att de hade fått ett gott bemötande. Personalen beskrevs av dessa som artig och trevlig. En av dem sa:

- ”Personalen är verkligen underbara människor som gör ett jättearbete” Tre av deltagarna uppfattade dock att personalen såg dem som krävande på grund av alla frågor de ställde för att få tillräcklig information och uttryckte att de kände sig som ”en jobbig anhörig”. En av deltagarna var inte nöjd med bemötandet, och uttryckte det:

- ”Allt har känts besvärligt under vårdtiden”

Deltagaren kände sig nonchalerad av personalen och menade att de

informationssamtal som utlovats, inte getts vare sig från sjuksköterskor eller läkare efter operation. Detta uppfattade deltagaren, inte bero på tidsbrist, utan på ren nonchalans då ”personalen satt och fikade mycket”. Under hela vårdtiden upplevde den deltagaren att personalen uppfattade X som besvärlig.

De som deltog i studien fick svara på frågan om de tyckte att det var viktigt hur de blev bemötta, om vården i övrigt var god. Samtliga deltagare uppfattade det som mycket viktigt med ett gott bemötande av dem som närstående. Tre av fem uttryckte dock att det var vården av patienterna som var det viktigaste. En av deltagarna förklarade:

- ”Om jag som närstående blir illa bemött har ju jag svårt att tro att X har

Två av fem deltagare uttryckte att de såg sig själv som en del av vården och hoppades att personalen också uppfattade dem så. De förklarade detta med att de som närstående hade som uppgift att stötta moraliskt och bibehålla rutiner för deras anhöriga. En deltagare uttryckte:

- ”Om jag inte fått ett bra bemötande så hade det ju inte känts bra att vara

här”

Och menar att ett dåligt bemötande från personalen skulle kunna skapa slitningar mellan de närstående och deras anhöriga.

På frågan varför de närstående tror de blivit bemötta som de blivit, svarar tre utav fem att de tror att det beror på att de själva är trevliga. En av deltagarna svarade:

- ”Jag tror att som man själv vill bli bemött, ska man bemöta andra” En deltagare sade att det goda bemötande som upplevts, berodde på att deltagaren själv tidigare hade varit kritisk till olika saker och framfört detta. En annan deltagare uppfattade sig själv som social och deltagande:

- ”Jag ringer till exempel inte på klockan om det behövs ett glas vatten, det

kan jag hämta själv jag är ju redan där”

Deltagarna fick frågan om de skulle vilja ändra något i personalen sätt att bemöta dem som närstående. En av deltagarna sade sig inte vilja ändra på något i

bemötandet från personalen och menade att det på avdelningen var en ”varm och

gemytlig stämning” och betonade också att det känts mycket positivt att

personalen erbjudit mat och dryck vid långa besök.

Två av deltagarna önskade att tillgången på information skulle vara mer öppen, vilket deltagarna tror skulle leda till att de skulle känna sig mer delaktiga i vården. De resterande två deltagarna önskade att personalen skulle vara mer uppmärksam i kontakten med dem som närstående och att ny personal vid skiftbyte alltid skulle gå runt och hälsa på patienter och närstående. En deltagare rapporterar att ”viss

personal hälsar knappt”.

På frågan om deltagarna kände sig välkomna då de steg in på avdelningen, svarade två av deltagarna att de alltid kände sig välkomna. En av dem berättade:

- ”Det är alltid någon som ser mig och hälsar när jag kommer” Två av deltagarna menade att det berodde på vilken personal som jobbade hur välkomna de kände sig. En av dem kommenterade:

- ”När ingen uppmärksammar mig när jag kommer, känner jag mig vilsen,

nästan som en inkräktare”

En deltagare uppfattade inte något välkomnande från avdelningen och menade att det var upp till deltagaren själv att söka upp någon och hälsa.

