Vägledning för långtidssjukskrivna?

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Individ och samhälle

Examensarbete

Vägledning för långtidssjukskrivna?

Guidance to long-term sick-listed?

Peter Stoltz

Carina Svensson

Studie och yrkesvägledarexamen 180hp 2008-11-11

Examinator: Marita Flisbäck Handledare: Nils Andersson

Sammanfattning

Sveriges riksdag tog 2008 ett beslut som ändrade reglerna i lagen om allmän försäkring. Dessa ändringar trädde i kraft den 1 juli 2008. De nya reglerna innebär bland annat att sjukskrivna som huvudregel blir utförsäkrade efter ett år. Detta medför att en redan utsatt grupp kan drabbas ännu hårdare. Syftet med den här undersökningen är att se hur långtidssjukskrivna upplever den hjälp och vägledning de får och om de anser att de får den hjälp de behöver för att kunna gå vidare till en fungerande sysselsättning. För att få svar på detta gjorde vi en kvalitativ intervju av sex personer i en medelstor stad i Sverige.

Vi valde de långtidssjukskrivna som riskerar att bli arbetslösa. För att få veta vilken hjälp de sjukskrivna får innefattar undersökningen även en informativ intervju med fyra olika myndigheter/instanser i samma stad. Dessa intervjuer tog sikte på vilka möjligheter och resurser myndigheterna/instanserna har och hur de används. Med utgångspunkt från intervjuerna har sedan gjorts en analys av om de sjukskrivna får en vägledning de anser sig ha behov av och om myndigheter/instanser har resurser som motsvarar behoven. Undersökningen visar att arbetsförmedlingen idag inte är rustad för att ta hand om denna grupp av klienter. Den visar också att myndigheter/instanser använder sig mer av matchning än av vägledning och att det finns ett behov av fler professionella vägledare. Samtidigt är det viktigt att påpeka att inte alla har lika stort behov av professionell vägledning. Idag används inte den professionella vägledningen kontinuerligt i myndigheternas/instansernas verksamhet och därför glömmer man kanske bort den. Det personliga mötet är ändå viktigt för de långtidssjukskrivna och det bör ske så tidigt som möjligt.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

1. INLEDNING 1

1.1. Bakgrund 2

1.2. Syfte och problem formulering 2

1.3. Olika begrepp 3

1.4. Lagar som påverkar 4

1.5. Kommande förändringar 5 2. TEORI 6 2.1. Känsla av sammanhang 6 2.2. Vägledningsteorier 7 2.3. Teorisammanfattning 10 3. METOD 11

3.1. Urval och Genomförande 11

3.2. Presentation av instanserna 13 3.3. Presentation av Intervjupersoner 14 4. EMPIRISK REDOVISNING 17 4.1. Informanter 17 4.2. Respondenter 19 5. ANALYS 26 5.1. Bakgrund 26 5.2. Situation 27 5.3. Förväntningar 29 5.4. Upplevelser 31

5.5. Framtid och förändringar 32

5.6. Slutsatser 33

6. AVSLUTANDE DISKUSSION 35

REFERENSER 37

1. Inledning

Detta arbete syftar till att undersöka vilken vägledning de långtidssjukskrivna, på väg att bli arbetslösa, får. Upplever de att de har behov av professionell vägledning (se s.4) och får de den vägledning som de själva anser att de behöver? Undersökningen tar också sikte på vilka resurser och möjligheter försäkringskassan (FK), arbetsförmedlingen (AF), arbetslivsresurs (ALR) och arbetsmarknadsenheten (AME) har. Dessa kommer vi i fortsättningen att kalla instanser och deras handläggare för informanter. De

långtidssjukskrivna benämns som klienter.

Försäkringskassan är en myndighet som sköter stora delar av de gemensamma trygghetssystemen som finns i Sverige (Ahrne m.fl. 2003 s. 187). Försäkringarna riktar sig till bland annat familjer, sjuka med nedsatt arbetsförmåga och pensioner till äldre. Försäkringskassan beslutar om rätten till ersättning, betalar ut pengarna och samordnar resurserna för att stödja sjukskrivna så de snabbt kan komma tillbaka i arbete

(Försäkringskassan 2008).

