Ekonomi, politik, civilitet
- Ett handlingsteoretiskt bidrag till diskussionen om
marknad, stat och civilsamhälle
R O L F Å G U S T A F S S O N
Socialmedicinska institutionen, Karolinska institutet
1. Inledning
D et är naturligtvis fullt möjligt att identifiera de ideologiska positioner na bakom rekommendationer för den framtida samhällsutvecklingen av typen ”mer m arknad”, ”minskat statligt förmynderi”, ”högre tillväxt i ekonomin”, ”slå vakt om den gemensamma offentliga sektorn”, ”låt människor styra sina egna liv i civilsamhället” osv. Den här artikeln rik tar dock uppmärksamheten mot en premiss för argumentationen, som är spridd i olika politiska läger, nämligen en tendens till hypostasering av triaden marknad - stat - civilsamhälle. Utan denna tendens skulle frågan om ”hur mycket” som skall falla under respektive samhällsfär, knappast intagit den centrala ställning i debatten som temat nu har.1 Nedanstående exempel på hur man kan resonera om den offentliga sek torns omfång i förhållande till marknadskrafter, skulle vara nära nog obegriplig, om inte hypostaseringen var allmänt spridd: . . . ”Vi säger inte som nyliberalerna att företagen och marknaden skall ta över allt, vi säger att det civila samhället skall ta över där det går” (Zetterberg, 1992a). I ett omfattande forskningsprogram med beteckningen ”social- statsprojektet” återkommer samme författare med formuleringar som ger intrycket av att relationen mellan stat och civilsamhälle har karaktä ren av kommunicerande kärl: ”Den centrala frågeställningen (för del projekt 3; den civila sfären i kultur- och socialhistorisk belysning) är att behandla varför den civila sfären i Sverige har varit svag och är så svag och varför på omvänt sätt den statliga institutionaliseringen blivit så stark . . . ” (Zetterberg, 1992b:6-7, min parentes i citatet)
En hypostaserad debatt om relationen mellan dessa tre samhällssfärer kan i värsta fall leda till både analytiska och praktiska felslut. D ebat tens kombattanter och den allmänintresserade publik som följer det of fentliga samtalet kan få uppfattningen att människors situation för ändras i ett slag, om och när deras dagliga verksamhet flyttas från en sektor till en annan: Marknaden kan uppfattas som en politiskt neutral arena. Civilsamhället kan framställas som en apolitisk oas av värme, närhet, ansvarstagande och samarbete där ekonomiska restriktioner för mänskligt handlande saknar betydelse. Staten kan betraktas som ett styrsystem som automatiskt släcker ut människors förmåga till
mellan-mänskligt ansvarstagande.
Den här artikeln försöker ”att vända på steken” : Istället för att reso nera om olika samhällssfärer och styrsystem på makro-nivå, föreslår jag en analys som också utgår från den mikro-nivå där handlingsteoretiska insikter kan kopplas in. Först då kan tendensen till hypostasering mot verkas. Sociala handlingar måste förstås mot bakgrunden av deras soci ala kontext:
Actors do not behave or decide as atoms outside a social context, nor do they adhere sla vishly to a script written for them by the particular intersection of social categories that they happen to occupy. Their attempts at purposive action are instead embedded in con crete, ongoing, systems of social relations. (Granovetter, 1985: 487)
Den kontextualiserande ansatsen utgör dock bara ena sidan av hand lingsteoretiska ansatsers potentiella bidrag till social analys. Talar man om mänskligt handlande så talar man rimligen också om ett visst mått av autonomi, kreativitet och handlingsfrihet. Det övergripande syftet med den föreliggande artikeln är att klargöra denna autonomiserande ådra i olika handlingsteoretiska traditioner. Därmed riktas också ett grundskott mot tanken att man kan ”lägga livet tillrätta” genom att för lägga sociala handlingar till exempelvis civilsamhällets oas av med mänsklighet. Autonomi är autonomi och måste behandlas på annat sätt, än ekonomiska och politiska dimensioner i mänskligt handlande.
Aktuell samhällsvetenskaplig teoribildning tillhandahåller idag tre hu vudalternativ för analys av social handling; teorier om rationella val (ra
tional-choice),, weberianska handlingsmodeller och Habermas’ teori om
kommunikativt handlande. Jag skall visa att dessa ansatser, i nämnd ordning, fokuserar på ekonomiska, politiska och civila dimensioner i mänskligt handlande. Jag försöker också visa att de i stigande grad han terar den analytiska problematik som relaterar sig till mänsklig autono mi. Från att som i fallet med rational-choice teorier behandla den krea tiva och alternativskapande människan som en gengångare i modeller na, till att som i teorin om kommunikativt handlande betrakta den ostyrbara civiliteten som en grundläggande social resurs.
2. Ekonomi - marknad - primära återförings-
relationer
Trots att den konkreta marknadsplatsen historiskt sett bara utgjort en arena för en viss typ av ekonomiskt utbyte, så har marknadssystemet kommit att dominera nutida ekonomiskt tänkande.2 Detta illustreras ironiskt nog kanske tydligast när begrepp från neoklassisk nationa lekonomi appliceras på samhällsfenomen där man medvetet sökt att motverka eller komplettera marknadskrafterna med andra
handlings-logiker. Ett exempel är public choice skolans analys av den demokratis ka statens ofullkomligheter och misslyckanden utifrån marknadsekono miska paralleller (Elster, 1989; Lewin, 1988). Ett annat exempel är na tionalekonomer som bedömer välfärdsstatens konsekvenser med den ideala marknadsekonomins jämviktslägen som måttstock (Hugemark, 1992).
På den mer principiella nivån synes dock standardverken vara över ens om vad som utgör den ekonomiska problematiken par preferance. Begreppet ekonomi, ursprungligen från den klassiska grekiskans oikos; hus och nomos; lag, avsåg tidigare hushållningslära i bokstavlig mening och hänvisar numera till den allmänmänskliga problematik som betingas av knappa resurser:
.. . economy in modern languages has come to denote generally the principle of seeking to attain, or the method of attaining, a desired end with the least possible expenditure of means .. .3
Denna typ av abstrakta och allmänt hållna avgränsningar aktualiserar naturligtvis en mängd frågor. Vad menas med mål och medel? Vad är en knapp resurs? Hur fastställs behoven? En typ av svar ges av idéhis torikerna, eftersom både ekonomiskt handlande och vetenskaplig analys av detsamma, varierar till innehåll och form beroende på tid, plats och socialt kontext i övrigt. Av speciellt intresse är naturligtvis nutida (na tionalekonom isk vetenskap, som har en identifierbar “main stream”. Vad vi här har att göra med är den samhällsvetenskap som närmast lik nar det Kuhn avsåg med en ”normalvetenskap” (De Vroey, 1975). Det vi här skall ta fasta på är att nutida nationalekonomi är bunden till uti- litaristiska begrepp och tankemönster.4 Låt oss undersöka detta grund schema idealtypiskt i syfte att dra ut några av dess handlingsteoretiska premisser till sin logiska slutpunkt. Jag åskådliggör resonemanget i en figur och formaliserar därmed terminologin (se figur 1). Vi kan därmed närmare studera homo electus - den generella, moderna och kanske mest inflytelserika varianten på det grundschema som också förekom mer under beteckningen homo economicus. Jon Elster har ägnat myck en möda åt att ange vad man rimligen kan betrakta som ett rationellt val inom ramarna för denna referensram. Han arbetar med tre element i sin struktur:5
1. ”. . . Den användbara omgivningen, dvs uppsättningen av alla handlingsmöjligheter som (rationellt uppfattade) upplevs motsvara olika logiska, fysiska och ekonomiska begränsningar.” (I min figur 1 mot svaras detta av de medel och restriktioner som aktören på något sätt adekvat konstaterat: Sannolikt en delmängd av M ed1 och Med2 och R 1 och R2).
