Anknytningsstil i relation till självkänsla i ung vuxen ålder

Anknytningsstil i relation till självkänsla i ung

vuxen ålder

Emilia Angbratt

Kandidatuppsats i psykologi, VT 2020 Kurskod: PSA122

Program: Beteendevetenskapliga programmet Examinator: Per Lindström

Akademin för hälsa, vård och välfärd Avdelningen för psykologi

Anknytningsstil i relation till självkänsla i ung vuxen ålder

Kännetecknande för anknytning är att människor försöker skapa och upprätthålla närhet till andra människor i sin omgivning, vilket visar sig genom allt ifrån fysisk närhet till interaktion och samspel. Forskare på 1970-talet kom fram till två huvudsakliga anknytningsstilar, trygg och otrygg anknytning. Självkänsla handlar om hur individen värderar sig själv och med global självkänsla menas att individen har självacceptans och självrespekt. Denna studie undersöker om det finns något samband mellan typ av anknytningsstil och självkänsla. 110 personer deltog genom att svara på en enkät som bestod av Attachment Style Questionnaire och Rosenberg Self-esteem scale. För att mäta materialet användes korrelations- och regressionsanalyser. Resultatet visar att de med trygg anknytningsstil har en högre grad av självkänsla än de med otrygg anknytning. Tryggt anknutna personer blir troligtvis accepterade av sin anknytningsperson, vilket leder till att hen accepterar och får respekt för sig själv. På så sätt kan individen få en högre självkänsla. Keywords: attachment, self-esteem, young adults

Inledning

Föräldrars anknytningsstil och samspel med sina barn är avgörande för barnets utvecklande av en trygg anknytning och för att hen ska kunna utveckla tillit till andra människor. Alla människor har en anknytningsstil till sina föräldrar, antingen så har man en trygg eller otrygg anknytning, där det finns tre olika undergrupper för den otrygga anknytningen.

Alla människor har även någon grad av självkänsla, antingen har man en hög grad, låg grad eller så ligger man någonstans mittemellan. Kan det vara så att barns anknytningsstil påverkar hens självkänsla till och med i ung vuxen ålder?

Anknytningsteori

“An attachment may be defined as an affectional tie that one person […] forms between himself and another specific one—a tie that hinds them together in space and endures over time.” (Ainsworth & Bell, 1970, p. 2). Kännetecknande för anknytning är att människor försöker skapa och upprätthålla närhet till personer i sin omgivning, vilket kan vara allt ifrån nära fysisk kontakt till interaktion och samspel, beroende på hur nära relation man har med personen. Anknytningsbeteenden är beteenden som främjar närhet och kontakt. Barn visar anknytningsbeteenden genom närmanden, barnet följer anknytningspersonen och den klamrar sig gärna fast och vill vara nära. Barn visar även interaktions eller kommunikations beteenden genom att le, gråta eller ropa på anknytningspersonen (Ainsworth & Bell, 1970). Brandon, Pitts, Denton, Stringer och Evans (2009) påvisar att det finns ett känslomässigt band, en prenatal anknytning, mellan den blivande modern och det ofödda barnet samt att detta band utvecklas och blir allt starkare under graviditeten. Studien påvisar även att det finns en prenatal

anknytning mellan det ofödda barnet och den blivande fadern. Den centrala kärnan i den första anknytningen är känslan och viljan att lära känna sitt kommande barn, viljan att vara tillsammans, rädslan för att förlora barnet men även för viljan att skydda och kunna ge rätt respons till barnets behov när det har fötts (Condon, 1993). Den prenatala anknytningen kan alltså härledas till människans starka vilja att ta hand om sitt barn, det vill säga omhändertagandesystemet. Den prenatala anknytningen skiljer sig alltså från barnets anknytning till sin vårdgivare utifrån barnets behov av omhändertagande och skydd till motsats mot den vuxnes vilja och starka önskan att ta hand om och skydda en annan person. Den prenatala anknytningen refererar därför till omhändertagande systemet och den ömsesidiga anknytningen (Redshaw & Martin, 2013). Spegling är starkt sammankopplad till den trygga anknytningsstilen, men även till föräldrarnas förmåga att skapa rätt förutsättningar för barnet att kunna spegla sig i hen. Imitering kallas även för direkt spegling vilket innebär att barnet tittar på den vuxne och då ser ansiktsuttryck, gester och kan höra den vuxnes röst och då härma uttryck och ljud. Till exempel om den vuxne räcker ut tungan så kommer barnet räcka ut tungan, eller om den vuxne rynkar pannan kommer barnet rynka pannan. Begreppet avsiktlig spegling finns även och detta handlar om kvalitén på samspelet och interaktionen mellan den vuxne och barnet (Ainsworth, Blehar, Waters, & Wall, 2015; Main, Kaplan, & Cassidy, 1985).

