HumUS-akademin 1/6 2012
System under omvandling
Historiematerialistiska förklaringar av förändring
i den svenska historieskrivningen 1975–1988
Tommy Sandberg C-uppsats i historia Vårterminen 2012
Handledare: Björn Horgby Examinator: Gunnela Björk
I.
INLEDNING
4Tidigare forskning 5
Historikern som samhällsteoretiker 5 – Övergången från
feodalism till kapitalism 5 – Industriarbetarnas kamp om arbetet 6
Teoretisk utgångspunkt 8
Historisk förändring: systemmodellen 8 – Sztompkas modell av historiematerialistisk förändring 8
Syfte och frågeställningar 9
II. MATERIAL OCH METOD
11Sex historiematerialistiska alster 11
Feodalism blir kapitalism: Winberg, Isacson, Florén 11 –
Arbetsprocessens förvandlingar: Olsson, Ekdahl, Johansson 12
Metod 13
III. SAMHÄLLSKLIMATET UNDER 1968-RÖRELSEN
14IV. UNDERSÖKNING
15Winbergs Folkökning och proletarisering (1975) 16
Drivkrafter till förändringarna 16 – Var förändringarna äger rum 16 – Resultatet av förändringarna 18 – Sztompkas systemmodell säger ... 18
Isacsons Ekonomisk tillväxt och social differentiering
1680–1860 (1979) 18
Drivkrafter till förändringarna 18 – Var förändringarna äger rum 19 – Resultatet av förändringarna 20 – Sztompkas systemmodell säger ... 20
Floréns Disciplinering och konflikt (1987) 21
Drivkrafter till förändringarna 21 – Var förändringarna äger rum 21 – Resultatet av förändringarna 22 – Sztompkas systemmodell säger ... 22
Drivkrafter till förändringarna 23 – Var förändringarna äger rum 24 – Resultatet av förändringarna 25 – Sztompkas systemmodell säger ... 25
Ekdahls Arbete mot kapital (1983) 26
Drivkrafter till förändringarna 26 – Var förändringarna äger rum 26 – Resultatet av förändringarna 27 – Sztompkas systemmodell säger ... 27
Johanssons Arbetets delning (1988) 28
Drivkrafter till förändringarna 28 – Var förändringarna äger rum 29 – Resultatet av förändringarna 30 – Sztompkas systemmodell säger ... 30
Sammanfattning av resultaten 31
V. DISKUSSION
32VI. SAMMANFATTNING
34I.
INLEDNING
Förändring över tid är, om det tillåts att hävda något så bestämt, historikerns huvudsakliga do-män. Det är viktigt att ha teoretiska utgångspunkter för vad som kan leda till att ett samhälle, en region, en stad, en grupp, en klass, en fabrik eller en familj byter skepnad. Ägar- och makt-förhållanden, klasskamp, bildandet av överskott och marknadernas framväxt (med mera) kan alla vara orsaker till förändring, företrädesvis om en historiematerialistisk grundsyn är anam-mad. Det är nödvändigt att veta vilka faktorer som spelar större eller mindre roll i processen för att kunna skapa en rimlig slutledning.
Så varför finns det inga undersökningar om historikers antaganden om förändring?
Frågan kan vara ett led i varför det knappt förekommer några studier om historikernas historia i Sverige över huvud taget. Dock står den polske sociologen Piotr Sztompka till buds, som har skrivit ett teoretiskt ramverk över social förändring. "Systemmodellen", att både stor- och småskaliga strukturer utmärker samhället och under specifika omständigheter byts ut mot nya strukturer eller reproducerar sig på högre nivåer, var länge populär men har sedan 1990-talet fått konkurrens av fältteorin och tänkandet i flöden och processer. Karl Marx var en sys-temhistoriker, även om han kallade sina system socio-ekonomiska formationer – till exempel de feodala och kapitalistiska formationerna – jämte trodde på en progressiv utveckling av samhället.1 Föreliggande uppsats utmynnar i en idéanalys av svenska historiker som använde historiematerialistiska utgångspunkter på 1970- och 1980-talen. Deras beskrivningar av för-ändring är i fokus.
Historiematerialismen är Marx förändringslogik. Motsättningarna kring produktionen i den socio-ekonomiska formationen stegrar alltmer, ända tills systemet slutligen bryter samman och en ny formation uppstår, vilken är en djupare form av exploatering av producenten, eller arbetaren. Vid historiens slut har kapitalismen enligt Marx upphört och det klasslösa – jämlika – samhället införts. Producenten har återtagit kontrollen över produktionsmedlen (jorden, fab-rikerna, redskapen, maskinerna) och inget mer utnyttjande av människan sker.2
Jag visar strax att marxismen kom i ropet genom 1960-talets radikala studentrörelser. Det skedde i kölvattnet av den nya socialhistorien, som inriktade sig på vanliga människors var-dag framför det politiska spelet på statlig nivå. Åtminstone två utmärkande fåror kan urskiljas inom denna forskning: den ena handlar om övergången från feodalism till kapitalism; den andra om industriarbetarens kamp om arbetet under kapitalismen.
När historiematerialismen tappade mark internationellt på 1990-talet berodde det inte bara på Sovjetunionens fall, berättar historiografen Georg. G. Iggers. Ty att förklara historisk för-ändring utifrån den revolutionära leninism-marxismen hade ända sedan 1960-talet varit ifrå-gasatt.3 Under tiden framhärdade dock en klasskampsbaserad marxism tillsammans med mindre radikala uttryck även i Sverige. Det är nog inte för mycket sagt att historiematerialis-tiska ansatser förekommer än i dag i vårt land, fast i andra kläder.
1 Sztompka, Piotr (1993), The Sociology of Social Change, s. 4-17; s. 155-157; s. 171-173. 2 Se t.ex. Sztompka (1993), s. 16; s. 171-173.
3 Iggers, Georg G. (2005), Historiography in the Twentieth Century: From Scientific Objectivity to the
Tidigare forskning
Historikern som samhällsteoretiker
Få historiografiska undersökningar, det vill säga sådana som kastar en blick på historikernas egen historia, har skrivits i Sverige. Det är inte många utom Klas Åmark som tagit sig an 1960-, 1970- och 1980-talens omdaningar inom universitetsvärlden. Studenterna blev radikala i 68-rörelsen. Doktorander examinerades på löpande band och nya tjänster radades upp. His-torikern närmade sig samhällsvetenskaperna.
På 1960-talet ökade universitetens resurser och växte studentskaran, skriver Åmark. Teori och metod började diskuteras inom historiedisciplinen. Från och med 1965 hölls konferenser i ämnet. Många av de moderna forskarna ville införliva samhällsvetenskapernas kvantitativa metoder och abstrakta modeller i sina undersökningar. Helhetsperspektiv och långa tidslinjer kännetecknade den nyfödda socialhistorien, där fokus låg på konkreta livsvillkor för vanligt folk; exempel på studieobjekt var familjen och barnafödande över tid. Socialhistorien stod därmed för en brytning med den deskriptiva Weibull-skolans försjunkande i enskilda händel-ser, diplomati och storpolitik. Åmark berättar att breda forskningsprojekt drog i gång under de samhällsvetenskapliga perspektivens fana. De kunde handla om stormaktstidens militärstat och feodalismen, eller urbanisering, arbete och migration under industrialiseringen. Arbets-livshistorien hade förutom fokuset på kampen om arbetsprocessen flera infallsvinklar, såsom maktresurser och (arbets)marknader; reformismen i arbetarrörelsen; kvinnors arbete; och senare på 1980-talet arbetarkultur och skötsamhet. Redan på 1960-talet hade den fäbless för förgrundsgestalten Marx fötts, som tog sig uttryck i bland annat undersökningarna av feoda-lismens förvandlingar och industriarbetaren under kapitafeoda-lismens framfart.4
Att få nutida historiografiska studier har producerats står obönhörligt klart när det gäller inriktningen på historiematerialismen. Hur författarna som analyserade övergången från ett feodalistiskt till ett kapitalistiskt produktionssätt och industriarbetaren i arbetsprocessen skrev sina verk står framför allt att läsa i deras egna forskningslägen, men också i enstaka översikts-verk där Åmark vanligen är inblandad.
