Sida 1 av 39
Självständigt arbete (15 hp)
Författare Program/Kurs
Marco Witt OP SA 17-20
Handledare Antal ord: 11 964
Sophia Hatz Beteckning Kurskod
1OP415
Kuststaters bestridande av sjökontroll – Børresens relevans för framtiden
ABSTRACT:
Throughout history, research on sea power has mainly focused on naval superpowers with global reach, but the application of sea power is still relevant for coastal states without means or ambitions to rule the high seas. In 1994, Norwegian Fleet Admiral Jacob Børresen met the need of a post-Cold War theory of sea power usage for smaller navies by publishing the article The Seapower of the Coastal State. As Sweden qualifies for the definition of a coastal state and could gain from optimizing its sea denial abilities, the aim of this study is to validate the relevance of Børresen’s theory for the Swedish Navy of tomorrow.
Using a qualitative text research method, this study compares and contrasts Børresen’s theory with the Swedish and Norwegian military advice study, to find to what extent the naval strategy of the two coastal states aligns with the functions that the coastal navy, according to Børresen, must be able to perform in times of war. The results show alignment to a large extent, with coastal artillery and the utilization of territorial awareness being the main exceptions. In conclusion, this theory holds an obvious relevance for present studies of sea denial and deterrence.
Sida 2 av 39
Innehållsförteckning
1. Inledning ... 3
1.1 Problemformulering... 3
1.2 Forskningsöversikt... 4
1.3 Syfte och frågeställning ... 9
1.4 Avgränsning... 9
1.5 Disposition ... 10
2. Teori ... 11
2.1 Val av teori ... 11
2.2 The Seapower of the Coastal State ... 12
3. Metod ... 17
3.1 Forskningsdesign ... 17
3.2 Material och källkritik ... 19
3.3 Operationalisering ... 21 3.4 Forskningsetiska överväganden ... 23 4. Analys ... 24 4.1 Sverige ... 24 4.1.1 Ytstrid ... 24 4.1.2 Undervattensstrid ... 25 4.1.3 Luftstrid ... 26 4.1.4 Markstrid ... 26 4.1.5 Ledning ... 27 4.1.6 Understöd ... 28 4.2 Norge ... 29 4.2.1 Ytstrid ... 29 4.2.2 Undervattensstrid ... 30 4.2.3 Luftstrid ... 31 4.2.4 Markstrid ... 32 4.2.5 Ledning ... 32 4.2.6 Understöd ... 33 4.3 Resultat ... 34 5. Avslutning ... 35
5.1 Sammanfattning och slutsats ... 35
5.2 Diskussion ... 36
5.3 Vidare forskning ... 37
5.4 Relevans för yrkesutövningen ... 37
Sida 3 av 39
1. Inledning
I Militärstrategisk doktrin 2016 (MSD16) konstaterar Försvarsmakten hur beroende Sverige är av handelsflöden och vilken strategisk relevans de utgör.1 Mer konkret hanterades 2018, tack vare sjöfarten, 179 miljoner ton gods vid svenska kajer,2 transporter som är nödvändiga
för att hålla Sverige levande. Havet är både transportväg och en källa till naturresurser, men också ett medium för maktutövning.3 Ian Speller definierar sjömakt som förmågan att utöva
makt på och från havet i strävan av att uppfylla nationella (och multinationella) politiska mål.4
Detta är kärnan i sjömaktens relevans för den landlevande mänskligheten: maktutövning för att uppnå politiska mål och att kontrollera transporter. En av tidernas största
sjömaktsteoretiker, Alfred Thayer Mahan, lade grunden för hur vi ser på marinstrategi idag. Mahan satte stort fokus på att sjömakt skapas av sjöherravälde, en militär dominans av havet kombinerat med handelssjöfart. Genom att etablera sjöherravälde kan den egna ekonomiska makten stärkas, mer konkret genom att hålla rutter öppna för handelssjöfarten och skydda den från anfall. Samtidigt kan motståndarens ekonomi försvagas när deras handel begränsas, hamnar sätts i blockad och infrastruktur i land attackeras.5
1.1 Problemformulering
Det som ligger till grund för studien är en undran över hur svenska marinen kan bemöta ett hot från en stormakt och om sjömaktsteori som finns på ämnet är relevant för framtidens Sverige. Sjömakt är möjligt att utöva i olika skalor, men maktutövning med tillräcklig
räckvidd och omfattning för att påverka aktörer på andra sidan oceaner, förbehålls åt maritima stormakter likt brittiska imperiet förr och USA idag. Finns det då ett syfte för nationer som inte är maritima stormakter att studera sjöherravälde som fenomen? Ja, för inte ens giganter som USA kan etablera ett absolut och oinskränkt sjöherravälde helt fritt från hot och risker, och därför bör fenomenet inte ses som svart eller vitt utan som relativt. Den underliggande frågan är vad nationer som varken har tillräckliga resurser eller intresse av att bli maritima stormakter kan använda sin begränsade sjömakt till. Sjömaktsteorier framtagna specifikt för den lilla marinen är långt ifrån lika vanligt förekommande som teoribildning sprungen ur 1 Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin: MSD 16, Stockholm: FMV, FSV Grafisk produktion, 2016, s 53. 2 Trafikanalys, Sjötrafik 2018, Trafikanalys, 2019,
https://www.trafa.se/globalassets/statistik/sjotrafik/sjotrafik/2018/statistikblad-sjotrafik-2018.pdf? (Hämtad 2020-04-14), s 1.
3 Till, Geoffrey, Seapower: A Guide for the Twenty-first Century, 4:e uppl. New York: Routledge, 2018, s 6. 4 Speller, Ian, Understanding Naval Warfare, 2. Uppl. New York: Routledge, 2019, s 5.
Sida 4 av 39 erfarenheter från maritima stormakter med högsjöflottor, men de existerar. Ett exempel är den norska flottiljamiralen Jacob Børresens artikel The seapower of the coastal state, som
beskriver kuststaters strategiska förutsättningar, mål och syften, med Norge som
utgångspunkt. Børresens redogörelse för hur begränsade marina operationer kan genomföras av kuststater skapar historisk igenkänningsfaktor i hur Sverige har använt sin sjömakt tidigare, och därför är den utomvetenskapliga motiveringen till studien, huruvida Børresens teorier kommer att delas av Sverige och Norge även i framtiden.
1.2 Forskningsöversikt
Under denna rubrik redogörs för tidigare forskning med koppling till problemområdet. Resonemanget om sjömaktsteori leds från sjöherravälde och sjökontroll som koncept till hur den lilla marinen kan bestrida en stormakts sjökontroll.
Geoffrey Till sammanställer följande fem faktorer som styrande för sjöherraväldets utsträckning:
- Tid: En nation kan upprätta sjöherravälde i olika tidsomfattning, exempelvis under ett enskilt slag, en operation eller ett helt krig.6
- Plats: Sjöherraväldets geografiska omfattning kan sträcka sig från lokalt strategiska platser som viktiga sund till hela operationsområden, men generell kontroll över stora havsytor är både svår att etablera och upprätthålla och oftast onödig för att nå
specifika mål.7
- Användning: Etablering av sjöherravälde kan möjliggöra eget nyttjande av havet samtidigt som det nekar delar av motståndarens möjligheter att göra detsamma. Om utgångspunkten är att total, simultan kontroll på, över och under havsytan är
ouppnåelig, kan motståndaren antas ha minst begränsad möjlighet att bestrida ett etablerat sjöherravälde. 8
- Strategisk konsekvens: Effekterna av att etablera sjöherravälde kan vara begränsade, exempelvis om operationen har ett större fokus på armén eller flygvapnet. Likväl kan sjöherravälde bero på ett övertag på land eller i luften, snarare än tvärtom. 9