Bowlby (1994) undersökte samspelet mellan barn och deras föräldrar och kom fram till att barn anpassar sig till den miljö de lever i. Vidare kom han fram till att barn lär sig att anpassa sitt beteende efter föräldern. För att barnet ska känna sig trygg och kunna socialisera sig har närheten mellan de två parterna en mycket viktig betydelse. Enligt Tengström och Håkansson (1997) är anknytning det nära och känslomässiga band som finns mellan individer. Bowlby (1994) kallar det nära och känslomässiga bandet mellan anknytningspersonen och barnet för en trygg bas. Med trygg bas syftar han på förälderns förmåga att utgöra en ”trygg hamn” som är barnets utgångspunkt när hen ska utforska världen och dit barnet återvänder för känslomässig påfyllning. Om föräldern har en osäker relation till sitt barn så kan barnets förmåga att undersöka världen påverkas negativt då barnet inte kan lita på att föräldern finns där för hen. Det barnet kan göra då är antingen att klamra sig fast, det vill säga aldrig lämna basen, eller bete sig som att basen inte behövs. Utifrån sina känslomässiga erfarenheter med sin vårdnadshavare formar barnet en anknytningsstil.

För att undersöka hur anknytningen fungerar mellan mödrar och barn gjordes ett experiment av Ainsworth och Bell (1970) som kallades för strange situation. Detta experiment visade hur barnet reagerar när mamman försvinner ut ur rummet beroende på anknytningsstil. Ainsworth och Bell kom fram till tre huvudsakliga anknytningsstilar, trygg, otrygg undvikande samt otrygg ambivalent. Ett tryggt anknutet barn blir ledsen när mamman lämnar rummet, barnet går runt och letar efter mamman och är ledsen men utan att hamna i panik. När mamman kommer tillbaka blir barnet glad och söker närhet återigen. Barn med otrygg undvikande anknytningsstil reagerade knappt när mamman lämnade rummet eller när hon kommer tillbaka. Barn med en otrygg ambivalent anknytningsstil reagerade med att gråta och skrika högt när mamman lämnade rummet för att sedan när hon kom tillbaka låtsas som att det inte bryr sig om henne (Ainsworth & Bell 1970).

Drygt 20 år efter strange situation experimentet upptäcktes ännu en anknytningsstil, den desorganiserade (Crittenden, 1992). Det finns därför fyra olika aspekter av anknytningsstilar enligt Bowlby (1994) och Ainsworth et al. (2015): Trygg, otrygg undvikande, otrygg ambivalent samt desorganiserad, vilka beskrivs mer nedanför.

Barn som har en trygg anknytning, eller så kallad typ B- anknytning, söker närhet när de känner sig otrygga, samt försöker aktivt upprätta känslor och kontakt mot föräldrarna (Ainsworth, & Bell, 1970; Killén, 2002). Det nära och känslomässiga bandet som finns mellan föräldern och barnet syns tydligt hos barnet när hen är rädd eller är sjukt. Dessa barn litar på att

föräldrarna är lyhörda för barnets signaler och visar kärlek och omsorg när barnet söker tröst och skydd från skrämmande situationer (Bowlby, 2010).

Otrygg undvikande anknytning, kallas även för typ A-anknytning eller avståndstagande anknytning. Barn med en otrygg undvikande anknytning döljer sina känslor och undviker att visa dem för sina föräldrar (Ainsworth & Bell, 1970; Killén, 2002), på grund av att det finns en övertygelse om att bli bortstött. Dessa barn lär sig att bli självständiga och förtränger sina egna känslor då föräldrarna upprepade gånger varit avvisande eller känslomässigt otillgängliga mot barnet när hen sökt tröst och skydd (Bowlby, 2010).

Barn med en otrygg ambivalent anknytning, typ C-anknytning, är rädda för separation eftersom föräldrarna är oförutsägbara när det kommer till att vara tillgängliga för sitt barn (Bowlby, 2010). Detta leder till att barnet växelvis söker kontakt och överdriver sina känslor för att få föräldrarnas uppmärksamhet, samtidigt som hen stöter ifrån sig föräldrarna. Barnet pendlar mellan att ha ett aggressivt och hjälplöst beteende, ett bestraffande och inställsamt beteende eller ett hotfullt och försonande beteende (Ainsworth & Bell, 1970; Killén, 2002).

Desorganiserad anknytning är en anknytningsstil forskare (Crittenden, 1992) kom fram till några år senare. Barn med en desorganiserad anknytning, typ D-anknytning, har inte någon enhetlig strategi för att få kontakt med föräldrarna. De är till synes inkonsekventa och motstridiga i sitt beteende mot föräldrarna samt saknar tydliga avsikter med sitt beteende och visar tecken på förvirring (Killén, 2002). Barn med en desorganiserad anknytningsstil är helt oorganiserade, det vill säga att personen är helt oförutsägbar i sitt beteende. Denna anknytningsstil kan resultera i att personen får stora bekymmer i sina mellanmänskliga relationer, till exempel att människor antingen är goda eller onda, i vänskapsrelationer är man bästa vänner ena dagen för att sedan hata samma person nästa dag (Crittenden, 1992).

Waters, Merrick, Treboux, Crowell, och Albersheim (2000) studerade anknytning hos barn tills de blev unga vuxna och fann att majoriteten har samma anknytningsstil när de är barn som när de är vuxna. Dock finns det barn som ändrar anknytning från trygg till otrygg anknytning och vice versa. De barn som gick från en trygg till otrygg anknytning hade upplevt negativa livshändelser och de barn som gick från en otrygg till en trygg anknytning hade mött människor som de skapat trygga relationer med vilket i sin tur skapat tillit till andra i högre grad än vad de tidigare upplevt. Den anknytningsstil som formas under de första levnadsåren kommer i huvudsak kvarstå i vuxen ålder och kommer påverka personens sociala relationer. Det visar sig genom att till exempel personer med en otrygg anknytning kan ha en rädsla för närhet i till exempel kärleksrelationer eller i kompisrelationer (Tengström & Håkansson, 1997).