Övergången från feodalism till kapitalism
I Storbritannien rådde på 1950-talet en marxistiskt präglad debatt om förutsättningarna för övergången från feodalism till kapitalism. I mitten av 1970-talet omtrycktes inläggen i denna debatt upp i en volym, och samtidigt hamnade tankarna i rampljuset i Sverige. Rodney Hilton, redaktören för nämnda volym, väger samman de teman som diskussionen kretsade kring inter-nationellt: livegenskap, städers uppkomst, hantverkares roll, handel, förändrade produktions-sätt samt vad som var huvudorsaken till att kapitalismen uppstod.5
Att det var på 1970-talet debatten åter blommade upp berodde på att ekonomin stagnerat i Europa. Så berättas det i Demokratins villkor, en sammanställning av demokratiforskningen
4 Sammanställningen är gjord utifrån två artiklar av Åmark: Åmark, Klas (1981), "Några drag i den svenska historieforskningens utveckling under 1960- och 1970-talen", i Åmark, Klas (red.) (1981), Teori- och
metodproblem i modern svensk historieforskning, s. 7-36; och Åmark, Klas (2012), "Teoriernas intåg i svensk
historieforskning", i Artéus, Gunnar & Åmark, Klas (red.) (2008), Historieskrivningen i Sverige, s. 135–171. För en utökad bild av forskningen på såväl den förindustriella arbetaren som industriarbetaren kan med fördel läsas även Edgren, Lars & Olsson, Lars (1991), "Arbetare och arbetsliv: svensk arbetarhistorisk forskning", i Misgeld, Klaus & Åmark, Klas (red.) (1991), Arbetsliv och arbetarrörelse: modern historisk forskning i
Sverige, s. 7-26.
5 Hilton, Rodney (1976), "Introduction", i Hilton, Rodney (red.) (1976), The Transition from Feudalism to
vid Örebro universitet, utgiven 2006. De populära stadieteorierna ansågs för deterministiska. Världen tog inte plötsliga språng framåt utan förändrades ideligen. Övergången till den ka-pitalistiska samhällsordningen går att förstå i strukturalistiska termer, förutsatt att strukturen inte tänks som en statisk ordning. Den kapitalistiska "reproduktionslogiken" frambröt följakt-ligen någon gång under medeltiden och stabiliserades alltmer. Med sociologen Sztompkas term skedde en transformation av feodalismen.6 Men de svenska forskarna på 1970-talet gav lite olika bilder av det feodala samhället, trots att de var inspirerade av samma brittiska över-gångsdebatt.
Förgrundsgestalten inom denna forskning förefaller ha varit Christer Winberg som ingår i min undersökning. Edgren och Olsson (densamme Lars Olsson som också ingår i min under-sökning) tillerkänner Winberg förklaringen att marknader uppstod för jordbruksprodukter och arbetskraft under den agrara revolutionen runt sekelskiftet 1800 – detta var det avgörande steget mot det kapitalistiska produktionssättet som reproducerades under det industriella ge-nombrottet. Andra, något senare forskare lägger i stället tonvikten på proto-industrialiseringen där hemslöjden och städernas hantverk, det vill säga produktionen utanför jordbruket, spelade en avgörande roll i utvecklingen. De sociala relationerna, skriver Edgren och Olsson, är rele-vanta för alla dessa historiker tillsammans med förnyelsen av produktionsmedlen och tillväxt-en.7
Ett annat stort namn var Jan Lindegren, noterar Åmark. Hans förklaring är lik Winbergs i det att överskottet som bönderna långsamt samlade på sig under medeltiden gjorde att de till slut kunde utveckla marknader för avsalu. Lindegren skiljer mellan utomekonomiskt och eko-nomiskt tvång. Under medeltiden tog feodalherrarna större delen av mervärdet från bönderna genom utomekonomiskt tvång (läs: lagar och kyrkan), medan de senare uppståndna kapitalis-terna i stället använde ekonomiskt tvång (läs: lönearbete) då de övertagit produktionsmedlen.8 Lindegren själv har i sitt forskningsläge upptäckt åtminstone tre olika infallsvinklar i forsk-ningen om övergången från feodalism till kapitalism. I en studie kan kampen om mervärdet mellan feodalherrar och bönder vara drivkraft. I en annan kan yttre faktorer, såsom klimat och långväga handel, avgöra feodalsamhällets transformation. (Då har vi sannerligen fjärmat oss från historiematerialismen.) I en tredje studie kan betonas omfördelningen av produktions-medel i samband med ekonomiska konjunkturer, så att vissa bönder blev rikare och andra fattigare. Till dessa förklaringar, fortsätter Lindegren, kan läggas skattetryck och överexploa-tering som orsaker till jordbrukets kris och omvandling.9 Det står klart att
historiematerialistis-ka förklaringsmodeller trots allt inte var allenarådande inom övergångsdebatten, och där de visade sig kompletterades de gärna med ytterligare teorier om exempelvis geografin och kon-junkturerna.
Industriarbetarnas kamp om arbetet
Historikerna i min undersökning var barn av sin tid. Den så kallade Braverman-debatten tog fart i slutet av 1970-talet som ett resultat av de omtalade internationella ekonomiska kriserna, vilka i förlängningen drabbade arbetarna med åtstramningar och utökad kontroll inom indust-rin. Även datoriseringen förändrade arbetsprocessen på nytt för fyrtio år sedan.10
6 "Inledning", i Ekström, Mats et. al. (red.) (2006), Om demokratins villkor. Volym 1, s. 18-21.
7 Edgren & Olsson (1991), s. 9-12; men även Åmark (2012) anger Winberg som en vägbanande forskare med sin socio-ekonomiska logik; se s. 147-148.
8 Åmark (2012), s. 151-152.
9 Lindegren, Jan (1980), Utskrivning och utsugning: produktion och reproduktion i Bygdeå 1620–1640, s. 17-39.
Många svenska historikers verk utgick från marxisten Harry Bravermans tes om degra-deringen av arbetet, som han framlade 1975. Tesen går ut på att arbetarna under de första decennierna av 1900-talet – precis som nu på 1970-talet – utarmades alltmer intellektuellt när kapitalisterna genomförde rationaliseringar och arbetsdelning under de ekonomiska kriserna vid denna period. Industriarbetarna behövde inte längre vara kvalificerade för sitt arbete tillika saknade insyn i arbetsprocessen som helhet, då de endast utförde specialiserade, monotona sysslor. En av anledningarna till Bravermans popularitet var att degraderingen inte verkade ha ägt rum i den utsträckning han påstod, varför många svenska studier ägnades åt att testa hans påståenden. Man hävdade ofta att arbetarna inte var passiva objekt utan delaktiga i utform-ningen av arbetsprocessen.11
Rationaliseringarna i spåren efter den ökade konkurrensen mellan företagen under den in-dustriella revolutionen ledde till att arbetarna organiserade sig i fackföreningar och krävde bättre löner och förhållanden. Det menar Alf Johansson. I USA uppstod taylorismen som ett svar på fackens krav. Taylorismen innebar matematiskt beräknad effektivisering, kontroll och arbetsdelning för att krama största möjliga vinst ur arbetarna. I Sverige fick taylorismen något genomslag först 1913 och slog fram bredare under mellankrigstiden och framåt; Johansson beskriver de ovanifrån bestämda kroppsrörelserna och tidmätningen av arbetsmomenten i nästan foucauldianska ordalag. Till saken hör att fackföreningarna betraktade taylorismen som blott en hårdare form av rationalisering.12 För mitt vidkommande är det givet att taylorismen inte hade fått fäste i Sverige under det sena 1800-tal som källmaterialet behandlar. Men som ett led i företagsledningarnas strävan efter kapitalackumulation går den inte att förbise.
En annan typ av försök till kontroll av både arbetsprocessen och fackföreningarna var pat-riarkalismen. Edgren och Olsson tar upp historiker som Bo Stråth och Thommy Svensson. De kapitalistiska företagsledningarna skapade enligt dem små interna samhällen för att knyta arbetarna till sig – eller styrde helt sonika de samhällen de var belägna i genom att agera till exempel bostadsförmedlare, sjukvårdare och politiker.13 Patriarkerna sökte med andra ord ska-pa en hegemonisk maktordning genom att skänka välfärd till arbetarna. Syftet var att tämja deras kampvilja och få fackföreningarna att försvinna.
Motståndet från arbetarna och fackföreningarna var samtidigt centralt för många av dem som använde Braverman som hypotes i sina undersökningar. Samhällsvetenskapernas termi-nologi, med tonvikt på social struktur och klass, blev härvid användbar. Sambandet mellan ut-formningen av produktionsprocessen och formeringen av klasser studerades ofta.14 Mot slutet av min undersökningsperiod utvidgades den arbetarhistoriska debatten till att innefatta ele-ment utanför själva arbetsprocessen, såsom maktresurser, arbetsmarknad och arbetarkultur. Åmark tillhör denna fåra då han inte är historiograf.15 Genusordning blev också ett vidare an-vänt begrepp i testandet av Bravermans påståenden. Ulla Wikander ville synliggöra de kvinn-liga arbetarna. Att männen såg ner på kvinnligt arbete utanför hemmet ledde, hävdar hon, till en osynkad arbetarklass som inte förmådde stå upp mot kapitalismen. Arbetsdelningen mellan
under det industriella genombrottet, s. 199-200.
