Bo Edvardsson Örebro universitet
Akademin för juridik, psykologi och socialt arbete 2008, rev. 2009
Sammanfattning. Syftet är att något klargöra vad som konkret kan menas med saklighet i åtminstone det slag av utredningar som gäller människor i sociala och rättsliga sammanhang. Osakliga arbetssätt antyds och generella saklighetskrav specificeras. Bland annat påpekas att bristande noggrannhet och övergripande ”cirkulär logik” undergräver sakligheten.
Aktuell situation
Utredningsverksamheten i vårt samhälle är omfattande och brister kan få och får svåra konsekvenser för enskilda, organisationer och samhälle. Antagligen kostar uselt
utredningsarbete årligen stort mänskligt lidande och många miljarder offentliga och privata kronor bara i vårt land.
Ordet ”utredning” syftar både på process och på avslutande papper. Att utreda innebär att besvara en eller flera frågeställningar. Utredningar används ofta som underlag för beslut. Många arbetssätt och dokument betecknas oförtjänt som utredningar.
Termen utredning missbrukas mycket. Ofta saknas styrande frågeställning och logisk struktur. Metodiken kan vara felaktig. Material klipps ologiskt ihop och löst grundade slutsatser kan dras. Dokument som skapats utifrån en förhandsuppfattning eller syftar till övertalning eller förföljelse bör inte betecknas som utredningar.
Arbetar man med uppgifter som inte rimligt kritiskt prövats och säkerställts är det inte frågan om utredningsarbete. Att underlåta att söka efter relevanta uppgifter eller att undanhålla sådana uppgifter är bedrägeri och inte utredningsarbete, men ändå mycket vanligt. Är metoderna för att besvara frågeställningarna inte relevanta (de kan då inte ge svar) så är det inte utredningsarbete.
Övertalningsdokument, partsinlagor eller förföljande dokument bör inte betecknas som utredningar utan varudeklareras rätt eller avföras. Det förekommer mycket yttre och inre störande ”brus” vid utredningsarbete. Makt-intresse-fältet runt en utredning innehåller aktörer med olika styrka och intressen och dessa aktörer är ibland inte särskilt tydliga. En aktör kan t.ex. söka hindra tillkomst eller användning av uppgifter som gynnar en motståndare och kan söka fabricera uppgifter som gynnar aktören själv. Sanning eller rättvisa är ofta inte ett förstahandsintresse för en del aktörer utan de kan i första hand vara intresserade av t.ex. att vinna en konflikt eller höja sin egen status eller slingra sig undan kritik eller maximera sin ekonomiska vinning. Även andra motiv går in som störande brus i utrednings- och
beslutsprocesser.
Okunnighet och dumhet skapar också avsevärda mängder brus – det finns i praktiken ingen gräns för hur vettlösa arbetssätt och resonemang som kan förekomma i utredningar. Utredaren själv kontaminerar utredningen med sitt inre brus i form av fördomar, vanföreställningar, fixeringar vid tidigare erfarenheter, inbillade samband, dagdrömmar, fantasier om egen ofelbarhet och storhet osv. I utredningsamtal kan ”inre brus” (egna tankar, attityder,
mycket pratande påverka och skapa felaktiga uppgifter, t.ex. genom att tillhandahålla ledtrådar.
En verklig klassiker i osaklighet, när det gäller socialtjänstens och barnpsykiatrins utredningar samt polisens förundersökningar (åtminstone rörande vissa brott) är den ”cirkulära logiken” (cirkelresonemang). I princip går den till på ungefär följande sätt, något varierande från fall till fall. Grundmönstret är att ett utgångsantagande genom ologiska tillvägagångssätt bekräftas.
- Utgå från att X gäller (t.ex. att någon begått eller inte begått ett brott, eller bör eller inte bör omhändertas).
- Sök ensidigt efter uppgifter som kan hävdas ge stöd åt antagandet/övertygelsen. - Undvik att söka efter eller beakta uppgifter som talar emot antagandet, dvs. eftersträva inte att falsifiera (förkasta) antagandet.
- Undvik att ställa upp och sakligt utreda alternativa hypoteser kring vad som hänt. Om någon alternativ hypotes förekommer så undvik att undersöka den och hävda att inget eller föga har framkommit som ger stöd åt den, trots att den inte undersökts nöjaktigt.