Självkänsla

Olika forskare definierar självkänsla på olika sätt. Harter (1999), delar in självkänsla i endimensionella modeller och multidimensionella modeller. Med endimensionell modell menas individens utvärdering av självet, alltså hur personen ser på sig själv i interaktion med andra. Den andra är multidimensioner och den är uppdelad i subdomäner som på olika sätt påverkar individens självkänsla. Självkänsla är hur individer värderar oss själva menar Johnson (1997). Johnson (1997, 2003) skriver att det finns två typer av självkänsla, bassjälvkänsla och förvärvad självkänsla, även kallad inre och yttre självkänsla. Bassjälvkänslan, eller den inre självkänslan är stabil över tid och den bottnar sig i omgivningens känslomässiga reaktioner gentemot individen. Den här typen av självkänsla uppstår under barnets uppväxt, om de i närheten till barnet har positiva reaktioner till hen så leder det till att barnet får en stabil grund av trygghet, självuppskattning och stabilitet, som senare i livet kommer ge personen motivation och skydd. Förvärvad självkänsla, yttre självkänsla, är situationsberoende och är därmed även

föränderlig. Individen får denna typ av självkänsla genom att utvärdera sina prestationer, till exempel får hen yttre självkänsla genom att skaffa sig kompetens inom diverse områden.

Rosenberg, Schooler, Schoenbach, och Rosenberg (1995) skriver om global självkänsla som handlar om psykologiskt välmående, där det centrala är att individen har självacceptans och självrespekt. För att kunna mäta global självkänsla måste individen ha självinsikt, eftersom ”global self-esteem is inferred via a set of personal responses to explicit statements intended to capture feelings and emotions about the self” (Perinelli, Alessandri, Donnellan & Łaguna, 2018, s. 959). När det vidare står självkänsla i detta arbete så menas global självkänsla.

Bland barn och ungdomar har flickor en lägre självkänsla än pojkar (Keizer, Helmerhorst, & van Rijn-van Gelderen, 2019; Magro, Utesch, Dreiskämper & Wagner, 2018) och självkänslan är även relativt stabil i ungdomen (DuBois, Felner, Brand, & Philips, 1996; Keizer et al., 2019; Magro et al., 2018). Huang (2010) skriver att i barndomen, tonåren och hos unga vuxna är det en signifikant ökning i självkänsla, men den här ökningen är trots allt ganska liten. Hos vuxna från 30 år och äldre så var det ingen ökning i självkänsla. Huang menar att självkänsla utvecklas hos människor från att man föds fram tills man är 30 år gamla, för att sedan stagnera och bli stabil över tid.

Hur är anknytning och självkänsla relaterade till varandra?

Magro et al. (2018) skriver att de barn som har mer stöd av sin familj har en högre nivå av självkänsla än de som inte har det och över tid så utvecklas barnets självkänsla och blir ännu starkare när de har stöd av familjen. Cassidy (1988) studerade barn i sexårs ålder och fann att det fanns ett samband mellan vilken typ av anknytning barnet hade till sin mamma och nivån av självkänsla, vilket visade att de barn med trygg anknytning hade en högre nivå av självkänsla. Barn med trygg anknytning beskrev sig själva på ett mer positivt sätt och var även tillräckligt självsäkra för att kunna se vad hen behövde utveckla hos sig själv. Detta utifrån att de visste att de skulle bli accepterade av sin anknytningsperson oavsett sina svagheter.

Huntsinger och Luecken (2004) studerade anknytning och självkänsla kopplat till hälsa hos universitetsstudenter i USA i åldrarna 18 till 35 och fann att människor med trygg anknytning hade en högre grad av självkänsla än de med otrygg undvikande och otrygg ambivalent anknytning. De med trygg anknytning och hög grad av självkänsla hade även bättre hälsa än individer med otrygg anknytning och låg självkänsla.

Eskin (2012) fann att både bland män och kvinnor mellan 17–32 år var otrygg anknytning till föräldrarna och låg självkänsla två av flera faktorer som var förknippad med psykisk ohälsa och risk för självmord. Eskin kom även fram till att exponering av trauma under barndomen har en lång påverkan på den psykiska hälsan, där övergrepp i barndomen hade störst påverkan. Självkänsla har en central betydelse för den psykologiska funktionen och anpassningen.

Låg självkänsla är relaterad till otrygg undvikande och otrygg ambivalent anknytning, där den ambivalenta anknytningen även är relaterad till ångest bland människor i åldrarna 20–29 (Dan, Ilan, & Kurman, 2012). Författarna undersökte om självkänsla kan kopplas till ambivalent anknytning och de tre undernivåerna av ångest som är kognitiv försämring, muskelspänningar och social försämring. Forskarna fann att ångestnivån kognitiv försämring var relaterad till självkänsla. De upptäckte även att en högre nivå på självkänslan kunde minska ångest. Detta innebär alltså att man kan påverka ångestnivån genom att öka respektive minska självkänslan.