2. ”. . . en subjektiv rangordning av de möjliga alternativen, som van ligtvis erhålls genom en rangordning av de utfall handlingslaternativen
(förväntas) leda till.” (Detta motsvaras i figuren av P1 ocvh P2).
3. .. en subjektiv rangordning av de möjliga alternativen, som van ligtvis erhålls genom en rangordning av de utfall handlingsalternativen (förväntas) leda till.” (detta motvaras i figuren av P1 och P2).
Elsters tredje punkt förutsätter att preferenserna på något sätt är kopplade till aktörens uppfattning om förväntade utfall. Därför är det rimligt att inkludera någon form av “feedback” på aktörsplanet i hand lingsmodeller. Jag benämner denna aspekt primära återföringsrelationer (eller mål-medel effektivitet) av skäl som kommer att stå klart lite läng re fram i texten. Därmed avses de konsekvenser som endast aktören själv registrerar, närmare bestämt det valda medlets effektivitet med av seende på upplevd måluppfyllelse (jämfört med andra tillgängliga me del).
Elster klargör också vad som rimligen konstituerar en handling i största allmänhet: Hur ett yttre beteende måste hänga ihop med kogni- tioner och önskningar, för att det skall vara fruktbart att beteckna det som en intentionell handling, men denna diskussion kan vi här förbigå.6 När Elster därefter urskiljer delmängden rationella handlingar specifie- ras dessa på följande sätt: A. Kognitionerna, individens situationsupp- fattning, måste vara internt konsistenta, B. önskningarna måste vara in ternt konsistenta och C. kognitionerna skall ha en maximal . . . ”grad av induktiv sannolikhet, med hänvisning till givna (empiriska) evidens.” 7
Denna typ av explicita villkor är mycket vanlig hos den samhälls vetenskapliga tradition Elster opererar inom (Moser, 1990). Därigenom kan modellernas (deduktiva) precision öka, vilket möjligen sker på be kostnad av möjligheterna att empiriskt undersöka hur många människor av kött och blod, som är rationella i denna specifika mening. Detta sö kande efter ett exakt klarläggande av rationella handlingars karaktär, måste dock också f ö ^ +ås mot bakgrunden av modellernas praktiska syf ten:
Teorin om rationella val ( . . . ) talar om för oss hur vi bör handla, för att uppnå våra syf ten på bästa möjliga sätt. D en säger ingenting om vilka syften vi bör ha. ( . . . ) Till skill nad från moralteori, ger rational choice-teorier villkorliga uppmaningar, som hänför sig till medel snarare än till mål. (Elster, 1986:1, min översättning)
Det står klart att de rationella val man arbetar med är instrumentella. Agenten postuleras primärt vilja uppnå någonting i eller med sin om givning och detta uteslutande för sin egen del. D etta är en allmän förut sättning för rational choice skolans handlingsmodeller (Berg, 1984: 61; Hindess, 1985: 46; Lindensjö, 1988: 52; Moser, 1990: 1). Frågan är om tesen inte kan konstrueras på ett sådant sätt att den blir immun mot empiriska motinstanser (Asplund, 1991: 123). Det är viktigt att vara klar över att uttrycket ”för egen del” här närmare kan specifieras med hjälp av mitt förslag till formalisering av den utilitaristiska handlings
modellen (figur 1): ”För egen del” avser de primära verkningar av handlingen som aktören själv registrerar och värderar i förhållande till sin prefens (och värdesystem i övrigt). Det är också värt att uppmärk samma den implicita ekonomiserande ådran i resonemanget. Det gäller att använda rätt medel - att uppnå syftet på ”bästa möjliga sätt” - vil ket rimligen blir relevant först när resursknapphet råder. Det finns dock en mängd resurser som människor använder sig av i sina handlingar och som inte karakteriseras av knapphet (Warren, 1992).
2.1 D et utilitaristis ka dilemmat
Talcott Parsons har i sitt ungdomsverk The Structure o f Social Action (1937) fäst uppmärksamheten på avgörande begränsningar i det uti- litaristiska-instrumentella (teleologiska) grundschemat. Det är sympto matiskt för samhällsvetenskapens splittring i olika discipliner att denna kritik bara nämns vagt och i förbigående, om den överhuvudtaget dis kuteras, i ekonomisk litteratur där en behandling av frågan vore natur lig (Gould, 1989:649). Parsons’ kritik riktar sig mot själva kärnan i den utilitaristiska handlingsmodellen. Granskningen av det utilitaristiska grundschemat genomfördes bl a i syfte att undersöka dess förmåga att
förklara uppkomsten av social ordning, förutsatt att handlande männi skor har en viss valfrihet (freedom o f choice):* Hur kommer det sig att
mänskligt samspel de facto kan uppvisa stabila mönster (givet ett an tagande om viss valfrihet)? Är valfrihet förenlig med ett visst mått av social ordning?
Parsons’ analys av det utilitaristiska dilemmat kan heuristiskt sam manfattas i två figurer (se figurerna 2 och 3). Parsons’ poäng är att så länge man strikt håller sig inom ramarna för den utilitaristiska model len, så kan social ordning endast uppstå på följande två sätt:
* Figur 2 representerar de fall där aktörerna A l och 2 uppnår ge mensamma mål (M1) på grund av, eller tack vare, slumpens verkningar. Antingen genom att de två aktörernas preferenser råkar sammanfalla (alternativt att de råkar komplettera varandra; se kommentaren under punkt tre i efterföljande sammanfattning), eller genom att det biologis ka arvet tvingar dem att agera på likartat sätt (vilket i sin tur samman hänger med slumpvist genererade mutationer i kombination med natur ligt urval). I båda fallen uppstår den sociala ordningen oberoende av aktörernas medvetna val.
* Figur 3 illustrerar en situation där A l och A2 uppnår det gemen samma målet M 1 på grund av, eller tack vare, situationens inneboende
nödvändighet: Det finns inga andra (kända) mål-medel kedjor. Det tidi
gare refererade resonemanget av Jon Elster är snubblande nära att hamna i denna ände av det utilitaristiska dilemmat: Aktörens preferen
ser antas bygga på en induktivt grundad kunskap om situationens kau- sala struktur (jfr punkt C i det föregående referatet av Elster). Enligt Parsons blir det dock i detta fall orimligt att tala om mål-medel kedjor, eftersom målen inte längre är oberoende av medlen och situationens förutsättningar i övrigt. Man kan säga att målen har en empirisk föran kring i aktörens givna verklighet. A tt sätta upp ett mål blir då en funk tion av aktörens kunskap om den situation han/hon befinner sig i. Handlingarnas mål determineras av de kända medel som står till buds:
“ . . . The active role of the actor is reduced to one of the understanding of his situation and forcasting of its future course of developm ent.” (Parsons, 1968: 64).
Den enda alternativa vägen till social ordning som antyds i den ut- ilitaristiska resonemangskedjan representeras av “feed-back” faktorn. (Inom modern spelteori har ytterligare möjligheter identifierats, men detta behandlar jag senare i uppsatsen). Feed-back faktorn kan komma in i bilden, om man tänker sig en ”försök och misstag” -process: Genom tillfälligheternas spel råkar minst två individer rikta sig mot ett visst mål, vars primära verkningar ter sig gynnsamma för aktörerna. Detta kan tänkas leda till en inlärning varigenom aktörerna lär sig upprepa den aktuella handlingen (preferenserna får en förstärkning). Denna för klaring till social ordning förutsätter visserligen att aktörerna har möj lighet att välja mellan olika medel (och någon slags norm för att avgöra medlens relativa effektivitet med avseende på det mål man råkar hamna i), men fortfarande saknas i modellen aktörernas medvetna val av olika
mål. (Habermas, 1989: 209).
