Pedagogiskt arbete mot våld

Malmö högskola

Examensarbete

10 poäng

Pedagogiskt arbete mot våld

Andreas Larsson

Lärarexamen 140 poäng Handledare: Fredrik Nilsson Barn- och ungdomsvetenskap Examinator: Lars Lagergren Gäller lärarexamen 140p

Höstterminen 2005

Abstract

Pedagogiskt arbete mot våld, eller ”Hur arbetar pedagoger mot våld i skolan?” av Andreas Larsson. Syftet är att undersöka och jämföra två skolors pedagogiska arbete mot våld. Detta då många tidningsartiklar ena dagen skriker ut att våldet i skolan ökar lavinartat medan en annan tidning dementerar fakta och exempelvis hävdar att våldet inte ökar, det är

anmälningarna som blir fler och fler. Undersökningen genomfördes på två olika skolor i samma kommun, Vellinge, detta då verksamhetsplanen endast yttrat sig kortfattat om arbetet mot våld, och ordet våld stod inte att finnas alls. Tre pedagoger intervjuades på varje skola, manliga som kvinnliga, och frågan var ”Hur arbetar ni mot våld på er skola?” och ”Vilka erfarenheter arbetar ni utifrån?” Ett klassperspektiv stod att finna på skolorna tillsammans med den geografiska skillnaden då ena skolan låg i den del av kommunen som allmänt uppfattades som lite rikare. Vad som var gemensamt på skolorna var att eleverna engagerats till att lösa enklare konflikter som kanske kunnat utvecklas till något mer allvarligt. Likaså förekom ett arbete på skolgården där de vuxna förekom i roller där de såg till att finnas till hands för barnen på rasten. Ena skolan föredrog att markera de vuxna med färgglada band så at eleverna verkligen skulle kunna få tag på en vuxen när de verkligen behövde, medan den andra skolan utgick ifrån att de vuxna syntes tydligt nog ändå.

Innehållsförteckning

1. Introduktion……….4

1.1 Syfte och frågeställningar………..5

1.2 Kunskapsbakgrund………6 1.3 Centrala begrep………..8 1.4 Metod………..9 1.5 Undersökningsgrupp/Urval……….11 1.6 Genomförande………..12 1.7 Diposition………...12

2. Den första skolan, skola A………..13

2.1 Vilka erfarenheter har skolan?………...13

2.2 Hur arbetar pedagogerna mot våld?………..……….15

2.3 Hur involveras eleverna i arbetet?..………16

3. Den andra skolan, skola B……….………...………17

3.1Vilka erfarenheter har skolan?………17

3.2 Hur arbetar pedagogerna mot våld?…..………18

3.3 Hur involveras eleverna i arbetet?……….19

4. Slutsatser………....………..20

4.1 Diskussion……….21

1.

Introduktion

Tidningsartiklar skriker ut att våldet i skolorna ökar kraftigt och att både personal som elever blir drabbade. Noterius, Runkvist och Solander (2002) hävdar att de senaste åren har antalet anmälningar om våld i skolorna ökat kraftigt. 1997 anmäldes 148 fall av våld medan år 2000 hade anmälningarna ökat till 215. En ökning på 45% och detta av en tidsperod på tre år. Enligt

Arbetsmiljöverket, AV, beror den kraftiga ökningen på flera faktorer; dels en verklig ökning av

våldet i skolorna, dels en ökad anmälningsvilja. Så vad gör då pedagogerna för att hindra att våldet sprider sig? Hur arbetar pedagogerna för att få bukt med våldshandlingarna? Dessa frågeställningar är de som jag valt att arbeta med, och som jag ämnar undersöka i denna uppsats. Undersökningen förlades i Vellinge kommun då jag är boende i kommunen och har haft min verksamhetsförlagda tid på en av dess skolor.

I Vellinge kommuns plan för den pedagogiska verksamheten 2005 står klart och tydligt: ”Verksamheten skall aktivt främja värden som hänsyn, ansvar och självständighet och särskilt uppmärksamma och motverka tendenser till skolk, mobbning och drogmissbruk.” Men det står inte att finna en enda rad om synen på fysiskt våld. I att ta hänsyn och ansvar ryms ämnet våld givetvis och även inom ämnet mobbning. Men mobbning är inte alltid relaterat till den fysiska biten av våld, eller ens hot om våld. Mobbning kan vara så mycket mer som hånande kommentarer, att aldrig bli tilltalad eller liknande handlingar som ses som nedvärderande. Detta plus att ämnet mobbning inte alltid handlar om våld på det fysiska planet. Alltså måste ämnet våld rymmas i att ta hänsyn och ansvar. Menar de då att var och en tar ansvar för sina handlingar när man brukat våld gentemot någon annan, eller menar de att ta hänsyn till varandra och därmed inte slåss? Och arbetar skolorna överhuvudtaget mot våld när deras verksamhetsplan inte nämner något konkret kring ämnet? Därför kommer frågan om pedagogers arbete mot våld. Hur arbetar de? Varför arbetar de just såhär? Och arbetar de aktivt med frågan överhuvudtaget, eller finns den frågan med i bakgrunden i undervisningen och förhållningssättet

Vad säger Läroplanen om våld? I Lpo94 står att läsa att eleven ska ha kunskap om

demokratins principer och kunna arbeta under demokratiska former. Lpo94 säger även att eleverna ska ta avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling samt medverkar till att bistå andra människor. Det tolkar jag som att alla elever ska ta avstånd från de som med våld eller hot om våld försöker tvinga sin vilja fram och även att eleverna ska

bistå de som utsätts för detta. Men gör eleverna verkligen detta? Vad gör pedagogerna för att främja att eleverna själva ska våga säga ifrån om någon annan behandlas orättvist? Rädslan för att själv bli illa behandlad av kamraterna är överhängande i många situationer.

Vad är våld? Jag vill undersöka pedagogers arbete mot våld, men vad är våld och hur definierar jag vad våld är? Jag anser att våld kan delas in i två stora kategorier: tyst och synligt våld. Det tysta våldet definierar jag som det våld som består av utfrysningar, elaka kommentarer och blickar med outtalade hot. Den sortens våld som är mycket svårt att spåra och ens se med en betraktares öga. Det tysta våldet är i sig intressant att forska vidare i, men jag anser det inte vara relevant för min studie då det är väldigt svårt att spåra och upptäcka. Mitt intresse är då det synliga våldet. Jag definierar det väldigt tydligt: oönskade, fysiska handlingar som orsakar smärta och/eller obehag hos den utsatte. Men här är det viktigt att veta vad som är vad. För en spark i baken kan uppfattas olika men definitionen är alltså ett obehag efter handlingen, men det som inte ger obehag hos en kan givetvis vara otäckt för en annan. Den yttre handlingen är alltså viktigare än resultatet av handlingen, eller tanken bakom den så då får jag som betraktare avgöra om jag hade ansett handlingen vara obehaglig eller inte, för trots allt är det effekten av det inträffade som är det relevanta, inte tanken bakom. Jag anser att det obehagliga våldet kommer till kännedom för pedagogerna eftersom barn och elever i dagens skola säger ifrån om de behandlats orättvist. Därför vågar jag påstå att det med rätta är personalen som fungerat bäst som undersökningsgrupp.