6 Till, Seapower: A Guide for the Twenty-first Century, 2018, s 186. 7 Ibid, s 186.
8 Ibid, s 186. 9 Ibid, s 187.
Sida 5 av 39 - Nödvändighet: Sjöherravälde i sig är aldrig målet, målet är den handlingsfrihet som
sjöherraväldet tillåter - att skapa tillräckligt med kontroll för att lösa uppgiften. Om sjöherraväldet vida överskrider egen ambition att agera, är resurserna felprioriterade.10
Själva begreppet sjöherravälde för instinktivt tankarna till absolut, oinskränkt dominans över haven och sjöstridens alla dimensioner, vilket leder till begreppsförvirring om sjöherraväldet är relativt (vilket det är så länge motståndaren har någon möjlighet att bestrida det). Därför är det lämpligt att använda ett annat begrepp för att beskriva fenomenet. När aktörer utan stormaktsstatus gavs större medel att bestrida maritima stormakters sjöherravälde lokalt, exempelvis Sovjetunionens bestridande av amerikanskt sjöherravälde under kalla kriget, etablerades sjökontroll som begrepp. Teknisk utveckling från segelfartygens tid fram till idag har ökat tillgängligheten av sänkande vapen (torpeder, sjömålsrobotar och sjöminor) även för mindre aktörer, vilket har gett dem större förmågor att bestrida sjökontroll och inskränka stormakters maktutövning lokalt. Detta kan ses som en orsak till att sjökontroll är ett lämpligare begrepp än sjöherravälde för att beskriva den mer relativa sjömaktsutövningen i modern tid.11
Bestridande av sjökontroll är ett ordagrant koncept och Ian Speller beskriver det som ett försök att förneka motståndarens användning av ett sjöområde utan att själv ha möjlighet att kontrollera området fullt ut. Speller pekar också ut hur sjökontroll är relativt, från att vara i full kontroll, till att vara fullt nekad i samma område, med en glidande skala mellan de båda stadierna. Ett visst agerande är inte nödvändigtvis exklusivt för antingen etablering eller bestridande av sjökontroll, utan om ambitionen finns att etablera sjökontroll i syfte att säkra det egna nyttjandet av ett område, påbörjas vanligtvis etableringen med att bestrida
motståndarens befintliga sjökontroll där. Speller återkopplar till samma poäng som Till gör om sjöherraväldets nödvändighet, nämligen att det är handlingsfriheten som är syftet med sjökontroll, inte kontrollen i sig. Samma förhållande är giltigt för bestridande av sjökontroll – det finns ingen mening med att neka motståndarens tillgång till ett område som denne inte har någon avsikt att använda.12 Denna poäng kan te sig på gränsen till uppenbar, men är särskilt intressant för aktörer med begränsade resurser i förhållande till deras politiska målsättningar,
10 Till, Seapower: A Guide for the Twenty-first Century s 187. 11 Ibid, s 190.
12 Speller, Understanding Naval Warfare, 2019, s 118, Till, Seapower: A Guide for the Twenty-first Century, 2018, s 196.
Sida 6 av 39 exempelvis stater med behov av att skydda långa kuststräckor med små medel, ett strategiskt dilemma som ställer stora krav på prioriteringar.
Med prioriteringar i åtanke lyfter den amerikanska amiralen Stansfield Turner bestridande av sjökontroll som en metod att likställa med marin gerillakrigföring. Genom att neka
motståndaren rätten att välja tid och plats för anfall och själv anfalla med räder utan att behöva möta fienden flotta mot flotta, ges en svagare aktör möjlighet att störa eller omöjliggöra motståndarens planer. Detta gör bestridande av sjökontroll till ett attraktivt alternativ för den lilla marinen, särskilt som ett bestridande kan lyckas med betydligt mindre resurser än vad som krävs för etablering av sjökontroll.13 Historiskt har denna typ av marin gerillakrigföring anammats av exempelvis Kina, som 1956 införde en marin doktrin om ’aktivt försvar’, genom att med mindre fartyg i stora kvantiteter utnyttja en kombination av överraskning och rörelse för att genomföra räder mot motståndarens större fartyg, slå snabbt och direkt efteråt vända hem igen. Med dessa irreguljära metoder var planen att fartyg, kustartilleri och landbaserat flygvapen tillsammans kunde skapa en lokal och temporär överlägsenhet i en del av det egna territoriet. Amiral Xiao Jinguang, som formulerade
doktrinen, menade att denna typ av begränsade offensiver kunde skapa en serie av små segrar som tillsammans skulle bli betydelsefulla för att nöta ner motståndaren.14
En annan aspekt av sjömaktsteorin som behöver beröras är de inblandade parterna i
maktförhållandet. Att kategorisera världens mariner utifrån deras storlek utan att ta hänsyn till många andra faktorer har dock visat sig vara svårt och missvisande.15 Distinktionen mellan den maritima stormakten och den lilla marinen kan vid en första intuitiv anblick framstå som, att alla som inte är stora är små. Till presenterar en praktisk definition av den lilla marinen som ser förbi den uppenbara skillnaden i storlek och istället fokuserar på den lilla marinens förutsättningar, nämligen att den har både ’begränsade medel och anspråk’.16 Detta betyder att dessa stater varken kan eller har ambitioner att bli maritima stormakter, och därför saknar politiska mål att utöva sjömakt i mer än det egna närområdet.
Till utvecklar detta vidare genom att utreda om det är någon väsentlig skillnad mellan mariner i sitt bidrag till antologin Small Navies. Han argumenterar för att den kritiska punkten inte är
13 Turner, Stansfield, The Naval Balance. Not Just a Numbers Game, Foreign Affairs, Vol. 55, Nr. 2 (januari) 1977, s 347.
14 Speller, Understanding Naval Warfare, 2019, s 70.
15 Mulqueen, Michael, Sanders, Deborah, Speller, Ian (red), Small Navies: Strategy and Policy for Small Navies
in War and Peace, New York: Routledge, 2016, s 6.
Sida 7 av 39 hur stor en marin är, utan hur dess storlek balanseras mellan kvantitativ förmåga och
kvalitativ kompetens – det är helt enkelt inte en fråga om antal.17 Med andra ord är
distinktionen relevant, mest som en fingervisning av vilka politiska ambitioner en stat har och i vilken utsträckning resurser prioriteras till marinen för att uppnå dessa ambitioner. Med det sagt identifierar Till ändå flera skillnader mellan mariner av olika storlek. En av de mer uppenbara svagheterna som den lilla marinen har, är i vilken omfattning den behöver förlita sig på andra länder för att få tillgång till plattformar, sensorer och vapensystem.18 Detta är direkt kopplat till problematiken för mindre stater att bedriva egen materielutveckling och att hålla en egen försvarsindustri vid liv. Det finns stora svårigheter med att få ner kostnaderna för materielprojekt om dessa omfattas av för korta serier. Utvecklings- och
underhållskostnader för plattformen kan inte delas på lika många enheter som i större projekt, vilket gör att de positiva effekterna av serietillverkning uteblir. Tillgängligheten av specifika förmågor blir svår att garantera om plattformen endast finns i enstaka antal och hänsyn tas till underhållsbehovet.19
Fortsättningsvis nyanserar Till den strategiska situation som mindre kuststater befinner sig i. Den lilla marinen har inga förhoppningar om att gå vinnande ur, eller ens överleva en direkt konfrontation med en maritim stormakt. Däremot kan de politiska och ekonomiska
kostnaderna för att den maritima stormakten ska segra bli extremt höga, och merparten av stormaktens militära resurser måste hållas i reserv för att möta en eventuell intervention från andra stormakter. Här använder Till de skandinaviska ländernas agerande mot Sovjetunionen under kalla kriget som exempel.20 Eftersom den maktpolitiska situationen som stormakten försätter sig i är strategiskt ofördelaktig, måste ett offensivt agerande mot mindre stater ha incitament nog för att bära upp de höga kostnaderna som är involverade. Det som Till beskriver är tekniskt sett tröskeleffekt, ett koncept som är en huvudpunkt i den svenska militärstrategiska inriktningen.21 Slutligen poängterar Till att en skicklig kombination av geografi och asymmetrisk teknologi skulle kunna göra en numerärt liten marin
oproportionerligt strategiskt effektiv.22
17 Till, Geoffrey, Are Small Navies Different? I Small Navies: Strategy and Policy for Small Navies in War and
Peace, Mulqueen, Michael, Sanders, Deborah, Speller, Ian (red), New York: Routledge, 2016, s 24.
18 Till, Are Small Navies Different? I Small Navies: Strategy and Policy for Small Navies in War and Peace, Mulqueen et al. 2016, s 21.
19 Ibid, s 23. 20 Ibid, s 28.
21 Försvarsmakten, Militärstrategisk doktrin: MSD 16, 2016, s 55.
22 Till, Are Small Navies Different? I Small Navies: Strategy and Policy for Small Navies in War and Peace, Mulqueen et al. 2016, s 27.
Sida 8 av 39 Wu Shang-Su utvecklar flera av Tills resonemang i artikeln The Modern Naval Fortress: an Additional Sea Denial Option for Coastal States, och lyfter fram behovet av att skapa synergieffekter som jämnar ut den militära obalansen mellan den lilla marinen och den maritima stormakten.23 Shang-Su poängterar att den lilla marinen kan använda geografin till sin fördel genom att företrädelsevis möta den maritima stormakten i kustnära vatten istället för öppet hav, både vid kris och krig. Den taktiska komplexiteten som skärgård, fjord och floddelta bidrar med, gynnar den lilla marinen i dolt uppträdande och gör den svårare att identifiera och bekämpa. Agerande inom eget territorialhav ger dessutom större befogenheter att hantera aggressioner från stormakter.24 Att bli angripen inom det egna territorialhavet har också en annan politisk tyngd än ett angrepp på internationellt vatten, vilket höjer den strategiska kostnaden för stormakten som väljer ett sådant agerande.
