Näringsfriheten ett sekelminne

NÄRINGSFRIHETEN

ETT SEKELMINNE

Av fil. d:r TOM SÖDERBERG, Linköping

I

sven-ska näringsfriheten~ Två var för sig riktiga svar finns, nämligen

från 1846 och 1864. Den ännu gällande lagen från det senare till-fället heter ju Förordning om u t v i d g a d näringsfrihet och an-ger därmed både att begreppet vunnit stadga tidigare och att - självklart - en fullständigt oinskränkt näringsfrihet är prak-tiskt utom fråga. För eftervärlden står nog 1864 års reglering .som monumentet över den ekonomiska liberalismen på de histori-ska »stadsmannanäringarnas» område, eftersom den blev utveck-lingens väsentliga slutresultat, näringsfrihetens Magna Oharta. Ser man emellertid till det avgörande steget, bör svaret utan

tvi-vel bli, att den svenska näringsfrihetens hundraårsjubileum in-faller i år. Firandet skulle infalla i vintersolståndet: den 22 de-·Cember utfärdade Oscar I den hantverks- och fabriksordning, som bl. a. begrov skråväsendet, och den handelsordning, som äntligen avskrev det gamla brottsbegreppet »landsköp» genom att göra

vanlig handelsrörelse utanför städerna laglig.

De båda förordningarna trädde i kraft följande l juli, och efter detta datum är verkligen ett slags jubileumsfirande att emotse. En av reformens grundtankar var, att hantverket även framdeles behövde en lokal organisation, och för städernas del ålades därför hantverksutövarna att bilda en för varje stad gemensam hant-verksförening. Fabriksidkare fick rättighet men inte skyldighet att bilda en fabriksförening, och köpmännen kunde likaså bilda en handelsförening. Vidare var det tillåtet att bilda en gemensam förening för två till tre av dessa grupper. Tvånget att hålla dessa lokala hantverksföreningar upphörde 1864, men i många fall be-.står de ännu i dag och står sålunda nu inför ett sekelminne, som

väl mestadels kommer att begås traditionsenligt med en högtids-sammankomst och en minnesskrift. Dock kommer inte de lokala hantverkshistorikerna att uppgå till hela antalet dåvarande

Tom Söderberg

der eller 83. I många fall har föreningarna upphört eller ombil-dats så att man räknar senare grundläggningsår, i andra åter-fanns äldre föreningar eller- med 1700-talets term- »societeter» att bygga vidare på år 1847, så i Malmö (1826) och de fyra syd-ligaste Norrlandsstäderna (1756-80). De bestående organisatio-nerna är merendels fabriks- och hantverksföreningar, som till ti-digare minnesår redan utgivit smärre skrifter, så 1847 års för-eningar i Karlshamn, Karlstad, Köping, Lund, Uppsala och Öre-bro, men flertalet torde återkomma med som man får hoppas. större och något djupgående skildringar. Ett gott föredöme har de i A. E. Faleks Hantverksskrån och fabriksväsen i Nyköping

(1928). Vad som emellertid dröjer är den brett lagda undersök-ningen av näringsfriheten i och för sig och ur rikssynpunkt. För hantverkshistoriens del planeras glädjande nog en stor forsknings-insats till riksorganisationens hundra år, som infaller 1955.

Då näringsfrihetens sekeldag bringas i erinran på efterföljande sidor, kan det självfallet endast bli några översiktliga synpunkter, endels fotade på forskningens tidigare insatser och endels avsedda som en värderande skiss av den senaste utvecklingen av vårt nä-ringsliv ur frihetssynpunkt. Den insats som beträffande närings-frihetens tillkomst främst bör nämnas är lektor Henry Lindströms arbeten Näringsfrihetens utveckling i Sverige 1809-36 (ak. avh.

1923) och Näringsfrihetsfrågan i Sverige 1837-64 (1929). Vad man

där finner är visserligen endast reformernas historia, icke de re-formerade näringarnas. Och ännu sämre är det beställt med över-blicken av butikshandelns och hantverkets allmänna utvecklings-linjer efter 1864.

