Examensarbete Malmö högskola
Kurs SPVT 01 Hälsa och samhälle
Sociala omsorgsprogrammet 205 06 Malmö
Hälsa och samhälle
INSATSER FÖR MÄN SOM
KRÄNKER OCH
MISSHANDLAR KVINNOR
i Malmö stad
CECILIA BRAMSTÅNG
KATARINA LUNDQVIST
HANDLEDARE: INGELA KOLFJORD
INSATSER FÖR MÄN SOM
KRÄNKER OCH
MISSHANDLAR KVINNOR
i Malmö stad
Cecilia Bramstång
Katarina Lundqvist
Bramstång, C & Lundqvist, K. Insatser för män som kränker och misshandlar kvinnor i Malmö stad. Examensarbete i social omsorg 10 poäng. Malmö högskola: Hälsa och Samhälle, enheten för social arbete, 2004.
Bramstång, C & Lundqvist, K. Public efforts regarding men who violates and abuse women in Malmö city.
Abstract: I denna uppsats presenterar vi de insatser som finns för män som
misshandlar och kränker kvinnor i nära relationer, i Malmö stad. Vi har undersökt verksamheten Kriscentrum för män. Vi har belyst problemet mäns våld mot kvinnor. Detta genom tre olika förklaringsmodeller, där genusbegreppet ingår i en av dem.
FÖRORD
Vi börjar med att tacka varandra för att vi har lyckats, mot alla odds, att
genomföra detta arbete. Vi tackar våra familjer som fått stå ut med oss, kursare som givit oss uppmuntrande ord när det varit som tyngst, Lars Plantins glada tillrop, hjälp och tips. Till sist vill vi ge ett stort tack till vår handledare Ingela Kolfjord för all hjälp under arbetets gång.
Malmö maj, 2004
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
INLEDNING 3 Syfte 4 Frågor 4 Metod och urval 4 Källkritik 5 Etiska övervägande 5 Disposition 5 Tidigare forskning och litteraturpresentation 5 Bakgrund 7 Våld/misshandel 8 Myter om kvinnomisshandel 9 FÖRKLARINGSMODELLER 10 Individorienterade förklaringsmodeller 11 Sociologiska förklaringsmodeller 12 Socialpsykologiska förklaringsmodeller 14 RESULTATREDOVISNING 15 Handlingsprogram 15 Bakgrund till handlingsprogrammet 16 Målsättning för handlingsprogram 17 Kriscentrum för män 18 Metod och arbetssätt 18 Besök på kriscentrum för män 19 REFLEKTIONER 20 Arbetssätt Kriscentrum för män 20 Tema i behandlingen 22 Utsatt för våld/motvåld 23 Jämställdhet 24 Samverkan handlingsprogram 24 Fördelar och nackdelar 25 Utvärdering 26 Män i kris – kvinnligt stöd 27 SLUTKOMMENTAR 29 REFERENSER 31 BILAGOR 34
INLEDNING
Marcella Ahlberg blev 15 år. Den 8 maj 2004 knivmördades hon av sin 22-årige ex-pojkvän i Malmö sedan hon hållits som gisslan i tre skräckfyllda timmar. De hade inlett ett förhållande redan när hon var 13 år. Hennes föräldrar hade då reagerat och anmält mannen för sexuellt utnyttjande av minderårig. Anmälan ledde emellertid inte till någon åtgärd från samhällets sida. Veckan innan ex-pojkvännen tog hennes liv hade han hotat att döda henne. Han hade vid ett flertal tillfällen slagit henne men utan att hon gjort anmälan. Ex-pojkvännen var instämd till en huvudförhandling om grov misshandel samma vecka som han dödade henne. Han var misstänkt för att ha stuckit en sax i magen och huvudet på en granne till Marcella. Detta hade skett i samband med att hon gjorde slut sommaren 2003.
Marcella är givetvis inte den första flickan/kvinnan som blir mördad av sin ex-pojkvän och inte heller den sista. För Marcella kan vi inte göra så mycket mer än att komma ihåg henne och vad hon utsattes för. Vad vi kan, bör och ska göra är emellertid att på bred front föra en diskussion kring problemet med mäns våld mot kvinnor. För ex-pojkvännen väntar rättegång, dom och straff. Eventuellt får han någon form av behandling, men hur dessa insatser ser ut vet vi inte (Ystads Allehanda, 2004 10, 11, 12 maj, Aftonbladet, 2004 11maj Sydsvenska Dagbladet, 2004 9, 10, 11 maj).
Vi har valt att fördjupa oss i problemet mäns våld mot kvinnor, med avsikt att undersöka vilka insatser som riktas till män som kränker och misshandlar kvinnor i nära relationer i Malmö stad. Media och litteratur på området förmedlar en bild av att den här typen av våldsbrott ökar. Om våldet mot kvinnor verkligen ökar eller om det handlar om att toleransen har minskat eller att
anmälnings-benägenheten har ökat är svårt att belägga.
Vi har genom massmedia bildat oss en uppfattning om vilken hjälp kvinnor kan få hos till exempel kvinnojourer. Under kursen i socialpedagogiskt arbete med grupper och familjer kom vi i kontakt med Maskrosens arbete i Malmö1. Deras
program för barn var från början inriktat mot fall där vårdnadshavarna har ett kemiskt missbruk. Det visade sig dock att det fanns många fler barn som var i behov av detta program. Det är inte enbart barn i familjer med kemiskt beroende som behöver stöd och hjälp från verksamheter som Maskrosen. I alla
socialgrupper i samhället finns barn, som till exempel utsätts för våld och/eller bevittnar våld inom familjen. När det gäller männen vet vi att de kan bli dömda för sina våldshandlingar. En av oss är timanställd inom kriminalvården i Malmö, på en öppen anstalt, och har där kommit i kontakt med flera av dessa män. På just denna anstalt finns ingen behandling som riktar sig till män som misshandlar och kränker kvinnor. Däremot vet vi att det finns ett öppenvårdsprogram inom frivården, Fredman, som har en sådan inriktning.
1 Maskrosen är ett pedagogiskt stöd - och utbildningsprogram för barn till kemiskt beroende
Syfte
Syftet med uppsatsen är att göra en teorigenomgång som ger läsaren kunskap om fenomenet kvinnomisshandel, samt gör det möjligt för oss att beskriva och reflektera över de insatser som riktar sig till män som misshandlar och kränker kvinnor i Malmö stad.
Frågor
Vilka insatser riktar sig till männen för att bryta deras våldsbeteende i Malmö stad och hur ser insatserna ut?
Hur ser de teoretiska förklaringsmodellerna ut relaterat till kvinnomisshandel?
Metod och urval
Arbetet har en deskriptiv ansats (Wallén, 1996, Kvale, 1997). Insamlingen av materialet skedde med utgångspunkt från våra frågor. Genom litteraturstudier har vi funnit framförallt tre olika förklaringsmodeller som tolkar orsaker till mäns våld mot kvinnor. Vi har också läst litteratur om genus för en djupare förståelse av problematiken. Förklaringsmodellerna har använts vid granskningen av det
empiriska materialet bestående av: Handlingsprogram för insatser vid våld mot
kvinnor i Malmö
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF) och
Kriscentrum för män i Malmö (Sjölander, 2004). Det vi belyser i analysen har
framkommit vid genomläsning av det empiriska materialet och knutits till förklaringsmodellerna.
I en kvalitativ undersökning kan man inte skatta tillförlitligheten i siffror. Under arbetets gång får man istället fråga sig: undersöker vi det vi avser att undersöka – hur förhåller det sig med validiteten (Wallén, 1996)? Vår undersökning gäller Malmö stad och de insatser som riktar sig till män som använder våld i nära relationer. Reliabiliteten i denna undersökning är svår att mäta, för det som undersöks är föränderligt.
När diskussionerna startade angående arbetet hade vi kännedom om
behandlingsprogrammet Fredman, som nämnts ett program inom frivården för män som använder våld i nära relationer. Vi tog del av en uppsats som är skriven om verksamheten (Heurlin, 2000). Där efterlyses fler insatser som riktar sig till män som utövar våld i nära relationer och som ligger utanför kriminalvården. Vi tog kontakt med Malmö stad och då framkom det att ett Kriscentrum för män finns. Tanken var att göra en jämförelse mellan dessa behandlingsprogram. Redan på ett tidigt stadium i arbetet fick vi kännedom om att Fredman skulle läggas ned och att man inte hade någon utvärdering. Under våren 2004 skulle de sista grupperna vara igång. Fredman skulle ersättas med ett nationellt evidensbaserat program. Med anledning av nedläggningen har vi valt att inte göra någon jämförelse eller att belysa Fredmans program närmare.
