Britta Lundgren: Den ofullkomliga vänskapen

Översikter och granskningar

95

första hand till för munkarnas (eller nunnornas) tvagningar, sådana de var föreskrivna i ordensreg-lerna.

Den historiska beskrivningen av 1600-talet är också svag. Säterierna kunde visserligen byggas upp med förlänade gårdar, men var långt oftare adelns egna gamla stam gårdar. Termen säteri bety-der bara att gården var en ståndsmässigt bebyggd sätesgård för en adelsman. Den intensiva herr-gårdsbyggarperioden börjar ca 1630 och tar ab-rupt slut 1680, sedan kommer reduktionen och knappast några nybyggen sker sedan intill stor-maktstidens slut. Det fanns på I 670-taletinte något seminarium i Strängnäs där Johannes Palmberg kunde vara lektor, men väl ett gymnasium.

William Chambers, en av de internationellt mest betydande trädgårdsarkitekterna och Fredrik Mag-nus Pipers lärare, skildras, men Flinck kunde kan-ske berättat att han faktiskt var född och uppvuxen i Göteborg - kanske är detta vårt lands mest bety-delsefulla bidrag till den internationella trädgårds-konstens historia. En annan infödd arkitekt som bland annat sysslade med trädgårdar var Mattias Spieler, son till en stockholmsk sillpackarålder-man. Något ord ytterligare kunde ha offrats på Svenska trädgårdsföreningens elevskola och dess olika lokalisering, bl.a. till Rosen,dal på Djurgården under I800-talets senare del. Atskilliga blivande herrgårdsträdgårdsmästare i Mälardalen torde här ha fått sina teoretiska och praktiska erfarenheter. Någon gång, men inte ofta, skulle man önska ytterligare referenser avseende andra delar av lan-det, Lex. på tal om körsbärslundar till de berömda skogarna på Kinnekulle och till förekomsten av sådana bestånd långt upp i landet på sydbergslä-gen, t.ex. på Björkberget i Siljansnäs.

Boken är försedd med omfattande index och det är utmärkt, men dessvärre visar det sig att en del orter och personer som förekommer i texten sak-nas i index.

I polemik med författaren villjag hävda "att den romantiska parkens naturliga otydlighet" visst fick en folklig variant, nämligen i de "parker" som anlades ute i byarna i landets norra delar när det hårda betestrycket, som närmast gjort landskapet trädlöst, lättade efter skiftena på I800-talet. Här löpte gångstigar under björkarna från den ena bänkförsedda utsiktspunkten till den andra. De utgjorde ett slags, nästan underhållsfria, motsvarig-heter till de samtidigt framväxande stadsparkerna. Avslutningsvis vill jag instämma i den berömda trädgårdsarkitekten SvenA. Hermelins tankar från 1933 om hur det trädgårdshistoriska arvet skall kunna hållas levande. Han ville att anläggningar

från olika tider borde restaureras och vidmakthål-las som exempeL Våra friluftsmuseer och vissa publika herrgårdsanläggningar, t.ex. Juli ta vad det gäller fruktträdgård och äppelträdsgenbank, har gjort stora insatser. Kanske kunde man anordna en permanent historisk expose över utvecklingen av trädgårdsväsendet från] 600-talet och framåt t.ex. på Nynäs, där ju stora äldre trädgårdsytor finns kring det intressanta, redan för publik öppnade 1600-talsslottet.

Jonas Berg

Britta Lundgren: Den ofullkomliga

vän-skapen. En etnologisk studie av nutida vardagsrelationer. Carlssons. Stockholm 1995,164 s.

"Trots vänskapens retorik om frivillighet, gräns-överskridande och självständighet är mitt viktigas-te intryck att vänskapen i praktiken är ett mycket anpassningsbart fenomen, oavsett om man väljer en smal eller bred definition av vänskap" (s. 149). Detta är den slutsats som Britta Lundgren kommer fram till efter att ha granskat vänskapen, en slutsats som förklarar den litet negativa rubriken på stu-dien, "Den ofullkomliga vänskapen". Undertiteln signalerar dock att studien handlar om nutida vardagsrelationer. Men ordet och fenomenet vän-skap är likväl den axel kring vilken resonemanget kretsar.

"Mitt viktigaste intryck" skriver hon i citatet ovan. Därmed ger hon sig själv tolkningsföreträde efter en intressant och nyanserad genomgång av synen på vänskap. som utmynnar i slutsatsen att vänskap är en tvångsrelation mer än en frivillig sådan.

Hur kommer hon fram till denna slutsats? (An-dra vore nog möjliga.) Hon är inläst på relevant antropologisk litteratur (t.ex. Georg Simmel, Ro-bert Paine), hon har empiriskt underlag i en fråge-lista från Nordiska museet (NM 209 Vänner och bekanta) och hon har själv gjort intenjuer. Fråge-listor och deras svar har som bekant sina begräns-ningar metodiskt och innehållsmässigt och Lund-gren prioriterar samtalets form för att komma åt nyanser och glidningar i svaren.

Forskaren Lundgren räds kanske med rätta -vänskapen som en stor, oantastlig känsla och erfa-renhet (jämför begreppet kärlek) och behandlar därför istället vardagliga samtal och socialt um-gänge i mångahanda former. Visserligen är hon intresserad av- om än misstrogen mot-vänskapen som ide och vill inte kanonisera idealbilden av den,

96

Översikter och granskningar

som tankefigur. Hos hennes informanter finns den som en önskedröm.

