2003, issue 4: pp
URL:http://hdl.handle.net/2043/7194 Access to the published version may
require subscription. Published by
Idrott och samhälle
Snart dör de olympiska spelen
Barcelona sommaren
1992.
Vid kanotstadion strax söder om staden är det lugnt,
säkerhetskontrollanten ler sömnigt, sittplatserna är få och ännu glest besatta. Det
är förmiddag och de aktiva kommer släntrande mellan bänkraderna med sina
flytetyg under armen, stannar här och var upp för att tala med släkt och vänner i
publiken, gör sig redo för försöksheat och semifinaler. Inga ledamöter ur
Interna-tionella olympiska kommitten (lOK) är på plats och först på eftermiddagen dyker
de svenska kungligheterna upp för att se Sverige missa en guldmedalj.
Av Ingrid Elam
Kanot är denna dag en stor sport i svensk teve men en mycket liten gren på det olympiska trädet. Ändå för-verkligar denna förmiddagsstund den olympiska iden: detta är de första spelen efter murens fall, det är för en gångs skull fred i Europa, försystring och förbrödring äger rum inför åskå-darens ögon, ingen är dopad, reklam-skyltarna är diskreta, solen skiner, någon vinner och de övriga tävlar väl. Jag var där, jag såg det med egna ögon, men jag vet att de olympiska spelen är något helt annat, något som händer i teve, som ses av miljarder och omsätter ännu mer i kronor räknat, som är nedlusat av reklam och skakas av fusk, mut- och dopingskan-daler.
Under olympiska vinterspelen i Nagano 1998 hackades de ameri-kanska tevesändningarna sönder av reklaminslag, tittarsiffrorna sjönk, tevebolaget NBC utökade reklamen för att uppfylla sina löften till annon-sörerna, ännu fler tittare försvann. Strax före vinterspelen i Salt Lake City
2002 nystades en omfattande mut-härva upp. Ett stort antal medlemmar i Internationella olympiska kommit-ten fick gå, de flesta av dem afrikaner, vilket i sin tur ledde till misstankar om rasism i kommitten. Spelen var svensk televisions största satsning någonsin, en glänsande ballong som sprack när den svenska medaljskör-den uteblev och medaljskör-den störste segraren, skidlöparen Johann Mtihlegg, visade sig vara dopad.
Med teves hjälp
Finns det någon framtid för olym-piska spel och hur ser den i så fall ut? Nästan alla utopier, de lyckliga såväl som de dystra, hämtar näring ur det förflutna, bygger sina visioner av dåtid och igenvuxna stickspår.
Men hur jag än blickar bakåt i spe-lens historia kan jag inte se att de någonsin sett ut som den där förmid-dagen i kanotstadion i Barcelona. Spelen har aldrig varit idylliska, annat än i snabbt flyende ögonblick, de har alltid varit präglade av motsättningar
och skandaler, de har alltid varit poli-tiska.
I begynnelsen var drömmen om idrotten som en fredlig internationa-lism och redan där fanns fröet till nationernas kamp. Det var för grun-daren Pierre de Coubertin nämligen aldrig frågan om kosmopolitism, ingen skulle tävla som individ, utan var och en skulle representera sin hemnation.
Den nationalistiska yran har sedan dess bara tilltagit, men den kan komma att motverkas aven annan kraft: teves globaliserande och homo-geniserande verkan. Med teves hjälp blir alla idrottsutövare lika, deras liv omvandlas till snarlika hjärtknipande berättelser om hårt arbete och välför-tjänta framgångar, vi blir du med dem, inte bara med Kajsa utan också med Flo-Jo.
Orättvisa amatörregler
Från start fanns också kravet på ama-törism, till synes ädelt, i grunden orättvist. Det var bara idrottare ur
Magdalena Forsberg tävlar vid OS i Salt Lake City2002.
överklassen som hade råd att vara amatörer, arbetarklassens pojkar fick försörja sig som skidlärare och boll-kallar jämsides med att de själva åkte utför eller stod i mål. De föll då för amatörreglerna.
Jim Thorpe som vann både fem-och tiokampen i Stockholm 1912 blev några år senare fråntagen medaljerna för att han som gymnasieelev hade fått betalt för att vara med i skolans sommarfotbollslag, en helt annan idrottsgren än den han tävlade il
Amatörreglerna är sedan länge övergivna, det må vara en seger för
kommersialismen, men är också en seger för rättvisan.
