STUDENTERS UPPFATTNINGAR OM
ALLVARLIGHETSGRADEN AV PARTNERVÅLD
Kan uppfattningar om partnervåld skiljas utifrån studentens kön, våldsutövarens kön och studentens självkänsla?
Sara Höjer, Mikaela Leavell & Sofie Rydberg
Termin 6
Självständigt uppsatsarbete, 15 hp Huvudområde: Kriminologi
Institutionen för juridik, psykologi och socialt arbete Handledare: Joakim Petersson
Studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld
Sammanfattning
Föreliggande studie har undersökt hur uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld skilde sig mellan manliga och kvinnliga studenter. Vidare undersökte studien hur våldsutövarens kön och studentens självkänsla kunde skilja studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld. Studien bestod av en enkät innehållande en vinjett och frågor utifrån mätskalorna ’Opinions of Domestic Violence Scale’ samt ’Rosenberg’s Self-Esteem Scale’. Studiens urval bestod av 246 universitetsstudenter mellan åldrarna 18 och 42 (M = 23.4, SD = 4.0) från en mellanstor stad i Sverige. Totalt deltog 139 kvinnor och 107 män. Studiens resultat visade att manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld skilde sig åt, där de manliga studenterna uppfattade partnervåld mindre allvarligt än kvinnliga. Samtidigt uppfattade både män och kvinnor att våldet var allvarligare när våldsutövaren var en man och den utsatta en kvinna. Studentens självkänsla kunde inte skilja studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld utifrån studentens kön. Resultaten diskuterades med hjälp av tidigare forskning och teorin om det sociala könet. Slutsatsen som kunde dras utifrån föreliggande studies resultat var att manliga studenter uppfattar partnervåld mindre allvarligt än kvinnliga, men både kvinnor och män uppfattade partnervåld mer allvarligt när våldsutövaren var en man och den utsatta en kvinna.
Nyckelord: Partnervåld, Opinions of Domestic Violence Scale, Rosenberg´s Self-Esteem Scale, uppfattningar, våldsutövarens kön.
Students´ perceptions of the severity of intimate partner violence
Abstract
The present study investigated how perceptions of the severity of intimate partner violence [IPV] differed between male and female students. Furthermore this study also examined if the students’ perceptions of the severity of IPV depended on the sex of the perpetrator and the student´s self-esteem. The study consisted of a survey containing a vignette and questions based on the measurement scales ‘Opinions of Domestic Violence Scale’ and ‘Rosenberg’s Self-Esteem Scale’. The study sample consisted of 246 university students between the ages of 18 and 42 (M = 23.4, SD = 4.0) from a medium-sized city in Sweden. A total of 139 females and 107 males participated. The study´s results showed that male and female students’ perceptions of the severity of IPV differed, with male students perceiving IPV as less severe than female students. At the same time, both males and females perceived that the violence was more severe when the perpetrator was a male and the victim a female. We found no significant interaction effect between student´s self-esteem and student´s sex related to the perceived severity of IPV. The results were discussed using previous research and the theory of ‘social gender’. The conclusion that could be drawn from the results of the present study was that male students perceived IPV less severely than female students, but both males and females perceived IPV more severely when the perpetrator of violence was a male and the victim was a female.
Keywords: Intimate partner violence, Opinions of Domestic Violence Scale, Rosenberg´s Self-Esteem Scale, perceptions, perpetrators sex.
Innehållsförteckning
Studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld ... 1
Definition ... 2
Manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld ... 2
Manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld utifrån våldsutövarens kön ... 3
Manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld utifrån studentens självkänsla ... 4
Teoretiskt ramverk ... 6
Kunskapslucka ... 7
Syfte och frågeställning ... 8
Metod ... 8 Urval ... 9 Material ... 10 Procedur ... 14 Analys ... 15 Resultat ... 16
Uppfattningar om allvarlighetsgrad utifrån respondentens kön och våldsutövarens kön ... 16
Uppfattningar om allvarlighetsgrad utifrån respondentens kön och självkänsla ... 18
Diskussion ... 19
Hur skiljer sig manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld och kan det bero på våldsutövarens kön? ... 20
Hur skiljer sig manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld och kan det bero på studentens självkänsla? ... 23
Styrkor och begränsningar avseende olika metodologiska överväganden ... 24
Praktiska implikationer och framtida forskning ... 26
Studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld
Enligt brottsförebyggande rådet [Brå] (2018) har drygt var femte person mellan åldrarna 16-24 år, varit utsatt för partnervåld. Unga människor, däribland studenter, är en samhällsgrupp som börjar utforska parrelationer (Miller m.fl., 2014). Det har visats att studenter tenderar att förminska partnervåld som innefattar mindre allvarligt våld (Basow, Cahill, Phelan,
Longshore & McGillicuddy-DeLisi, 2007; Beyers, Leonard, Mays & Rosén, 2000; Capezza & Arriaga, 2008; Capezza, D’Intino, Flynn & Arriaga, 2017; Dardis, Edwards, Kelley & Gidycz, 2017; Ehrensaft & Vivian, 1999; Miller, 2011; Nabors, Dietz & Jasinksi, 2006; Sorenson & Taylor, 2005). Det skulle kunna bero på att människor utvecklar känslomässiga band till sin partner och därmed riskerar att förbise allvaret med partnervåld (Estrellado & Loh, 2014). Uppfattningar om allvarlighetsgraden av våldet ser ut att skilja sig mellan män och kvinnor, där män ser mindre allvarligt på partnervåld än kvinnor, vilket är problematiskt då det kan öka förekomsten av partnervåld i en större utsträckning bland studenter (Dardis m.fl., 2017; Erdem & Şahin, 2017; Lundgren, Heimer, Westerstrand & Kalliokoski, 2001; Nabors m.fl., 2006). Studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld ser även ut att skiljas bland annat genom våldsutövarens kön, där mäns våld mot kvinnor uppfattas allvarligare än kvinnors våld mot män (Jewkes, 2002; Seelau, Seelau, Poorman & Ewing, 2003). Detta kan i sin tur skilja uppfattningar om allvarlighetsgraden där män som blivit utsatta för partnervåld av en kvinnlig våldsutövare riskerar att inte få likvärdig hjälp (Axell, 2018). Att riskera att inte få likvärdig hjälp kan ha en inverkan på individens självkänsla, vilket gäller för både män och kvinnor. Enligt Stein, Newcomb & Bentler (1992) ser män ut att ha en högre självkänsla än kvinnor. Självkänsla har visats kunna skilja uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld (Karayagiz-Muslu, Coskun-Cenk & Sarlak, 2017; Pflieger & Vazsonyi, 2006; Pradubmook-Sherer, 2011; Schuller m.fl., 1994). Individer med hög självkänsla tenderar att rättfärdiga våld, medan individer med låg självkänsla ser våld som en konfliktlösning (Karayagiz-Muslu m.fl., 2017). Studien syftar därför till att undersöka
manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld och om det skiljer sig utifrån våldsutövarens kön och studentens självkänsla.
Definition
Centrala begrepp för studien som behöver redas ut är partnervåld och självkänsla. Dessa begrepp kommer att förklaras för att få en överblick av vad studien fokuserar på och
undersöker. Begreppet partnervåld kännetecknas av att de delaktiga individerna har en nära relation och starka känslomässiga band till varandra och att de har eller har haft en
partnerrelation (Brå, 2014; Nationellt centrum för kvinnofrid [NCK], u.å.a). Partnervåldet innefattar alla typer av våld som förekommer mellan parterna där exempelvis knuffa, kasta och skrika är de typer av våld som förekommer i denna studie (Ahmed, Aldén &
Hammarstedt,2013; Pflieger & Vazsonyi, 2006). Ett annat centralt begrepp som ska
undersökas i studien är självkänsla, vilket beskrivs utifrån studentens självbild och hur trygg studenten är samt hur studenten tänker och känner om sig själv (Rosenberg, 1965).
Manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld Män och kvinnors uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld ser ut att skilja sig (Carlson & Worden, 2005; Cauffman, Feldman, Jensen & Arnett, 2000; Dardis m.fl., 2017; Feather, 1996; Little & Terrance, 2010; Reyes, Foshee, Niolon, Reidy & Hall, 2016; Sorenson & Taylor, 2005; Sylaska & Walters, 2014). Bland studenter har det visat sig att kvinnor uppfattar partnervåld mer allvarligt än män (Cauffman m.fl., 2000; Cormier & Woodworth, 2008; Crittenden, Policastro & Eigenberg, 2017; Erdem & Şahin, 2017; Hamby & Jackson, 2010; Hilton, Harris, Rice, Lang & Cormier, 2004; Home, 1994; Seelau m.fl., 2003; Seelau & Seelau, 2005; Simon, Anderson, Thompson, Crosby, Shelley & Sacks 2001; Stalans, 1996; Summers & Feldman, 1984). En möjlig anledning till att kvinnor uppfattar partnervåld som mer allvarligt än män kan bero på att kvinnor lättare kan sätta sig in i situationer där
partnervåld förekommer. Ytterligare kan stereotypiska könsroller ha betydelse för kvinnors uppfattningar om allvarlighetsgraden av våldet (Angelöw & Jonson, 2000). Kvinnor kan enligt sin könsroll ha uppfostrats till att våld är negativt och något som inte bör användas.