Man kan fundera över varför vänskapen som fenomen, i realiteten, i biografiska och skönlitterä-ra texter är så frekvent idag, fskönlitterä-ramföskönlitterä-rallt vänskap kvinnor emellan. Likaså funderar man över varför etnologer engagerar sig i så stora och forsknings-mässigt svårhanterliga ide-tema, som ofta sker idag.

Lundgren granskar alltså vardagliga vänskaps-former och finner dessas varierande uttrycksge-stalter positiva och goda i vårt dagliga umgänge med varandra, mindre tvingande, mindre preten-tiösa och ofullkomliga, kanske just därför mer vilsamma. Hon konstaterar att kvinnors och mäns vänskapsrelationer är olika. Kvinnor är mer intima och pratsamma, medan männens vänskapsmöten tar sig uttryck i gemensamma aktiviteter. Samtidigt erkänner många kvinnor varierande syn på vän-skap och finner behov av att tala med män på ett sakligare sätt än vad kvinnligt umgänge tycks er-bjuda skönt att komma ur den kvinnliga, täta atmosfären?

Vårt behov av vänner varierar och är situations-bundet, gör sig påmint, om än av olika anledning-ar, när man blir ensam vid t.ex. skilsmässa eller dödsfall. Å andra sidan "tillåter" inte nära band tiII familj och släkt ett vänskapsförhållande i paritet med familjerelationer. Maken/ makan är den främ-ste vännen och kontakter med andra par erbjuder en ny form av vänskapsrelationer, där samtliga deltagare hålls i schack och där lojaliteten mot äktenskapspartnern är essentiell. Likhet är cen-tralt i de flesta vänskapsrelationer, likhet i intres-sen, kön, klass, ålder och via arbetet. Släkt- och familjemedlemmar är potentiella vänner, om än släktskap är en från början påtvingad gemenskap och därigenom mer kontroversiell, åtminstone med avseende påföräldra- barnsamvaron. Mödrar tveks ha lättare att vara sitt barns vän, medan pappan som nära vän är ovanlig enligt frågelistsva-ren och intervjuerna, skriver Lundgfrågelistsva-ren.

Varje vänskap upprättar sina "rules of relevan-cy", enligt Paine, en forskare som ofta citeras i Lundgrens argumentering. Likvärdighet och öm-sesidighet är viktigt för vännerna, även då vänska-pen, som i våra dagar, har en markant privat karaktär. Lundgren använder ordet kontrakt, när hon analyserar v~nskapens förutsättningar och platsförankring. (Ar inte ordet kontrakt väl forma-liserande?) Till dessa kontrakt för hon konsten att prata otvunget och vänligt, dock inte om politik, religion och kärnkraft! Om kritik framförs bör diskretion iakttas. Både förtroende och förtegen-het styr yttrandefriförtegen-heten. Just i dessa

pratkonven-tioner avslöjas väl att socia!t umgänge inte djupast sett handlar om vänskap? A andra sidan - sällskap-ligheten betydernågot, enligt Simmel, en solidaritet och generositet gentemot alla, en vänlig attityd i den sociala samvaron som inte prioriterar eller stöter ut någon enskild individ.

Den mänskliga inramningen kring samtalsmä-tena är viktig, Lex. kortspelsgäng, sportmöten, intresseorganisationer. En särdeles viktig plats för informella möten kvinnor emellan är köket, ett av vänskapens viktigaste rum, skriver Lundgren. Stort och smått varvas, samtalen kan avbrytas, men tar egentligen aldrig slut. Däremot är bjudningens, festens former och innehåll en värld, där yttre krav och arrangemang dämpar spontaniteten till skill-nad från t.ex. syjuntor och de mer eller mindre tillfålliga kafIemötena på arbetsplatsen.

Men vänskap är inte bara samtal. Den bärs upp också av praktiskt agerande, utbyte av Uänster och spontan handräckning. Men skriver Lundgren: "Man kan visserligen användas för att man är vän, men inte vara vän för att man är användbar" och lutar sig här mot forskare som dissekerar v'Jnskap i emotionella och instrumentella komponenter.

I modern tid underhålls vänskap via brev, tele-fon och fax, kommunikationsmedel som Lund-gren helt kort omnämner och som egentligen kräver djupare analys i sig. Alla tre medierna har sina goda egenskaper och kvaliteter, om än man torde få anse brevkon takten som ett agerande, som kräver både avsättande av tid och engagemang, av personlig uppoffring eller insats. Man bör nog också tillägga att tystnad - även över år - är ett tillstånd som reell vänskap tål. Då rör det sig om en grundmurad, äkta relation, som inte skadas av tidens och levnadsödenas förlopp.

Läs Lundgrens intressanta och varsamma bok! Den stimulerar tankeverksamheten, stundom till invändningar, men temats gränslösa karaktär både geografiskt och socialt inbjuder till det. Så torde t.ex. äldre människor ha speciella förutsättningar att värdera vänskap, då tiden som värdemätare är en av de utslagsgivande egenskaperna i bedöm-ningen av vänskapens kvaliteter.

Kvar står uppgiften att granska den sanna vän-skapen, som bl.a. baseras på varaktighet, trofast-het, tillit och som är ömsesidig och frivillig. Den initieras inte och byggs inte upp likt äktenskap via formella institutioner, men omtalas i ord som har stark värdeladdning, som den djupa, den sanna, den riktiga vänskapen. Att skriva om den stora vänskapen är måhända en uppgift mer för författa-ren än för forskaförfatta-ren?

Tvrdis Dahllöf