Den insats som återstod att undersöka var Kriscentrum för män. Genom e-post fick vi tillgång till deras verksamhetsrapport för 2003. Det framkom att
Kriscentrum för män var en del av ett Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor antaget av Malmö kommunfullmäktige den 18 november 1999
I e-mail till Kriscentrum för män ställde vi frågan om det fanns möjlighet att komma på ett besök för att göra en intervju. Vi fick svaret att de inte hade tid med enskilda besök eftersom det var så många som ville komma. Vi var däremot välkomna att göra ett gruppstudiebesök, vilket vi tackade ja till. Besöket blev dock inte något gruppstudiebesök då de andra lämnat återbud. Det blev istället ett oförberett samtal mellan oss och två ur personalgruppen. Samtalet tydliggjorde verksamhetsrapporten som vi hade läst innan besöket och vi fick informationsblad om våld och teman som man arbetar utifrån under behandlingen inom
verksamheten.
Vi har genom e-post varit i kontakt med riksorganisationen professionella
Kriscentra för män i Sverige.
Genom e-post har kontakt skapats med samordnaren för Handlingsprogram för
insatser vid våld mot kvinnor i Malmö.
Källkritik
Det finns ingen utvärdering av de insatser som bedrivs för män som brukar våld mot kvinnor i nära relationer. Det som skrivits om dessa verksamheter är gjorda av män som arbetar i dem. Ett exempel är Per Eliassons (2000) skrift Män kvinnor
och våld. Att förstå och förändra våldsamt beteende.
Etiska överväganden
Vi har valt att inte göra några intervjuer med män som genomgått behandling och vi hade inte planerat någon personalintervju. Tanken var att basera studien på insamlat sekundärt material. Vårt gruppstudiebesök kom att bli en ostrukturerad intervju. Vi har som de etiska reglerna talar om
(http://www.hsfr.se/Kultur%20och%20samhalle/etikregler.htm) givit information till de vi intervjuade om, att detta är en c-uppsats som skrivs och publiceras på Malmö högskola, Hälsa och samhälle. Kriscentrum för män skall få ta del av uppsatsen när den är klar. Vi har fått vårt arbete godkänt av etiska rådet vid Malmö högskola, Hälsa samhälle.
Disposition
Vi kommer att presentera tidigare forskning om mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Den valbara fördjupningskursen i socialt arbete med inriktning på genus påverkade vårt val av ämne. Genom kursen fick vi litteraturtips. Vi kommer att lämna en kort beskrivning av de olika behandlingsmodellernas framväxt i olika länder. Därefter behandlas teoridelen med de olika förklaringsmodellerna, följt av en presentation av resultaten från det empiriska materialet, en analys och till sist våra slutkommentarer.
Tidigare forskning och litteraturpresentation
Hur kan man förstå våld mot kvinnor i nära relationer? Vad som framgår av
Slagen dam (Lundgren, 2001) är att det inte handlar om några få personer eller
särskilda grupper av män som slår kvinnor. Problemet är mycket större än så. I Sverige är det varje år tiotusentals män som brukar fysiskt våld mot sin kvinnliga partner (Eliasson, 2003). Det är ett dolt våld, sker oftast i hemmet och utövas av
en man som kvinnan har en nära relation till. Våldet pågår i det tysta och skyddas av respekten för privatlivet (Eliasson, 1997). Det är ett globalt problem som existerar i alla samhällen, i alla sociala klasser och i alla etniska grupper (Johansson, 2003). Kolfjord (2003) har belyst frågan. Våldsproblematiken
existerar på ett eller annat sätt bland de informanter som är med i Kolfjords studie om kvinnor i kriminalitet. De har blivit utsatta för våld i nära relationer, men även själva utövat våld. Våldet existerar i alla samhällssystem till exempel: i skolan, på arbetsplatser, på gatan och i hemmet .
Kriscentrum för män i Malmö tipsade om Isdal m fl (2001) som i boken Barn som ser pappa slå, beskriver ett behandlingsprogram med alternativ till våld (ATV). I
Isdals bok Meningen med våld (2001) behandlas våldet från många olika synvinklar. Det är Isdals erfarenheter av våld som han fått genom det
behandlingsprogram (ATV) som bedrivits i Oslo i många år. Dessa beskrivningar av våldet kommer att presenteras senare i arbetet. Per Elis Eliassons bok Män,
kvinnor och våld (2000) beskriver hur behandlingen är uppbyggd på
Manscentrum, ett kriscentrum för män i Stockholm, där han arbetar som rådgivare och terapeut. Även Margareta Hydéns bok Kvinnomisshandel inom äktenskapet (1995) tar upp våldet i relationer och hon belyser det från både ett manligt och ett kvinnligt perspektiv.
Lundgren (2001) har i sin utredning Slagen dam undersökt våldets omfattning i Sverige. Socialstyrelsen (1998) har gjort en jämförelse mellan Kriscentrum för
män och kriscentrum/kvinnojourer i Sverige. Mona Eliasson (1997) har gjort en
studie om våldet i relationer. Hon beskriver olika attityder till våld. Heimer (2003) är redaktör för en sammanställning av olika artiklar om problemet våldutsatta kvinnor. En av författarna är Jalmert, som beskriver olika förklaringsmodeller avseende mäns våld mot kvinnor. I Rapport fem av Kriminalvårdens forsknings-kommitté Överlevnad och förändring, som handlar om vardagsliv och behandling av sexualbrottsdömda på Skogomeanstalten, bidrar bl.a. Sven-Axel Månsson (2002) med en artikel, Hur skall vi förstå det sexualiserade våldet? Eftersom sexuellt våld är en del av det våld som män riktar mot kvinnor har vi tagit fasta på kunskaper hämtade från Rapport fem, framförallt Månssons artikel. I rapporten skrivs det om sexualiserade våldshandlingar. Månsson (a a) hävdar att det finns män som reagerar med våld på kvinnors jämställdhetskrav. Männen använder våldet som maktmedel för att återupprätta ”jämvikten” i relationen. Jämvikten skall här förstås som männens agerande för att få tillbaka sin ställning som överordnad. Genom att hota, slå, våldta och förgripa sig på kvinnan upprätthåller de sin maktposition. För att kompensera för den förlorade könsmakten används våld och den mest primitiva varianten är det sexualiserade våldet (a a). Plantin (2000) menar att det finns män som förändrar sin maskulinitet och anpassar sig till ett mer jämställt samhälle, medan andra män inte vill släppa taget om sina
privilegier i samhället.
Steen (2003) menar att det förekommer antaganden om kulturella skillnader mellan svenskfödda och invandrande kvinnor och män. Detta gäller både utsatthet för våld och förklaringar av våldets orsaker. Etnicitet används som ett samlande begrepp för alla utomnordiskt födda kvinnor och män. Vad dessa kvinnor och män antas ha gemensamt är traditioner där männen betraktas som kvinnornas överhuvud. Ett antagande är att på grund av bristande språkkunskaper så isoleras kvinnorna i hemmet. Dessutom antas deras låga utbildning göra att de inte känner till sina lagliga rättigheter. Det antas också att kvinnorna är rädda för att förskjutas
av släkten och hamna i social och ekonomisk misär. Männens våldsanvändning framställs som resultatet av en kulturkrock. De kulturellt formade antagandena om denna grupp som olik och avvikande från det svenska framstår som problematisk. Mycket av det som påtalats som utmärkande för denna grupp är snarare något som de delar med majoriteten våldsutsatta kvinnor, oberoende av nationalitet. Detta betyder inte att särskilda åtgärder inte kan behövas för gruppen av kvinnor med invandrar bakgrund. Meningen här är att visa problemet med att skildra kvinnor och män utifrån en geografisk avgränsning som framställs som liktydig med en kultur. Att kulturalisera våldet är att dölja kvinnomisshandel. Risken med att resonera på ett sådant sätt är att man upprätthåller föreställningen om att en viss identitet skapas utifrån skillnader mellan länder. Det vill säga ett ”vi - och dom - tänkande” där svenskar står för det normala och det som behöver förändras är invandrarna (a a).
Bakgrund
De behandlingsmodeller som växte fram i USA och Canada i slutet av 1900-talet i syfte att förändra män som utövar våld hade sitt ursprung i kvinnorörelsen
(Eliasson, 1997). Kvinnorörelsen fokuserade på våldet mot kvinnor och barn och lyfte fram det som ett samhällsproblem, där orsakerna till våldet i första hand är kulturella och inte individuella. Kvinnorörelsen behandlar mäns våld som ett utryck för förtryck av kvinnor, där mannen är överordnad kvinnan. Under 1960 och 1970-talet skapade denna rörelse kvinnojourer för misshandlade kvinnor. Kvinnorörelsen kritiserade även samhällsvetenskaperna och
behandlings-professionernas otillfredsställande insikt om vilka konsekvenser och vilken verkan våldet har på kvinnor och barn. Ur kvinnorörelsen växte en ny rörelse för män fram, benämnd pro-feminism, vilken engagerade män samlades för att motverka orättvisor och våld mot kvinnor. I detta sammanhang tillskapades mottagningar för män, där man skulle fokusera på våldet genom att problematisera och bekämpa det. Man insåg att det inte var tillräckligt att döma männen, eftersom våldet fortsatte efter avtjänat fängelsestraff. Även om en tidigare relation
upphörde fortsatte männen att misshandla när de träffade en ny kvinna (Isdal m fl, 2001).
