Angående krav på anslutningsavgift för vatten avseende Hörby 43:46
Såsom företrädare för ägarna till rubricerad fastighet vill vi lämna nedanstående utlåtande.
Brevet avslutas med ett krav på omprövning av avgiften.
Det finns vissa grundläggande principer som måste följas vid myndighetsutövning. Det är alltid myndigheten som har bevisbördan. Således är det polisen som skall bevisa att du kört för fort, skattemyndigheten som skall bevisa att du skattefuskat osv. Den utpekade skall inte behöva bevisa motsatsen. Detta kallas oskuldspresumption. Det är således miljönämnden som skall bevisa att enskilt avlopp och enskilt vatten inom verksamhetsområdet utgör risk för miljön eller människors hälsa och att det därför måste bildas ett verksamhetsområde. Ägaren till Hörby 43:46 skall inte behöva bevisa motsatsen.
Principen har även gällt för våra miljö-och hälsoskyddsnämnder ända tills regeln om omvänd bevisbörda infördes i Miljöbalken. Denna regel har dock satts ur spel genom ett domslut i Vänersborgs miljödomstol 2019-06-27. Se mål M220-19
Domstolen skriver bl.a. ”Genom att tillträda den europeiska unionen har Sverige lämnat över en del av sin suveränitet för att skapa en ny gemensam rättsordning. Denna rättsordning ska inte bara komma medlemsstaterna till godo utan också deras medborgare. Fysiska och juridiska personer inom EU kan direkt inför nationell domstol avkräva sin rättighet om personen upplever att dess rättigheter i EU-lagstiftningen inte tillgodoses eller tillämpas av medlemsstaten.
Sveriges lagstiftande församling har, utan att något undantagande anges, bekräftat giltigheten av EUdirektiv som överordnad såväl miljöbalken som förvaltningslagstiftning.
Nationella domstolarna måste bortse från nationella lagar och andra bestämmelser när dessa inte är förenliga med unionsrätten”.
Noteras bör att även underliggande rättsinstanser är skyldiga att följa EU:s regler – dvs. även miljönämnderna. Den enskilde skall kunna få sin rätt redan från början. Hur många orkar – som i det aktuella fallet – driva sin fråga i 9 år för att till sist få rätt? Sedan Miljödomstolen avkunnat sin dom har den klagande startat en process mot staten/kommunen för att få ersättning för nedlagda kostnader 348 000:-. Hur många har den ekonomiska möjligheten att driva sin fråga?
Kommunerna måste göra rätt från början om vi skall få likhet inför lagen.
Domstolen skriver inledningsvis också att miljönämnden inte har prövat ärendet utifrån lagen om egendomsskydd enligt Sveriges grundlag RF 2:15. ”Vars och ens egendom är tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom
expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen”.
Vi tolkar den senare delen som att ingen skall hindras att få använda sitt eget vatten och tvingas att köpa vatten från kommunen.
Vi är medvetna om att miljönämnder runt om i landet bryter mot såväl principen om
oskuldspresumption och mot egendomsskyddet. Föreningen VA-i-tiden kämpar för att återinföra dessa grundläggande rättsliga principer hos miljönämnderna.
Även i civilrättsliga mål, så är det den talande parten, som har bevisbördan. Man skall således kunna bevisa att man blivit lurad, kränkt, eller vad det nu gäller. I det aktuella ärendet är det därför viktigt att veta vem som initerat bildandet av verksamhetsområdet. Lagen om allmänna vattentjänster anger två möjligheter. Det kan vara kommunen som tar initiativet genom att hävda
att verksamhetsområde behöver bildas med hänsyn till skyddet för människors hälsa eller miljön.
Men notera att ett sådant område bara skall bildas ”om det behövs”. Och eftersom kommunen initierat, så är det också kommunen som skall bevisa behovet..
Det kan också vara enskilda fastighetsägare, som t.ex. har dålig tillgång på vatten, som kräver att kommunen skall se till så att området förses med denna service och att verksamhetsområde bildas. I detta fall är det således fastighetsägarna som får visa på hur omfattande problemet är, hur många fastigheter är drabbade, är det bara tillfälligt en torrsommar etc. eller är problemet konstant?
I det fall där kommunen ”kört över” de boende och försöker tvinga på dem något som de inte är beredda att betala för, så får man naturligtvis förvänta sig att betalningsviljan blir därefter. Annat blir det om kommunen hjälper till att lösa ett behov.
Detta skapar motsättningar som inte är till gagn för samhället. Utredningen ”Vägar till hållbara vattentjänster (SOU 2018:34) har lyft fram problemet och därför föreslagit en förändrad skrivning av 6§ i lagen om allmänna vattentjänster: ”Vid bedömning av behovet av en vattentjänst enligt första stycket skall särskild hänsyn tas till möjligheten att på ett annat sätt (dvs. annat sätt än verksamhetsområde) uppnå motsvarande skydd för människors hälsa och miljön.”
Med andra ord: Om de enskilda fastigheterna inom det planerade verksamhetsområdet har fungerande enskilda avloppslösningar och tillgång till bra vatten, så finns ingen anledning att bilda verksamhetsområden.
