Vad i bagaget predicerar civilkuraget?
Individualism och samvetsgrannhet som potentiella prediktorer
Malin Ernstson och Ottilia Porselid
Kandidatuppsats i psykologi, VT 2020 Kurskod: PSA122
Program: Beteendevetenskapliga programmet Handledare: Per Lindström
Examinator: Eric Hansen
Akademin för hälsa, vård och välfärd Avdelningen för psykologi
Vad i bagaget predicerar civilkuraget?
Individualism och samvetsgrannhet som potentiella prediktorer
Malin Ernstson och Ottilia Porselid
När en individ står upp för vad som är moraliskt rätt och riktigt med risk för negativa sociala konsekvenser benämns det civilkurage. Få studier har ämnat ta reda på vad som föregår ett visat civilkurage. Syftet var att undersöka huruvida samvetsgrannhet och individualism korrelerade med civilkurage. 135 respondenter varav 108 var kvinnor deltog i enkätundersökningen där de ombads bedöma påståenden. Påståendena var hämtade ur tre etablerade skalor; Das Münchner Zivilcourage-instrument, Auckland Individualism Collectivism Scale samt samvetsgrannhet extraherad ur Big Five. Resultatet visade ingen korrelation mellan individualism och civilkurage. Prediktorn samvetsgrannhet kunde inte heller förklara civilkurage. Inte heller verkade utbildningsnivå eller kön ha någon inverkan. Till framtida studier rekommenderas att inkludera övriga dimensioner av Big five samt att undersöka om prediktorerna skulle ge samma utfall gällande hjälpbeteende. Det torde även vara gynnsamt att mäta individualism i annan bemärkelse med tonvikt på unikhet hellre än konkurrens.
Keywords: civil courage, prosocial behavior, courage, individualism,
conscientiousness
Prosocialt beteende definieras som ett frivilligt beteende som gynnar någon annan (Hinde & Grobel, 1991; Thielmann, Spadaro, & Balliet, 2020). Roberts, Strayer och Denham (2014) beskrev prosocialt beteende som motsats till ett antisocialt beteende. Ett prosocialt beteende vidmakthåller och upprätthåller interaktioner och relationer medans ett antisocialt beteende avslutar dem. Tidigare litteratur har utforskat olika varianter av prosociala beteenden varav hjälpbeteende och civilkurage är två subtyper som presenterats av Greitemeyer, Fischer, Kastenmüller och Frey (2006). Det förstnämnda beteendet exemplifieras med 11 september-attackerna år 2001, då terrorister kapade fyra amerikanska plan varav två kraschade i World Trade Center-tornen. I och med händelsen bistod volontärer med att laga måltider till räddningstjänsten vid Ground Zero. Tsunamin i Indiska oceanen år 2004 är ett annat exempel där människor hjälpte till genom att privat donera pengar till utsatta. Utöver dessa exempel av hjälpbeteenden finns ett brett spektrum av specifika beteenden som tillhör kategorin såsom att ge blod. Enligt Niesta Kayser, Greitemeyer, Fischer och Frey (2010) är detta beteende inte något märkvärdigt sådant men det innebär ändå mer än ett vardagligt hjälpande.
Niesta Kayser et al. exemplifierade beteende som hänförs till civilkurage med Martin Luther King, Jr som genom sina fredliga protester utmanade segregering och diskriminering. Han förespråkade och blev en förebild för liberalism men riskerade samtidigt sitt liv för syftet. En sådan handling innebär därmed ett djärvare samt mer riskfyllt beteende. Individer agerar alltså efter vad som är moraliskt rätt trots att de vet att de riskerar repressalier. Både Greitemeyer, Osswald, Fischer och Frey (2007) och Niesta Kayser et al. påpekade dock att tidigare forskning ej skiljt på
hjälpbeteende och civilkurage och därav har det antagits att prediktorerna är desamma för både hjälpbeteende och civilkurage. En skillnad mellan hjälpbeteende och civilkurage har emellertid visat sig röra förväntade sociala konsekvenser vid ingripandet. Kelly et al. (2019) så väl som Niesta Kayser et al. (2010) poängterade att hjälpbeteende är förknippat med låga sociala konsekvenser medan civilkurage är förknippat med höga sociala konsekvenser. Greitemeyer et al. (2006) menade vidare att vid hjälpbeteende-situationerna som nämndes ovan fanns positiva sociala konsekvenser inblandade då de hjälpande personerna i form av volontärer och donatorer kunde förutse tacksamhet samt erkännande från offren och allmänheten. Däremot fanns i civilkurage-situationen höga negativa sociala konsekvenser då Martin Luther King Jr. var tvungen att förvänta sig sådana. I en studie av Greitemeyer et al. (2006) visades att mängden av förväntade negativa sociala konsekvenser var relaterad till kategorin civilkurage inom prosocialt beteende men inte relaterad till varken hjälpbeteende eller socialt ansvar. När det prosociala beteendet innebar höga förväntade negativa sociala konsekvenser sågs det mer som ett typiskt beteende för civilkurage än ett prosocialt beteende som innebar låga förväntade sociala konsekvenser. Således ses hjälpbeteende och civilkurage som skilda prosociala beteenden i individers subjektiva uppfattning. Upplevt ansvar och empati var viktigare i hjälpbeteendesituationerna än i civilkuragesituationerna. Dessutom visades att empati för offret inte spelade någon roll för beslutet att visa civilkurage. Vidare framkom det att personer var mer villiga att hjälpa till när de uppfattade en person i nöd som ej ansvariga och Greitemeyer et al. (2006) pekade på tendensen att individer är mer benägna att visa civilkurage för andra individer som ej kan hållas ansvariga för ett visst skeende. Greitemeyer et al. får medhåll av Moisuc, Brauer, Fonseca, Charurand och Greitemeyer (2018) som menade att överta ansvaret från någon som inte törs eller kan höja sin röst är den yttersta formen av civilkurage. Greitemeyer et al. (2006) betonade vidare att detta ger belägg för att civilkurage kan ses som skiljt från både hjälpbeteende och altruistiskt beteende då just altruistiskt beteende är beroende av komponenten empati. Därav har flera belägg framkommit som ger stöd för tesen om idén att civilkurage och hjälpbeteende är två skilda subtyper av prosocialt beteende. Civilkurage innebär alltså risk för negativa sociala konsekvenser medans hjälpbeteende innebär positiva sociala konsekvenser.