Vad som enligt Parsons saknas i den utilitaristiska handlingsmodellen är en explicit teori om en överindividuell social normstruktur, som gör att vissa mål värderas högre än andra. Enligt Parsons och andra visar det sig vid närmare påseende att normativa element ofta införs på in tuitiva grunder i ekonomiska-utilitaristiska handlingsmodeller. Exempel på detta är Smiths “moral sentiments”, Ricardos “habits and customs of the people” och Sombarts “spirit of capitalism”.9 Även modernare va rianter av utilitaristiska handlingsmodeller tvingas ofta införa denna typ av tillägg. Aktörernas mål kan därmed ad hoc ges en social bestämning, samtidigt som en viss valfrihet bevaras för aktören. Detta moment får dock karaktären av en residualkategori, som på ett okontrollerat sätt räddar handlingsmodellen. I analysschemat saknas resonemangen om hur sociala normer uppstår, reproduceras och omvandlas.
Parsons’ eget försök till lösning är som bekant starkt ifrågasatt, för att inte säga misskrediterat. Den gängse kritiken går bl a ut på att Par sons’ normstyrda aktör är ”översocialiserad”, dvs en aktör där rollför väntningarna determinerar handlingarna.10 Denna problematik gav un der parsonianismens zenit upphov till talesättet att skillnaden mellan ekonomisk och sociologisk teori är den, att genom ekonomisk veten
skap kan vi lära oss att välja, under det att sociologin lär oss att vi inte har några val (Etzioni, 1988: 7; Granovetter, 1985: 485). I det följande skall vi dock inte närmare studera utvecklingen av Parsons’ egen teori.
Sammanfattningsvis kan vi dra följande slutsatser beträffande förutsätt
ningarna för och konsekvenserna av utilitaristiska-teleologiska hand lingsmodeller:
För det första. De kräver ej andra normer eller egenskaper hos aktö
rerna, än sådana som relaterar sig till den individuella och instrumen telit orienterade nyttorationaliteten. Ibland ingår denna form av ratio nalitet som en implicit förutsättning för resonemangen, i andra fall an tas explicit att denna rationalitet är all annan överskuggande, och då inte sällan att detta är en medfödd egenskap.11 Observera att det vä sentliga här är handlingsmodellens fokusering på primära återförings-
relationer. Sålunda kan en ekonom mycket väl postulera ”altruistiska
preferenser”, vilket man hävdar ökar den underliggande handlings modellens generalitet. Det är dock viktigt att vara klar över att postule randet av sådana preferenser vanligen inte ändrar på det faktum att handlingsmodellen endast inbegriper primära återföringsmekanismer. Konsekvensen blir att aktören antas vara altruist för sin egen skull: Ego registrerar endast handlingens utfall m a o den egna altruistiska prefe rensen. Man kan säga att alter blir ett objekt, som ego använder för att tillfredsställa eller projicera sin ”altruism” på.
För det andra. Eftersom handlingsmodellen saknar intresse för och/
eller förmåga att förklara social ordning skapad i interaktion mellan ak törer med visst mått av valfrihet (det utilitaristiska dilemmat), så åter står endast följande möjligheter för den (stringente) utilitarist som vill bidra till någon form av social ordning: (1) antingen momentant för ändra flera aktörers situation på samma sätt, och/eller (2) förändra flera aktörers preferenser i samma riktning. I båda fallen reduceras aktörer nas autonomi till noll.
För det tredje. Med referens till de stiliserade figurer som här använts
kan vi nu specifiera vad ett ekonomiskt incitament är, dvs den styrnings- möjlighet som nutida ekonomiskt tänkande nära nog allenarådande an visar som medel för planerad social förändring. Denna styrningsmöjlig- het bygger på principen att någon/några lyckas ta bort/tillskapa, osyn- liggöra/synliggöra eller på annat sätt förändra de primära
återföringsrelationer som andra agenter har till sin (ekonomiska) om givning. Styrningen åstadkoms med andra ord genom ingrepp i mål
medel effektiviteten för exempelvis A2. Konsekvenserna av att ex empelvis stjäla en vara (eller på annat sätt orättmätigt tillskansa sig en vara eller tjänst) kan göras mer ”kostsamma”, än konsekvenserna av inköp (den primära mål-medel effektiviteten för orättmätigt
bemäkti-gande minskas). Målet förändras inte för A2, men medlet att uppnå det ta länkas in på banor som av det ena eller andra skälet betraktas som mer önskvärt av ”tillrättaläggaren”, dvs den som förändrar incitament strukturen. Strategin fungerar oberoende av A2:s sociala normer i öv rigt. Det enda som krävs är instrumentellt-individuellt nyttorationellt handlande från A2.
En mer vittsyftande ambition är att göra ingrepp i situationens mål medel effektivitet, så att aktörens handlande vrids mot alternativa mål
sättningar. Ett omdiskuterat exempel på detta är användandet av s k se
lektiva incitament, för att säkra produktion av kollektiva nyttigheter.12 Även i detta fall behöver man ej appellera till andra egenskaper hos ak tören än de som relaterar sig till instrumenteil, individuell nyttorationa- litet.
Problemet med denna analys hänför sig till det faktum att frågan om
varför A l skulle vilja påverka A 2 i den ena eller andra riktningen faller
utanför begreppsapparaten. Samtidigt är det ju just påverkan av alter som är alla incitamentförändringars raison d’etre. På en ideal marknad är utbyteshandlingarnas incitamentstruktur redan given. De inblandade aktörerna bedömer var för sig att positiva primärverkningar kommer att uppstå som en konsekvens av transaktionen. Definitionsmässigt uppstår en marknad när minst två aktörer inser att båda kan vinna något på transaktionen (eller mer strikt; att sk pareto optimalitet gäller för ut bytet; minst en får det bättre, utan att någon annan får det sämre). Detta förutsätter naturligtvis också att de inblandade aktörerna har kompletterande preferenser. I dessa lägen finns inga ekonomiska motiv att förändra incitamentstrukturen och påverkansbehovet bortfaller. I al la andra sociala situationer där medvetet tillskapade incitamentsför- ändringar de facto pågår eller planeras, där står man utan begreppsliga möjligheter att analysera vad som sker och varför det sker, så länge man strikt håller sig inom ramarna för neoklassiska handlingsmodeller.
För det fjärde. Handlingsmodellen saknar förutsättningar att hantera
den numera välkända problematik, som Anthony Giddens betecknat “the double hermeneutics of social science.” Överfört till vårt exempel: Vad händer om och när A2 inser att A l försöker sig på en styrnings- strategi av ovanstående slag? Sannolikt kommer då styrningsförsöket att falera på ett icke predicerbart sätt, eftersom A2 inte längre enbart fun gerar på det individuellt orienterade måluppfyllande sätt, som A l:s age rande förutsätter: A2 agerar ju inte längre enbart utifrån sina primära återföringsmekanismer, eftersom han/hon nu också har en insikt om att A l försöker manipulera incitamentstrukturen och/eller situationens mål medel kedjor. Denna problematik får långtgående konsekvenser för re nodlade ekonomiska (neoklassiska) modellers förmåga att utgöra un derlag för social planering och styrning (Giddens, 1987: 183).