Trots att kvinnor ser mer allvarligt på partnervåld än män överlag, ser kvinnor ut att ha en högre tolerans för verbalt partnervåld jämfört med fysiskt sådant våld (Erdem & Şahin, 2017; Feather, 1996). Detta kan bero på att kvinnor vanligtvis använder verbalt våld i större utsträckning än fysiskt våld mot sin partner och därför normaliserar verbala diskussioner jämfört med fysiska våldshandlingar (Erdem & Şahin, 2017). Våldet uppfattas däremot mer allvarligt av kvinnor om det provocerats fram eller beroende på hur den som utsätts för våld uppfattar situationen (Erdem & Şahin, 2017; Esqueda & Harris, 2005; Feather, 1996; Pierce & Harris, 1993; Sears, Byers, Whelan & Saint-Pierre, 2006).
Till skillnad från kvinnor så har manliga studenter mindre allvarliga uppfattningar om fysisk våldsanvändning, vilket kan grunda sig i en mer traditionell syn på könsroller (Bryant & Spencer, 2003; Erdem & Şahin, 2017; Lundgren m.fl., 2001; Reyes m.fl., 2016; Temple, Shorey, Tortolero, Wolfe & Stuart, 2013; Yamawaki, Ochoa-Shipp, Pulsipher, Harlos & Swindler, 2012; Yamawaki, Ostensen & Brown, 2009). Män kan ha svårt att se sig själva som brottsoffer vilket gör att de vanligtvis ser sig själva i motsatt position, vilket blir som
våldsutövare (Bryant & Spencer, 2003; Stolt, 2010, Sylaska & Walters, 2014). När manliga studenter läser en fiktiv berättelse om ett händelseförlopp med partnervåld kan de se
situationen ur ett perspektiv där kvinnan förtjänar våldet (Bryant & Spencer, 2003; Felson & Messner, 2000; Sylaska & Walters, 2014). Våldet kan anses vara rättfärdigt då förmildrande omständigheter som provocerande inslag kan minska uppfattningar om allvarlighetsgraden (Bryant & Spencer, 2003; Feather, 1996; Felson & Messner, 2000; Sylaska & Walters, 2014). Tillfällen män kan uppfatta partnervåld mer allvarligt är om det finns en intention till att skada sin partner (Sears m.fl., 2006). Intention att skada sin partner kan exempelvis vara att våldsutövaren har för avsikt att skada sin partner och inte agerar spontant genom
provokation.
För att försöka förklara varför manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om hur allvarlighetsgraden skiljer sig skulle heteronormativa könsroller, som beskriver hur kön konstrueras, kunna appliceras för en djupare förståelse kring ämnet (Angelöw & Jonson, 2000; West & Zimmerman, 1987). Att studenter lär sig hur de som män och kvinnor ska bete sig kan påverka hur de uppfattar händelser ur ett manligt eller kvinnligt perspektiv (Holmberg & Stjernqvist, 2008; Sorenson & Taylor, 2005; Stith & McCollum, 2011). Exempelvis när studenter läser en fiktiv berättelse kan kvinnor lättare sätta sig in i offrets roll och männen som våldsutövare (Bryant & Spencer, 2003; Sylaska & Walters, 2014).
Manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld utifrån våldsutövarens kön
Utifrån fiktiva berättelser som studenter har fått ta ställning till ser uppfattningar om allvarlighetsgraden av våldet som mest allvarliga ut när en man utövar våld mot en kvinna (Ahmed m.fl., 2013; Basow m.fl., 2007; Bryant & Spencer, 2003; Feather, 1996; Hammock, Richardson, Williams & Janit, 2015; Holmberg & Stjernqvist, 2008; Langhinrichsen-Rohling, 2010; Seelau m.fl., 2003; Sorenson & Taylor, 2005). Att våldet ses som mest allvarligt ut när en man utövar våld mot en kvinna kan förklaras utifrån att studenter uppfattar manliga våldsutövare som mer aggressiva och våldsamma än kvinnliga (Burton, 2012; Feather, 1996;
Hamby & Jackson, 2010; Russel, Chapleau & Kraus, 2015; Seelau & Seelau, 2005). Eftersom mannen enligt stereotypiska könsroller anses besitta egenskaper som aggressivitet och
våldsamhet framgår även att allvarlighetsgraden kan skiljas genom att män har en större kapacitet att framkalla rädsla hos den utsatta. Män anses vara mer ansvariga för sitt våld mot en partner än kvinnor, samt att de förtjänar ett strängare straff (Seelau & Seelau, 2005). Det har visats vara mer sannolikt att kvinnor som utomstående eller utsatt för partnervåld skulle göra en polisanmälan om våldsutövaren var en man jämfört med en kvinna. Detta skulle kunna vara en förklaring till att kvinnor uppfattar mäns våld mot kvinnor mer allvarligt än kvinnors våld mot män. Män har därmed en mindre allvarlig uppfattning än kvinnor gentemot bland annat mäns psykiska och fysiska våld mot kvinnor samt kvinnors fysiska våld mot män (Erdem & Şahin, 2017; Lundgren m.fl., 2001).
Något som ser ut att förminska allvarlighetsgraden hos både manliga och kvinnliga studenter är när en kvinna utövar våld mot sin manliga partner (Ahmed m.fl., 2013; Feather, 1996; Seelau m.fl., 2003; Sorenson & Taylor, 2005). Kvinnor har generellt en mindre kroppsbyggnad än män och kan därför uppfattas som mer sårbara och svaga (Seelau m.fl., 2003). Våldet kan därmed anses vara mindre allvarligt då följderna inte förväntas bli lika allvarliga. I situationer där kvinnor utövar våld mot sin manliga partner tenderar handlingen att ses som mer försvarbar (Feather, 1996). Antagandet utgår ifrån att kvinnan då sannolikt har agerat i självförsvar och därmed anses kvinnliga våldsutövare inte vara lika ansvariga för våldet (Feather, 1996; Sorenson & Taylor, 2005). Om våldet däremot hade varit väldigt brutalt med exempelvis slag, sparkar eller med sexuellt inslag hade synen på våldet varit allvarlig oavsett kön på våldsutövaren (Seelau m.fl., 2003). Manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om våldsutövaren kan vara ett resultat av hur kön konstrueras, där män och kvinnor uppfattas olika utifrån dess förmåga att orsaka skada hos den som blir utsatt för våldet.
Manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld utifrån studentens självkänsla
Självkänsla kan definieras som studentens egen självbild och hur trygg studenten är samt hur studenten tänker och känner om sig själv (Rosenberg, 1965). Tidigare studier har funnit ett samband mellan självkänsla och uppfattningar om partnervåld (Pflieger & Vazsonyi, 2006; Pradubmook-Sherer, 2011; Schuller m.fl., 1994). Det råder delade meningar om hur manliga och kvinnliga studenter med hög- eller låg självkänsla uppfattar allvarlighetsgraden av våldet. Delar av tidigare forskning visar att manliga och kvinnliga studenter med låg självkänsla
generellt har mindre allvarliga uppfattningar om partnervåld (Lee & Hankin, 2009; Ostrowsky, 2010; Pflieger & Vazsonyi, 2006;Robins, Donnellan, Widaman & Conger, 2010). Kopplingen mellan låg självkänsla och mindre allvarliga uppfattningar om våld kan grundas i att individen känner sig misslyckad och mindre värd än andra. Att manliga och kvinnliga studenter med låg självkänsla har mindre allvarliga uppfattningar om partnervåld grundar sig i ett personligt misslyckande och lågt självförtroende, där misslyckandet och den låga självkänslan resulterar i aggressioner och mindre allvarliga uppfattningar om partnervåld. En annan del av forskningen menar istället på att mindre allvarliga uppfattningar om
partnervåld grundar sig i att individen har hög självkänsla (Locke, 2009; Thomaes, Bushman, Stegge & Olthof, 2008). Individens höga självkänsla kan ses som ett narcissistiskt
personlighetsdrag och en extremt hög självsäkerhet. Den höga självkänslan och narcissismen tenderar att utvecklas till aggressioner och mindre allvarliga uppfattningar om partnervåld. Samtidigt finns det även en tredje del av forskningen som hävdar att det inte finns någon relation mellan en mindre allvarlig uppfattning om partnervåld och självkänsla (Barry, Grafeman, Adler & Pickard, 2007).