11 Se t.ex. Johansson Alf (1988), Arbetets delning: Stocka sågverk under omvandling 1856–1900, s. 16-20; Johansson, Alf (1990), Arbetarrörelsen och taylorismen: Olofström 1895–1925: en studie av
verkstadsindustrin och arbetets organisering, s. 23-26; och Edgren & Olsson (1991), s. 12-16.
12 Johansson (1990), s. 23-25; s. 67-102. 13 Edgren & Olsson (1991), s. 19-20.
14 Ekdahl (1983), s. 49-54; men även Olsson, Lars (1980), Då barn var lönsamma: om arbetsdelning,
barnarbete och teknologiska förändringar i några svenska industrier under 1800- och början av 1900-talet,
s. 9-11.
15 Se Åmark, Klas (1989), Maktkamp i byggbransch: avtalsrörelser och konflikter i byggbranschen 1914–1920, s. 12-14; se även Åmark, Klas (1986), Facklig makt och fackligt medlemskap: de svenska fackförbundens
könen motverkade alltså klassintresset.16
Teoretisk utgångspunkt
Historisk förändring: systemmodellen
I det följande förstås förändring utifrån systemmodellen som sociologen Piotr Sztompka fram-lägger i The Sociology of Social Change från 1993.17 Varje system har tre nivåer vilka ömse-sidigt inverkar på varandra: makronivån (den storskaliga struktur som innefattar hela, eller delar av, mänskligheten), mesonivån (exempelvis stater eller regioner) och mikronivån (sam-hällen, fabriker, familjer och så vidare).
Sztompka anger sex komponenter i systemet där förändring är möjlig. Förändring kan fritt översatt ske i sammansättningen, vilket inkluderar migrationer, rekrytering och upplösning; i
strukturen, vilket inkluderar ojämlikheter, utkristallisering av makthavare etcetera; eller i funktionerna, vilket inkluderar specialisering, differentiering, krympande ekonomisk roll för
specifika grupper eller indoktrinering från överhuvuden. Förändringar kan också ske vid
gränserna när grupper sätts ihop, in- och exkluderingskriterierna veknar eller grupper övertas
av andra grupper; i relationerna mellan subsystemen; eller i den kringliggande miljön, det vill säga omgivningen. Som synes är det framför allt inuti själva systemet som förändring sker.
Enligt Sztompka är det härvidlag viktigt att notera skillnaden mellan förändringar inom och
av system. Det förra innebär på sin höjd endast adaptiva modifikationer av systemet, så
kal-lade transmutationer. Det senare är mer långtgående, rör själva de bärande balkarna och leder i förlängningen till social revolution – ett systemskifte. Tänk på det som kvantitativa respek-tive kvalitativa skillnader. Den kvantitativa skillnaden innebär antingen enkel reproduktion som blott bibehåller jämvikten i systemet på någon av nivåerna, eller extensiv reproduktion som innebär en reell ökning av folkmängd, produktion, kapitalackumulation, välstånd eller liknande och som till sist kan få systemet att svaja i sina grundvalar. Motsatsen till extensiv reproduktion är kontrakterad reproduktion. Den kvalitativa förändringen innebär i stället en regelrätt transformation, en strukturomvandling som påverkar hela tillvaron för människorna.
Avslutningsvis är ett sista begreppspar nödvändigt i systemmodellen. Det förekommer både endogena och exogena orsaker och drivkrafter till förändringarna. Den endogena or-saken är helt enkelt en inneboende potential i systemets komponenter – låt säga de inre mot-sägelser som skapar klasskampen hos Marx. Den exogena orsaken är tvärtom en reaktion på något yttre: responsen på en utmaning bortom systemet. Vad som är exogent beror samtidigt på analysnivån, poängterar Sztompka. Processer på de högre nivåerna inverkar inte sällan på mikronivån och förstås då som en utomstående kraft.
Sztompkas modell av historiematerialistisk förändring
Systemmodellen är användbar i alla typer av förändringsstudier, inte minst när de utgår från forskare med marxistisk världssyn. Sztompka ger den en särskild form utifrån historiemateria-lismen.18
Karl Marx hade en intrikat syn på historiens lopp. Sztompka ger systemens tre nivåer spe-cifika namn efter hans historiematerialism: makronivån motsvaras av den världshistoriska
16 Wikander, Ulla (1988), Kvinnors och mäns arbeten: Gustavsberg 1880–1980: genusarbetsdelning och
arbetets degradering vid en porslinsfabrik, s. 17-25.
17 Det följande är alltså en sammanfattning av Sztompka (1993), s. 4-22. 18 Återigen en sammanfattning av Sztompka (1993), den här gången s. 155-177.
nivån med de socio-ekonomiska formationerna som kännemärke; mesonivån motsvaras av den socio-strukturella nivån där klasskampen utspelar sig; och mikronivån motsvaras av ak-törsnivån som återfinns på markplan där all förändring börjar. De högre nivåerna framlever på ett abstrakt plan, generaliserade, medan den lägsta nivån alltid kan undersökas empiriskt. Den lägsta nivån ger således kött på benen åt de andra två. Marx breda bild av historien utgörs av de tre nivåernas samspel – varje systems rörelse av det slaget är en så kallad praxis – i spiral-iska cykler efter hegeliansk modell. Mot bättre tillstånd strävar historien, men det sker i en krokig bana fylld med hinder, bakslag och tillfälliga tillbakagångar.
Ekonomiska intressen står i centrum i Marx historieskrivning. Medelst aktiviteten, eller ar-betet, skapar människan sig själv. Både "naturen" och relationen till andra individer bearbetas genom denna aktivitet. Den hos Marx så fundamentala alienationen uppstår först när arbetaren tappar kontrollen över sin produktion. Energin tryter och det mänskliga i människan upphör. (Jämför med Bravermans degraderingshypotes.) Men, noterar Sztompka, viljan till aktivitet är av så segt virke att den till slut överbryggar allt motstånd. Till exempel skyggar inte individer-na som alienerats för att slå sig samman och delta i klasskampen mot dem som äger produk-tionsmedel i form av jord, kapital, redskap och maskiner. Denna medvetna klass är klassen-för-sig och härbärgerar på den socio-strukturella nivån.
Motsättningen mellan arbete och kapital finns i tre former: som klassmotsättning – att äga eller inte äga produktionsmedel; klassantagonism – ett agg, en affekt; och klasskamp – en öp-pen strid som någon gång måste nå sin kulmen och resultera i en transformation av systemet. På den världshistoriska nivån genomgår samhället fem stadier, eller system: det primitiva samhället, slavsamhället, feodalismen, kapitalismen och kommunismen. Alla är steg i utveck-lingen av de tekniker – arbetsdelning, nya redskap, nya maskiner och så vidare – som används i produktionen. Orsakerna till förändringarna är alltid endogena, som när samhället tar sig an "naturen", eller när den teknologiska utvecklingsnivån inte överensstämmer med arbetets organisering, eller när den så kallade ideologiska överbyggnaden inte längre har kontakt med den ekonomiska basen och tvingas ändra lagar och styrsätt.
Sålunda talade Sztompka. Individers och gruppers ekonomiska intressen driver alltså värl-den framåt. Arbetet och klasskampen är distinkta grundelement i värl-denna läsning av Marx och dennes efterföljare. Men det innebär inte att alla marxistiska historiker betonar just detta i historiematerialismen. De svenska forskarna i föreliggande undersökning utgår, som framgår senare, från olika aspekter av begreppsapparaten och lägger mer eller mindre krut på kamp-momentet. Vidare bör uppmärksammas att nyckelbegreppen reproduktion – kvantitativ för-ändring inom ett system – och transformation – när en tröskel övertrampas och strukturerna byter skepnad i grunden – är viktiga för att särskilja arbetsprocessens förvandlingar från över-gången från feodalism till kapitalism. Då de tre nivåerna i ett system är intimt förknippade med varandra och gränsen mellan reproduktion och transformation ibland är tveksam, bör dock åtskiljandet inte ses som absolut utan som ett analytiskt hjälpmedel. Samma gäller de övriga begreppen.