Rasism eller opportunism?
Thorpe var indian, och även om det inte är givet att rasfrågan spelade större roll än klassfrågan i hans fall har de olympiska makthavarna aldrig varit färgblinda. Vid två tillfällen har rasmotsättningar varit nära att stjälpa spelen över ända.
Mest beryktade är spelen i Berlin 1936. Den amerikanska olympiska kommitten krävde bojkott på grund av den diskriminering judiska
idrotts-män utsattes för i Tyskland. Amerika-nen Avery Brundage, som så småning-om skulle bli IOK:s president, hade tyska vänner och ville att spelen skulle genomföras. Han fick dåliga råd aven annan lOK-medlem, svens-ken Sigfrid Edström, chef för ASEA, ordförande i SAF och hygglig sprin-ter. Denne skrev till Brundage:
Jag är inte alls för judeförföljelseni Tysk-land, men jag förstår fullständigt att en ändring måste komma till stånd. Som det tidigareva~leddes en stor del av den tyska nationen av judar och inte av
tys-Idrott och samhälle
karna själva. Aven i USA kan den dag komma då ni måste sätta stopp för judarna. De är intelligenta och skrupel-fria. Många av mina vänner är judar, tro inte att jag har något emot dem, men de måste hållas inom vissa gränser.
(The Avery Brundage Archive, citerat efter A. Guttmann,TheO/ympics,2002)
Bojkotten kom av sig, spelen i Berlin blev de dittills största, ingen judisk idrottare fick plats i det tyska laget, inte ens Tysklands bästa höjd-hopperska Gretel Bergmann (däre-mot deltog två tyskar med delvis jud-isk bakgrund).
Den allvarligaste anklagelsen för antisemitism riktades dock ironiskt nog mot det amerikanska friidrotts-laget för att det uteslöt sina två enda judiska medlemmar ur stafetten.
Misslyckade bojkotter
Berlin är inte den enda arenan där rasfrågan varit nära att hota spelens existens. I Mexico City1968höjde två afroamerikanska sprinters, Tommie Smith och John Carlos, näven när de stod överst på prispallen. IOK:s repre-sentant, markisen av Exeter, som stod nedanför vänd åt samma håll som pristagarna, såg det inte, men det gjorde tevekamerorna och därmed hela världen. Black Panther-rörelsen hade vunnit en propagandaseger, boj-kotternas era hade börjat.
Sydafrika hade redan1964 uteslu-tits ur den olympiska storfamiljen på grund av sin apartheidpolitik, Moskva-OS1980bojkottades av USA och flera andra länder på grund av invasionen i Afghanistan, fyra år senare uteblev Sovjet och ett stort antal afrikanska länder från sommar-OS i Los Angeles. Men bojkotterna av spelen förfelade sitt syfte, intresset dog inte, arrangö-rerna förlorade varken prestige eller
pengar, och vapnet har inte använts senare, inte heller där det hade funnits skäl som när Sydkorea fick spelen 1988.
Orsakerna bakom Smiths och Carlos knutna nävar finns förstås kvar, men faktiskt inte lika mycket inom olympiska spel som i världen i övrigt. Spelen har blivit färggladare, afrikanska och asiatiska idrottare och arenor spelar allt större roll i OS.
Kvinnorna tar plats
Till och med damidrotten är numera accepterad av lOK, trots att det i början fanns ett större motstånd mot kvinnor än mot arbetare och icke-vita. Kvinnor skulle först inte få vara med alls, sedan skulle de tillåtas tävla i vissa grenar, men utan publik. Nu är 40 procent av alla deltagare kvinnor, OS har en bättre statistik än många andra maktcentra, åtminstone på arenan. I 10K:s korridorer är dock gubbväldet alltjämt ohotat.
Den beröringsskräck som fanns i klass-, ras- och könsfrågor håller alltså på att försvinna, och om vi skall döma framtiden efter det förflutna går det på samma vis med drogerna.
Kampen för amatörismen, som var en hjärtefråga för lOK, förlorades utan att någon egentligen sörjde. Det fanns sedan länge inga riktiga amatö-rer, alla som tävlade på elitnivå bar sin civila yrkesbeteckning som en fusk-lapp på bröstet och det gällde inte bara östeuropeerna, som tidigast och mest ihärdigt anklagades för brott mot amatörismen.