1.2 Syfte och frågeställningar

1. Vilka erfarenheter har de olika skolorna? 2. Hur arbetar pedagogerna mot våldet på skolan? 3. Hur har eleverna involverats?

Syftet med arbetet är att undersöka och jämföra hur pedagoger på olika skolor arbetar mot våld. Jag har valt tre frågeställningar med utgångspunkt från debattartiklarna skrivna av Jordan (2002), Noterius, Runkvist och Solander (2002) och Estrada (1999).

1.3 Kunskapsbakgrund

Svårigheterna med att finna relevant litteratur, avhandlingar och tidigare undersökningar har genomsyrat mitt arbete. Mycket arbete har lagts för att finna, men få har funnits. Jag har funnit debattartiklar och rapporter om det ökade eller icke ökande våldets vara och jag har arbetat utifrån dessa fynd men hade önskat att jag kunnat finna mer byggstenar att grunda min uppsats på, gärna i form av avhandlingar eller rapporter liknande min egen.

Våld föder våld. Ett gammalt talesätt och även titeln på en avhandling av Ingelstam och Tunberg (1983). Författarna berättar om sambanden mellan media, våld och samhälle. Syftet med författarnas avhandling är att påvisa och lyfta fram det våld som flöderar i vårt samhälle. De undersöker i vilka doser och hur stora de är, samt varifrån doserna kommer. Här granskas produktplacering samt att reklam relaterat till våldsfilmer tas upp i allt från Stjärnornas krig till Stålmannen. Dessutom framhävs de tänkbara effekterna, som analyseras. Just titeln, Våld föder våld, är ganska talande i sig. I boken står att läsa att ett barn i New York med en gemonsnittlig tv-konsumtion hinner före sin artonårsdag se 10 000 personer dö en våldsam död. Oavsett hur vi påverkas av den mängd våld, är det en hemsk tanke, en hemskare siffra och något som vi inte kan acceptera. Våldet blir även en identitet skapad av vår syn på hur samhället bör vara. Ett av människans grundläggande behov är att stärka sin identitet och utvecklas i sitt förhållande till andra människor. Ytterligare ett par behov enligt författarna är att kunna påverka sin omgivning men även att förstå den. Och den som inte förstår eller kan påverka sin omgivning med kommunikation kan ta till det våld massmedierna rapporterar. Detta för att kommunicera och påverka, eller föra sin vilja framåt genom exempelvis fysiskt våld. Något som sänker kommunikationsförmågan, som därigenom inte utvecklas utan förtrycks, och därmed blir våldet en nödutgång som nyttjas allt oftare.

I Estrada (1999) står att läsa att det som förr klassats som slagsmål har polisanmälts som misshandel. En tänkbar förklaring till detta är att skolorna är så underbemannade att de slussar vidare ärenden som de själva kunnat ta men inte har tid eller resurser till. Författaren hävdar också att det endast handlar om att skolorna är villigare att anmäla och att sådant som förr kallades slagsmål har nu blivit polisanmälda misshandelsfall och relaterar dessa fakta till de ökade nerskärningarna. Noterius, Runkvist och Solander (2002) däremot hävdar att de senaste åren har antalet anmälningar om våld i skolorna ökat kraftigt och att det är höga ökningar som

sker. Författarna hänvisar till att det är en vilja att anmäla mer men att tyngdpunkten ligger till det ökade våldet. Uppfattningarna tycks alltså olika i frågan om våldets utveckling, och vad är egentligen rätt? Finns det rätt och fel eller varierar våldet och våldets utveckling från skola till skola? Här framträder en anledning att undersöka vad och hur de verksamma pedagogerna uppfattar sin arbetssituation och våldet i och kring den. Hur ser situationen ut i Vellinge kommun? Kan pedagogerna se en ökning i våldet, en minskning eller är det rent av oförändrat?

Jordan (2002) menar att som pedagog måste man ta avsked från idealföreställningen om en fridfull och harmonisk undervisningssituation. Författaren menar att pedagogen i klassrummet har två roller. Dels där pedagogen fungerar som barnens pedagogiska ledsagare och deras stöd i utvecklingsprocessen och dels som barngruppens överledare. Läraren måste som överledare fastställa gruppens gemensamma riktlinjer. Här framförs även att eleverna mycket väl kan komma att vägra rätta sig efter riktlinjerna och till och med försöka sabotera eller finna kryphål, men på ett djupare plan behöver eleverna sin ledare. Eleverna behöver den totala ledaren som fastställer de grundläggande och gemensamma reglerna. När pedagogen träder in i denna roll och på ett tydligt sätt förmedlar sina föreställningar får eleverna det riktmärke de behöver för att finna sina egna värderingar. Dessa kanske inte helt stämmer överens med lärarens föreställningar, men de har större förutsättningar att fungera, anser författaren. Härigenom kan barnen få möjlighet att mobilisera sina egna krafter mot aggression och våld. Måste pedagogen finna sig i en viss röra i klassrummet för att det ska fungera? Hur fungerar det då med de elever som behöver lugn och ro för att kunna arbeta? Fogar inte eleverna sig efter lärarens regler, var går då gränsen för hur mycket en lärare ska tumma på sina regler? Här framgår även att det främst är pojkar dras till våld och aggressivitet. Detta då de i våldet känner en existentiell utmaning. I de våldsamma konfrontationerna prövas deras mod och kraft och genom detta kan de bevisa både för sig själva och för deras omvärld att de är tuffa och starka. De skapar sig helt enkelt en identitet som säger att de klarar hårda tag.