Arbetsförmedlingen är en myndighet vars mål är att verka för att förbättra arbetsmarknadens funktionssätt (Olofsson & Wadensjö 2005 s.14). Detta ska de göra genom att effektivt sammanföra dem som söker arbete med dem som söker arbetskraft (matchning), prioritera dem som befinner sig långt från arbetsmarknaden och bidra till att stadigvarande öka sysselsättningen på lång sikt. Verksamheten ska också utformas så att den bedrivs effektivt, enhetligt och rättssäkert (Arbetsförmedlingen 2008).

Arbetslivsresurs arbetar med att konkret hjälpa arbetsgivare att sänka

långtidsfrånvaron, stödja medarbetare vid omställning och i behov av karriärväxling samt utveckla organisation och medarbetare (Arbetslivsresurs 2008).

Arbetsmarknadsenheten jobbar på uppdrag av arbetsförmedlingen eller socialförvaltningen. Detta är en verksamhet som finns i den kommun där undersökningen är gjord. Tillsammans med den sökande och handläggaren på arbetsförmedlingen eller socialförvaltningen gör de upp en gemensam planering. De arbetar enligt en rehabiliteringstrappa, där den sökandes förmåga får styra. Hon/han kan t.ex. starta med arbetsträning några timmar per dag för att sedan öka arbetstiden, få sin arbetsförmåga bedömd och gå vidare till en skyddad anställning.

Kan instanserna leva upp till klienternas behov i takt med samhällets förändringar eller är de för begränsade av regler som styr verksamheten? Tar man vara på individens potential för att få en långsiktig hållbarhet för de långtidssjukskrivna? Håller det sociala

skyddsnätet på att försvagas och resurser för de svaga grupperna på att minska? Det här arbetet bygger på dels en informativ och dels en kvalitativ empirisk undersökning i en medelstor stad där klienternas och instansernas verklighet och erfarenheter har försökt fångats upp.

1.1. Bakgrund

Idag kan man se i media hur sjukförsäkringssystemet förändras med hårdare krav för bland annat långtidssjukskrivna på väg mot långtidsarbetslöshet. Frågan man då kan ställa sig är om lagstiftarna eller myndigheterna tagit hänsyn till vägledningens betydelse. Regeringen (PROP. 2008/09:1 s. 14) vill att individen ska matchas och komma ut i arbete snabbare. När man nu infört rehabiliteringskedjan (se s.5) så innebär det att sjukskrivningstiden blir kortare. Detta påverkar individens val och tid till reflektion.

Med ett samhälle i snabb förändring kan man fundera på om matchning och krav är rätt metod för att hjälpa de långtidssjukskrivna att snabbare komma ut i

sysselsättning. Är det rent av så att man genom att förändra lagar kan skynda på processen för att få ut dem i sysselsättning. Finns vägledning eller har den helt glömts bort? Det står ingenstans i några direktiv om att vägledning ska tillämpas för de

långtidssjukskrivna. Lagstiftarna skriver i olika dokument om hur rehabilitering ska ske i olika steg för att de sjukskrivna ska ta sig vidare. Vi hittar inte samma processer i vägledning. Därför ställer vi oss frågan. Hur fungerar vägledningen för dessa grupper?

I lagen om allmän sjukförsäkring så förkortas sjukskrivningstiden mot vad den var tidigare. Det gör att de sjukskrivna måste lösa sin situation på en kortare tid.

Med nya krav så funderar vi på om det bara är arbetskraftsbehovet som styr. Är det samhällets uppgift att i den situation som dessa grupper befinner sig i gå ut och försöka matcha in dem i ett yrke som är lättillgängligt eller ska vägledningen leda till en långsiktig lösning? Behövs vägledare överhuvudtaget för att hitta individens inre kvaliteter och förmågor?