- Tolka irrelevanta, triviala, flertydiga etc. uppgifter som stöd just för utgångsantagandet och tolka sådant som ger stöd även åt alternativa hypoteser som stöd för just utgångsantagandet. Undvik då att nämna att det ger stöd även åt en eller flera andra hypoteser.
- Fabricera ”evidens” (dvs. skräpuppgifter) till stöd för utgångsantagandet, t.ex. genom att föra fram starkt subjektiva stödpåståenden, där grunderna inte anges, t.ex. kan personen X betecknas som ”trovärdig”. Med subjektiv metodik är möjligheterna att fabricera evidens obegränsade och kan alltid tillgripas när sakargumenten tryter.
- Dra slutsatsen eller gör bedömningen att X gäller, dvs. cirkelresonemanget har återvänt till utgångsantagandet, vilket anses bekräftat.
Alla de lätt konstaterbara tricken ovan för förfalskad utredning behöver förstås inte användas. I enklaste fall kan man bara nöja sig med att konstatera att det inte finns någon möjlig
alternativ förklaring eller inte kan förhålla sig på något annat sätt än att X gäller – saken behöver inte alls eller föga utredas.
Den cirkulära logiken har enligt min erfarenhet varit mycket frekvent inom påstådda barnavårdsutredningar, inom påstådda barnpsykiatriska utredningar och inom påstådda brottsutredningar rörande barn samt i en del osakliga domskrivningar, men den är även frekvent i många andra sammanhang. Självklart kan sådan logik inte vara till fördel för vare sig berörda barn, vuxna eller rättsäkerheten. En del anser sig skydda barn eller beivra brott genom cirkelresonemang. Men det är för all del möjligt att den kan vara mentalt bekväm eller blåsa upp självtillräcklighet och ego hos en del utredare och beslutsfattare eller gynna någon med skumma motiv.
Grundläggande saklighetskrav
En allmän grundläggande utgångspunkt är kravet i svensk grundlag på att inom offentlig förvaltning ”iaktta saklighet och opartiskhet” (Regeringsformen 1 kap 9§). En annan viktig föreskrift som gäller brottmål (men även med fördel kan tillämpas i en del andra fall) är föreskriften i Rättegångsbalken 23 kap 4§ att man skall ta fram även uppgifter som talar till en misstänkts fördel, dvs. eftersträva även en falsifiering (förkastande) av den aktuella brottsmisstanken (brottshypotesen).
En utredning startar med en del bakgrundsfakta (som behöver vara kontrollerade) och ett därav följande kunskapsbehov. Detta formuleras som en eller flera frågeställningar (eller eventuellt som hypoteser = påståenden på försök). En riktig utredning startar således inte alls med en övertygelse som bara skall bekräftas. En utredning styrs av sina frågeställningar och av utredarens hantering av dessa.
Arbetssätt som är lämpliga för frågeställningarna skapas eller skräddarsys. Det är inte så att man bör plocka fram färdiga metoder (t.ex. mallar eller test) som får styra vilka
frågeställningar som kan besvaras. En existerande metod kan bli aktuell om den kan användas för att besvara en eller flera frågeställningar. Påstådda utredningar som saknar styrande syfte eller frågeställning är inga utredningar utan något annat, t.ex. logiskt förvirrade klippkollage utan öppen redovisning av urvalsprinciper. En utredare måste alltid kunna tydligt ange sina frågeställningar, annars kan det ifrågasättas vad som pågår. Den logiska strukturen i en utredning måste vara tydlig och kräver att den styrs av minst ett syfte/en frågeställning. Arbetssätten i utredningen skall skapa information/uppgifter som är relevanta för att besvara frågeställningarna. Vissa grundläggande saklighetskrav måste gälla för dessa uppgifter: - tydliga, gärna skriftliga, avtal/överenskommelser med uppgiftslämnare träffas före inhämtande om hur uppgifterna kan komma att användas, att sammandrag
(referat/citat) skall kontrolleras av berörd uppgiftslämnare, att fel och missvisning skall korrigeras m.m. Vidare träffas avtal om möjlighet till systematisk replikering på alla uppgifter som berör den som är föremål för utredning. Det avtalas även att slutlig analys och bedömningar inte får göras förrän materialet har rimligt säkerställts genom bestyrkanden, systematisk replikering, möjliga kontroller i övrigt och källkritisk prövning (se punkter i följande text).