Gruppkänslan är något viktigt. Detta då barnen själva i en väl fungerande grupp lär sig utveckla de regler som håller det utövade våldet inom rimlighetens gränser. T.ex. genom att stifta regler för hur man får och inte får slåss, eller procedurer för att lösa motsättningar. Dessa sättningar tillåter att de destruktiva handlingarna, våldet, finns men hindrar den från att urarta. Det är bara barnen själva som kan utveckla och bära detta. Författaren hävdar att det är en illusion att tro att våld och aggressivitet kan utrotas och försvinna ur barnvärlden och att de

vuxna bör inrikta sig mer på att göra vad de kan för att det ska uppstå en miljö som lär barnen att hantera aggressiviteten då den väl dyker upp. Vuxna kan inte ta bort eller lösa deras problem, men kan dock underlätta utvecklingen av de konstruktiva krafterna. Om klassen fungerar dåligt är det lätt hänt att enskilda barn som av personliga skäl är extra destruktiva anger stämningen i hela gruppen.

1.4 Centrala begrepp

Pedagoger

Det är viktigt att precisera vilken sorts pedagoger det rör sig om och vilka åldersgrupper de arbetar med. Jag har valt bort förskolepedagoger och fritidspedagoger då jag mestadels är intresserad av de pedagoger som arbetar med de åldersgrupper jag själv kommer att komma i kontakt med. Den bästa definitionen är enligt mig det gamla begreppet: Mellanstadielärare. Alltså en pedagog som arbetar med åldrarna 10-12 år, år 4-6. Det är de pedagogerna jag avser intervjua men givetvis får jag vara öppen för ändringar. Detta ifall att jag skulle få ett tips om en fritidspedagog som gör ett utmärkt arbete mot just våld, så fick jag ju inte vara främmande för att intervjua denne.

Våld

Rent konkret definierar jag våld som en icke önskad, fysisk handling som drabbar en individ på ett negativt sätt. Definitionen konkretiseras som synliga våldet: oönskade, fysiska

handlingar som orsakar smärta och/eller obehag hos den utsatte. Men det är viktigt att veta vad som är vad. För en spark i baken kan uppfattas olika men definitionen är alltså ett obehag efter handlingen, men det som inte ger obehag hos en kan givetvis vara otäckt för en annan. Den yttre handlingen är alltså viktigare än resultatet av handlingen, eller tanken bakom den.

1.5 Metod

För att få in data har jag valt att koncentrera mig på intervjuer med pedagogerna samt

referenser till i ämnet relevant litteratur. Intervjuerna är lagda på så sätt att jag kom att besöka två skolor i kommunen och intervjua pedagoger på båda. Detta för att studera hur olika skolor, som styrs av samma pedagogiska verksamhetsplan, arbetar på samma område. Här är det viktigt at ta del av olika erfarenheter och expertis som inom ämnet. Olika skolor har olika arbetssätt och erfarenheter som är viktiga att ta del av. Valet av de två skolorna var i mina ögon självklart. Jag valde min praktikplats då jag spenderat verksamhetsförlagda tid där och därmed knutit goda kontakter med skolan. Jag hade så att säga redan en fot inne.

Forskning på hemmaplan kan dock enligt Repstad (1999) väcka speciella problem.

Författaren betonar det problematiska med att som forskare välja undersökningsområde där forskaren känner eller är bekant med aktörerna. Författaren menar att den som observerar vänner, bekanta eller kollegor är mer än benägen att förlora sin neutralitet och istället bli partisk. Man väljer sida och förlorar därmed den akademiska distansen och får personliga intressen i fältstudien. I boken påpekar också författaren att det till och med kan tillämpas självcensur, detta för att inte stöta sig med vänner eller kollegor. Intervjuaren hade kanske tänkt sig ett att fortsatt socialt umgänge ska fortgå med även efter undersökningen, och väljer därför en partisk linje. Att bibehålla distans och opartiskhet är en uppgift som inte är lätt i kvalitativa undersökningar men det hela ställs på sin spets för den som har en personlig relation till någon i den miljö som ska studeras, menar Repstad (1999).

Med nyss nämnda författares ord i medvetandet tror jag dock att det är mycket lättare då man blivit medvetandegjord för farorna och riskerna med att genomföra en undersökning i en känd miljö. Dessutom finns det flertalet fördelar med att vara känd i en som ska studeras. De förhandskunskaper som kan som kan finnas i förhand kan mycket väl göra att intervjuaren på egen hand förstår ett skeende bättre och inte drar felaktiga slutsatser för hastigt.

Den andra skolan jag valde blev en skola som inte ligger så långt från mitt hem och som jag själv gått mina första sex skolår på. Geografiskt sett, och även socialt sett, så är det ett mycket stort avstånd dessa två skolor emellan då de ligger i varsin ände av kommunen. Den allmänna uppfattningen mellan de skolorna definieras som sådan att den södra delen lever i ett mer

ekonomiskt överflöd jämfört med de i den norra delen. En viss segregation kan också spåras, åtminstone eleverna emellan, där ungdomarna i de södra delarna, de lite rikare, uppfattas som ”snobbar” av de i norr. Givetvis uppfattar de i söder ungdomarna i norr som ”bönder” i negativ mening. Jag har själv sett och upplevt detta under min skoltid.

Jag har valt kvalitativa intervjuer då jag anser att enkäter ej räcker till då ett samtal om ämnet anses av mig vara mer givande. Med detta menas en intervjuform där frågorna är friare formulerade och intervjun i det närmsta kan jämföras med ett öppet samtal kring ett ämne där styrande frågor undviks. Detta är enligt Johansson och Svedner (2001) den primära metoden för att få fram sin information exempelvis i examensarbeten. Genom intervjuer kommer jag att kunna utveckla många frågor utifrån de svar jag får från den intervjuade. Patel & Davidson (2003) påpekar dock att intervjuaren inte ska konstruera ett resonemang åt den intervjuade med påståenden, samt vikten av att behärska olika relevanta gester, språkbruk och

kroppsspråk för att inte störa eller styra den intervjuade. Likaså på andra hållet att jag som intervjuare är uppmärksam på den intervjuades reaktioner, fysisk hållning och liknande. Jag kan, om jag är uppmärksam, spåra olika sinneslag relaterat till frågorna och avgöra om det finns mer att fråga på i ett ämne eller om ämnet var obehagligt och där utifrån att arbeta vidare i intervjun. Författarna påtalar även att med dessa metoder kan lätt intrycket bli att det alltid är möjligt att mötas på lika villkor i samtalen, men nämner också att intervjuaren kan riskera att få rollen som företrädare för det officiella samhället rörande kön, ålder eller etnisk tillhörighet. Dessa faktorer kan styra eller avgöra den kvalitativa intervjun och är något att ha färskt i minnet. De som intervjuas får alltså ej heller ses som en representant för sin skola, sin ekonomi eller sin ekonomiska tillvaro.