1.2. Syfte och problemformulering

Syftet med detta examensarbete är att studera hur långtidssjukskrivna som går mot långtidsarbetslöshet kan uppleva sitt hjälpbehov för att få en fungerande sysselsättning samt hur de ser på vägledningens betydelse i detta sammanhang. Hjälpbehovet måste

undersökas från två håll eftersom det är två parter, långtidssjukskrivna och instanser. För att belysa om klienterna får den hjälp de upplever att de behöver så är det angeläget att undersöka hur instansernas möjligheter och resurser ser ut. Detta undersöks via sex kvalitativa intervjuer med långtidssjukskrivna. Materialet jämförs sedan med fyra kvalitativa intervjuer där företrädare från FK, AF, ALR, och AME berättar om hur de arbetar med att bistå långtidssjukskrivnas återinträde på arbetsmarknaden.

Utifrån ovanstående syfte har följande problemformuleringar formulerats. • Vilket hjälpbehov tycker klienter att de har?

• Hur uppfattar de den hjälp de får idag?

• Stämmer klienternas behov överens med instansernas resurser?

1.3. Olika begrepp

Långtidssjukskriven

I broschyrer och tidningar så ser man olika begrepp som här kan vara värda att förklara. Ett av de orden är långtidssjukskriven. När är man långtidssjukskriven? I FK:s direktiv så räknas man vara långtidssjukskriven efter 90 dagar (Försäkringskassan 2008).

Arbetsförmåga

Att vara sjuk är inte alltid detsamma som att inte kunna arbeta. Det är din arbetsförmåga som avgör om du har rätt att få sjuklön eller sjukpenning, inte sjukdomen eller

symtomen i sig (Försäkringskassan 2008). Det är svårt att säga vad arbetsförmåga är och lagtexten är otydlig. Arbetsförmågan beskriver en individs möjlighet att kunna försörja sig själv genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter som rimligen kan begäras av honom. Det saknas en enhetlig praxis för hur man ska bedöma arbetsförmåga. Den fysiska arbetsförmågan kan man kanske mäta med tester, men den psykologiska och sociala är svårare att bedöma. Arbetsförmågan beror inte bara på individen, utan även på arbetsuppgifterna (AME).

Arbetsprövning

Arbetsprövning är en utredning. Den syftar till att ge klienten och Försäkringskassan information om vilken funktionsförmåga klienten har eller kan uppnå genom

från ett par dagar till ett par veckor och används för att bedöma individens

förutsättningar i relation till arbetslivets krav (Försäkringskassan 2008). Det primära syftet med arbetsprövning är att ge ett säkrare underlag för insatser som ska leda till arbete.

Professionell vägledning

Med professionell vägledning (Peavy 2007 s.11) menas att man måste skapa en stämning av trygghet, förståelse och förhoppning. Man ska utbyta tillräckligt mycket relevant och exakt information. Den vägledningssökande måste få hjälp att se klart på sin situation och kunna visualisera sina mål och sina framtidstankar. De behöver hjälp med att se sina inre resurser. De behöver också hjälp med flera valmöjligheter, planer för att kunna genomföra dem och undvika hinder på vägen mot målet.

1.4. Lagar som påverkar

Sjukförsäkringssystemet påverkas av flera lagar. Den lag som i första hand berör detta område är Lag (1962:381) om allmän försäkring.

