Demokrati och dess utmaningar i Tunisien
Ett kvalitativt fallstudie utifrån Linz och Stepans teori om
konsolideringsprocessen
Av: Qaiss Omid
Handledare: Eva HanssonSödertörns högskola | Institutionen för Statsvetenskap
Kandidatuppsats 15 hp
Statsvetenskap och Internationella Relationer C| höstterminen 2020
Innehållsförteckning
1.Inledning ... 1
1.2 Syfte och frågeställning ... 2
1.3 Disposition ... 2
2. Tidigare forskning ... 3
3.Bakgrund ... 5
3.1 Tunisiens politiska historia... 5
3.2 Den arabiska våren ... 6
4.Teoretisk referensram ... 8
4.1 Linz och Stepans teori om konsolideringsprocess ... 8
4.2 Dem fem samhälleliga arenor... 8
4.2.1 Civilsamhället ... 8
4.2.2 Politiska samhälle ... 8
4.2.3 En fungerande rättsstat ... 9
4.2.4 En fungerande statsbyråkrati ... 9
4.2.5 Ett ekonomiskt samhälle ... 9
4.3 Operationalisering ...10
5. Metod och material ...11
5.1 Metod ...11
5.2 Material...12
5.3 Validitet och reliabilitet ...13
5.4 Avgränsning ...14
6. Analys ...15
6.1 Civilsamhället ...15
6.1.1 I vilken utsträckning är icke statliga organisationer självständiga? ...15
6.1.2 I vilken utsträckning är medier fria i Tunisien?...17
6.2 Politisk samhälle ...18
6.2.1 Inrättas fria och rättvisa val? ...18
6.2.2 Hur ser situationen för politiska partier i landet? ...20
6.3 En fungerande rättsstat ...22
6.3.1 Är rättsväsende myndigheter som domstolen självständiga? ...22
6.4 En fungerande statsbyråkrati ...24
6.4.1 Har staten en väl fungerande offentlig förvaltning? ...24
6.4.2 I vilken utsträckning förekommer korruption? ...25
6.5.1 Hur ser näringslivet i landet? ...27
6.5.2 Har alla människor tillgång till en fungerande välfärd? ...29
6.6 Sammanfattning av analys ...30
7. Slutsats ...31
Abstract
The purpose of this essay is to examine the level of democracy in Tunisia. I will research the challenges to consolidation that the country is facing. I will study between the period of 2001 and 2019. This is to examine how democracy has developed over the years. especially after the Arab Spring. This essay is based on Linz and Stepan's five consolidation arenas. This essay will examine civil society, political society, rule of law, state bureaucracy and an economic society in Tunisia. Zine el. Abadine Ben Ali had been in power since 1987. He was forced to move into exile after about 24 years in power. The governing party RCD controlled the political system in the country since independence in 1956. On 17 December 2010, the so-called Arab Spring began, which meant that Tunisians, for the first time in several decades, experienced a democratic leader based on free and fair elections. Based on the analysis of the thesis, it can be argued that Tunisia is on the way to a fully consolidated democracy, but that there are a number of important aspects in a number of arenas that must be met first before Tunisia can be described as a fully democratic country.
1
1.Inledning
“Efter 24 år hände det som brukar hända i en diktatur. Folket reste sig och kastade ut förtryckaren” Wolfgang Hansson 2011.
Zine el.Abadine Ben Ali som var Tunisiens dåvarande president hade suttit vid makten sedan 1987. Han tvingades att avgå efter cirka 24 år vid makten. Regeringspartiet Democratic constitutional rally (RCD) kontrollerade det politiska systemet i landet sedan
självständigheten år 1956. Under Ben Alis styre var yttrandefriheten och föreningsfriheten väldigt begränsad. Personer som kritiserade landet riskerade att trakasseras eller fängslas med orättvisa rättegångar. (Freedom House 2001)
Den 17 december 2010 inleddes den folkliga revolten i Tunisien när en grönsakshandlare begick självmord genom att bränna sig. Detta blev även startskottet av den så kallade arabiska våren som blev en benämning på de nationella uppror som sedan spreds till flera stater i Mellanöstern och Nordafrika. Demonstranternas främsta begäran var att deras sittande diktatur skulle avgå och folket krävde demokratiska rättigheter, mer frihet samt bättre
ekonomiska förutsättningar och även fler jobb.
Wolfgang Hansson som är utrikeskorrespondent på Aftonbladet skrev i en artikel år 2011 att händelsen i Tunisien var ett resultat av folkets missnöje mot presidenten Ben Ali som kulminerat under en lång tid. Han skrev att “Ilskan och frustration byggdes upp. Det enda som behövdes var en katalysator, något som släppte loss alla känslor och förvandlade dem till energi för förändring.”
I oktober 2011 ägde det första demokratiska valet rum i Tunisien. Valdeltagandet mättes upp till över 90 % efter att presidenten Ben Ali tvingades att fly i exil till Saudiarabien. I
november samma år röstade nationalförsamlingen i Tunisien till att utnämna människorättsaktivisten Moncef Marzouki som president (ibid).
År 2014 fick Tunisien en ny demokratisk grundlag som skyddar mänskliga rättigheter och säkerställer jämlikhet mellan män och kvinnor. Forskarna betraktar författningen som liberal till skillnad från den tidigare. Situationen för civilsamhället och medierna har också blivit mycket bättre sedan revolutionen (Regeringskansliet, 2019, s. 13)
Att undersöka demokratin i Tunisien är ett intressant ämne eftersom landet har styrts av en diktatur under en längre tid. Trots detta har civilsamhället med begränsad frihet genomfört en lyckad revolution. Detta har i sin tur resulterat i att landet genomfört sitt första demokratiska
2 val och ett antal demokratiska reformer som rört landet mot ett demokratiskt styrelseskick. Freedom House som mäter demokratiska utvecklingen i olika länder förklarar Tunisien som en fri stat, vilket bland annat innebär att landet bedöms ha fria och rättvisa val, mediefrihet, politisk konkurrens samt förenings- och demonstrationsfrihet. I den här uppsatsen vill jag undersöka om hur ser utmaningarna mot en full konsoliderad demokrati ut i Tunisien. Genom att besvara vår forskningsfråga får vi veta mer om vilka utmaningar som kvarstår snart 10 år efter den demokratiska transitionen.
1.2 Syfte och frågeställning
Syftet med den här uppsatsen är att undersöka om i vilken nivå Tunisien är en demokratisk stat. Detta genom att analysera hur utmaningarna mot en tänkbar konsolideringsprocess ser ut i Tunisien. Jag har valt att avgränsa forskningen under tidsperioden 2001 – 2019. Detta för att titta på hur demokratinivån har utvecklat sig genom åren både förre och efter den arabiska våren som startades i 2010. För att uppnå syftet kommer jag använda mig av Linz och
Stepans teori om fem samhälleliga arenor i en konsolideringsprocess. Enligt Linz och Stepan kan en stat anses vara demokratisk när alla fem sammanhängande arenor är uppfyllda. Dessa arenor består av civilsamhället, politiska samhället, en fungerande rättsstat, en fungerande statsbyråkrati och ett ekonomiskt samhälle.
Frågeställning
Hur ser utmaningarna mot en full konsoliderad demokrati ut i Tunisien gällande: -Civilsamhället
-Politiska samhället -En fungerande rättsstat -En fungerande statsbyråkrati -Ekonomiska samhället
1.3 Disposition
I inledningskapitlet ges presentation av uppsatsens syfte, frågeställning och i den andra kapitel redogörs tidigare forskning. Därefter i kapitel tre presenteras bakgrund, Tunisiens politiska historia och den arabiska våren. Efterföljande kapitel introduceras uppsatsen teoretisk referensram och i kapitel fem ges introduktion av uppsatsen metod, material och därefter följs redovisning av analys. Uppsatsen avslutas med en sammanfattning av analys och slutsats.