3 Politik - stat - sekundära återföringsrelationer
I analogi med vad som gäller för nationalekonomi har kunskapsobjektet för “political science” under långa perioder sammanfallit med ”stats- lära” i mer konkret mening; på senare tid den västerländska demo kratin. Det analytiska intressets kärna cirkulerar dock enligt standard verken tämligen enhetligt kring frågor sammanhängande med hur bindande beslut tillskapas, genomdrivs och fullföljs i sociala kollektiv:
. . . all those social activities and interactions which help determine binding allocations or decisions by legitimate sources of authority .. .13
D etta avsnitt driver tesen att Max Webers förståelsesociologi bör upp fattas som en tidig och klarsynt formulering av handlingsteoretiska aspekter på detta analytiska intresse. Webers substantiella forskning fö regick hans försök att bygga upp en handlingsteoretisk begreppsapparat för sin förståelsesociologi. Under en lång rad av år undersökte Weber den rationaliseringsprocess han hävdade gick som en universell process i mänsklighetens historia. Ett huvudsyfte var att identifiera olika slag av
rationaliseringsprocesser och att finna deras samhällshistoriska lokalise
ring. Weber talade om en tilltagande ”värderationalitet”, som antogs lo kaliserad till religionens område, och en ”målrationalitet” som för modades växa i styrka och konsekvens på det ekonomiska livets om råde. Han försökte därvid påvisa att i västerländska kapitalistiska samhällen sprider sig målrationaliteten över olika samhälleliga sektorer och tenderar att dominera över det värderationella handlandet, som därmed fått karaktären av en formell, begränsad, teknisk rationalitet. En poäng är att “economic man” historiceras.
Går vi så till de berömda inledande avsnitten i Webers begreppsutre- dande verk om sociologins grunder, kan vi konstatera att delmängden
sociala handlingar urskiljs från övriga handlingar på följande sätt:
Inte varje slags beröring mellan människor är social till sin natur, utan endast sådan be röring, som innebär en meningsfull orientering mot andras beteende. En sammanstötning mellan två cyklister, t ex, kan jämföras med en händelse i naturen. Däremot vore cyklis ternas försök att väja för varandra och det gräl, slagsmål eller vänliga diskussion som kunde följa på sammanstötningen ett ’socialt handlande.’ ( . . . ) Social handling är varken detsamma som många människors likformiga handlande eller detsamma som varje hand ling som påverkas av andra. (Weber 1983: 17).
Efter ovanstående passage kommer ett intressant resonemang om mass- beteende (här hänvisas till Le Bon’s klassiska studie) och imitation (G a briel Tarde åberopas). Båda dessa beteenden betraktas av Weber som oklara till sin bestämning, dvs som gränsfall av socialt handlande. G e nom gränsfallen kan just distinktionen mellan sociala handlingar och övriga handlingar fastställas. Efter ytterligare några överväganden står det klart att Weber definierade sociala handlingar som måluppfyllande
handlingar som på något sätt är orienterade mot någon/några andra ak törers situationsupp fattning, mening eller preferenser.
Habermas fäster uppmärksamheten på att Weber i grunden arbetade med den problematik som relaterar sig till just instrumentella hand lingar av olika slag och bifogar en klargörande tolkning av Webers be römda handlingstypologi (som Habermas i sin tur hämtat ur Schluchters verk om Webers rationaliseringstes; se figur 4). Enligt Habermas kan handlingstypologin . ..
. . . betraktas som utformad i enlighet med de formella egenskaperna hos målrationellt handlande. Målrationellt beter sig den aktör som väljer mål utifrån en klart artikulerad
värde horisont och organiserar lämpliga medel under hänsynstagande till alternativa bi
verkningar. I de följande handlingstyperna snävas det handlande subjektets medvetande in steg för steg: i (a) det värderationella handlandet försvinner biverkningarna ur med vetandet och undandras därmed rationell kontroll, i (b) det affektuella handlandet bi verkningarna och värdena och i (c) det traditionella handlandet slutligen målet. (Haber mas 1990: 163).
Vi kan nu arbeta vidare med den grundfigur som tidigare använts. D en na måste uppenbarligen kompletteras med två moment; dels bör minst ytterligare en aktör (A 2) definitivt införas i schemat, dels bör den för tillfället aktiverade (här A l) på något sätt orienteras mot A2:s mening, syfte eller intentioner. Denna aspekt betecknas här som sekundära åter-
föringsrelationer (Se figur 5). Om vi följer Habermas’ resonemang - un
der bibehållande av Webers egen distinktion beträffande socialt hand lande - framträder en möjlig konsistent tolkning av Webers handlings- teoretiska perspektiv, som visar på en i förhållande till homo
economicus och homo electus socialt vidgad, men ändå instrumenteil,
handlingsmodell.14
Man kan nu betrakta det som en restriktion och/eller som en ny möj lighet för A l att denne inte uteslutande påverkas av primära konse kvenser, utan också av sekundära återföringsrelationer (biverkningar enligt Schluchter-Habermas’ terminologi). Och vidare: I fallet social handling innebär detta, att A l eftersträvar att orientera sin instrumen tella handling med avseende på dess innebörd fö r andra mänskliga aktö
rer. Minskad grad av rationalisering kan nu uppfattas som att A l tar
allt färre handlingskomponenter i sikte, när aktören rör sig från målra tionellt till traditionellt handlande. En avgörande brytpunkt i schemat är när aktören ifråga inte längre orienterar sin handling m a p vad hand lingen betyder för andra. Sammanfattningsvis kan vi med hjälp av den presenterade tolkningen av Webers handlingsteoretiska analyser kon statera:
För det första. En genuin socio-politisk dimension förs nu in i sche
mat: A l väljer - som i fallet med den ursprungliga utilitaristiska-in- dividuella handlingsmodellen - ett mål utifrån egna preferenser, men handlingen styrs inte uteslutande i perspektivet av A l:s primära
återför-ingsrelationer. Modellen inbegriper också en bedömning av handlingens innebörd för A2. Den handlande agenten försöker ta hänsyn till att al
ter också är (eller försöker vara) ett autonomt subjekt.
För det andra. Den högsta graden av rationalitet för en social hand
ling innebär att den utformas under hänsynstagande till sekundära åter- föringsrelationer (handlingens biverkningar), som uppstår om och när
medaktörerna tillskrivs förmågan till meningsfullt handlande. Därmed in
troduceras en kvalitativt ny dimension i analysen, som normalt ej be handlas inom ramarna för den tidigare diskuterade typen av handlings modeller. I förlängningen av detta förhållande - att medaktörerna be traktas som subjekt - uppstår den politiska problematiken par
preferance: Hur åstadkomma beslut som ”binder” flera subjekt/agenter
till samma mål och/eller medel.
Andra former för socialt målrationellt handlande innebär en lägre grad av rationalitet. Ett exempel är när medaktören ej tillskrivs sub jekti vt-meningsfullt handlande, men ändå ingår i A l:s handlingskalkyl genom sekundära relationer. Medaktören objektifieras. ”Livet läggs till rätta”. Den centrala distinktionen här är den mellan vad som kan be nämnas icke-objektifierande sekundära återföringsrelationer och objek- tifierande sådana.
Med denna distinktion blir det rimligt att betrakta även värderatio- nellt handlande som en instrumentell social handling. Värderationalitet förutsätter ett socialt kontext för handlingen (sociala värden och normer ingår), dock ej i den specifika meningen att icke-objektifierande sekun dära relationer ingår i handlingskalkylen. Betydelsen av denna distink tion kan klargöras med hänvisning till de s k altruistiska prefenser som tidigare berörts.
Den altruist som skisseras av vissa nationalekonomer ignorerar se kundära återföringsrelationer i den Weberianska-sociala meningen, men relaterar sig likväl på något sätt till det sociala kontextet. Föremålet för kärleksakten blir då just bara ett föremål, ett objekt för altruistens må luppfyllelse. Denne kan därigenom stärka sina altruistiska värden, upp nå sitt mål och tillämpa de medel som bedöms effektiva, men knappast inbegriper denna form av altruism en mer genuin sådan. Distinktionen är naturligtvis central i alla vårdsituationer (Eliasson, 1991). Den ” alt ruist” som utilitaristiska handlingsmodeller talar om, framträder här som ett specialfall av värderationellt handlande.