Syfte och frågeställningar
Det övergripande syftet med uppsatsen är att undersöka hur svenska historiematerialistiska forskare beskrev förändring under 1970- och 1980-talen, då historieämnet orienterade sig mot samhällsvetenskaperna och utvecklade sina teoretiska modeller. Två områden debatterades flitigt inom akademin under denna period: övergången från feodalism till kapitalism och kam-pen om arbetet (eller arbetsprocessens omvandling) under industrialiseringen. Marx och
Bra-verman var bland de ledande författare som åberopades. Det är extra angeläget att undersöka förklaringar av förändring i en tid då historieämnet omdanades, särskilt som kutymen med teori i avhandlingarna ibland ledde till att ett teoriavsnitt förvisso skrevs, men sedan inte im-plementerades i den följande undersökningen.19
Att veta vilka grunder ens historiska slutledningar vilar på är viktigt. Men det saknas stu-dier av förklaringar av historisk förändring. Detta är ett försök att fylla i denna lucka något. Centralt för min del är på vilken nivå i det feodala eller kapitalistiska systemet förändringar sker enligt de historiker jag undersöker. I Sztompkas systemmodell finns en världshistorisk nivå, en socio-strukturell nivå och en aktörsnivå, vilka motsvarar makro-, meso- och mikro-nivåerna. Övergången från feodalism till kapitalism sker på den världshistoriska nivån, men förlopp på den socio-strukturella nivån och aktörsnivån är det enda som är undersökningsbart. Forskningen om arbetsprocessen på fabrikerna, som är empiriska fallstudier, håller sig främst till aktörsnivån, och eventuellt också den socio-strukturella nivån. Med utgångspunkt i Sztompkas systemmodell, där förändringar i samhällsstrukturens komponenter har huvud-rollen, ställer jag följande tre frågor till mitt material:
1) Vilka är drivkrafterna bakom förändringarna? Bifrågorna lyder: Är orsakerna, vilka de nu vara månde, endogena eller exogena? I vilken mån spelar klass-kampen, överbyggnaden och produktionsförhållandena roll? Förekommer andra drivkrafter än dem som utmärker historiematerialismen?
2) Var sker förändringarna? Sztompka utgår som jag nämnde ovan från sex typer av förändring i ett system: förändring i sammansättningen (migrationer, rekryte-ring, upplösning), strukturen (ojämlikheter, utkristallisering av makthavare, sam-arbeten etcetera) eller funktionerna (specialisering, differentiering, krympande ekonomisk roll för en grupp eller indoktrinering från överhuvuden; hit hör bland annat skiktningen av bondeklassen och arbetsdelningen inom industrin); vid grän-serna (grupper sätts ihop, in- och exkluderingskriterierna blir mindre stränga eller grupper övertas av andra), i relationerna mellan subsystemen (exempelvis de olika avdelningarna i en fabrik) eller, slutligen, i omgivningen (något exogent såsom klimatet eller, vilket vi ska erfara, säsongerna och konjunkturerna hos Johansson). Samtliga positioner, utom omgivningen, återfinns inom systemet.
3) Vad blir resultatet av förändringarna? Här går det förutom ett direkt system-skifte – en transformation – att tänka sig som följd av förändringarna enkel, ex-tensiv eller kontrakterad reproduktion. I detalj kan resultaten vara bättre kontroll över arbetsprocessen från antingen kapitalisters eller arbetares håll. Degradering av arbetet utifrån Bravermans hypotes är ytterligare en möjlighet.
II. MATERIAL OCH METOD
Sex historiematerialistiska alster
Urvalet till idéanalysen har följt Håkan Gunneriussons historiografiska devis att endast stu-dera historiker som haft ledande roller inom disciplinen, och således lämna mindre betydande författare därhän.20 I den historiematerialistiska faunan finns det många namnkunniga aktörer, varför jag i görligaste mån har plockat fram sådana som dels utan tvivel representerar över-gångs- respektive Braverman-debatten, men dels också tar avstamp i den marxistiska teorin. Det innebär tyvärr att studier av kvinnliga arbetare inte platsar inom ramen för undersökning-en. Det betyder också att övriga historiker i slutet av 1980-talet, som finner historiemateria-lismen otillräcklig och brukar den som delteori tillsammans med begrepp som patriarkalism, maktordning, marknad etcetera, får nöja sig med en liten – om än viktig – roll i uppsatsen. Vidare tar jag i beaktande att tonvikten hos författarna ligger på förändring över tid och inte skärskådningen av ett system vid en enda given tidpunkt.
I min småskaliga undersökning återfinns Christer Winberg, Maths Isacson och Anders Flo-rén; Lars Ekdahl, Lars Olsson och Alf Johansson. (Där de inte är renodlat historiemateria-listiska – det händer då och då, särskilt hos Johansson – anger jag det helt enkelt i texten.) Deras verk tillkom under tidsspannet 1975–1988 och ringar in tiden från samhällsteoriernas inträde i historievetenskapen till den ökade differentieringen av teoretiska styrmedel fram mot 1990-talet tillräckligt väl för studiens ändamål. Därtill är de relativt homogena i sina under-sökningsområden och periodiseringar, med undantagen Florén som till skillnad från Winberg och Isacson inte handskas med den agrara revolutionen när han gör sitt inlägg i övergångs-debatten, men däremot tar upp disciplineringen av producenterna; och Johansson, som genom sin sågning av Braverman samt sin inblandning av marknader och säsonger i förklaringarna av arbetsprocessens omvandling är ett påtagligt exempel på hur marxismen inte alltid sattes på piedestal, särskilt inte i slutet av 1980-talet.
Feodalism blir kapitalism: Winberg, Isacson, Florén
Det äldsta verket i analysen är Christer Winbergs (1942–2008) avhandling från 1975,
Folk-ökning och proletarisering: kring den sociala strukturomvandlingen på Sveriges landsbygd under den agrara revolutionen. Winberg var under sin karriär främst verksam vid Göteborgs
universitet. Avhandlingen, en fallstudie av tre socknar i Västergötland, kretsar runt det han benämner den agrara revolutionen, vilken startade i mitten av 1700-talet då spannmålspriserna steg. Eftersom de sociala strukturernas förändringar är det primära målet med undersökningen intresserar han sig inte för de egentliga orsakerna till revolutionen, utan stannar vid att konsta-tera att den tog riktig fart något decennium in på 1800-talet med folkökningsboomen och stan-nade vid nya produktionsförhållanden. Den agrara revolutionen ledde alltså fram till det industriella genombrottet. Nyodlingar med hjälp av färska tekniska lösningar stegrade produk-tionen. Spannmålen började exporteras. Vitalt för Winberg i samband med dessa omdaningar i det agrara är familjers och hushålls inom olika klasser formation, storlek, reproduktion, eko-nomiska roll samt förhållandet till produktionsmedlen. Med tiden uppdök ett proletariat som inte ägde någon jord utan lönearbetade, något som betydde att den sociala skiktningen blivit stor. Den springande frågan hos Winberg är hur familjesituationen förändrades under den
ag-20 Se Gunneriusson, Håkan (ag-2002), Det historiska fältet: svensk historievetenskap från 19ag-20-tal till 1957, s. 9-10.
rara revolutionen så att en arbetarklass uppstod.21
Ett tidsspann som sträcker sig lite längre tillbaka än den agrara revolutionens första tre-vande år behandlar Maths Isacson (1948–) i sin 1979 utgivna avhandling Ekonomisk tillväxt
och social differentiering 1680–1860: bondeklassen i By socken, Kopparbergs län. Temat kan
sägas vara detsamma som hos Winberg (som Isacson dessutom anger som sin föregångare): den sociala strukturens förvandling, men med tyngdpunkt på differentieringen av bönderna. Den ökade åkerarealen och produktionen av spannmål förändrade bondgårdarnas sammansätt-ning, varvid ett proletariat uppkom vid sidan av ett borgerskap under 1800-talet. Den homo-genisering av bönderna som skett alltsedan 1700-talets gryning gjorde alltså helt om i och med den agrara revolutionen. Isacson baserar sina svar på fem djupdykningar i kolskatten i By socken vid olika tillfällen i sin undersökningsperiod. Genom dem ser han hur rika landbönder-na, bergsmännen och jordbrukarna var och skapar en uppdelning av bondeklassen i storbön-der, mellanbönder och småbönder. Han studerar således inte de obesuttna, såsom Winberg, utan fokuserar enbart på bemedlade bönder.22 I dag är Isacson professor i ekonomihistoria vid Uppsala universitet och har förutom om övergången från feodalism till kapitalism skrivit om industrialiseringen och arbetsprocessen.
Den tredje och sista författaren som tar upp systemskiftet till kapitalismen är Anders Florén (1959–2001), tidigare professor vid Uppsala universitet. Hans avhandling heter
Discip-linering och konflikt: den sociala organiseringen av arbetet: Jäders bruk 1640–1750 och kom
ut 1987. Den agrara revolutionen når hans undersökningsperiod inte fram till; i stället är fokus på stormaktstiden, eller den tidigmoderna epoken. På 1600-talet behövdes mycket krigsmate-rial, så storskalig produktion av vapen var en vanlig syn. Floréns studiefält är organiseringen av arbetet och disciplineringen av smederna vid Jäders bruk. Motstånd och konflikter (mellan producenter och icke-producenter) avverkas i rikliga kapitel. Temat makten över arbetet, som kännetecknar historikerna som beskriver arbetsprocessen, kan alltså förutom inom industri-arbetarforskningen skönjas även hos en "övergångsdebattör" som Florén. Normbildning och patriarkalism är begrepp som Florén nyttjar i sin annars tämligen renodlat marxistiska under-sökning.23 Genom att tala om kapitalism redan före den agrara revolutionen, jämte att tänka i termer av arbetsprocess och maktkamp, särskiljer sig Florén från både Winberg och Isacson och bäddar för en intressant analys.