Den svenska näringsfriheten var den första stora frukten av den ekonomiska reformandan kring vårt 1800-tals mitt, men inter-nationellt sett är den en rätt sen frukt av den ekonomiska libera-lismen. Dess huvudman i regeringen civilminister O. I. Fåhrams kunde 1846 åberopa förebilder från Frankrike, tyska stater och Norge m. fl. Frågan hade under Karl Johans hela tid stått långt framme i debatt och dagordning, och lösningarna var sedan ett år-tionde i huvudsak formulerade. Eftersläpningen får då inte för-klaras huvudsakligen med den långsamma faktiska utvecklingen i industriell och kommersiell riktning. Vår bruksrörelse gav oss tvärtom en rangplats i industrihistorien, men såväl den som vår äldre textilindustri hade av många skäl vuxit upp vid sidan om skråväsendet utan att motsättningarna inför lagen mellan fabrik och hantverk ställdes på sin spets. Under sådana förhållanden

in-verkade Sveriges efterblivna statsskick utan tvivel fördröjande. Fyrståndsrepresentationen-i detta fall borgarståndet- var som skapad enkom för att förhindra framsteg på bekostnad av ur-vuxna ståndspriviliegier och förlegade uppfattningar om social-grupperingen.

Både 1846 och 1864 tillkom ju reformerna i förordningsväg, ge-nom tänjning av begreppet Kungl. Maj :ts ekoge-nomiska lagstift-ning, som numera inte anses gälla ändringar i näringsfriheten (bortsett från ingripanden enligt fullmaktslagstiftning). Vidare fick man 1846 bygga på tidigare treståndsbeslut under bestridande i möjlig mån av de borgerliga rättigheternas privilegiekaraktär och på särskilda medgivanden av borgarståndet. Som reformens förste upphovsman får kanske räknas Oscar I, vilken redan som kronprins riktat sin mannaålders kända liberala iver och grund-lighet på detta frågekomplex och med 1846 års förordningar gjorde sin egentliga debut som ekonomisk reformator. I synner-het bestämmelserna till landsbygdens och till den folkliga små-företagsamhetens fromma, den s. k. självförsörjningsrätten, åter-går på konungens ideer.

Att reformen kom sent belyses för övrigt bäst av en blick på de faktiska förhållandena närmast förut. Det svenska hantverket kan varken i anor eller senare utveckling mäta sig med t. ex. det tyska, och skråväsendet blev därför hos oss en jämförelsevis sen och spröd planta. Under Karl Johan var den ännu överskug-gande men utblommad. Bl. a. upphävdes då skråtvånget för det halvt fabriksmässiga vagnmakeriet och för repslageriet, där det inkräktade på det viktiga och aldrig helt skråbundna skeppsbyg-geriet, och de labyrintiska bestämmelserna om lanthantverk upp-mjukades avgörande. Förutom att som sagt fabrik och hantverk jämförelsevis föga kolliderade kunde näringstvånget förmodligen främst därför uthärdas ända till 1846, att tyngdpunkten i Sveri-ges ekonomiska utveckling under seklet 1750-1850 låg dels på grosshandeln och storsjöfarten, vilka föga berördes därav, dels på jordbruket, som frodades i bl. a. skiftesreformernas hägn. För övrigt besörjdes utvecklingen då mer än kanske någonsin av tole-rerade lagbrott och formellt sett mycket tvivelaktiga dispenser. Särskilt i fråga om lanthandel var myndigheterna på 1830-talet medvetna om att ett ur lagsynpunkt oefterrättligt tillstånd rådde. Formellt var 1846 års reform vad den säger sig vara, två »ord-ningar», ej allmän »frihet». Därför är bestämmelserna alltför vid-lyftiga för att här kunna bringas i erinran; till stor del var de