3.1 Webers utilitaristiska dilemma: Den heroiska individualismen
Webers socialt orienterade analys vidgar således perspektivet utöver den klassiska utilitarismens (marknads)ekonomiska problematik. I det kommande skall vi dock se att även Weber kör fast i något som liknar det utilitaristiska dilemmat. Stephen White fäster uppmärksamheten på anomalier i Webers’ uppfattning om handlingars kontextualitet. Han hävdar att vad som saknas är en diskussion om att sociala handlingar, även värderationella sådana, rimligen “expresses a recognizable orienta tion to the values of some community as they are manifested in some basic moral, religious or social norms.” (White, 1990: 15) Därmed upp kommer frågan om hur intersubjektivt delade normer, värden och situa- tionsuppfattningar - det sociala kontextet - förs in i handlingsmodellen.
Grundläggande för Weber var avståndstagandet från varje försök att förankra värderingar och målsättningar i någon form av universellt giltig rationalitet. Det finns en mängd tolkningar och bedömningar av rimlig heten i detta. Här skall vi gå på Habermas’ linje som hävdar att
.. .“Weber goes too far when he infers from the loss of substantial unity of reason, a polytheism of gods and demons struggling with one anot her, with their irreconcilability rooted in a pluralism of incompatible va lidity claims.” (Habermas, 1984: 249) Weber hävdade att det slutgiltiga
valet av värden och mål utgör ett okränkbart individuellt ställningstagan de (Weber, 1977: 96). Den fritt handlande karismatiske ledargestalten
kom därmed av Weber att uppfattas som den enda möjliga motkraften mot den kapitalistiska andans järnbur (Weber, 1978: 182).
Accepterar vi Webers analys - att värdeomdömen ytterst har sin för ankring i individuella emotioner - följer av detta det dilemma som sam manfattats i beteckningen ”heorisk individualism” (Bertilsson,
1987: 25). Den moderna samhällsutvecklingens politiska och sociala problem kan bara finna sin lösning antingen genom ett oförutsägbart uppdykande av en heroisk gestalt av extraordinärt (asocialt) slag, som bär en kallelse och i ett slag bryter den pågående utvecklingen mot ett formellt mål-rationellt samhälle, eller så får vi tillbringa framtiden i den kapitalistiska andans järnbur. Man kan säga att Weber erkänner männi skans autonomi halvvägs. Den förankras inte i intersubjektiva pro cesser. Den bara finns. Autonomin dyker plötsligt upp, som en över raskning i det sociala maskineriets järnbur.
3.2 Den spelteoretiska lösningen på det utilitaristiska dilemmat
De spelteoretiska modeller som numera utgör en huvudtendens inom samhällsvetenskaperna är här intressanta dels därför att de följer upp den weberianska kardinalinsikten att instrumenteil social handling
griper sekundära återföringsrelationer dels därför att vi genom spelteo rin ytterligare kan mejsla ut det utilitaristiska dilemmats grundschema. Den encyklopediska definitionen av spelteorin lyder;
. . . (Game theory) assumes that each player selects the option that he or she expects will maximize his or her personal utility, in the light of the anticipated choices of all other pla yers.15
Tanken är att samtliga aktörer relaterar sig till sina motspelares hand lingar i den utsträckning dessa utgör restriktioner (och/eller medel) för den egna måluppfyllelsen. De situationer som analyseras består m a o av två eller flera aktörer, som har att räkna med konkurrenter, samarbets partner eller en kombination därav. Vare sig analyserna gäller noll- summe spel (den ene vinner vad den andre förlorar) eller e j, så inne håller de dock endast fragmentariska resonemang om hur - och i såda na fall i vilka sammanhang - aktörerna medvetet kan komma att vända sig mot samma mål. En annan gemensam nämnare för spelteoretiska analyser är att aktörernas situation (de kända och tillgängliga mål-me- del kedjorna) hålls konstanta under spelets gång: Analyserna syftar till att undersöka om - och hur - aktörer kan handla optimalt under givna villkor (i vilka alltid ingår förutsättningen att ”medspelarna” också handlar instrumenteilt). Paradexemplet är ”fångarnas dilemma”, som är ett icke-noll summe spel och som saknar en stabil lösning; givet att aktö
rerna syftar till individuell nyttomaximering och givet den konstruerade situationens förutsättningar. Man kan i detta spel visa att när aktörerna
följer den strategi som är målrationell utifrån varje deltagares egen ho risont, så tenderar spelarna att gemensamt hamna i en slutposition som inte är pareto-optimal. Dilemmat uppstår genom att spelet konstruerats så, att alla lösningar gynnar en part på bekostnad av någon annan. Där för har alltid minst en aktör ”rationella” skäl att försöka åstadkomma en annan lösning. Därmed blir det svårt att uppnå stabila lösningar; dvs social ordning.
Dilemmat kan dock delvis överkommas i spel som upprepas ett obe stämt antal gånger (i simuleringar för en tänkt population av spelare). U nder vissa förutsättningar kan då deltagarna utveckla en dominant strategi, som resulterar i en stabil lösning (även om de bara är individu ellt mål-rationella och även om de bara kommunicerar indirekt genom sina handlingar). Under vissa villkor kan man to m påvisa att .. mu tual cooperation can emerge in a world of egoists without central cont rol, by starting with a cluster of individuals who rely on reciprocity.” 16 Även om Parsons’ analys av de utilitaristiska dilemmat måste nyanse ras genom dessa moderna spelteoretiska analyser, så är dock fortfaran de grundproblematiken olöst. Social ordning kan fortfarande principiellt sett bara uppstå under två förutsättningar, men två underkategorier (a
och b) kan nu identifieras för de ordningar som bygger på samman hållande preferenser:
la . Sammanfallande/kompletterande preferenser råder i utgångsläget eller tillskapas medvetet för de inblandade aktörerna momentant genom ingrepp av någon utomstående tillrättaläggare (jfr figur 2).
Ib. Sammanfallande/kompletterande preferenser uppstår över tid, som en oplanerad konsekvens av de inblandade aktörernas målrationel la handlande; detta är den lösning som inom modern spelteori påvisats för upprepade spel under vissa villkor (detta kan betraktas som en dy namisk utveckling av figur 2).
2. De tillgängliga mål-medel kedjorna pekar i samma riktning (jfr fi- gur 3).
1 samtliga fall saknar dock aktörerna själva möjligheter att medvetet påverka situationens villkor. ”Något” eller ” någon”skapar den situation
aktörerna har att relatera sig till. Autonomin är starkt kringskuren. De vanligaste kända fallen representeras av:17
Marknadsrelationer. Paradexemplet är här Adam Smiths osynliga
hand och som hänvisar till de sociala mönster (oplanerade konsekven ser) som i vissa fall uppstår när aktörerna har komplementära preferen ser. Hur de komplementära/sammanhållande preferenserna medvetet skulle kunna skapas av deltagarna själva kan dock inte diskuteras inom ramarna för denna analys. De bara finns där - “ habits of the people” - eller så uppstår de som en oförutsedd konsekvens av en mängd in dividers nyttomaximerande handlingar. Koordineringens grund för svinner därmed in i ett opåverkningsbart, anonymt och givet ”något”; den osynliga handen, spelsituationen e. d.
Herraväldesrelationer. Koordineringen sker här genom legitimerad
makt, dvs genom att ”någon eller några” makthavare tvingar aktörerna till social ordning, samtidigt som aktörerna i varierande grad och på oli ka grunder godkänner maktutövningen. De teoretiska och empiriska svårigheterna hänför sig dels till frågan om hur och på vilka grunder ak törerna legitimerar makten, dels till frågan om varför någon/några över huvudtaget skulle vilja styra andra.
Sammanfattningsvis kan vi konstatera att Webers handlingsteori inbe griper momentet att aktörerna s a s sneglar på varandra. Den Weberi- anska ansatsen medger också en typologi över olika kvaliteter och ” ra- tionaliseringsgrad” i den sociala dimension, som här betecknats som se kundära relationer. Spelteorin kan betraktas som ett specialfall, som fullföljer sin insnävade linje fullt ut: Aktörerna sneglar på varandra,
men enhart i syfte att säkra (eller förbättra) de egna primärverkningarna.