Uppfattningar om information

Deltagarna blev tillfrågade om de upplevde att de hade fått all information de behövt under vårdtiden. Resultatet blev att fyra av fem sade sig uppleva stort missnöje med informationen personalen givit. Två av deltagarna ansåg att både läkare och sjuksköterskor var dåliga på att informera varför vissa

behandlingsåtgärder utfördes, de efterlyste resonemangsinformation. En klargjorde:

- ”Jag vill att de ska kunna förklara varför till exempel vissa prover tas och

vad som gjort att de kommit fram till det”

Samma deltagare efterlyste information om fördelar och risker vid olika behandlingsmetoder och fortsatte:

- ”Sjuksköterskorna ger den information de kan och får men läkarna säger

aldrig något förrän de är helt säkra och då blir ofta inget alls sagt och det uppstår ett slags vakuum”.

Två av deltagarna kände att deras egen kunskap om sjukdomstillståndet var viktig för att få mer information, genom att ställa ”rätt frågor”. Tre av fem uppgav också att de hellre hade sett att de och deras anhörig hade fått mer information i små mängder, vid flera tillfälle.

En av deltagarna kände sig nöjd och uppfattade att tillräcklig information givits och såg inga problem med att själv fråga personal om någon information saknades.

Deltagarna fick frågan om de trodde att de hade fått lika mycket information om de själva inte hade sökt och frågat efter den. Samtliga deltagare sade sig inte tro att de skulle ha fått den informationen som de ansåg sig behöva, om de själva inte sökt den. En av deltagarna förklarade:

- ”Mina syskon frågar inte så mycket som jag gör och de får heller inte reda

på något”

Vidare blev deltagarna tillfrågade om hur information delgivits dem. Fyra av fem rapporterade att de vid ett eller flera tillfällen fått information på patientens rum, vilket i samtliga fall rörde sig om en flerpatientsal. Att informationen gavs i patientens rum där ytterligare tre andra patienter låg, uppfattades som mycket dåligt. En kommentar var:

- ”Jag skulle inte vilja att någon annan än jag och mina anhöriga skulle få

höra om mitt tillstånd”.

Två av deltagarna ansåg att information alltid borde ges enskilt till den patient och de närstående som informationen berör. För att underlätta menade de att det skulle vara bra om det skulle finnas ett rum avsatt för detta på avdelningen. En av deltagarna hade blivit erbjuden att gå in i ett samtalsrum tillsammans med sin anhörige då informationen om tillståndet skulle ges och berättar:

- ”En läkare, sjuksköterska och en kurator var med och då förstod jag att

detta var allvarligt”

Samtliga deltagare uppger att de fått information tillsammans med sin anhörige. Men fyra av deltagarna hade även haft enskilt samtal med läkare och

sjuksköterskor. Den femte deltagaren som inte enskilt fått information av läkare eller sjuksköterska, hade inte heller haft något önskemål om detta då deltagaren ansåg ”att prata själv skulle kännas som att gå över huvudet på X”.

Uppfattningar om trygghet och stöd

Samtliga deltagare uppfattade att det kändes tryggt på avdelningen, men två deltagare menade att de hade uppfattat att stämningen på avdelningen skiftade beroende på vilken personal som arbetade. En deltagare rapporterade:

- ”Vissa arbetslag passar nog inte ihop, det blir en spänd och negativ

stämning över avdelningen”

En annan deltagare svarade att det kändes tryggt på avdelningen därför att det fanns en tavla i korridoren med namn på personalen som arbetade. Deltagaren förklarade:

- ”Man vet alltid vem som är ansvarig personal, det är bara att gå och titta

på tavlan”

Endast två av fem deltagare uppgav att de visste vem som var patientansvarig sjuksköterska för deras anhörige, vilket, enligt de resterande tre deltagarna, kändes otryggt att inte ha kunskap om.