Många av de behandlingscenter som finns för män i USA bygger sin verksamhet på traditionell terapeutisk behandling (Skjørten, 1994).
Det första behandlingscentret i Norden för män som använder våld mot kvinnor öppnades i Oslo 1987 (Isdal m fl, 2001).
Alternativ till våld (ATV) utgör en behandlingsmottagning för våldsutövande män. Behandlingen är frivillig och bygger på individuella - och gruppsamtal. Verksamheten i Oslo har haft drygt tvåtusen hjälpsökande män. Den
genomsnittliga behandlingstiden för individuell behandling är ett år och för grupp två år. I Göteborg startade ett Kriscentrum för män år 1986. De som sökte sig dit hade framförallt skilsmässoproblem. Det visade sig under de två första åren att 36 procent av männen även hade problem med våld i sina relationer (Skjørten, 1994). Enligt Jeff Hearn (1998) är det vanligt att män som misshandlar och utövar våld mot kvinnor föringar betydelsen av våldet. Att kasta, dra och putta kvinnan betraktas oftast inte som våld. Många anser att bara direkt riktade slag mot kroppen är våld. Männen som misshandlar lägger ofta skulden på kvinnan.
Våld/misshandel
ATV har följande grundläggande tankar om våldet. För att kunna förstå våldet mot kvinnor så måste man förstå att det är ett problem på flera olika nivåer. Det är ett stort samhällsproblem, men även ett problem för den som drabbas och för den som är förövare. ATV bygger sin behandling på följande antaganden om vad mäns våld mot kvinnor handlar om:
• Utövaren har alltid ansvar för våldet.
• Våldet är ett könsproblem - det är nästan bara män som utövar våld. • Våld är ett försök att hantera en upplevelse av vanmakt.
• Våld är ett aktivt försök att bemästra.
• Våldet måste sättas i samband med mannens ”manlighetsprojekt”. • Våldet är farligt och en säkerhetsrisk (Isdal, 2001).
ATV ser mäns våld mot kvinnor som ett uttryck för det manliga patriarkatet. Misshandeln är ett utryck för mannens kontroll och dominans av kvinnan men även ett sätt för mannen att lösa sina egna problem. ATV arbetar även med att stärka jämställdheten mellan könen och med en förändring av mansrollen (Skjørten, 1994). Per Isdal (2001) har följande definition av våld:
”Våld är varje handling riktad mot en annan person, som genom att denna
handling skadar, smärtar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller att avstå från att göra något den vill.” (s 34)
Isdals (a a) definition av våld är vid. Den omfattar alla slags handlingar som kan påverka andra människor genom att handlingen vållar smärta, skrämmer eller är kränkande. Det kan vara allt från ett kränkande ord till grov misshandel. Hur man reagerar beror på vem man är och i vilket samanhang våldet utövas. Han delar in de olika våldsformerna i fem undergrupper:
”Fysiskt våld är användandet av varje form av fysisk makt som, genom att den
smärtar, skadar, skrämmer och kränker, påverkar en annan människa att avstå från något hon önskar eller att göra något mot sin vilja” (s 41). Det blir en mångfald av handlingar, allt från att hålla fast, knuffa, skaka och nypa, till att slå ihjäl någon. I utrymmet däremellan finns slag, sparkar och användandet av slagvapen, stickvapen och skjutvapen. Fysiskt våld är den mest grundläggande formen av våld, därför att det är en gärning som drabbar vår fysiska existens i den meningen att vi konkret kan uppleva fruktan för egen skada och död. Det fysiska hotet ligger ofta bakom andra våldsformer och medverkar till att förstärka effekten av dessa.
”Sexuellt våld utgörs av alla handlingar som riktas mot en annan persons
sexualitet, som genom att det smärtar, skadar, skrämmer eller kränker, får denna person att göra något mot sin vilja eller att avstå från att göra något den vill” (s 43). Denna form av våld innefattar allt från sexuella trakasserier och kränkningar genom att tvinga sig till sex och till det grövsta med brutala våldtäkter och sexuell tortyr.
”Materiellt våld är alla handlingar som riktas mot ting eller föremål, som,
genom att de verkar skrämmande eller kränkande, påverkar andra att göra något mot sin vilja eller att avstå från att göra något de vill” (s 45). Detta våld
kan innebära att man slår sönder möbler, dörrar eller andra inventarier i hemmet.
”Psykiskt våld är dels att skada, skrämma eller kränka på alla sätt som inte är
direkt fysiska till sin natur, dels att styra eller dominera andra människor med hjälp av en bakomliggande makt eller hotbild” (s 47). Isdal delar in dessa handlingar i sju undergrupper: direkt hot, indirekt hot, degraderande och förödmjukande beteende, kontroll, utagerande svartsjuka, isolering och emotionellt våld. Handlingarna bör betecknas som våld, eftersom de i nära relationer skapar ett avstånd och förstör kärleken.
”Latent våld” det vill säga en befarad risk föra att utsättas för våld styr
människors beteende. Ett exempel är att man inte vågar gå ut på kvällen eftersom man är rädd att bli våldtagen eller nedslagen.
Den sista våldsformen Isdal tar upp är ”motvåldet”. Det betecknar den svaga partnerns våld, riktat mot de eller dem som är förövare.
Myter om kvinnomisshandel
Widding Hedin (1997) tar upp myter om kvinnomisshandel. Hon menar att kvinnomisshandel skiljer sig från andra typer av brott. Kvinnomisshandel, barnmisshandel och äldremisshandel är de enda kategorier av brott där förövaren frivilligt stannar kvar på brottsplatsen och inte förväntar sig några negativa konsekvenser av sitt handlande. Psykisk, fysisk och sexuell misshandel har som regel förekommit många gånger tidigare när polisen kommer till brottsplatsen. Steen (2003) påpekar att våldshandlingarna sällan är enstaka och tillfälliga uttryck för aggressionshandlingar. Våldet i sig förstås som en process som upprepas och tilltar i grovhet. Widding Hedin (1997) menar att historiskt sett har fokus legat på offren och man har diskuterat i termer som ”varför blir hon slagen” och ”varför går hon inte”. Utifrån denna synvinkel har förövarens ansvar för sitt
vålds-handlande inte blivit riktat mot honom. Misshandeln har på något sätt ansetts bero på kvinnan själv. Några exempel på myter, enligt Widding Hedin, är att
misshandlade kvinnor alltid kan gå sin väg. Men hon menar att det farligaste tillfället är när en kvinna försöker bryta relationen med misshandlaren. En annan myt är att misshandlaren och den misshandlade tillhör en lägre social klass, vilket inte stämmer då misshandel förekommer i alla samhällsklasser. Att misshandlaren förlorar kontrollen är också en myt då Widding Hedin menar att misshandlaren oftast har full kontroll när han brukar våld. Myten att barn behöver sin pappa även om han brukar våld stämmer inte heller. Barn tar mer skada av att leva i en
våldsam miljö än att leva utan sin pappa. Att alkohol och droger skulle vara den avgörande orsaken till våld ser Widding Hedin (a a) också som en myt. Hennes åsikter om myter och fördomar på området stöds av andra författare.
Att lämna mannen som misshandlar och polisanmäla honom ökar risken för dödligt våld under de närmaste två månaderna enligt en amerikansk undersökning. Samtidigt är det vad kvinnan bör göra för att rädda sig själv (Eliasson, 1997). Våld mot kvinnor är ett globalt problem som existerar i alla samhällen, i alla sociala klasser och i alla etniska grupper (Johansson, 2003). Enligt en amerikansk artikel (R.F Marcus, B Swett/Aggression and Violent Behavior 8, 2003, 313-327) om våld inom en relation tar man fasta på två typer av aggression som leder till våld. Den första är känslomässig aggression, oftast utlöst av en obehaglig
situation. Den andra är instrumentell aggression, det vill säga att våldet är menat att kontrollera, skrämma och dominera. Isdal (2001) anser att alkoholen inte gör något särskilt med en person utan bara tar fram det som redan finns inom honom. Den som blir aggressiv och våldsam under påverkan av alkohol har således redan aggression inom sig. Enligt Isdal är alkohol och våld ett sätt att hantera känslor av bland annat vanmakt och maktlöshet. Skammen för våldet ökar missbruket som i sin tur leder till nytt våld. Maria Eriksson (2003) skriver att fäders våld mot mödrar är en form av barnmisshandel. Barnet drabbas genom att bevittna våldet och inte kunna känna sig trygg i hemmet. Våldet blir således traumatiserande för barnet. Att barnet dessutom förbjuds att tala om våldet förvärrar upplevelsen ytterligare.