Habermas talar om instrumentella ordningar i sammanhanget, eftersom de utvecklas ur interpersonella relationer i vilka interaktionsdeltagarna instrumentaliserar varandra som medel för egen framgång.
4 Civilitet - livsvärld - kommunikativ handling
De analytiska intressen som knyts till begreppet ’civilsamhälle’ genom går för närvarande en renässans. Drivkrafterna har knutits till åtminsto ne två källor: Motståndsrörelsen bland intellektuella mot despotiska öst- statsregimers försök att utrota oberoende maktcentra genom att .. extinguish civil society by absorbing it fully into the crystalline struc tures of the state.” (Kean, 1988: 3). I de västerländska välfärdsstaterna har temat aktualiserats som en del av debatten om socialpolitikens pro blem. Här känner vi igen den debatt, som fragematariskt återspeglades i den föreliggande artikelns inledning:Am ong the most important are the decay of social solidarity, an increased level of scepti cism about bureaucracy, professionalism and expertise, and a noticable decline in the legi timacy of the ideals of socialism, with which social democratic programmes were strongly identified. These political difficulties of the Keynesian welfare state have been exploited most successfully by neoconservatism, which emphasizes the negative consequences of sta te intervention into the private markets of the civil society. (Kean, 1988. 79)
Den debatt som här skisserats indikerar att begreppet ’civilsamhälle’ är mångfacetterat. John Kean fäster i en idéhistorisk översiktsartikel upp märksamheten på att denna nyckelterm i europeiskt politiskt tänkande under perioden 1750-1850, emanerat ur den klassiska begreppsvärlden.
In this old European tradition, civil society was coterminous with the state. Civil society
(Koinonia politiké, societas civilis, Société civile, bürgerliche Gesellschaft, Civil Society, so- cietä civile) and the state (polis, civitas, état, Staat, state, Stato) were interchangeable
terms. To be a member of a civil society was to be a citizen - a member of the state - and, thus, obligated to act in accordance with its laws and without engaging in acts harm- full to other citizens. (Kean, 1988: 35-36)
Geografiska och tidsmässiga förskjutningar i begreppets innebörd kom plicerar förståelsen av den analys som genomfördes under olika skeden och blir begriplig först mot den vidare samhälleliga och idéhistoriska bakgrunden. Sålunda kan temat “civil society versus the state” urskil jas, såväl som idén om ett civilsamhälle som helt och fullt underordnas den hegelianska staten. Här skall vi ta fasta på det förhållandet att det närliggande begreppet “community” eller på tyska ”gemeinschaft” tvi- velsutan kom att spela en central roll som grundbegrepp för de delar av samhällsfilosofin och den politiska ekonomin varur sociologin växte fram .18 Johan Asplund har i sin essä om Ferdinand Tönnies berömda monografi om Gemeinschaft och Gesellschaft hävdat att denna står . . . ” som ett slags vändkors mellan två epoker, den ’förmoderna’ och den ’m oderna’.” (Asplund, 1991: 40) Och att vi har att göra med en tankefi
gur: ”Tankefigurernas nivå är den nivå där verkligheten är på väg att
bli till språk, till text eller tal, men i förhållande till en utvecklad text eller ett utvecklat tal är tankefigurerna dock ’stumma’. De är ett sätt att se.” (Asplund, 1991: 39).
Det ligger mycket i denna karakterisering. Exakta bestämningar av de delvis överlappande begreppen civilsamhälle, community och livs värld blir ofta tillkrånglade och språkligt komplexa. Det är då viktigt att hålla isär bestämningar som följer etymologiska-idéhistoriska linjer och sådana som är mer synkront-analytiskt orienterade. I båda fallen vill jag dock hävda att det är klokt att hålla i sikte den sociologiska tankefigur som utgör en minsta gemensamma nämnare för alla tre begreppen. För att motverka den hypostasering som lätt insmyger sig i resonemang där begrepp som associerar till en bestämd plats i samhället används - ”ci vilsamhället” - kommer jag i det följande istället använda begreppet ci- vilitet som beteckning för detta sociologiska-analytiska tema.
Mycket talar för att Björn Eriksson identifierat denna kärnproble- matik, när han i sin analys av den skotska fyrstadieläran (utvecklad un der en tjugoårsperiod från 1760-talet genom insatser av främst Adam Smith, Adam Ferguson och John Millar) talar om en ”kopernikansk omvälvning” inom samhällsanalysen (Eriksson, 1989: 39). 16- och 1700- talets fördragsteorier byggde på ”de stora händelsernas” kausalitet; en ursprunglig lagstiftare eller något utomordentligt subjekt antogs ha in gripit utifrån/uppifrån (jfr idéhistorikern Lovejoys analys av “the great chain of being” som kan uppfattas som en närbesläktad tankefigur; For- migari, 1973). Eriksson ser den kristna samhällsuppfattningen som en urtyp för den stora händelsens logik;
. . . samhället betraktas som ett resultat av Guds vilja. Det är skapat för människors bästa eller något annat outrannsakeligt skäl och givet en gång för alla, genom en enda magnifik händelse. (Eriksson, 1989: 36)
Mot kontraktsteorier och furstesuveränitet står den moderna samhälls analysens ”små händelser” :
. . . förändringen ligger utanför alla former av avsikter och vilja och styrs istället av en sorts social logik - ingen enskild individ, grupp eller instans kan göra anspråk på att ha initierat den. Man får därmed lov att erkänna att samhället styrs av en egen dynamik som på sikt formar det i riktningar som ingen avsett. (Eriksson, 1989: 38)
En formulering av civilsamhällets grundfunktioner och struktur, som hämtar sin näring ur denna moderna vision av den sociala dynamikens karaktär, finner vi hos Ferguson. Han ansluter sig till upplysningstidens tillit till människans förmåga att träda ut ur sin självförvållade omyn dighet, men utan att hemfalla åt den atomism och partikulära rationa lism som utgjort tema för konservativ kritik. Människan har i kontrast till djuren en inneboende kapacitet “to consult, to persuade, to oppose, to kindle in the society of his fellow-creatures.” “He acts best when in social groups. His life is therefore happiest and freest when under thein- fluence of the animated spirit of society.” 19 Ferguson oroar sig dock för att olika former av korruption och nedgång kan drabba den sköra of fentliga andan. Det största hotet utgörs av den tillväxande arbetsdel
ningen: Uppsplittringen mellan offentlig administration, privata med borgare och politiker, arbetsdelningen mellan entreprenörer, arbetare, soldater och civila kan leda till en nedbrytning av samfällighetens band.