Niesta Kayser et al. (2010) studie om sinnestillståndets påverkan på hjälpbeteende och på civilkurage visade att en individs hjälpbeteende när insatsen var låg drevs av att individen var på positivt eller negativt humör. Niesta Kayser et al. poängterade att när en individ är på gott humör är individen mer villig att hjälpa eftersom hjälpandet förlänger ett gott humör och ökar självmedvetenheten. Medan om individen är på dåligt humör ökar också benägenheten att hjälpa. Förklaringen till detta är idén om att man kompenserar sitt dåliga humör med att göra något bra för att skapa jämvikt. Ingen skillnad i hjälpbeteende kunde identifieras vid ett neutralt sinnestillstånd. Däremot gällande prosociala beteenden när insatsen var hög och risken för negativa sociala konsekvenser var hög (som i civilkurage) uppvisades ingen skillnad i benägenheten att hjälpa oberoende av sinnestillstånd. Detta stärks empiriskt även av Greitemeyer et al. (2006) vilka presenterade samma resultat. Dessutom menade Greitemeyer et al. (2007) att civilkurage verkar vara närmast förknippat och synonymt med moralkurage. Graupmann och Frey (2014) och Galdi, Maass och Cadinu (2017) refererade även i deras studie moralkurage som lika med civilkurage, därav verkar de två begreppen behandlas som synonymer.
Moralkurage kontra civilkurage
I begreppet kurage har flera komponenter identifierats. I Woodard och Pury (2007) studie nämndes Shelp som föreslog att kurage består utav fyra komponenter. Den första komponenten handlar om ett fritt val att acceptera eller ej acceptera konsekvenserna av en handling. Den andra handlar om
risk eller fara. Den tredje om ett värdigt slut och den fjärde om osäkerheten av utfallet. Samma komponenter presenterades av Pury, Britt, Zinzow och Raymond (2014).
Både Kelly, Murphy, Breeden, Hardy, Lopez, Koetting O´Byrne, Leachman och Pury (2019), Niesta Kayser et al. (2010) och Woodard & Pury (2007) menade att forskning går isär hur kurage ska definieras och uppdelas. Detta på grund av en mängd olika definitioner och olika åsikter om vad som kurage ska innehålla. Kelly et al. (2019) nämnde också Shelp i deras studie och vederbörandes version som innebar att kurage ska ses som tredimensionellt och innehåller både
fysiskt, psykologiskt och moraliskt kurage. Exempel på fysiskt kurage kan vara att ingripa i en
pågående misshandel medan psykologiskt kurage kan vara att handskas med medicinsk behandling och inre konflikter. Ovannämnda exemplet med Martin Luther King Jr. är ett prototypiskt typfall på civilkurage (moraliskt kurage), i denna studie läggs fokus på civilkurage.
Enligt Kelly et al. anses moralkurage vara det kurage som ligger närmast en individs åsikter och värderingar. Visat moralkurage kan alltså grunda sig på vad en individ tycker är moraliskt rätt eller ej. Vid uttryck av moralkurage finns därmed risken för socialt ogillande från andra. Kelly et al. exemplifierade detta med Rosa Parks, den svarta kvinnan som satte sig längst fram i bussen för att stå upp för de svarta.
Graupmann och Frey (2014) nämnde civilkurage och anknöt till motivet att skydda demokratiska och humana värderingar. Graupmann och Frey menade när individer i ett samhälle har brist på visat civilkurage, kan det vara förknippat med minoriteter som är i förtryck och med myndigheter vilka har ett blint förtroende från medborgarna vilket leder till att det florerar en obalans av makt i samhället. Ett annat exempel som nämns av Kelly et al. (2019) är John F. Kennedy och hans fascination av kurage. Han samlade berättelser från statsmän vilka följde sina hjärtan och bestämde vad som var bäst för det amerikanska folket även om väljarna inte instämde med statsmännens värderingar och beslut.
Moralkurage innebär således primärt externa risker och externa mål då målet refererar till hur individen vill att världen ska vara och vilken funktion individen anser sig bör ha i den. Pury et al. (2014) sammanfattade typerna av kurage och pekade på att de medför olika sorters risker eller svårigheter för personen i respektive kurage. Höga fysiska risker eller svårigheter karaktäriserar fysiskt kurage, psykologiskt kurage präglas av stora emotionella eller sociala svårigheter precis som moralkurage gör. Dessutom präglas moralkurage av att personen riskerar förlora sin image. Enligt Kelly et al. (2019) är vetskapen om att det existerar flera varianter av kurage och att dessa skiljer sig från varandra kommer från studier där människors folkliga uppfattning av ämnet har undersökts.
Greitemeyer et al. (2006) använde Scheele och Kapps definition av civilkurage i deras studie; “Behavior (where the actor is mostly in a minority position) in order to take a stand for one’s own moral concepts in situations implying increased potentially negative consequences” (p. 90). Niesta Kayser et al. (2010) använde Colby och Damons definition av moralkurage; “Moral courage as behaviour (where the actor is mostly in a minority position) intended to take a stand for one's own moral concepts in situations of potentially negative consequences” (p. 1138). Sammanfattningsvis verkar överensstämmelse råda; moralkurage torde vara synonymt med civilkurage. I denna studie benämns hädanefter/således moralkurage som civilkurage med kravet att ingripandetska innebära
hög risk för negativa sociala konsekvenser.
Civilkurage, ansvarskänslor och attributionsstilar
Graupmann och Frey (2014) noterade en högre positiv korrelation mellan ansvarskänsla och upplevda negativa affekter efter att deltagarna fått se dokumentärfilmen om Milgrams lydnadsexperiment jämförelsevis med innan deltagarna fått se filmen. Att se dokumentären om andras oansvariga beteenden bidrog således till en ökad korrelation mellan personliga
ansvarskänslor, negativa affekter samt benägenheten att visa civilkurage. Graupmann och Frey menade vidare att individens negativa utvärdering av andras beteenden, som i denna studie skildrades i dokumentärfilmen, är förknippade med motivationen att personligen vara mer ansvarig och modig. I bevittnandet av någon annans omoraliska beteende kan alltså individuellt ansvar hjälpa individen att inte engagera sig i ett sådant icke-önskvärt beteende. Graupmann och Frey motiverade sin studie med att Milgrams experiment är ett exceptionellt och viktigt experiment för att belysa frånvaron av visat civilkurage. Graupmann och Frey är dock medvetna om att resultaten från de två mätningarna sannolikt var påverkade av social önskvärdhet från respondenterna. De argumenterar att det finns en motivation från respondenterna att verka ansvarsfulla och socialt modiga.
Graupmann och Frey (2014) undersökte även om specifika attributionsstilar hade någon inverkan på hur deltagarna i deras studie tolkade deltagarna i Milgrams experiment. Antingen tillskrevs Milgrams deltagare ett beteende som var orsakat av interna attributioner såsom personliga egenskaper eller ett beteende som var orsakat av externa attributioner såsom det sociala trycket i en situation. Deltagarna i undersökningen var mer benägna att agera när de tolkade Milgrams deltagare som ansvarsfulla individer, alltså vid en intern attribution, i motsats till när de tolkade individerna som påverkade av situationen, en extern attribution. Av att undersöka specifika perspektiv av attribution visade detta resultat hur lätt personligt ansvar och ingripande kan alstras samt öka eller minskas vilket påverkar efterföljande beteende. Vidare kan det betyda att dessa attributioner av beteenden ej är statiska utan dynamiska. Graupmann och Frey (2014) drog slutsatsen att reflektion över Milgrams experiment, gällande personligt ansvar och påminnelse om individuella orsaker snarare än situationens kraft, kan bidra till ett meningsfullt ingripande vid försök att öka ett samhällsengagemang och visat civilkurage.