Arbona och Power (2003) kom fram till att anknytning och självkänsla ser ut på samma sätt världen över, alltså att det inte finns några skillnader gällande anknytningsstil kopplat till självkänsla oavsett etniskt ursprung, religion eller socioekonomiska skillnader. Det skilde sig

inte heller mellan flickor och pojkars anknytningsstil kopplat till självkänsla, varken när det gällde de avståndstagande skalorna eller ängslighetsskalorna.

Det finns studier om huruvida anknytning och självkänsla är relaterade till andra variabler, detta gör det intressant att undersöka hur det ser ut i Sverige bland unga vuxna. Anknytningsstil och självkänsla är något individen formar under sin uppväxt men det finns goda möjligheter till förändring om personen skulle arbeta med detta.

Syfte och hypotes

Syftet med studien var att undersöka om anknytningsstilen är kopplad till graden av självkänsla individen har i ung vuxen ålder. Hypotesen är att de med trygg anknytning har en högre grad av självkänsla än de med otrygg anknytning.

Metod

Deltagare

I studien deltog 110 personer, varav 78 kvinnor. Medelåldern för deltagarna var 24.48 år (SD = 2.92). De första respondenterna till denna studie valdes ut genom ett tillgänglighetsurval. En del deltagare var studenter som läser på det beteendevetenskapliga programmet på en högskola i Mellansverige. En annan del av deltagarna var medlemmar i en av två Facebook-grupper som är riktade till olika beteendevetargrupper, den ena med över 500 medlemmar och den andra med cirka 50 medlemmar. Författaren tog dessutom kontakt med personer i sitt kontaktnät som passade in i åldersgruppen och de personerna tog i sin tur kontakt med individer som de trodde kunde tänka sig delta i studien, därmed blev det även ett snöbollsurval. Det fanns inte någon uppfattning av det externa bortfallets omfattning och det fanns inget internt bortfall i studien.

Material

Formuläret bestod av en enkät med 52 items som mätte anknytningsstil, graden av global självkänsla samt ålder och kön.

Anknytningsstil. Anknytningsstil mättes med 40 frågor från Attachment Style Questionnaire (ASQ; Feeney, Noller, & Hanrahan, 1994). Formuläret är översatt och bearbetat till svenska förhållanden av Tengström, Håkansson och Armelius (1997). Enkäten består av 40 frågor som grundar sig på anknytningsteorin enligt bland annat Bowlbys och Ainsworths arbeten och är ett validerat instrument för att mäta anknytning (Tengström & Håkansson, 1997). Det är tillåtet att använda ASQ enkäten på det sätt som gjorts i denna studie, då man bara tittat om personen har haft en trygg- respektive otrygg anknytning utan att ha analyserat varje enskild individs svar mer djupgående. ASQ mäter om individen har en trygg, otrygg undvikande samt otrygg ambivalent anknytning, den mäter inte om individen har en desorganiserad anknytningsstil, detta på grund av att de svarar som om de har en trygg anknytningsstil. ASQ mäter anknytningen utifrån fem aspekter, en trygg anknytningsaspekt som kallas för tillit och fyra otrygga anknytninsaspekter. Två av de otrygga anknytningsaspekterna är av avståndstagande karaktär och kallas för distans samt sakorientering. De andra två är av ängslig/ närhetssökande

karaktär och består av relationsfixering samt bifallsbehov. Tio av frågorna handlar om distans, sju handlar om sakorientering, åtta är om tillit, sju om bifallsbehov och för relationsfixering är det åtta frågor. Dessa fem aspekter har individen mer eller mindre av, personen kan inte bara tillhöra en aspekt. Exempel på frågor är: ”Jag litar hellre på mig själv än till andra människor” (distans) och ”Jag oroar mig för att människor ska komma mig för nära” (relationsfixering). Påståendena besvarades på en sexgradig skala som gick ifrån 1 (fullständigt oense) till 6 (instämmer fullständigt). Tre av frågorna fick skalvändas innan index skapades. För att ta reda på individens anknytningsstil så räknades ett medelvärde ut för varje aspekt (distans, sakorientering, tillit, bifallsbehov samt relationsfixering) och dessa jämfördes sedan med en anknytningsprofil för referenspopulationen som säger ungefär var individen ska ligga på skalan för att ha en trygg respektive otrygg anknytning. Tengström och Håkansson (1997) har rapporterat ett Cronbach alpha för varje delskala: Distans = .84, sakorientering = .71, tillit = .78, bifallsbehov = .74 och relationsfixering = .73. I den här studien var Cronbach Alpha för varje delskala: Distans = .81, sakorientering = .60, tillit = .82, bifallsbehov = .83 och relationsfixering = .81.

Självkänsla. Graden av självkänsla mättes med Rosenbergs self-esteem scale (Rosenberg, 1979). Det är den mest använda skalan i världen för att mäta självkänsla (Rosenberg, Schooler, Schoenbach, & Rosenberg, 1995). Formuläret som användes i denna undersökning är en svensk översättning som hämtades från Lundin och Wollin (2002) och består av tio items. Exempel på påståenden är ” Jag tycker att jag är en värdefull person, minst lika värdefull som andra” och ”Visst känner jag mig värdelös ibland”. Påståendena besvarades på en skala på sex alternativ, från 0 (instämmer inte alls) till 5 (instämmer helt). Fem av frågorna fick skalvändas innan index skapades. Ett högt värde på skalan tolkas som en hög grad av självkänsla. Cronbach alpha i den här studien var .93.