Pradubmook-Sherer (2011) undersökte en hypotes där de trodde sig kunna finna en negativ association mellan självkänsla och uppfattningar om partnervåld. De tänkte att en låg och negativ självkänsla tillsammans med andra negativa personliga egenskaper skulle spela roll för studenters uppfattningar om partnervåld, som mindre allvarligt. De fann att lägre självkänsla kunde kopplas till mindre allvarliga uppfattningar om partnervåld och därav kunde de bekräfta sin hypotes.
Tidigare studier som undersökt manliga och kvinnliga studenters självkänsla har funnit att män generellt har en högre självkänsla än kvinnor (Stein m.fl., 1992). Mäns självkänsla baseras främst på personliga prestationer (Josephs, Markus & Tafarodi, 1992). Kvinnors självkänsla baseras på betydelsen av relationer i hennes närhet. Män med hög självkänsla tenderar att uppfatta sig själv som unik, speciell och överlägsen medan kvinnor inte har samma uppfattning om sig själv. Män med låg självkänsla uppfattar sig inte som unika, speciella eller självständiga.
Utifrån vad som framkommer i tidigare forskning om manliga och kvinnliga studenter utifrån självkänsla kan det tänkas att manliga och kvinnliga studenter har olika nivåer av självkänsla som kan skilja dess uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld
(Karayagiz-Muslu m.fl., 2017). Varför uppfattningen skiljer sig mellan män och kvinnor kan förklaras utifrån könsroller och uppfattning om våld. Män förväntas vara maskulina, stora och starka, och de som inte når upp till dessa krav utvecklar en lägre självkänsla genom att känna
sig misslyckade och vänder sig därför till våld som en lösning (Gillen & Lefkowitz, 2006; Josephs m.fl., 1992; Karayagiz-Muslu m.fl., 2017; Woo & Oei, 2006).
Teoretiskt ramverk
Sociala könet. Enligt ett konstruktivistiskt synsätt är kön inte enbart biologiskt utan även socialt konstruerat (West & Zimmerman, 1987). Könsroller är ett centralt begrepp inom teorin som innefattar beteendemässiga aspekter som speglar kvinnligt och manligt där kön är en produkt som skapas i sociala handlingar. Teorin menar att egenskaper som inte är
biologiska tillskrivs män och kvinnor, exempelvis omsorgsfull, stark, aggressiv och svag. Det är i mötet med andra människor som kön skapas och utvärderas om en kvinna eller man uppfyller de normer som tillskrivs könet. Dessa normer kan bestå i att män framställs som stora och starka medan kvinnor är försiktiga och omhändertagande. Kvinnor växer upp med en syn på våld som ett icke-feminint beteende och något som inte bör brukas, och män växer upp med en syn på våld där de inte bör visa sig svaga och att våld är ett maskulint beteende (Rithander, 1991). Utifrån detta kan män ha en mindre allvarlig uppfattning om partnervåld än kvinnor, då det är ett mer accepterat beteende bland män. Detta kan influera hur män och kvinnor uppfattar våld inom relationer och förklara varför uppfattningarna skiljer sig.
Evertsson (2016) menar att de flesta människor faller inom könskategorier medvetet eller omedvetet. Uppfattningar om händelser kopplat till kön innebär att det finns ett “rätt” och ett “fel” sätt att vara man eller kvinna (Evertsson & Nyman, 2008). Teorin om det sociala könet, hur kön skapas i social interaktion kan ha betydelse för hur händelser uppfattas utifrån kvinnliga och manliga egenskaper (West & Zimmerman, 1987). Teorin är därför tänkt att delvis kunna förklara hurmanliga och kvinnliga studenter uppfattar allvarlighetsgraden av våldet som förekommer i föreliggande studies vinjett. Dels utifrån hur manliga och kvinnliga studenter uppfattar partnervåld samt hur de uppfattar allvarlighetsgraden av partnervåld utifrån våldsutövarens kön.
Teorin om sociala könsroller kan även knyta an till självkänsla och uppfattningar om partnervåld (Karayagiz-Muslu m.fl., 2017). Detta utifrån att män tenderar att ha en högre självkänsla än kvinnor, vilket kan förklaras utifrån de sociala normer och egenskaper som en man respektive kvinna tillskrivs (Evertsson & Nyman, 2008; Stein m.fl., 1992). Att män tenderar att ha en högre självkänsla kan förklaras utifrån att män har blivit givna och tagit större utrymme än kvinnor (Evertsson & Nyman, 2008). Männen tar plats och hörs i de flesta utrymmen medan kvinnor lärt sig att stå bakom mannen och inte överrösta. Att kvinnor och män tillskrivs normer och egenskaper kan påverka hur de ska agera och bete sig i situationer
(Angelöw & Jonson, 2000). Att egenskaperna uppfylls eller inte kan ha betydelse för hur individen känner över sig själv, om det är en positiv eller negativ bild av sig själv. En positiv bild av sig själv kan utmynna i en hög självkänsla för individen, att vara nöjd och agera enligt förväntade könsroller. Att en man som är stor och stark därmed kan få en hög självkänsla medan en man som är svag och mer försiktig kan utveckla en låg självkänsla. Detta eftersom svag och försiktig inte anses vara manliga egenskaper utifrån teorin om sociala könsroller. Kvinnor som inte uppnår de normer som tillskrivs en kvinna kan utveckla en låg självkänsla och kvinnor som uppfyller normen som omhändertagande, lugn och harmonisk utvecklar en hög självkänsla. Att individen har en hög respektive låg självkänsla tenderar att kunna skilja en individs uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld. Studier har funnit ett samband mellan självkänsla och uppfattningar om partnervåld (Pflieger & Vazsonyi, 2006; Pradubmook-Sherer, 2011; Schuller m.fl., 1994) Hur detta samband ser ut är tvetydigt, därför är teorin om sociala könet tänkt att kunna förklara sambandet och fylla de kunskapsluckor som finns för att tydliggöra kopplingen mellan självkänsla och uppfattningar om partnervåld. Kunskapslucka
Forskning om uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld är omfattande men det finns kunskapsluckor som denna studie är tänkt att fylla (Capezza & Arriaga, 2008; Hellevik & Øverlien, 2016). Flera tidigare studier har fokuserat på att urskilja män och kvinnors uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld (Carlson & Worden, 2005; Cauffman m.fl., 2000; Erdem & Şahin, 2017; Dardis m.fl., 2017; Little & Terrance, 2010; Sylaska & Walters, 2014). Forskning om uppfattningar av partnervåld när våldsutövaren är en man har studerats ur många vinklar medan forskning om en kvinnlig våldsutövare är mer begränsad (Ahmed m.fl, 2003). Uppfattningar om kvinnliga våldsutövare är ett viktigt område att utforska eftersom det finns en risk att allvarlighetsgraden av våldet förminskas när en kvinna utövar våld mot en man (Ahmed m.fl, 2013; Basow m.fl., 2007; Hammock m.fl., 2015; Seelau m.fl., 2003; Sorenson & Taylor, 2005). Därmed kan denna studie bidra till att fylla ut kunskapsluckan avseende manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om
allvarlighetsgraden av partnervåld där våldsutövaren är en kvinna, vilket jämförs med en manlig våldsutövare.
En annan kunskapslucka som behöver fyllas ut är hur uppfattningar om
allvarlighetsgraden av partnervåld eventuellt skiljer sig utifrån studentens självkänsla (Pflieger & Vazsonyi, 2006; Pradubmook-Sherer, 2011). Kunskapsluckan behöver därför utvecklas för att förstå sambandet mellan låg eller hög självkänsla och mindre allvarliga
uppfattningar om partnervåld. Det har visat sig finnas interaktionseffekter mellan
uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld och självkänsla. Forskningen är främst inriktad på män, men forskningen är inte helt samstämmig avseende självkänsla utifrån om det är hög eller låg självkänsla som kan skilja uppfattningar om partnervåld. Därmed kan uppfattningar om partnervåld utifrån självkänsla anses som en kunskapslucka och behöva mer forskning på kvinnors uppfattningar. Detta då ämnet är relativt outforskat och behöver fyllas ut (Baumeister, Bushman & Campbell, 2000).