Åskådareffekten och dess relation till civilkurage
Fischer et al., (2011) uppmärksammade Latané och Darleys (1970) klassiska studie om åskådareffekten och hur den refererar till fenomet då en individs sannolikhet att hjälpa minskar när passiva åskådare närvarar i en kritisk händelse. Niesta Kayser et al. (2010) menade att det finns en uppsjö studier om en åskådareffekts relation till hjälpbeteenden men betonade samtidigt att det saknas studier om åskådareffekten och dess relation till civilkurage och situationer där negativa sociala konsekvenser kan förutses. De poängterade att det kan argumenteras att åskådareffekten bör spela en roll i ämnet kurage i allmänhet och civilkurage i synnerhet då majoriteten av individer faktiskt blir åskådare när enstaka individer agerar.
Fischer, Greitemeyer, Pollozek och Frey (2006) påpekade att åskådareffekten är helt beroende av i vilken utsträckning den som hjälper kan förutse negativa sociala konsekvenser. Fischer et al. poängterade att i situationer där individer kan förutse stora negativa sociala konsekvenser (som i civilkurage) tenderade åskådareffekten försvinna helt medan i situationer som förutser låga sociala konsekvenser var individer mer hjälp benägna när de var själva än om det fanns flera åskådare. Civilkuraget är tillsynes frikopplat från en åskådareffekt (Greitemeyer et al., 2006; Greitemeyer et al., 2007; Niesta Kayser et al., 2010).
Däremot betonade Fischer et al. (2011) dock att benägenheten att agera i en situation som vittnar om ett omoralisk och oetiskt agerande från annan part, ökar ju fler åskådare som finns på plats. Fischer et al. drog slutsatsen att detta kan grundas i att övriga åskådare upplever en ökad social, psykisk och fysiskt stöd. De betonade att detta endast gäller i situationer där individer riskerar negativa sociala konsekvenser, alltså i civilkuragesituationer. Vidare menade Fischer et al. att åskådareffekten minskar ju allvarligare en händelse är. Det är med andra ord mer sannolikt att individer ingriper i en händelse som uppfattas som mycket allvarlig än mindre allvarlig.
individer ingrep i en situation där en kvinna blev sexuellt trakasserad, att åskådareffekten är beroende av dels en åskådares förmåga att identifiera en situation som trakasserande och civilkuraget som besitts. De pekade på att den förstnämnda är normativt influerad vilket kan hindra åskådarens igenkännande av en trakassering medan åskådare med tillräckligt mycket civilkurage ingriper sannolikt i god tid.
Van Bommel, Van Prooijen, Elffers och Van Lange (2012) menade att det kan finnas en individualistisk tanke bakom att hjälpa och att ingripa och syftade då på att en individs status kan höjas och få bättre rykte om individen agerar istället för att vara passiv åskådare. De poängterade att det till och med kan vara en primär anledning till att ingripa och syftar till en social önskvärdhet. Detta är särskilt sant då det är en större grupp av åskådare då det är fler att imponera på. Van Bommel et al. menade att självmedvetenheten är ett sinnestillstånd som uppstår när individer fokuserar på att andra ska imponeras och då de söker social acceptans. Den sociala acceptansen är alltså sprungen ur en individs beteende varefter andra kan bedöma och utvärdera individen. Sammantaget verkar överensstämmelse råda; civilkurage är frikopplat från en åskådareffekt men i situationer där åskådare är många, ökar sannolikheten för visat civilkurage. Är situationen samtidigt allvarlig, minskar åskådareffekten ännu mer.
Individualism och samvetsgrannhet som prediktorer
Ett sätt att identifiera eller klassificera människor är genom kulturella attribut. Affum-Osei, Aboagye, Antwi, Collins och Asante (2019) menade att individualism och kollektivism är kulturellt relaterat och skiljer sig världen över. Triandis och Gelfand (1998) menade att individualism och kollektivism behandlas oftast som två distinkta begrepp och ibland som varandras motsatser. Vidare finns flera varianter av individualism och kollektivism då de exempelvis nämnde att den amerikanska individualismen inte är av samma slag som den svenska individualismen. Ett individualistiskt samhälle med tillhörande individer sades karaktäriseras av bland annat integritet, unikhet, direkt kommunikation, konkurrenskraft och personlig självständighet vilket inkluderar kunskap om jaget (Shulruf, Hattie, & Dixon, 2011a).
I motsats till detta karaktäriseras ett kollektivistiskt samhälle av en stark känsla av grupptillhörighet och prioriterar en skyldighet till gruppen, söka andras råd, harmoni och att arbeta i grupp (Shulruf et al., 2011a; Wong, Wang, & Klann, 2018). Shulruf, Alesi, Ciochina, Faria, Hattie, Hong, Pepi och Watkins (2011b) påpekade att tidigare studier visat att människor från delar av världen som Nordamerika och Västeuropa kännetecknas av individualister men riktade även viss kritik angående denna generalisering som tycks förekomma då andra resultat visat att det inte fanns några kulturella skillnader gällande personlighetsdrag, attityder och värderingar av kollektivism och individualism.
Affum-Osei et al. (2019) avsåg validera Auckland Individualism Collectivism Scale (AICS) och valde att applicera den på befolkningen i Ghana. Detta då en kunskapslucka ansågs finnas. Skalan validerades och än en gång var den tillförlitlig som verktyg. Sedan dess har den brukats och validerats världen över och resultaten verkar vara samstämmiga; västvärlden är individualistiskt orienterad medan i östra Asien, Sydamerika och Afrika är det kollektivism som råder. Individualismens relation till civilkurage är tillsynes fortfarande relativt outforskad. Dock framkom individualism som en prediktor i genomförd pilotstudie (Ernstson & Porselid, 2020) i form av intervjuer med åtta deltagare, där samtliga formulerade sin oro över relationen mellan individualism och minskat civilkurage. Denna korrelation torde vara ett incitament för vidare studier.