Arbetsprocessens förvandlingar: Olsson, Ekdahl, Johansson
Först ut av forskarna på makten över arbetsprocessen är Lars Olsson (1945–) som inte skriver om vuxna manliga arbetare utan om barnarbetet under industrikapitalismens framväxt. Hans avhandling vid Lunds universitet, Då barn var lönsamma: om arbetsdelning, barnarbete och
teknologiska förändringar i några svenska industrier under 1800- och början av 1900-talet,
gavs ut för första gången 1980. Själv är han i dag professor vid Linnéuniversitetet. Tobaks-, tändsticks- och glastillverkningen står i centrum för avhandlingen. Intrycken från Marx och Braverman är djupa. Barn som arbetare användes i början av industrialiseringen (och särskilt hårt vid övergången från manufaktur- till maskinsystem cirka 1860–1910) för att de var billi-ga, lätta att exploatera. En avgörande anledning till den efterföljande "barnarbetslösheten" var inte etiska skrupler och förbud utan att de teknologiska nymodigheterna blev för
svårhanter-21 Winberg, Christer (1975), Folkökning och proletarisering: kring den sociala strukturomvandlingen på
Sveriges landsbygd under den agrara revolutionen, passim.
22 Isacson, Maths (1979), Ekonomisk tillväxt och social differentiering 1680–1860: bondeklassen i By socken,
Kopparbergs län, passim.
23 Florén, Anders (1987), Disciplinering och konflikt: den sociala organiseringen av arbetet: Jäders bruk
liga för barnen; de upphörde att vara effektiva och lönsamma. I stället omfördelades annan okvalificerad arbetskraft. Här stiger Bravermans degraderingshypotes in i bilden.24 Olssons
Då barn var lönsamma är ett självklart val till förändringsstudien.
Olssons namne Lars Ekdahl (1949–) berättar om tryckeriteknik i sin avhandling från Stockholms universitet 1983: Arbete mot kapital: typografer och ny teknik – studier av
Stock-holms tryckeriindustri under det industriella genombrottet. Vid Södertörns högskola har
Ekdahl sedermera blivit professor. Avhandlingen, som han kallar en mikrostudie, lägger myc-ket krut på drivkrafterna bakom arbetsprocessens förvandling inom tryckeriindustrin. Ekdahl kritiserar nämnda Olsson för att fastna vid konsekvenser och lägga för lite vikt vid drivkrafter. Det var inte bara mekaniseringen – teknologin – som hade betydelse för värderingen och struktureringen av arbetarna utan även konflikterna, klasskampen (som väl framgår av titeln) från 1850-talet och framåt. 1870 började storskaliga företag dyka upp, vilket innebar ett intåg av outbildad arbetskraft. Efter 1909 års misslyckade storstrejk gav rationaliseringar och de-graderingar tryckerierna ett nytt ansikte. Kapitalet tog en stor delseger.25
Sist ut och det svarta fåret i uppsatsen är Alf Johansson (1940–), professor i ekonomi-historia. Dels är hans Arbetets delning: Stocka sågverk under omvandling 1856–1900 från 1988 ingen avhandling som de fem andra alstren, dels står inte marxismen på en piedestal utan trängs ut av mer "liberala" tolkningar. Verket ingår i Uppsalaserien "Det svenska arbetets historia" och är en detaljerad empirisk undersökning av Stocka sågverks arbetskraft och an-passning till utländska marknader. Tanken är att kritisera Bravermans hypotes om degrade-ringen av arbetet. Det är nämligen så, berättar Johansson, att alla branscher inte såg likadana ut, att exempelvis sågverken ackumulerade kapital på sitt eget sätt. Konkurrensen om jobben ökade under den expansiva men svängiga perioden 1870–1890, då också fackföreningar som verkade för bättre löner dök upp på kartan. Samtidigt styrde yttre omständigheter rekryte-ringen av arbetare: omständigheter som vädret, köpkraften, tillgången på material och till och med arbetarnas egna försörjningsintressen (bofasta och tillfälliga arbetare hade skilda krav). Arbetsdelningen, som aldrig blev vidare omfattande på sågverket, upptar som titeln lovar stor plats i studien.26 Stocka-studiens begreppsapparat innehåller alternativa förklaringsmodeller och avviker något från historiematerialismen, men har ändå Bravermans hypotes som en grundläggande aspekt. Johansson tillhör inte de tidiga benhårda marxisterna utan fungerar som en kontrast till de övriga författarna.
Så återstår endast en lämplig metod för att angripa författarnas idéer om förändring med stöd i Sztompkas systemmodell. Måhända har jag redan föregått min analys i vissa detaljer – det är svårt att utelämna specifika begrepp, drivkrafter och följder av förvandlingarna i de feo-dala och kapitalistiska samhällena i resuméerna av de sex alstren – men det vore bara bra. Det visar att ett tänkande kring förändring, implicit eller explicit, är så invävt i varje historisk studie att det inte går att separera från något annat.
Metod
Redan tidigare har jag benämnt undersökningen idéanalys. De sex verken har begreppsappa-rater – såväl historiematerialistiska som från ej historiematerialistiska tänkare härrinnande – vilka från början måste fastslås. Frågeställningarna ger på ett sätt redan metoden vid handen. Jag sållar ut drivkrafter till förändring; var förändringarna sker i systemet; och slutligen vilket
24 Olsson (1980), passim. 25 Ekdahl, Lars (1983), passim. 26 Johansson, Alf (1988), passim.
resultat förändringarna ger upphov till. Meningen är att blottlägga såväl uttryckliga som un-derförstådda mönster i framställningarna.
Då Sztompkas systemmodell implementeras i analysen läggs till vilka nivåer historikerna undersöker – mikro-, meso- eller makronivån (Marx ord på nivåerna används vanligen också för tydlighetens skull) – och om det i huvudsak handlar om förändring av eller inom systemet: om en transformation av den socio-ekonomiska formationen har skett eller om denna bara
re-produceras extensivt. Om drivkrafterna till förändringarna är endogena eller exogena,
stam-mar inifrån eller utanför systemet, fastslås samtidigt. Förändringarna bedöms avslutningsvis efter om de inträffar i sammansättningen, strukturen, funktionerna eller gränserna av system-et på angiven analysnivå, men också om de sker i relationerna mellan subsystemen eller i
om-givningen utanför systemet.
Genomsökningen av källmaterialet är av förklarliga skäl utsorterande. I inlednings-, syftes- och metodkapitlen anger författarna sina föregångare och utgångspunkter. Sina slutsatser – och därmed följderna av förändringarna som de beskrivit – framlägger de vanligen i avslut-ningskapitlet där de diskuterar resultaten. Har de sammanfattningar efter varje kapitel i själva undersökningen utnyttjar jag i huvudsak dem för att utröna vilka förändringar som inträffat och var de inträffat; annars exkaverar jag brödtextens detaljer. Trots att Winberg, Isacson, Florén, Olsson, Ekdahl och Johansson inte har samma uppläggningar av sina alster får jag på detta vis ett konsekvent tillvägagångssätt.
III. SAMHÄLLSKLIMATET UNDER 68-RÖRELSEN
Detta avsnitt är ämnat att placera in den historiematerialistiska forskningen i sin kontext. Om mitt källmaterial hör till mikronivån är det främst på meso- och makronivån det följande utspelar sig, för att flörta med mitt eget teoretiska ramverk.
Universitetens förnyelse och socialhistorien står att finna i 68-rörelsens politiska radika-lisering från 1960- till slutet av 1970-talet. En omfattande vänstervåg sköljde genom landet. Det var en flodvåg med internationellt utlopp. Kalla kriget; uppmärksammandet av apartheid; sovjetiska reformer; stridigheter i tredje världen i samband med folkökning och avkoloni-sering; den internationella fredsrörelsen som Vietnamkriget gav upphov till; miljöaktivismen; och kvinnorörelsen var några av de händelser som framför allt statligt finansierade medier spred kunskap om i Sverige. Det var ungdomen som tog till sig detta. De demografiska för-ändringarna under tillväxten efter andra världskriget, med urbanisering och födelseboom, led-de så småningom till att universiteten fick en riklig mängd nya stuled-denter, som revolteraled-de mot äldre generationer när de ekonomiska kriserna invaderade 1960- och 1970-talen.27
Förebilder blev förutom Marx själv Gramsci och hans hegemonibegrepp, Marcuses idé att även studenter kan göra uppror och författare som Sartre och Fanon. Konkret tog det sig ut-tryck i en ny vänster. Många tog avstånd från den sovjetiska kommunismen. Samtidigt levde en livaktig falang revolutionära maoister och stalinister kvar, vilken syntes och hördes myc-ket; "bokstavsvänsterns" förbund med sina svårmemorerade förkortningar hade en stark röst på 1970-talet.28 Detta kan urskiljas i min studie hos historikerna som betonar klasskampen som en pådrivande faktor.