Syfte och frågeställning
Syftet med studien är att undersöka studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld och om det bland annat kan skilja sig beroende på studentens kön. Följande frågeställningar har utformats för att kunna besvara studiens syfte;
1. Hur skiljer sig manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld och kan det bero på våldsutövarens kön?
2. Hurskiljer sig manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld och kan det bero på studentens självkänsla?
Metod
Denna studies syfte bestod av att undersöka studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld och om det kunde skilja sig utifrån respondenten kön, våldsutövarens kön och respondentens självkänsla. Eftersom syftet var att undersöka skillnader i uppfattningar valdes en kvantitativ ansats till studien (Borg & Westerlund, 2017; Bryman, 2016). Det valdes även att utföra enkätundersökningen på ett universitet i en mellanstor stad i Sverige då studiens population skulle bestå av studenter. Utifrån syftet konstruerades två olika vinjetter (A och B) med tillhörande enkätfrågor för att samla in data och kunna genomföra undersökningen. I vinjetterna manipulerades våldsutövarens kön för att få en uppfattning om hur
allvarlighetsgraden skilde sig åt mellan studenter. I vinjett A beskrevs en fiktiv berättelse där en kvinna knuffar en man och i vinjett B beskrevs en fiktiv berättelse där en man knuffar en kvinna. Kontexten var densamma, det var endast våldsutövarens kön som skilde sig åt i enkät A och B. Till studiens första frågeställning användes en kvasiexperimentell design och till den andra frågeställningen användes en tvärsnittsdesign. Den kvasiexperimentella designen
innebar att våldsutövarens kön kunde manipuleras och det gjorde att studiens interna validitet stärktes i en metodologisk aspekt (Bryman, 2016). Den interna validiteten stärktes eftersom den oberoende variabeln kön, var det enda som skiljde vinjetterna åt och kontrollerades för, vilket eliminerade hot mot den interna validiteten. Detta innebar att sannolikheten att det var
våldsutövarens kön som skapade skillnader i respondentens uppfattningar ökade. Däremot kunde även till exempel den utsattas kön vara med och skapa skillnader i resultatet om respondentens uppfattningar, då även den variabeln blev manipulerad. Detta innebar att manipulationen endast kunde bidra till en ökad sannolikhet att det var våldsutövarens kön som skilde respondentens uppfattningar åt. Den oberoende variabeln självkänsla kunde inte manipuleras och därmed tillämpades en tvärsnittsdesign för den andra frågeställningen. Ansvariga för studien hade inte kontroll över randomisering av urvalet, utan respondenterna valdes med bekvämlighet där hänsyn togs till att fördela enkäterna jämnt avseende den oberoende variabeln respondentens kön.
Urval
Respondenterna som var av intresse för studien var manliga och kvinnliga
universitetsstudenter. De valdes då syftet var att undersöka studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld, relaterat till våldsutövarens kön och respondentens självkänsla. Respondenterna rekryterades i gemensamma lokaler på ett universitet i Sverige. De blev utvalda med hjälp av ett bekvämlighetsurval då studenter som befann sig på
universitetet vid tillfället då data insamlades var de som hade möjlighet att delta i studien (Borg & Westerlund, 2017). Inklusionskriterierna för att delta i studien var att respondenten skulle vara universitetsstudent, identifiera sig som man eller kvinna och förstå svenska. Vidare ingick även att studenten skulle ha besvarat enkätens alla delar vilka var
bakgrundsfrågor, frågor om allvarlighetsgrad relaterat till vinjetten och frågorna om
självkänsla i inklusionskriterierna. Detta berodde på att variablerna sedan skulle analyseras tillsammans i ett statistiskt test. Respondenterna exkluderades från analysen om de inte fyllt i alla frågor. Att respondenterna uppfyllde inklusionskriterierna kontrollerades av ansvariga för studien dels när enkäten delades ut, då de som inte behärskade det svenska språket
exkluderades från att delta och dels när svaren skulle analyseras.
Enkäten delades ut till 250 personer som befann sig i universitetets gemensamma lokaler 2/12-19 och 3/12-19. Efter exklusionen och det interna bortfallet bestod urvalet i denna studie av totalt n = 246 respondenter. Det var fyra respondenter som exkluderades då de inte uppfyllde inklusionskriterierna. De som exkluderades hade bland annat inte uppfyllt kriterier för kön eller studerande. Det var 122 respondenter som besvarade enkät A och 124 respondenter som besvarade enkät B. Av studiens 246 respondenter var 139 (56,5%) kvinnor och 107 (43,5%) män. Respondenternas ålder varierade från 18 till 42 år (M = 23,4, SD =
4,0). Kvinnors ålder varierade från 19 till 41 år (M = 23,2 , SD = 3,9). Mäns ålder varierade från 18 till 42 år (M = 23,7 , SD = 4,1).
Material
För att undersöka studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld utifrån respondentens kön, våldsutövarens kön samt respondentens självkänsla konstruerades en enkät. Enkäten bestod av fyra olika delar vilka var; informationsbrev, bakgrundsfrågor, vinjett, samt tillhörande frågor till det scenariot som presenterades i vinjetten och frågor relaterat till självkänsla. Inledningsvis bestod enkäten av ett informationsbrev som beskrev studiens syfte, att deltagandet var frivilligt, att respondenten kunde avbryta när som helst och att personuppgifterna skulle behandlas konfidentiellt. Därefter ställdes bakgrundsfrågor för att säkerställa att respondenten uppfyllde de krav som fanns för att kunna delta i studien.
Frågorna behandlade respondentens kön, ålder och om respondenten var studerande vid universitetet. Vidare presenterades vinjetten och sista delen bestod av enkätfrågor om allvarlighetsgrad av partnervåld samt ett avsnitt med frågor om respondentens självkänsla.
Vinjett. Vinjetter är ett mätinstrument som kan beskriva olika scenarion (Alexander & Becker, 1978). Socialstyrelsen (2012) beskriver det som korta historier. De kan exempelvis beskriva personer och situationer. Med vinjetter är tanken att respondenten ska kunna sätta sig in i en situation och därmed kunna svara mer korrekt på frågor kring ämnet än om det endast hade använts simpla enkätfrågor om respondentens uppfattningar (Alexander & Becker, 1978). Respondentens uppfattning är det primära fokuset (Alexander & Becker, 1978; Socialstyrelsen, 2012). För att kunna besvara studiens syfte om uppfattningar om
allvarlighetsgrad skilde sig utifrån våldsutövarens kön formades två vinjetter med samma scenario där endast könet på våldsutövaren och den som blev utsatt för våld ändrades. Hälften av respondenterna fick vinjett A där Anna utövar våld mot Daniel och andra halvan av
respondenterna fick vinjett B där Daniel utövar våld mot Anna.
Vinjettens bakgrund. Vinjetten inleddes med en övergripande bakgrund som skulle sätta in läsaren i ett förhållande mellan två personer där partnervåld förekom, både fysiskt och psykiskt. Läsaren fick veta att deras relation gått framåt väldigt snabbt och att de i början blev väldigt förälskade i varandra, men att det varit mycket tjafs och osämja mellan dem under den senaste tiden. Våldsutövaren i förhållandet tyckte att partnern hade varit frånvarande på senare tid genom att spendera mycket tid med sin telefon. Detta väckte osäkerhet hos
våldsutövaren som även började misstänka att partnern hade hittat någon annan. En kväll var partnern ute på krogen och när denne kom hem såg våldsutövaren ett sms i partnerns telefon
som tydde på att partnern skulle ha kunnat varit otrogen och detta utmynnade i ett bråk. Våldsutövaren konfronterade sin partner om sina misstankar och partnern tog tillbaka sin telefon. Det saknas tillit mellan parterna och båda började att skrika i en hetsig diskussion. Detta leder till att partnern kastade sin telefon mot våldsutövaren, vilket blir droppen och våldsutövaren knuffade till sin partner som tappade balansen och gjorde sig illa.
Motivation av vinjett. Vinjett ansågs vara ett passande mätinstrument då mer känsliga ämnen skulle mätas, vilket kunde bli etiskt problematiskt (Bryman, 2016; NCK, u.å.b). För att ta hänsyn till att det är ett känsligt ämne frågades det exempelvis endast om respondentens uppfattningar om våldet som förekom i den presenterade vinjetten. Därmed utelämnades frågor om eget våldsanvändade hos respondenten. Vinjett har även använts som
mätinstrument i tidigare studier som undersökt liknande problemområde och ansågs därför som ett relevant mätinstrument för studien (Ahmed m.fl., 2013; Bryant & Spencer, 2003). Vinjettens reliabilitet och validitet ökade då vinjett använts som mätinstrument i tidigare studier på liknande sätt med liknande uppbyggnad som den gör i föreliggande studie
(Bryman, 2016). Vinjett ökade även studiens validitet och reliabilitet då våldsutövarens kön som studien hade för avsikt att respondenten skulle ta i akt då studenten besvarade frågorna, kunde kontrolleras.
För att kunna manipulera den oberoende variabeln, våldsutövarens kön, i en kvasiexperimentell design utformades två vinjetter (Bryman, 2016). Detta medförde att våldsutövarens och den utsattas kön varierade beroende på om respondenten svarade på enkät A eller B. Kön manipulerades med anledning att det gjorts i tidigare studier (Ahmed m.fl., 2013). I denna studie var det presenterade scenariot fiktivt och innehöll bland annat psykiskt och fysiskt våld. Det psykiska våldet presenterades genom att våldsutövaren kollade sin partners mobiltelefon. Psykiskt våld kan uttryckas på fler sätt och ett av dessa är att
kontrollera någon annans telefon (Brottsofferjouren [BOJ], u.å.). Det fysiska våldet i vinjetten bestod av en knuff och att kasta en mobiltelefon mot sin partner. Det ansågs viktigt att ha med olika beteenden som kan definieras som psykiskt eller fysiskt våld då det många gånger är fler incidenter som leder till en större incident (Ahmed m.fl., 2013). Frågorna i enkäten
inspirerades med hjälp av skalor som används som mätskalor för att ringa in begreppen allvarlighetsgraden av partnervåld och självkänsla. Dessa mätskalor är Opinions of Domestic Violence Scale [ODVS] (Ahmed m.fl., 2013) och Rosenberg’s Self-Esteem Scale [RSES] (Rosenberg, 1965).