Fortsättningsvis kretsar Shang-Sus huvudpoäng kring vilka metoder som är tillgängliga för den lilla marinen för att bestrida sjökontroll. Med en kritisk granskning av metodernas för- och nackdelar ställer Shang-Su det moderna kustfortet i centrum. Han argumenterar för att det gått från att vara historiskt obsolet till ett nischat komplement till den konventionella
sammansättningen av ytfartyg, ubåtar, flygvapen och rörligt robotartilleri. Genom att kombinera sjömålsrobotars moderna räckvidder, luftvärn med lång och kort räckvidd,
fortifikatorisk skydd och större ammunitionskapacitet än sjöburna plattformar, kan kustfortet bli en potent förstärkare av den lilla marinens tröskeleffekt. Eftersom kustfort inte kan bidra till marinens närvaro utanför räckvidden eller stödja nationen i andra konfliktnivåer än krig, kan de aldrig ersätta rörliga plattformar fullt ut, utan ska ses som ett förstärkande komplement till dessa.25
Sammanfattningsvis har denna forskningsöversikt gett en överblick över sjömakt som fenomen, varför det är ett relevant ämne att studera även för stater som saknar tillräckliga resurser och ambitioner för att bli en maritim stormakt, och slutligen hur dessa stater på ett effektivt sätt kan applicera deras tillgängliga sjömakt. Syftet med översiktens urval har varit att lyfta fram relevanta referenspunkter för Børresens resonemang om hur kuststater ska bestrida sjökontroll i det kommande teorikapitlet.
23 Shang-Su, Wu, The Modern Naval Fortress: an Additional Sea Denial Option for Coastal States, Defence
Studies, 18:1, 2018, s 80.
24Shang-Su,The Modern Naval Fortress: an Additional Sea Denial Option for Coastal States, Defence Studies, 2018, s 79.
Sida 9 av 39
1.3 Syfte och frågeställning
Syftet med studien är att utifrån en beskrivande ansats belysa huruvida Børresens teori om kuststaters bestridande av sjökontroll fortfarande kommer vara relevant för morgondagens kuststater. Genom att studera de svenska och norska perspektivstudierna ges en indikation om framtida applicering av sjömaktsteori. Om dessa skiljer sig väsentligt från vad Børresen argumenterar för, kan framtida användning av teorin ses ur ett mer historiskt än normativt perspektiv. Eftersom Børresens artikel fortfarande används som utbildningsmaterial på officersprogrammet för marina taktiker, bidrar den till det sjömaktsteoretiska ramverk som påverkar officersprofessionen. I förlängningen bidrar därför studien med att hålla detta ramverk, som är tillgängligt för att grunda Sveriges planer för en framtida konflikt med en stormakt på, både aktuellt och relevant.
Studiens frågeställning är:
I vilken utsträckning reflekterar svenska och norska Försvarsmaktens prioriteringar för framtiden grundprinciper i Børresens teori om kuststaters förmåga att bestrida sjökontroll?
1.4 Avgränsning
Studien avgränsas teoretiskt genom att endast använda Børresens krav på marinens förmågor i krig. Teorikapitlet avslutas med en redogörelse av de krav som ställs på marinen i kris och i fred för transparens i tolkningen av teorin, men dessa krav utelämnas från operationalisering och analys i syfte att ge analysen mer fokus och djup. Konsekvensen av denna avgränsning är att teorins grundprinciper inte söks i sin helhet, vilket kan påverka resultatet.
Sedermera avgränsas studiens materialval till att endast innefatta svenska och norska perspektivstudierna. Avgränsningen grundas i frågeställningens formulering ”prioriteringar för framtiden”, vilket utesluter andra dokument och doktriner som hanterar hur sjökontroll ska bestridas just nu. Konsekvensen av att det är framtidsplaner som studeras, blir att studien inte kan säga lika mycket om hur det faktiska fenomenet sjökontroll representeras i verkligheten. Anledningen till avgränsningen är främst av praktisk karaktär, då dokument som hanterar sekretessbelagda uppgifter blir inaktuella att studera.
Slutligen avgränsas urvalet av fall till att endast omfatta kuststater, eftersom det är kuststater som teorin är skriven för. Kopplat till syftet är maritima stormakters nyttjande av sjökontroll
Sida 10 av 39 endast intressant ur ett motståndarperspektiv, vilket inte behandlas vidare i någon större utsträckning.
1.5 Disposition
Studiens disposition är uppdelad i fem kapitel. Efter detta inledande kapitel som presenterar studiens problemformulering, forskningsöversikt, syfte, frågeställning och relevanta
avgränsningar, följer kapitel två som sammanställer Børresens teori och levererar de
funktioner och förmågor som studien kommer undersöka. I kapitel tre förklaras och motiveras studiens val av metod, fall och material tillsammans med en operationalisering av Børresens kravställda förmågor och forskningsetiska överväganden. I kapitel fyra genomförs analysen fall- och funktionsvis, med underrubriker för varje funktion. Resultatet av analysen
presenteras i kapitel fem, där slutsatser dras, forskningsfrågan besvaras och resultatet diskuteras tillsammans med studiens professionsrelevans och förslag på vidare forskning.
Sida 11 av 39
2. Teori
Under denna rubrik motiveras valet av Børresen som teori och grundläggande antaganden som utgör teorin presenteras. Dessa antaganden kategoriseras som, vad som särskiljer en kuststat från en maritim stormakt, hur kuststaten ska nyttja dessa egenheter till dess fördel och vad kuststaten måste kunna leverera i krig, kris och fred. Tillsammans bildar de en tänkbar förklaring av hur kuststater ska kunna bestrida maritima stormakters sjökontroll.26 Slutligen
sammanställs Børresens krav på kuststatens förmågor.
2.1 Val av teori
Börressens teori har valts för studien av flera skäl. Först och främst för att den frångår de maritima stormakternas perspektiv, som av förklarliga skäl skildrats uttömmande i klassisk sjömaktsteori, och istället identifierade och gav sig an en forskningslucka i form av
kuststatens nyttjande av sjömakt. Kuststatsperspektivet är inte revolutionerande i sig, utan har redogjorts för flera gånger genom historien,27 men Børresen bidrar med att lyfta in
perspektivet i modern tid och därmed revidera de historiska resonemangen med all teknologisk utveckling som skett för marin krigföring under kalla kriget. ’Modern tid’ är något av ett relativt begrepp i sig, vilket speglar både en för- och en nackdel med teorin, nämligen var referenspunkten placeras. Bara för att fenomenet sjömakt har utvecklats mer från slaget vid Trafalgar fram till att Børresen fick sin artikel publicerad 1994, betyder det inte att utvecklingen de senaste 26 åren är försumbar. Tvärtom kan den tydligaste kritiken mot teorin vara att den börjar bli daterad, men denna kritik ligger också till grund för studiens utformning och valet att jämföra teorin med perspektivstudierna.
Vidare är teorin vald på grund av de uppenbara liknelser den visar jämfört med Sveriges nyttjande av sjömakt under kalla kriget, en indikator för att den har varit möjlig att tillämpa på Sverige tidigare. Børresens definition av en kuststat, en liten eller mellanstor stat utan
kapacitet och ambitioner att upprätthålla en högsjöflotta utanför det egna territoriet,28 är inte geografiskt exkluderande och teorin är skriven för att vara internationellt applicerbar, om än med ett skandinaviskt perspektiv i flera av exemplen. Båda dessa faktorer är inkluderande och gynnsamma för teorins applicering i en svensk kontext.
26 Esaiasson, Peter, Gilljam, Mikael, Oscarsson, Henrik, Towns, Ann, Wängnerud, Lena, Metodpraktikan
Konsten att studera samhälle, individ och marknad, 5 Uppl., Stockholm: Wolters Kluwer, 2017, s 38.