FÖRKLARINGSMODELLER
Bör man söka orsaker, förklaringar och lösningar på problemet mäns våld mot kvinnor på en samhälls- eller individnivå? Under senare år har det bland författare på området och hos berörda myndigheter blivit allt vanligare att man ser
könsmaktsstrukturer som en förutsättning för mäns våld mot kvinnor (Steen, 2003). Det är en tydlig könsmaktsteoretisk utgångspunkt som dominerar samtalsordningen i dag. Vikten av ett könsmaktsperspektiv tydliggörs i Kvinnofridsutredningen (SOU 1995:60) och i propositionen Kvinnofrid
(1997/98:55). Att det finns en dominerande samtalsordning bland akademiker och politiker betyder inte, enligt Steen (a a), att det saknas alternativa förklarings-anspråk. Det finns empiriskt material och teoretiska antaganden som även i dag betraktar mäns våld mot kvinnor som en följd av individuella faktorer och oberoende av samhälleliga villkor. Dessa röster är numera inte särskilt hörsammade inom kunskapsfältet (a a). Det är däremot inte den könsmakts-teoretiska utgångspunkten som huvudsakligen belyses i media. Vad som snarare anses ha ett tydligt medialt nyhetsvärde är de vetenskapliga rön som visar på skillnader som framstår som biologiskt eller psykologiskt självklara och naturliga (a a).
För att kunna reflektera över de insatser som riktar sig till män som misshandlar och kränker kvinnor har vi valt följande förklaringsmodeller.
• Individorienterade förklaringsmodeller som inrymmer biologiska och psykologiska individuella faktorer, till exempel sjukligt beteende hos förövaren.
• Sociologiska förklaringsmodeller som går ut på att mäns våld mot kvinnor har sin grund i kvinnor och mäns olika villkor och maktförhållanden. • Socialpsykologiska förklaringsmodeller med utgångspunkt i förhållandet
mellan individ och samhälle. Våld betraktas i socialpsykologiska förklaringsmodeller som en följd av olika kommunikationsproblem.
Individorienterade förklaringsmodeller
En sådan förklaringsmodell kan exempelvis utgå ifrån att det föreligger ett patologiskt fel hos mannen. Det kan vara frågan om bristande impulskontroll. Med ett individualpsykologiskt synsätt ses mannens beteende som en ”störning” orsakat av sjukdom eller något annat, till exempel en sexuell avvikelse.
Företeelsen knyts till den enskilde våldsutövande mannen och till en föreställning om att våldet är enstaka avvikande händelse. I denna förklaringsmodell ligger att våldshändelser är utövade av speciellt onormala män (Lundgren, 2001).
Biologiska och psykologiska perspektiv på våld mot kvinnor förutsätter att det är något fel på individen, inte på samhället. Därför skulle psykologiska förklaringar också kunna uttryckas som onormala psykiska tillstånd (Giddens, 2003). En ofta förekommande förklaring inom psykopatologin är att män har formats till våldsutövare av sina tidigare erfarenheter, företrädesvis i barndomen (Jalmert, 2003). Tyngdpunkten i de individuella förklaringsmodellerna ligger ofta på individuella psykologiska eller intra psykiska faktorer. De söker orsakerna inom individen antingen grundlagda i personligheten eller som en följd av det sociala arvet (Steen, 2003). Tre vanligt förekommande förklaringar till våldet är att mannen ifråga är testosteronstinn, aggressiv eller sjuk (Jalmert, 2003).
Psykologin presenterar olika förklaringsmodeller till mäns våld mot kvinnor, till exempel traumatiska barndomsupplevelser. Det är framför allt inom kliniskt praktiskt arbete med gärningsmän, främst gällande sexualbrott, som det psykologiska och psykoanalytiska perspektivet på våld mot kvinnor finns. Behandlingarna kan bestå i kognitiv terapi, beteendeterapi eller psykodynamisk kristerapi (Steen, 2003).
Inom det medicinska området finns teorier om våldet som uttryck för medfödda eller förvärvade fysiska avvikelser. Här förekommer förklaringar som
överproduktion av könshormoner eller neuropsykiatriska avvikelser, liksom teorier om personlighetsstörningar hos mannen. Trots att den här typen av undersökningar får svårigheter att passa in i den dominerande diskursen kring våld mot kvinnor finns det ett intresse både för dess metoder och för dess resultat, främst inom det kliniska arbetet med gärningsmän. Ett exempel på detta är
Rikskvinnocentrum, ett nationellt center, som har till uppgift att inte bara ta hand om kvinnor utsatta för olika könsrelaterade brott, utan också att utveckla metoder och verka i upplysningssyfte. Genom detta institut kan man förvänta sig att fler medicinska och psykologiska teorier får större genomslagskraft även i Sverige2. Numera försöker man inom behandlingsarbetet förhålla sig inom ett
könsmaktsteoretiskt perspektiv. Många olika projekt har startats upp inom ramen för Kvinnofrid, men få är ännu dokumenterade eller utvärderade (Steen, 2003). Alkoholkonsumtionens betydelse för våldet har diskuterats både som ett
samhälleligt och ett individuellt problem. Betydelsen av mannens och kvinnans alkoholkonsumtion kan tolkas på varierande sätt. Under senare år har mäns hänvisning till alkoholförtäringen ifrågasatts som ett sätt för mannen att urskulda sitt beteende. Kritik har också riktats mot forskning och arbeten där alkohol beskrivs som en förklarande faktor för mannens våld (Steen, 2003).
2 Varför man kan förvänta sig att fler medicinska och psykologiska teorier får större
genomslagskraft även i Sverige genom Rikskvinnocentrum, tror vi, beror på att detta centrum är beläget inom hälso- och sjukvården.
Sociologiska förklaringsmodeller
Sociologi är att studera människans sociala liv, i grupper och i samhället.
Sociala system skapas genom människors handlingar och interaktion i relationer. Genom upprepning skapas mönster i tid och rum. Social reproduktion och sociala strukturer är intimt förknippade med varandra. Alla mänskliga handlingar
påverkas av strukturella egenskaper i det samhälle vi växer upp och existerar i under vår livstid. Vår personliga världsbild påverkas av den kultur och det samhälle vi lever i. Samtidigt reproducerar vi genom våra vardagliga handlingar det kulturella och samhälliga sammanhanget (Giddens, 1994). Kön- och genus-socialisationen innebär att barn, så snart de föds, socialiseras till de normer och förväntningar som verkar stämma överens med deras biologiska kön. På så vis går de in i sina könsroller och sin därmed manliga respektive kvinnliga identitet (a a). Steen (2003) menar att kvinnomisshandel till övervägande del beskrivs som ett folkhälsoproblem orsakat av en bristande jämställdhet mellan könen i dagens samhälle. Vikten av primärprevention i form av attitydförändring både hos en allmänhet och hos vissa professionella och ideella hjälpare är uttalad. Trots detta är de flesta åtgärder inriktade på sekundärprevention för att förebygga återfall av redan kända gärningsmän (a a).
Kvinnorörelsen har givit upphov till ett antal viktiga sociologiska teorier i syfte att belysa könsorättvisor och att utforma handlingsprogram för att få bort orättvisorna (Giddens, 2003). Det femininiska perspektivet reagerade mot den
ansvars-förskjutning som fanns mellan förövare och offer (Lundgren, 2001).
Kvinnorörelsen började problematisera begrepp som normalt, onormalt och
avvikande. De förde in kön som analytiskt begrepp i våldsforskningen och
problematiserade och analyserade våldet ur ett strukturellt perspektiv. Kvinnoforskare menar att våldet måste ses ur ett könsmaktsperspektiv. I ett samhälle där makten och kontrollen är fördelad lika mellan män och kvinnor har man tagit ett viktigt steg för att bekämpa våldet mot kvinnor. Det våld som män utövar mot kvinnor uttrycker inte bara en överordning utan återskapar synen på vad det innebär att vara man och kvinna (a a).
Hirdman (2001) tycker att ordet genus behövs för att skilja på det biologiska könet och det formade könet. När hon säger att kroppen inte kan existera som en
fungerande mänsklig varelse utan ett medvetande, tyder vi det som att människan inte kan utveckla ett medvetande utan att ha relationer med andra människor. Det är i medvetandet och i relationer som genus skapas. Hon menar att
genus-begreppet behövs för att kunna analysera social olikhet som omfattar under-ordning av kvinnor och gör mannen till norm, vilket reproduceras i genussystem. Ordet genus behövs för att man skall kunna diskutera hur relationen mellan man och kvinna ser ut, vad den relationen spelar för roll och hur vi skall kunna göra oss lite friare från det gamla tankemönstret manligt och kvinnligt. Genom att frilägga befintligt mönster kan man värja sig ifrån de mönster som håller en individ fast i det den inte vill (a a).