Jag har valt att inte använda mig av enkäter då jag ser många risker med enkäter. Exempelvis poängterar Bell (2000) vikten av att ta ställning till om enkäter kan ge bättre information än exempelvis intervjuer och observationer. Jag fattade beslutet att enkäter ej skulle räcka till för mitt undersökningsområde och att intervjuer skulle fylla funktionen som datainsamlande mycket bättre. Detta då jag ser alldeles för många nackdelar med enkäter, bland annat problemet med att få ställa rätt typ av frågor för att få så uttömmande svar som möjligt och även risken med att inte få tillbaka alla utskickade enkäter i tid. Ytterligare nackdelar med enkäter är att jag då måste tolka de svar jag fått in och hoppas på att få in dem i tid. Risken för att inte få in alla svar är också överhängande med en enkät. Istället väljer jag att lägga

Patel & Davidson (2003) framför hur viktigt det är att tänka på etiska överväganden inför intervjuerna. Samtliga intervjuade kommer att få löfte om att de är anonyma och att inte ens deras skolor kommer att pekas ut. Innan intervjuerna startar kommer informanterna att få detta uttalade löfte av mig och jag kommer även att tydliggöra syftet med intervjun, uppsatsen och tydliggöra att intervjun är högst frivillig. Likaså är det viktigt att återge de intervjuades berättelser och inte felcitera eller förvränga vad som uttalats.

1.6 Undersökningsgrupp/Urval

Jag har valt att intervjua totalt sex lärare fördelat på två skolor i samma kommun, men med ett visst avstånd. Jag anser det vara för kort med tid och har därmed inte valt att använda mig av ett genusperspektiv. Intervjuerna kommer att läggas på skolor som ligger i olika delar av Vellinge kommun. Detta då den ena delen av Vellinge kommun i allmänhetens ögon anses tillhöra en högre klass än de i den andra delen. Hyrorna är högre, invånarna har en högre genomsnittslön och standarden på bostäder och levnadssätt skiljer sig avsevärt i ekonomi räknat. De i de södra delarna anses ”finare” helt enkelt och kan kallas antingen för en övre medelklass, eller en överklass. I de norra delarna av kommunen bor den typ av familjer som kan kallas medelsvenssons, alltså familjer med en god inkomst men som inte lever i

tillgångarnas överflöd. Därför har jag valt att förlägga intervjuerna som jag gjort, för att få med arbetssätt och erfarenheter i något som kan liknas vid klassfråga.

Jag har valt att intervjua sex pedagoger, lika fördelat på två av dessa skolor och med

pedagoger menar jag den gamla tidens mellanstadielärare. Lärare som arbetar med åk 4-6. Jag har valt bort fritidspedagoger och även pedagoger som undervisar i de tidigare åren då denna grupp inte varit intressant för mig som blivande lärare, såvida inte jag skulle upptäcka ett effektivt och välplanerat samarbete mellan fritidspedagoger och klasslärare.

Jag har även valt bort barnen som undersökningsgrupp. Via barnen skulle man kunna se effekten och resultaten av pedagogernas arbete och att få ta del av deras syn på det hela vore utomordentligt spännande och informativt, men jag finner då att arbetet skulle ta alldeles för lång tid. Dessutom är det värt att notera att, som Johansson & Svedner, 2001 påpekar, om deltagarna inte är myndiga, måste målsman informeras och tillfrågas. Detta kräver i sin tur

noggranna förberedelser i form av att informationsblad måste skickas hem med eleverna. Dessutom finns även risken att informationsbladet tryckes ner i en väska och inte hittas förrän efter intervjuerna gjorts, alltså för att även förenkla för mitt arbete och inte riskera att enbart få hälften av de intervjuer med barn som jag hoppats, så strök jag intervjuerna med barn. Skolorna jag valt ut har bortsett från det geografiska och det sociala läget en för mig en personlig anknytning. Den ena skolan har jag spenderat mina första sex skolår på och den andra skolan har jag under min lärarutbildning haft min verksamhetsförlagda tid. Detta har då bidragit med att jag har en god kontakt med dem båda och redan hade knutit kontakter med verksamheten.

1.7 Genomförande

Intervjuerna avlöpte enligt den tidsplan jag utformat. Intervjuerna genomfördes i klassrum där eleverna slutat för dagen och inga störande incidenter förekom, utan allt genomfördes smidigt. Jag upplevde inte att de intervjuade valde sina ord eller försökte framstå i god dager,

intervjuerna, som i det mesta kunde beskrivas som samtal om ett ämne, upplevds av mig som ärliga och faktiska. En teori av mig själv är att då jag på första skolan intervjuade personal jag arbetat med så hade jag redan erfarenhet av hur arbetslaget arbetade och det i sin tur gjorde att informanterna kände sig lugna med mig som intervjuare. Att vara känd såg jag som en klar fördel.

Några problem framstod inte med intervjuerna. Jag fick boka en uppföljande intervju från första skolan för att komplettera inhämtad fakta och ta reda på hur saker och ting utvecklat sig då platschefen infört ett regeländringsförslag som mött motstånd hos pedagogerna.

Disposition

I detta avsnitt beskrivs sammanfattandet av materialet. Intervjuerna har skrivits samman av mig och delas upp i tre delar. Jag har, som tidigare nämnts, utarbetat tre huvudfrågor som jag delat upp intervjuerna i. Dessa tre frågor är utarbetade för att kunna se om åskådliggöra svaret på frågan: ”Hur arbetar pedagogerna mot våld?” Det relevanta enligt mig är att kunna se vilka erfarenheter skolan arbetar utifrån och hur pedagogerna arbetar mot våldet.

1. Vilka erfarenheter har de olika skolorna? 2. Hur arbetar pedagogerna mot våldet på skolan? 3. Hur har eleverna involverats?

Inledningsvis öppnar jag med sammanfattningen från den skola som av allmänheten anses vara lite finare, följt av skolan med barn till föräldrar som anses tillhöra medelinkomsttagare och avslutningsvis knyts allt samman i ett kapitel med slutsatser. Slutsatserna följs av en diskussion där jag reflekterar över rapportens slutresultat.