3
2. Tidigare forskning
Det finns en mycket bred tidigare undersökning om konsolideringsprocesser. Dock finns det inte utrymme för att ta upp all tidigare forskning på grund av uppsatsens storlek. Därför kommer jag fokusera på forskningar som främst berör uppsatsens forskningsområde. Martin Nilsson som skrev sin doktorsexamen om demokratiseringsprocessen på Växjö Universitetet hävdar att det finns skilda åsikter om vilka kriterier som ska uppfyllas för att betrakta ett land i konsolideringsprocess. Han påpekar att det är iallafall inte länder som styrs av diktaturer utan det är länder i någon form av stabil demokrati. Andreas Schedler säger att en icke konsoliderad demokrati är en typ av demokrati som kan när som helst falla. Därför är det viktigt att fokus ska läggas på hur en stat beter sig under resans gång i
konsolideringsprocess. Som Linz och Stepan säger att fasen blir fullgjort när demokrati är ”the only game in town” (Nilsson 2005 s.84)
Francesco Fabbri som är en politisk analytiker skriver i en artikel år 2016 med titel ”Coping with the fragile consolidation of Tunisia’s transition” att Tunisien befinner sig nu i
konsolideringsfas då landet har genomfört fria och rättvisa val i enighet med deras
konstitution och deras nya vallag. Fabbri säger det är viktigt att internationella aktörer som EU spelar sin roll och stödjer landet under konsolideringsprocessen och att den nya
regeringen i Tunisien ser till att uppnå deras förväntningar genom att öka demokratinivån och levnadsvillkoren för sina medborgare. (Fabbri, 2016)
Linz och Stepan som också studerat konsolideringsprocess menar att man ska titta på
förutsättningar för demokratins konsolidering. Vilket betyder att man måste institutionalisera demokratin i dem olika samhälleliga arenor för att uppnå demokrati. Bland annat
beteendemässigt, attitydmässigt och konstitutionellt. Dessa tre arenor handlar bland annat om att medborgarna har accepterat demokratin som styrelseskick och anpassat sig till dem
demokratiska reglerna. Även att alla inhemska aktörer använder sig av demokratiska tillvägagångssätt för att lösa konflikter. (Linz & Stepan, 1996, s. 6).
Donnell och Schmitter menar att en demokratiseringsprocess innebär en övergång mellan två olika politiska regimer. Det vill säga att från en diktators fall och början på ett nytt kapitel som börjar med det första demokratiska valet. Enligt ovan nämnda forskare betyder detta inte per automatik att ett icke demokratiskt styre övergår till ett demokratiskt styre. Det kan lika gärna sluta med en övergång från en diktaturregim till en annan form av diktaturregim.
4 Exempelvis när sovjetunionen föll. Inom en del stater som Turkmenistan gick utvecklingen från en form diktatur till en annan form av diktatur (Lindvert, Schierenbeck 2008 s 119). Axel Hadenius och Jan Teorell säger att det finns olika former av auktoritära regimer och dem har olika förutsättningar för att uppnå demokrati. Det finns monarkier, militärregimer, enpartiregimer, partilösa regimer, samt begränsade flerpartisystem och utöver dessa fem finns även de regimer som är teokratier. Enligt forskarna har stater med begränsade flerpartisystem goda förutsättningar till demokratisering med anledning av att det råder redan en typ av öppenhet och konkurrens om makt. I länder där ett parti har stark ställning som
militärregimer är vägen till demokrati mycket mer komplicerad (Lindvert, Schierenbeck 2008 s 169).
Eva Bellin som i synnerhet har forskat om politiska system i mellanöstern säger att anledning till att dessa auktoritära system finns kvar är på grund av att de har ett institutionellt drag. Att staten har ett instrument för att undertrycka medborgarna för att behålla makten (ibid). Det kan vara lätt att tro att det inte existerar något civilsamhälle i dessa auktoritära system. Men så är inte fallet, civilsamhället finns i form av frivilliga organisationer, nätverk och föreningar som har en liten grad av självständighet. Enligt Linz och Stepan, i länder där det saknas politisk konkurrens i form av andra partier så fyller civilsamhället den funktionen där folket engagerar sig. Uppkomsten av dessa rörelser sker oftast på grund av att regimer inte kan leverera en önskad service till folket. Det kan leda till att folket reser sig och vill ha ansvarsutkrävande. En kollektiv sammanslutning kan leda till regimförändring. Dock är det viktigt att påpeka att förändringen kan vara på både gott och ont beroende vilken typ av civilsamhälle det existerar. Exempelvis ett civilsamhälle bestående av religiösa grupper kan göra att regimen övergår till en annan typ av auktoritär regim (Lindvert, Schierenbeck 2008 s 119). Ett exempel är Iran, där tog de bort monarkin och istället omvandlades det politiska systemet till teokrati som bygger på en religiös ideologi.
Andra forskare menar att demokratin uppkommer när det sker förändringar i
samhällsstrukturer. Bland dessa förändringar är att utbildningsnivån ökar bland medborgarna, att folk kan förflytta sig, att det ska vara en rättvis arbetsfördelning och att folkets ekonomi blir bättre. Detta leder enligt modernisering forskarna till att demokratin kan uppstå.
(Lindvert, Schierenbeck 2008 s 121)
Lipset säger att ekonomisk utveckling leder till demokratisering och påpekar att när det går bra för landet ekonomiskt kommer det i sin tur att påverka alla samhällstukturer vilket gör att
5 landet går mot en demokrati. Lipset säger att demokrati blir etablerat när landet har uppnått ett viss moderniserings nivå. Enligt Lipset skapas det en cirkel där en utveckling leder till ett annat. Exempelvis att en ekonomisk utveckling leder till att resurser läggs på utbildning. Utbildning i sin tur gör att folket blir toleranta och det skapas ett bra politiskt system som motverkar att icke-demokratiska krafterna får makt (Lindvert, Schierenbeck 2008 s 122)
3.Bakgrund
3.1 Tunisiens politiska historia
I början på 1900-talet påbörjade krav på demokratiska att reformer ska få ståndpunkt i Tunisien, där viljan stärktes efter att andra arabländer i öster blev självständiga efter andra världskriget. Under 1920-talet bildades en obunden organiserad nationalistisk rörelse vid namnet al-Hizb al-Dusturi som innebär det fria författningspartiet känd som Destour. Där den unge juristen Habib Bourguiba var grundare till partiet Neo-Destour som fick omedelbart väldigt stort stöd i hela Tunisien under 1934. Därefter krävde partiet självständighet (landguiden.se).
År 1956 fick Tunisien sin självständighet från Frankrike och den 20 mars blev Bourguiba premiärminister. Under det första året av självständigheten skedde det en del förändringar i Tunisien. Ansvaret inom förvaltning och rättsapparaten togs över från fransmännen. Det byggdes även undervisningsväsende och att kvinnor samt män fick samma medborgerliga rättigheter. Kort efter självständigheten hölls val till en församling som skulle färdigställa en grundlag. Där församlings platserna besattes av personer som var lojala mot Neo-Destour partiet. År 1957 avsattes församlingen och Tunisien omvandlades till republik där statschefs rollen antogs av Habib Bourguiba den rollen hade han i Tunisien fram till 1987.
Habib Bourguiba hade under sitt styre gjort en del förändringar. En av dessa förändringar skedde år 1961 då införde han en ny form av socialismen som han myntade vid namn Destour-socialism. Han införde även en central styrning av ekonomin där industrier och banker förstatligades, konsekvensen av dessa förändringar ledde till att utländska kapital flydde från landet. Under 1963 blev Neo-Destour det enda tillåtna partiet och året därpå bytes namn på partiet till Socialistiska Destour-partiet. Bourguiba såg även till att han blev vald till president på livstid genom förändringen i författningen vilket ledde till att hans makt
förökades ytterligare.
År 1987 blev den tidigare premiärministern Ben Ali president under så kallade medicinska statskuppen, genom att ett antal läkare senil förklarade Habib vilket väckte oron för
6 oförmågan att styra landet. Under de tre första åren kännetecknades Ben Ali av en relativ öppenhet. Han gjorde ett antal reformer som exempelvis avskaffande av presidentmandat på livstid till tre mandatperioder och stärkte den politiska pluralismen. Hoppet om demokrati höll inte länge innan Tunisien återigen hamnade i en till diktaturs styre under Ben Ali. Han höll inte sitt löfte om tre mandatperioder för presidentposten. Under 2002 gjordes ytterligare ändringar i konstitutionen som utökade presidentens makt. Exempelvis ändrades villkoren för att ställa upp i presidentval för att utesluta motståndare. Anti-terrorism lagen och även
föreningslagen infördes för att få den totala kontrollen över makten. Det stora regim
förtrycket ledde till att folket tröttnade och försökte störta regimen. Först under upproret vid Gafsa 2008. Men effekten var inte det samma som under perioden mellan 17 december 2010 till 14 januari 2011 vilket var perioden som ledde till regimens fall och början på den
demokratiska övergångsperioden (Ben Letaief, 2012: s13-14).
3.2 Den arabiska våren
Institutionen för freds- och konfliktforskning på Uppsala Universitet skriver i en rapport att den politiska situationen förändrades drastiskt under 2011 i mellanöstern och Nordafrika. Där regimer som ansågs vara stadiga med bra förbindelse med omvärlden kom till en punkt som ledde till kollaps på grund av de interna protesterna. Där utvecklingen av upploppen kom att benämnas vid “den arabiska våren”, som satte världen i stumhet. En sådan form av revolt hade ingen analytiker eller forskare förväntat sig äga rum.
Det mest drabbade av dessa länder i mellanöstern och Nordafrika under revolten av den arabiska våren varit mest förödande i Syrien i jämförelse med de andra länders folkliga uppror. Där de fredliga upproren omvandlades till ett regelrätt inbördeskrig med
konsekvenserna som ledde till att upproret fick en radikaliserade opposition med stöd av fundamentalistiska krafter (Ibid).