- öppen redovisning (inga dolda/hemliga uppgifter) är en grundprincip
- allsidighet (urvalet skall vara allsidigt i förhållande till frågeställningen; urvalet skall inte vara skevt, ensidigt, fåsidigt, enbart bekräftelsesökande etc. )
- relevans (uppgifterna skall ha med frågeställningen att göra, icke-relevanta uppgifter tas ej med; olika uppfattningar om vad som är relevant kan dock beaktas)
- korrekthet eller åtminstone rimligt säkerställande - flera arbetssätt bidrar till att uppgifter kan rimligt säkerställas eller förkastas:
(a) uppgiftslämnare måste bestyrka sammandrag av lämnade uppgifter innan dessa används i utredningsarbetet, t.ex. för analys och bedömning – bestyrkande bör ske genom läsning i lugn och ro och kan innefatta korrigeringar, förtydliganden, tillägg, strykningar etc.
(b) systematisk replikering från den/de som är föremål för utredning och berörs av uppgifter, dvs. om personen A (barn eller vuxen) berörs av en uppgift lämnad av B, så skall A erbjudas möjlighet att i lugn och ro läsa igenom och replikera)
(c) kontroller i övrigt görs, t.ex. möjliga kontroller mot
nyckelinformanter, dokument, intyg, betyg, register, tillgängliga fakta etc.
(d) källkritisk granskning i övrigt görs, dvs. uppgifter som på sakliga grunder (med goda skäl) misstänks vara felaktiga skall förkastas. De behöver alltså inte bevisas vara felaktiga. Den som hävdar en uppgift har bevisbördan. Förkastande av en uppgift kan ofta få stöd
av flera omständigheter (ett s.k. källkritiskt kluster), som gör uppgiften (eller en hel samling uppgifter typ ett dokument) suspekt. Källkritik är en nödvändig, men mycket ignorerad metodik vid sakligt utredningsarbete.
- precisering , dvs. vaga uppgifter är oanvändbara, då det är oklart vad de betyder och de kan vara fabulerade (bara prat). Antalet möjliga tolkningar av en uppgift minskas vid en precisering. En uppgift av typen ”Kalle är aggressiv” är naturligtvis
meningslös och säger i vart fall inget om Kalle, möjligen något om den som lämnar uppgiften. Precisering är ett kraftfullt verktyg vid utredningsarbete.
- källredovisning (avser namn på uppgiftslämnare eller dokumentkälla, tidpunkt och plats där uppgiften uppkommit). En uppgift som saknar källa med vilken uppgiften kan kontrolleras kan inte godtas. Tidsuppgifter är viktiga då de t.ex. kan avgöra ålder på uppgifter och tidsföljd mellan händelser, något som kan vara av stor betydelse i t.ex. en del rättsfall.
- tidsuppgifter skall alltid finnas, t.ex. datum för alla beslut och åtgärder, datum för alla samtal (inkl. telefonsamtal), skrivelser etc., datum för viktiga händelser. I en del utredningar kan det även vara viktigt att ange klockslag och tidslängder (i minuter) för utredande samtal med t.ex. barn eller med parter i en vårdnadstvist.
- osäkerhetsmarkering, dvs. en uppgift som är mer eller mindre osäker skall språkligt markeras som sådan. Detta kan ske genom längre formuleringar som t.ex. pekar på felkällor, alternativa förklaringar etc. eller genom kortare språkliga markörer såsom ”kan vara”, ”kanske”, ”möjligen”, ”andra tolkningar är möjliga” osv. Det gäller även att tydligt klargöra skillnaden mellan att något är fallet och att någon enbart påstår något. Jämför t.ex. ”Kalle slog Pelle” med ”Pelle påstår att Kalle har slagit honom”.
Det senare påståendet signalerar osäkerhet om vad som hänt, eftersom Pelles påstående skulle kunna vara felaktigt. Det första påståendet kräver mer evidens än Pelles
påstående, t.ex. erkännande, vittnesmål från andra eller en videoinspelning.
Analysfas
Analysen av framtagna uppgifter styrs av frågeställningarna som skall besvaras. Resonemangen skall naturligtvis inte präglas av godtyckligt plockande av uppgifter och av starkt subjektivitet eller av en del frekvent förekommande tankefel såsom ensidigt bekräftelsesökande, ofullständig uppräkning av möjligheter, tokresonemang m.fl.. Det gäller att gå fram logiskt, dvs. genomtänkt och systematiskt. Resonemangen skall tåla kritisk prövning.