2. Den första skolan, Skola A

2.1 Vilka erfarenheter har skolan?

På skolan förekommer enligt pedagogerna sällan fysiskt våld såsom jag definierar det. De flesta eleverna har lärt sig att det inte går att få respekt genom knytnävarna utan att det finns bara ett sätt, genom att vara schysst, som pedagogerna själva ser det. De påpekar att de sett att en elev som med automatik och på ett naturligt sätt uppträder rättvist, hedersamt och överlag är en genomtrevlig kille som inte ställer till med ofog får sina kompisar och deras respekt. Lärarna kopplar denna slutsats till en personlig mognad och menar att de som slåss vid konflikter är de som inte är mogna att använda ord och argument. Dessa tendenser menar lärarna kan ses i de yngsta klasserna, från förskolan och upp till andra, kanske tredje klass i enskilda fall, men också att de försvinner när eleverna närmar sig gamla mellanstadiet, årskurs 4-6. Sjätteklassarna kan klassas som stökiga, menar pedagogerna, men fysiskt våld

förekommer inte. Bråk förekommer givetvis men då handlar det oftast om häftiga

diskussioner uppstår kring turtagning vid bollplanen, något som lärarna fått slita hårt med för att finna ett roterande schema som passar alla eleverna. Förr arbetade man aktivt med

gemensamma trivselregler som eleverna själva var med och stiftade. Reglerna kunde handla om hur man skulle bete sig mot varandra, vad man kunde säga till varandra utan att någon tog illa upp. Meningen var att dessa skulle sitta uppklistrade i varje klassrum som en påminnelse om deras överenskommelse, men platschefen gjorde en helomvändning och förbjöd

regelstiftning. Hon menar att vanlig sunt förnuft skall styra istället. Jag tror att hon inom sig anser att sunt förnuft är identiskt hos alla enskilda individer och att alla människor tänker lika. Detta beslut väckte protester och högljutt motstånd hos pedagogerna, som ansåg att det borde leda till att de får mer att göra då de i sin tur anser att sunt förnuft inte är definierat på exakt samma sätt hos alla individer.

I en uppföljande intervju med en av pedagogerna frågade jag hur det gått med reglerna, om de slopats, och varför platschefen valde ett så djärvt drag. Som svar fick jag att det var väl så att hon fick någon sorts infall just vid detta tillfälle. Platschefen är enligt pedagogen väldigt sällan ute i barngrupperna och har ingen riktig koll på vad ett fungerande regelsystem faktiskt bidragit till här på skolan. Men till pedagogens glädje så har det tydligen gått upp för

ombedda att köra igång en kampanj där de ska få barn och föräldrar att uppmärksamma skolans regler. Med andra ord, det blev inget bra utan regler.

Barn är också barn, menar pedagogerna och tydliggör att inget barn kan begäras möta våld med ord. Givetvis är det så att om någon hoppar på dem så ger de igen, det är en naturlig del i deras sätt att värja sig och försvara sin integritet. Barn ser mycket mer på rättvisa än vi vuxna gör och pedagogerna varna också för att de elever som låter sig bli kuvade, alltså svarar våld med ord, de riskerar bli hackkycklingar. För att motverka detta måste en god dialog finnas med hemifrån och oftast kan man spåra föräldrarnas värderingar i elevernas beteende. Har inte skolan föräldrarnas stöd och medverkan kan pedagogerna tjata i evigheter om hur fel våld är och antalet samtal spelar i grova drag ingen roll.

2.2 Hur arbetar pedagogerna mot våld?

Efter de tre första intervjuerna, i den lite finare skolan, fick jag reda på att varje klasslärare arbetar självständigt i frågan mot våld och de anser samtliga att skolan är väldigt skonad från det fysiska våldet. De tror att det beror på att det är en f-6 skola och att många av problemen med attityd och våldsamheter börjar i tonåren med hormoner, sättningar av gränser och revolter. De berättar även att de ser en hotfull ton dagligen men de spårar det till de äldsta eleverna på skolan som tar sig friheter och sätter sig över de gemensamma reglerna på skolgården. Några konkreta exempel är att de sett sjätteklassare som cyklat på skolgården eller druckit läsk på rasten, trots att detta är strängeligen förbjudet och att de vet om det. Lärarna ar överens om att det är en sorts revolt, eller en bekräftelse på att sjätteklassarna nu är störst på skolan och därmed anser att de kan göra precis som de vill oavsett regler.

På skolan finns ett passivt arbete mot våld. På rasterna finns mellan två och tre vuxna

rastvakter ute på skolgården och de markerar sin närvaro med ett färggrant band över bröstet. Själv tycker de att ordet rastvakt låter väldigt hemskt och icke tilltalande då de får

associationer till fängelse eller militära sammanhang, de vaktar ju egentligen inte barnen utan bara finns närvarande som vuxna fall de skulle behövas. Skolgården får ju inte uppfattas som en fängelsegård där fångvaktarna håller ett öga på sina interner, menar de, men ordet rastvakt kan mycket väl ge lite av den känslan. Syftet med det färggranna bandet är i alla fall att utmärka sig genom det färgglada bandet är helt enkelt för att de ska synas ordentligt, även på avstånd. Detta för att elever som behöver få tag på en vuxen snabbt och enkelt ska få syn på dem och därmed lätt kunna hämta hjälp eller rent allmänt känna sig trygga. Om det ska verka

avskräckande framgår inte, men pedagogerna var överens om att det säkert fungerar på det hållet med, men tanken är att det ska gå snabbt att hitta en rastvakt om man väl behöver en.

2.3 Hur involveras eleverna i arbetet?

Till sin hjälp har rastvakterna något som kallas kamratmedlare. Det är elever som går runt med jackor där det står just ”kamratmedlare” på ryggen. Kamratmedlarna startades på initiativ av skolans dramalärare, som sitter med i trygghetsrådet.

Dramaläraren hade hört talats om att ett liknande projekt som pågick på Österportskolan i Malmö och syftet var att involvera eleverna i arbetet med att skapa en tryggare miljö på rasten. Trygghetsrådet ansåg även att eleverna på skolan ser vad som händer ur en helt annan synvinkel än de vuxna. Trygghetsrådets uppgift är att samtala om hur skolan kan bli en trivsammare miljö för skolans personal och elever. De funderar också mycket i frågan hur miljön kan bli tryggare och det är trygghetsrådet som tar i de större frågorna exempelvis om upprepade incidenter inträffar så diskuterar trygghetsrådet med kurator och klasslärare om eventuella åtgärder. Tanken var inte att kamratmedlarna ska gå runt och göra rastvakternas arbete, utan de ska mest ställa i ordning vid mindre gräl och tvister som just utomstående medlare. De elever som ställer upp på detta belönas för sina insatser och får då offentligt ett erkännande av de vuxna för sitt arbete och goda vilja för att de deltagit. Det är högst frivilligt att bli kamratmedlare och de som vill fungera som sådan får sin chans på höstterminen då de får skriva ner på ett papper varför just de vill bli en kamratmedlare och vad de kan tillföra. Sedan hamnar dessa lappar hos trygghetsrådet som då sätter sig ner och diskuterar fram de mest lämpliga. Kamratmedlarna har strikta order att de inte får ingripa vid handgemäng, eller så att säga vid slagsmål utan de ska snarare hindra att större bråk uppkommer exempelvis med bråk vid turtagning och liknande. Detta förbud är givetvis för elevernas eget bästa och skolan anser att de inte kan eller ska kräva att eleverna själva ska bryta ett slagsmål, det skulle verka avskräckande på medlarna. Om en kamratmedlare spårar ett bråk med handgemäng så måste de hämta en vuxen som ingriper. Pedagogerna tror dock inte att skillnaden har blivit så stor. De anser att det är och har alltid varit en ganska trygg miljö på skolan och att vara