På frågan om deltagarna känt att de fått stöd från personalen på avdelningen i svåra situationer svarade fyra av fem att de inte hade uppfattat att de fått stöd i svåra situationer. Bara två av fem uppgav att de hade fått erbjudande om

kuratorshjälp genom avdelningen. Tre av deltagarna ansåg att de inte hade behov av stöd från personalen. En utvecklade sitt svar:

- ”För mig känns det viktigare att min anhörige får stöd, det är ju X som är

sjuk”

En av deltagarna upplevde däremot mycket stöd ifrån personalen och berättade: - ”Några gånger har en sjuksköterska satt sig med mig och pratat när det

varit jobbigt, det har känts skönt”

En av deltagarna hade önskat mer stöd ifrån personalen. Då inte tillräckligt med stöd givits, sökte deltagaren själv kuratorskontakt på annat håll, men menade att:

- ”En vanlig medmänniska skulle många gånger kunna ha varit lika bra

som en kurator”

Vidare sade sig en av deltagarna ha uppfattat att personalen ibland tog avstånd. Det trodde deltagaren främst berodde på att personalen inte själv ville involveras

känslomässigt då det fanns en indikation på att det väntades svåra besked om diagnosen.

DISKUSSION

Författarparet anser att oavsett vilken riktning resultatet pekar åt, är det viktigt att studier om bemötande genomförs. Positiva uppfattningar av bemötandet skulle kunna bli en bekräftelse för vårdpersonal på väl utfört arbete och god empatisk förmåga. Ett negativt resultat skulle kunna leda till eftertanke hos vårdpersonal och ledning. Författarparet är väl medvetna om att resultatet i denna studie har presenterats delvis efter kvantitativ modell, då det många gånger återgetts hur många av deltagarna som uppfattat samma sak. Detta är inte förenligt med kvalitativa studier, men eftersom deltagarna i studien var så få, ville författarna med detta sätt att redovisa, styrka hur många som uppfattat ett fenomen lika. Detta avvägande har författarna gjort för att inte något resultat ska under eller

överskattas.

Svårigheter att hitta relevant forskning att bygga ett bakgrundsresonemang och en resultatdiskussion kring, upplevdes av författarna Tidigare forskning gjord i ämnet ”bemötande”, innefattar till största delen bemötande och interaktion mellan sjuksköterska och patient, och inte bemötande mellan sjuksköterskor och närstående. Många fler studier avseende bemötande har gjorts ur

sjuksköterskeperspektiv, än ur ett närstående perspektiv. För att spegla forskningsfältet har alltså även artiklar som belyser sjuksköterskans syn på bemötande använts. Författarna hade hellre sett att fler artiklar som speglade närståendeperspektivet hade använts i detta arbete, men då de varit oförmögna att hitta användbart material, valde de att inkludera artiklar som inte var i direkt anslutning till den beskrivna problematiken.

Metoddiskussion

Författarna hade som ambition att intervjua 10 närstående till patienter som vårdas eller hade vårdats på kirurgisk avdelning. Förhoppningen var att såväl kvinnliga som manliga närstående i varierande ålder skulle anmäla sitt intresse att delta, under de två veckor som var avsatt för intervjutid. Författarparet avgränsade studien till att endast involvera närstående till patienter som vårdats för maligna sjukdomar i ÖMGK. Grunden till detta val låg i att vårdtiderna för dessa patienter generellt är längre än för annan typ av kirurgi, vilket i sin tur skulle kunna leda till att de närstående på så vis skulle kunna ha fått en bredare bild av bemötandet. På rekommendation av avdelningen, där studien genomfördes, gjorde författarna avvägningen att ytterligare begränsa urvalet till att endast innefatta närstående som behärskade det svenska språket. Detta eftersom examensarbetet genomfördes under begränsad tid och för att möjlighet till tolkhjälp inte fanns att tillgå. I beaktning bör tas att avgränsningen eventuellt kanske skulle kunna ha förändrat resultatet av denna studie. I dagens mångkulturella samhälle vore det önskvärt att ha möjlighet att kunna få fler etniska grupper representerade och kanske på så sätt olika perspektiv av ämnet.