När man pratar om genus dyker ofta tankar kring likhet och särart upp. I särartsteorier förklaras könsskillnader som naturgivna och i likhetsteorier förklaras könsskillnader som socialt konstruerade (Kolfjord, 2003). Som vi har förstått ser man med ett särartstänkande på skillnader mellan män och kvinnor som biologiskt betingat, till exempel att kvinnor är bättre på omsorg för att det ligger i deras genbank. De biologiska skillnaderna handlar inte enbart om kroppen
utan även om hur vi är, vad vi tycker, tänker och känner. Har man ett likhets- tänkande stannar de biologiska skillnaderna vid kroppen. Att män och kvinnor lever sina liv olika beror inte på biologiska skillnader. I ett likhetstänkande är män och kvinnor i grunden likadana, men samhället formar oss olika. Att inte tänka i dikotomier, kontrasttänkande, är svårt även om man utgår från ett likhetstänkande (Hirdman, 2001; Månsson, 2000). Det finns de som hävdar att kvinnor är mer känslomässiga än män, att vårt liv styrs av kvinnligt respektive manligt tänkande och att pojkar slåss och stjäl bilar på grund av sitt testosteron. Enligt Connell (2003) har forskning inom olika vetenskaper försökt bevisa skillnaderna i egenskaper mellan män och kvinnor. Forskningens resultat har visat att det inte finns någon signifikant skillnad mellan män och kvinnor. Man har kommit fram till att antagandet är ogrundat. Därför är det intressant att upptäcka att denna slutsats om könens likhet möter så mycket misstro. Man kan fråga sig varför det är så svårt att acceptera likheterna? Connell (a a) är säker på att en stor del av förklaringen finns i den kulturella bakgrunden.
Den kulturella bakgrunden med mannen som norm och överordnad kvinnan visar Hirdman (2001) tydligt genom olika textutdrag med en spännvidd på 2000 år. Här följer två exempel, ett tidigt och ett senare:
”Det manliga är mer komplett och mer dominant än det kvinnliga, närmare
besläktat med verklig handling, ty det kvinnliga är ofärdigt och i underordning och tillhör den passiva kategorin snarare än den aktiva. Så är också fallet med de två ingredienser som konstituerar vår livsprincip – det rationella och det
irrationella. Det rationella som tillhör själen och förståndet är maskulint, det irrationella, känslans område feminint. Själen tillhör ett överlägsnare släkte än känslan, liksom mannen gentemot kvinnan.
PHILUS FRÅN ALEXANDRIA CA 100 E.KR.” (s 19)
”Forskning har nyligen visat bortom all tvivel att män och kvinnor föds med olika
uppsättningar av ”instruktioner” som byggts in i deras genetiska koder. Vetenskapen bekräftar således vad poeter och föräldrar länge tagit för givet.
AMERIKANSK JOURNALIST 1980-TALET” (s 23)
Genusbegreppet, enligt Connell (2003), vill belysa relationerna mellan män och kvinnor istället för att fokusera på biologiska skillnader. Det handlar om de sociala relationer där individer och grupper agerar. Inom de sociala relationerna finns mönster som är omfattande eller varaktiga och bildar det som inom den sociala teorin kallas strukturer. Genus måste i den bemärkelsen betraktas som en social struktur, och inte ett uttryck för biologi, och inte heller en fast dikotomi i människors liv eller personlighet. En allmän uppfattning om genus rör olika föreställningar om skillnaden mellan kvinnor och män.
”Genus är en struktur av sociala relationer koncentrerade till den reproduktiva arenan, och en samling praktiker (styrda av denna struktur) som drar in
reproduktiva skillnader mellan kroppar i de sociala processerna.”(a a s 21)
Den här definitionen av genus, menar Connell (2003), undviker skillnadernas paradoxer. På ett annat sätt kan man säga att genus handlar om hur samhället förhåller sig till människokroppen och som får följder både i vårt privatliv och för mänsklighetens framtid. Han säger att samhället riktar sig på många olika sätt till våra kroppar och samhället spelar på de reproduktiva skillnaderna. Detta kallar
Connell den reproduktiva arenan, där våra kroppar används i en social process och vårt sociala beteende gör något med de reproduktiva skillnaderna.
Socialpsykologiska förklaringsmodeller
Socialpsykologin handlar, enligt Angelöw (2000), om samspelet mellan samhället och människors beteende. Samhället påverkas av enskilda medlemmar och
individerna påverkas av samhället. Man kan säga att socialpsykologin syftar till att förstå och förklara samspelet mellan individers tankar, känslor och beteende och det omgivande samhället. Med det omgivande samhället menas:
• Människor i form av enskilda individer eller grupper. • Materiella ting, så som natur, byggnader och produkter.
• Olika institutioner i samhället, såsom t ex skola, hälsovård, arbetsliv och ekonomi. (a a)
Steen (2003) påpekar att när tyngdpunkten ligger på socialpsykologiska orsaker betraktas våldet som en konsekvens av kommunikationsproblem. Skillnaden mellan kvinnligt och manligt språk betonas. Kvinnors verbala övertag leder till att män tar till våld när orden tryter. Johanson (2003) menar att en socialpsykologisk brygga behövs för att förena det terapeutiska perspektivet som fokuserar på det ”sköra” manlig psyket med det strukturella perspektivet som ser våldshandlingen i ett större system vilket i slutändan har sin grund i det patriarkala samhället.
Hydén (1995) anser att våldshandlingen inom äktenskapet är en social process. Denna process är en kombination av det feministiska och individualpsykologiska perspektiven. Hon tar avstamp i det som förenar dessa båda perspektiven.
Processen är ett samhälleligt fenomen, vilket kan relateras till vissa kulturella betingelser och tolkas efter specifika kulturella regler. Den sociala processen kan indelas i olika faser och är föränderlig över tid. En våldshandling har en
förhistoria, en våldsakt och ett efterspel. En våldshandling i dag är inte densamma som för 100 år sedan på grund av att samhällets syn på våld inom äktenskap har förändrats över tid. Den sociala processen har olika innebörd för de parter som är inblandade. Den betyder en sak för offret och en annan för förövaren. Handlingen betyder något för de inblandades självbild och för deras äktenskap. Hydén
studerar denna process dels i dess helhet, men även i dess enskilda delar i ett socialt samanhang. Hon har paret i centrum och det är deras erfarenheter som synliggör våldshändelsens förlopp och innebörder. Detta ger en narrativisering av våldshändelsen, det blir till en berättelse om den egna livshistorian (a a).
Som en kort sammanfattning av de olika förklaringsmodellerna av mäns våld mot kvinnor kan sägas: I behandlingsarbete inom det medicinska området lägger man tonvikten på individen. Det är där problemet finns! I massmedia är det den
individorienterade förklaringsmodellen som har varit den mest förekommande för att förklara mäns våld mot kvinnor. Kvinnorörelsen har drivit den sociologiska förklaringsmodellen och lyft fram könsmaktsperspektivet inom politiken och i den akademiska världen. Den socialpsykologiska förklaringsmodellen förklarar mäns våld mot kvinnor genom att belysa samspelet mellan individer och mellan
Efter denna genomgång av de olika förklaringsmodellerna följer här en
presentation av de insatser som riktar sig till män som misshandlar och kränker kvinnor i Malmö Stad.
RESULTATREDOVISNING
Resultatredovisningen består av en presentation av Handlingsprogram för insatser
vid våld mot kvinnor i Malmö
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF) och en
presentation av Kriscentrum för män i(Sjölander, 2004) Malmö som är en av de insatser som kommit ur handlingsprogrammet.
Handlingsprogram
I Handlingsprogram för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF)
framkommer att mellan två och tre tusen kvinnor misshandlas varje år i Malmö. De flesta av dessa brott leder inte till någon anmälan. Dessa fakta och
kvinnofridpropositionen (1997/98.55) har haft betydelse för programmets utformning. Regeringen har agerat genom lagstiftning, exempelvis
kvinnofridpropositionen, och riktat en uppmaning till statliga myndigheter att arbeta med förebyggande stödåtgärder, insatsprogram och en utökad
myndighetssamverkan.
Södra innerstaden i Malmö fick i uppdrag av Välfärds- och folkhälsokommittén att se över de stödinsatser som fanns gällande kvinnomisshandel i Malmö år 1998. Man skulle även sammanställa ett handlingsprogram, vilket föranledde en
kartläggning tillsammans med olika yrkeskategorier som kom i kontakt med misshandlade kvinnor, män som misshandlar och barn som ser sin mamma bli misshandlad. Handlingsprogrammet har utarbetats av en samarbetsgrupp bestående av personal från socialtjänsten, polisen och sjukvården
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF). De
deltagande har gemensamt kartlagt och analyserat kvinnovåldet ur olika
perspektiv bland annat för att kunna bedöma vilka resurser som fanns och få nya infallsvinklar för att angripa problematiken. Detta har resulterat i att man
synliggjort behovet av att hjälpa både offer och förövare. Centrum för
kvinnosjukvård har genom undersökningen kunnat förbättra omhändertagandet av våldtagna kvinnor. Polisområde Malmö har inrättat en familjevåldsenhet för att bättre bemöta offer och gärningsman och har också utökat sin samverkan med andra myndigheter.
Målsättningen för insatserna är att verka för jämställdhet, förebygga våld och se till att misshandlade kvinnor får hjälp med skydd, boende och stöd.