kamratmedlare har inte fått så hög status som de har uppfattat det. Det anser att det är oftast inte ledartypen som anmäler sig till detta uppdrag och de tror att det är en mycket svår uppgift för ett barn att medla vid konflikter.

3 Den andra skolan, Skola B

3.1 Vilken erfarenhet har skolan?

Slagsmål eller fysiskt våld är mycket ovanligt. Det har förekommit och pedagogerna betvivlar inte att det kan förekomma igen. Om pedagogerna upptäcker bråk eller slagsmål, så är deras handlingsplan att vara mycket snabb. Snabbt in, skilj kombattanterna åt och prata ut om det. Konflikten skall lösas på plats innan de går in på lektion och om fler elever finns på plats så får inte de lägga sig i medlingen, men pedagogen bör givetvis prata förebyggande inför samtliga närvarande.

Om en elev mot förmodan skulle bli våldsam mot en lärare och tillgripa fysiskt våld har pedagogerna arbetat ut ett beteendemönster mot dessa tänkbara elever tillsammans med skolpsykologen. Noll tolerans är huvudmottot och om en elev brukar våld mot den vuxne ska denne reagera ögonblickligen med ett kraftfullt höjt tonläge och gärna med orden: ”Nej! Det är förbjudet enligt lag att slå någon!” Meningen med detta är att eleven skulle få en

chockartad upplevelse gentemot sitt beteende och att det skulle få en avskräckande betydelse. Sedan ska de enligt skolpsykologen flytta ut eleven från klassrummet, kortfattat göra klart för eleven att och vad den gjort fel och sedan sätta den i arbete utanför klassrummet. Den direkt kommande och uppföljande dialogen med eleverna i klassrummet är minst lika viktig. Det är då viktigt att berätta för eleverna vad som hände och varför pedagogen reagerade som

han/hon gjorde. Klargörandet i avståndstagandet av våld är oerhört viktigt anser pedagogerna. En av de intervjuade pedagogerna berättar om just ett fall som de behandlat enligt detta åtgärdsprogram. En elev, en pojke, var ditflyttad från en annan skola då eleven varit stökig, stört lektionerna och eleverna samt varit väldigt våldsam av sig. Om syftet med flytten var att eleven skulle få en mer rofylld miljö eller varför flytten ägde rum blev dock ej klartgjort för pedagogerna. Under en pågående lektion blev eleven antagligen frustrerad över att

bänkgrannen fick så mycket tid med pedagogen och att han själv fick vänta så länge på sin tur att han slog till pedagogen och ropade att nu var det väl ändå på tiden att han fick hjälp? Läraren vänder sig om snabbt och ropar ovanstående mening: ”Nej! Det är förbjudet enligt lag att slå någon!” Sedan leder pedagogen bestämt ut eleven, gör ett tillrättavisande om elevens felaktiga beteende och återvänder till klassrummet. Där talar pedagogen till övriga klassen, talar om att de ju vet att pedagogen inte brukade brusa upp så men att det var för att pojken slagit och därmed betett sig fel. I klassrummet klargjordes och förtydligades då också att pojken ej heller fick slå någon av sina klasskamrater.

Något som kan orsaka bråk, som pedagogerna har uppfattat, är om det snöar. När årets första snö faller så lockas många barn till att krama bollar av snö och att kasta på varandra. En oskyldig lek som de flesta barn tycker är rolig. Men snöbollskastning är strängeligen förbjuden och det är inte heller alla elever som uppskattar att få snöbollar kastade på sig. Snöbollar kan dessutom vara extra hårt kramade och ha inbakt snö, is, grus eller småsten vilket gör extra ont när det träffar. Så för att kväsa denna för många lustfyllda lek, för andra kvalfylld, och visa att det skolan verkligen tagit avstånd från det, så går hela lärarkåren ut de första rasterna och håller en extra koll. Liknande åtgärder kan vidtas framåt slutet av

vårterminen då sommarlovet närmar sig. Pedagogerna upplever inte att det är någon särskilt åldersgrupp som ställer till ofog, varesig på våren eller på vintern, eller överlag, utan det är allmänt spritt. Pedagogerna menar att man fostrar eleverna tidigt och bibehåller detta. Detta plus att skolan är liten så att alla känner alla hjälper mycket. Pedagogerna uppfattar en av de viktigare bitarna i helheten mot våld är just att ingen elev blir anonym. Det är för en elev lättare att komma och berätta för de vuxna då, anser de.

3.2 Hur arbetar pedagogerna mot våld?

Detta är en F-6 skola. Parallellt ligger en 7-9 och i skolverksamheten ingår även en särskola, men F-6 skolan arbetar för sig själv. Pedagogerna arbetar i team på tre lärare och deras arbete mot våld är aktivt. Tillsammans med fritidspedagogerna arbetar de med frågor som hur eleverna ska uppföra sig mot varandra och mot personal på skolan, och hur de vill att de ska bli bemötta av skolans personal. Det är viktigt att de vuxna på skolan föregår med ett gott exempel och att alla är med på de regler som ställs. Det är viktigt med demokratiskt fastlagda regler, menar lärarna, och att alla känner sig delaktiga i dem. Givetvis kan aldrig alla bli nöjda, befarar de, men det väsentligaste är just delaktigheten. Skolan arbetar mycket efter värdegrundsregler och detta arbete involverar personal, elever och föräldrar i sin verksamhet. Detta då de anser det vara viktigt att alla på skolan och i och verkar i skolans arbete.