Droger till döds
På liknande sätt blir det nog med dop-ningen, men att avveckla listan över förbjudna medel vore något helt annat och på sikt mer förödande för de olympiska spelen än att avskaffa
amatörreglerna. De flesta som tävlar på olympisk nivå manipulerar sina kroppar, om inte med olagliga medel så med tunn luft och onaturlig föda.
Skall alla tävla på lika villkor är det lika bra att ta kontroll över drogerna i stället för att bekämpa dem. Så reso-nerar redan många och menar sig tala för rättvisa. Problemet är bara att dro-gerna är mycket farligare för unga kroppar än vad pengarna var och är, och förhoppningsvis är få föräldrar beredda att låta idrottsledare och läk-are experimentera med deras barn.
Om spelen skall överleva måste drogfrågan lösas, men om drogerna släpps fria - och historien talar för det - kommer spelen att dö.
Storleken är ändå värst
Det största hotet mot de olympiska spelens framtid är ändå deras stor-lek. Ju större spel, desto högre kost-nader. Redan för trettio år sedan hade spelen blivit så dyra att arran-gera att lOK var tvungen att gå emot alla sina principer och sälja sänd-ningsrättigheter för att kunna finan-siera spelen.
Även om rättigheterna nu kostar astronomiska summor, räcker inte heller de till. Sponsorer måste raggas, stora företag inbjuds att tävla i grenen huvudsponsor och vinnarna heter Coca-Cola, Visa och IBM.
Redan innan begreppet huvud-sponsor blev officiellt fanns det en olympisk maffia, en sluten herrklubb där Adidas chef Horst Dassler lunch-ade med 10K:s Antonio Samaranche, friidrottsförbundets Primo Nebiolo och fotbollens Joao Havelange. Tre svarta ränder (Adidas logotyp) beseg-lade deras kartell, den var olaglig och ojuste, men vinstgivande.
Men sponsorer och tevebolag finns bara kvar så länge det också finns
tit-När inte bara idrottsmän tar betalt i olympiska spel, utan själva idrotten skall sälja andras varor, när tevebolag kräver fler distanser i populära teve-sporter som simning, när direktsänd-ningar ersätts av efterhandssända god-bitar, när reklaminslag och studiosam-tal tar långt större plats i rutan än själva tävlingarna, när teve kort sagt styr sporten i stället för att spegla den, då har gränsen överskridits och fram-gång vänds till förlust. Vi är bara ett tuppfjät från den gränsen.
När allt det som är icke-sport träng-er ut de olympiska spelen ur tevesänd-ningarna kommer tittarna att fly till andra arenor. Då kommer de olympis-ka spelen att tömmas på sin politisolympis-ka och ekonomiska sprängkraft och dö ut, som de en gång gjorde i Grekland. Men om tusen år kanske någon får en ide och börjar tala sig varm för att idrottstävlingar kan skapa fred och samförstånd. Det kan vara som en solig dag i Barcelona då människor från olika håll i världen möts för att leka med varandra.
Ingrid Elam är frilansjournalist och områdes-prefekt vid Malmö högskola.
Litteraturtips
Guttmann, Allen(2002),The Olympics. A history ofthe Modern Games.2.ed. Urbana: University of Illinois Press.
Jennings, Andrew (1996),The New Lords ofthe Rings. Olympic Corruption and How to Buy Gold Medals. London: Pocket Books.
Reimer, Bo(2002),Uppspel. Den svenska TV-sportens historia. Stockholm: Stiftelsen
Eterme-dierna i Sverige.
Oh, mr John Carlos du grävde din egen grav / För idrotten står ovanför politiken /
Idin kista slog du själv in första spiken / Ou borde ha nöjt dig med din stora seger / Och tänkt på din framtid som en trevlig och framgångsrik neger .,.
Som upprorsman var han stämplad för gott / och bråkmakare ska hål/as kort / "Han har skämt ut sporten och skadat våra affärer /
Låt familjen svälta ihjäl så kanske han lär sej"/ Oh, mr John Carlos du grävde ...
Citerat från Nationalteaterns sång "Mr John Carlos", skriven av Ulf Dageby. John Carlos blev trea i löpning 200 meter vid OS i Mexico City 1968. Han och segraren Tommie Smith manifesterar sitt stöd till Black Power med knutna, uppåtsträckta nävar. Även silvermedaljören, australiensaren Peter Norman, deltog faktiskt i manifestationen genom att bära ett solidaritetsmärke på sin tröja.
Published with permission from