Procedur

För att samla in material så gjordes en webbenkät. För att testa proceduren för att skicka ut enkäten så gjordes en testenkät som testades med en pilotdeltagare. Utifrån testenkäten gjordes en ändring gällande självkänslafrågorna, då de svarsalternativen var i motsatt riktning mot ASQ. Detta gjordes för att motverka felkällor, då det fanns en risk att deltagarna inte läste ordentligt och därför fortsatte svara på samma sätt de hade gjort på ASQ-delen av enkäten. Vidare har svarsalternativen ”Instämmer delvis inte” och ”Instämmer delvis” lagts till i Rosenbergs-delen av enkäten för att ha flera svarsalternativ och för att likna ASQs svarsalternativ så mycket som möjligt. Pilotundersökningen visade även att det på ett ungefär skulle ta 20 minuter att göra enkäten för de som deltog.

På första sidan i enkäten låg missivbrevet för att de som valde att gå in på enkäten skulle få information om den direkt och utifrån det kunna välja om de ville ta del av den. Studiens syfte i missivbrevet presenterades som att enkäten gick ut på att veta hur människor upplever sig själva. Detta eftersom hög självkänsla kan anses vara en önskad egenskap och kan därför påverkas av social önskvärdhet (Holtgraves, 2004). Deltagarna fick även reda på att de kunde välja att avbryta när de ville och att deltagandet i enkäten var anonymt då svaren samlades in utan att en bestämd individs identitet antecknades, de fick enbart anteckna kön och ålder på enkäten. De fick även reda på att resultatet redovisas på så sätt att det inte kan kopplas till enskilda individer samt att inga obehöriga fick ta de av resultaten, dessa i enlighet med Vetenskapsrådets forskningsetiska principer (2017). Författarens kontaktinformation fanns tillgänglig om det uppstod frågor och deltagarna kunde även skriva till författaren om de ville ta del av det slutliga resultatet. Ersättning utgick inte till de som deltog i undersökningen.

Databearbetning

Först skalvändes de frågor som skulle skalvändas från ASQ och Rosenbergsskalan. Sedan räknades de olika delskalorna ut på ASQ för varje deltagare och även deras värde på Rosenbergsskalan. Medelvärdet på Rosenbergsskalan var 32.55 (SD = 11.66). För att sedan se vilken anknytningsstil deltagarna hade gjordes en graf för varje person som analyserades och jämfördes med en anknytningsprofil som visade var individen behövde ligga för att ha en trygg respektive typ av otrygg anknytning (Tengström & Håkansson, 1997). Eftersom det endast var åtta personer med en otrygg undvikande anknytningsstil och 27 med en otrygg ambivalent anknytningsstil, så slogs grupperna otrygg undvikande och otrygg ambivalent ihop så att det blev en grupp som hade en otrygg anknytningsstil. De två anknytningsstilarna (trygg och otrygg) fick en motsvarande siffra i SPSS, där trygg anknytning = 1 och otrygg anknytning = 2.

Resultat

Det fanns två jämförelsegrupper i analyserna: de med trygg anknytning (n = 75) och de med otrygg anknytning (n = 35). Tabell 1 visar beskrivande statistik över studiens variabler och även relationer mellan variablerna som studerades med Pearsons korrelationskoefficienter och Point-biserial -korrelationer. Det fanns ett signifikant negativt samband mellan anknytning och självkänsla så att när personen har en trygg anknytning har hen en högre grad av självkänsla, p < .001.

Tabell 1

Pearson och Point-biseral korrelationer mellan variablerna och deskriptiv statistik (N = 110).

Variabel 1 2 3 M SD

1. Självkänsla - 32.55 11.66

2. Köna .28*** - 0.29 0.46

3. Ålder .18* -.06 - 24.48 2.92

4. Anknytningb -.55*** -.18* .01 1.32 0.47

Not. *p < .10, **p < .05, ***p < .01. Point-biserial korrelation räknades.

a _{Kvinnor kodades med 1 och män med 2.}

b _{Trygg anknytning kodades med 1 och otrygg anknytning med 2.}

Ett t-test för oberoende mätningar genomfördes för att undersöka hypotesen om de med en trygg anknytning har en högre grad av självkänsla än de med en otrygg anknytning. Resultatet visade på att personer med en trygg anknytning (M = 36.91, SD = 9.17) hade en signifikant högre grad av självkänsla än de med en otrygg anknytning (M = 23.20, SD = 10.98), t(108) = 6.85, p < .001, d = 4.39.

En multipel linjär regressionsanalys utfördes med självkänsla som beroendevariabel och kön, ålder och anknytning som prediktorer. Detta för att undersöka hur mycket varians i självkänsla som kunde förklaras av respektive prediktor. Modellen för självkänsla var totalt sett statistiskt signifikant, F(3,109) = 21.14, p < .01, med ett R2 på .37. Det observerades att ålder

(β = .20, p < .05) och kön (β = .20, p < .05) var signifikanta, men inte så stora prediktorer av självkänsla. Anknytning var en signifikant prediktor av självkänsla (β = -.52, p < .01). Därav får hypotesen stöd, de med en trygg anknytning har en högre grad av självkänsla än de med en otrygg anknytning.

