Om försvarsdebatt och officerare

249

O M

försvarsdebatt och officerare

inte ännu hörts av. Kanske får vi den när öB :s utredningar förelig-ger och hr Frithiofson satt igång med att förvandla regeringens di-rektiv till ett kommittebetänkande.

Glädjande är i sammanhanget att inte försvarsgrenarna ställt upp mot varandra. Några få milda efter-slag av en förlegad argumentation

Thede Palm

har visserligen förekommit. Chefen för marinen har hållit ett tal, där man igenkännande hört att vårt land är havsomflutet. Redan skolgeogra-fien lärde oss dock att vi inte är en ö utan att vi har vissa landgränser, något som blev bekräftat 1940. Det har till och med på sina håll an-tytts att vi har sjögränser som inte medger flottoperationer. Vi läser vidare: "ju starkare sjömakt, desto fullständigare kontroll", dvs. av sjövägarna. Det låter som om fly-get inte varit uppfunnet. Ett nytt motiv är däremot att

armestrids-krafterna är så pass litet rörliga, att de inte kommer att hinna möta en landstigande fiende. Man skulle vilja invända, att detta beror på var de befinner sig i utgångsläget, allt-så på hur långt de har till

inva-sionsområdet. Och man kan tilläg-ga, att ingen tänker sig ett svenskt försvar utan samverkande strids-krafter.

En helt annan typ av polemik re-presenterade en artikel i DN av do-cent Rolf Björnerstedt, som med utgångspunkt i s. k. fredsforskning "tror" en del ting om en ensidig nedrustnings möjligheter och för-delar. Han har på en avgörande punkt bemötts i samma tidning av riksdagsman Manne Ståhl. Denne påpekade, vad som borde vara själv-klart, att krigsrisker inte får be-dömas ur ensidig svensk synpunkt. Också för oss är den globala ut-vecklingen avgörande.

Men hr Björnerstedt vänder sig samtidigt mot långtidsplaneringen inom försvaret, som han avvisade "om den är så ensidig, att den en-dast vittnar om kortsynthet eller hänsyn till militära gruppintres-sen". Var finner man den? Det skulle varit något nytt om den so-cialdemokratiska riksdagsmajorite-ten känt sig särskilt bunden till mi-litära gruppintressen. All långtids-planering har granskats av rege-ringen och godkänts av riksdagen

250

och gått ut på en vettig disposition av skattemedlen till försvaret. Det förefaller vara en säregen inställ-ning då man inte vill godta en så-dan.

Hr Björnerstedts skrivning har kanske en politisk förklaring. An-norlunda måste ett uttalande av chefen för civilförsvaret, general-direktör Sundelin, bedömas. I ett föredrag har han sagt, att om man bestämmer sig för en långsiktig in-riktning av försvarspolitiken före-faller tio år vara fullt tillräckliga för att skapa förutsättningar för en kvalificerad uppföljning och ana-lys av skeendet i omvärlden. (Det-ta ut(Det-talande, här återgivet ut(Det-taget ur sitt sammanhang, skall förvis-so inte kommenteras!) Han fort-sätter: "med all respekt för mina militära kolleger tror jag inte att de är skickade att klara det här ana-lysarbetet. De har en vana att tän-ka i vapensystem ... "

Detta är lika klokt som om hr Sundelin påstått att en civilingen-jör, som bygger en damm, inte är skickad att uttala sig i naturvårds-frågor, eftersom han är van att tän-ka på kraftförsörjning. Att han ock-så skulle kunna förstå något an-nat, faller inte hr Sundelin in. På samma sätt eliminerar han militär-ledningen och försvarsstaben och resten av officerskåren när det

gäl-ler att analysera försvarspolitiska problem. Med vilka vill han ersätta dem? Med byråcheferna i civilför-svarsstyrelsen?

Hr Sundelins framträdande är ett annat exempel på försöken att framställa officerskåren som en grupp som kanske kan sitt yrke, men därutöver inte mycket. Det är sant att den bildar en grupp, näm-ligen av svenska tjänstemän som valt en för samhället nödvändig men inte populär specialitet. Grup-pen karakteriseras, i förbigående sagt, också av en sällsynt tålmo-dighet när den utsätts för illvilliga eller enfaldiga påståenden.

Officerare har både rätt och skyl-dighet att efter personlig förmåga deltaga i debatten, var och en i sin krets. Nya spionagefall i vår när-het, höjda ryska försvarsanslag, oenighet i Geneve är sådant som på sistone kommit till i en bild, som redan förut dominerats av Vietnam-kriget och av NATO :s försvagning. Mot den bakgrunden kan vårt läge klargöras. En och annan MO-an-mälan kommer att bli följden, från personer som förvirrat tror att statstjänstemän inte har rättighet att kritisera regeringsförslag. Det vore behagligt för regeringen om så vore fallet. Det bör vara angeläget för MO att visa hur saken ligger till.