H är framträder civilsamhället som en väv av människor i interaktion med varandra - ”de små händelsernas kausalitet”. Fergusons analys rör vid en svårfångad problematik - en modern tankefigur - som också kan uttryckas i termer av en grundläggande socialitet eller kanske snarare ci-
vilitet. Här finns en sociologisk kärna . . . ”och den gäller problemet
med social integration (möjliggjord genom norm, kultur, interaktion, språk etc). Men samtliga av de paradigmatiska samhällsvetenskaperna kan i själva verket sägas röra vid detta problem: Staten/makten inte grerar det sociala livet uppifrån, marknaden integrerar det sociala livet inifrån genom monetära utbytesrelationer, och samhället/socialiteten in tegrerar det sociala livet underifrån; genom mångfalden av de hand lingar som vi individer utgör i loppet av dagligt liv.” (Bertilsson, 1990: 16)
4.1 Kommunikativ handling
I det följande skisseras på en tolkning av teorin om kommunikativ handling. Den betraktas då som ett försök att närmare analysera vad som händer inom och mellan oss människor, när vi genom mångfalden av våra dagliga handlingar bär fram civiliteten. När Habermas betraktar . . . handling som ett bemästrande av situationer” kan detta tolkas som ett försök att rikta analysen mot konkret pågående sociala relationer.20 När någon eller några riktar sig mot den objektiva världen, så aktuali seras under vissa omständigheter ett handlingstema: Desto mindre kultu rella traditioner och sociala strukturer på förhand avgör vilka giltighets- anspråk som måste resas - ”när, var för vad och för vem, respektive av vem de måste accepteras” - ju större är sannolikheten att en argumen tativ process sätts i rörelse (Habermas 1990: 173; White, 1990: 98). Den problematisering av livsvärldens självklarheter som Habermas talar om i sammanhanget måste ske utifrån deltagarnas horisont, dvs den .. . ”re servoar av övertygelser kommunikationsdeltagarna använder sig av för att täcka det behov av inbördes förståelse som uppstår i en situation med konsensusdugliga tolkningar.” 21 Stegvis utkristalliseras en situation, ett tematiserat utsnitt ur den vidare livsvärlden:
En situation utgör ett utsnitt av livsvärlden som avgränsats i relation till ett tema. Ett te ma uppkommer i samband med (åtminstone) en av deltagarnas intressen och handlings- mål; det ringar in ett relevansområde av tematiserbara Situationselement och det accentue ras genom de planer som deltagarna gör upp på grundval av sina situationstolkningar för att realisera sina mål. D en tolkade handlingssituationen ringar in ett tematiskt öppnat spelrum av handlingsalternativ, dvs av betingelser och medel för att genomföra planer. . . .
Medan aktören behåller livsvärlden i ryggen som en resurs för förståelseorienterat hand lande, framstår för honom de restriktioner omständigheterna sätter för genomförandet av hans planer som beståndsdelar av situationen. Och i referenssystemet med tre formella världsbegrepp kan dessa beståndsdelar sorteras som fakta, normer och upplevelser. (H a bermas 1990: 189-190)
De tre sista begreppen i citatet här ovan - ’fakta’, ’norm er’, ’upplevel ser’ - hänvisar till Habermas undersökningar av hur social handlings- koordinering kan tänkas vara uppbyggd.22 Han menar sig ha formulerat en möjlighet, som förbigås i tidigare handlingsteoretiska perspektiv, nämligen handlingsko or dinering genom förståelseorientering (till skillnad från framgångsorientering) och som sker genom kommunikativt hand lande:
Om kommunikativa handlingar talar jag, när de delaktiga aktörernas handlingar inte ko ordineras via egocentriska framgångskalkyler utan via uppnåendet av inbördes förståelse
(Verständigum). I kommunikativt handlande är deltagarna inte primärt inriktade på fram
gång utan på inbördes förståelse. ( .. .) Den enes kommunikativa handling lyckas bara när den andre accepterar den på ett specifikt sätt; när han (hur implicit det än må vara) tar ställning till ett i grunden kritiserbart giltighetsanspråk med ’ja’ eller ’nej’. Såväl ego, som med sitt yttrande reser ett giltighetsanspråk, som alter, som erkänner eller tillbakavisar detta, stödjer sina avgöranden på potentiella skäl. (Habermas, 1990: 164-165)
Argumentationen baseras som bekant på en grundlig genomgång och värdering av analytisk språkfilosofi. Med risk för att framställningen här blir obegriplig och/eller framstår som trivial, tvingas jag inskränka mig till att behandla några centrala tankegångar.
Habermas hävdar att de andra handlingsteoretiska perspektiv han identifierar inom samhällsvetenskap och filosofi, visserligen förutsätter språklig kommunikation, men att dessa analyser inte tar steget fullt ut (Habermas, 1984: 95). Han tänker sig att kommunikativt handlande principiellt sett uppstår, först när följande tre validitetsanspråk (giltig hetsanspråk) kan tematiseras i en reflexiv argumentation:
7. Anspråk på sanning, som måste resas i förhållande till den objekti va världen och som är avgörande för måluppfyllande handlingars effek tivitet (Habermas, 1984: 87). Tematiseringen sker här i en teoretisk dis kurs.
2. Anspråk på sannfärdighet (eller uppriktighet), som måste besvaras med hänvisning till den subjektiva världen; är individens expressioner ärliga, är individen ärlig gentemot sig själv? ”Dramaturgiska handlingar innesluter kunskap om agentens egen subjektivitet. Expressionerna kan kritiseras som oärliga, dvs bli avfärdade som bedrägliga eller som ut tryck för självbedrägeri.” (Habermas, 1984: 334; min översättning) När anspråken på sannfärdighet och uppriktighet aktiveras, så talar H aber mas om en terapeutisk diskurs eller estetisk kritik.
3. Anspråk på normativ riktighet, som måste besvaras i förhållande
kan deltagarna undersöka både en viss handlings riktighet i relation till en given norm och en sådan norms riktighet i sig.” (Habermas,
1984: 334; min översättning) Tematiseringen sker här i vad Habermas kallar en praktisk diskurs.
Kommunikativ handling sker således i förhållande till den objektiva, sociala och subjektiva världen (i likhet med annan handling), men aktö rerna
. . relaterar sig inte längre direkt till något i den objektiva, sociala eller subjektiva värl den, utan relativerar sina yttranden om något i världen i förhållande till möjligheten att deras giltighet kan bestridas av andra aktörer.” (Habermas, 1990: 188)
Visserligen kan ”livsvärlden”, ett begrepp med rötter i fenomenologiskt tänkande, uppfattas som en plats i samhället, en hypostaserad samhälls- sfär med kvalitativt andra integrationskrafter, än den som Habermas betecknar som ”systemet”. Men distinktionen mellan system och livs värld bör rimligen uppfattas som analytisk.23 Ett tematiserat utsnitt ur livsvärlden - en situation - skapas vid människors försök att bemästra objektiva, sociala och subjektiva element i den väv av relationer de är indragna i. Koordinering och integration kan här ske genom kommuni kativ handling.
Begreppet system står för den instrumentella ordningen, koordine ringen upprätthålls med hjälp av de ”av-lingvistifierade medierna” pengar och makt (och riktas främst mot en stabilisering av de icke avsedda konsekvenserna av mänskligt handlande; jfr Adam Smiths osynliga hand och staten som institutionaliserat våldsmonopol). En kon sekvens blir att reellt existerande kommunikativt handlande måste upp fattas som “embedded” i medierna makt och pengar. Habermas ser detta som ett hot, vilket föranleder hans diskussioner om kolonisering av livsvärlden.
Min huvudpoäng här är inte att ta ställning för eller emot rimligheten i denna analys. Däremot torde det stå klart att teorin om kommunika tivt handlande cirkulerar kring den tankefigur som både ekonomiskt centrerade och weberianskt influerade handlingsteorier varken löst eller primärt intresserat sig för. Habermas perspektiv är inte ”bara” intres sant därför det ger en anvisning om hur vi kan formulera ett kontextua-
liserat perspektiv på mänskligt handlande. Habermas strävar också en
vetet mot att uppfylla upplysningens projekt - att befria människan från hennes självförvållade omyndighet - och undersöker därmed också den mänskliga autonomins samhälleliga förutsättningar och villkor.
5 Sammanfattande diskussion
I diskussionen om det utilitaristiska dilemmat har vi sett att teorier om rationella valhandlingar leder till att social ordning antingen förutsätter ett sammanfallande av (eller en komplementaritet mellan) aktörernas preferenser (figur 2), eller att den tillgängliga och kända kausalstruktu- ren, mål-medel kedjorna, i någon mening ”pekar åt samma håll” (figur 3). Den därpå följande diskussionen klargjorde att denna form av (in strumenteil) ordning vanligen konkretiseras i marknadsrelationer (prefe renserna medger utbyten) och/eller i herreväldesrelationer (någon/några tvingar de andra aktörerna till ordning, samtidigt som dessa inte ser andra möjligheter, eller av andra skäl betraktar ordningen som legitim). Vissa spelteoretiska analyser har dessutom uppmärksammat ett spe cialfall av instrumentell ordning: Givet vissa bestämda villkor, så kan social ordning uppstå som en oplanerad konsekvens av individuellt nyt- tomaximerande handlingar.