Tom Söderberg

dock- som Fåhrreus betonade i sitt konseljyttrande - paragra-fer under avveckling, motiverade av att ett invecklat system inte kunde slopas i ett enda drag. De viktigaste begränsningarna var mästerskapstvångets bibehållande och lanthandelns tremilsgräns, d. v. s. att den endast i stadshandelns ordning fick idkas inom en tremilsräjong kring städerna. Förmodligen var landsbygdens öpp-nande för vanlig butiksrörelse det främsta praktiska resultatet. Bygdehistoriska skildringar med ekonomisk blick är för tiden från halvsekelskiftet rika på vittnesbörd om hur den lantliga di-versehandeln växer upp med amerikansk snabbhet vid vägkors efter vägkors. I Kopparbergs län var antalet uppgivna lanthand-lare 15 år 1832, 179 år 1870 och 688 år 1900. Mästareprovets bibe-hållande motiverade Fåhrreus närmast med att det efter lärlings-och gesälltvångets bortfall vore den enda garantin för yrkesskick-ligheten och en barriär emot en plötsligt växande konkurrens; emellertid överflyttades prövningen av mästerstycket från de nu utdömda skråna till sammansatta organ med övervikt för icke-fackmän-konkurrenter. Från mästerskapstvånget undantogs vi-dare av olika skäl ett stort antal hantverksyrken, i synnerhet så-dana som redan »huvudsakligen övergått till egenskapen av ma-nufakturer eller fabriker». ·

1846 års verk fick ett för mogna reformer typiskt öde. De första åren hördes en myckenhet gnissel och jämmer, men efter hand in-trädde en om trivsel vittnande stillhet i hantverkar- och stads-handlarkretsar. 1850-talet bevittnade ju ett första genombrott för modernt ekonomiskt liv i Sverige- förvisso inte minst tack vare reformen - och snart var tiden inne för den liberala opinionen att kräva nästa stora steg. Ett väsentligt hinder för principiell näringsfrihet låg i den föråldrade kommunalstyrelsen, särskilt städernas, som var fotad på borgarrätten och därmed främst på städernas erkända handlande och hantverkare. Den fortsatta vä-gen röjdes därför av 1862 års stora kommunalreform, och redan smma år tog civilminister Lagerstråle upp frågan om näringslag-stiftningen och bragte den inför riksdagen. Här kom nu en radi-kal opinionssvängning sedan 1840-talet till synes. T. o. m. borgar-ståndet, där då ingen enda hantverkare hade säte, gick på flera punkter längre än Lagerstråle, och resultatet blev ett klart för-ord för nya starkt förenklade förför-ordningar utan bl. a. mäster-skapstvång och tremilsgräns. Kommerskollegium har sedan äran av upptäckten, att det borde räcka med en enda förordning, och Lagerstråle har skickligt begränsat den från kollegietextens 45 578

paragrafer till endast 31. Likaså har han och i viss mån stän-derna äran av förordningens suggestiva huvudord »näringsfri-het». Detta ord och dess klassiska definition i första paragrafen har blivit en av vårt demokratiska rättssamhälles vackraste skyl-tar, som kraftigt bidragit att befästa den ekonomiska friheten i våra sinnen:

»Svensk man eller kvinna är berättigad att i stad eller å landet idka hantverk eller fabriksrörelse; att till utrikes ort utföra eller därifrån införa samt inrikes orter emellan fortskaffa varor, även-som att reda i skepp för såväl inrikes som utrikes fart.»

Synpunkterna trängs, när man vill göra sig en bild av närings-frihetens verkan under de gångna hundra åren. Dess betydelse kunde mätas med tankeexperimentet, att skråtvånget bestått och landsköp förblivit olagligt under Oscar Il:s och Gustav V :s spira. Skråtvång för skomakeri t. ex. hade uteslutit våra skofabriker, skomakare hade fortfarande betytt skotillverkare och Kumla stad hade förblivit en bondby. Under lanthandelsförbud hade en hu-vuddel av svensk butiksrörelse aldrig uppkommit, ej heller exem-pelvis handelsresandekåren, postorderförsäljningen eller den mo-toriserade kringföringen av dagliga förbruksvaror till lanthus-hållen. Näringsfriheten är kort sagt en för oss självklar och där-för nästan osynlig hörnpelare i nutida svensk samhällsbyggnad.