Från och med den 1 juli 2008 har det kommit nya regler i sjukförsäkringen. Det som gäller är att den försäkrade har rätt till sjukförsäkring under de första 90 dagarna om denne inte kan utföra sitt arbete. Efter 90 dagar görs en prövning om den försäkrade kan utföra några andra arbetsuppgifter på sin arbetsplats. Vid 180 dagar har den

försäkrade endast rätt till sjukförsäkring om denne inte kan arbeta med något annat arbete som finns på arbetsmarknaden. När ett år har gått så kan den försäkrade bli tvungen att ta ett annat arbete som finns på arbetsmarknaden även om denne bedöms att kunna komma tillbaka till sin arbetsgivare efter en viss tid. Här sänks också den

försäkrades sjukpenning från 80 procent till 75 procent, om det inte är frågan om en allvarlig sjukdom som t.ex. cancer. Rätten till sjukpenning bedöms enligt en

rehabiliteringskedja (figur 1). Har den försäkrade inte något arbete så värderas

arbetsförmågan i förhållande till hela arbetsmarknaden från första dagen. Sjukpenning betalas ut i högst ett år under en period på 15 månader. Efter 364 dagar med

sjukpenning kan du få förlängd sjukpenning i ytterligare högst 550 dagar det vill säga cirka ett och ett halvt år. Du måste ansöka om förlängd sjukpenning. Vid förlängd sjukpenning på grund av en godkänd arbetsskada finns inte någon tidsgräns.

Figur 1: hämtad från Regeringens hemsida, socialdepartementets bildarkiv.

1.5 Kommande förändringar

Enligt propositionen (PROP. 2008/09:1 s. 17) så är den nya lagen tänkt att bryta

utanförskapet och öka sysselsättningen för fler sjukskrivna och personer med sjuk- eller aktivitetsersättning. Det gör man genom att förändra sjukförsäkringen och att bilda en ny myndighet som skall heta Arbetsförmedlingen. Den har som syfte att uppnå en mer effektiv och enhetlig verksamhet. Detta ska förbättra matchningen och servicen till arbetslösa. I propositionen säger man att samarbetet mellan försäkringskassan och arbetsförmedlingen måste öka, i och med förändringarna inom

2. Teori

Vi har valt teorier ur två perspektiv, psykosocialteori och vägledningsteorier. Den psykosociala teori vi använder oss av är Antonovskys KASAM.

När det gäller vägledningsteori, så använder vi oss av Peavys bok Konstruktivistisk

vägledning – teori och metod (2007). Vi använder oss också av Linda Gottfredsons teori

om begränsningar, kompromisser och självförverkligande (Brown 2002).

Vi kommer att använda oss av Antonovskys KASAM för att komma fram till om respondenterna har den känsla av sammanhang som krävs för att gå vidare och hittar rätt vägar till ett fungerande liv. Respondenternas nivå i KASAM påverkar deras egen uppfattning om vilket hjälpbehov de har och därmed också hur de uppfattar den hjälp de får idag. Vi har jämfört Peavys teorier med den vägledning instanserna erbjuder för att se om klienternas behov stämmer överens med instansernas resurser. Gottfredsons teorier har hjälpt oss att förstå hur klienterna har använt sig av kompromisser i sina val. Dessa kompromisser påverkar klienternas förväntningar och därför även deras

uppfattning om vilket hjälpbehov de har.

2.1. KASAM

För att veta vad det är som styr en individs behov så måste man veta vad det är som påverkar individens sätt att ta beslut. Det som påverkar en individs sätt att vara och ta beslut beror på vad du har med dig i din ryggsäck (habitus) t.ex. social tillhörighet, uppväxtförhållande och tillgängligheten av information.

Antonovsky (2007 s. 43) har utvecklat en modell som han kallar KASAM som är en förkortning av ”Känsla Av Sammanhang”. Antonovsky (2007 kap. 5) menar att en individs utveckling av KASAM är något som pågår genom hela livet. KASAM består av begriplighet, hanterbarhet och mening.

En individ kan ha höga eller låga nivåer i dessa avseende. När man befinner sig på samma nivå i de olika komponenterna så uppstår inga problem. Det är när

komponenterna ligger på olika nivå som det blir problem. Han anser att individen ständigt påverkas av sin omgivning i form av olika stressorer (faktorer som vållar problem i livet) som få individen ur balans (Antonovsky 2007 s. 59). Detta skapar oordning och kaos. För att få ordning på kaoset så måste man göra tillvaron begriplig, kunna hantera den och finna en mening med att ta sig ur livets svårigheter.