27 Speller, Ian, Understanding Naval Warfare, 2019, s 57-72.
28 Børresen, Jacob, The Seapower of the Coastal State, The Journal of Strategic Studies, Vol. 17, No. 1,
Sida 12 av 39
2.2 The Seapower of the Coastal State
Børresen lyfter i sin artikel upp tre huvudteman som kommer redogöras för under denna rubrik:
Strategisk distinktion – vad som särskiljer en kuststat från en maritim stormakt. Strategisk tillämpning – hur kuststaten ska nyttja dessa egenheter till dess fördel. Förmågespecifikation – vad kuststaten måste kunna leverera i krig, kris och fred. Den strategiska distinktionen mellan kuststat och maritim stormakt grundar Børresen i definitionen av kuststaten, bristen av kapacitet och ambitioner att upprätthålla en högsjöflotta utanför det egna territoriet. Detta innebär att kuststaten begränsas i hur den kan nyttja sjömakt för att nå politiska mål. Maktutövning är relativ till andra parter – när maritima stormakters inflytande minskar, ges kuststater större manöverutrymme.29 Børresen anser att detta manöverutrymme har ökat för kuststaterna, ekonomiskt genom utökade EEZ-rättigheter (Exklusiv Ekonomisk Zon, havsområde där staten den tillhör har särskilda rättigheter att exploatera naturresurser) och militärt genom att även de minsta plattformarna kan bära vapen med sänkande kapacitet.30 Mer konkret uttrycks denna begränsade sjömakt i och med att kuststaten kan upprätthålla suveränitet i det egna territoriet och delvis inom sin egen EEZ. Detta kan bara ske i fred eller i en lågintensitetskonflikt mot en annan kuststat, inte mot en maritim stormakt. Kuststaten har inte möjlighet (på grund av bristande ambitioner eller resurser) att upprätta sjökontroll bortom räckvidden för egna, landbaserade flyg och sjömålsrobotsystem.31 Om sjökontrollen endast kan etableras i det egna territoriet, blir
kuststatens enda alternativ vid konflikt mot en maritim stormakt försvar i egen skärgård, där den egna flottan kan få hjälp av minor, kustartilleri och landbaserat flyg. Ubåtar är det enda undantaget, eftersom de kan hota stormakten både i egen skärgård och på öppet hav. På grund av dessa faktorer är kuststaten hänvisad till begränsade och defensiva operationer.32 Børresen understryker ändå att flerlagersprincipen, som förmågorna från en balanserad marin kan producera vid kustförsvarsoperationer, kräver större resurser av en anfallare som bemöter dem tillsammans än var för sig. Synergieffekten av ett koordinerat försvar med samverkande förmågor är inte bara fördelaktig, utan nödvändig.33
29 Børresen, The Seapower of the Coastal State, 1994, s 148. 30 Ibid, s 148-149.
31 Ibid, s 149. 32 Ibid, s 149-150. 33 Ibid, s 160.
Sida 13 av 39 Trots dessa begränsningar har kuststaten tre distinkta fördelar jämfört med maritima
stormakter:
1. Geografi och lokalkännedom ger skydd och rörelse. Försvar är starkare i
kustbandet än på öppet hav – vem som skjuter först får mindre betydelse när det finns en större chans att dölja sig. Mindre plattformar som uppträder i kustbandet kan hota med sänkande vapen utan att själva vara värdefulla mål.
2. Kuststatens tillgång till hemmahamnar ställer mindre krav på plattformars räckvidd och möjliggör dessutom att plattformarna kan förlita sig på civila logistikkedjor. Plattformar som används kan därför göras enklare och billigare. 3. Kuststaten kan fokusera på sitt flygvapen och sin armé istället för att satsa på sin
amfibiekår och sitt marinflyg, eftersom den operativa räckvidden inte behöver sträcka sig utanför eget territorium.34
Dessa fördelar innebär att kuststaten inte behöver upprätthålla samma förmågedjup och bidrar till att förmågebredden kan prioriteras istället.
Børresen fortsätter med att förklara kuststatens strategiska tillämpning av sjömakten och hur den bör ta avstamp i sjömaktens syfte och mål. ”The purpose of the armed forces of a small state is not to wage war, but to avert it.”35 ställs som övergripande syfte och kuststatens
stridskrafter bidrar till att undvika krig genom att upprätthålla statens suveränitet på ett trovärdigt och effektivt sätt i fredstid. Avskräckning fungerar när priset av en väpnad konflikt är större än vad en potentiell fiende kan vinna på att anfalla, och därmed avstår. Kuststatens mål när konflikten väl är ett faktum är fortfarande avskräckning framför seger, eftersom ett krig kommer att pågå så länge stormakten vill hålla det vid liv – därmed blir seger till ett orimligt mål. Att förlänga kriget genom uthållighet, och blöda ut fiendens militära och
politiska resurser över tid snarare än att söka en stor konfrontation, ligger därför till grund för Børresens resonemang. Ett sådant agerande tar stöd i en annan fördel för kuststaten – för den är krig en fråga om liv eller död, för stormakten handlar krig om att ge ett förbättrat läge. Sammanfattningsvis är målet för kuststatens flotta avskräckning och att upprätthålla
suveränitet. Detta uppnås genom ett trovärdigt invasionsförsvar och ubåtshot, ständig närvaro och upprätthållning av internationell lag och ordning. 36
34 Børresen, The Seapower of the Coastal State, 1994, s 150-151. 35 Ibid, s 151.
Sida 14 av 39 Inom förmågespecifikationen motiverar Børresen varför olika förmågor är viktiga för
kuststaten att upprätthålla. Resonemanget resulterar i en specificerad lista över vilka förmågor som ska upprätthållas vid krig, kris eller fred. Initialt återkommer han till tre grunder som kuststatens sjömakt ska vila på: dess geografi och territorium, förmågan att upprätthålla egen suveränitet och förmågan att upprätta lokal sjökontroll i kris eller krig för att bidra till
totalförsvaret – allt i syfte att skydda intressen i eget territorialhav och EEZ, och bidra till statens invasionsförsvar.37 Børresen utvecklar därefter flera krav som kuststater måste ta i beaktning. Den som har sjöfartskyddsoperationer som ambition behöver en stor uppsättning av förmågor: Minering, minröjning, ubåtsjakt, yt- och luftstrid. Därtill behövs sjöövervakning och möjlighet att samordna både civil trafik och militära operationer. Kuststater kan inte förväntas att på egen hand lösa sjöfartsskyddsoperationer och kustförsvarsoperationer, utan kommer behöva stöd från en allierad maritim stormakt. Detta ställer krav på att kuststatens marin tränas och utrustas för samarbete med allierade.38 Genom att delta i multinationella övningar och operationer stärks relationer till allierade, och marinen visar duglighet som validerar kuststatens avskräckningsstrategier, förbehållet att fartyg och besättningar håller professionell standard.39
Sammanfattningsvis är Børresens hållning att de primära uppgifterna för kuststatens marin är att kunna genomföra kustförsvarsoperationer och kustkontrollsoperationer (detta är Børresens begrepp för att skapa sjökontroll i kustnära vatten, med andra ord lokalt och under begränsad tid). Dessa två bryts sedan ned i en förmågespecifikation, här redovisad i tabell 1. Eftersom båda operationstyperna syftar till att bestrida en stormakts sjökontroll, studiens
sjömaktsteoretiska fokus, kommer de samlade förmågorna utgöra en direkt grund för studiens operationalisering. Under denna kommer varje förmåga att utvecklas med en tillhörande indikator sammanfattad direkt från Børresens förmågespecifikation. Det är värt att poängtera att de funktioner och förmågor som listas i tabell 1 är författarens egen kategorisering av Børresens förmågespecifikation och återfinns ej i detta utförande i teorin.
37 Børresen, The Seapower of the Coastal State, 1994, 154-155. 38 Ibid, s 157.
Sida 15 av 39 Funktioner Förmågor Ytstrid Eld Skydd Rörelse Undervattensstrid Ubåt Ubåtsjakt Minering Minröjning Luftstrid Luftförsvar Luftanfall Markstrid Kustartilleri Ledning Underrättelse Kommunikation
Internationellt militärt samarbete
Understöd Logistik
Nationellt civilt samarbete
Tabell 1: Kuststatens marin måste kunna leverera dessa förmågor i krig.40
Utöver de listade förmågorna kravställer Børresen även följande förmågor som kuststatens marin måste kunna leverera i kris:
- Övervakning och varning.
- Möjlighet att snabbt förstärka hotade områden.
- Upprätthålla suveränitet i eget territorialhav genom att möta, begränsa och avvisa olika typer av kränkningar.
- Bidra till att vidmakthålla internationell lag och ordning utanför eget territorialhav, exempelvis genom att delta i multinationella insatser.
I fredstid är marinens huvudsakliga roll avskräckning genom att visa närvaro och tillräcklig vilja och förmåga att möta hot och kränkningar.41 Dessa förmågor är väsentliga för hur sjökontroll nyttjas idag, särskilt för Sverige som inte har nyttjat sjökontroll i krig sedan finska kriget 1808-1809.42 Trots detta avgränsas teorin till att endast omfatta kraven på marinens förmågor i krig av två skäl.
40 Børresen, The Seapower of the Coastal State, 1994, s 164-167. 41 Ibid, s 168-170.
Sida 16 av 39 För det första bedöms marinens förmågor i krig vara mer centrala för kuststaters förmåga att bestrida sjökontroll än vad förmågorna i kris och fred är. Detta reflekteras av hur Børresen har prioriterat att beröra krig i väsentligen större omfattning än kris och fred. För det andra är avgränsningen gynnsam för analysens djup, och medger att varje funktion kan ges större utrymme.
Sida 17 av 39
3. Metod
Under denna rubrik redogörs forskningsdesignen och materialvalet för, och deras ingående parametrar presenteras och motiveras tillsammans med källkritiska och forskningsetiska överväganden. Syftet med kapitlet är att på ett kritiskt sätt diskutera alla beslut som formar studien.