Oeberst och Wu (2015) nämnde att kultur kan ligga till grund för hur individer tolkar och konstruerar sig själva. En kultur som kännetecknas av självständighet kommer att främja utvecklingen oberoende självkonstruktion hos individen. Det innebär att individen ser på sig själv
och även på andra som unika och autonoma väsen. I motsats till detta kommer en kultur som kännetecknas av beroende ömsesidighet istället att främja en utveckling hos individen, vilken benämns som beroende självkonstruktion. Det innebär att individen tror på övertygelsen att människor är tätt sammankopplade och att de knappt kan ses som enskilda väsen. Begreppen handlar således om hur en individ ser på sig själv och hur den tolkar sig i relation till övriga individer och världen. Antagligen skulle den förstnämnda självkonstruktionen kunna hänföras till en individualistisk kultur och den sistnämnda till en kollektivistisk kultur. Moisuc et al. (2018) resultat visar att de deltagare som hade höga poäng gällande att ingripa i situationer där de bevittnat ett omoraliskt eller oanständigt beteende, hade även höga poäng gällande skattningen oberoende självkonstruktion. Slutsatsen de drog var att de som ingriper är de som är tävlingsinriktade, utmanar sig själva för att uppnå bättre resultat, har prioriteringsförmåga och är självständiga samt agerar väl under stress.
Skillnader mellan människors tankar, känslor och handlingsmönster kan även definieras som egenskaper för olika personlighetsdrag (Barańczuk, 2019). Friedman och Schustack (2013) benämnde personlighetsteorin Big Five som en av de mest kontroversiella och framgångsrika. De fem personlighetsdragen består av extraversion, vänlighet, neuroticism, öppenhet och samvetsgrannhet. Roberts, Jackson, Fayard och Meints (2009) definierade samvetsgrannhet som; “individual differences in the propensity to follow socially prescribed norms for impulse control, to be goal directed, to plan, and to be able to delay gratifiction and to follow norms and rules” (p. 369). Vidare kännetecknas individer som får höga poäng på personlighetsdimensionen samvetgrannhet generellt som försiktiga, pålitliga, uthålliga, organiserade och ansvarsfulla (Friedman & Schustack, 2013). Barańczuk (2019) tillade egenskaper såsom självdisciplin, prestationssträvande, impulskontroll, hårt arbetande, betänksamhet och föredrar ordning och reda. I motsats kännetecknas individer som får låga poäng på personlighetsdimensionen som impulsiva, slarviga, icke ordningsamma och opålitliga. Roberts et al. (2009) nämnde också att de individer som får höga poäng på samvetsgrannhet tenderar att framkalla färre meningsskiljaktigheter på grund av att de ovannämnda egenskaperna väcker mindre kritik. Utöver detta tenderar de att kunna hantera konflikter bättre. En individ som har hög samvetsgrannhet beskrevs av Roberts et al. troligtvis vara en person som följer samhällets regler, kommer tidigt till möten, håller rent och snyggt omkring sig, arbetar hårt och är en person som avslutar krogrundan innan de intagit en drink för mycket.
Vidare ämnade Moisuc et al. (2018) att undersöka dimensionen extraversion i Big five-skalan och dess inverkan på benägenheten att reagera på och agera mot omoraliska skeenden. Resultaten pekade på att en person som uppvisar hög extraversion och öppenhet är mer benägen att agera. Däremot behandlades resultatet av korrelationen med samvetsgrannhet som en biprodukt och ingen mer tid lades ned på att undersöka det icke-signifikanta sambandet vidare.
Vem visar civilkurage?
Vem är det då som säger ifrån och höjer sin röst vid bevittnande av omoraliska och oanständiga situationer? Moisuc et al. (2018) menade att altruistiskt beteende samt personlighetsdrag såsom ihärdighet, känslomässig stabilitet och självmedvetenhet såväl som ålder korrelerade högt med vem som vågar höja rösten trots risk för höga negativa sociala konsekvenser. Däremot korrelerade ej variablerna självkänsla eller aggressivitet med benägenhet att ingripa. Vidare är det individer som har högt socialt kapital samt de som är rättfram och som inte är skyr för att ta tag i problemsom ingriper. I studien ämnade även Moisuc et al. se huruvida de fem dimensionerna av Big five korrelerade med att agera när individen bevittnar en hypotetisk omoralisk situation. Resultaten visade att extraversion samt öppenhet korrelerade signifikant positivt medan både samvetsgrannhet, neuroticism samt vänlighet förkastades som prediktorer.
Greitemeyer et al. (2006) studie visade dock inga signifikanta resultat gällande korrelation mellan ålder, utbildning och civilkurage. Moisuc et al. (2018) identifierade tre anledningar till varför en individ agerar, uttrycker missnöje och konfronterar utövare av omoralisk eller oanständig situation. Primärt handlar det om i vilken utsträckning individen känner att det är vederbörandes uppgift, i vilken utsträckning åskådaren känner en uppenbar personlig konsekvens av det omoraliska beteendet samt i vilken utsträckning åskådaren bryr sig om given norm som hotas bli bruten. Moisuc et al. menade alltså att om en individs hjärtefråga är miljöförstöring tenderar individen i högre utsträckning agera när den bevittnar något i situationen omoraliskt gällande just miljöförstöring.
Visselblåsning kan ses som ett ytterst tecken på civilkurage menade Moisuc et al. (2018) och definierade det som “the disclosure by organization members of illegal, immoral, or illegitimate practices under the control of their employers, to persons or organizations that may be able to effect action” (p. 527). Kelly et al. (2019) betonade att visselblåsare utmanar subjektiva felaktiga beslut och står inför svåra utföranden med vetskapen om att vederbörande har rätt i sin sakfråga, riskerar stark opinion från andra.
Den aktuella studien
Kurage kan visa sig i olika skepnader och detmångfacetterade begreppet är omtvistat. Medan en del forskare pekar på att kurage är ett flyktigt begrepp vars definition ligger i betraktarens ögon tenderar andra vara på det klara med en distinkt skillnad mellan psykologiskt, fysiskt och moraliskt kurage. Niesta Kayser et al. (2010) och Greitemeyer et al. (2007) argumenterade att begreppet moralkurage blivit synonymt till hjälpbeteende i tidigare forskning och betonade vikten av att hålla distinktionen. Sannolikt är detta en anledning till att färre studier gjorts om just moralkurage (i denna studie benämnd civilkurage). Tidigare studier i ämnet har ämnat fastställa en rad olika prediktorer, både demografiska såväl som personlighets- och sinnestillståndsvariabler. Moisuc et al. (2018) presenterade att ingen korrelation kunde uppvisas mellan graden samvetsgrannhet extraherad ur Big five-skalan och graden civilkurage. Detta skall nu testas i modifierad form och i ytterligare beaktande tas individualism extraherad ur den etablerade AICS-skalan av Shurluf, Hattie och Dixon (2007). Kastenmüller, Greitemeyer, Fischer och Freys (2007) instrument valdes för att mäta benägenheten att visa civilkurage i olika situationer. Instrumentet har brukats av flertalet forskare världen över och har hög homogenitet. Det råder brist på forskning som ämnar undersöka vad som föregår eller påverkar ett uppvisat civilkurage. Snarare finns otaliga vetenskapliga artiklar som vad som föregår ett prosocialt hjälpbeteende. Än mindre finns forskning kring huruvida graden individualism i kombination med samvetsgrannhet kan tänkas utgöra prediktorer för civilkurage. Ämnet är aktuellt då om det går att identifiera determinanterna till vad som hindrar ett visat civilkurage, skulle de demokratiska rättigheterna och det fria tänkandet få mer utrymme.