Diskussion

Den aktuella undersökningens syfte var att undersöka om anknytningsstilen är kopplad till graden av självkänsla individen har i ung vuxen ålder. Hypotesen var att de med trygg anknytning har en högre grad av självkänsla än de med otrygg anknytning. Med ett stickprov på 110 unga vuxna fick hypotesen stöd, de med en trygg anknytning har en högre grad av självkänsla än de med en otrygg anknytning. Detta resultat kan även utläsas i Cassidy (1988), Huntsinger och Luecken (2004), Eskin (2012) och Dan, Ilan och Kurman (2012) studier om anknytning och självkänsla.

Kön och ålder var signifikanta prediktorer av självkänsla men de hade inte höga beta värden vilket gör att de två variablerna har en påverkan på om individen har en hög eller låg självkänsla, dock så är det en väldigt liten påverkan. Resultatet gör att det skulle vara av intresse att studera hur anknytning och självkänsla ser ut hos barn, vuxna eller äldre personer, om det blir samma resultat som hos unga vuxna. Resultatet visade på att kön och ålder har en liten påverkan på självkänsla, vilket skulle kunna göra att äldre personer har en hög självkänsla men kanske en otrygg anknytning eller vice versa, att individen har en låg självkänsla men trygg anknytning, eftersom åldern skulle kunna påverka nivån av självkänsla. Pearson och Point-biseral korrelationer visade på att anknytning och kön respektive ålder inte korrelerade med varandra, alltså att anknytningsstilen inte är beroende av individens kön eller ålder. Därför borde det inte vara av större betydelse om man mäter ett barn, ung vuxen eller äldres persons anknytning, då den borde se ut på samma sätt genom hela livet. Dock så visade resultatet på att kön och anknytning har en liten signifikant korrelation (p < .10), eftersom det var på tio procents signifikants nivå borde det inte vara av större betydelse om individen är pojke eller flicka. Men eftersom det ändå finns en liten signifikans så kan deltagarens kön påverkat resultatet i studien angående anknytning, speciellt då majoriteten av deltagarna var flickor.

Varför individer med trygg anknytning har en högre grad av självkänsla kan bero på att dessa individer kan lita på att föräldrarna är lyhörda för barnets signaler och visar kärlek och omtanke (Bowlby, 2010). Detta kan kopplas till Rosenberg et al. (1995) globala självkänsla som handlar om att individen har självacceptans och självrespekt. Har barnet en trygg anknytning får personen positiva känslomässiga reaktioner från anknytningspersonen, vilket kan leda till att barnet får en hög självkänsla. De med otrygg anknytning å andra sidan får inte dessa positiva reaktioner, antingen får de ingen reaktion eller så är föräldrarna oförutsägbara och barnet vet aldrig när och om hen kommer få en positiv känslomässig reaktion (Bowlby, 2010). Detta kan bidra till att dessa barn utvecklar en lägre självkänsla.

Sambandet mellan anknytning och självkänsla kan således kopplas till Magro et al. (2018) och Cassidys (1988) forskning. Magro et al. (2018) menar på att de barn som har ett stabilt och gott stöd av sin familj har en högre nivå av självkänsla än de som inte har samma stöd av familjen. Cassidy (1988) skriver att barn med en trygg anknytning beskrev sig själva på ett positivt sätt och de kunde se sina positiva och negativa sidor hos sig själva, för att de visste att de skulle bli accepterade oavsett sina svagheter. Rosenberg et al. (1995) skriver om global självkänsla som handlar om att individen har självacceptans och självrespekt. Eftersom personen vet om att hen kommer bli accepterad av sin anknytningsperson så kommer hen få en större möjlighet att kunna acceptera sig själv. När personen sedan accepterar sig själv kan man utvecklas och genom det få en större respekt för sig själv och då utveckla en högre självkänsla.

Det kan även gå åt det andra hållet, personer med otrygg anknytning har en lägre nivå av stöd av familjen och därför har de inte en lika hög självkänsla som de med trygg anknytning. Dessa personer kan på grund av sin anknytningsstil inte se sina svagheter på grund av att de antagligen inte blir accepterade av sin anknytningsperson. Eftersom individen inte kommer bli accepterad av personer i sin närhet får hen svårt att acceptera sig själv och får därför en lägre självkänsla.

Eskin (2012) kom fram till att exponering av trauma under barndomen har en lång påverkan på den psykiska hälsan, där övergrepp i barndomen hade störst påverkan. Självkänsla har en central betydelse för den psykologiska funktionen och anpassningen. Individer med otrygg anknytning är utsatta för olika trauman genom barndomen, vilket i sin tur kan påverka deras självkänsla negativt. De med trygg anknytning är inte utsatta för trauman vilket gör att de har en högre nivå av självkänsla.