En grönsaksförsäljaren tunisier vid namn Mohammed Bouazizi som tände eld på sig själv 2010 under december månad efter hans gripning under omänskliga former för att han saknade tillstånd. Efter arresteringen ville han upprätthålla anmälan mot felaktig myndighetsutövning där han hade tagit emot örfilar och blivit spottad på i ansikte men ingen brydde sig eller ens lyssnade på hans missnöje. Av ren ilska och desperation valde han att tända eld på sig själv utanför myndigheten för att han kände sig övergiven. Denna händelse beskrivs ofta som startskottet till det som numera är känt som den arabiska våren och en förändringsprocess som skakade Nordafrika och Mellanöstern brutalt. Många tunisier delade Bouazizis bild av
7 orättvisa och förtryck av myndigheterna i landet. Även en stor del nordafrikaner delade samma uppfattning, där hans handling ansågs som drivmedel i motorn som tändes till och ledde till massdemonstrationer i hela landet mot regeringen. Detta ledde i sin tur till att andra länder i regionen kom att identifierade sig med Bouazizis ilska och desperation. Dessa känslor grundade sig i existerande samhällsproblem. Bilden av polisens och
säkerhetsstyrkornas brutalitet, arbetslösheten och brist på om framtida visioner för en stor del av unga befolkningen. Allt detta gjorde att demonstrationerna tog fart och omfattade i princip hela regionen i hopp om ljusare framtid, demokrati och rättvisa (Sakerhetspolitik.se, 2013, s. 1). Det är även värt att poängtera att sociala medier såsom Facebook och Twitter hade en stor betydelse i spridningen och utvecklingen av händelseförloppet.
8
4.Teoretisk referensram
I denna uppsats kommer författaren att använda sig av Linz och Stepans teori om
konsolideringsprocess och utifrån denna utgångspunkt om hur ser utmaningarna mot en full konsoliderad demokrati ut i Tunisien.
4.1 Linz och Stepans teori om konsolideringsprocess
Linz och Stepan har studerat orsaker bakom olika regimers sönderfall och deras övergångar och har mycket användbara teorier. För att författaren ska besvara uppsatsens forskningsfråga kommer författaren använda sig av deras teori om konsolideringsprocess. För att skapa bättre förståelse kommer författaren nedan beskriva deras teori. Linz och Stepan menar att en demokratiutveckling från en totalitär stat är möjligt om den genomgår tre steg för att sedan anses som konsoliderad demokrati. Dessa tre steg är Liberaliseringsfas, Transitionsfas och Konsolideringsfas. I den sista fasen måste fem sammanhängande arenor uppfyllas i en stat. Jag kommer använda mig av dem fem konsolideringsfasen som Linz och Stepan tar upp då dem är väldigt tydliga och utifrån detta kan vi fånga det som är väsentligt för uppsatsens syfte. Här nedan förklaras dessa arenor och undersökas om varför dem är viktigt för en full konsoliderad demokrati.
4.2 Dem fem samhälleliga arenor 4.2.1 Civilsamhället
Civilsamhället enligt Linz och Stepan är en viktig komponent för att en full konsoliderad demokrati ska vara möjligt i en stat. Enligt ovannämnda forskare består civilsamhället av olika grupper och rörelser som är självständiga från staten som även försöker föra fram sina värderingar och intressen. Dessa grupper kan bestå av journalister, forskare, samhällsvetare och intressegrupper som kvinnorättsorganisationer, religiösa grupper och fackförbund. (Linz, Stepan, 1996: s.7).
4.2.2 Politiska samhälle
Enligt Linz och Stepan handlar denna arena om hur striden om makten sker samt hur den politiska sammanhållningen inrättas. Inom det politiska samhället ska det ges utrymme till olika politiska partier där dessa i sin tur ska kunna föra talan för det civilsamhället. Det politiska samhället bör även vara van vid en demokratisk konflikt exempelvis vid maktskifte i syfte att kunna uppnå demokratisk konsolidering (Linz, Stepan, 1996. s8-10).
9
4.2.3 En fungerande rättsstat
För att en rättsstat ska vara legitim så måste rättigheter för civilt och politiskt samhälle garanteras. Alltså att två föregående arenor måste vara självständiga och stödjas samt att civila och politiska samhället ska i sin tur acceptera och följa lagar som finns inom staten. Vidare menar Linz och Stepan att det juridiska systemet i landet ska vara oberoende då det är en grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati samt stöttepelare i
konstitutionalism där det stödjas av majoritetsbeslut (Linz, Stepan:1996, s10).
4.2.4 En fungerande statsbyråkrati
En väl fungerade statsbyråkrati är en viktig del av de fem komponenter för den demokratiska konsolideringen, vilket kräver en effektiv statsapparat som ska kunna utöva kontroll över dess territorium. I detta innefattas även statens våldsmonopol. Det kräver även ett effektivt skattesystem och administrativ närvaro i hela landet. Där frånvaro kan leda till implikationer såsom korruption och inkompetens från den föregående regimen. Det kan även leda till att medborgarnas rättigheter inte respekteras och kan även hindra staten från att effektiv utföra byråkratiska uppgifter i landet (Linz, Stepan, 1996. s11).
4.2.5 Ett ekonomiskt samhälle
Det här är den sista arenan som enligt Linz och Stepan är viktigt för att befästa demokratin. Linz och Stepan förespråkar en blandekonomi där staten kontrollerar den fria marknaden. Detta för att staten ska kunna erbjuda medborgarnas rättigheter samt ändå ha en fri marknadsekonomi där andra aktörer kan verka i samhället. Detta för att säkerställa att medborgarna inte drabbas av ojämlikhet exempelvis när det gäller hälsosektorn. Linz och Stepan säger att staten måste ha förmågan för att genomföra ekonomiska reformer för att skydda demokratin (Linz, Stepan, 1996, s13).
10
4.3 Operationalisering
Här kommer forskaren beskriva operationalisering för att det ska bli enklare för att använda dem sedan i analysdelen. Enligt Lynham operationalisering är en typ av brygga mellan teori och praktik (Lynham, 2002). Det vill säga teorin undersöks i den tunisiska samhället där problemet uppstått. För detta krävs att omvandla den teoretiska referensramen till indikatorer. Vilket möjliggörs av operationalisering. Där jag undersöker olika frågeställningar för att hitta indikationer som bekräftar eller avkastar fenomenet.
Tabell 1.0
Civilsamhället I vilken utsträckning är icke statliga
organisationer självständiga? I vilken utsträckning medier är fria?
Det politiska samhället Inrättas fria och rättvisa val?
Hur ser situationen för politiska partier i landet?
Rättsstaten Är rättsväsende myndigheter som domstolen
självständiga?
Den statliga byråkratin Har staten en väl fungerande offentlig
förvaltning?
I vilken utsträckning förekommer korruption?
Det ekonomiska samhället Hur ser näringslivet i landet?
Har alla människor tillgång till en fungerande välfärd?
11
5. Metod och material
5.1 Metod
Jag har valt att använda mig av en kvalitativ teorikonsumerande fallstudie för att besvara uppsatsens forskningsfråga och uppnå uppsatsens syfte. Bakgrunden till metodvalet beror på att undersökningens syfte är att studera ett fall och finna dess bakomliggande orsaker med hjälp av existerande och förklaringsfaktorer inom ett område. Det vill säga den enskilda fallet som står i centrum (Esaiasson, mfl 2017, s. 42) I detta fall studera hur utmaningarna mot en konsolideringsprocess ser ut i Tunisien gällande dem fem samhälleliga arenor.
Förhoppningsvis ska detta ge ny kunskap om med en ny infallsvinkel samt en tillfredställande förklarning till varför det blev som det blev (Esaiasson, mfl 2017, s. 89)
Förväntningen är att ett kvalitativt teorikonsumerande fallstudie som metod ska hjälpa till att identifiera viktiga faktorer om utmaningarna mot konsolideringsprocessen. Med denna undersökning vill forskaren ta reda på hur dessa arenor förändrades i Tunisien mellan 2001 – 2019. Enligt Yin är en fallstudie passande när uppsatsens forskningsfråga börjar med “hur eller varför” eftersom på det sättet när frågan är outforskat kan det leda till nya teorier. Merriam säger att en fallstudie lämpar sig när syftet är att
“skaffa sig djupgående insikter om en viss situation. Fokus ligger på process än på resultat. På kontext snarare än på specifika variabler och på
att upptäcka snarare än på att bevisa (Merriam 1988/1994 s 9,)
Eftersom i denna undersökning vill författaren studera om hur ser utmaningarna mot en full konsoliderad demokrati ut i Tunisien utifrån Linz och Stepans fem samhälleliga arenor görs därför bedömningen att den kvalitativa textanalysen lämpar sig bäst för att besvara
forskningsfrågan. Det finns olika typer av typer av textanalyser. Utifrån uppsatsens syfte väljs den systematiserande undersökningen som innebär att genom systematisk kategorisering av texter lyfta fram meningar tematiskt och systematiskt samt lyfta fram dem väsentliga aspekterna av innehållet. (Esaiasson, 2017 s.213) Inom den kvalitativa textanalysen tas ställningen åt mer den hermeneutiken vilket innebär att man lägger större vikt vid den subjektiva förståelsen av textens delar, helhet och dess kontext. Alla metoder innebär både nackdelar och fördelar med användning av dessa metoder.