Få studier har hittats som behandlar individualismens koppling till ett visat civilkurage och därför torde det vara intressant att undersöka huruvida en koppling finns då det framkom som en prediktor i genomförda intervjuer med tematisering i ovannämnd pilotstudie av Ernstson och Porselid (2020). Studien bestod av åtta deltagare som samtliga uppgav att en eventuell anledning till att individer ej ingriper och agerar när de bevittnar en omoralisk situation var individualism och att detta i sin tur skulle ha en nutidsanknytning med ett allt mer själviskt samhälle, i forskning likställs dock inte individualism med själviskhet.
Vidare vore det av intresse att undersöka huruvida personlighetsdraget samvetsgrannhet korrelerar med visat civilkurage då tidigare studier; Niesta Kayser et al. (2010) och Moisuc et al. (2018) visat att personlighetsdrag såsom civil lydnad, motstånd mot grupptryck, extraversion, emotionell stabilitet har korrelerat. Ett annat argument för val av personlighetsdrag är som nämndes
ovan att individer med hög samvetsgrannhet kännetecknas exempelvis som ordningsamma, plikttrogna, impulskontrollerande, ansvarsfulla samt benägna att följa socialt föreskrivna normer och regler. Sålunda skulle samvetsgrannhet kunna vara en prediktor för visat civilkurage. Syftet med studien var således att undersöka huruvida samvetsgrannhet och individualism korrelerade med civilkurage.
Metod
Deltagare
I studien deltog 135 deltagare totalt varav 108 var kvinnor (80%) och 27 var män (20%). Åldern varierade från 21 till 71 år med ett medelvärde på 38.75 år. Gällande högsta avklarad utbildning rapporterade 0.7% grundskola, 18.1% gymnasium, 10.1% postgymnasial utbildning, 18.1% högskola/universitet mindre än 3 år och 52.9% högskola/universitet 3 år eller mer. Åtta enkäter klassades som internt bortfall då ej alla påståenden blev bedömda. Utav respondenterna rapporterade 22.8% ha minst en förälder född utomlands. Ingen ersättning utgick till deltagarna.
Material
Tre etablerade enkäter användes. Totalt bedömdes 41 items varav fyra var demografiska variabler; kön (man, kvinna eller annat) ålder, högsta avklarad utbildning (grundskola, gymnasium, postgymnasial yrkesutbildning, högskola/universitet mindre än 3 år, högskola/universitet 3 år eller mer) samt etnicitet vilken avsåg huruvida respondenterna hade utlandsfödda föräldrar eller ej (ja eller nej). Ett tyskt instrument; Das Münchner Zivilcourage-Instrument (MüZI), avsåg att mäta beroendevariabeln, civilkurage. Mätinstrumentet innehöll 13 påståenden och fiktiva situationer där respondenten fick uppskatta sannolikheten för att vederbörande skulle ingripa. Exempel på fiktiva händelser var bland annat; “Du upptäcker att en släkting du tycker om begår sexuella övergrepp på sin dotter”, “Din chef och andra kollegor sprider rykten om att en annan kollega är psykiskt sjuk” och “I djurparken slår en kraftigt byggd man sin treårige son i ansiktet”. Påståenden besvarades på en sjugradig skala från 1 (stämmer inte alls) till 7 (stämmer fullständigt), där stämmer fullständigt innebar att respondenterna instämmer fullständigt att de skulle ingripa i respektive situation. Resterande skalsteg var blinda. Instrumentet översattes från tyska till svenska av tredje part. En fjärde part översatte den svenska översättningen till tyska och jämförde sedan översättningen med originaltexten. Således genomfördes en back-translation. Viss halt av grammatiska avvikelser rapporterades men dessa riskerade ej äventyra innehållet. Cronbachs alpha uppgick till .90.
Individualism-dimensionen extraherades ur AICS av Shulruf, Hattie och Dixon (2007) efter godkännande av upphovsmannen och användes som oberoende variabel. Skalan bestod av 15 påståenden som översattes från engelska till svenska av tredje part. En fjärde part översatte den svenska texten till engelska och jämförde med originaltexten. Således genomfördes en back-translation. En avvikelse i form av ett syftningsfel rapporterades och korrigerades därefter. Individualism-skalan bestod av tre dimensioner; konkurrens, unikhet och ansvarsfullhet. Respondenterna fick besvara hur ofta de kände igen sig i påståendena. Skalan innehåller påståenden såsom; “Jag strävar efter att nå bättre resultat än mina kollegor”, “Jag ser mig som unik och skild från andra” och “Jag tar ansvar för mitt eget handlande”. Påståendena besvarades på en sexgradig skala från 1 (aldrig eller nästan aldrig), 2 (sällan), 3 (ibland), 4 (ofta), 5 (väldigt ofta), till 6 (alltid). Cronbachs alpha uppgick till .83 för de tre dimensionerna.
En tredje skala som användes som oberoende variabel var samvetsgrannhet, vilken extraherades ur Big five-skalan. Skalan innehöll nio påståenden såsom “Jag gör upp planer och fullföljer dem”. Fyra påståenden var skalvända, exempelvis “Jag tenderar vara oorganiserad”. Påståendena besvarades på en femgradig skala från 1 (stämmer absolut inte), 2 (stämmer ganska
dåligt), 3 (stämmer varken bra eller dåligt), 4 (stämmer ganska bra) till 5 (stämmer absolut).
Cronbachs alpha uppgick till .64.
Procedur
På grund av rådande pandemi förvanskades datainsamlingen något och beslut togs om att dels förkasta idén om fysisk enkät till förmån för digital enkät samt om ett avsteg från ett säkerhetsställande om ett okänt externt bortfall. Enkäten publicerades således på en social medieplattform i olika forum och var öppen för alla medlemmar på plattformen i respektive forum att välja att deltaga. Beslut togs att åtminstone ej göra publiceringen delbar och offentlig. I tillgänglighetsurvalet blev de som anmälde intresse först tilldelade ett missivbrev där det framgick att studiens syfte var att undersöka huruvida samvetsgrannhet och individualism korrelerade med civilkurage. Vidare följde en kortare presentation av författarna samt information om att identifiering av dem ej var möjlig, frivillighet samt rätten att avbryta påbörjad medverkan utan närmare anledning och förklaring enligt Vetenskapsrådets riktlinjer (2017). Därefter följde instruktioner om hur enkäten var utformad och förklaring till hur den skulle ifyllas. Inför varje ny skala instruerades hur enkäten skulle fyllas i då svarsalternativen skiljde sig åt skalorna emellan. 143 deltagare hade efter sju dagar svarat på enkäten och datainsamlingen avslutades genom att inaktivera webbenkätens funktion. Svarsfrekvensen uppgick till 3.5 %.