Opinions of Domestic Violence Scale. ODVS användes för att mäta studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld. ODVS är en mätskala som
ursprungligen kommer ifrån Pierce och Harris (1993) men som översatts till svenska av Ahmed m.fl. (2013). Det var översättningen till svenska av Ahmed m.fl. (2013) som låg till grund för denna studiens mätning av allvarlighetsgraden. Skalan bestod av åtta frågor som mäter allvarlighetsgraden av partnervåld (Ahmed m.fl., 2013). Dessa frågor var kopplade till vinjetten för att undersöka hur respondenten skattade allvarlighet av partnervåld utifrån olika vinklar.
Frågorna behandlade bland annat hur allvarlig, våldsam och rättfärdig situationen i vinjetten ansågs. Exempelvis löd fråga ett “Hur allvarlig är situationen?”. Frågorna i ODVS behandlade också hur ansvarig studenter tyckte att våldsutövaren eller den utsatta var och hur mycket studenter sympatiserade med var och en av dessa. Svaret på varje fråga i Ahmed m.fl. (2013) bestod av sju alternativ vilket denna studie också utgick ifrån. Alternativ ett bestod av svaret “inte alls/inget alls” och likertskalan gick från ett till sju, där sju motsvarade “extremt”. Däremellan fanns alternativet “ingen åsikt”. Alla svar följdes av olika adjektiv per fråga, exempelvis “inte alls allvarlig” och “extremt ansvarig”. Antalet poäng kunde variera mellan 8-56 (Ahmed m.fl., 2013). De enskilda frågorna i ODVS var av Likert-typ, och därmed i grunden på ordinalnivå. Dock i enlighet med ODVS-instrumentet (Ahmed m.fl., 2013) summerades dessa frågor till ett index på intervall/kvotnivå för denna studie, poängen presenterades med högre och lägre poäng. I studiens slutliga totalpoäng och bedömning innebar högre poäng att våldet ansågs mer allvarligt hos respondenten och lägre poäng innebar att respondenten ansåg våldet mindre allvarligt.
Att skalan översatts till svenska gör den mer anpassad till en svensk kontext då skalan bättre mäter allvarlighetsgraden ur det svenska klimatets perspektiv (Ahmed m.fl., 2013). Detta då frågor kan anpassas mer utifrån svenska uttryck och inte det bokstavliga ur ett engelskt perspektiv. Översättningen är en av flera metodologiska aspekter som medför att studiens resultat kan få en ökad reliabilitet och validitet (Bryman, 2016). Detta då det som avsåg att mätas även mättes. Den interna konsistensen för frågorna i ODVS i Ahmed m.fl. (2013) var 0,79 vilket tyder på att frågorna i skalan generellt mätte samma sak (Bryman, 2016). Efter en analys av denna studies skala fick skalan ett slutligt värde där cronbach´s alpha blev 0,80. Värdet av skalan som Ahmed m.fl. (2013) fick fram, tillsammans med föreliggande studies värde på cronbach´s alpha talar för en stärkt reliabilitet för skalan och därmed ansågs den tillräckligt tillförlitlig för att användas i denna studie (Pallant, 2016).
Rosenberg´s Self-Esteem Scale. Skalan RSES användes för att mäta studenters upplevda självkänsla. RSES är en skala som ursprungligen kommer från Rosenberg (1965) och är designad för att mäta självkänsla. Skalan var ursprungligen på engelska och översattes
till svenska av en av studiens författare. Efter översättningen kontrollerade studiens övriga författare att begreppens innebörd i översättningen verkade stämma överens med de engelska original begreppen.
Skalan bestod av tio olika frågor för att ringa in begreppet självkänsla. Frågorna i skalan behandlade bland annat hur nöjd respondenten var med sig själv och hur respondenten såg på sitt eget värde jämfört med andra människor. På varje fråga har skalan fyra olika
svarsalternativ som går från “Jag instämmer helt” till “Jag instämmer inte alls” (Loinaz m.fl., 2018). Antalet poäng för hela skalan kunde variera mellan 10-40 (Rosenberg, 1965). Poäng till och med 25, för hela skalan, innebar att respondenten hade en låg självkänsla, poäng mellan 26 och 29 innebar en mellanstark självkänsla och poäng som var 30 och högre innebar en hög självkänsla (Loinaz m.fl., 2018). De enskilda frågorna i RSES var av Likert-typ, och därmed i grunden på ordinalnivå. Dock i enlighet med RSES-instrumentet (Rosenberg, 1965) summerades dessa frågor till ett index på intervall/kvotnivå för denna studie, poängen
presenterades med högre och lägre poäng. Skalan delades upp i låg och hög självkänsla där låg självkänsla tillskrivs de som har upp till 25 poäng och hög självkänsla tillskrivs de som har poäng från 26 och uppåt. Gruppen med låg självkänsla bestod av 202 respondenter och gruppen med hög självkänsla bestod av 44 respondenter. Detta innebar att gruppen med 26 poäng och uppåt innehöll två grupper, då även den med 30 och uppåt inkluderades. Detta gjordes för att det skulle passa studiens resultat bättre då tidigare forskning enbart lyfter låg och hög självkänsla men inte medel, samt för att grupperna skulle innehålla så jämnt antal respondenter som möjligt. För att mäta självkänsla ställdes påståenden som exempelvis “På det hela taget är jag nöjd med mig själv”, “Jag har en positiv inställning till mig själv” samt exempel på omvända frågor “Jag känner mig verkligen värdelös ibland” och “Jag känner att jag inte har mycket att vara stolt över”.
Denna skala är från början utformad på engelska och det innebar att skalan i denna studie behövde översättas till svenska. Översättningen kan i detta sammanhang påverkat skalans validitet och reliabilitet då skalan behövde översättas till svenska för studiens enkätundersökning (Bryman, 2016). RSES bestod inte av något alternativ som hade kunnat motsvara “ingen åsikt”. Detta tvingade respondenten till att ange ett svar som inte var neutralt (Ejlertsson, 2005; Trost & Hultåker, 2016). Anledningen till att respondenten tvingades ta ställning till ett alternativ påverkade att respondenten inte kunde välja mittalternativet, vilket innebär att respondenten tvingades välja ett passande alternativ (Ejlertsson, 2005). Detta kan ha påverkat studiens validitet eftersom mätningen inte blir lika specifik och respondentens uppfattning exkluderas (Bryman, 2016). Validiteten kan däremot ha påverkats negativt
(Bryman, 2016), om respondenten faktiskt hade en neutral uppfattning och alternativet inte gick att välja (Ejlertsson, 2005). Skalan har även använts som en mätskala i tidigare studier (Guimond & Roussel, 2001), och i en av dessa studier har mätskalan utvärderats och visat på ett högt cronbach´s alpha 0,84. Cronbach´s alpha värdet indikerade på att mätskalan bidrog till en ökad validitet och reliabilitet. Efter analys blev skalans slutliga värde på cronbach´s alpha 0,89. Värdet av skalan som Loinaz m.fl. (2018) fick fram, tillsammans med
föreliggande studies värde på cronbach´s alpha talar även här för en stärkt reliabilitet för skalan och därmed ansågs den tillräckligt tillförlitlig för att användas i denna studie (Pallant, 2016).
Procedur
Enkäten delades ut av studiens ansvariga under två dagar, enkät A delades ut 2 december och enkät B delades ut 3 december 2019. Enkäterna delades ut till individer som under tillfället befann sig i gemensamma lokaler på ett universitet i Sverige. Enkäten tog ungefär 10-15 minuter att läsa igenom och besvara. Under tiden respondenterna fyllde i enkäten befann sig ansvariga för studien i lokalen för att kunna besvara eventuella frågor, men på avstånd för att deltagarna skulle få utrymme och därmed minska den upplevda pressen. Därefter samlades enkäterna in.