Vi vill veta om respondenterna har nått en känsla av sammanhang när det gäller deras behov eller icke behov av vägledning. Om de inte har nått upp till detta kan vi misstänka att det finns ett behov. Det är först när de fått en känsla av sammanhang som de kan förstå vad de har för behov. För att avgöra om nivån av begriplighet är hög så måste man veta om en individ kan se samband mellan orsak och verkan, har kunskap om sig själv och tillvaron i stort. Vid hög hanterbarhet så tittar man på om de har de verktyg som krävs för att förändra sin tillvaro och om de använder sig av dem. Meningen med livet är att vara delaktig och kunna påverka det. Engagemang och motivation är av stor vikt för individen. (Antonovsky 2007 s. 44-45).

Det är med hjälp av KASAM vi har ställt våra frågor. De svar som vi får av respondenterna visar på vilka nivåer i respektive komponent de befinner sig. Ju mer balans i komponenterna desto tillförlitligare är deras svar om de tycker att de behöver mer vägledning eller om de tycker att deras behov är tillgodosett.

Antonovsky (2007 s. 128) uttrycker sig i en metafor om floden som representerar livets ström. Stora delar av floden är förgiftad och det finns en del förgreningar som leder till lugna vatten och andra som leder till farliga, strida strömmar. I denna metafor tog han inte med orsaker som krig, fattigdom, arbetslöshet och miljöförstöring. Han menade inte att detta var oviktigt utan han har förutsatt att läsaren har utgått från ett sociologiskt perspektiv. Har man inte detta perspektiv så förstår man inte individens sociala arv och miljö. Det kan bli svårt för individen att hitta den rätta känslan av sammanhang om man befinner sig i den situation som långtidssjukskrivna gör.

2.2. Vägledningsteorier

Peavy (2007 s. 19) skriver i sin bok Konstruktivistisk vägledning – teori och metod

skaffa sig en uppsättning interna kriterier för urval, beslutsfattande,

bedömning och analys. Under vägledningen försöker vi hjälpa människor att skaffa sig bättre kontroll över sin tillvaro.

Han skriver också om en lista över konstruktivistiska principer som är viktiga perspektiv för en konstruktivistisk vägledare (2007 s, 44).

• Vi lever i ett universum av många verkligheter. • Vår mänskliga tillvaro konstrueras socialt.

• Språket är människans medium, och det förser oss med verktyg för att konstruera och rekonstruera otaliga personliga och sociala verkligheter. • Personlig mening, handling och interaktion i en människas aktuella

livsupplevelse och sociala tillvaro står primärt i fokus under vägledningsarbetet. • Det metaforiska jagbegreppet är ett centralt element som används för att

organisera den konstruktivistiska vägledningen.

• Människor uppfattar och handlar alltid i en kontext som utgörs av andra människor och av den omgivande miljön.

• Kulturer är modeller för hur man skall leva.

I vår undersökning kan vi se att det finns olika uppfattningar om vägledning, bemötande och hur det har påverkat de långtidssjukskrivna. Filosofen Sören Kierkegaard (Peavy 2007 s. 23) beskriver hur man hjälper en människa.

Att man, om man verkligen skall lyckas leda en människa till en bestämd plats först och främst måste anstränga sig att finna honom där han själv befinner sig, och börja där.

Har man inte med sig det perspektivet att det finns många verkligheter så kan man inte heller se vilket behov den långtidssjukskrivne tycker sig ha. Som vägledare är det viktigt att visa respekt för människans berättelser för att förstå deras sociala verklighet och för att komma fram till problemlösningen. Det här stämmer väl överens med Antonovskys KASAM där det är viktigt att kunna hantera sin situation.