Det tidsschema som i projektplanen sattes upp för studien var inte hållbart då det uppstod problem att få informanter att medverka i studien. Tidsplanen för intervjuerna utökades till fem veckor då alltför få närstående som passade in på författarparets krav, svarade på intresseanmälan (se bilaga 2), under de två avsatta veckorna. Även andra sjuksköterskor på avdelningen involverades i

rekryteringsarbetet för att på så sätt komma i kontakt med närstående som uppfyllde de kriterier som var planerade för urvalet. Kritik kan i efterhand ges författarparet i utformningen av intresseanmälansblanketten (se bilaga 2). Författarparet borde ha angett att de ville ha ett svar oavsett om deltagaren önskade att medverka eller inte. Mycket tid gick åt till att vänta på om eventuella informanter skulle svara, vilket hade kunnat undvikas om intresseblanketten varit annorlunda utformad.

Det är sedan tidigare känt att det är svårt att få närstående till svårt cancersjuka patienter att delta i forskning (Field m.fl, 2001), och därför ser författarna det som en möjlig anledning till att få anmälde sig till studien. Att vara närstående till en svårt sjuk person är mycket krävande och upptar mycket av den närståendes tid (Almås, 2001). Det skulle kunna vara så att de närstående inte vill eller har möjlighet att lägga tid på något annat än stöd till sin sjuka anhörige.

En annan aspekt som också bör beaktas är att det, trots författarparets information om total konfidentialitet, finns en möjlighet att vissa närstående är oroliga för att deras identitet ska röjas och att de därför avstår att medverka. En viss risk finns också att de som medverkade i studien, inte vågar framföra eventuella negativa åsikter i sin uppfattning om bemötandet, då vård- och omsorgstagarna och deras närstående skulle kunna anses vara i en beroendeställning. Att framföra kritik mot någon som man kan anses beroende av, kan upplevas så pass hotfullt att man hellre avstår (Jahren Kristoffersen, 1998). Även Kvale (1997) berör ämnet och menar att ”konsekvenserna för en intervjuperson gäller både själva

intervjusituationen och de senare effekterna av att ha deltagit i intervjun” Kvale,

1997, s 142) Vidare beskriver (a.a) vikten av att ha ett skriftligt avtal mellan forskare och informanten då man undersöker fenomen som kan anses vara kontroversiella. (a.a) menar att om ”undersökningen behandlar kontroversiella

frågor eller framkallar konflikter, särskilt i institutionella miljöer, kan en skriftlig överenskommelse fungera som ett skydd för både intervjuperson och forskare” (s

143).

Svårigheterna att rekrytera informanter, hade eventuellt kunnat avhjälpas om författarna hade haft mer tid avsatt för studien. De hade då själva kunnat vara behjälpliga med att dela ut informationen om studien och kanske på så sätt engagerat och uppmuntrat fler närstående till att delta. I efterhand har författarna också spekulerat i, att om de hade visat sig mer uppe på avdelningen där studien genomfördes, kanske hade entusiasmerat sjuksköterskor och annan vårdpersonal att ta större del i arbetet med studien.

Något som författarparet reflekterat över är könsfördelningen på deltagarna. Endast en av tolv tillfrågade män valde att medverka, medan fyra av fem tillfrågade kvinnor medverkade i studien. Varför det är så har författarparet inte kunnat förklara, men har i åtanke att resultatet hade kunnat se annorlunda ut med en jämnare könsfördelning.

Även då författarna genomförde en pilotintervju måste det tas i beaktning att författarna kan anses vara noviser inom ämnet, utan tidigare erfarenhet. Kvaliteten på intervjuerna skulle därför kunna betvivlas. Även reabiliteten på de utskrivna intervjuerna, måste ifrågasättas, då den skulle ha blivit störst om båda författarna skrev ut samtliga intervjuer, och sedan jämförde dem i ett datorprogram som förtecknar de ord som skiljer utskrifterna åt (Kvale, 1997). Likaledes finns det en möjlighet att resultatet av studien hade sett annorlunda ut om materialet hade analyserats efter en fullständig fenomenografisk korrekt modell eller möjligtvis efter en annan dataanalysmodell, exepelvis innehållsanalys . Men eftersom författarnas ambition var att studera uppfattningar och tiden för examensarbetet inte tillät en fullständigt utförd fenomenografisk dataanalys, gjorde författarparet avvägningar, vilka eventuellt har kunnat spela roll för utskriftskvaliteten i intervjuerna, analysförfarandet och studiens resultat.