Preferensformande sociala processer och mellanmänsklig kommunika tion införs dock vanligen som ad hoc-moment i instrumentalistiska mo deller. Ibland görs utsagor om normer/värderingar och mänskliga kapa citeter, men dessa ges varken en historisk-kontextuell eller teoretisk be stämning. Gemensamt för samtliga modeller är att aktörerna ej
tillskrivs förmågan att medvetet förändra situationens premisser; de kän da och tillgängliga mål-medel kedjorna betraktas som konstanta.
Om den sociala verkligheten bara hade dessa aspekter, så skulle aktö rernas möjligheter att medvetet förändra den sociala ordningen vara starkt kringskurna. Valfrihet och autonomi framstår då som spöken i det sociala maskineriet. Begränsningarna hos dessa handlingsmodeller fram träder tydligast, om och när ambitioner att skapa någon ny form av social ordning förs upp på dagordningen, men perspektivet medger egentligen inte denna frågeställning. Resonemang om hur nya, eller al ternativa, sociala ordningar medvetet skulle kunna skapas av de när mast berörda, riskerar att dra utopismens eller löjets skimmer över sig: Antingen tvingas vi in i någon form av ”robinsonad”, dvs vi hamnar i spekulationer om hur två eller flera människor i någon form av ett tänkt anarkistiskt ”urtillstånd”, skulle kunna närma sig varandra för att skapa en gemensam social ordning. Eller så hamnar vi i Webers resone mang om ett plötsligt och oförklarligt uppdykande av en heroisk hjälte, som ”mot alla odds” blir vår idiosynkratiske vägvisare. D etta tyder på att instrumentalistiska handlingsteorier hamnat i en återvändsgränd.
Resonemanget om livsvärlden medger dock fokusering på de fall där problematiseringen av livsvärlden redan är i rörelse genom intersub- jektivt förankrade processer. Om jag förstår Habermas rätt, så kan det ta i själva verket betraktas som det normala. Analysen kan därmed rik tas mot de situationer där den ömtåliga, kommunikativt burna, sociala
integrationen kan växa och vårdas, eftersom den sociala ordningen där varken ger sig ” automatiskt”, eller genom relationer av över- och un derordning (Habermas, 1989: 135). Jag tolkar detta som att fokus är in ställt på marknadens och herraväldets sprickor, dvs på situationer som karakteriseras av social öppenhet.
Habermas placerar klart och tydligt den teoretiska diskursen i ett soci alt kontext, närmare bestämt till den argumentativa och språkligt för medlade process, som nödvändigtvis sker intersubjektivt. En slutsats blir att även ekonomer, statsvetare och politiker har sin livsvärld i ryg gen som kontext och nödvändig resurs. På denna punkt kan Habermas uppfattas som en postempiristisk samhällsvetare, som fortfarande för svarar det moderna projektet. Dialog, argumentation, tolkning och störningsfri kommunikation, som ej koloniserats av marknads- och maktrelationer, blir vetenskapens sociala fundament.
Habermas kan dessutom gå utöver instrumentella och effektivitets- höjande teoretiska diskurser och röra vid frågor som har med mening, mål, riktning och praktiskt förnuft att göra. Vad skall vi använda våra materiella resurser till? Varför är det bra med tillväxt? Varför är det viktigt med solidaritet? Detta leder över till en annan typ av situationer, där marknadens och/eller herraväldets sprickor blottas. När detta in träffar så, problematiseras den sociala världens normer och värderingar
(praktisk diskurs) och/eller individernas självkännedom, autenticitet och
uppriktighet (terapeutisk diskurs eller estetisk kritik).
Uppfattad på detta sätt kan teorin om kommunikativt handlande vid ga vår blick för sprickor i marknaden och herraväldet. Här öppnar sig möjligheter till direkt koordination mellan de inblandade aktörerna. Det rör sig om en intersubjektivt förankrad läroprocess som stegvis kan öka autonomin. En sådan process får rimligen både kvantitativa och kvalitativa konsekvenser för aktörernas målmedel kedjor: Fler mål medel kedjor kan kartläggas och innebörden/värderingen av denna ny vunna kunskap om objektiva förhållanden kan förankras i aktörernas sociala och subjektiva värld.
Därmed skymtar också en koppling mellan kommunikativt handlande och participativ demokratiteori. Mark Warren analyserar förutsätt ningarna för “self transformation” och ställer i detta sammanhang den traditionella standardversionen av liberal demokrati mot vad han be nämner den expansiva demokratitraditionen. I den senare antar man att participationen skall ha följande transformativa effekter på människorna
. . . “they would become more public spirited, more tolerant, more knowledgeable, more attentive to the interest of others, and more pro bing of their own interests.” (Warren, 1992: 8) Det är intressant att no tera att Warren avgränsar den participativa demokratitraditionens giltig het till att främst gälla sådana materiella och imateriella förhållanden
som inte karakteriseras av resursknapphet. Exemplen är långt ifrån tri viala eller utopiskt långsökta. Även den participativa eller expansiva de mokratitraditionen söker således efter vägar att öka autonomin i mänskligt handlande och synes vara på väg att specificera när, var och hur detta är möjligt.
I ljuset av konsekventa handlingsteoretiska perspektiv blir det allt svårare att uppfatta människan enbart som “ a rule-follower”. Vi kan med Alan Wolfe börja tala om människan som “ a rule-maker” :
In the sociological tradition, and then only in that part of it that rejects an emphasis on social structure in favor of the notion that ordinary people create their moral rules out of everyday interactions with others, lies an understanding of moral agency that allows us to bring people back in modernity, to begin to give them the control over their participation in the making of moral rules that the market and the state promised but never delivered. (W olfe, 1989: 234)
Jag har argumenterat för att uppfatta hela samhället och dess olika in stitutioner, som en kokkittel för den civili tet som produceras, reprodu ceras och transformeras i konkret förankrade sociala relationer. En mänsklig handling kan renodlat behandlas A) i ljuset av primära åter- föringsrelationer; handlingen styrs då under hänsynstagande till ekono miska aspekter, B) i perspektivet av sekundära återföringsrelationer; styrningen sker då under hänsynstagande till politiska aspekter, i bästa fall under villkor där samtliga aktörer kan vara subjekt, eller C) genom den typ av sociala processer som Habermas försökt fånga i begreppet kommunikativt handlande; handlingsstyrningen får då också ett funda ment i civiliteten. Autonomin blir en resurs och inte ett hot. Frågan om hur ”blandningen” ser ut och var tonvikten ligger, sammanfaller med den empiriska frågan om hur civila processer kan växa på våra arbets platser, på marknaden, i statsapparaten, i riksdagen, på dagis osv. Ser man på problematiken i detta handlingsteoretiska perspektiv, står det klart att civila processer utgör en nödvändig förutsättning för ekonomi och politik.
Författaren tackar Margareta Bertilsson och Lars Udehn fö r viktiga syn punkter.
N O T E R
1 Detta har enligt min mening varit tydligt i exempelvis debatten om civilsamhällets för och emot i Dagens Nyheter, 14/6-29/8, 1992: Se Arvidsson, H ., Blecher, G ., Greider, G. & Lappalainen, T., Greider, G. & Lappalainen, T., Lindqvist, S., Persson, G ., Rothstein, B ., Sangregorio, I-L., Stephanson, A ., Trädgårdh, L., Zetterberg H. L. 2 Se uppslagsordet “social market” i Concise Encyclopaedia o f Participation and Co-