Fördelen med den kvalitativa textanalysen är att man som forskare tar fram den viktigaste innehållet genom en noggrann läsning av textens delar där forskare tar fast på innehållet i texten som är under dolt yta genom intensiv läsning av texten delar med hjälp av analytiskt
12 verktyg (Esaiasson, 2017: 211). Nackdelen med en kvalitativ forskning kan vara att den är begränsat utifrån uppsatsen storlek och därför ska man vara försiktig i slutsatser så att den inte blir generaliserbart. En annan sak man ska ha i åtanke är att som studiegenomföraren inte påverka inhämtning av data utifrån sina egna intressen för att på det sättet påverka utfallet. Detta kan man undvika genom att inte blanda ihop sina personliga åsikter i förhållande till materialinsamlingen.
5.2 Material
Detta avsnitt diskuterar det forskningsmaterial som har använts i den empiriska undersökningen.
Esaiasson beskriver källkritik som en viktig del i en forskning särskild när frågeställningen är av typen vad hände? Hur gick det till? Studiegenomföraren kommer utgå ifrån regler om autenticitet, oberoende, samtidighet samt tendens. Detta för att bedöma trovärdigheten på källan. (Esaiasson 2017 s,287ff). Uppsatsen kommer att använda sig till stor del av oberoende källor som är inriktade inom ämnet som studeras. Materialet består bland annat av
vetenskapliga artiklar, böcker och oberoende webbsidor. Studiegenomföraren kommer använda sig bland annat av landrapporter från Freedom House och Bertelsmann-Stiftung från perioden 2001 fram till 2019. Freedom House är en obunden organisation och anses ha ett brett vetenskapligt erkännande gällande dess pålitligheten, men att det förekommer kritik mot Freedom House. Där kritiken handlar bland annat om att Freedom House bygger sina kriterier i princip på en liberal demokratimodell bland annat av Robert A. Dahl. Utöver detta kommer studiegenomföraren att använda sig av relevanta analyser från World Bank,
utrikesdepartement, Transparency index, Reporters without borders, European forum, Fanack som är en oberoende organisation bestående av journalister och akademiker. Deras fokus är mellanöstern och Nordafrika. samt relevanta tidningsartiklar från Aftonbladet, Dagens Nyheter och från Sveriges television. Material som jag kommer inhämta från dessa databaser kommer baseras på min operationalisering som är utformat på det faktum där varje arena har delats i olika frågeställning som bygger på dess primära principer.
Materialinsamling kommer begränsas till dem område som ska studeras detta för att det ska ge tydlig koppling till forskningens syfte och frågeställning.
13
5.3 Validitet och reliabilitet
Begreppet validitet och reliabilitet används för att kunna säkra kvaliteten i undersökningen. I det här fallet om demokratin i Tunisien. Där reliabilitet används för att kunna påvisa hur pålitligt en forskning är genom att man får samma resultat vid flera analyser av det man undersökt, på så vis ökar man graden av pålitligheten. Validitet används för att mäta det man påstår eller tänker mäta (Esaiasson, 2017: 58–59). Med tanke på att detta är en kvalitativ fallstudie så kan man inte utgå ifrån siffror för att fastställa tillförlitligheten, därför estimeras validiteten inte på samma sätt än om forskningen hade varit kvantitativ.
Det valda materialet ska vara i enighet med dem område som uppsatsen syftar att undersöka. I denna studie har vetenskapliga analyser, artiklar och rapporter använts som handlat om dem olika samhälleliga arenor gällande Tunisien.
För att höja forskningens validitet har den insamlade data metodisk insamlats för att på ett säkert sätt kunna jämföras, tolkas och även att analyseras mot och varandra. Vilket gör att uppsatsen erhåller en god grad av validitet då det valda materialet mäter det som påstås att mäta. Det insamlade materialet som har använts är tillförlitlig vilket höjer studiens reliabilitet. De vetenskapliga artiklarna, rapporterna och böckerna som har använts i studien har en god reliabilitet då dess autenticitet har bekräftats genom att de blivit granskade innan
publiceringen. När det gäller tidningsartiklar har jag fokuserat på att inhämta från svenska och internationella nyhetsredaktioner då tidningar i Tunisien har under en längre tid bevakats av regimen samt på grund av att dem är på arabiska.
14
5.4 Avgränsning
Det har gjort ett antal avgränsningar i denna uppsats. När det gäller tidsperioden har jag valt att analysera Tunisien mellan år 2001 och 2019. Detta för att titta på hur demokratinivån har utvecklat sig genom åren både förre och efter den arabiska våren som startades i 2010. När det gäller den teoretiska referensramen har jag valt att använda mig av Linz och Stepans fem samhälleliga arenor. För att den lämpar sig bäst vid en teorikonsumerande fallstudie. Skälet till att jag valt att studera Tunisiens demokratinivå är på grund av att det som skede Tunisien var unikt. Eftersom revolutionen som pågick i andra länder i regionen omvandlades till inbördeskrig som exempelvis i Syrien och Libyen där folket inte hade samma enighet som i Tunisien av olika anledningar bland annat sämre organisering, skilda åsikter om vilka som ska leda landet efter revolutionen. Därför väckte det intresse att studera Tunisiens utmaningar mot en full konsoliderad demokrati.
För vidare forskning inom området det skulle varit intressant att även göra en jämförande analys med andra länder som gjorde uppror mot deras dåvarande diktatur under den arabiska våren exempelvis med Egypten. För att på det sättet titta på likheter och skillnader på hur revolutionen gick till. Vad som bidrog till att vissa länder lyckades och vissa inte. Men sådana analyser skulle överskrida ramen för uppsatsens storlek.
15
6. Analys
6.1 Civilsamhället
Civilsamhället enligt Linz och Stepan är en viktig komponent för att en full konsoliderad demokrati ska vara möjligt i en stat. Enligt ovannämnda forskare består civilsamhället av olika grupper och rörelser som är självständiga från staten som även försöker föra fram sina värderingar och intressen. Dessa grupper kan bestå av journalister, forskare, samhällsvetare och intressegrupper som kvinnorättsorganisationer, religiösa grupper och fackförbund. (Linz, Stepan, 1996: s.7).
6.1.1 I vilken utsträckning är icke statliga organisationer självständiga?
I Tunisien fanns två människorättsorganisationer som hade tillstånd att verka i landet enligt rapport från 2004 (Human Rights Watch, 2004). Freedom House är en tankesmedja som gjorde en mätning mellan år 2000 – 2001 om läget avseende civila rättigheter i Tunisien, resultatet visade att landet låg på nivå 5.
Tabell 2 .0
Tidslinje genom mellan 2000–2019 när det gäller situationen för civila samhället. Civilsamhället 2000 - 2011 2012 2013–2019
Nivå 5 4 3
Källa: Freedom House
Deras mätning bygger på att nivå 7 är sämst (inga rättigheter) och 0 är bäst (mycket rättigheter). Human Right Watch skriver i sin rapport från 2008 att regimen i Tunisien har vägrat att erkänna och tillåta oberoende människorättsorganisationer att vara verksamma i landet under de senaste decennier. Regimen förklarade dessa typer av organisationer som olagliga och hindrade dem för att arbeta i landet. Exempelvis den 7 juni 2007 då polisen omringade ett kontor tillhörande National Council On Liberties i Tunis vilket var ett icke-statlig organisation. Polisen gav inget tillstånd till dessa typer av organisationer för att ordna möten. Enligt rapporten övervakades aktivister som var verksamma inom det civila
samhället, dem fick ofrivilliga reseförbud. Det förekom även fysiska övergrepp mot aktivister samt trakasserier av deras familjemedlemmar för att på det sättet tysta ner kritiken mot
regimen. Den styrande regimen använde begreppet terrorism och religiös extremism för att slå ner fredliga demonstrationer. Flertal trovärdiga rapporter har fastställts att fängslade aktivister blir misshandlade(Freedom House, 2010).