Samverkansgruppen för handlingsprogrammet anser även att barnen till de misshandlade kvinnorna bör få hjälp och att männen som misshandlar bör erbjudas krisbearbetning. Det behövs också utbildning av personal i bemötandet av de berörda parterna i ett misshandelsfall.
Som ett komplement till kriscentrum för kvinnor planerades ett manscentrum för män i kris. De resurser som fanns var ett årslångt program i kriminalvårdens regi, Fredman, för män som är dömda för misshandel av kvinnor i nära relationer. Avenbokens behandlingshem bedriver en viss terapeutisk öppenvårdsverksamhet för individer och par. Det fanns emellertid ingen hjälp för män som inte hade kontakt med kriminalvården. När de hamnade i kris och inte kunde hantera sin aggressivitet och lösa sina konflikter så fanns det inte någon att vända sig till för att få hjälp. För att få slut på våldet måste även männen få hjälp enligt
samverkansgruppen (a a).
Samverkansgruppen vill arbeta förebyggande, med insatser för ökad jämställdhet och förändrade attityder mot våld. Alla som kommer i kontakt med barn och vuxna som lever med våld i det dagliga livet, bör ställa upp mot våldet och ingripa för att hjälpa de som är utsatta.
Bakgrund till handlingsprogrammet
Mäns våld mot kvinnor är ett stort samhällsproblem och har fått mer och mer uppmärksamhet på olika nivåer i samhället. Våldet får konsekvenser för alla inblandade parter. FN har samanställt ett handlingsprogram där en helhetssyn och ett tvärsektoriellt arbetssätt skall leda fram till ett samhälle fritt från det
könsspecifika våldet. De regeringar som undertecknade detta har åtagit sig att lagstifta mot våld mot kvinnor i hemmet, på arbetsplatser och i samhället i övrigt. Detta har i Sverige lett fram till den kvinnofridsproposition (1997/98.55) som riksdagen antog våren 1998.
De centrala utgångspunkterna i kvinnofridpropositionen är: Förbättring och skärpning av lagstiftningen
Förebyggande åtgärder
Ett bättre bemötande av våldsutsatta kvinnor.
På lagstiftningsområdet innebar förslaget i korthet en ny lagregel om grovt
kvinnofridsbrott för att ingripa mot upprepade kränkningar av kvinnans integritet, en skärpning av lagstiftningen mot våldtäkter och ett förbud mot köp av sexuella tjänster. Jämställdhetslagens bestämmelser om sexuella trakasserier på
arbetsplatser skärptes. Kommunens ansvar för misshandlade kvinnor förtydligades i ett tillägg i socialtjänstlagen
(http://www.malmo.se/see/work/17561/Våld%20mot%20kvinnor.PDF).
Myndigheterna gavs av regeringen i uppdrag att förebygga våldsbrott mot kvinnor, utarbeta åtgärdsprogram och samverka med andra myndigheter och frivilliga organisationer.
I handlingsprogrammet kan man vidare läsa om hur uppdraget har utarbetats och hur det har genomförts. I problembeskrivningen behandlas begreppet våld mot kvinnor och våldets omfattning, exempelvis misshandlade kvinnors situation med våld under graviditeten, sexuellt våld samt unga flickors utsatthet. Man tar upp olika grupper av kvinnor som är särskilt utsatta och sårbara, till exempel
invandrar- och flyktingkvinnor. Barn till misshandlade kvinnor lyfts fram och den problematik som uppkommer vid vårdnadskonflikter.
Män som misshandlar är som regler män som står i nära relation till kvinnan. En lösning på denna samhällsproblematik kan vara att utgå från förhållandet mellan
män och kvinnor. I vilka relationer och situationer uppstår våldet? Vilken betydelse har bakgrundsförhållanden, såsom uppväxtförhållanden och de
maskulina kulturerna? Denna bakgrund till mäns våld är ganska outforskad. I den forskning som finns är det ofta mannens kontrollbehov som lyfts fram som gemensamt drag hos män som misshandlar kvinnor. Männen kan lägga ansvaret för våldet på andra och framstår som offer för omständigheterna. Att hjälpa dessa män har inte varit aktualiserat särskilt länge men det finns en del erfarenheter. Dessa utgår ifrån en terapeutisk verksamhet där mannen skall ta ansvar för sina handlingar och erbjuds stöd för att kunna ta detta ansvar.
Målsättning för handlingsprogrammet
Vi kommer här främst att lyfta fram de insatser som berör mannen.
Insatser för kvinnofrid i Malmö Stad skall verka för jämställdhet mellan könen, förebygga att unga män blir våldsverkare genom attitydförändringar hos
skolungdomar och ge misshandlande män möjligheter att bearbeta den
problematik som kan ligga bakom våldet. Malmö Stad skall främja metod- och kompetensutveckling för personal som i sitt arbete möter misshandlade kvinnor, deras barn och de misshandlande männen.
Samarbetsgruppen (a a) föreslog inrättande av ett manscentrum för män som utövar våld eller riskerar att använda våld mot kvinnor i nära relationer. Där skall männen kunna få råd och stöd samt en krisbehandling. De skall ta ansvar för sina handlingar men behöver stöd för att klara detta. Erfarenheten talar för, att de män som får hjälp att hantera sina känslor av desperation och vanmakt, har en viss tendens att vara mindre våldsbenägna. Detta visar även de erfarenheter man har vid olika Kriscentrum för män, till exempel i Stockholm och Göteborg. Här får männen nya insikter och en ny självkännedom som kan ge dem andra lösningar på konflikten så att de inte brukar våld för att lösa den. Genom denna behandling av relationsvåld kan man hjälpa hela familjen och framförallt barnen. Detta skall vara en förebyggande åtgärd och vända sig till en bred grupp av män som behöver hjälp i sin samlevnad. De skall kunna vara anonyma om de så önskar. Gruppen föreslår även att det borde finnas boende till männen, så att de lättare kan lämna bostaden i ett krisläge. Det skall vara professionella män, med kunskaper om problematiken och med en terapeutisk utbildning, som skall arbeta på dessa
Kriscentrum för män.
För att insatserna som läggs fram i handlingsprogrammet skall kunna genomföras skall de bygga på ett tvärsektoriellt arbete. Detta innebär för Malmö stad att stadsdelarna kommer att få ett stort ansvar men att samverkan med andra myndigheter och frivilla organisationer är en förutsättning för att programmet skall kunna få effekt. Programmet är samordnat med Polisområde Malmös handlingsprogram och utarbetat tillsammans med hälso- och sjukvården och övriga berörda myndigheter och frivilliga organisationer.
Familjevåldsenheten inom polisen är en viktig förutsättning för ett bättre
omhändertagande av våldsoffren. Detta skall ske i samverkan mellan myndigheter och genom en resursutveckling inom kommunen. Inom sjukvården arbetar man på en åtgärdsplan för bättre bemötande och omhändertagande av våldsutsatta
Det kommunövergripande handlingsprogrammet är ett utvecklingsprojekt som skall dokumenteras, följas upp och utvärderas. Det är viktigt att förankra och utveckla programmet. Det skall ske genom erfarenhetskonferenser och
kontaktpersoner. Utvärderingen mellan de olika myndigheterna bör ske parallellt för att man skall kunna följa utvecklingen inom området våld mot kvinnor och mäta effekterna av insatserna.
För att se vilka effekter programmet har haft har vi tagit del av det material som samordnaren för handlingsprogrammet skickat oss genom e-post. Materialet består av en magisteruppsats om samverkansgruppens arbete. Uppsatsen utgör en samanställning av en enkätundersökning som skickades ut till alla enheter som ingår i samverkan kvinnofrid i Malmö (Larsson, 2002).
Kriscentrum för män är en insats som kommit ur Handlingsprogrammet för insatser vid våld mot kvinnor i Malmö.
Kriscentrum för män
Vid de kontakter som vi har haft med Kriscentrum för män i Malmö, har frågan om utvärdering tagits upp. Av naturliga skäl så har Kriscentrum för män i Malmö ingen utvärdering då deras verksamhet inte pågått mer än två år. Eftersom
Kriscentrum för män i Malmö tillhör Riksorganisationen professionella Kriscentrum för män, med säte i Stockholm, var det naturligt att söka deras
hemsida på Internet. På webbsidan (www.manscentrum.se/vald.htm 2004-05-25) finns en länk som behandlar våldsproblematiken. Där kunde man läsa att
behandlingen hade gett goda resultat och att återfallen var få. Vi skickade e-post till Per Eliasson och gjorde en förfrågan om han möjligen kunde berätta var vi kunde hitta deras utvärderingar om hur behandlingen fungerat. Det svar vi fick var att någon sådan inte fanns och att det inte är lätt att utvärdera denna typ av
behandling. Om vi hade något bra förslag var han intresserad. Ifrågavarande verksamhet hade startat som ett projekt. Det flesta projekt brukar följas av en utvärdering, för att kunna leda till att projektet kan bli permanent, som i detta fall. Den utvärdering vi funnit är den Skjørten gjorde av ATV 1994.