Det finns metoder för att ändra otrygg anknytningsstil till att bli trygg, metoder som utgår från att anknytningspersonen ska skapa trygghet och visa omtanke och kärlek till barnet. Men även att individen själv kan jobba på att visa omtanke och kärlek till sig själv. På det här sättet kommer självkänslan öka automatiskt eftersom självkänsla handlar om självacceptans och självrespekt (Rosenberg et al. 1995). Jobbar man fram en trygg anknytningsstil så minskar riskerna för bland annat psykisk ohälsa (Eskin, 2012), missbruk, kriminalitet, problem i kamratrelationer och mellanmänskliga relationer (Crittenden, 1992). Därför är det viktigt både för föräldrar med otrygg anknytningsstil till sitt barn, men även vuxna personer med otrygg anknytning, att jobba på sin egen anknytningsstil för att de själva eller deras barn inte ska riskera att hamna i missbruk, bli kriminell eller ha problem i kamratrelationer i vuxen ålder. Personer som har ett missbruk eller som saknar vänner har också ofta en dålig självkänsla för att de tror att ingen bryr sig om dem och att de då inte är värda något, de saknar självrespekt. Det finns även en högre risk för personer med otrygg anknytningsstil och låg självkänsla att ta självmord än för individer med en trygg anknytning och hög självkänsla (Eskin, 2012). Det är viktigt att tidigt få hjälp med den otrygga anknytningen och istället göra så att personen får en trygg anknytningsstil för att minska risken för att individen ska få något av dessa problem. Genom att arbeta med att skapa en trygg anknytning så kommer det därigenom öka självkänslan hos individen. Anknytningsstilen och nivån av självkänsla har därför ett samband och det går att öka respektive sänka självkänslan genom att ändra anknytningsstil. Denna studie skulle därmed kunna tillföra litteraturen ytterligare en förklaringsnivå på hur anknytningsstil påverkar självkänsla i ung vuxen ålder. utifrån att den bekräftar tidigare studier som påvisar ett samband mellan anknytningsstil och självkänsla, men även att det finns en signifikant skillnad utifrån kön och ålder.

Styrkor och svagheter med studien

Styrkan med studien är att den genomfördes med hjälp av väletablerade instrument. Cronbach alpha i den här studien på Rosenbergsskalan och alla delskalor på ASQ, förutom delskalan sakorientering, översteg det accepterade gränsvärdet på .70. Eftersom ASQ är ett validerat instrument för att mäta anknytning (Tengström & Håkansson, 1997) så användes instrumentet trots att sakorientering hade ett lägre värde än den accepterade gränsen. Med hänsyn till den interna konsistensen för de båda instrumenten kan studien anses ha god reliabilitet.

Enkäten lades ut i två Facebook grupper samt tog författaren kontakt med personer som i sin tur tog kontakt med andra människor, vilket ledde till ett snöbollsurval (Bryman, 2013). Snöbollsurvalet har lett till att det inte finns någon uppfattning om det externa bortfallet, vilket är en svaghet med studien. Eftersom enkäten gjordes via Internet och författaren inte kunde vara på plats då enkäterna fylldes i, har detta lett till att man inte kunde kontrollera om enkäten

fylldes i individuellt som den skulle göras eller om det satt flera personer i grupp och hjälpte varandra.

Då både anknytning och självkänsla anses vara stabila över tid, alltså inte ändras från dag till dag, (DuBois et al., 1996;Huang 2010; Johnson, 1997, 2003; Keizer et al., 2019; Magro et al., 2018; Tengström & Håkansson, 1997; Waters et al., 2000) bör det inte påverka data-resultatet att enkäten låg ute och kunde svaras på i ungefär en månads tid.

Slutsats

Syftet med studien var att ta reda på om anknytningsstilen kan relateras till graden av självkänsla individen har i ung vuxen ålder. Hypotesen var att de med trygg anknytning har en högre grad av självkänsla än de med otrygg anknytning. Resultatet visade på att det fanns ett samband mellan grad av självkänsla och anknytningsstil, men även att anknytningsstilen var en signifikant prediktor av självkänsla. Resultatet visade på att hypotesen fick stöd, de med trygg anknytning har en högre grad av självkänsla än de med otrygg anknytning. Varför anknytning och självkänsla har ett samband med varandra kan vara på grund av att anknytningspersonen till tryggt anknutna individer är accepterande, förlåtande och visar kärlek, vilket är grunden för att individen ska få en hög självkänsla.

Referenser

Ainsworth, M. D., & Bell, S. M. (1970). Attachment, exploration, and separation: Illustrated by the behavior of one-year-olds in a strange situation. Child Development, 41(1), 49-67. doi:10.2307/1127388

Ainsworth, M., Blehar, M., Waters, E., & Wall, S. (2015). Patterns of attachment: A psychological study of the strange situation. New York: Psychology Press.

Arbona, C., & Power, T. G. (2003). Parental attachment, self-esteem, and antisocial behaviors among african american, european american, and mexican american adolescents. Journal of Counseling Psychology, 50(1), 40–51. doi:10.1037/0022-0167.50.1.40

Bowlby, J. (1994). En trygg bas. Stockholm: Natur och Kultur.

Bowlby, J. (2010). En trygg bas: Kliniska tillämpningar av anknytningsteorin. Stockholm: Natur & Kultur.