16 Sedan revolutionen 2011 har förhållandet för det civila samhället förbättrats. Det råder en hög grad av yttrande-, förenings- och mötesfrihet (Utrikesdepartementet 2019). Enligt senaste mätning från Freedom House avseende civila samhället ligger landet på nivå 3 jämfört med styret under Ben Ali då landet låg på nivå 5 och klassades som icke fritt land. Enligt
landrapporten från Regeringskansliet utfärdades ett dekret under 2011 som säkerställde friheten för icke statliga organisationer att registrera sina verksamheter. Denna reglering gjorde att över 10 000 organisationer startade sin verksamhet i landet. Dem samordnade konferenser, utbildningar och möten över hela Tunisien. Klimatet för föreningsfrihet har till viss del blivit lite hårdare sedan 2015 då det genomfördes många terrorattacker. En lag som införlivades år 2018 möjliggjorde för staten att kontrollera föreningarna. Detta i form av att föreningar ska registreras och ska tillhandhålla information om personal, tillgångar. Om man inte registrerar riskerar man ett års fängelse samt fyra tusen dollar i böter. Flera
organisationer upplever denna reglering som inskränkning i deras föreningsfrihet (ibid). År 2016 antogs ett lag om informationsfrihet vilket har fått en del beröm men också kritik då regeringen under 2019 utformade sin politik bakom stängda dörrar utan synpunkter från oppositionen. Utöver detta har regeringen gjort förbättringar när det gäller insyn i den offentliga institutioner. År 2018 antogs en lag som kräver att tjänstemän ska deklarera sina tillgångar vilket möjliggör mer insikt inom regeringen samt för folket att kunna utkräva ansvar från regeringen.
Tunisien får mest stöd från Europeiska unionen (EU) eftersom landet tillhör det södra grannskapet. EU har starkt engagemang för att stärka förvaltningarna och civilsamhället i landet. Varje år hålls dialoger gällande mänskliga rättigheter. FN har också fått mycket ökat närvaro i landet sedan revolutionen 2011. Tunisien har accepterat många av
rekommendationerna. Bland annat att skärpa lagstiftningen om våld mot kvinnor. (Utrikesdepartementet 2019)
17
6.1.2 I vilken utsträckning är medier fria i Tunisien?
Under Ben Ali, dominerades tryckfriheten av statliga tidningar såsom La Presse och Essahafa och tidningar tillhörande regeringspartiet RCD. Dessa hade ett mycket starkt
distributionsnätverk över hela landet. Tidningar tillhörande oppositionen hade begränsat tryckfrihet och var i praktiken nästan osynliga. Enligt rapport från FN var tidningar
tillhörande oppositionen gömda i tidningskioskerna och det enda sättet för dem att distribuera sina tidningar var via deras aktivister. (Buckley mfl 2013)
Radio och TV kanaler användes av regimen för att sprida sin propaganda. Det fanns två statliga tv kanaler som var rösten till regimen och flertal radiostationer. Under Ben Ali fanns endast två privata tv kanaler och fem radiostationer som hade tillstånd i landet. Alla dessa hade starkt band till staten och saknade oberoende redaktion.
Av den anledningen vände sig många tunisier till satellitkanaler som Al Jazeera och Al Arabiya samt till sociala medier och internet även om en del av internet var censurerad. (Buckley mfl 2013)
Tabell 3
Tidslinje genom åren när det gäller situationen för pressfriheten i Tunisien.
Pressfrihetsindex 2002 2005 2013 2019
Rankning 128/180 147/180 138/180 72/180 Källa: Pressfrihetsindex. Reportrar utan gränser
Reportrar utan gränser (RSF) släpper varje år ett pressfrihetindex där de rankar 180 länder utifrån deras pressfrihet och frihet för reportrar. RSF skriver i en rapport att Tunisien har genomgått stora förändringar sedan revolutionen under 2011. Idag rankas landet på plats 72 och ligger nära länder som Japan, Grekland och Polen när det gäller pressfriheten och frihet för journalister till skillnad från länder i regionen där Turkiet ligger på plats 154, Egypten på plats 166 och Saudi Arabien på plats 170 av 180 länder.
Elisabet Höglund som är kolumnist på Aftonbladet skriver i en artikel att sociala medier var ett avgörande verktyg för den arabiska våren eftersom någon yttrandefrihet inte fanns och statliga medier förmedlade det diktatorerna ville ha ut (Höglund, 2014)
Idag spelar medier en viktig roll för demokratiseringsprocessen i landet. Sedan 2011 landet har genomgått flertal lagstiftningar och regleringar när det gäller pressfrihet och frihet för journalister. Under 2016 undertecknade presidenten Essebsi deklarationen för pressfrihet som
18 garanterar pressfrihet, journalisters säkerhet, självsanerande etiska system och ett oberoende public service (Nesser 2016).
Internetanvändare har också ökat avsevärt till 46 procent under 2016 till skillnad från 2006 då enbart 13 procent av tunisierna som använder internet. Landet har också förbättrat
infrastrukturen för bredband och mobila data sedan revolutionen. I början av 2000-talet när internet blev vanligt i världen valde Ben Ali bygga ett censursystem där staten blockerade åtkomsten till webbsidor, bloggar och sociala medier som var kritiska till regimen. (RSF.org) Efter revolutionen avskaffades censursystemet och enligt en dekret från 2011 förklarades sociala medier som lagliga. Många sidor som var censurerade tidigare blev tillgängliga igen på nätet. Idag finns omkring 14 tv kanaler, 41 radiostationer, 228 tidningar och 50 websidor som anses vara viktiga webbsidor i landet enligt Alexa rankning (ibid).
6.2 Politisk samhälle
Enligt Linz och Stepan handlar denna arena om hur striden om makten sker samt hur den politiska sammanhållningen inrättas. Inom det politiska samhället ska det ges utrymme till olika politiska partier där dessa i sin tur ska kunna föra talan för det civilsamhället. Det politiska samhället bör även vara van vid en demokratisk konfliktlösning i syfte att kunna uppnå demokratisk konsolidering (Linz, Stepan, 1996. s8-10).
6.2.1 Inrättas fria och rättvisa val?
När Freedom House gjorde en mätning på ifall det finns politiska rättigheter i Tunisien så låg landet på nivå 6 mellan år 2000–2001, där deras mätning bygger på att nivå 7 är sämst (inga rättigheter) och 0 är bäst (mycket rättigheter). Detta berodde till viss del på att den styrande partiet RCD kontrollerade det politiska systemet i landet sedan självständigheten. Många politiska partier fick inte tillstånd att vara aktiva i landet. Enligt Freedom House var det begränsat yttrandefrihet och föreningsfrihet. Eftersom Regimen använde terrorism och religiös extremism som ursäkt för att inte tillåta andra partier att verka i landet för att på det sättet behålla sin dominans.Konsekvenserna av att kritisera regimen kunde sluta med att personen i fråga trakasserades eller fängslades under orättvisa rättegångar. Den negativa nedgången för dem politiska rättigheter var försatt under mättning som gjordes 2008 av Freedom House som visade att landet låg på nivå 7 av 7 vilket innebär att landet klassades att vara icke fritt.
Enligt senaste mätning som genomfördes under 2020 av Freedom House om läget för det politiska samhället i Tunisien har landet hamnat på nivå 2. Efter revolutionen år 2011
19 genomförde landet sitt första demokratiska presidentval i slutet av 2014. Där 30 kandidater deltog i striden om makten. Valet avgjordes i andra omgången där Favoriten Beji Caid
Essebsi vann med stöd av 55,7 procent av väljarna. Marzouki som ledde övergångsregeringen sedan 2011 överlämnade därmed presidentposten till Essebsi efter valförsluten. Enligt
Freedom House rapporten råder det öppen konkurrens om makten till skillnad från hur det var tidigare under Ben Ali.
I Tunisien startades en oberoende valmyndighet The Independent High Authority for Elections (ISIE) år 2011. Den har till uppgift att övervaka parlament och presidentvalet. Myndigheten har fått mycket beröm både av tunisier och internationella valobservatörer. Enligt Freedom House agerade valmyndigheten opartiskt och utförde valet snabbt.
När den 92 åriga president Beji Caid Essebsi dog i juli 2019 var det landet första förtidsval som hölls, där 26 kandidaterna deltog i valet jämfört med hur Ben Ali kom till makten, när Habib Bourguiba avsattes av sina närmaste. Det första Valet som hölls under september fick ingen av de 26 kandidaterna mer än 50 procent och därmed avgjordes valet under andra omgången som hölls i oktober vilket Kais Saied vann med 73 procent av rösterna. Enligt lokala observatörer ansågs presidentvalet 2019 i regel var konkurrenskraftigt och tillförlitligt (Freedom house).
I det senaste parlamentsvalet 2019 erhåller den islamiska partyet Ennahdha första platsen med 52 mandat av 217 platser. På andra plats kom partiet Qalb Tunisien (hjärta av Tunisien) med 38 mandat före den progressive Democratic Current partiet som erhåll 22 mandat. På fjärde plats kom partiet The Dignity Coalition med 21 mandat, 17 platser tilldelades partiet Free Destourian, på sjätte plats kom partiet The Peoples Movenment med 16 mandat.
Resterande mandatplatser delades mellan 14 andra partier och ett antal oberoende kandidater (Electionguide.org, 2019).