Resultat
För att testa korrelationen mellan prediktorerna individualism respektive samvetsgrannhet och civilkurage samt de demografiska variablerna kön, ålder, etnicitet och utbildningsnivå och civilkurage, genomfördes 21 korrelationer av typen Pearsons produktmomentkorrelationskoefficient (se Tabell 1). Gränsen för signifikans sattes till p < .05.
Ingen signifikant skillnad kunde konstateras gällande korrelationen mellan graden individualism och visat civilkurage (p = .070). Inte heller kunde signifikant skillnad konstateras mellan samvetsgrannhet och visat civilkurage (p = .407). Vidare kunde ingen signifikant skillnad konstateras gällande korrelationen utbildning och civilkurage (p = .546), etnicitet och civilkurage (p = .449), ålder och civilkurage (p = .968) samt kön och civilkurage (p = .936). Ett signifikant positivt samband mellan samvetsgrannhet och individualism visade att ju mer samvetsgrann desto mer individualistiska tenderade respondenterna att vara (p = .045).
Ett signifikant negativt samband mellan individualism och kön visade att kvinnor i högre utsträckning var mer individualistiska än män (p = .004). Ett signifikant negativt samband mellan individualism och ålder visade att ju yngre respondenterna var, desto mer individualistiska tenderade de att vara (p = .046). Ett signifikant negativt samband mellan utbildning och kön visade att män i högre utsträckning än kvinnor hade en högre utbildning (p = .031).
Tabell 1
Pearsonkorrelationer mellan variablerna samt deskriptiv statistik
Variabel M SD 1 2 3 4 5 6 1. Köna iab iab – 2. Ålder 38.75 12.91 -.13 – 3. Etnicitetc iab iab .00 .05 – 4. Utbildning 4.04 1.20 -.19* .02 -.11 – 5. Individualism 3.75 0.66 .25** -.17* -.05 .06 – 6. Samvetsgrannhet 3.98 0.47 -.14 .10 .16 .05 .17* – 7. Civilkurage 4.90 1.03 -.01 -.01 .07 -.05 .16 -.07 Not. n = 135. *p < .05, **p < .01 a 1 = man, 2 = kvinna b ia = icke applicerbart.
c1 = har förälder född utomlands, 2 = har inte förälder född utomlands
I en hierarkisk linjär regressionsanalys i två steg framkom i ett första steg att totalt 0.7% av variansen i civilkurage förklarades av bakgrundsvariablerna (se Tabell 2). I steg två framkom ingen signifikant prediktor för civilkurage för hela modellen. Däremot var standardiserade koefficienten för individualism signifikant med civilkurage, t(5, 133) = 2.079, p = .040). Tillägget av
individualism och samvetsgrannhet i modell 2 kunde förklara ytterligare 3.7% av variansen utöver vad som förklarades i modell 1. Ökningen var dock ej signifikant.
Tabell 2
Två modeller för prediktion av civilkurage
Civilkurage Modell 2 Variabel Modell 1 b* b* Kön -.023 -.084 Ålder -.020 .023 Utbildning -.059 -.078 Individualism .195** Samvetsgrannhet -.113 R2 .004 .040 F .167 1.079 ∆R2 .037 ∆F 2.442
b* anger standardiserade regressionskoefficienter ** p < .05
Diskussion
Syftet med studien var att undersöka huruvida samvetsgrannhet och individualism korrelerar med civilkurage. Även kön, ålder, etnicitet samt utbildning togs med som variabler. Inga signifikanta resultat framkom i Pearsons produktmomentkorrelationskoefficient mellan de primära oberoende variablerna och den beroende variabeln. I en hierarkisk linjär regressionsanalys med två steg framkom inga signifikanta resultat för hela modellen. Variabeln etnicitet exkluderades som
prediktor i regressionsanalysen då begreppet ansågs alldeles för extensivt och inte kunde ge ett tydligt mått på vilken nation deltagarna härstammade från. Sannolikt hade det varit mer gynnsamt att låta deltagarna ange ursprung hellre än ställa frågan om huruvida de hade utlandsfödda föräldrar. Frågan är dock något prekär och ytterligare konsideration med de etiska aspekterna hade behövts avvägas.
Den standardiserade koefficienten visade dock ett signifikant resultat mellan individualism och civilkurage. Resultatet indikerade att ju högre grad av individualism, desto högre grad av civilkurage. I tidigare pilotstudie framkom att individualism, där tolkat som själviskhet, sannolikt skulle kunna utgöra hinder för visat civilkurage. Resultatet visar däremot samstämmighet med Moisuc et al. (2018) studie där deltagarna med höga poäng gällande att ingripa i situationer med omoraliska eller oanständigt beteende även hade höga poäng gällande skattningen oberoende självkonstruktion, vilket kan hänföras till en individualistisk kultur. Resultatet i den aktuella studien kan härledas av vad Shurluf et al. (2011a) nämner karaktäriserar ett individualistiskt samhälle däribland självständighet och integritet. Dessa egenskaper kan sannolikt bidra i högre utsträckning till att individen visar civilkurage. Detta i ren kontrast till ett kollektivistiskt samhälle vilket av Shurluf et al. karaktäriseras av grupptillhörighet där ingen ska avvika från normen och inte utmärka sig, vilket i sin tur kan tänkas hindra ett visat civilkurage.
Upphovsmännen av mätinstrumentet AICS är alla härstammande från Nya Zeeland och Triandis och Gelfand (1998) påpekar att individualism kan se olika ut mellan länder. Det kan alltså argumenteras huruvida mätinstrumentet för individualism och dess påståenden kan användas för detta ändamål och om verkligen den typ av individualismen mäts. Påståenden som “Jag tar ansvar för mitt eget handlande” och “Jag tror att konkurrens är naturens lag” skulle av respondenterna kunna missuppfattas som existentiella. Sannolikt skulle utfallet blivit annorlunda om instrumentet hade skapats i ett annat land och om mer fokus hade lagts på subskalan unikhet och mindre fokus på ansvarsfullhet och konkurrens. Det kan argumenteras huruvida dimensionerna ansvarsfullhet och konkurrens tenderar mäta någon annan form av individualism såsom strävan av att vara bättre än andra. Dessvärre kunde ej subskalan unikhet extraheras ur befintlig skala med ett acceptabelt Cronbachs alpha. Det kan således argumenteras för om konkurrens och ansvarsfullhet primärt och eventuellt i kombination med unikhet är det som förklarar det signifikanta resultatet.