3.1 Forskningsdesign
Syftet med studien är att undersöka huruvida Børresens teori om kuststaters bestridande av sjökontroll kommer vara relevant för morgondagens kuststater. Därför är studien designad med en metod som mest liknar en beskrivande flerfallsstudie, där de svenska och norska perspektivstudierna utgör fallen. Beskrivande studier lämpar sig för att ge svar på frågor som när, var och hur om ett fenomen, till skillnad från förklarande studier som vill svara på varför något är som det är.43 Eftersom forskningsfrågan för denna studie är ställd för att klargöra i vilken utsträckning som Børresens teori är representerad i de valda fallen, är studien inte utformad för att bevisa eller motbevisa ett orsakssamband. Det som söks är inte om teorin stärks eller försvagas, utan dess närvaro. Därför är studien av en mer beskrivande än teoriprövande karaktär.44
Valet att använda två fall i stället för ett motiveras av att det ger mer data att testa operationaliseringen av teorin mot. Fler fall ger fler möjligheter att belysa fenomenet. Fallstudieforskaren Robert K. Yin understryker att man ska ”betrakta flerfallsstudier på samma sätt som multipla experiment – det vill säga att man ska följa en replikationslogik”.45 Det betyder att extra krav ställs på stringens och transparens – att båda fallen analyseras med samma förutsättningar och att detta öppet går att utläsa från redovisningen av processen. På så vis underlättas även framtida studier som antingen vill testa studiens resultat genom att
genomföra den med samma förutsättningar, eller bidra till att utforska det studerade
fenomenet genom att använda samma analysverktyg på andra fall. I denna studie beror valet att använda två fall inte på att jämföra fallen med varandra, utan på att aggregera mer data.
43 Esaiasson et al., Metodpraktikan Konsten att studera samhälle, individ och marknad, 2017, s 37. 44 Ibid, s 41.
45 Yin, Robert K., Fallstudier: Design och genomförande, Övers. Björn Nilsson, Malmö: Liber, 2007, s 68. Citerad i Jensen, Tommy, Sandström, Johan, Fallstudier, Lund: Studentlitteratur, 2016, s 51.
Sida 18 av 39 Fallen som har valts är svenska och norska perspektivstudierna, och valen motiveras genom att avgöra ”vad det är man vill kunna säga något om när undersökningen är klar”46. Kopplat till studiens problemformulering och syfte är kuststatens nyttjande av sin begränsade sjömakt i allmänhet, och Sveriges framtida bestridande av en maritim stormakts sjökontroll i
synnerhet, studiens underliggande drivkraft. Ett vanligt syfte med fallstudier är att kunna stärka en teoris generaliserbarhet, varpå en annan kuststat än Sverige hade kunnat väljas som fall och ändå resultera i att nya eller stärkta slutsatser om teorin hade kunnat appliceras på Sverige. Eftersom denna studie inte är direkt teoriprövande trots att teorin är i fokus, medger designen inte några vidare generaliseringar av teorin. Detta begränsar studiens externa validitet.47 Därför är det av extra vikt att välja fall som gynnar studiens syfte. Då det svenska perspektivet av sjömakt söks, motiveras valet av Sverige som fall eftersom det sänker kraven på generaliserbarhet – studien kan säga något om Sveriges planer för att bestrida sjökontroll direkt genom resultatet utan att generalisera slutsatserna. Att välja Norge som andra fall motiveras främst av att Børresen skrev sin artikel utifrån ett huvudsakligen norskt perspektiv, vilket gör det möjligt att tolka Norge som teorins ursprungsfall och därför mer intressant att testa mot. Genom att välja fallet som antas vara närmst teorin blir tiden en mer isolerad faktor och hjälper till att utreda och svara på den underliggande frågan i studiens syfte: ska
Børresens teori ses mer som historisk än normativ? Vidare är likheterna mellan Sverige och Norge inte försumbara ur ett kuststats- och sjömaktsperspektiv, men då studien inte har några ambitioner att jämföra de båda fallen, utgör dessa likheter en sekundär roll som motivator jämfört med tolkningen att Norge skulle vara teorins ursprungsfall.
Själva analysmetoden som kommer användas är kvalitativ textanalys. Metoden är lämplig när en texts innebörd premieras framför dess bokstavlighet och meningen med en idé eller
budskap är det som söks.48 Detta kräver tolkning från författarens sida eftersom mening och innebörd inte är universell, och tolkningen sker främst genom att frågor ställs till texten.49 Genom att komprimera och strukturera materialet görs det tillgängligt för tolkning och analys.50 För att tolkningen i sin tur ska kunna ske transparent och ärligt krävs att tolkningen inte bara utgår ifrån materialet, utan även använder citat och referat som bevisföring för
46 Merriam, Sharan B., Fallstudien som forskningsmetod, Övers. Björn Nilsson, Lund: Studentlitteratur, 1988/1994, s 58. Citerad i Jensen, Sandström, Fallstudier, 2016, s 50.
47 Esaiasson et al., Metodpraktikan Konsten att studera samhälle, individ och marknad, 2017, s 154.
48 Johannessen, Asbjørn, Tufte, Per Arne, Introduktion till Samhällsvetenskaplig Metod, 1. uppl. Malmö: Liber, 2003, s 109.
49 Esaiasson et al., Metodpraktikan Konsten att studera samhälle, individ och marknad, 2017, s 211-212. 50 Johannessen, Tufte, Introduktion till Samhällsvetenskaplig Metod, 2003, s 106.
Sida 19 av 39 tolkningens logik.51 En vanlig kritik mot kvalitativa analysmetoder är att de inte ger lika generaliserbara resultat som kvantitativa metoder gör, men här menar Johannessen och Tufte att både analysverktyg, tolkningar och slutsatser från en kvalitativ studie kan vara överförbara och till nytta även utanför studien.52 Valet av analysmetod påverkar urvalet av lämpliga typer av källor, och då kvalitativ textanalys gör sig väl vid dokumentbaserad forskning, gynnas studiens överförbarhet. Detta då forskning baserad på dokument ofta betyder att materialet är lätt att få tillgång till, och tillgänglighet är grunden i en studies replikerbarhet – om materialet går att få tag på, kan den som vill ompröva studiens resultat göra det. Nackdelar kopplade till dokumentbaserad forskning fokuserar på källans trovärdighet, tradering av den data som presenteras i dokumenten och dokumentförfattarens tolkning av insamlade data.53 Nedan följer en diskussion om materialvalet och dess innebörd.
3.2 Material och källkritik
Empirin som denna studie grundar sig på är de svenska och norska perspektivstudierna (Slutgiltig redovisning av perspektivstudien 2016-2018 och A stronger defence – The military advice of the Chief of Defence 2019), publicerade av den svenska respektive norska
Försvarsmakten. Fokus i dessa publikationer ligger på försvarsmakternas långsiktiga
strategiska planering i syfte att möta omvärldsutvecklingen. Perspektivstudierna tas fram för att kunna lyfta olika alternativ för försvarsmakternas utveckling genom att redogöra för enskilda förmågors framtid och krav. Dessa sammanställs till preliminära prioriteringsförslag som utgör inriktningen för kommande försvarsplanering.54
Valet av dessa rapporter kan härledas ur studiens syfte och forskningsdesign: ’morgondagens kuststat’ och ’framtida bestridande av sjökontroll’ är formuleringar som ställer krav på empiri som innehåller långsiktig marinstrategisk planering. Perspektivstudier stämmer in väl på den kravställningen. En viktig fråga för studiens interna validitet är om materialet är representativt för det som ska studeras.55 Nackdelen med perspektivstudier är att de omfattar möjliga
alternativ och föreslagna vägval, inte fattade beslut. De representerar inriktningar,
prioriteringar och viljor, vilket ger en mer ofiltrerad bild av vad Försvarsmakten vill uppnå 51 Esaiasson et al., Metodpraktikan Konsten att studera samhälle, individ och marknad, 2017, s 228.
52 Johannessen, Tufte, Introduktion till Samhällsvetenskaplig Metod, 2003, s 125.
53 Denscombe, Martyn, Forskningshandboken: För Småskaliga Forskningsprojekt Inom Samhällsvetenskaperna, 2:4. uppl., Övers. Per Larsson, Lund: Studentlitteratur, 2009, s 316-317.
54 Försvarsmakten, Slutgiltig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, Rapport/Försvarsmakten, FM2015-13192:15, Stockholm: Försvarsmakten, 2018, s 1.
Sida 20 av 39 och värdesätter, men de begränsas av att inte vara fastställda planer. Om studien hade varit inriktad på hur sjömakt nyttjas just nu, skulle dokument likt marinens stående operationsorder varit en mycket starkare källa för att studera fenomenets uttryck i verkligheten, eftersom den hanterar marinens faktiska agerande. Av praktiska skäl rörande sekretess har denna inriktning uteslutits.