Enligt vallagen ska kommun och parlamentsvalet vara fördelat mellan män och kvinnor vilket innebär att vartannat namn på partilistan ska vara en man och vartannat namn en kvinna. Men partier får själva avgöra om det ska vara ett kvinnligt eller manligt namn först. I det
nuvarande parlamentets ledamöter är 33,6 procent kvinnor och av de 29 regeringens ministrar är tre kvinnor som innehar posten som minister. Det kommunala valet som hölls 2018 anses vara historiskt eftersom Tunisien har 70 kvinnliga borgmästare i ungefär 300 kommuner, inklusive i huvudstaden Tunis. Dessutom ska samtliga vice borgmästare vara av den motsatta könen till borgmästare för att säkerställa jämställdheten.
20 Tabell 4
Tidslinje genom åren när det gäller situationen för politiska samhället. Politiska samhället 2001–2005 2008 2012 2013–2020
Nivå 6 7 4 2
Källa: Freedom House
När ett land anses vara demokratisk så finns det en viktig aspekt som måste uppfyllas och fullföljas, att det ska existera fria och rättvisa val. Vilket gör att medborgarna får möjlighet att kunna påverka om hur samhället ska formas genom att välja sina representanter. Detta har varit väldigt svårt i Tunisien sedan självständigheten på grund av att landet varit dominerade av regeringspartiet RCD under en längre period. Det har skett stora förändringar inom det politiska samhälle om man tittar på de olika nivåer som landet befanns sig under olika tidperioder, vilket har gjort att landet har gått i en positiv riktning tack vare den arabiska våren. Med tanke på att landet låg på nivå 6 under 2001 till 2005 och att det till och med försämrades till nivå 7 under 2008 vilket medförde inga rättigheter alls och landet klassades som icke fritt stat. Men det hände något som ingen hade förväntat sig så som att folket skulle resa sig och göra revolution och även då hade ingen ens i tankar att det skulle ske en
förändring inom det politiska arena. Sedan den arabiska våren har det politiska samhället förändrat avsevärt vilket kan man se att landet hamnade på nivå 4 under bara ett årsperiod så gör att landet klass som delvis fritt. Den politiska samhälle försatte att vara i förbättringsform och gjorde så att det gick även till nivå 2 från 2013 till 2020 enligt de senaste mätningarna som har gjorts av Freedom House som gör att Tunisien anses vara fritt vilket gör att alla partier får vara med i den politiska maktsfären.
6.2.2 Hur ser situationen för politiska partier i landet?
Freedom House skriver i sin rapport från 2001 att regimen i Tunisien kan inte ändras genom det demokratiska tillvägångsättet eftersom den styrande partiet RCD har kontrollerat det politiska systemet i landet sedan självständigheten. Där inga partier baserat på religion eller region får ha utrymme i det politiska systemet och även alla andra partier måste först beviljas tillstånd innan de får vara aktiva. (Freedom House, 2001-2002, s. 543)
Den politiska begränsningen i Tunisien fortsatte år 2004, där den regerande partiet, den konstitutionella demokratiska församlingen ännu dominerar den politiska arena och hotet om
21 terrorism och religiösa extremism används i syfte att kunna slå ner de fredliga oenigheterna som uppstår samt att kunna få försätta med sin dominans. Det är även väldigt begränsad när det gäller yttrandefrihet och föreningsfrihet, konsekvenserna av att kritisera regimen kan sluta med att personen i fråga trakasseras eller fängslas under orättvisa rättegångar (Ibid).
Statsskicket som lades fram 2014 innefattas av en semipresidentialism system som innebär att det både existerar en president som innehar rollen som statschef med begränsade
befogenheter och en premiärminister som chef för regeringen och väljs efter riksdagsvalet. Medan presidenten väljs direkt för upp till två femårsperioder (Freedom House 2020). Det innefattades även en konstitution under 2014 som innebär en kammare lagstiftande organ Assembly Of The Representatives Of The People, (ARP) som motsvarar riksdagen där det finns representanter som folket väljer via val. Denna lagstiftande organen består av totalt 217 representanter som ska tjänstgöra i fem år, dessa representanter erhåller sina platser utifrån hur många mandat deras partier får under valkretsar även i detta är de oberoende kandidater inkluderat. Det stora urvalet av den politiska partier bestående av ett brett ideologier och politiska filosofier som i allmänhet är fria att bilda och verka vilket gör att den politiska arenan anses konkurrenskraftigt (Freedom House 2020).
Under år 2017 antog parlamentet en lag som gjorde möjligt för kvinnor att det ska finnas lika många kvinnor som män på kandidatlistor och minst en kandidat med funktionhinder samt även tre personer under 35 ska vara med på listan. Denna Lagstiftning som var till syfte att skydda kvinnors rättigheter och även omfattande lag skulle leda till att bekämpa våldet mot kvinnor som möjligt gjorde att kvinnors representation var väldigt hög i valet 2019. Vilket gav ett resultat där 47 kvinnor vann parlamentsplatser under valet 2019 med tanke på att detta hade varit omöjligt under Ben Ali regim där endast ett parti hade sin domminas. Trots den positiva utvecklingen som skett i landet under så kort tid, så finns det fortfarande utmaningar som den tunisiska demokrati ställs mot. Exempelvis att endast personer med muslimsk tro som får inneha presidentposten. Även att andra form av samhällsdiskrimineringen som ställer till med problem mot homosexuella personer som hindrar många HBT personer från aktiv politiskt deltagande samt att en del av de politiska partierna misslyckas med frågor som är relevanta för HBT-personer. Trots detta har elva kvinnor ställt upp som kandidater och en man som öppet erkände att han var homosexuell i presidentvalet 2019. Detta är en bra start för att aktualisera frågan på den politiska arenan (Freedom House).
22 Den arabiska våren har haft stor inverkan på den politiska arena och hoppet om ljus framtid för den tunisiska folket där drömmen om demokrati var efterlängtat sedan självständighet. Sedan revolutionen och sönderfall av den dominerande partiet RCD under 2011 har lett till att dussintals nya politiska partier fått formellt erkännande (Barbour, 2020)
6.3 En fungerande rättsstat
Enligt Linz och Stepan när rättigheter för civilt och politiskt samhälle garanteras och även aktörer av betydelse så som regeringen, parlamentet och de högsta juridiska instanserna ska fullfölja samt upprätthålla rättsstaten, det är då man kan anse rättsstaten vara legitim. Det är även viktigt att poängtera enligt Linz och Stepan som menar att rättsstatsprincipen är grundläggande förutsättning för en fungerande demokrati och även en stöttepelare i konstitutionalism vilket byggs på majoritetsbeslutet (Linz & Stepan, 1996:s10).
6.3.1Är rättsväsende myndigheter som domstolen självständiga?
Den tunisiska konstitutionen som framställdes i början av 1959 så förskrevs i artikel 1 att Tunisien är ett fritt, oberoende och en suverän stat där dess religion är islam och språket är arabiska och är en republikansk regim. I artikel 3 framgick det att suveränitet tillhör den tunisiska folket och artikel 6 fastställdes principen om att alla är lika inför lagen. Det
godkändes även ett antal grundläggande rättigheter och friheter i konstitutionen som i artikel 7 till 17 som åsiktsfrihet, tal, press, förening och organisationsfrihet, fri rörlighet inom landet även rätten till egendom. Sedan Habib Bourguiba uppkomsten till makten har man fört Tunisien alltmer mot den auktoritära regimen där det i sin tur fördjupades av Zine El Abidine Ben Ali, som tog över makten 1987. Efter att tagit makten 1987 offentliggjorde Ben Ali ett antal reformer i syfte att ”upprätta lagar och institutioner” genom att ändra det politiska systemet och rätten för presidenten att sitta på livstid upphävdes. Ben Ali ändrade så att en president inte ska sitta mer än tre mandat detta för att stärka politisk mångfald. Under de första tre åren av Ben Alis tid vid makten ansågs vara präglat av öppenheten. Men det höll inte länge tills att förtryckarregimen och autokratisk makten utvecklades snabbt och hoppet om demokrati ännu en gång gick till spillo för den tunisiska folket. Ben Alis ära fortsatte och under 2002 gjorde han ett antal ändringar i konstitutionen för att utöka befogenheter, till exempel villkoren för att delta i presidentvalet som gjorde att motståndarna som ställde upp utesluts. Det ändrades även andra lagar i syfte för att undertrycka friheter, föreningslagen ändrades. Ben Ali införde anti-terrorism lagen som gav legitimiteten att varje tunisier straffas om man direkt eller indirekt har för avsikter att knyta någon formkontakt med ombud av
23 utländska stater, institutioner, eller organisationer som var relaterat till dess ekonomiska säkerheten i Tunisien (Ben Letaief, 2012, s14). Ben Ali använde allt medel för att behålla sin makt och vara den legitima ledare till exempel genom att ta över medie- och
kommunikationssektorn och omvändes för propaganda och desinformation, han till och med avsatte journalisternas förbund och bannlyste den Tunisiska föreningen för
tidningsredaktörer. Den politiska och finansiella korruptionen dominerade landet och förde systemet mot en alltmer diktatorskap där folket hade inget tal och var under förtryck, fattigdomen ökade och rättvisa fanns inte (Ibid).