Peavy (2007 s. 31) tar i sin teori upp viktiga förändringar som påverkar individens val. Där nämner han det sociala paradigmet som är ett mönster av värderingar och

praktiska metoder som är gemensamt för samhället. Detta håller nu på att förändra samhället och därmed individens syn på arbete och fritid. Då detta förändrar samhället ur ett sociologiskt perspektiv gör det att lagar och regler också förändras. Det gör att även jaget förändras eftersom i det nya paradigmet krävs nya kompetenser i arbetslivet. Det kan innebära att man få lära om. För de långtidssjukskrivna kan relationerna till vänner och bekanta omprövas. Då en sjukdom kan förändra rörligheten och

prestationsförmågan så förändras det fysiska jaget (2007 s. 41). Detta kan även förändra den personliga livsfilosofin.

I dag kan vi se att samhället förändras i en allt snabbare takt. I och med den utveckling som sker i dagens samhälle så nämner Peavy (2007 s. 33) också att det finns en gammal och en ny världsåskådning. I den nya världsåskådningen menar han att det är värderingarna som styr, som t.ex. helhetssynen och kvalitet. I den gamla

världsåskådningen utgick man från tänkesättet som t.ex. avgränsning och kvantitet. Idag används inte alla delar av den nya världsåskådningen i den konstruktivistiska

vägledningen, men det finns en vilja att göra det i framtiden. Vi vill se om den nya världsåskådningen med helhetssyn och kvalitet finns med i den vägledning de långtidssjukskrivna får.

En annan vägledningsteoretiker är Linda Gottfredson (Brown 2002 s.101) som skriver om människans tillgänglighet och uppmärksamhet när det gäller information om hur man tar sig vidare till sysselsättning. Uppmärksamheten beskriver hon i tre steg. Det första steget är selektiv uppmärksamhet. Här styr individens kön, sociala bakgrund och intresse. Det innebär att man har lättare att ta till sig information om utbildning och yrke som ligger nära det egna önskemålet. Behov av att utföra och sporra till handling är det andra steget. Ju närmre ett avgörande beslut individen är, desto mer realistiskt engagerar man sig i att se möjligheterna till arbete eller utbildning. Sista steget är lätthet och närhet till sökning där man väljer från källor som är lättillgängliga och pålitliga. Föräldrar, vänner, lärare, kollegor och andra i ens sociala nätverk formar vår

uppfattning om tillgång och lämplighet. Gottfredson (2002 s. 104) tar upp fyra olika principer för hur man väljer och kompromissar. För individen är det viktigare att välja från sitt yttre jag än det inre, men ju äldre man blir desto lättare blir det att välja från sitt inre jag. De kompromisser hon skriver om är:

• Utvecklande undersökande prioriteter • Hoppas på det ”tillräckligt bra”

• Avvärja det ”inte tillräckligt bra” • Tillmötesgående kompromiss

Med hjälp av Gottfredson tolkar vi våra intervjuer. Gottfredson visar på att det finns flera omständigheter som man medvetet eller omedvetet tar hänsyn till, så som t.ex. kön, intresse och anseende. Man kan nöja sig med ett bra val som inte nödvändigtvis är det bästa möjliga. Anser man inte valet tillräckligt bra så försenar man valet så länge som möjligt. När man har mognat så kan man gå tillbaka och göra ett val som stämmer mer överens med ens intresse, sociala liv och könsidentitet.

2.3. Teorisammanfattning

Antonovskys modell KASAM står för känsla av sammanhang som består av

begriplighet, hanterbarhet och meningsfullhet. Han menar att en individs utveckling av KASAM är något som pågår genom hela livet. Vi påverkas hela tiden av olika stressorer som skapar oordning och kaos. För att få ordning på kaoset måste man göra tillvaron begriplig, kunna hantera den och finna en mening med att ta sig ur livets sårigheter.

Vägledningsteoretikern Vance Peavy nämner att vi lever i ett föränderligt samhälle som även förändrar människans syn på arbete och fritid. I och med det förändras samhället och dess lagar och regler. Det nya paradigmet kräver nya

kompetenser på arbetsmarknaden och det gör att synen på jaget också förändras. Han beskriver att det finns flera konstruktivistiska principer som är viktiga perspektiv för en konstruktivistisk vägledare. Där nämner han bland annat respekt för människors berättelser och att komma fram till problemlösningar. I den nya världsåskådningen menar han att det är värderingarna som styr. I dag används enligt Peavy inte alla delar av den nya världsåskådningen.