Resultatdiskussion

Resultatet av studien kan i viss mån ifrågasättas på grund av lågt deltagande av informanter. Möjligtvis hade resultatet också sett annorlunda ut om studien genomförts under längre tid, haft en jämnare könsfördelning och innefattat även icke svensktalande. Trots detta anser författarna att resultatet skulle kunna betraktas som användbart, då det speglar fem informanters upplevelser av vård, bemötande, givande av information och trygghetskänsla.

Diskussionens upplägg påminner om det som användes i presentationen av resultatet. Resultat från varje underrubrik diskuteras och kopplas till tidigare forskning som togs upp i bakgrunden.

Uppfattningar om vård

Samtliga av de närstående som deltog i den här studien upplevde att vården deras anhörig hade fått, generellt sett kunde anses god. Trots detta var ingen av dem helt nöjda. Ett par av studiedeltagarna upplevde att vården brast när det gällde att förklara varför vissa behandlingsåtgärder utfördes. Takman & Severinsson (2006) visade att vårdgivarna, vilka innefattade bland annat sjuksköterskor och läkare, trodde att det viktigaste för de närstående var att känna att personalen hade tillräckligt med kunskap att vårda deras närstående. De närstående i genomförd studie påpekade att varken de eller deras anhörig förstod vissa

behandlingsmoment i vården eller varför de utfördes. Trots att de närstående i denna studie ifrågasatte vissa behandlingsmoment, uttryckte de inga tvivel gällande vårdgivarnas kunskap och kompetens. Författarna tolkar då detta som att sjukvårdspersonal eventuellt bör öka sin förmåga i att förklara de handlingar de utför, då många av deras arbetsuppgifter utförs rutinmässigt, utan hänsyn till att detta inte är någon rutin för patienten.

Uppfattningar om kontakt och mottagande

Tidigare forskning (Rantanen m.fl, 2004) visade att patienterna och närstående uppfattade stödet de fått av personalen, olika. En slutsats som drogs av den studiens forskare, var att de närstående behövde mer stöd för att klara av rollen som stöttepelare. Resultatet i den här studien visade att flertalet deltagare inte uppfattat något stöd från sjukvårdspersonalen, trots att det i

sjuksköterskan i dialog med patient och/eller närstående ge vägledning och stöd för att göra optimal delaktighet i vård och behandling möjlig. Vidare framhåller RTP (2001) i sin guide för sjukvårdspersonal, att det finns många resurser runt om på sjukhuset att tillgå. Det är inte bara kuratorn och vårdpersonalen som kan ge stöd, utan även många andra kompetenser inom sjukvården, exempelvis sjukhuskyrkan. Bara två av de fem som deltog i genomförd studie hade blivit erbjudna kuratorshjälp, något som författarna anser viktigt att lyfta fram, då kritik redan långt tillbaka riktats mot hälso- och sjukvården då mycket uppmärksamhet läggs på patienten och den närstående i många fall glöms bort (Travelbee, 1971).

Uppfattningar om information

I denna studie framförde informanterna kritik angående brist på information. Liknande kritik av vårdpersonalen, har även förekommit i tidigare forskning (jmf. Rantanen m.fl, 2004: Stedeford, 1981). Författarna anser att detta resultat är något som bör uppmärksammas, då forskning som gjordes för över 25 år sedan visar på samma brister. Studien som Rantanen m.fl (2004) gjorde, visade att patienterna och de närstående uppfattade informationen de fått olika. Vidare slogs det fast att patienterna var mer nöjda med informationen de fått, än vad de närstående var. I genomförd studie finns inget patientperspektiv, men en betydande del av de närstående som tillfrågades upplevde ett stort missnöje gällande den information de fått.