Den verksamhetsrapport vi tagit del av gäller år 2003 vid Kriscentrum för män i Malmö (Sjölander, 2004). Verksamheten är en kostnadsfri samtalsmottagning gällande behov av rådgivning, krisbearbetning eller samtalsterapi. Man kan vara anonym och man journalförs inte. Männen som söker hjälp har i huvudsak problem med aggressivitet, relationer, livskriser och utbrändhet.
Samverkansgrupper är bland annat Kriscentrum för kvinnor, Fredman och gruppen för kvinnofridsprogrammet.
Till antalet 71 män med våldsproblem avseende partner, barn eller annan person har haft kontakt med Kriscentrum. Männen kommer från varierande
samhällsgrupper och åldersgrupper. Personalen och besökarna bestämmer tillsammans vad samtalen ska innehålla. Av de71 männen påbörjade 35 stycken den behandlingsstruktur som erbjöds, i genomsnitt 12 samtalstillfällen och som mest 32 tillfällen. Behandlingen avbröts av 7 män, medan 18 män var i
Metod och arbetssätt vid Kriscentrum för män
Med behandlingen vill man förmedla hopp och inte fördöma mannen som person. Männen skall själva fatta ett beslut om att påbörja en resa där målet är att inte använda våld, hot eller överdriven kontroll. En viktig fråga för männen är att försöka förstå orsakerna till att de har använt våld (bilaga 1). Kriscentrum anser att mannens våldsanvändning är orsakad av hans känsla av vanmakt vilket har samband med hans dåliga självkänsla. Genom att slå återfås någon form av kontroll. Männen måste redovisa våldshändelser samt lägga ansvaret för våldet på sig själv, vilket männen gärna försöker undvika genom att skylla på till exempel offret, barnen eller arbetet. I huvudsak går behandlingen ut på att männen ska lära sig fredliga alternativa handlingar i de situationer som tidigare lett till våld eller kränkningar (a a).
Med hjälp av olika teman, till exempel, gränser, svartsjuka, beroende, integritet och kommunikation, vill man ge männen möjlighet att känna igen situationer som kan utlösa en våldshandling. Genom att diskutera hoppas man att männen kan se att upplevelser av vanmakt och besvikelser inte står i proportion till våldet (Sjölander, 2004). Under temat kontroll/brist på kontroll tar man upp den bristande inre kontrollen över eget känsloliv, vilket ligger bakom viljan att kontrollera andra. Temat jämställdhet berör synen på kvinno- och mansroller (bilaga 2).
Besök på Kriscentrum för män i Malmö den 1 april 2004.
Vårt besök på Kriscentrum för män var planerat som ett gruppstudiebesök. De övriga som skulle ha varit med på studiebesöket hade avbokat mötet. Vi hade förberett oss genom att läsa verksamhetsrapporten (Sjölander, 2004). Någon intervjuguide hade vi inte utan det blev ett ostrukturerat samtal med personalen utifrån verksamhetsrapporten. Genom samtalet fick vi följande information. I några av de statistiska tabellerna i verksamhetsrapporten finns rubriken ”utsatt för våld”. Vi undrade vad som menades? Hade personerna varit utsatta för våld under uppväxten eller var det något annat? Vi fick svaret, att det kommer män till kriscentrum som har blivit misshandlade av sin kvinnliga partner, vilket de menade är vanligare än man tror. Personalen berättade om män som sov med kniven under huvudkudden och män som kunde visa att de hade blivit knivskurna av sina partners. Männen upplevde sin situation på samma sätt som de
misshandlade kvinnorna och uppvisade samma reaktioner: Rädda, kränkta, maktlösa och så vidare.
Personalen menade att av de män som kommer till kriscentrum känner 80-90 procent sig maktlösa. Männen tycks uppfatta att den traditionella kvinnorollen3
har försvunnit och de har tappat sin maktposition i hemmet. Detta på grund av att kvinnan inte längre är ekonomiskt beroende av mannen. När han känner att han inte har full kontroll över ekonomin, kvinna, barn och hem upplever han sig marginaliserad och isolerad. Han känner vanmakt! Mannen tycker att han har lämnat över makten till kvinnan och genom våldet försöker han ta tillbaka den förlorade makten.
3 Traditionella kvinnorollen är att kvinnan ansvarade för hemmet och barnen medan mannen är
Personalens uppfattning är att Kriscentrum för män inte hade kommit till stånd om Riksorganisationen för kvinnojourer (ROKS) hade varit verksamma inom
kvinnojouren i Malmö. De menar att ROKS är emot verksamheter som riktar sig till män eftersom ROKS vill att pengarna ska gå till Kriscentrum för kvinnor. Personalen tog även upp ett annat exempel på den problematik som föranleder att män tar kontakt med Kriscentrum. De berättade om en man som gick till dem och som var föräldraledig. Han trivdes inte med sin situation. De var överens om att det inte var bra för barnet med en förälder som inte trivdes med rollen som hemmapappa. De ansåg att det inte var lätt för mannen eftersom det ställs andra krav på en man som är pappaledig än på en kvinna som är mammaledig. Det ställs helt andra krav av samhället på en man än på en kvinna.
När männen har bestämt sig för att vara med i behandling så får de skriva på ett kontrakt att de skall finna alternativa lösningar på våldet. De måste gå med på detta frivilligt. Bakom frivilligheten kan givetvis ligga en press från kvinnan som upplever att förhållandet har drivits till sin spets. Kvinnan vill inte fortsätta om mannen inte gör något åt sitt beteende och hon hotar att lämna honom. Det vanligaste är att hon redan har lämnat honom och att han har fått problem med att träffa barnen på grund av sin våldsbenägenhet. Den yttre fasaden har krackelerat och det är aktuellt med polisanmälan och eventuell rättegång. Personalen ansåg att om de kom i kontakt med männen under denna tid så var det en bra inkörsport för deras behandling. Mannen var då ofta ångerfull och insåg att han hade gjort fel. Vi har tidigare i arbetet presenterat förklaringsmodeller vilka förekommer i litteraturen om kvinnomisshandel. Därefter har vi gått igenom de insatser som riktar sig till män som misshandlar och kränker kvinnor i Malmö stad. Vi kommer nu att knyta samman och reflektera över insatserna med hjälp av de tre
förklaringsmodellerna, det vill säga den individorienterade, den sociologiska och den socialpsykologiska förklaringsmodellen.
REFLEKTIONER
Vi börjar med att reflektera över hur man arbetar på Kriscentrum för män i Malmö Stad.
Arbetssätt för Kriscentrum för män
Kriscentrum för män erbjuder individuellt anpassade samtal till de män som söker
hjälp hos dem. Den första delen av behandlingen är att de misshandlande männen skall återuppleva våldshandlingen och i andra hand att de ska placera ansvaret för våldet hos sig själva. Kriscentrum arbetar med att männen i detalj skall beskriva och återuppleva våldstillfällena.
När mannen tagit beslut att påbörja behandlingen, startas en process där mannen skall skaffa sig ett beteendemönster fritt från våld, hot och överdriven destruktiv kontroll. Vi menar att behandlingen tar sin utgångspunkt i ett individperspektiv, med psykologiska förklaringar, där man i första hand tar utgångspunkt i
till hans känsloliv. Detta synsätt vilar på psykologiska förklaringar av våldet mot kvinnan och avser att våldet utgör en onormal handling av mannen i det aktuella fallet (Giddens, 2003). Man har även antagit ett biologiskt tänkande, nämligen att mannen som har problem slår, eftersom han inte har lärt sig att hantera problem på annat sätt. Mannen visar sitt känsloliv genom våld. Han är formad av sina tidigare erfarenheter, kanske en traumatisk barndom, och det är fel på honom, inte på samhället (Jalmert, 2003).
Med ett socialpsykologiskt förhållningssätt i det individuella samtalet belyser man samspelet mellan samhället och människors beteende. Hur samhället påverkas av enskilda individer och hur individer påverkas av samhället (Angelöw, 2000). Ett exempel på detta är att lagstiftningen påverkar den som utövar våld. Det är straffbart att använda våld. Våldet påverkar samhället genom att individer känner sig otrygga. Socialpsykologiska modeller behövs för att skapa en brygga mellan de terapeutiska, där man fokuserar på män i kris, och det strukturella perspektivet som ser våldshandlingen i ett större sammanhang, och som har sin grund i det patriarkala samhället (Johansson, 2003). Våldshandlingen har en innebörd för mannen och en annan för kvinnan. Därför måste man se handlingen i sitt hela sammanhang (Hydén,1995).
När männen som besöker Kriscentrum för män återskapar våldshändelsen får Kriscentrums personal endast en version och det är mannens. Hydén (a a) menar att man skall se våldshandlingen ur båda parters perspektiv, uppgifterna som lämnas är olika beroende på om det är offrets eller gärningsmannens berättelser. Parterna skapar sin egen livshistoria genom berättelserna. Man får en bild av en social process, där våldshandlingen kan ses i sitt sociala sammanhang. På så sätt kan man se förloppet och vilka innebörder våldhandlingen har haft för de inblandade (a a).