Vägledningsteoretikern Linda Gottfredson beskriver hur människor tar till sig och uppmärksamma information i samband med yrkesval. Hon skriver också om fyra olika principer för hur man kompromissar. Tidigt i livet är det viktigare för människan att välja från sitt yttre jag än det inre, men ju äldre man blir desto lättare blir det att välja från sitt inre jag.

3. Metod

För att uppnå vårt syfte så har vi använt oss av två olika intervjuguider, en intervju av informativ art och en av kvalitativ art. Båda intervjuguiderna är öppna och

halvstrukturerade med möjlighet att ställa följdfrågor. Den första intervjuguiden (bilaga 1) riktar sig till en handläggare inom varje instans, försäkringskassan (FK),

arbetsförmedlingen (AF), arbetslivsresurs (ALR) och arbetsmarknadsenheten (AME) i kommunen. Sammanlagt fyra stycken.

För att få reda på hur de olika instanserna arbetar så har vi utfört en mindre informativ undersökning. Här ville vi få fram vilken typ av vägledning som erbjuds, vilka regler och resurser som de olika instanserna har att rätta sig efter, samt hur man tar hand om klienterna.

Den andra intervjuguiden (bilaga 2) riktas till de långtidssjukskrivna, som riskerar att bli långtidsarbetslösa, för att få reda på vilka behov klienterna tycker att de har och hur de uppfattar den hjälp de får. Denna intervjuguide är uppdelad i sex områden som består av bakgrund, situation i dag, förväntningar, upplevelser, framtid och

förändringar. För att få svar på de hjälpbehov klienterna tycker sig ha så har vi valt att undersöka vilka förväntningar, upplevelser och framtidsperspektiv de har. Det är också viktigt att se det utifrån de ändringar i lagen om allmän försäkring som nu skett. För att få reda på hur de uppfattar den hjälp de får så är det viktigt att veta hur deras bakgrund ser ut och hur situationen är idag. Då kan vi också få reda på hur de upplever sitt behov nu och i framtiden. För att se om klienternas behov stämmer överens med instansernas resurser så är det viktigt att få veta vilka möjligheter och resurser instanserna kommer att ha i framtiden och vilka förändringar som är på gång och hur det påverkar klienterna.

Vi använde teorierna för att beskriva klienternas situation i ett föränderligt samhälle. Vägledningsteorierna har vi använt oss av för att belysa den enskilde klientens svårigheter att ta sig vidare ut på arbetsmarknaden. Då lagar och regler styr myndigheter ligger också dessa till grund för vår undersökning.

3.1. Urval och genomförande

De fyra instanser som vi har valt ut riktar sig till de långtidssjukskrivna och fanns i vår stad. De långtidssjukskrivna var därför lätta att nå. Vi gjorde som Ryen (2004 s. 80) beskriver i Kvalitativ intervju – från vetenskapsteori till fältstudier, det vill säga sökte upp den handläggare som antogs sitta inne med mest information eller ha mest att bidra

med. Vi vill ha med denna grupp för att få information om regler och resurser. Denna grupp kallar vi för informanter. Den andra gruppen som består av de långtidssjukskrivna kallar vi respondenter.

Av hänsyn till de långtidssjukskrivna så bad vi instanserna om hjälp att hitta lämpliga och villiga personer att intervjua. Det kan vara ett problem att låta instanserna välja ut klienter, eftersom de kan välja någon som ger tillfredställande uppgifter om den egna instansen. Därför ville vi ha klienter ifrån alla instanser. De första instanserna valde ut tre kvinnor och därför bad vi resterande instanser att välja ut män. Tillgången till den enskilda undersökningspersonen och dennes sätt att se på världen är det centrala, inte att räkna på hur många som ser det på samma eller olika sätt (Ryen 2004 s. 77). Vi bad också respondenterna om tips på andra personer som befann sig i samma situation. Genom att göra på detta sätt så tillkom det ytterligare en respondent. Tillslut blev det sex stycken respondenter.