Etiska överväganden. Partnervåld är ett ämne som hos många kan väcka obehag och studenterna informerades om att det finns stöd och hjälp att få (NCK, u.å.b). Valet att ha med mindre allvarliga typer av våld i vinjetten gjordes för att säkerställa att respondenterna inte skulle behöva svara på frågor som skulle kunna upplevas som etiskt problematiska. Eftersom ett känsligt ämne undersöktes uteslöt ansvariga för studien att samla in personuppgifter som skulle kunna kopplas till respondenterna (Etikprövningsmyndigheten, u.å.). Genom att ta hänsyn till General Data Protection Regulation [GDPR] hanterades även
konfidentialitetsprincipen då respondenten informerades om att data tillhörande studien förvarades på så sätt att det inte skulle kunna spridas till obehöriga (Vetenskapsrådet, 2017). Att fysiskt överlämna enkäterna genom en muntlig förfrågan och ha uppsyn över
respondenterna valdes för att frågorna skulle kunna väcka känslor hos respondenterna. Ett ytterligare övervägande att dela ut enkäten i gemensamhetsutrymmen istället för
föreläsningssalar gjordes för att respondenterna skulle kunna känna sig trygga i att avstå från att besvara enkäten. I föreläsningssalar sitter respondenterna tätt inpå varandra och har lättare uppsikt över andras enkäter vilket försvårar anonymiteten. Anonymitet är en del av de
till att forskning genomförs på ett sådant sätt att deltagare behandlas med respekt och inte skadas eller blir kränkta. För att göra detta möjligt finns fyra forskningsetiska krav som innefattar; informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet.
Respondenterna fick i enlighet med informationskravet muntlig och skriftlig
information som berörde syftet med studien och att det skulle ta 10-15 minuter att besvara enkäten. I enkätens informationsbrev nämndes även vilka möjligheter som fanns för respondenten att söka stöd om de skulle uppleva obehag av enkätens innehåll. Exempelvis informerades respondenterna om att det går att vända sig till bland annat Campushälsan på det aktuella universitetet, kvinnojouren, mansjouren och polisen. Tydlighet angående information om stöd var centralt för respondenten att få veta då deltagandet skulle kunna väcka obehag relaterat till egna upplevelser. Efter insamlingen av enkäten tillfrågades respondenterna om hur de hade upplevt enkäten, för att säkerställa att ingen student hade upplevt obehag av enkäten. Nyttjandekravet som avser att det material som samlas in endast ska användas för studiens ändamål förklarades för respondenterna i informationsbrevet. Samtyckeskravet behandlades i enkätens informationsbrev. Samtyckeskravet informerades genom att
respondenterna fick veta att deltagandet till studien var frivilligt, samt att de genom att svara på frågorna gav sitt samtycke till att delta i studien. Konfidentialitetskravet informerades till respondenterna genom skriftlig information i informationsbrevet om att enkäterna skulle förvaras på ett konfidentiellt sätt så att ingen obehörig skulle kunna ta del av materialet som samlats in. Detta säkerställdes genom att enkäterna förvarades i ett förslutet fodral hos en av de ansvariga till studien under bearbetningen och införandet av enkätsvaren i programmet Statistic Package for Social Sciences [SPSS] version 25 (IBM, u.å.). Därefter kasserades materialet. Respondenterna fick information om att deltagandet var helt anonymt och ingen obehörig skulle kunna identifiera personerna som svarat på enkäten vilket stärkte
konfidentialiteten ytterligare. Analys
Samtliga data som samlats in till studien sammanställdes och analyserades i
statistikprogrammet SPSS (Pallant, 2016). Den valda signifikansnivån för samtliga analyser sattes till p<,05. För att besvara studiens frågeställningar användes det parametriska testet two-way independent analysis of variance [tvåvägs oberoende ANOVA] som analys.
Innan testet genomfördes undersöktes normalfördelningen på den beroende variabeln, som var uppfattningar om allvarlighetsgrad av partnervåld, för att den inte skulle ligga utanför rekommenderade värden på skewness och kurtosis, vilket är +/- 2 (Borg & Westerlund,
2017). Detta inkluderade alla frågor som ingick i skalan. Studiens beroende variabel som var uppfattningar om allvarlighetsgrad låg på kvotskalenivå och var därför lämplig för analysen. Skalorna ODVS och RSES behövde omvändas innan testet kunde genomföras. I ODVS omvändes frågorna fyra, fem och sex till skalan för att alla skulle vara vända åt samma håll och i RSES omvändes frågorna två, fem, sex, åtta och nio. Levene´s test, för varianser mellan grupper, undersöktes i samband med att ANOVAN utfördes och visade på icke signifikant resultat. Partial Eta Squared användes även som ett mått på effektstorlek och undersökte de resultat tillhörande varje utförd ANOVA som fått ett signifikant värde. Mallen för värdena på Partial Eta Squared låg på 0,01 eller en procent för låg effektstorlek, 0,06 eller sex procent för mellan effektstorlek och slutligen 0,138 eller 13,8 procent för hög effektstorlek.
När den tvåvägs oberoende ANOVAN väl kunde utföras användes analysen en gång per frågeställning. Den lämpades gentemot syftet då den kunde undersöka hur de oberoende variablerna samspelade och utmynnade i den beroende variabeln. ANOVA var ett passande val av statistiskt test eftersom det kunde identifiera interaktionseffekter och huvudeffekter. Interaktionseffekter är när två oberoende variabler samverkar mot möjliga skillnader på en beroende variabel. Huvudeffekt är när de enskilda oberoende variablerna för sig kan leda till skillnader hos den beroende variabeln (Pallant, 2016). Den oberoende tvåvägs ANOVAN innebar att det gick att testa för en huvudeffekt hos de oberoende variablerna samtidigt som det gick att testa om det fanns någon interaktionseffekt mellan dem. I första frågeställningen ställdes uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld som beroende variabel, och respondentens kön samt våldsutövarens kön ställdes som oberoende variabler. Andra frågeställningen ställde uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld som beroende variabel, samt respondentens kön och respondentens självkänsla som oberoende variabler.
Resultat
Uppfattningar om allvarlighetsgrad utifrån respondentens kön och våldsutövarens kön Studiens första frågeställning löd; “Hur skiljer sig manliga och kvinnliga studenters
uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld och kan det bero på våldsutövarens kön?”. Frågeställningen besvarades med hjälp av en tvåvägs oberoende ANOVA. Resultatet visade att interaktionseffekten mellan respondentens kön och våldsutövarens kön utifrån uppfattningar om partnervåld inte var signifikant F(2, 242) = 0,00, p= .997 (Figur 1). Detta innebar att det inte gick att statistiskt säkerställa att respondentens kön och våldsutövarens kön var variabler som interagerade och tillsammans skapade skilda uppfattningar hos respondenterna om allvarlighetsgraden av partnervåld.
Den första frågeställningen visade på signifikanta huvudeffekter för de två oberoende variabler som undersöktes. En av dessa variabler var respondentens kön och om det kunde vara något som hade möjlighet att skilja hur respondenter uppfattar allvarlighetsgraden av partnervåld. Frågan visade på ett signifikant resultat F(2, 242) = 7,729, p =.006. Partial Eta Squared användes för att ta reda på hur stor effektstorlek respondentens kön hade på den uppfattade allvarlighetsgraden.Värdet låg på 0,03 och visade på en liten effektstorlek. Detta indikerade på att uppfattningar skiljdes åt beroende på om respondenten var en man eller kvinna, med en liten effektstorlek. För att få en närmare blick på hur skillnaderna såg ut jämfördes medelvärden för gruppen män och gruppen kvinnor. Medelvärdena visade att män (M = 37.80, SD = 6.81) hade mindre allvarliga uppfattningarom partnervåld än kvinnor (M = 40.28, SD 8.32). Utifrån detta kan slutsatsen dras att trots att resultatet har fått ett signifikant värde, är skillnaderna mellan gruppernas medelvärden små.
Den första frågeställningens andra variabel och andra huvudeffekt var könet på våldsutövaren, som presenterades för respondenten genom två olika vinjetter. Resultatet var signifikant och visade att våldsutövarens kön kunde påverka uppfattningar om
allvarlighetsgraden av partnervåld hos respondenten F(2, 242) = 36,162, p = .000. Värdet på Partial Eta Squared låg på 0,13 vilket indikerade på en mellanstark effektstorlek. Detta resultat verkade innebära att respondenternas uppfattningar kunde påverkas av om
våldsutövaren var en man eller kvinna avseende hur allvarlig de bedömde situationen. För att ta reda på hur dessa skillnader såg ut jämfördes de två gruppernas medelvärden.
Respondenternas uppfattningar om allvarlighetsgraden var mer allvarliga om det var en manlig våldsutövare och en kvinna som utsattes för våld (M = 41.94, SD = 7.14), jämfört med om det var en kvinnlig våldsutövare och en man som utsattes för våld (M = 36.42, SD = 7.43). Utifrån detta kan slutsatsen dras att skillnaderna mellan gruppernas medelvärden är
Figur 1. Medelvärden för män och kvinnors uppfattningar om partnervåld beroende på våldsutövarens kön.