För att bortsett från reformkampen se ett problem i detta får man gå på jakt efter de möjliga skadeverkningarna. Hur har de svenska småstäderna stått sig efter förlusten av de till monopol gränsande förmåner, som länge ansågs (och i någon mån varit)

omistliga~ Det kunde nästan räcka med att hänvisa till »flykten

från landsbygden», till att numera halva vår befolkning bor i stä-der och samhällen mot för hundra år sedan 1/10. Inom detaljhan-deln ligger ju förklaringen i dess oerhörda utveckling genom att inköp ersatt egenhushållning och att färdigvaror som kläder och bröd ersatt hemberedningen av t. ex. tyger och spannmål. I vår egen tid har utvecklingen vidare gått i den riktningen, att lands-borna alltmer anlitar staden för de mer krävande konsumentupp-köpen. Nämnvärd klagan från stadshandlarhåll över landsbyg-dens kommersialisering förspordes naturligtvis inte. Och i tillverk-ningsbranscherna överröstades skråtraditionerna snart av det till-tagande maskinbullret. Givetvis har hantverket som ekonomisk typ gått tillbaka, d. v. s. vuxit väsentligt långsammare än

indu-Tom Söderberg

strin. Något tillförlitligt mått på denna utveckling erbjuder vår statistik inte, eftersom gränsen mellan de två blivit alltmer svä-vande. Ett alls inte mekaniserat hantverk såsom tapetserarens är nämligen numera undantag, hantverk och småindustri har kom-mit varann så nära, att de sedan 1942 har gemensam riksorga-nisation, SHSO. Men naturligtvis har en ännu större del av det forna hantverksfältet täckts av medelstor och större industri. Hantverkets tillbakagång blir då av samma typ som landsbyg-dens: dels överflyttning till massproduktionen liksom till stä-derna, dels det gamlas egen industrialisering liksom stationssam-hällenas inträde i municipernas och städernas krets.

Järnvägarna, motorismen och elektrifieringen omvandlade land och arbetsliv. Protektionismens seger, klasspartierna och fackför-eningarna påbörjade den ekonomiska liberalismens upplösning. Första världskrigets krishushållning kom och gick, inte utan var-aktiga spår. Näringsfrihetens grunder stod i alla dessa skiften orubbade. Ty näringsfrihet är i lag och gott språkbruk en be-stämd sida av den ekonomiska friheten, nämligen företagarefri-het. Denna är inte inskränkt genom t. ex. arbetsmarknadens mo-derna organisation, inte heller av det allmännas ingripande som medlare och som skiljedomare i rättstvister. Inte heller den mo-derna socialvården med alla sina omkostnader, omsorger och for-maliteter för arbetsgivarna inkräktar i grunden på näringsfri-heten.

År 1928 framlade kommerskollegium »Riktlinjer för revision av näringsfrihetsförordningem. Aktstycket är ett gott exempel på hur väl denna stod till boks ännu för en halv mansålder sedan. Det aktuella bekymret var främst krisårens rekordartade flora av nyetablerade handlande med föga kapital och moral och av dito småföretagare i surrogatbranscher och liknande. Under efter-krigskrisen drog de med sig mången äldre konkurrent i fallet. Men kommerskollegium, som höll rundabordskonferenser med or-ganisationerna men själv förde pennan, höll sig till den liberala hälften av intresseopinionen och förde konsumentens talan.

Visser-ligen kunde hantverket och detaljhandeln i stor utsträckning inte under dåvarande konkurrensförhållanden ge sina utövare nödtorf-tigt uppehälle, hette det. »Vid ett mera vidsynt betraktelsesätt måste emellertid främst hävdas, att hantverket och detaljhandeln ha till uppgift inom samhällets ekonomiska liv att i konsumtio-nens intresse frambringa och omsätta nyttigheter men icke att såsom självändamål bereda utkomst för sina utövare.» Icke en 580

skyddsparagraf eller ett öre i understöd föreslogs. De fria före-tagarna hade sitt eget ansvar och fick stå sitt kast. Kollegiets riktlinjer innebar nästan endast en påkallad teknisk modernise-ring av bestämmelserna; en något ökad kontroll av kmodernise-ringfömodernise-rings- kringförings-handeln mer än väl uppvägdes av en liberal anpassning av reg-lerna för utländska företagare.