I inledningen nämns av Shulruf et al. (2011a) att individualister värderar direkt kommunikation. Det kan ändå diskuteras huruvida påståendet “Jag vill vara korrekt när jag kommunicerar” mäter eller är aktuellt för individualism. Dessutom kan svarsalternativens utformning kritiseras för det individualistiska mätinstrumentet och det kan argumenteras huruvida ekvidistans är uppnått. Svarsalternativen “Aldrig eller nästan aldrig” och “Ibland” skulle kunna omkonstrueras för att undvika förvirring samt oklarheter för respondenterna då “Aldrig eller nästan aldrig” och “ibland” skulle kunna uppfattas som synonymer.
Det framkom även en tendens till att kvinnor i högre utsträckning var mer individualistiska än män. Vidare kan det argumenteras huruvida fel typ av individualism mättes. Antingen har respondenter i den aktuella studien uppfattat individualism som ett personlighetsdrag, där individer med högt utslag på individualism tenderar visa civilkurage i högre utsträckning, då de antar att ingen annan kommer ingripa i en situation med risk för negativa sociala konsekvenser vilket vore klart skiljt från en själviskhet, och skulle snarare handla om en misstro till övriga åskådare, eller så var uppfattningen i den aktuella studien att individualism är synonymt med själviskhet vilket verkade vara fallet i pilotstudien. Oavsett kan det ha lett till snedvridna resultat.
Resultaten indikerade dessutom att ju högre samvetsgrannhet desto högre individualism. Sannolikt är alltså en person med civil lydnad och som är ansvarsfull, så som Friedman och Schustack (2013) beskriver en samvetsgrann individ, en mer individualistisk i den bemärkelsen ej självisk utan ingriper då den vill göra vad som är rätt och riktigt och antar att ingen annan skulle ingripa. Detta går i linje med vad Moisuc et al. (2018) ämnade undersöka.
På grund av att hjälpbeteende och civilkurage länge behandlats som synonymer har inget instrument för att mäta endast civilkurage existerat. Eftersom Kastenmüller, Fischer och Frey (2007) uppmärksammade denna problematik utformades ett mätinstrument, vilket har uppmärksammats i Galdi, Maass och Caudinu (2017) och Graupmann och Frey (2014) studier. Väletablerade skalor användes genomgående i studien som alla visade på högt Cronbachs alpha. Dessutom hade studien ett högt antal respondenter och få interna bortfall. Vidare översattes både civilkurage- och individualisminstrumenten med hjälp av back-translation vilket indikerar hög validitet och god tillförlitlighet. Respondenternas ålder var spridd vilket kan ge en god bild av hur det ser ut i samhället, således skulle en generalisering vara möjlig. Dock var frekvensen av kön snedvriden med 80% kvinnor. Därför kan det ifrågasättas huruvida en generalisering är möjlig även för den manliga populationen. Dessutom hade närmare 70% av respondenterna en högskoleutbildning på tre år eller mer. Detta ger förvisso en fingervisning om hur det ser ut just i den populationen men hur det ser ut i andra forum är svårt att förutse.
Det kan vidare diskuteras huruvida mätinstrumentet civilkurage är anpassat och relevant för det svenska samhället samt dess kultur då två påståenden refererar till högerextremister vilka kan innebära olika föreställningar för olika samhällen och kulturer. Därav skulle en viss kritik kunna riktas till mätinstrumentet då det sannolikt är utformat för det tyska samhället. Dessutom skulle en förklaring av vad det menas med svarsalternativen ”ingripa eller vidta åtgärder” behövas då det kan uppfattas subjektivt. Vidare var somliga påståenden ej könsneutrala och majoriteten innefattade en ”utsatt” person som var av kvinnligt kön. Eftersom urvalet primärt hade kvinnliga respondenter kan det diskuteras huruvida dessa respondenter kände medlidande och samhörighet med kvinnorna. Det hade således varit intressant att använda sig av könsneutrala påståenden i instrumentet.
Slutsats
Även om det i studien inledningsvis ej framkom signifikanta korrelationer mellan de primära prediktorerna och civilkurage, framkom dock signifikanta resultat i en andra analys. Studien är aktuell och kan bidra med värdefull information om ett prosocialt beteende i en föränderlig värld i det individualistiska västerländska samhället. Om det går att fastställa determinanterna för ett visat civilkurage skall dessa uppmuntras så det kan spridas. Detta skulle i sin tur leda till ett mer accepterande och rättvist samhälle. Dessutom vilar det på den svenska grundlagen där yttrandefriheten är något att värna om. Graupmann och Frey (2014) påpekar dessutom att visat civilkurage kan utgöra kärnan i ett rättvist samhälle där alla vågar säga ifrån och höja sin röst i bevittnande av omoraliska situationer och värnar om de demokratiska och humana värderingarna. Till vidare studier rekommenderas att undersöka huruvida korrelation föreligger i ett kollektivistiskt samhälle då det av Shurluf et al. (2011a) kännetecknas av en stark grupptillhörighet och målsättning för vad som gynnar gruppen eller samhället primärt framför individen själv. Detta skulle sannolikt generera ett annat utfall när det ämnas undersöka samband med visat civilkurage samt att utforma en skala som mäter individualism mer anpassad för syftet. Till framtida studier rekommenderas således att använda ett mätinstrument vilket primärt matchar dimensionen unikhet. Det torde även vara intressant att inkludera hjälpbeteende som beroende variabel för att undersöka om resultatet skulle skilja sig från civilkurage med samma prediktorer. Vidare rekommenderas att uppnå en jämnare könsfördelning bland respondenterna för att undersöka om korrelationen kön och civilkurage skulle ge annorlunda resultat. Det torde även vara gynnsamt att inkludera resterande personlighetsdrag från Big Five. Så vad är det då som finns i bagaget som berättar om civilkuraget? Ja, åtminstone individualism medan samvetsgrannhet och demografiska variabler verkar vara frikopplade från civilkurage i denna studie.
Referenser
Affum-Osei, E., Aboagye, M., Antwi, C., & Asante, E. (2019). Validating the Auckland Individualism–Collectivism Scale (AICS): Testing factor structure and measurement invariance in Hong Kong and Ghanaian samples. Psychological Studies, 64, 187-199. https://doi.org/10.1007/s12646-019-00494-2
Barańczuk, U. (2019). The Five Factor Model of Personality and Social Support: A meta-
Analysis. Journal of Research in Personality, 81, 38-46. https://doi.org/:10.1016/j.jrp.2019.05.002
Ernstson, M., & Porselid, O. (2020). Upplevelsen av civilkurage: Påverkansfaktorer förenligt
med förtjänster och risker. Opublicerat manuskript.