Brandon, A. R., Pitts, S., Denton, W. H., Stringer, C. A., Evans, H. M. (2009). A History of the theory of prenatal attachment. Journal of Prenatal and Perinatal Psychology and Health,

23(4), 201-222. Retrieved from

https://www-ncbi-nlm-nih-gov.ep.bib.mdh.se/pmc/articles/PMC3083029/pdf/nihms184421.pdf

Cassidy, J. (1988). Child-mother attachment and the self in six-year-olds. Child

Development, 59(1), 121-134. doi:10.2307/1130394

Condon, J. T. (1993). The assessment of antenatal emotional attachment: Development of a questionnaire instrument. British Journal of Medical Psychology, 66(2), 167-183. doi:10.1111/j.2044‐8341.1993.tb01739.x

Crittenden, P. (1992). Children’s strategies for coping with adverse home environments: An interpretation using attachment theory. Child Abuse & Neglect, 16(3), 329–343. doi:10.1016/0145-2134(92)90043-Q

Dan, O., Ilan, O. B., & Kurman, J. (2012). Attachment, self-esteem and test anxiety in

adolescence and early adulthood. Educational Psychology, 34(6).

DuBois, D. L., Felner, R. D., Brand, S., & Philips, R. S. C. (1996). Early adolescent self-esteem: a developmental-ecological framework and assessment strategy. Journal of Research on

Adolcence, 6(4), 543-579. Retrieved from

http://web.b.ebscohost.com.ep.bib.mdh.se/ehost/pdfviewer/pdfviewer?vid=8&sid=85b5ed2 1-5e2b-4d42-8aff-6c37cdddd9c0%40sessionmgr101

Eskin, M. (2012). The role of childhood sexual abuse, childhood gender nonconformity, self-esteem, and parental attachment in predicting suicide ideation and attempts in Turkish young adults. Suicidology Online, 3, 5p. doi:10.1177/2158244019859087

Feeney, J. A., Noller, P., & Hanrahan, M. (1994). Assessing adult attachment. In M. B. Sperling & W. H. Berman (Eds.), Attachment in adults: Clinical and developmental perspectives (p. 128–152). Guilford Press.

Harter, S. (1999). The construction of the self. New York: Guildford Press.

Holtgraves, T. (2004). Social desirability and self-reports: Testing models of socially desirable responding. Personality and Social Psychology Bulletin, 30, 161-172. doi:10.1177/0146167203259930

Huang, C. (2010). Mean-level change in self-esteem from childhood through adulthood: Meta analysis of longitudinal studies. Review of General Psychology, 14(3), 251-260. doi:10.1037/a0020543

Huntsinger, E. T., & Luecken, L. J. (2004). Attachment relationships: Empirical and health behavior: The mediational role of self-esteem. Psychology & Health, 19(4), 515-526. doi:10.1080/0887044042000196728

Johnson, M. (1997). On the dynamics of self-esteem: Empirical validation of Basic self-esteem and Earning self-esteem (Doctoral dissertation, Department of Psychology, Stockholm University). Retrieved from https://pubs.sub.su.se/4787.pdf

Johnson, M. (2003). Självkänsla och anpassning. Lund: Studentlitteratur.

Keizer, R., Helmerhorst, K., & van Rijn-van Gelderen, L. (2019). Perceived quality of the mother–adolescent and father–adolescent attachment relationship and adolescents’ self-esteem. Journal of Youth and Adolescence, 48(6), 1203–1217. doi:10.1007/s10964-019-01007-0

Killén, K. (2002). Barndomen varar i generationer: Om förebyggande arbete med utsatta familjer. Smedjebacken: Fälth & Hässler.

Lundin, C., & Wollin, R. (2002). Effekterna av självkänsla och coping på upplevd stress, mental ohälsa, upplevda krav och upplevd kontroll bland sjukvårdspersonal. (Magisterexamensuppsats, Lunds universitet, Lund). Hämtad från http://lup.lub.lu.se/luur/download?func=downloadFile&recordOId=1356201&fileOId=135 6202

Magro, S. W., Utesch, T., Dreiskämper, D., & Wagner, J. (2018). Self-esteem development in middle childhood: Support for sociometer theory. International Journal of Behavioral Development, 43(2), 118-127. doi:10.1177/0165025418802462

Main, M., Kaplan, N., & Cassidy, j. (1985). Security in infancy, childhood, and adulthood: A move to the level of representation. Monographs of the Society for Research in Child Development, 50(1-2), 66-104. doi:10.2307/3333827

Perinelli, E., Alessandri, G., Donnellan, B. M., & Łaguna, M. (2018). State-trait decomposition of name letter test scores and relationships with global self-esteem. Journal of Personality and Social Psychology, 114(6), 959-972. doi:10.1037/pspp0000125

Redshaw, M., & Martin, C. (2013). Babies, ‘bonding’ and ideas about parental ‘attachment’. Journal of Reproductive and Infant Psychology, 31(3), 219-221. doi:10.1080/02646838.2013.830383

Rosenberg, M., Schooler, C., Schoenbach, C., & Rosenberg, F. (1995). Global self-esteem and specific self-esteem: Different concepts, different outcomes. American Sociological Review, 60, 141–156. doi:10.2307/2096350

Håkansson, A., Tengström, A. (1997). ASQ. Attachment style questionnaire. Manual till den svenska versionen. Umeå universitet: Institutionen för tillämpad psykologi.

Vetenskapsrådet. (2017). God forskningsed. Hämtad från

https://www.vr.se/download/18.2412c5311624176023d25b05/1555332112063/God-forskningssed_VR_2017.pdf

Waters, E., Merrick, S., Treboux, D., Crowell, J., & Albersheim, L. (2000). Attachment security in infancy and early adulthood: A twenty-year longitudinal study. Child Development, 71(3), 684-689. doi:10.1111/1467-8624.00176