De uppgifter som skall användas för tolkningsarbete och resonemang måste vara
rimligt säkerställda, dvs. ha prövats källkritiskt. Det är naturligtvis inte sakligt godtagbart att mata in icke kontrollerade uppgifter (utan bestyrkanden, utan systematisk replikering, utan kontroller) och icke källkritiskt prövade uppgifter i någon analys, t.ex. i en
uppställning för respektive emot en hypotes. Då kan en ”skräp in – skräp ut” – utredning skapas.
kallas de för ”tolkningar”) förbiser sådana som kan vara riktiga eller bidragande. Många utredare anstränger sig inte alls för att lista upp några hypoteser utöver deras egen övertygelse, dvs. ett tänkande med alternativa hypoteser som prövas mot befintliga uppgifter sätts ur spel. Dessa påstådda utredare arbetar ensidigt bekräftelsesökande och har inte alls förstått kraven vid sakligt utredningsarbete.
Alla möjliga alternativa hypoteser skall eftersökas, formuleras och prövas
mot befintliga, allsidiga, relevanta, preciserade, källredovisade och rimligt säkerställda uppgifter (osäkra uppgifter kan bli problem). Prövning av en hypotes innebär i linje med vetenskapsfilosofen Karl Poppers syn att falsifiering i första hand eftersträvas (dvs. inte bekräftelsesökande). Det går inte att hävda en hypotes utan att försök till falsifiering gjorts. Med enbart bekräftelsesökande arbetssätt så kan man inte veta om hypotesen skulle
överleva försök till falsifiering. Flera konkurrerande hypoteser kan få stöd av samma uppgifter, vilka då inte kan avgöra mellan hypoteserna.
Termen ”slutsats” kan enligt min uppfattning användas bara när vi är rätt så säkra att vi kommit rätt. Ofta är nog den mindre krävande termen ”bedömning” bättre.
En bedömning har ofta en betydande eller avsevärd felrisk och kanske ibland har ett svagt underlag. Den kanske trots det måste göras och göras snabbt.
Avslutande kommentar
Sammanfattningsvis förekommer ur saklighetsteoretisk synpunkt mycket undermåligt utredningsarbete, som dessvärre betecknas som ”utredningar”, ”utlåtanden”,
”rapporter”, ”förundersökningar”, ”domskrivningar” etc.
Principerna för ett sakligt korrekt utredningsarbete skulle radikalt kunna förändra situationen på många håll. Detta förutsätter en vilja till förändring som inte verkar finnas. Det är många andra starka och starkare motiv än sanningssträvan inblandade på många håll. Man vill vinna, värna om sin prestige eller plånbok, missbruka makt, driva sin ideologi, idka mental och arbetsmässig bekvämlighet, bekräfta sina egna övertygelser etc. Att försöka nå fram till vad som är sant är ofta inte viktigt, även om många gärna låtsas att de vill det.
Ett återkommande strukturellt problem är att den enskilde ofta har mycket mindre tillgång till utredningsresurser än en myndighet som med felaktigt arbetssätt utreder den enskilde. Ett annat strukturellt problem är den svaga kontrollen och de alltför lågt ställda kraven på många myndighetsutredningar. Kvalitetssäkringen är otillräcklig. Det verkar även finnas en del myndighetsföreträdare som inte tar sitt källkritiska ansvar och returnerar eller åtminstone tydligt anmärker på sådant utredningsarbete som de
kan se är undermåligt. Skräp tillåts passera och att sabotera saklighet. Bristande kontroll av utredningsmetodiken kan leda till övergrepp på enskilda barn och vuxna. Det är självklart så att proportionen felaktiga beslut ökar vid osakligt utredningsarbete. Däremot är det inte självklart så att proportionen korrekta beslut ökar med mängden information. En del information kan nämligen vara av sådan undermålig kvalitet att den inte förbättrar och kan även försämra besluten.
Litteratur
Edvardsson, B. (2003). Kritisk utredningsmetodik – begrepp, principer och felkällor. 2:a rev. uppl. Malmö: Liber. (omtryckt 2008 och 2009)
Sök på http://diva-portal.org/smash/search.jsf
med sökord som ”utredningsmetodik”, ”tankefel” och ”Bo Edvardsson”