Under Ben Alis regimen var rättsväsendet symbolisk oberoende som i själva verket var kontrollerat av rättliga rådet (Conseil Superieur de la Magistrature med förkortning CSM). Vilket vars medlemmar utsågs av presidenten som fick i uppdrag att utse och befordra advokater samt att vidta disciplinära åtgärder. Under sådana förhållande var dessa domare nära kopplade till presidenten vilket påverkade och försvagade rättssystemets oberoende och dess självständighet. Framförallt brottdomare begränsades till följd av att behöva vidta rättsliga metoder mot de oliktänkande politiker som gick emot regimen, vilket detta bryter mot den internationella mänskliga rättighets standarder. Domstolens oberoende försummande påvisades under 2005 ytterligare av det faktum att den rättsliga rådets institutionen bevittnade dess ledarskap ersättas av advokater som främjade regimens intresse. Kritiken av deras avskedandet mot regimen följdes av konsekvenser som till exempel att de blev trakasserade och diskriminerade i deras yrkesliv(fanack.com).
Inom rättsstaten bör det finnas en oberoende domstol som inte har några som helst anklagelser eller anses vara korrupt och även att domstolen ska vara självständiga vilket föreskrivs i den tunisiska konstitutionen 2014. Där det föreskrivs att domstolen ska vara oberoende från den lagstiftande och verkställande myndigheten. Enligt rapporten från utrikesdepartement anses domstolen i Tunisien vara självständigt i stort sett men att det florerar uppgifter om korruption, påtryckningar och politisering av domare men att detta är svårt att avgöra om hur pass trovärdigt är dessa uppgifter. Den tunisiska domstolssystem är uppdelat i allmänna domstolar och förvaltningsdomstolar. Inom det allmänna domstolar tas upp civil och brottsmål och omfattas av den första instansen i den instansordningen, en appellationsinstans och kassationsdomstol. Under tiden de två första instanserna tydliggör fakta och dömer i sakfrågor så utreds det av kassationsdomstolen ifall domslutet har fattats i enlighet med gällande rätt. Förvaltningsdomstolen består av en revisionsdomstol och den administrativa domstolen. Inom den administrativa domstolen är instanssystemet detsamma
24 som i de allmänna domstolarna. Den administrativa domstolen är uppdelat i två delar där den ena dömer i tvister mellan den enskilda och staten och den andra har den rådgivande roll vid framställning av lagar (utrikesdepartement 2019 s.2).
I den nuvarande Tunisiska konstitutionen föreskriver fem oberoende myndigheter i motiven att kunna stärka demokratins utgångspunkt i landet, dessa oberoende och självständiga myndigheter är; valmyndigheten (ISIE), myndigheten för audiovisuell media (HAICA, myndighet för mänskliga rättigheter även myndigheten för hållbar utveckling och framtida generationer och myndigheten för bekämpning av korruption (INLUCC). Enligt de flesta bedömare på den internationella och nationella nivå har tre av dessa myndigheter som ISIE, HAICA och INLUCC har upprättats och fungerar (utrikesdepartement 2019 s3).
6.4 En fungerande statsbyråkrati
En fungerande statsbyråkrati innebär enligt Linz och Stepan att staten ska ha bland annat kontroll över dess territorium. Det vill säga att staten ska ha våldsmonopol. Utöver detta ska staten inneha effektivt skattesystem samt administrativ närvaro i landet. Detta är en viktig del av konsolideringsprocessen. Motsatsen till detta enligt Linz och Stepan kan medföra att medborgarnas rättigheter inte respekteras samt att en frånvaro leder till inkompetens och korruption. (Linz, Stepan, 1996. S11)
6.4.1 Har staten en väl fungerande offentlig förvaltning?
Tunisien har kontroll över dess territorium och staten är närvarande över hela landet med olika typer av offentliga förvaltningar som inkluderar skattemyndighet, domstolar, brottsbekämpning och välfärdssektorn. Enligt Word Bank undersökning 98% av befolkningen har tillgång till rent vatten och 92 procent har tillgång till förbättrade sanitetsanläggning.
I konstitutionen från 2014 i artikel 15 lades grunden för tunisisk byråkrati.
“Public Administration is at the service of the citizens and the common good. It is organized and operates in accordance with the principles of impartiality, equality and the continuity of public services, and in conformity with the rules of transparency, integrity, efficiency and accountability (Tunis’s Constitution 2014).
Tunisien är uppdelat i 24 wilayat (provinser) som var och en leds av en wali (Guvernör) och 264 kommuner. Genomförande av kommunalvalet år 2018 startade processen om
decentralisering som ska fördela resurser och större politiska beslut på lokalnivå. Detta har inte blivit verkställd än då det råder oenighet gällande utnämning av domare i
25 författningsdomstolen (Bertelsmann Stiftung 2020). Politiker på nationell och på lokalnivå väljs demokratiskt via fria och rättvisa val. Tunisiens militär har historiskt sett varit opartiskt i politiska frågor. Dock förekommer att individer får stora inflytande exempelvis politiska ledare samt att externa investerare får stora inflytande då landet har behov av utländska investerare. Detta har gjort att utländska aktörer fått större inflytande och begränsar regeringens makt att välja politisk inriktning i vissa ekonomiska reformer. (Ibid) Det finns vissa grupper i samhället men framförallt HBTQ personer som utsätts för diskriminering i den utsträckning att dem inte fullt ut kan åtnjuta sina grundläggande medborgerliga rättigheter inom sjukvård, utbildning och arbetsmarknad samt inom rättsliga åtgärder vid övergrepp (Bertelsmann Stiftung 2020).
Under perioden 1987 – 2011 som Zine Al-Abidin Ben Ali var president. Landet hade ett auktoritärt styre vilket gjorde att den offentliga förvaltningen hade begränsat autonomi när lagar och regler kolliderade med intressen för dem som stod nära presidentklanen
(Bertelsmann Stiftung 2008).
Enligt rapport från Bertelsmann Stiftung från 2008 landet saknade demokratiska institutioner. Den politiska makten var i presidentens händer både formellt och i praktiken. Parlamentet fungerande som ett instrument för beslutfattarna inom staten och regeringspartiet RCD. (Ibid)
6.4.2 I vilken utsträckning förekommer korruption?
Transparency International som är en global rörelse och som är verksam i över 100 länder. Organisationen definierar korruption som “är att utnyttja sin ställning för att uppnå otillbörlig fördel för egen eller annans vinning” (transparency.se)
Innan revolutionen 2011 Tunisien var en enpartistat, Korruption var mest centraliserad kring kretsen som var nära presidenten. Efter regimens fall en studie visade att ca 662 företag ägdes av familjen Ben Ali. En entreprenör vid namn Rahmzi el Fekih berättade för Al Jazeera att lagar och regler var anpassade för att tjäna den som stod nära presidenten. Han berättar för Al Jazeera “We were stopped by the political powers at the time,” he told Al Jazeera.
“Instructions were given to the Central Bank to stop the project.” Detta i syfte till att dem som stod nära presidenten ska vara först i vissa sektorer. (Al Jazeera 2014)
Det har gjort en del förbättringar för att bekämpa korruptionen i landet sedan revolutionen men trots detta är korruptionen väldigt utbred i samhället. I en undersökning av International republican institute från 2017 visade att 57 procent av dem tillfrågade svarade att
26 kontakter/relationer är “mycket viktig” för att få saker gjorda i offentliga upphandlingar. 16 procent svarade att det var “ganska viktig” (Bertelsmann Stiftung 2020). Totalt svarade 73 procent av respondenterna att någon typ av kontakt/relationer var viktiga för dem.