Den källkritiska diskussionen om empirivalet utgår ifrån Thuréns redogörelse av de källkritiska principerna: äkthet, tidssamband, oberoende och tendensfrihet.56
Perspektivstudierna är officiella rapporter som är hämtade direkt från respektive
försvarsmakts digitala arkiv, och är vad de utgör sig för att vara.57 De publiceras med jämna intervaller och på grund av studiens inriktning mot framtida nyttjande av sjömakt, har de senaste utgåvorna valts ut, vilka klassas som samtida. Vidare är perspektivstudierna förstahandskällor och tolkas inte som utsatta för tradering.58 Rapporternas föreslagna
handlingsalternativ grundar sig i myndigheternas egna omvärldsanalyser utan särskild transparens, varför oberoende inte kan garanteras. Tendensfrihet är också svår att bevisa, särskilt då myndigheterna har egna intressen av att de anslag som åberopas ska kunna möta deras framställda behov efter tolkning av omvärldsutvecklingen.59 Syftet med en
perspektivstudie är att tolka omvärldsläget, ge svar på hur framtida behov kan fyllas och belysa vilka effekter som olika prioriteringar kommer att ha på statens försvarsförmåga.60 Därför kan det inte uteslutas att dokumentet är producerat med målbilden att argumentera för utökade försvarsanslag i försvarsutskott och riksdag – en tendens som kan påverka
dokumentets objektivitet. En mer välvillig tolkning av rapporternas tendens, är att väga in hur både den svenska och den norska perspektivstudien ger flera handlingsalternativ anpassade till olika anslagsnivåer för att nyansera myndigheternas behov, och författarens samlade bedömning är att rapporternas objektivitet är tillförlitlig. Bristen av flera källor som kan triangulera de enskilda fallen kompenseras inte till fullo av studiens flerfallsdesign, och risken att författaren sympatiserar med en eventuell tendens i materialet är inte obefintlig på grund av författarens bakgrund inom samma myndighet som har producerat materialet. Detta ställer högre krav på intersubjektivitet i studiens genomförande.61
56 Thurén, Torsten, Källkritik, 3.[rev. och omarb.] uppl., Stockholm: Liber, 2013, s 7-8. 57 Thurén, Källkritik, 2013, s 17.
58 Ibid, s 45. 59 Ibid, s 63.
60 Försvarsmakten, Slutgiltig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, 2018, s 8.
Sida 21 av 39
3.3 Operationalisering
Vid analysen av det valda materialet kommer följande indikatorer användas för att bedöma närvaron av varje kravställd förmåga:
Funktioner Förmågor Indikator
Ytstrid Eld Kunna stoppa amfibieoperationer genom att sänka
överskeppningstonnage eller stänga fientliga farleder. Detta genom en kombination av kustnära ytstrid, kustartilleri och flygvapen.
Skydd Aktivt utnyttjande av kustnära vatten och skärgård för att dra fördelar från skydd, skyl och vilseledning. Rörelse Ytstridsenheter som med stor rörlighet och
lokalkännedom kan utnyttja den egna skärgården till fullo, så väl med som utan att förlita sig på
elektroniska hjälpmedel.
Undervattensstrid Ubåt Framskjuten offensiv ubåtsförmåga.
Ubåtsjakt Ubåtsjakt i egen skärgård och inom motståndarens vapenräckvidd mot egen kusttrafik.
Minering Defensiv minering som invasionsförsvar (och offensiv som operationsstöd).
Minröjning Minröjning av egen kust och hamnar.
Luftstrid Luftförsvar Luftförsvar av egna plattformar och möjlighet att koordinera luftförsvar med fastlandet.
Luftanfall Möjlighet att koordinera luftanfall från fastlandet mot amfibieoperationer i syfte att sänka
överskeppningstonnage.
Markstrid Kustartilleri Kombination av fast och rörligt kustartilleri i form av antingen konventionellt artilleri, sjömålsrobotar eller både och.
Ledning Underrättelse Egen spaning i närliggande havsområde eller tillgång till tillräcklig information för korrekt bedömning av sjöläget för att tidigt kunna varna och möjliggöra andra funktioners mobilisering.
Kommunikation Operativa ledningsfaciliteter som kan leda
konventionell sjöstrid med flexibel kommunikation. Internationellt
militärt samarbete
Ledning av allierade fartyg i egna och närliggande havsområden. Operationell ledning från land, taktisk ledning från egna enheter till sjöss.
Understöd Logistik Logistik organiserad efter den egna marinens behov, helst koordinerat med befintligt luftförsvar och civil infrastruktur.
Nationellt civilt samarbete
Ledning och skydd av civil, kustnära sjöfart och hamnar.
Tabell 2: Operationalisering av marinens förmågekrav i krig.62
Sida 22 av 39 För att uppnå godtagbar transparens i operationaliseringen, behöver följande förklaras:
indikatorerna är sammanfattningar av Børresens egna krav på kuststatens marina förmågor i krig. Det är hans beskrivningar av kraven som utgör grunden för operationaliseringen. Indikatorernas gruppering i funktioner och förmågor är en efterhandskonstruktion i syfte att kategorisera teorins grundprinciper på ett hanterbart vis. För validitetens skull är detta viktigt att poängtera, då det finns ett antal tekniska krav att förhålla sig till vid beskrivande analyser (Komponenterna ska vara möjliga att operationalisera, analysschemat ska baseras på entydiga principer, kategorierna ska vara ömsesidigt uteslutande och variabelvärdena ska vara
uttömmande eller åtminstone täckande).63 Dessa krav har tagits i beaktning under operationaliseringen, men att bevara essensen av Børresens egna formuleringar har
prioriterats framför kraven. Begreppsvaliditeten står i relation till både hur författaren tolkar vad som studeras på rätt sätt, och vad som är av vikt i det som studeras.64 Det innebär att
operationaliseringen behöver fånga in teoretiska begrepp på ett korrekt sätt. Med det i åtanke är det förekomsten av Børresens teori som ska mätas, inte vilka allmänna definitioner som skulle beskriva en förmåga idag. Indikatorerna kommer att behöva tolkas eftersom det är deras innebörd som söks i empirin istället för deras bokstavliga förekomst. Nackdelen med dessa operationella designval är, att det ställer ytterligare krav på transparens och
dokumentation under analysen för att möjliggöra överbryggningen av bevis mellan empirin och studiens frågeställning.
Slutligen tillförs studien ett enkelt nivåskattningssystem för att motverka att analysen blir allt för platt och för att nyansera resultaten. Varje indikator presenteras efter tolkning och
motivering som helt, delvis eller inte uppfylld. Fördelen med att tillföra en gradering mellan ja och nej är att ett visst mått av gråskala kan uppfattas utöver svart eller vitt. Nackdelen är att det fortfarande är ett grovhugget system med låg upplösning. Valet motiveras av att ett
nivåskattningssystem med högre upplösning komplicerar presentationen av resultaten utan att bidra, varken till förståelsen av fenomenet eller till att svara på frågeställningen. Analysen och tolkningen måste få stå i fokus för att låta fenomenet beskrivas.
63 Esaiasson et al., Metodpraktikan Konsten att studera samhälle, individ och marknad, 2017, 138-139. 64 Jensen, Sandström, Fallstudier, 2016, s 66.
Sida 23 av 39 Nivåskattningen definieras enligt följande:
- Helt uppfylld: Indikatorn återfinns i empirin i dess originella betydelse.
- Delvis uppfylld: Indikatorn återfinns i empirin implicit eller i ett annat sammanhang än dess originella betydelse.
- Inte uppfylld: Indikatorn återfinns i en för svag koppling till dess originella betydelse eller inte alls.
3.4 Forskningsetiska överväganden
Johannessen och Tufte skriver att ”[a]ll verksamhet som får konsekvenser för andra människor måste bedömas utifrån etiska normer.”65 Det innefattar även forskning. Det
svenska Vetenskapsrådets etiska regler ställer krav på att skydda individer som deltar i studier, främst genom mer specifika informations-, samtyckes-, konfidentialitets- och nyttjandekrav. Denna studie behandlar inte material från individuella utlåtanden, intervjuer eller experiment och kommer inte heller hantera några personuppgifter, men däremot måste den likt annan krigsvetenskap ta dess påverkan på läsarens uppfattningar om våldsutövning och våld som maktmedel i beaktning. 66
Intersubjektivitetskravet är också relevant att belysa ur ett forskningsetiskt perspektiv. Det betyder att studien inte ska vara forskarberoende, här kopplat till att författarens förförståelse, fördomar eller åsikter kan påverka tolkningar av materialet och därmed slutresultatet. Utfallet får inte vara förbestämt, utan operationaliseringen ska följas med stringens och systematik, både för att stärka reliabiliteten genom att undvika slumpmässiga fel, men även för att gynna studiens replikerbarhet.67 På så vis strävar studien efter att genomföras både etiskt och vetenskapligt korrekt.
65 Johannessen, Tufte, Introduktion till Samhällsvetenskaplig Metod, 2003, s 59. 66 Ibid, s 61.
Sida 24 av 39
4. Analys
Under denna rubrik delas analysen upp efter fall. Förmågor och tillhörande indikatorer grupperas och diskuteras funktionsvis, och avslutas med en sammanställning av resultatet.