Uppfattningar om allvarlighetsgrad utifrån respondentens kön och självkänsla Studiens andra frågeställning löd; “Hur skiljer sig manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld och beror det på studentens
självkänsla?”. Även denna frågeställning besvarades med hjälp av en tvåvägs oberoende ANOVA. Resultatet var icke signifikant och visade därmed inte på någon interaktionseffekt mellan respondentens kön och självkänsla på den beroende variabeln, uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld F (2, 242) = .249, p = .618. Det gick därmed inte att
statistiskt säkerställa att respondentens kön och självkänsla var variabler som interagerade och tillsammans kunde skilja respondenternas uppfattningar om allvarlighetsgraden av
partnervåld.
Den andra frågeställningen visade endast på en signifikant huvudeffekt hos de två oberoende variablerna som undersöktes. Även i frågeställning två var respondentens kön den första variabeln som undersöktes och hur den kunde skilja uppfattningar om
allvarlighetsgraden av partnervåld. Därmed analyserades samma huvudeffekt i denna
frågeställning som i den första frågeställningen. Detta innebar att resultatet visade på samma signifikanta värde F (2, 242) = 4.443, p = .036. Skillnaderna mellan män och kvinnor var därmed likadana som de presenterades i frågeställning ett, likaså måttet på Partial Eta Squared.
Den andra variabeln som undersöktes till andra frågeställningen var respondentens självkänsla och om den kunde visa på skillnader i respondenternas uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld. Självkänsla fick inte ett signifikant värde och därmed kunde ingen huvudeffekt utläsas F (2, 242) = .179, p = .672 (Figur 2). Därmed gick det inte att statistiskt fastställa att låg eller hög självkänsla kunde skilja respondenternas uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld. De respondenter som hade svarat med en låg
självkänsla hade ett sammanlagt medelvärde på (M = 39.00 , SD = 7.88 ) och de respondenter som svarat med en hög självkänsla hade ett sammanlagt medelvärde på (M = 40.14 , SD = 7.30).
Figur 2. Medelvärden för män och kvinnors uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld, beroende på respondentens självkänsla.
Diskussion
Studien syftade till att undersöka skillnader i studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld utifrån studentens kön, våldsutövarens kön och studentens självkänsla. Det resultatet visade var att kvinnor i större utsträckning uppfattade allvarlighetsgraden av våldet i en fiktiv berättelse allvarligare än män. Därmed såg män mindre allvarligt på partnervåld än kvinnor. Resultatet visade även att mäns våld mot kvinnor i en fiktiv berättelse ansågs vara mer allvarligt än kvinnors våld mot män. Detta utifrån skillnader i studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld. Självkänsla kunde inte anses skilja studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld utifrån studentens kön, men resultatet i sig kan vara intressant att utforska vidare i framtiden.
Hur skiljer sig manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld och kan det bero på våldsutövarens kön?
Resultatet i den första frågeställningen visade att det inte fanns någon interaktionseffekt mellan studentens kön och våldsutövarens kön. Därmed kunde ingen statistiskt signifikant skillnad identifieras mellan män och kvinnors uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld utifrån våldsutövarens kön. I tidigare forskning där interaktionen mellan
studentens kön och våldsutövarens kön har undersökts i relation till studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden, har skillnader kunnat identifieras (Erdem & Şahin, 2017; Lundgren m.fl., 2001). Forskningen har indikerat på att män har mindre allvarliga uppfattningar än kvinnor om mäns psykiska och fysiska våld mot kvinnor. Kvinnliga studenter har en tendens att sympatisera med offret oavsett kön på förövare (Harris & Cook, 1994; Pierce & Harris, 1993; Seelau m.fl., 2003). Resultatet från föreliggande studie stämmer därmed inte överens med, och kan inte bekräfta, vissa delar av den forskning som tidigare publicerats.
Föreliggande studie kunde inte identifiera någon interaktionseffekt mellan studentens kön och våldsutövarens kön. Det skulle kunna bero på att föreliggande studie inte specifikt undersökte uppfattningar om psykiskt eller fysiskt våld, eller specifikt hur offret mådde efter händelsen. Hade händelser beskrivits ur dessa perspektiv och frågor om exempelvis psykiskt eller fysiskt våld efterfrågats hade resultatet hypotetiskt kunnat visa på andra resultat i interaktionseffekten avseende studentens kön och våldsutövarens kön.
Däremot visade resultatet i enlighet med tidigare forskning att det fanns en statistiskt signifikant huvudeffekt mellan studentens kön och uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld (Ahmed m.fl., 2013; Feather, 1996; Holmberg & Stjernqvist, 2008; Sorenson & Taylor, 2005). I föreliggande studie uppfattade manliga och kvinnliga studenter våldet olika allvarligt och män såg mindre allvarligt på partnervåld än kvinnor, vilket ligger i linje med tidigare forskning (Cauffman m.fl., 2000; Cormier & Woodworth, 2008; Crittenden m.fl., 2017; Erdem & Şahin, 2017; Hamby & Jackson, 2010; Hilton m.fl., 2004; Home 1994; Seelau m.fl., 2003; Seelau & Seelau 2005; Stalans 1996; Simon m.fl., 2001; Summers & Feldman, 1984). Detta kan förklaras av att kvinnor lättare kan sätta sig in i händelsen ur den utsattas perspektiv utifrån hur den uppfattar situationen (Erdem & Şahin, 2017; Esqueda & Harris, 2005; Feather, 1996; Pierce & Harris, 1993; Sears m.fl., 2006). Kvinnor kan ha
allvarligare uppfattningar om partnervåld än män då kvinnor generellt utsätts för partnervåld i större utsträckning än män. Detta gör att de lättare kan sätta sig in i den utsattas sits. Eftersom män därmed inte utsätts i samma utsträckning som kvinnor och generellt inte ser sig som
utsatt kan de få svårare att relatera till den våldsutsatta i samma utsträckning som kvinnor kan göra. Därmed kan kvinnors uppfattningar om partnervåld vara allvarligare än mäns
uppfattningar och för att kvinnor i större utsträckning inte tycker att våld är ett alternativ att lösa konflikter med. Att män har mindre allvarliga uppfattningar om partnervåld kan bero på att de vanligtvis identifierar sig med våldsutövaren (Bryant & Spencer, 2003; Sylaska & Walters, 2014). De har svårt att se sig själva som den utsatta i situationer där våld
förekommer (Stolt, 2010). Vidare kan våld som anses vara provocerat bidra till att män får mindre allvarliga uppfattningar om partnervåld, en tänkbar provokation kan exempelvis vara otrohet. Detta kan leda till uppfattningar om att offret förtjänar våldet (Bryant & Spencer, 2003; Felson & Messner, 2000; Sylaska & Walters, 2014). I föreliggande studies vinjett finns det tendenser till provokationer där exempelvis partnern misstänks vara otrogen och detta mynnar ut i ett händelseförlopp som avslutas i en våldshandling. Detta kan vara en anledning till att studiens manliga respondenter anser partnervåldet i vinjetten vara mindre allvarligt, då forskning har visat att specifikt män kan anse att provokation spelar in och att våldet därav kan anses rättfärdigt (Bryant & Spencer, 2003; Felson & Messner, 2000; Sylaska & Walters, 2014). Att studenters uppfattningar ser ut att skilja sig utifrån dess kön kan möjligtvis försöka förklaras med hjälp av teorin om det sociala könet.
Föreliggande studies resultat som visar att män generellt ser mindre allvarligt än kvinnor på partnervåld, kan diskuteras utifrån teorin om det sociala könet, som redogör för könsroller. Män växer i större utsträckning upp med en mer accepterad bild av våld då det är vanligare att män utsätts, brukar eller bevittnar våld under sin uppväxt (Holmberg &
Stjernqvist, 2008; Sorenson & Taylor, 2005; Stith & McCollum, 2011). Därmed kan uppväxten färga mäns mindre allvarliga uppfattningar om partnervåld, eftersom våld kan antas vara en strategi för att hantera konflikter. Kvinnor kan utifrån sin könsroll ha uppfattningar om att våld är något negativt, då de uppfostras utifrån ett sådant perspektiv (Angelöw & Jonson, 2000). Kvinnor växer i större utsträckning upp med en mer allvarlig bild av våld då det är något som tillskrivs en pojkes egenskap och inget tjejer sysslar med
(Holmberg & Stjernqvist, 2008; Rithander, 1991; Sorenson & Taylor, 2005; Stith & McCollum, 2011). Kvinnor tillskrivs en könsroll om att vara lugn, omhändertagande och försiktig och de utsätts inte i lika stor utsträckning för våld som män under uppväxten. Mäns våld mot kvinnor kan anses vara allvarligare än kvinnors våld mot män (Feather, 1996). Detta eftersom män kan orsaka en större skada hos kvinnor jämfört med kvinnors förmåga att skada män. Kvinnor anses vara mer lugna och försiktiga än män som anses vara mer våldsbenägna och starka.