I Åstedt-Kurki m.fl (2001) studie framkom det att sjuksköterskorna ansåg att det var upp till de närstående att ta kontakt och inleda en konversation. Större delen av de närstående som medverkade i genomförd studie hade en annan syn på saken. De hade önskat att sjuksköterskorna i större utsträckning, skulle ta kontakt och erbjuda sig att svara på eventuella frågor. En del av studiens deltagare upplevde också att både sjuksköterskor och läkare var dåliga på att ge

information. Samtliga av studiens deltagare upplevde inte att de skulle ha fått tillräcklig information om de själva inte hade frågat. Författarna anser att resultatet i genomför studie, kan belysas med hjälp av tidigare forskning av Takman och Severinsson (2006) då det framkom att sjukvårdspersonalen trodde att det var viktigt för de närstående att bli väl förberedda för konsekvenserna av att deras anhörig befann sig i ett kritiskt tillstånd. Personalens antaganden stämmer väl överens med vad deltagarna i genomförd studie efterlyste. De önskade att personalen skulle vara mer öppna i sitt sätt att informera och önskade resonemangsdiskussion angående olika behandlingsmetoder.

Sjuksköterskorna i Åstedt-Kurki m.fl studie (2001), ansåg att de problem de stötte på i mötet med de närstående berodde på tidsbrist, skiftschema och att de

närstående var blyga i kontakten med personalen. Vidare trodde sjuksköterskorna att det ställde till problem att det inte fanns någon stillsam och tyst plats på avdelningen, att samtala i lugn och ro. Detta är också något som deltagarna i genomförd studie tar upp, då två av fem deltagare ansåg att information alltid borde ges enskilt till den patient och de närstående som informationen berör. För att underlätta menade de att det skulle vara bra om det skulle finnas ett rum avsatt för detta på avdelningen. Deltagarna fick frågan om hur information om deras anhörig framförts av vårdpersonalen. Fyra av fem rapporterade att de vid ett eller flera tillfällen fått information på patientens rum, vilket i samtliga fall rörde sig om en flerpatientsal. De närstående uppfattade detta som dåligt och menade att

informationen inte berör någon annan än patienten och dennes närstående. Författarna vill påpeka att detta sätt att ge information, är något som varken är korrekt ur etisk synvinkel eller ur laglig synpunkt, då lagen om sekretess (1980:100) gäller.

Uppfattningar om trygghet och stöd

Det är, enligt RTP (2001) viktigt att utse en person i personalgruppen som ansvarar för kontakten med de närstående. I denna studie var det endast två av fem deltagare som uppgav att de visste vem som var patientansvarig sjuksköterska för deras anhörige. De resterande tre deltagarna ansåg att det kändes otryggt att inte ha kunskap om detta. Något som författarna funderar över i resultatet är om det skulle kunna vara så att de närstående i genomförd studie, då det getts information, inte uppfattat att det funnits en ansvarig kontaktsjuksköterska. RTP (2001) tar upp att det kan vara bra att skriva ner eller lämna ett visitkort med namnet på kontaktpersonen till de närstående. Huruvida så har varit fallet eller inte kan författarna inte avgöra, men med stöd av Faulkner (2000) som belyser vikten av att ge lite information åt gången, ser författarparet att det kan ha funnits en risk att viss information glömts bort eller inte uppfattats av den närstående.

Förslag på fortsatt forskning

En aspekt som författarparet anser anmärkningsvärd är den del av resultatet som visar de närståendes kritik av brist på information, då tidigare forskning i de artiklar som tagits upp i bakgrunden (jmf. Rantanen m.fl, 2004: Stedeford, 1981), visar på samma kritik som dessutom sträcker sig tillbaka i tiden. Är det

arbetsrutinerna som behöver ses över? Eller är personalen överbelastad? Behövs mer utbildning i bemötande av närstående? Får sjukvårdspersonalen tillräcklig utbildning i att ge information i sina grundutbildningar? Eftersom svaret inte finns att hämta i denna studie, anser författarparet att det finns ett brett område för vidare forskning inom området.