4.1 Sverige
Den svenska perspektivstudien är en försvarsmaktsgemensam rapport som tydligt präglas av sitt strategiska perspektiv. Denna breda syn återfinns i de generella formuleringarna som ser mer till övergripande helhetslösningar än spetsiga detaljstyrningar – en avvägning tätt
förknippad med rapportens syfte. Bitvis nås större djup, särskilt inom de stridskraftsspecifika planerna för utveckling fram till 2035. Den grundläggande idén om tröskeleffekt genomsyrar hela rapporten och stämmer överens med Børresens ambition med teorin - att uppnå ett marint invasionsförsvar.
4.1.1 Ytstrid
Perspektivstudien beskriver marinens ytstridsförmågor med stort fokus på eld. Genom långräckviddig precisionsbekämpning ska ett anfall kunna mötas på stort djup i ett tidigt stadium för att kunna verka mot den anfallandes strategiska sårbarheter. Mindre vikt läggs vid vilken typ av plattform som ska leverera denna verkan, men resonemang om samverkan mellan olika plattformar för att uppnå den avsedda effekten återfinns.68 Skydd nämns ytligt i samband med utnyttjandet av defensivens fördelar, med större fokus på allmän vilseledning än förmågespecifik dito.69 Rörelse förekommer knappt som förmåga och då på
försvarsmaktsnivå eller för andra stridskrafter än marinen. Förhållanden påverkade av störning nämns vid ett tillfälle och utvecklas som behov av ”självständigt agerande när sensor- och ledningsbortfall inträffar”.70
Innebörden av Børresens krav på ytstridsfunktionen, är den lätta men snabba och
manöverdugliga kustflottan som möter angriparens invasionsföretag i den egna skärgården. Skydd och rörlighet ger på så vis styrkefördelar från geografin som överbryggar angriparens väntade numerära övertag. Perspektivstudien visar en annan bild, där den viktigaste förmågan
68 Försvarsmakten, Slutgiltig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, 2018, s 25, 29, 42-44, 51-52, bilaga 1.3 s 8.
69 Ibid, s 32, 42. 70 Ibid, s 33.
Sida 25 av 39 understryker längsta möjliga bekämpningsavstånd och hög precision. Denna skillnad skulle kunna grunda sig i den tekniska utvecklingen som möjliggör längre räckvidder både för målidentifiering och bekämpning. Detta gör att den geografiska faktorn saknas i
perspektivstudien och berörs inte som den ”force multiplier”71 som Børresen emfaserar att
den lilla marinen måste utnyttja för att lyckas med sitt uppdrag. Trots detta berörs funktionen rörelse med viss precision genom att rapporten lyfter agerande under störda förhållanden. Därför tolkas indikatorerna eld som helt uppfylld, skydd som icke uppfylld och rörelse som delvis uppfylld.
4.1.2 Undervattensstrid
Undervattensstriden har en begränsad roll i perspektivstudien men ska inte ses som åsidosatt för det. Ubåtsvapnet lyfts som en nyckelförmåga som ska utgöra grunden i den svenska marinens kapacitet att upprätthålla territoriell integritet och möta väpnade angrepp. Rapporten går så långt som att inkludera ovan beskrivna förmågan till långräckviddig
precisionsbekämpning som ett möjligt alternativ att inkorporera i ubåtsvapnet.72 Ubåtsjakt nämns däremot endast tillsammans med ytstrid i sammanhanget av sjöstridsflottiljernas förmågespecifikation.73 Minering presenteras som ett exempel på dolt agerande, men också som en förmåga att tillföras hemvärnet via materialförnyelse.74 Även minröjning är en del av sjöstridsflottiljernas förmågespecifikation och utöver det presenteras en förstärkning av förmågan genom tillförsel av autonoma system.75
Syftet med Børresens prioritering av ubåtsvapnet som offensiv förmåga motiveras av att skapa djup i det egna försvaret, explicit genom att ”ta kriget till fienden” 76[egen
översättning]. Prioriteringen stämmer väl överens med perspektivstudiens formuleringar om att möta anfall tidigt och på stort djup. Indikatorn för ubåtsjakt stöds implicit via ett utökat antal fartyg i förmågespecifikationen. Även om perspektivstudien inte nämner minering i offensiva termer, bör de formuleringar som återfinns tolkas som tillräckligt stöd för teorin - detta på grund av att Børresen använder begreppet offensiv minering för att beskriva stöd för egna operationer, inte som framskjuten anfallsmetod. Minröjning finns i likhet med
71 Børresen, The Seapower of the Coastal State, 1994, s 159.
72 Försvarsmakten, Slutgiltig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, 2018, s 29, 51-52, 70, bilaga 1.3 s 9. 73 Ibid, s 51-52.
74 Ibid, s 29, 54, 72.
75 Ibid, s 51-52, 70, bilaga 1.3 s 16.
Sida 26 av 39 ubåtsjaktförmågan med, mer som en självklarhet än ett utvecklat resonemang, men den
planerade materielutvecklingen tyder på en förmågeökning och fortsatt stöd för teorin. Därför tolkas indikatorerna för ubåt, minering och minröjning som helt uppfyllda och ubåtsjakt som delvis uppfylld.
4.1.3 Luftstrid
Luftförsvar genomsyrar hela perspektivstudien, från allmän förmågeutveckling inom markstridsförbanden till ledning, samordning och luftövervakning inom flygvapnet. För marinen delas luftvärnsförmågan upp i prioritering vid anskaffning av nya fartyg och förstärkning vid modifiering av befintliga plattformar.77 Luftanfall ges samma syfte som
ytstridsfunktionen: att möta ett angrepp tidigt, med slagkraft över hela det operativa djupet för att bryta angriparens anfallskraft. Återigen läggs stor vikt vid långräckviddig
precisionsbekämpning, även med explicit omnämning av insatser mot sjömål. Tillämpningen av obemannade system förklaras kunna stärka befintliga förmågor genom både samverkan och integrering.78
Perspektivstudien visar således en väl utvecklad plan för luftstridens förande, både för skydd och bekämpning. Innebörden av de prioriteringar som rapporten ger uttryck för, är i hög grad kompatibel med Børresens kravställningar på marinens förmågor. Indikatorernas
överuppfyllnad kan förklaras med de olika syften som material och teori har. Perspektivstudien riktas mot hela Försvarsmakten, till skillnad från teorin som har övergripande fokus på marinen och de beröringspunkter som marinen har med flyg- och markstridskrafterna. Därav uppfattas en viss obalans i förmågornas representation i materialet kontra teorin. Den tydliga närvaron och utvecklingen av marinens egen luftvärnsförmåga och möjligheter att koordinera såväl luftförsvar som luftanfall på djupet mot ett angrepp, stämmer väl överens med teorins krav på marinens förmågor. Därför tolkas indikatorerna för
luftförsvar och luftanfall som helt uppfyllda.
4.1.4 Markstrid
Markstridens förmåga att verka som kustartilleri tar sig två former i perspektivstudien. Först presenteras återigen ett allmänt behov av långräckviddig precisionsbekämpning för att uppnå
77 Försvarsmakten, Slutgiltig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, 2018, s 15, 46, 49, 51-52, 70, bilaga 1.3 s 8.
Sida 27 av 39 verkan över hela operationsområdets djup, både genom att förstärka befintliga förband och tillföra bekämpningsbataljoner med denna förmåga. Därefter återges mer specifika behov av att utveckla ett rörligt kustartilleri i form av långräckviddig sjömålsbekämpningsförmåga, i syfte att förstärka amfibieförbandens möjligheter till verkan. Dessa två olika inriktningar införlivas under ett paraply av interoperabilitet – genom samverkan och delning av måldata ska förutsättningar för integrering med andra stridskrafter ges, vilket möjliggör eldledning mellan olika typer av plattformar och förband. Perspektivstudien berör inte fast artilleri och tar bara upp konventionellt artilleri under det vidare begreppet indirekt eld.79
Likt flyganfallsförmågan är beröringspunkten mellan markstridsfunktionen och marinen den långräckviddiga precisionsbekämpningen. Denna vida formulering är inte begränsad till att stödja marinen i form av kustartilleri, men tack vare tilläggen om samverkan och integrering, stämmer begreppet ändå till viss del in på Børresens syfte med kravet på
kustartilleriförmågan. Lägg därtill ytterligare specificering av hur amfibieförbandens förmåga till långräckviddig sjömålsbekämpning ska förstärkas och indikatorns uppfyllnad borde ses som fullständig. Ändå finns ett förbehåll mot en alltför lättvindig tolkning av Børresens krav på kombinationen av fast och rörligt artilleri. Han gör en stor poäng av att fast artilleri är svårt att störa ut, kan ha en varnande och avskräckande effekt utan sänkande verkan, och därför även en kanaliserande effekt (att angriparen rör sig utanför artilleriets räckvidd).80 Eftersom Sverige har frångått fast kustartilleri och endast nyligen återuppväckt den landbaserade sjömålsbekämpningsförmågan, är detta den formulering som daterar teorin i störst utsträckning. Därför tolkas indikatorn för markstrid som delvis uppfylld.