Enligt Månsson (2002) har våldshandlingar både en individuell- och en
samhällelig nivå. ”På den individuella nivån handlar det om skadad könsidentitet
och känslor av vanmakt och otillräcklighet…” (s 32). På samhällsnivå kan man
betrakta våldshandlingar som extrema men inte som en avvikelse från det
kulturellt normala. Eftersom kvinnor i samma situation oftast inte våldshandlar på samma sätt, måste alltså männens våldshandlingar ha att göra med att män är män (a a). Den hjälpande terapeutiska traditionen menar Månsson (a a) har varit den mest inflytelserika i Sverige. Dess tyngdpunkt har legat på
maktlöshetsperspektivet och har sin utgångspunkt i psykoanalytisk och
psykodynamisk teoribildning. Man tar främst fasta på relationer mellan individer och närstående och menar att det är av betydelse för förståelsen av problematikens ursprung och för behandlingen.
Kriscentrum för män utgår från att våld är ett uttryck för mannens behov av att
återta någon from av kontroll som han upplever sig ha förlorat. Vi tycker att det stämmer bra överens med den hjälpande/terapeutiska ansatsen. Även ATV, alternativ till våld, bygger sin behandling på antaganden om att våld är ett försök att hantera en upplevelse av vanmakt, ett sätt att bemästra situationen. Vi tolkar detta som att Kriscentrum utgår från ett maktlöshetsperspektiv (Månsson, 2002). Männens upplevelse är att våld är den enda möjlighet som står till buds för att återta kontrollen och klara av en kritisk situation. Kriscentrum menar att långsiktigt är mannens beteende förödande för hans redan låga självkänsla. Det förefaller oss som att männen ser det som normalt att de är överordnade kvinnan.
Det är när överordningen och mannens makt över kvinnan är hotad som våldet kommer in i bilden. Här hamnar vi i en sociologisk förklaringsmodell, där mäns våld mot kvinnor har sin grund i kvinnor och mäns olika villkor (Lundgren, 2001). När man diskuterar våldet som ett uttryck för mannens vilja att återta kontrollen över en situation, tolkar vi det som att mannen anser att det är normalt att han har kontrollen. När männen förlorar kontrollen så är det kvinnans fel. På Kriscentrum för män är det primära målet att på ett beständigt sätt lära männen fredliga alternativa handlingar i de situationer som tidigare lett till våld eller kränkningar. Ett exempel är att gå en promenad när han känner att han håller på att förlora kontrollen. Inlärningen sker genom individuellt anpassade samtal där mannen skall få insikt om vad han gjort och därmed ändra sitt beteende. I samtalen försöker personalen att se om det kan finnas psykosociala förklaringar till hans våldsamma beteende. Kan de härledas till uppväxt, traumatiska
barndomsupplevelser, personligheten eller till det sociala arvet (Steen, 2003)? Detta, menar vi, pekar på en individorienterad förklaringsmodell där ansvaret ligger på den våldsamma mannen och inte på samhället (Giddens, 2003). Alternativa handlingar till det fysiska våldet är naturligtvis bra, anser Skjørten (1994), M Eliasson (1997) och Isdal (2001), men de menar att det också finns en baksida. Författarna vill belysa att dessa alternativa handlingar kan bli ett nytt sätt att kontrollera och ha makten kvar över sin partner på ett mer sofistikerat sätt. Skjørten (1994) intervjuade en man som berättade att han skaffade sig kontroll och makt på ett annat plan. Han använde inte fysiskt våld för att vinna, utan hade numera lagt det på ett psykiskt plan. Skjørten (a a) drar slutsatsen att mannen tagit avstånd från fysiskt våld, men istället börjat använda mer sofistikerade metoder för att behålla makten över kvinnan. Använder mannen psykiska handlingar för att ha kvar makt och kontroll över kvinnan, så blir det svårare för kvinnan att bevisa att det förekommer misshandel. Det finns inte några fysiska tecken utan ord står mot ord (a a). Mona Eliasson (1997) menar också att mannen kan dra nytta av behandlingen på fel sätt. Mannen lär sig nya raffinerade metoder att manipulera och hota kvinnan. Det kan också vara ett sätt för mannen att hålla kvar relationen. Han går i behandling för att sluta med våld och kan utnyttja detta som påtryckning mot kvinnan för att hålla kvar henne i relationen. Det kan ge en falsk trygghet för kvinnan som varit utsatt för hans våld. Därför är det viktigt att informera kvinnan om vad behandlingen går ut på och att det inte finns någon garanti för att våldet kommer att upphöra (Isdal m fl, 2001).
Tema i behandlingen
När Kriscentrum beskriver sitt arbetssätt och sin metod i verksamhetsrapporten (Sjölander, 2004) utgår man ifrån att den som söker hjälp ska påbörja en process mot ett handlingsmönster fritt från våld, hot och destruktiv kontroll. De utgår från att våld är ett uttryck för mannens behov av att återta någon form av kontroll. Genom kontroll och makt över partnern, kan mannen återfå en känsla av kontroll över sig själv (a a). Eftersom maktförhållandet mellan mannen och kvinnan
diskuteras kan den sociologiska förklaringsmodellen passa in. Där betraktas våldet som ett uttryck för maktförhållandet mellan könen. När man läser om hur
Kriscentrum arbetar med temat kontroll/brist på kontroll (bilaga 2) i behandlingen så tycks den individorienterade förklaringsmodellen emellertid bättre passa in. Man syftar på en bristande inre kontroll, det vill säga mannen saknar kontroll över sitt eget känsloliv. Orsaken till våldet läggs på individen.
Ett annat tema som Kriscentrum arbetar med är kommunikation/brist på
kommunikation (a a). Här vill man tydliggöra hur kommunikationen fungerar
inom relationer. Man förutsätter att det finns kommunikationsproblem. Här passar Steens (2003) förklaring byggd på socialpsykologiska orsaker in, enligt vilken våldet betraktas som en konsekvens av bland annat olika kommunikations-problem.
I temat aggressivitet/brist på aggressivitet (bilaga 2) hamnar man åter inom den individorienterade förklaringsmodellen. För mycket aggressivitet kan leda till för många och för långa konflikter. Konflikter/våld tenderar att bli ett ”normalt” inslag i vardagen. Mannen är alltså aggressiv, en förklaring som Jalmert (2003) tar upp som vanligt förekommande.
Det är som vi ser det inte möjligt att plocka ut en förklaringsmodell som
karakteriserar arbetet vid Kriscentrum för män. Synsätt och arbetssätt rör sig inom alla de tre förklaringsmodeller som vi har tagit upp i teoridelen. Att diskutera mans- och kvinnoroller under temat jämställdhet kan sägas ha sin utgångspunkt i sociologiska förklaringsmodeller om mäns och kvinnors olika villkor. Den socialpsykologiska förklaringsmodellen har emellertid sin grund i förhållandet mellan individ/samhälle och mellan individ/individ och kommer i Kriscentrums arbete till utryck till exempel i att genom träning lära mannen att kommunicera med sin partner utan att använda våld. Den individorienterade med förklaringar som rör den enskilde är kanske den modell som dominerar när man tittar på själva behandlingen. Kriscentrum utgår från den enskilde mannens behov och det är mannen som bestämmer vilka ämnen som skall diskuteras under de individuella samtalen. Syftet är att lära honom förstå de bakomliggande orsakerna till varför han använder våld. Enligt vår uppfattning framstår individperspektivet som naturligt då det är enskilda personer som behandlas.
Utsatt för våld/Motvåld?
Månsson (2000) skriver att det i ett historiskt perspektiv är skillnad på hur man ser på flickors sexualitet. I dag talar man om sexuella övergrepp. Skillnaden skulle vara att man tidigare inte betraktade flickor som offer, utan som aktörer. Flickorna ansågs lösaktiga och skulle skyddas mot sig själva, inte mot andra. Med tanke på att man kan tolka mäns våld som kulturella överdrifter eller som kompensation för förlorad könsmakt (Månsson, 2002), kan vi inte låta bli att fråga oss om det nu är männens tur att skyddas från sig själva. Eller ska man betrakta män som inte hänger med i jämställdhetsutvecklingen, utan krampaktigt försvarar sina privilegier, som offer?
Som vi nämnt tidigare förklarar Isdal (2001) motvåld som en våldshandling utförd av den underordnade partnern och riktad mot förövaren. Isdal menar, att
behandlare som arbetar med familje- och samlevnadsproblem absolut bör sätta våldshandlingen i ett samanhang som tar hänsyn till makt- och styrkeförhållanden. Kolfjord (2003) menar också att en våldshandling bör innehålla en förståelse för olika positioneringar som män och kvinnor har inom familjen.
”En våldshandling som en man riktar mot sin hustru måste tolkas i en kontext av
över- och underordning, och det ställer till med problem om handlingen jämställs med en våldshandling som en kvinna riktar mot sin man./…/ Den kvinna som slår