Tabell 5.0
Korruptionen mellan perioden 2002–2009
Transparency index 2002 2009
CPI Score 4.8/10 4.2/10
Källa: transparency.org
Transparency index värderar och rankar på hur korrupt ett lands offentliga sektorn är. För att fastställa betyg genomförs 13 undersökningar inom en rad avsedda institutioner. Länder som har högre CPI score än 9 anses ha mycket låg nivå av upplevd korruption. CPI score från 5 till 0 anses ha mycket högt upplevd korruption. I tabellen mellan perioden 2002 och 2009 ser man att situationen för korruptionen i landet blev försämrat för varje år. Detta är inte så konstigt då karaktären hos den auktoritära regimen gör att det inte finns information om i vilken utsträckning korruptionen är utbred i landet. Det fanns lagstiftningar om
partifinansiering men den användes selektivt enbart mot oppositionspartier. Den tidigare presidenten Ben Ali införde inte några mekanismer för exempelvis att makthavare och tjänsteman ska deklarera sina tillgångar, intressekonflikter. Enligt Bertelsmann Stiftung det har existerat regler om transparens men att dem inte varit till hjälp för att hindra korruption. (Bertelsmann Stiftung 2010)
Tabell 5.1
Korruption mellan perioden 2012–2019
Transparency index 2012 2019
CPI score 41/100 43/100
Källa: transparency.org
Eftersom Transparency international har förändrat sin metod sedan 2009 är det inte möjligt att göra jämförelse när det gäller korruptionen mellan före och efter revolutionen. Dock det som är intressant är att Tunisien har haft ett stabilt CPI score sedan 2012. Score 100 innebär “Very clean” och 0 innebär “highly corrupt” år 2012 fick Tunisien 41 av 100 poäng. Under 2016 förblev den 41 poäng och år 2017 ökade den med ett poäng och i den senaste
27 undersökning från 2019 ökade den med en till poäng och nu har Tunisien 43 av 100 poäng. (Jones, Hattar 2018 s.3)
Youssef Chahed som tillträde som premiärminister år 2016 har offentligt förklarat krig mot korruptionen och sagt att korruptionen har medfört stora ekonomiska förluster för Tunisien. I Maj 2017 genomförde man gripande av 17 högtuppsatta individer och beslagtog deras
tillgångar och egendom. Landet har sedan 2014 ett omfattande institutionellt regelverk för att säkerställa ansvarsskyldighet och integritet. INLUCC som inrättades efter 2011 som jobbar för god styrning och antikorruption. Myndigheten publicerar regelbundna rapporter om incidenter av korruption. I februari 2017 antog parlamentet en lag om skydd för visselblåsare. Vilket gör att fler kommer våga rapportera olika missförhållande inom den offentliga sektorn. I helhet kan man säga att korruptionen är vanligt även efter revolutionen. Det har etablerats myndigheter för att bekämpa korruptionen men att dessa myndigheter är oftast
underfinansierade och underbemannade för att utföra sitt arbete effektivare. Det har kommit lagar och regler för bland annat tillgång till information och om skydd för visselblåsare men någon effekt av dessa lagar har inte setts än i praktiken.(Jones, Hattar 2018 s.2)
6.5 Ett ekonomiskt samhälle
Det här är den sista arenan som enligt Linz och Stepan är viktigt för att befästa demokratin. Linz och Stepan förespråkar en blandekonomi där staten kontrollerar den fria marknaden. Detta för att staten ska kunna erbjuda medborgarnas rättigheter samt ändå ha en fri marknadsekonomi där andra aktörer kan verka i samhället. Detta för att säkerställa att medborgarna inte drabbas av ojämlikhet exempelvis när det gäller hälsosektorn. Linz och Stepan säger att staten måste ha förmågan för att genomföra ekonomiska reformer för att skydda demokratin (Linz, Stepan, 1996, s13).
6.5.1 Hur ser näringslivet i landet?
Enligt senaste rapport från Index of economic freedom placeras Tunisien till den 128:e friaste land av 180 länder när det gäller ekonomisk frihet. Mätning går ut på 12 kvantitativa och kvalitativa faktorer bland annat äganderätt, rättslig effektivitet, offentliga utgifter, monetär frihet, affärsfrihet, handelsfrihet och ekonomisk frihet. Tunisiens främsta handelspartner är den Europeiska unionen (EU) med cirka 80 % av export. Utöver handel med EU har Tunisien bra handelsavtal med Kina samt har bra samarbete med länderna med närliggande områden. Tunisien är medlem i Arab Leagues free trade area och Arab maghrib union som syftar till handels lättnader mellan medlemsstaterna (Barbour, 2020). Dock utvecklingen mot en mer handelsinriktad ekonomi blivit förhindrat av den politiska instabiliteten på grund av
28 oroligheterna. Trots detta är landet en av dem mest utvecklade länderna iAfrika(Kampe 2020).
Tunisien har en blandekonomi där både offentliga och privata sektorn existerar. Arbetskraften finns inom ett antal olika sektorer bland annat inom jordbruk, gruvindustri, olja, och
energisektor och turism och tillverkningsindustri (ibid).
Tunisien har varit en attraktiv turistdestination för många besökare. Trots oroligheterna hade landet år 2012 cirka 6 miljoner turister (Hammarlund mfl 2020).
Landet har under en längre period haft problem med hög arbetslöshet. Enligt statistik från 2018 den totala arbetslösheten i landet är omkring 15,5 procent. Arbetslösheten bland kvinnor är 22,8 procent och 12.5 för män. Arbetslösheten är utbred bland högutbildade och den yngre befolkningen(Bertelsmann Stiftung 2020 s.16). En utmaning för att lösa denna situation är att skapa fler arbetstillfällen särskild för yrkesgrupper som kräver högre utbildning. Idag bor cirka 11 % motsvarande 1.2 miljoner av Tunisiens befolkning utomlands. 8 procent av dessa har tagit sig till länder inom den Europeiska unionen. Främsta skälet till deras flykt har varit arbetslöshet i Tunisien (DTDA 2020 s.19).
Idag dem flesta företag i Tunisien är små och medelstora företag som utgör 40 % av landets BNP och 56 % av sysselsättningen i landet. Enligt data dessa företag har mellan en och fem anställda och utgör nästan 98 procent av alla företag i landet. Det är bara 2,2 procent av företag i Tunisien som har mer än 100 anställda. (DTDA 2020 s.17)
Minimilöner är reglerade i Tunisien och senast i maj 2019 godkände regeringen en ökning av löner med 6,5 %. Idag minimilönen är omkring 403 TND. Under 2009 låg den på omkring 200 TND. Sedan revolutionen år 2011 ser man att minimilönen har ökats konstant med åren. Det allmänna genomsnittet för löner i landet ligger på 5 283 TND som motsvarar ca 16 000 kronor (DTDA 2020 s.14).
Danish trade development agency skriver i sin rapport från 2020 att anställda både i den offentliga och privata sektorn upplever att deras rättigheter blir kränkta då arbetsgivaren inte respekterar deras grundläggande rättigheter. Den så kallade informella sektorn är stort i landet. Det är säsongsbundna arbete där anställningstrygghet saknas helt. Trots att
fackföreningar som har genom åren blivit utsatta både för hot och fysiskt våld fått igenom en ny lagstiftning år 2020 som förbättrar villkor för funktionsnedsatta på arbetsmarknaden.
29 Enligt World Bank Tunisien har gjort enorma framsteg på den politiska arenan när det gäller den ekonomiska tillväxten men påpekar att det kräver mer tid för att förvänta sig resultat. World Bank säger att regeringen som bildades i 2016 har prioriterat säkerhet, arbetsmiljö och fler jobb särskild till högutbildade personer. World Bank förutspår att social stabilitet
kommer öka företagandet inom de närmaste åren men utmaningarna är bekämpa korruption(Fanack 2020).
6.5.2 Har alla människor tillgång till en fungerande välfärd?
I jämförelse med andra länder i regionen anses Tunisiens sociala skyddssystem väl utvecklat och omfattas av socialförsäkringssystem som är uppbyggt på arbetsgivare och
arbetstagarravgifter. Pensionärer och förvärvsarbetare därmed får tillgång till avgiftsfri och subventionerad hälso- och sjukvård, om man är försäkrad så har man rätten till sjukförsäkring för dess make/maka och barn. För de hushållsanställda, egenföretagare och arbetslösa saknar tillgång till socialförsäkringssystemet men får tillgång till primärvård, akutsjukvård där staten garanterar vid statliga sjukhus. Tunisiens socialförsäkringssystem har föreskrivit i
konstitutionen sedan 1960 och omfattades av tre olika former av system som bevakas av socialministeriet. Den bidragande socialförsäkring för pensioner och andra förmåner genomfördes genom två system, den första (CNRPS) en nationell pensions och
socialförsäkringsfond som täcker den offentliga sektorn och den andra (CNSS) en nationell socialförsäkringsfonden som tillhandhåller service åt den privata sektorn. Pensionsförmåner kan förvärvas vid 60 årsålder förutsatt att man har under lägst 10 år betalat av sin lön till pensionsfonden. (Ray, 2016)
I den tunisiska konstitutionen föreskrivs flera sociala rättigheter som till exempel rätten till hälsa, jobb och utbildning. Även att det sociala skyddsnätet är formellt heltäckande trots det kvarstår alltjämt utmaningar gällande att flera av försäkringsfonder har betydande underskott. Enligt Bertelsmann-Stiftung rapporten från 2020 förses ungefär hälften av alla vårdtjänster i landet av den offentliga sektorn, under 2015 hälso- och sjukvårdsutgifter utgjorde 3,8 procent av landets BNP i jämförelse med 2013 som var 4,1 procent av landets BNP. Det finns även betydande regionala skillnader i infrastrukturen för folkhälsovården mellan de inre delarna där frånvaro på läkare och barnmorskor anses vara mycket stor. Enligt världsbank siffror från 2015 som visar att bara 37 procent av befolkningen bidrar till den statliga
pensionsmyndigheten och endast hälften av befolkningen omfattas av sjukförsäkring. Vilket kan förklaras utifrån den höga arbetslösheten som grunden till den stora klyftan i det sociala skyddsnätet (Bertelsmann-Stiftung, 2020, s23).