4.1.5 Ledning
Ledning lyfts genom hela perspektivstudien som funktionen för att skapa lyckad samverkan inom och mellan stridskrafterna. Underrättelseförmågan utgör basen för
informationsinhämtning, där ständigt pågående insats möjliggör tidig varning. Genom situationsförståelse, närvaro och lokalkännedom identifieras avvikelser från normalbilden inom det egna territoriet. Obemannade system kan förstärka dessa effekter och bidra till lägesbilden över stora områden. Om internationell samverkan och informationsutbyte läggs
79 Försvarsmakten, Slutgiltig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, 2018, s 14, 25, 29, 40, 43-44, 46, 49-52.
Sida 28 av 39 därtill, skapas en gemensam lägesbild även utanför de egna sensorernas räckvidd.81 Den marintaktiska ledningen ska ske från en vidareutveckling av marinstaben och genom adderande av nya sensorer för sjöövervakning. För att kunna hantera förväntad
gråzonsproblematik aktivt, är ett tidigt konstaterande av fientlig handling ett måste. Detta möjliggörs genom samordnad strategisk kommunikation och uthålliga ledningsförband.82 När fientlig handling konstaterats, öppnas större möjligheter att involvera tredje part upp, vilket är en förutsättning som perspektivstudien vilar på. Fortsättningsvis öppnar gemensam
situationsförståelse upp för samordnade operationer, där svensk integrering av internationella standarder för militär samverkan är ett krav för tillräcklig interoperabilitet.83
Denna genomgång av ledningsfunktionen visar på perspektivstudiens täckning för
komplexiteten i funktionens alla delar. Børresens krav på flexibel kommunikation tas här som en given förutsättning för att den moderna striden ska fungera och funktionen lyfts snarare till en högre nivå genom den tänkta integreringen mellan stridskrafterna. Den tidiga varningen begränsas inte heller till den egna mobiliseringen (Børresen syftar specifikt på mobiliseringen av flottan och kustartilleriet)84, utan syftar vidare till att mobilisera tredje part genom etablerat
värdlandsstöd. Sammanfattningsvis återfinns explicit eller implicit täckning för alla aspekter av ledningsfunktionen. Därför tolkas indikatorerna för underrättelse, kommunikation och internationellt samarbete som helt uppfyllda.
4.1.6 Understöd
Logistik ses likt ledning som en förmåga som integreras med och möjliggör
stridsfunktionerna, och ges stort utrymme i perspektivstudien. En prioritering som lyfts är att regionalisera och förstärka logistikförmågan i syfte att öka uthålligheten för hela
Försvarsmakten. Vidare ställs höga krav på logistisk tillgänglighet, helst i samverkan med luftförsvar, för att säkerställa att mobilisering ska kunna genomföras. Resonemanget förstärks av en strategisk prioritering, som presenterar förbindelserna till Göteborg och norska hamnar som Trondheim och Narvik som väsentlig för den strategiska flödessäkerheten.85 Följaktligen
tas uppdraget att skydda den civila infrastrukturen, i synnerhet stora hamnar, allt annat än
81 Försvarsmakten, Slutgiltig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, 2018, s 27, 31, 38, 42-43, 56, 58, 73, bilaga 1.3 s 7.
82 Ibid, s 32, 42, 51.
83 Ibid, s 30, 33, 38, 43, 48, 51.
84 Børresen, The Seapower of the Coastal State, 1994, s 165.
Sida 29 av 39 lättvindigt. Detta kopplas till vidare formuleringar om att bistå och stödja samhället, men också till det under ledningsrubriken etablerade behovet för värdlandsstöd, där civil
infrastruktur spelar en integral roll. Mer specifikt är flyg- och marinstridskrafterna utsedda att skydda kritisk infrastruktur och leder för samhällsviktig försörjning över tid enligt den
generiska operativa idén.86
Understödsfunktionen är väl representerad i perspektivstudien och eventuellt vaga
formuleringar når ändå hela vägen fram, mycket tack vare att Børresen också har valt att vara vag i sina kravställningar. Det enda direkta undantaget är det högst specifika kravet på
”Dedicated fuel and ammunition depots and stores, especially for fast patrol boats earmarked for anti-invasion defence”87, som utelämnats från operationaliseringen då det är för snävt för
att vara representativt för logistikkravets helhet. Likväl återfinns indirekt stöd för detta i rapportens uttryck för decentraliserad logistikförmåga och integrering för att möta stridskrafternas behov. Sammanvägt med explicita poänger om marinens roll för
sjöfartsskydd och att hålla svenska hamnar öppna, blir helhetsintrycket fullt täckande för Børresens krav. Därför tolkas indikatorerna för logistik och nationellt civilt samarbete som helt uppfyllda.
4.2 Norge
Den norska perspektivstudien är, likt den svenska, en försvarsmaktsgemensam rapport som tydligt präglas av sitt strategiska perspektiv. Rapporten fokuserar på att presentera de olika föreslagna budgetalternativen som helhetslösningar med tillhörande konsekvensanalyser och förmågeprognoser, i syfte att tydligt motivera implikationerna av varje alternativ. Eftersom fem olika alternativ presenteras, blir de stridskraftspecifika redogörelserna fåordiga, vilket i större utsträckning öppnar upp för implicita tolkningar.
4.2.1 Ytstrid
Den norska perspektivstudien baserar hela ytstridsfunktionen på fregatter och korvetter, med ett större fokus på de förstnämnda. En plan för att på sikt avveckla korvetterna i takt med att nya fregatter tillförs marinen visar på en prioritering av större fartyg med bättre sjövärdighet och uthållighet framför fartyg med mindre djupgående (en egenskap som underlättar
86 Försvarsmakten, Slutgiltig redovisning av perspektivstudien 2016-2018, s 30, 39-41, 43-44, 51. 87 Børresen, The Seapower of the Coastal State, 1994, s 166.
Sida 30 av 39 navigering inomskärs i en mer skyddande och utmanande terräng). Denna prioritering visar inte på någon omvärdering av eld som förmåga, då fregatterna och korvetterna har likvärdig ammunitionskapacitet för sjömålsrobotar. En teknikalitet som är värd att notera, är att fregatterna skrov är byggda i stål till skillnad från korvetternas radarabsorberande kompositmaterial som är mer signaturskyddande.88
Rapporten visar att ytstridsfunktionen kommer att prioriteras även i framtiden, om än i olika utsträckning beroende på vilket budgetalternativ som kommer röstas fram. Eld får implicit stöd via planerna att behålla och utöka fregattstyrkan. Børresens krav på skydd och rörelse baserar sig i stort på att utnyttja geografin till sin fördel, och den typ av emfas av
lokalkännedom saknas i rapportens formuleringar och utformning. Valet att frångå
kompositmaterial vid prioritering av fartygstyper må vara svag bevisföring, men är likväl en indikation på att förmågan till skydd genom skyl och vilseledning är nedprioriterad i Norges framtida marinkoncept. Därför tolkas indikatorn för eld som helt uppfylld och indikatorerna för skydd och rörelse som icke uppfyllda.
4.2.2 Undervattensstrid
Undervattensstriden får en stor roll i den norska perspektivstudien tack vare hur ubåtsvapnet lyfts fram som en nyckelförmåga. Ubåtarna tas upp som ett specifikt exempel på hur
totalförsvarsförmågan skulle minska om inget av de föreslagna budgetalternativen skulle röstas fram, och vilka luckor i förmågebredden ett sådant beslut skulle innebära. För att förhindra detta står nyanskaffningar av ubåtar högt på listan av prioriterade satsningar.89 Ubåtsjaktförmågan är inkorporerad i fregattsystemet, vars prioriteringar redogjordes för under rubriken för ytstrid ovan. Förmågan nämns också explicit genom en förstärkning av
flygvapnet – en föreslagen fördubbling av antalet ubåtsjakthelikoptrar. Minröjningsförmågan återkommer i kombination av minjakter och fjärrstyrda system, men däremot återfinns inget stöd för att minering ska vara en del av det norska invasionsförsvaret. 90
Sammantaget är undervattensstriden väl representerad i rapporten, med stor täckning för majoriteten av indikatorerna. Børresens generella formuleringar underlättar
88 Norwegian Armed Forces, A stronger defence – The military advice of the Chief of Defence 2019,
Rapport/Norwegian Armed Forces, Oslo: Norwegian Armed Forces, 2019, s 7, 11-12, 15-16, 19-20, 23-24, 27-28.
89 Norwegian Armed Forces, A stronger defence – The military advice of the Chief of Defence 2019, 2019, s 5, 9, 11-12, 15-16, 19-20, 23-24, 27-28.