Resultatet visar även i enlighet med tidigare forskning en statistiskt signifikant
huvudeffekt där våldsutövarens kön skiljer studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld (Ahmed m.fl., 2013; Basow m.fl., 2007; Feather, 1996; Hammock m.fl., 2015; Holmberg & Stjernqvist, 2008; Langhinrichsen-Rohling, 2010; Seelau m.fl., 2003; Sorenson & Taylor, 2005). I denna studie ansåg studenterna att det var allvarligare om våldet utfördes av en manlig våldsutövare än om det utfördes av en kvinnlig. Resultaten stämmer överens med tidigare forskning som visat på mer allvarliga uppfattningar om män som våldsutövare, jämfört med kvinnor. Detta kan förklaras av att män som våldsutövare kan anses vara mer aggressiva och våldsamma än kvinnor (Burton, 2012; Feather, 1996; Hamby & Jackson, 2010; Russel m.fl., 2015; Seelau & Seelau, 2005). Detta kan bidra till att studenten funderar över vilka konsekvenser det blir för den utsatte. I och med att mäns våld förväntas ge fler och mer allvarliga skador än kvinnors våld kan detta bidra till mer allvarliga uppfattningar om partnervåld. Synen på mannen som våldsutövare kan vara att hans handlande är obefogat och hänsynslöst i och med att män lättare kan ta till fysiskt våld mot kvinnor som lösning på en konflikt (Feather, 1996; Sorenson & Taylor, 2005). Män kan generellt anses respektlösa till skadorna som de orsakar, samt att de saknar grund till att ta till våld. Följderna av våldet kan anses vara värre då män generellt kan orsaka större skada hos den utsatta då kvinnans kropp generellt är svagare byggd (Seelau m.fl., 2003). Detta kan vara ett skäl till att uppfattningarna inte blivit lika allvarliga när det presenterades en kvinnlig våldsutövare i en av studiens vinjetter. Studenters uppfattningar kan ändras på grund av att följderna för offret inte förväntas bli detsamma om det är en kvinnlig våldsutövare i en parrelation och för att kvinnors våld kan anses ha använts i självförsvar (Feather, 1996; Seelau m.fl, 2003). De förutfattade uppfattningarna om män och kvinnors våld och dess skador kan möjligtvis skiljas på grund av könsroller då studenter uppfattar män och kvinnors beteenden olika utifrån de egenskaper de tillskrivits.
Föreliggande studies resultat som visade att uppfattningar om allvarlighetsgraden skilde sig hos studenter beroende på om det var en manlig eller kvinnlig våldsutövare i en
parrelation kan diskuteras utifrån teorin om det sociala könet. Teorin menar att kön är något som skapas och utvärderas i mötet med andra människor. Det utvärderas då om en kvinna, eller man, uppfyller de normer som tillskrivs könet. När studenterna läste vinjetten behövde de utvärdera om våldsutövaren uppfyllt de könsnormer som den tillskrivits. Detta kan ha färgat studenters uppfattningar eftersom en norm avseende våld är att det är stora och starka män som brukar det (Holmberg & Stjernqvist, 2008; Jewkes, 2002; Seelau m.fl., 2003). Kvinnor ses som försiktiga och omhändertagande och därför uppfattades förmodligen inte
kvinnans våld lika allvarligt. Resultatet kan bero på att kvinnor anses vara svaga och våldets konsekvenser förväntas inte bli lika omfattande eller allvarliga (Ahmed m.fl, 2013; Feather, 1996; Seelau m.fl., 2003; Sorenson & Taylor, 2005). Män framställs istället som aggressiva, starka och stora och dess våld kan därför uppfattas allvarligare eftersom konsekvenserna av våldet kan bli grövre. Mäns maskulinitet förminskas då han får utstå våld av en kvinna
eftersom han anses kunna ha styrkan att hantera slagen exempelvis när en kvinna som är svag knuffar honom. I vinjetten där offret får utstå en knuff, trillar och samtidigt slår i ryggen och sedan gråter kan identifieras som ett feminint beteende. Det gör att kvinnan kan få mer sympatier än mannen eftersom män som gråter förminskas och anses inte anta machorollen som tillskrivits könet.
Hur skiljer sig manliga och kvinnliga studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld och kan det bero på studentens självkänsla?
Resultatet i den andra frågeställningen visade likt den första att det inte fanns någon
interaktionseffekt mellan studentens kön och självkänsla avseende studenters uppfattningar om partnervåld. Detta innebar att ingen statistisk signifikant skillnad kunde identifieras mellan män och kvinnors uppfattning om allvarlighetsgraden utifrån studentens självkänsla. Det finns vidare ingen signifikant huvudeffekt avseende skillnader i studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld utifrån självkänsla. Tidigare forskning på män visar att uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld kan skiljas utifrån både hög och låg självkänsla och menar att både hög och låg självkänsla kan resultera i mindre allvarliga uppfattningar hos män (Pflieger & Vazsonyi, 2006; Pradubmook-Sherer, 2011). Forskningen har till stor del gjorts på män och därför är det svårt att uttala sig om hur kvinnor med låg eller hög självkänsla förmodligen skulle ha skattat allvarlighetsgraden. Att självkänsla inte kunde skilja studenters uppfattningar om partnervåld kan eventuellt bero på att självkänsla kan vara en medierande faktor eller en faktor som tillsammans med andra personliga egenskaper kan ha betydelse för skillnader i uppfattningar om partnervåld vilket andra studier visar på (Pflieger & Vazsonyi, 2006; Pradubmook-Sherer, 2011). Hade fler faktorer undersökts som tillsammans med självkänsla visat på signifikanta resultat avseende uppfattningar om partnervåld i tidigare forskning eller om ett större urval undersökts, hade resultatet kunnat visa andra mönster och möjliga förklaringar till hur studenters uppfattningar kan skiljas utifrån självkänsla. Tidigare studier har undersökt självkänsla hos ungdomar där snittåldern för urvalen har varit cirka 16 år och som går på högstadiet eller gymnasiet. Studierna är utförda i andra länder vilket kan medföra kulturella skillnader som kan spela roll för
resultatet. Därmed har urvalet i föreliggande studie varit annorlunda mot urvalet i andra studier som undersökt självkänslans påverkan på uppfattningar om partnervåld. Detta kan möjligen vara en förklaring till att självkänsla i denna studie inte kunde anses skilja studenters uppfattningar åt. Hade en yngre population undersökts samt en population som har ett
liknande kulturellt levnadssätt kan resultaten eventuellt ha visat på andra slutsatser. Teorin om könsroller försöker förklara att män som inte uppfyller de normer som tillskrivs en man utvecklar en låg självkänsla och män som uppfyller normen som stor och stark utvecklar hög självkänsla (Angelöw & Jonson, 2000). Kvinnor som inte uppfyller de normer som tillskrivs en kvinna utvecklar en låg självkänsla och kvinnor som uppfyller normen som omhändertagande, lugn och harmonisk utvecklar en hög självkänsla. Vidare skulle en låg eller hög självkänsla kunna skilja på individers uppfattningar om
allvarlighetsgraden av partnervåld (Angelöw & Jonson, 2000; Pflieger & Vazsonyi, 2006; Pradubmook-Sherer, 2011; Schuller m.fl., 1994). Resultatet visade däremot att självkänsla inte kunde skilja studenters uppfattningar om allvarlighetsgraden av partnervåld mellan män och kvinnor. Därmed kan det inte påstås att denna studies resultat kan förklaras med hjälp av teorin om könsroller om hur låg eller hög självkänsla kan relateras till män och kvinnor. Detta skulle kunna bero på de olika förutsättningar studien haft, exempelvis urvalet som tidigare beskrivits som skiljer sig från tidigare studier eller att studenterna eventuellt fyllde i enkäterna med social önskvärdhet för att de satt i mindre grupper och besvarade enkäterna. Andra studier har undersökt fler aspekter än endast självkänslans påverkan på uppfattningar om partnervåld vilket medfört att andra teorier applicerats (Pflieger & Vazsonyi, 2006;
Pradubmook-Sherer, 2011). Fokus i andra studier har främst varit på eget våldsanvändande mot en partner och inte uppfattningar om partnervåld vilket också skulle kunna förklara att självkänsla i denna studie inte kunde anses skilja studenters uppfattningar åt. Därmed har teorierna främst anpassats till eget våldsanvändande och självkänsla. Teorin om könsroller var tänkt att kunna förklara hur självkänsla eventuellt skulle kunna skilja studenters uppfattningar om partnervåld men eftersom resultatet inte kunde visa på det är det svårt att uttala sig om hur applicerbar teorin är för just denna specifika studie.
Styrkor och begränsningar avseende olika metodologiska överväganden
Studiens metodologiska val har bidragit med både styrkor och begränsningar till resultatet. En kvasiexperimentell design användes till en av studiens frågeställningar och det stärker
studiens interna validitet då den ena oberoende variabeln, våldsutövarens kön, kan