Vidare anser författarna att det hade kunnat vara intressant, att under längre tidsintervall och med fler deltagare genomföra en liknande studie i bemötande där studien innefattar både svensk och icke svensktalande deltagare.

Då resultatet i studien visar att samtliga deltagare anser att informationen från läkare och sjuksköterskor brister, är detta ämne som författarparet anser viktigt att undersöka vidare. Det hade även varit intressant att undersöka vad

sjukvårdspersonalen anser vara gott bemötande och hur information, ur deras perspektiv sett, ges på bästa sätt.

Slutord

Författarparet har upplevt studien som mycket lärdomsfull och givande och tror att den kunskap de har fått ta del av kommer att vara värdefull i deras kommande yrke som sjuksköterskor. Författarna skulle vilja tacka sin handledare som ställt upp och alltid svarat snabbt på deras frågor, samt gatekeepern och den

involverade personalen på avdelningen där studien genomfördes. Det största tacket går till de närstående som ställde upp och delade med sig av sina erfarenheter i studien. Ni var till stor hjälp!

REFERENSER

Almås, H (red)(2001) Klinisk omvårdnad, del 1. Stockholm: Liber.

Andersson, R (red) (2004) Kirurgiska sjukdomar, patofysiologi, behandling,

specifik omvårdnad. Lund: Studentlitteratur.

Beauchamp, TL, Childress, JE (1983) Principles of biomedical ethics. (2nd edition) New York, Oxford: Oxford university press.

Carnevali, D (1996) Handbok i omvårdnadsdiagnostik. Stockholm: Liber. Faulkner, A (2000) Det professionella samtalet. Stockholm: Liber.

Field, D, Clark, D, Corner, J, Davis, C (2001) Researching palliative care. Philadephia.

Frisdal, B (2001) Lyhördhet. Sociologiska institutet. Lund.

Hartman, J (1998) Vetenskapligt tänkande, från kunskapsteori till metodteori. Lund: Studentlitteratur.

Jahren Kristoffersen, N (red) (1998) Allmän omvårdnad. Stockholm: Liber. Kvale, S (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur. Marton F. (1981) Phenomenography – describing conceptions of the world around us. Instructional Science 10, 177-200.

Rantanen, A, Kaunonen, M, Åstedt-Kurki, P, Tarkka, MT (2004) Coronary artery bypass grafting: social support for patients and their significant others. Journal of

clinical nursing 13; 158-166.

Sjöström, B, Dahlgren, LO (2002) Applying phenomenography in nursing research. Journal of advanced nursing 40(3); 339-345.

Socialstyrelsen (2005) Cancer i siffror 2005 – Populärvetenskapliga fakta om

cancer – dess förekost, bot och dödlighet. Socialstyrelsen: Stockholm.

Socialstyrelsen. Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska, SOSFS 1995:5 (M). Socialstyrelsen: Stockholm.

Socialstyrelsen. Ledningssystem för kvalitet och patient säkerhet I hälso- och

sjukvård, SOSFS 2005:12. Socialstyrelsen: Stockholm.

Starrin, B, Svensson, PG (red) (1994) Kvalitativ metod och vetenskapsteori. Lund: Studentlitteratur.

Stedeford, a (1981) Couples facing death. British medical journal vol. 283;

1098-1101.

Takman, C, Severinsson, E (2006) A description of healthcare

providers´perceptions of the needs of significant others in intensive care units in Norway and Sweden. Intensive and critical care nursing 22; 228-238.

Travelbee, J. (1971) Interpersonal aspects of nursing. Philadephia: F.A. Davis. Westberg, N (red) (2001) Att möta anhöriga i vården. Stockholm: Esshåtryck. Åstedt-Kurki, P, Paunonen, M, Lehti, K (1997) Family members´ experiences of their role in a hospital: a pilot study. Journal of advanced nursing 25; 908-914. Åstedt-Kurki, P, Tammentie, T, Paunonen-Ilmonen, M (2001) Interaction between adult patients´family members and nursing staff on a hospital ward.