Näringsfriheten hade fått traditionens helgd.

Till jämförelse bläddrar vi nu lite i 1940-talets kommittebetän-kanden. Ett (1941: 14) har till huvudord »Åtgärder för främjande av hantverk och småindustri», det allra senaste (1946: 40) slutar i stället på »befrämjande» och föregås av ett om »Ordnande av kreditgivnings- och rådgivningsverksamhet för hantverk och små-industri samt bildande av företagarnämnder» (1946: 22). Redan det första inledde det skede, då denna näringsgrupp ansågs behöva och förtjäna billig offentlig kredit och fördenskull måste förse sig med officiösa korporativa organisationer, garantiföreningar. Så skedde utan hänsyn till en reservant, som visserligen inte förde näringsfrihetens talan men väl det s. k. praktiska livets, och samme man kunde i sin reservation till 1946: 22 tala om »det nu-mera ovedersägliga misslyckandet av det förslag från 1940 års hantverks- och småindustriutredning, vilket ledde till inrättandet av fonden för hantverks- och småindustrikredit samt ett antal s. k. garantiföreningar». 1946 års förslag - som inte här ska bedö-mas - syftar till en omläggning av främjandets former men till synes utan intrång på dess princip eller dess omfattning.

Vad som hänt på en av näringsfrihetens stora historiska valplat-ser är kort sagt, att man vandrat den numera vanliga breda vä-gen från självansvar och enskild organisation till offentlig stöd-kredit och halvoffentlig organisation - subventionsvägen alltså. Lika märkligt är dock, att hantverket-småindustrin hunnit min-dre långt in på denna väg än åtskilliga andra näringsgrupper. Och en av anledningarna är uppenbar nog: näringsfrihetens ännu mäktiga tradition har stått hindrande i vägen. Tar man hänsyn till hela det nutida system av »främjande», varigenom olika nä-mnde och tärande grupper betalar till varann och till sina »främ-jare» - byråkratin - kan det utan tvivel sägas, att hantverket-småindustrin är klart missgynnat och kan göra anspråk på betyd-ligt mer av kakan än det fått.

Det sagda är visserligen inte huvudsaken i historien om närings-frihetens väg utför. Den största begränsningen i företagarfrihe-ten i vår tid skapas av den offentliga- statliga och

kommunala-driftens väldiga och stigande omfattning. Rättsligt sett består inskränkningarna framför allt i A.B. Svenska Tobaksmonopolet, A.B. Vin- & Spritcentralen, den statliga sockertrusten och vad allt monopolen heter.

Den näst största faktorn, som i bästa fall inte i full utsträck-ning kommer att höra framtiden till, kan symboliskt anges med or·det licens. Så länge mer än varannan detalj, varpå en företags-grundning eller utvidgning hänger, är beroende av särskilt till-stånd och så länge licenserna är eller befaras vara beroende av andra synpunkter än ofrånkomlig ransonering, kan man inte tala om verklig näringsfrihet.

En tredje avgörande faktor är skattenivån. Utan tillfälle till privat kapitalbildning i någorlunda stor omfattning blir närings-friheten mestadels ett tomt sken. I sina nuvarande former innehiir skattetrycket i synnerhet, att den inre kapitalbildningen inom stora företag har en helt annan chans än kapitalbildningen för den öppna kreditmarknaden. Aven av andra drag i tidens regim - bortsett alltså från vad klassikerna kallade naturliga ekono-miska faktorer - gynnas storföretagen. Vad man 1846 och 1864 främst hade i sikte var den driftige småborgarens möjlighet att bli sin egen. »Svensk man och kvinna är berättigad att idka hant-verk eller fabriksrörelse, att utföra eller införa samt fortskaffa varor ... » Att han eller hon i mån av driftighet och förmåga att inge förtroende också hade en rimlig chans att bli företagare för-utsatte man då som självklart. Det är inte längre fallet.