Framförallt anser de att det är vikigt att föräldrarna känner till och ger sitt godtyckiga stöd i verksamheten mot våld. Elevrådet får i uppdrag att i sina klasser ställa vissa frågor som övriga eleverna ska ge svar på. Exempelvis kan ju vara hur de anser att de ska bemöta varandra. Inför nästa elevråd har då eleverna fört tillbaka svaren till en lärare, som då sammanställt svaren. Målet är att de ska sammanställa en gemensam värdegrund för alla på skolan. Givetvis är detta inte ett arbete som någonsin kommer att bli klart, menar pedagogerna, eftersom de hela

tiden strävar framåt, så när revideringen av den gamla värdegrunden står klar påbörjas så sakteliga ett arbete om hur de ska förbättra den gamla.

På skolan finns en antimobbninggrupp som verkar förebyggande mot våld och mobbning. Gruppen träffar personal en gång i veckan och diskuterar läget på skolan. Eftersom detta är en väldigt liten skola så tror pedagogerna att ingen elev är anonym och att alla eleverna känner att de har en bra kontakt med lärarna. Pedagogerna menar att det är viktigt att få bli sedd och inte bli en anonym skugga, det blir lättare att bryta negativa mönster innan de ens skapats, är de överens om. Om något inträffar försöker pedagogerna att lösa konflikten i första hand på elevnivå. Detta då de anser att det i första hand ska gå att lösa med de inblandade eleverna och skulle inte detta gå så kopplas föräldrarna in. Modellen kallas Farsta-modellen och skolan har fått mycket negativ kritik för detta av föräldrarna. De föräldrar som kritiserar är de som anser att de ska få vara delaktiga i konflikter från fösta början och vid minsta incident, men lärarna på skolan är överens om att det inte ska vara nödvändigt och skolan har mycket goda

erfarenheter av detta. De planerar fortsätta med modellen till de finner något som de anser skulle vara bättre.

Skolan satsar också hårt på ett schema för rastvaktning. I lärarrummet har de satt upp ett schema som ska följas då de ska ut och vakta skolgården. De utmärker sig inte med band eller liknande, de menar att eleverna ser de vuxna i vilket fall som helst och att det skulle vara väldigt svårt att se skillnad på ett barn och en vuxen på håll. Rastvakterna har även

fritidspedagoger ute på rasterna. Fritidspedagogerna erbjuder olika aktiviteter för eleverna och mot uppvisande av lånekort får eleverna låna exempelvis bandyklubbor eller fotbollar. Detta system är satt i bruk för att slippa bråk om fotbollar och för att lära eleverna att ta väl hand om materialet och känna ett personligt ansvar för det lånade godset. Att komma tillbaka med ett misskött gods kan inte kännas kul för någon och om det beror på vanvård och misskötsel så kan lånekortet dras in. Och ett indraget lånekort medverkar ju i att eleven inte kan spela bandy eller fotboll på rasten vilket är en förhöjd motivationsfaktor. Särskolan ligger vid sidan om och många särskoleelever har assistenter med sig ute på rasterna så pedagogerna räknar med att de kan ha upp till tio vuxna på skolgården. Assistenterna kan ju givetvis inte lämna sina funktionshindrade elever men de tar ett vuxet ansvar vid konflikter och säger ifrån om de ser något som försiggår utan att lämna det uppdrag de egentligen utför. Detta plus att tio vuxna på en skolgård säkerligen ger en avskräckande effekt i positiv bemärkelse. Inräknat i dessa tio vuxna står minst två grundskollärare och två fritidspedagoger med just uppdraget att stå som

rastvakter. Pedagogerna menar att de även kan känna av stämningen på skolan och är det mycket oro så går de allesammans ut några raster och lugnar ner, för att visa att de inte accepterar oroligheter.

Slutligen vill pedagogerna påpeka att deras värdegrundsarbete givetvis är inriktat på Lpo94. Samtalen med föräldrarna, föräldrarnas insyn och medverkan i verksamheten är mycket viktigt för ett gott samarbete. Alla hemmen ska känna till vilken verksamhet som pågår och alla gemensamma regler är uppförda inom demokratiska ramar.

3.3 Hur involveras eleverna?

På skolan finns även något som heter kamratstödjare. Det är elever som har i uppdrag att stötta och hjälpa till vid konflikter utan att på något sätt tynga dem med extra ansvar. De får till exempel inte gå in och bryta vid slagsmål utan måste hämta en vuxen. Detta då de inte får ses som, eller ens ska känna sig som någon sorts extra polis. De är mer observatörer och de har även som uppgift att försöka gå fram till och försöka få med de elever som går ensamma.

4 Slutsatser

Trots det geografiska och sociala avståndet skolorna emellan finner jag att de arbetar metodiskt och på liknande sätt. Ett genomgående tema som jag tycker mig spåra på båda skolorna är de gemensamma förhållningsreglerna som eleverna hjälper till att stifta. Ett konsekvent handlande från pedagogerna och att pedagogerna står som goda föredömen. Gemensamt också som jag finner är att eleverna står själva i centrum och elevdemokrati förekommer och praktiseras aktivt. Eleverna hjälper till själva som en sorts underordnad ordningsvakt, kamratstödjare eller kamratmedlare, oavsett vad det kallas så fyller eleverna en funktion genom att själva ta ansvar för sig själva och varandras välbefinnande.

Klara och tydliga ramar och gemensamma regler är alltså något som är väldigt viktigt för att en god stämning ska finnas på en skola, och undersökningen visar att elevernas medverkan ger goda resultat. Faktum är att elevernas medverkan och inflytande är en gemensam nämnare för båda skolorna, samt att goda resultat visats av elevernas arbete. Det förekommer alltså ett aktivt arbete mot våldet även om det inte förekommer en hetsjakt på våldet. Skolorna är bägge F-6 och uppges av samtliga pedagoger på båda skolorna vara väldigt skonade.

Estrada (1999) hävdade att det som förr klassats som slagsmål har polisanmälts som misshandel och att våldet som förekommer idag är varken mer eller mindre än det som förekommit förr. Författaren förklarade detta med att skolorna är så underbemannade i

personalfrågan att de för att avlasta sin egen arbetsbörda slussar vidare ärenden som de varken har tid eller resurser till. Via detta, menar författaren, blir skolorna mer villiga att anmäla och de ärenden som förr kallades slagsmål har nu blivit polisanmälda misshandelsfall och bidrar till den ökade våldsstatistiken.

Noterius, Runkvist och Solander (2002) däremot hävdade att antalet anmälningar om våld i skolorna faktiskt ökat kraftigt och eftersom det är höga ökningar grövre våldsdåd som sker. Författarna hänvisar till att det är en vilja att anmäla mer men att tyngdpunkten ligger till det ökade våldet.