Intervjuguide

1. - Hur länge har din närstående vårdats på kirurgisk avdelning? 2. - Hur har ni som närstående uppfattat vården?

3. – Hur uppfattar ni att ni har blivit bemött?

4. – Är det viktigt hur närstående blir bemötta, om vården i övrigt är bra? 5. – Varför tror ni att ni har blivit bemött som ni har blivit? Vad beror det på? 6. – Skulle ni vilja ändra något i personalens sätt att bemöta närstående? 7. – Har ni som närstående känt stöd från vårdpersonalen i svåra stunder? 8. – Känns det tryggt på avdelningen?

Information om studie

Bemötande av närstående inom kirurgisk verksamhet Bilaga 2 Datum: Studieansvarig/a: Lina Jörgren Johanna Hansson

Din E-post som student vid Malmö högskola:

HSS04207@stud.mah.se HSS04139@stud.mah.se

Studerar vid Malmö högskola, Hälsa och samhälle, 206 05 Malmö, Tfn 040- 6657000 Utbildning: SSK

Nivå:C-uppsats, examensarbete

Information om projektet:

Vi är två sjuksköterskestudenter som går termin fem av sex på Malmö högskola. Vi genomför just nu vårt examensarbete vilket innefattar en studie om hur ni som närstående till patient som vårdats på kirurgen uppfattar att ni blivit bemötta inom verksamheten. Vidare undrar vi hur ni hade önskat bli bemötta.

Syftet med studien är att öka kunskapen och medvetenheten kring bemötande av närstående bland såväl personal som oss sjuksköterskestudenter.

Genomförande

Vi kommer att genomföra en intervju med er som närstående om era upplevelser. Intervjufrågorna kommer att vara mycket öppna vilket innebär att ni som

närstående kan prata fritt kring det ni känner är mest betydande. Innan intervjun har ni tillgång att läsa projektplanen som mer detaljerat beskriver studien.

Intervjun kommer att ta ca en timme och allt som sägs och din identitet behandlas konfidentiellt. Samtalet kommer att bandas för att vi ska kunna framställa ett material att analysera. Banden förstörs i samband med att examensarbetet godkänds. Ingen intervju kommer att presenteras i sin helhet, endast delar förekommer i den skrivna studien. Författarna har planerat att genomföra intervjuerna under vecka 46-47 2006, men det finns även möjlighet att träffas längre fram, tid och plats bestämmes tillsammans.

Kontakt

Vi skulle vilja komma i kontakt med er som haft en närstående som vårdats på kirurgen. Är ni intresserad av att delta i studien ber vi er fylla namn och

mailadress eller telefonnummer nedan och lämna till er ansvariga sjuksköterska på avdelningen. Vi ser studien som en möjlighet att få en ”äkta” bild av hur ni som närstående uppfattat bemötandet inom verksamheten och för er som närstående är detta också en möjlighet att få säga ”sin mening”. Det är av stort intresse för oss som blivande sjuksköterskor att få dela era uppfattningar av bemötande på avdelningen.

Vid frågor om studien går det bra att kontakta Johanna Hansson på telefon 0709/961722 eller via mail enligt ovan.

Jag är intresserad av att delta i studien: (Namn)………. Kontakta mig: (Mail eller telefon)………..

Samtyckesbilaga

Bemötande av närstående inom kirurgisk verksamhet Bilaga 3 Datum: Studieansvarig/a: Lina Jörgren Johanna Hansson

Din E-post som student vid Malmö högskola:

HSS04207@stud.mah.se HSS04139@stud.mah.se

Studerar vid Malmö högskola, Hälsa och samhälle, 206 05 Malmö, Tfn 040-6657000

Utbildning:SSK

Nivå: C-uppsats, examensarbete

Jag har muntligen informerats om studien och tagit del av bifogad skriftlig information. Jag är medveten om att mitt deltagande är frivilligt och att jag när som helst och utan närmare förklaring kan avbryta mitt deltagande.

Jag lämnar härmed mitt samtycke till att delta i ovanstående undersökning:

Datum: ………..