Staten var starkt inblandad i 68-rörelsen men satte inte själv punkt för den. De regerande
27 Se Östberg, Kjell (2002), 1968 – när allting var i rörelse: sextiotalsradikaliseringen och de sociala
rörelserna, s. 22-28; s. 163-167.
Socialdemokraterna tog intryck från den växande vänstern och genomförde i rask takt en serie reformer av bland annat sjukförsäkringen, bostadsbidraget och pensionsåldern tillsammans med införandet av fri abort och en öppnare utrikespolitik. När folkrörelser, fackföreningar och förbund vid sidan av detta gavs ekonomiskt stöd och ungdomsgårdar byggdes, för att den upp-växande generationen inte skulle bli dekadent, upprättades indirekt forum där de radikala idéerna kunde slå rot hårdare. Proggen föddes på ungdomsgårdarna. Under 1970-talets lopp tämjdes emellertid de ursprungliga revoltörerna då de inte sällan blev reformister och började föra medelklassliv. Staten lyckades sålunda i någon mån med sina strävanden, även om 68-rörelsen inte var slut utan snarare fick en mer heterogen sammansättning. Oppositionen från höger tog sig uttryck på ett lite annorlunda sätt. Genom en propagandamaskin med närings-livet och förlaget Timbro i spetsen sökte man, om jag vågar uttrycka det så, föra fram de härskande klassernas intressen. I förbifarten nämnt liknade dock högerregeringen vänster-regeringen när makten övertogs 1976. Denna likhet till trots stod det som järtecken i skyarna att 68-rörelsen någon gång skulle tappa fart. Statens roll i utvecklingen var liten. I stället var det Vietnamkrigets slut, upptäckten att Kina var en förtryckarstat och diktaturernas införande i Sydamerika som tog död på den militanta lusten hos revoltörerna. Nyliberalismen och den stabiliserade ekonomin gav nya, mindre arga visioner till den generation som växte upp i slu-tet av 1970-talet.29
Marxismen var inte längre banerbärare men framhärdade som ett eko och i nya former. Internationellt gav på 1970- och 1980-talen de stora samhällsberättelserna vika för mikrohis-torier där de underkuvade stod i centrum.30 Historia underifrån förblev viktig också i Sverige, som lät sig inspireras av strömningarna utifrån. På 1980-talet led universiteten vissa kval. Stu-denterna och resurserna sjönk igen. De breda projekten minskade i antal medan en intresse-förskjutning skedde mot kvinnohistoria och antropologi. Så småningom började de kulturella symbolerna och studier av språket som betydelsebärare ta överhanden bland forskarna.31 Mot slutet av 1980-talet möter vi alltså – detta nämnde jag redan inledningsvis – en historie-materialism som trängs med alternativa förklaringsmodeller. I fortsättningen kommer det inte att framträda helt tydligt, då undersökningen är av litet format och de ingående verken inte nödvändigtvis följer utvecklingen. Analysen är snarare som ett nedslag i den historiemateria-listiska forskning, vilken i mycket präglade historieämnet från sent 1960-tal till sent 1980-tal.
IV. UNDERSÖKNING
De tre frågorna som ska få svar rör drivkrafterna bakom förändringarna i systemet, var för-ändringarna äger rum samt vilket resultat de ger – det handlar antingen om reproduktion eller ett systemskifte till en ny socio-ekonomisk formation. Svaren radas upp schematiskt efter utgivningsår och baserat på om verket tar upp övergången från feodalism till kapitalism eller kampen om arbetet under det industriella genombrottet. Fingervisningar ges också till vilka nivåer förklaringarna ligger på; de förekommer på både mikro-, meso- och makronivå (med historiematerialistiska ord: aktörsnivå, socio-strukturell nivå och världshistorisk nivå). Av utrymmesskäl i denna lilla uppsats utelämnas mindre fundamentala förändringar därhän i ana-lysen. Meningen är att fånga in de breda linjerna. Några brasklappar också. Ibland är det svårt att sortera ut drivkrafterna till förändringarna. Exempelvis talar Winberg enbart om faktorer
29 Östberg (2002), s. 153-179. 30 Iggers (2005), s. 101-103.
med större eller mindre betydelse. På det viset är sökandet efter drivkrafter hos författarna inte alltid det optimala tillvägagångssättet. Dessutom samverkar drivkrafter till, platser för och följder av förändringarna på ett nära sätt och överlappar ibland varandra. De är separerade i den mån materialet tillåter. Eftersom det rör sig på ett så övergripande plan är slutligen an-givandet av huruvida en förändring inom eller av systemet har skett, placerat allra först under rubrikerna "Sztompkas systemmodell säger ...". Sålunda besvaras där alltid frågeställning tre – vilket resultatet av förändringarna är – först, följt av frågeställning ett och två.
Winbergs Folkökning och proletarisering (1975)
Drivkrafter till förändringarna
Den fullständiga titeln på Christer Winbergs avhandling är Folkökning och proletarisering:
kring den sociala strukturomvandlingen på Sveriges landsbygd under den agrara revolution-en. Strukturomvandlingen ifråga, på ett övergripande plan folkökningen och proletariseringen
(uppkomsten av en grupp obesuttna som måste lönearbeta för sitt uppehälle), skedde enligt Winberg cirka 1750–1850. Hans perspektiv är socio-ekonomiskt och tar avstamp i familjen som reproduktionsenhet (eller produktivkraft). Hypoteserna gäller familjebildningen och den äktenskapliga reproduktionen; hushållsstorleken och -strukturen; folkökningen, nyodlingen och proletariseringen; den sociala rörligheten; och de regionala skillnaderna mellan slättbygd och skogsområden.32
I stället för drivkrafter talar Winberg om samverkande faktorer. Bland dem finns sådana med större vikt och förklaringsvärde än andra. Förändringar i just familjens sammansättning, funktion och reproduktion i olika sociala grupper (klassbegreppet undviks avsiktligt) ledde på ett plan till folkökningen och proletariseringen.33 Men något måste ha orsakat dessa för-ändringar. Här anger Winberg förskjutningarna i jordägandet som uppstod under den agrara revolutionen: "Vi kan ... nu konstatera, att vårt synsätt – enligt vilket familjernas och hushål-lens storlek och struktur bestäms av deras ställning i produktionsprocessen – förefaller realis-tiskt grundat."34 Det går att stiga längre bak i orsakskedjan; då är familjerna som samlade på sig överskott och i förlängningen skapade en jordbruksmarknad den yttersta drivkraften. När spannmålspriserna höjdes (se nedan) visade det sig att vissa familjer var bättre anpassade till att reproducera sig effektivt. Allt sammanvägt finns det goda skäl att utgå från att förändringar i familjen (eller rättare sagt dess reproduktion) är drivkraften till de strukturella omvandling-arna.
Den agrara revolutionen var naturligtvis ett led i utvecklingen av det kapitalistiska produk-tionssättet, och ledde i förlängningen till det industriella genombrottet. Winberg nämner aldrig detta samband. Han har heller inga explicita historiematerialistiska utgångspunkter; i stället är de inbakade i själva framställningen. Hans hypoteser är inte historiematerialistiska per se, men själva problemkomplexet är det i bemärkelsen att familjens jordägande och roll i produk-tionen är av avgörande betydelse för förändringarna i den socio-ekonomiska strukturen på landsbygden.
Var förändringarna äger rum
Utgångsläget är att förändringarna i Winbergs avhandling är ekonomiska, sociala och
demo-32 Winberg (1975), s. 64-68.
33 Se Winberg (1975), s. 26-31; s. 32-45. 34 Winberg (1975), s. 210.
grafiska. I detta avsnitt utreds i detalj vad som hände under den agrara revolution som pekade framåt mot kapitalistiska produktionsförhållanden.