Jag vill också peka på 24§ i lagen om vattentjänster. Där sägs att en fastighetsägare skall betala avgifter för en allmän VA-anläggning om fastigheten ligger inom ett verksamhetsområde, har behov av en vattentjänst och behovet inte bättre kan tillgodoses på annat sätt. Därpå följer tillägget att ”särskild hänsyn skall tas i vilken utsträckning jämförda alternativ tillgodoser intresset av en god hushållning med naturresurser”. Kan det finnas en bättre resurshushållning än att varje fastighetsägare tar upp vatten ur egen brunn?
Även här har utredningen SOU 2018:34 lämnat synpunkter (sid 70): ”Va-nämnden har i flera fall konstaterat att enbart förhållandet att huvudmannen byggt ut den allmänna VA-
anläggningen i ett område inte automatiskt medför att fastigheterna där kan debiteras en avgift.
Avgiftsskyldigheten ska i princip vara motiverad av den enskilda fastighetens behov av de vattentjänster som erbjuds”... ”Än så länge har ingen enskild avloppsanläggning som prövats uppnått de krav som kan ställas utifrån bestämmelserna i 24§.
Dricksvattenanläggningar kan däremot ofta godtas”.
En annan juridisk princip är att ingen skall få vara både åklagare och domare. Miljöinspektörer runt om i Sverige agerar på detta sätt. Dels utreder de om avloppsanläggningar och vattentäkter är undermåliga, underkänner desamma och sedan utfärdar de förelägganden om åtgärder som ofta är förknippade med vite. I den ursprungliga lösningen så var det åtminstone en miljönämnd sammansatt av olika personer som ”fällde domen”. Som vi uppfattat beslutsgången i Höör och Hörby så har hela denna utrednings- och beslutsrätt delegerats till enskild tjänsteman. Detta kan endast betecknas som rättsvidrigt. Den som fått delegeringen kan således känna sig
”maktfullkomlig”.
Det är i och för sig förståeligt att nyvalda medlemmar i en miljönämnd känner sig obekväma med att plötsligt blivit myndighetspersoner, med makt att döma eller fälla, vilket kan kosta enskilda kommuninnevånare flera hundratusen. Det är då enklare att delegera till någon tjänsteman och skylla alla beslut på denne.
Rent demokratiskt är detta också ett oskick. Om kommuninnevånarna känner sig missnöjda med sina politiska företrädare så kan man välja nya vart 4:e år. Men enskilda tjänstemän sitter kvar med stöd av Lagen om anställningsskydd - LAS. Och det tecknade samverkansavtalet flyter på som tidigare med 24 månaders uppsägning....
Kommunerna vill gärna betrakta vattentjänst och avloppstjänst som sammankopplade och bygger upp sitt debiteringssystem därefter. Men vår bedömning av lagen är att de båda behoven skall bedömas var för sig. ”Om … behöver ordnas vattenförsörjning eller avlopp”.
Ägarna till Hörby 43:46 har således under tysta protester accepterat att betala för anslutning till det kommunala avloppsnätet, men där går gränsen. Man anser sig ha bra vatten och tillräckligt med vatten och ur ett hållbarhetsperspektiv dessutom bästa lösningen. Således finns inget behov.
Kommunen får bevisa motsatsen. Dessutom har varje människa rätt att ständigt dricka vad han/hon vill till maten t.ex. öl eller vin utan att någon skall komma med pekpinnar om
hälsorisker. Livsmedelsverkets kvalitetskrav på dricksvatten gäller inte för enskilda vattentäkter.
Många som har kommunalt vatten väljer trots detta att köpa bordsvatten på flaska. Varför vet jag inte – kanske litar man inte på det kommunala vattnet? En fråga har ställts till SGU, som svarar för det nationella brunnsregistret, om hur många människor per år som blir sjuka av sitt egna dricksvatten. Svaret är att det är mycket få – högst en handfull. Man bör då ha i åtanke att det finns förmodligen lika många enskilda brunnar i Sverige, som det finns enskilda avlopp – dvs.
c:a 700.000.
Går man in och Googlar på problemet får man reda på att 78 vattenburna utbrott av
magsjukdomar inträffade mellan 1992 och 2011. Största utbrottet var i Östersund 2010 med 27.000 smittade följt av Skellefteå 2011 med 20.000 smittade. Man kan också finna en artikel ut Sydsvenskan från oktober 2017 att ”VA syd krävs på 5,1 miljoner efter problem med otjänligt vatten i Lund”. Aftonbladet skriver 13 augusti 2020 att invånarna i Svedala, Malmö och Lunds kommuner uppmanas att koka dricksvattnet efter en vattenläcka. Det finns mängder liknande exempel. Kommunalt vatten är ingen säker garanti och när något händer så är det oerhört många som drabbas. Ur ett beredskapsperspektiv är enskilda brunnar mycket bättre – hur enkelt är det inte att genom sabotage mot ett vattenverk göra en hel kommun magsjuk och försvarslös?
Sammanfattningsvis: Vi bestrider således fakturan som skickats till fam. Svensson då makarna anser sig ha bra vatten och således inte har något behov av den erbjudna kommunala tjänsten. Vi kräver därför omprövning av beslutet.
Vi skickar detta brev även till miljönämndernas ordförande i Höör resp. Hörby i förhoppning om att även i framtiden få en dialog om en bättre ärendehantering.
Med vänlig hälsning
Lars-Göran Carlsson, ordf. VA-i-tiden