Fischer, P., & Greitemeyer, T. (2013). The positive bystander effect: Passive bystanders increase helping in situations with high expected negative consequences for the helper. The Journal of
Social Psychology, 153, 1-5. https://doi.org/10.1080/00224545.2012.697931
Fischer, P., Greitemeyer, T., Pollozek, F., & Frey, D. (2006). The unresponsive bystander: Are bystanders more responsive in dangerous emergencies? European Journal of Social Psychology
36, 267-278. https://doi.org/10.1002/ejsp.297
Fischer, P., Kreuger, J., Greitemeyer, T., Kastenmüller, A., Vogrincic, C., Frey, D., Heene, M., Wicher, M., & Kainbacher, M. (2011). The bystander-effect: A meta-analytic review on bystander intervention in dangerous and non-dangerous emergencies. Psychological Bulletin,
137, 517-537. https://doi.org/10.1037/a0023304
Friedman, H. S., & Schustack, M. W. (2013). Personality: Classic theories and modern research (5th ed.).Harlow: Pearson Education.
Galdi, S., Maass, A., & Caudinu, M. (2017). Defending the victim of sexual harassment: The influence of civil courage and media exposure. Psychology of Women Quarterly, 41, 338-351. https://doi.org/10.1177/0361684317709770
Graupmann, V., & Frey, D. (2014). Bad examples: How thinking about blind obedience can induce responsibility and courage. Journal of Peace Psychology, 20, 124-134. https://doi.org/:10.1037/pac0000021
Greitemeyer, T., Fischer, P., Kastenmüller, A., & Frey, D. (2006). Civil courage and helping behavior: Differences and similarities. European Psychologist, 11, 90-98. https://doi.org/ 10.1027/1016-9040.11.2.90
Greitemeyer, T., Osswald, S., Fischer, P., & Frey, D. (2007). Civil courage: Implicit theories, related concepts, and measurement. Journal of Positive Psychology, 2, 115-119. https://doi.org/10.1080/77439760701228789
Hinde, R. A., & Grobel, J. (1991). Cooperation and prosocial behaviour. Cambridge: Cambridge University Press.
Kastenmüller, A., Greitemeyer, T., Fischer, P., & Frey, D. (2007). Das Münchner Zivilcourage-Instrument (MüZI). Entwicklung und Validierung. [Civilkurage-instrument från München. Utveckling och Validering]. Diagnostica, 53, 205–217. https://doi.org/:10.1026/0012-1924.53.4.205
Kelly, C. L., Murphy, H. J., Breeden, C. R., Hardy, B. P., Lopez, S. J., Koetting O´Byrne, K., Leachman S. P., & Pury, C. L. (2019). Conceptualizing courage. In M. W. Gallagher & S. J. Lopez (Eds.), Positive psychological assessment: A handbook of models and measures, (pp. 157-176). Washington, DC: American Psychological Association.
Moisuc, A., Brauer, M., Fonseca, A., Chaurand, N., & Greitemeyer, T. (2018). Individual differences in social control: Who “speaks up” when witnessing uncivil, discriminatory, and immoral behaviours? British Journal of Social Psychology, 57, 524-546. https://doi.org/
Niesta Kayser, D., Greitemeyer, T., Fischer, P., & Frey, D. (2010). Why mood affects help giving, but not moral courage: Comparing two types of prosocial behaviour. European Journal of Social
Psychology, 40, 1136-1157. https://doi.org/10.1002/ejsp.717
Oeberst, A., & Wu, S. (2015). Independent vs. interdependent self-construal and interrogative compliance: Intra- and cross-cultural evidence. Personality and Individual Differences, 85, 50– 55. https://doi.org/10.1016/j.paid.2015.04.038
Osswald, S., Greitemeyer, T., Fischer, P., & Frey, D. (2010). What is moral courage? Definition, explication and classification of a complex construct. In C. L. S. Pury., & S. L. Lopez. (Eds.),
Psychology of courage: Modern ancient virtue (pp. 149-164). Washington, DC: American
Psychological Association.
Pury, L. S. C., Britt, T. W., Zinzow, H. M., & Raymond, M. A. (2014). Blended courage: Moral and psychological courage elements in mental health treatment seeking by active duty military personnel. Journal of Positive Psychology, 9, 30-41. https://doi.org/10.1080/
17439760.2013.831466
Putman, D. (2010). Philosophical roots of the concept of courage. In C. L. S. Pury., & S. L. Lopez. (Eds.), Psychology of courage: Modern ancient virtue (pp. 9-22). Washington, DC: American Psychological Association.
Roberts, B. W., Jackson, J. J., Fayard, J. V., & Meints, J. (2009). Conscientiousness. In M. R. Leary & R. H. Hoyle (Eds.), Handbook of individual differences in social behavior (pp. 369–381). New York, NY: Guilford Press.
Roberts,W., Strayer, J., & Denham, S. (2014) Empathy, anger, guilt: Emotions and prosocial behaviour. Canadian Journal of Behavioural Science, 46, 465-474. http://
dx.doi.org.ep.bib.mdh.se/10.1037/a0035057
Shulruf, B., Hattie, J., & Dixon, R. (2007). Development of a new measurement tool for individualism and collectivism. Journal of Psychoeducational Assessment, 25, 385-401. https://doi.org/10.1177/0734282906298992
Shurluf, B., Hattie, J., & Dixon, R. (2011). Intertwinement of individualist and collectivist attributes and response sets. Journal of Social, Evolutionary, and Cultural Psychology, 5, 51-65. https://doi-org.ep.bib.mdh.se/10.1037/h0099275
Shulruf, B., Alesi, M., Ciochina, L., Faria, L., Hattie, J., Hong, F., Pepi, A.-M., & Watkins, D. (2011). Measuring collectivism and individualism in the third millennium. Social Behavior and
Personality 39, 173-188. https://doi.org/10.2224/sbp.2011.39.2.173
Thielmann, I., Spadaro, G., & Balliet, D. (2020). Personality and prosocial behavior: A theoretical framework and meta-analysis. Psychological Bulletin, 146, 30–90. http://dx.doi.org/10.1037/ bul0000217
Van Bommel, M., van Prooijen, J. W., Elffers, H., & Van Lange, P. A. M. (2012). Be aware to care: Public self-awareness leads to a reversal of the bystander effect. Journal of Experimental
Social Psychology, 48, 926-930. https://doi.org/10.1016/j.jesp.2012.02.011
Vetenskapsrådet. (2017). God forskningssed. Stockholm: Vetenskapsrådet.
Wong., Y. J., Wang, S., & Klann, E. M. (2018). The emperor with no clothes: A critique of collectivism and individualism. Archives of Scientific Psychology, 6, 251-260. https://doi.org/10.1037/arc0000059
Woodard, C. R., & Pury, C. L. S. (2007). The construct of courage: Categorization and measurement. Consulting Psychology Journal, 59, 135-147. https://doi.org/10.1037/1065-9203.59.2.135