Jordbruket fick nytt utseende. Nyodling skedde när spannmålspriserna (och som ett resultat också jordpriserna)35 steg under konjunkturerna vid mitten av 1700-talet och framåt. Växel-bruk och andra fräscha metoder anammades. Tekniska innovationer samt förändringar i jord-ägandet, och därmed familjernas sätt att försörja sig på, var viktiga faktorer i processen. Ökad efterfrågan innebar krav på mer arbetskraft, varför inflyttningen till Winbergs studerade sock-nar accelererade efter 1815. Varor och människor flödade på ett aldrig tidigare skådat sätt då inre marknader uppstod.36 Skiften och bysprängningar hörde också till de avgörande händel-serna under jordbrukets förvandling.37 Inflyttningen till socknarna är en delförklaring till folk-ökningen.38 Winberg förklarar också hur folkökningen ägde rum med jordbruket och familje-variablerna i centrum:
Nyodlingarna, de mer arbetskrävande jordbruksmetoderna och skiftena ledde till ökad efterfrågan på arbetskraft. Detta gjorde, att den sjunkande dödligheten inte motverkades av höjd giftermåls-ålder eller ökad användning av födelsekontroll inom äktenskapen.39
Också i frågan om differentieringen av bönderna inriktar sig Winberg på följderna av det nya jordbruket. Marknaderna för jordbruksprodukter som uppstod, då produktionen plötsligt var större än befolkningen och hade skapat ett överskott, ledde till skiktning och proletarisering. Storgodsen upplöstes och frälsebönderna stack fram i statistiken över den sociala rörligheten nedåt.40 Reproduktionen och sammansättningen av hushållen uttryckte sig olika i bemedlade och mindre bemedlade skikt. Till exempel kunde de redan rika bland annat investera i jord-bruket medan andra funderade på om de ens hade råd att skaffa barn.41 Tack vare frälsebön-dernas fall framträdde på kartan en utvidgad grupp obesuttna med allt större hushåll, vilka hade fler arbetsföra medlemmar än tidigare. Även många torpare och soldater härstammade från frälsebönderna.42
Avslutningsvis noterar jag att Winberg kan fastslå precisa detaljer utifrån hypoteserna satta i inledningen. Följande är värda att uppmärksamma. Reproduktionen ökade inom samtliga so-ciala skikt, eller grupper, men mer hos bondeskikten än hos de obesuttna. Bondebarnen stan-nade gärna hemma på gården och arbetade tillsammans med tjänstefolk, ett privilegium de obesuttnas barn saknade även innan den agrara revolutionen. Fullständiga kärnfamiljer med mamma, pappa och eventuella barn var vanligare än ofullständiga familjer och ökade i antal bland de fattigaste obesuttna under den undersökta perioden. Storfamiljer förekom näppeli-gen. Winberg ser att differentieringen varken berodde på ojämvikt mellan folkökning och expansion av jordbruket eller att de obesuttna skaffade fler barn än de besuttna. Snarare var, som jag påpekade innan, den sociala rörligheten nedåt – särskilt bland frälsebönderna – den främsta orsaken. Slutligen odlade de självägande bönderna mest och utförde hemmansklyv-ning mest av alla grupper fram till 1810.43 En del strukturer förblev alltså oförändrade under den studerade perioden, andra bytte skepnad.
35 Med stöd hos Lars Herlitz anger Winberg att de ökade "utlösningspriserna" på jord var en bidragande faktor till differentieringen; se s. 269-270.
36 Se Winberg (1975), s. 32-50; se även s. 156 och s. 268-269. 37 Winberg (1975), s. 86-90. 38 Winberg (1975), s. 115-117. 39 Winberg (1975), s. 269. 40 Winberg (1975), än en gång s. 269. 41 Winberg (1975), s. 211-246. 42 Winberg (1975), s. 208-210. 43 Winberg (1975), s. 263-266.
Resultatet av förändringarna
Folkökningen och differentieringen av bönderna – med uppkomsten av ett jordlöst proleratiat som grand finale – är de konkreta resultaten av den agrara revolutionen. Samtidigt var den ökade efterfrågan på varor på marknader en grundläggande förändring som krävde högre ar-betsinsatser från befolkningen. De obesuttna blev lönearbetare under första halvan av 1800-talet. Frälsebönderna hade då reducerats som grupp och de obesuttna växt fram som en väl synlig numerär kraft, vilken inte kunnat skönjas i det feodala samhället. Inflyttningen till Da-la, Winbergs geografiska studieområde, var stor under perioden.
Det Winberg inte säger högt i texten är att de nya förhållandena till produktionsprocessen – och produktionsmedlen – som uppstod då jorden omfördelades innebar kapitalismens inträde i historien. Den agrara revolutionen satte i gång denna process mot en utstuderad arbetsmark-nad, exploatering och industrialisering som mina tre senare författare skriver om.
Sztompkas systemmodell säger ...
Eftersom övergången från feodalism till kapitalism är (det implicita) temat hos Winberg hand-lar det, utifrån Sztompka, om en transformation av systemet under den agrara revolutionen. Det besvarar genast den tredje frågeställningen. Familjen är en mikroprocess men även en produktivkraft. När marknaderna breder ut sig på makronivå (världshistorisk nivå) inverkar det på familjens roll på mikronivå (aktörsnivå). Samtidigt startar de större skeendena, folkök-ningen och proletariseringen, först med förändringarna av familjen som produktionsenhet.
För att återknyta till min första frågeställning är familjen sedd som produktiv- och drivkraft ett historiematerialistiskt tänk. Fast det socio-ekonomiska perspektivet föder också en annan aspekt. Winberg konstaterar nämligen att hans förklaringar "förvandlar befolkningsutveck-lingen från ett naturfenomen till ett historiskt och socialt fenomen".44 Endast endogena driv-krafter gör sig alltså gällande. Betraktat ur ett mikroperspektiv bryter den ökade efterfrågan på jordbruksprodukter sönder de gamla familjeförhållandena – en utveckling som familjen själv är orsak till genom kapitalackumulation och investeringar. De sociala grupperna har skilda förutsättningar för att anpassa sig till marknaden efter att spannmålspriserna skjutit i höjden.
Återstår att svara på var förändringarna i systemet äger rum. Migrationerna till Dala står för mycket av folkökningen. Detta är en förändring i sammansättningen på mikronivå. Den sociala differentieringen och marknadernas tillväxt är i sin tur en förändring av strukturen. Att de ekonomiska rollerna blir att se olika ut för familjer från olika sociala grupper – en grupp äger produktionsmedlen och köper arbetskraft; en annan är blott och bart självtillräcklig; en tredje är obesutten och säljer sin arbetskraft – skulle Sztompka kalla en förskjutning av famil-jernas funktioner. Uppkomsten av storbönder, proletärer och så vidare är i sig slutligen en ut-stakning av gränser mellan grupper.
Isacsons Ekonomisk tillväxt och social differentiering 1680–1860 (1979)
Drivkrafter till förändringarna
Maths Isacsons avhandling tar avstamp i slutet av 1600-talet. Drivkrafterna till förändringarna i böndernas struktur och jordbrukets utveckling under den agrara revolutionen i början av 1800-talet tar jag ställning till i detta avsnitt. Isacsons utgångspunkt är explicit
rialistisk. En klass tog del av mervärdet på bekostnad av andra genom räntan, ett utomekono-miskt tvång. Den första orsaken till förändringarna var reduktionen 1680 och det följande indelningsverket; då blev räntorna fasta, vilket tillät överskott att ansamlas hos de produktiva klasserna. Överskottet gjorde det möjligt för somliga att investera och innovera vid sidan om arbetet, en process som tog verklig fart runt 1750 då spannmålspriserna sköt i höjden. Bara de bönder med redan gott ekonomiskt och samhälleligt utgångsläge kunde få tag på tillräcklig arbetskraft och förnya sitt jordbruk i sådan mån att de kunde tillägna sig merprodukten. De var också de enda som strategiskt kunde anpassa produktionen till de framväxande markna-derna. Isacson mäter stratifieringen av bönderna – så kallar han skiktningen – dels i jordinne-havet och åkerarealen, dels i kolskatten.45
Vidare indelar han bönderna i landbönder, bergsmän och jordbrukare, vilka hade olika sysslor men var alla i varierande grad involverade i järntillverkningen (kolning, transporter etcetera) som var den traditionellt viktigaste näringen i By. Isacson sätter in dem i tre grupper baserat på deras produktion och förutsättningar: stor-, mellan- och småbönder.46 Eftersom ägandet och produktionen är centralt är perspektivet utan tvivel historiematerialistiskt.
Nyodlingen och den övriga utvecklingen av jordbruket, tillsammans med de olika ekono-miska förutsättningarna för invånarna under den agrara revolutionen, orsakade skiktningen av bönderna. Men inte nog med det: "En avgörande faktor som förklarar den mycket snabba ökningen av den odlade arealen", skriver Isacson, "var att i denna skogsdominerade bygd fanns god tillgång på odlingvärd mark, som med förhållandevis enkla metoder kunde upp-odlas."47 Geografin spelade med andra ord också en avgörande roll för produktionsökningen i By socken. Huruvida den är att anse som blott en faktor som gynnade kapitalackumulation hos de rika är inte skrivet i stjärnorna, men samtidigt är det inte svårt att se den som en viktig bidragande orsak till den agrara utvecklingen.