Jordan (2002) menade att det var omöjligt att helt få bukt med de destruktiva krafter som trädde fram i barngrupper och klassrum och att våld var ett sätt att få sin identitet klarlagd och bekräftad av övriga gruppen. Enligt dessa exempel som trätt fram så verkar det faktiskt som att det går. Kanske går det inte att få bort våldet helt och hållet, men det verkar i mina ögon som att det går att få bukt med till den gräns att det verkar vara helt försvunnet ur bilden. Kanske är det så som författaren nämnde, att de mer konstruktiva krafterna trätt fram via ett gott och markerat ledarskap?

I min undersökning kunde varken jag eller pedagogerna se några tendenser till varken ökat våld eller ökade anmälningar. De menade på att allt är som det varit och de menar att läget är oförändrat. I klassrummen de arbetar i tolereras en viss ljudnivå men varken bus eller stim accepteras och läraren säger ifrån på skarpen och agerar enligt Jordans överledare.

Pedagogerna påtalade också att i de större städerna kunde det mycket väl vara så att våldet faktiskt ökade i samband med kriminaliteten bredde ut sig.

4.1 Diskussion

Trots de vaga meningarna i Vellinge kommuns verksamhetsplan så pågår ett i mina ögon väldefinierat arbete mot våld. Jag upplever att pedagogerna vet vad de gör och hur de ska gå

tillväga för att uppnå det gemensamma mål de strävar efter, vare sig det är formulerat av Lpo94 eller av deras verksamhetsplan.

Jag är mycket nöjd med intervjuerna och jag anser att valet av faktasökningsmetod i detta fall var korrekt.

Jag känner att jag kanske borde ha lagt undersökningsupplägget annorlunda och genomfört intervjuerna på en skola utanför kommunen och jämfört en skola från Vellinge kommun med en skola en utifrån. Gärna en skola med kända, dokumenterade våldsförekomster då det kunnat visa hur pedagogerna arbetar när våldet är väldigt synligt och påtalande. Genom att göra detta hade jag kunnat jämföra deras verksamhetsplaner och deras pedagogiska arbete mot våld istället för att välja två skolor i samma kommun, en kommun som anses väldigt skonad. Diskussionen hade troligtvis, enligt mig själv, blivit något intressantare då jag även kunnat väga två verksamhetsplaner mot varandra, och inte enbart två handlingsplaner som utarbetats under samma verksamhetsplan.

Källkritik.

Både skola A och skola B ansågs av sig själv skonade från våldsdåd och liknande handlingar. Det värsta skola A, den rikare skolan, hade varit med om var att sjätteklassarna cyklade över skolgården och drack läsk, trots rådande regler mot detta. En sorts regeltrots för att visa att de nu var äldst på skolan och herrar på täppan, att skolans regler inte rörde dem. Lärarna menade att barnen hade nått ett klimat där de sade ifrån till de vuxna om någon behandlade dem orättvist eller på något annat vis fel. Eleverna hade hårda normer för rättvisa och markerade högt och tydligt både till jämnåriga och vuxna om något var fel.

Skola B hade som sin allvarligaste incident på skolan en elev som slog en lärare, och

dessutom var ditflyttad. Alltså, där kom inte våldet inifrån skolans elever, det kom utifrån och var importerat eller ditflyttat.

Jag ser inga anledningar att misstro mina informanter, varför skulle de ljuga, undanhålla eller förbättra sanningen? Jag ser det som svårt för en skola att ljuga, släta över eller försköna något när de haft mig på besök så ofta som skola A haft. Jag genomförde trots allt min verksamhetsförlagda tid på Skola A. Dock måste jag ställa mig frågande när den incident

skola B haft är en elev som slagit en lärare och när skola A lider under sjätteklassarnas terrorvälde, inte nog med att de cyklar på skolgården, de dessutom dricker läsk där!

Sarkastiskt uttalat men om dessa exempel verkligen är de svåraste de har att tampas med, var döljer sig då under ytan och har då pedagogerna verkligen den koll på eleverna de påstår sig ha? Ser de inte vad som försiggår eller finns det inte? Förskönar de svaren och slätar över något eller är det ett konstaterat faktum att dessa två skolor i Vellinge kommun har uppnått en standard på sina elever där de värsta regelbrottbestår i att de äldsta på skolan cyklar på

skolgården?

Kan det vara så att eleverna är något av ögontjänare, att de sköter sig under skoltid men när lärarnas ögon vänds bort, så slår de till? Ordspråket säger ju: ”När katten är borta, dansar råttorna på bordet.” Kan det vara så att underskoltid funkar det mesta men efter skoltiden så umgås ju många elever och det kanske är då allting sker? Eller skrämmer de sina offer så hårt att de inte VÅGAR säga ifrån? Rädslan för att bli ertappad som tjallare kanske är så stor Ytterligare en tankebana är det tysta våldet. Kanske det är så att det inte förekommer synlig våld på skolan – för att eleverna inte använder sig av det annat än i extrema fall, som bråk på fotbollsplanen. Kan det vara så att hierarkin i klasserna och på skolan vänder sig neråt mot de svagare och inte använder våld för att utöva sin makt mot de lägre stående, utan använder andra medel? Till exempel födelsedagsfester där de utstötta inte särbehandlas negativt, som att de inte får sitta med vid samma bord som eller andra, eller de kanske inte ens står på inbjudningslistan men ändå får höra att det varit fest och hur kul de inbjudna har haft det?

Referenser

Bell, Judith (2000). Introduktion till forskningsmetodik. Lund: Studentlitteratur. Dahl, Eva-Lena. (2005)

www.vartgoteborg.se/prod/sk/vargotnu.nsf/1/utbildning,utbildningsdag_ska_minska_hot_och _vald_i_skolan

Estrada, Felipe (1999-03-12) Våldet i skolan har inte ökat men anmälningarna har blivit fler. www.skolporten.com/arkiv/9910_5.asp

Ingelstam, Margareta & Thunberg, Anne-Marie (1983). Våld föder våld. Helsingborg: Schmidts

Jordan, T (2002). http://arbetsplatskonflikt.av.gu.se, Institutionen för arbetsvetenskap, Göteborgs universitet.

Lp094 Läroplan för det obligatoriska skolväsendet, förskoleklassen och fritidshemmet.

Skolverket

Noterius, Marcus, Rundkvist, Fredrik & Solander, Annika. (2002) Kraftig ökning av våldet i

skolorna. www.aftonbladet.se/vss/nyheter/story/0,2789,124684,00.html

Patel, Runa & Davidson, Bo (2003). Forskningsmetodikens grunder. Lund: Studentlitteratur. Vellinge kommuns plan för den pedagogiska verksamheten 2005.