Var förändringarna äger rum
Jordbrukets expansion under den agrara revolutionen innebar samtidigt förändringar i den sociala strukturen. Från en alltmer homogen bondeklass under 1700-talet rörde sig utveckling-en plötsligt åt motsatt håll årtiondutveckling-ena före sekelskiftet.48 Jordinnehavet separerade bönderna. Om de ägde jord eller inte, om de kunde försörja sig själva och om de köpte eller sålde arbets-kraft var indikatorer på i vilket socialt skikt de hörde hemma.49 Baserat på ägande av produk-tionsmedel och lösöre var storbönderna rikast (de kallas inte storbönder för intet), särskilt bergsmännen. De kunde, om de alls hamnade i den sitsen, betala tillbaka skulderna som upp-kom när de utvecklade sitt jordbruk. Detta till skillnad från de redan initialt fattiga, som gled efter i processen och såg skuldhögen resa sig ytterligare då de även tvangs låna från de väl-bemedlade. Produktionen och de uppodlade arealerna ökade sammantaget ändå mångfaldigt under den studerade perioden, med hjälp av bland annat investeringar i förbättrade redskap och den lättskötta potatisen vars värde bönderna insåg.50 Parallellt blev hushållen allt större. De expansiva familjerna hade flest medlemmar satta i arbete och köpte stundom också arbets-kraft, medan småbönderna var tvungna att, om anakronismen tillåts, extraknäcka för att få ekonomin att gå ihop.51
45 Isacson (1979), s. 10-21. 46 Isacson (1979), s. 31-48; s. 54-59. 47 Isacson (1979), s. 168-169. 48 Isacson (1979), s. 162-165; s. 173-175. 49 Isacson (1979), s. 20-21; s. 132-133. 50 Isacson (1979), s. 132-136; s. 165-167. 51 Isacson (1979), s. 110-111.
Marknaderna växte i och utanför By socken samt i och utanför jordbruket under den agrara revolutionen, berättar Isacson. "Mycket tyder på att hemslöjden för avsalu fick ett uppsving under 1800-talets första hälft", skriver han exempelvis.52 En grupp, företrädesvis stor- och mellanbönder, hade börjat konsumera varor – ett av kapitalismens kännemärken. I sin sam-manfattning naglar Isacson fast de stora dragen i utvecklingen: "Produktionsökningen och specialiseringen breddade marknaden, vilken i sin tur utvidgade differentieringen. Detta ut-tryckte sig i uppdelningen i olika skikt. Gradvis uppstod nya klasser på den svenska lands-bygden [min översättning från engelska]."53 På 1800-talet uppträdde alltså kapitalistiska pro-duktionsförhållanden där somliga ägde produktionsmedlen, köpte arbetskraft och dominerade marknaden; och andra försörjde sig genom att sälja sin arbetskraft.
Resultatet av förändringarna
Under de första decennierna av 1800-talet förändrades samhället i By socken drastiskt till kapitalistiska förhållanden. Producenten hade åtskilts från produktionsmedlen och lönearbeta-ren syntes på gatorna, anger Isacson.54 Sverige stod på randen till det industriella genombrot-tet.
Som jag påpekat växte marknaderna och handeln till sig under den omfattande produk-tions- och arealökningen under revolutionen. De ägande klasserna blev rikare; de med sämre förutsättningar blev ofta fattigare och skuldtyngda. Förutom att bönderna skiktades (observera att Isacson utelämnar de obesuttna i sin konkreta studie) kom jordbruket under den agrara revolutionen att bli den förhärskande näringen före det krisande bergsbruket. Även boskaps-skötseln hade tagit ett steg tillbaka.55 Landskapet var med andra ord förändrat.
Sztompkas systemmodell säger ...
Läst genom Sztompka utgör förändringarna som Isacson beskriver en transformation: över-gången från feodalism till kapitalism med allt vad det innebär. Detta händer på makronivå, eller världshistorisk nivå, och ger svar på min tredje frågeställning. Undersökningen äger emellertid rum på mesonivå, eller socio-strukturell nivå, då det är jordbrukets expansion, skiktningen av bönderna och utstakandet av klasser som utforskas. Några aktörer tycks inte förekomma.
Drivkraften till den agrara revolutionen och utvecklingen av kapitalistiska produktions-förhållanden är endogen: ackumulationen av mervärde som investeras i jordbruket och mark-naderna. De geografiska betingelserna för nyodlingen är i sin tur att betrakta som exogena. Klasskampen som pådrivande faktor för förändringarna tar Isacson inte upp, men han lägger vikt vid överbyggnadens ingripanden i och med omnämnandet av räntereformerna. (Över-byggnaden som lagstiftare – men då det aldrig uttryckligen talas om staten som överbyggnad är tolkningen inte utan reservationer). Det besvarar min första frågeställning.
Kring var förändringarna äger rum i Isacsons avhandling kretsar den andra frågeställning-en. Inom jordbruket, i produktionen, i hushållen och i välmågan hos bönderna förändrades By socken, Uppkomsten av ojämlikheterna är med sztompkaiska termer förändringar av
struktur-en. Skiktningen av bönderna tills de uppbär utpräglade ekonomiska roller som kapitalister och
arbetare är en omvandling av funktionell karaktär. Sammansättningen av stor-, mellan- och småbönder, vilka uppbär olika stora förmögenheter, är förändringar i gränserna mellan
grup-52 Isacson (1979), s. 170. 53 Isacson (1979), s. 177. 54 Isacson (1979), s. 11-21.
per. Det uppodlade landskapet skulle kunna betraktas som en förvandling av omgivningen, men eftersom åkrarna är skapade av människohand är det öppet för tolkning vad i systemet som bytt skepnad och faller tillbaka både till frågan på vilken nivå saker händer och var i orsakskedjan jag startar.
Floréns Disciplinering och konflikt (1987)
Drivkrafter till förändringarna
Under stormaktstiden konsoliderade staten sina resurser och strävade efter att öka kontrollen över produktionen. Storskaliga faktorier upprättades där vapen och andra järnvaror tillverka-des.56 Disciplinering och konflikt: den sociala organiseringen av arbetet: Jäders bruk 1640–
1750 är titeln på Anders Floréns avhandling; drivkrafterna till förändringarna i den sociala
organiseringen på ett sådant faktorie, som Jäders bruk var, utröns i nästa stycke.
Statsapparatens strävan att öka kontrollen över riket och faktorns vilja att utnyttja produ-centerna för högsta möjliga avkastning är de stora drivkrafterna hos Florén. Historiemateria-listen Jürgen Schlumbohms tes att strävan efter vinst hos icke-producenten är själva "motorn" i den historiska utvecklingen, är hans första utgångspunkt. Det visar sig senare att vinst-maximering också var faktorernas (faktorn är "chefen" vid bruket) mål under den undersökta perioden. Ovanför faktorn satt staten och understödde denna process för sina egna bredare syften.57 I striden om produktionen, som följaktligen brakade loss mellan icke-producent och producent, är konsensushistorikern Eva Östergrens tankar om kampkonjunkturer viktiga för Florén. Han anger därmed en tredje drivkraft till förändringarna i den sociala organiseringen: den ekonomiska konjunktur smederna upplevde att de befann sig i. De var mer benägna att or-ganisera sig då de trodde att de vann på det.58
Var förändringarna äger rum
Florén använder Marx kapitalismbegrepp. Den sociala organiseringen av arbetet är stommen i definitionen som historiematerialismens fader fastställde.59 Om statens och faktorernas önskan var att utöka sina vinster måste det ske på något sätt. Svaret är otvetydigt. Just genom att ta makten över produktionen, det vill säga förvandla den sociala organisationen på bruket, kunde faktorerna utvinna så mycket mervärde som möjligt. I kölvattnet av statsapparatens homo-genisering gavs därför juridiskt stöd till icke-producenten att bestämma över produktionen. Det tog sig uttryck i fostran av smederna och deras barn och i ändrade ägarförhållanden – med andra ord ett alltmer utstakat maktförhållande mellan faktor och smed.
För att skapa disciplinerade subjekt måste attityderna förändras, ansåg faktorn. Florén kal-lar det normintegrering. Obligatorisk skola för smedernas barn och obligatoriska bönestunder i kyrkan var ett utomekonomiskt tvång i och med att frånvaro ledde till straff. Därutöver nästlade faktorn in sig i skrået och tog kamp mot mästersmederna på deras egen arena för organisering!60 När han reglerade både skrået och producenternas beteende var exploateringen legitimerad; där fanns "en ideologisk grund för patriarkalismen"61 och ägandet kunde
över-56 Florén (1987), s. 1-4. 57 Se Florén (1987), s. 56 och s. 227-230. 58 Florén (1987), s. 61-65. 59 Florén (1987), s. 4-8. 60 Florén (1987), s. 215-226. 61 Florén (1987), s. 226.