Det går inte att generalisera och säga att så här ser det ut i hela Sverige då undersökningen är gjord i en medelstor stad. Däremot är det troligt att det ser ut på ett liknande sätt i övriga Sverige. Vi vet också att om vi hade gjort samma intervju två veckor senare hade resultatet kunnat bli ett annat, då mycket hänger på hur

respondenterna känner sig för tillfället. För att respondenterna skulle känna sig bekväma i intervjusituationen så fick de själva bestämma tid och plats. Dessa intervjuer spelades in på bandspelare för att senare transkriberas.

Vi var båda med under intervjuerna för att en skulle koncentrera sig på intervjun och den andra skulle observera. Kvale (1997 s. 147) skriver att det vanligaste sättet är att registrera intervjuer med en bandspelare för att intervjuaren ska kunna koncentrera sig på ämnet och dynamiken i intervjun.

Då ett band med intervjuer av två informanter hade dålig ljudkvalité så blev vi tvungna att göra om dessa intervjuer. Den ena informanten fick läsa igenom den del av intervjun som vi hade kunnat tyda för att komplettera och godkänna den delen. Den återstående delen gjorde vi om. Den andra intervjun gjorde vi om helt.

Intervjuerna med respondenterna tog mellan 45 minuter och 90 minuter och för informanterna tog det från 30 till 45 minuter. Fyra av respondenterna har redan påbörjat någon form av arbete eller studier.

Vi har utgått från de fyra forskningsetiska principerna informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet ( Forskningsrådet 2001 s.

6). Vi har informerat om vårt syfte med undersökningen ( Forskningsrådet 2001 s.7) och upplyst dem om att deltagandet är frivilligt och att de har rätt att avbryta när som helst ( Forskningsrådet 2001 s. 9). Vi har erbjudit dem att läsa igenom våra tolkningar så att det överensstämmer med vad de har menat. Våra respondenter har blivit informerade om att alla uppgifter i undersökningen hålls konfidentiella och att vi har förvarat de inspelade banden på ett sådant sätt så att obehöriga inte kan ta del av dem

(Forskningsrådet 2001 s. 12). Då respondenterna befinner sig i en utsatt situation och inte ska känna sig utpekade så har vi också valt att använda fingerade namn. De har också fått veta att de insamlade uppgifterna endast används i detta examensarbete (Forskningsrådet 2001 s. 14).

3.2. Presentation av instanserna

Arbetslivsresurs

Arbetslivsresurs arbetar endast med dem som är långtidssjukskriva och har en

anställning. Deras resurser består av att försäkringskassan eller arbetsgivarna betalar. De utgår från klienternas behov och arbetar med coachning. Arbetslivsresurs använder sig av arbetslivsinriktad rehabilitering där vägledning och arbetsprövning ingår. De använder sig av kompetensanalys och de har metoder som de utbildat sig för. Vägledningen är lösningsfokuserat och läggs som ett pussel för att hitta de röda trådarna. Det finns inga utbildade vägledare på arbetsplatsen men de använder sig mycket av vägledarna i kommunerna. Idag arbetar de inte bara som karriärvägledare utan också med ekonomiska och juridiska frågor då det finns så många regler att ta hänsyn till.

AF

AF samverkar med FK i något som kallas rehabiliteringssamverkan. Målgrupperna är sjukskrivna, sjukskrivna arbetslösa, personer med sjuk - och aktivitetsersättning samt personer som saknar ersättning från sjukförsäkringen eller av något skäl inte kommit in i sjukförsäkringen. AF använder sig av arbetsprövning och vägledningskurser, som handläggarna är utbildade för. Ibland anlitar de kommunens vägledare. Arbetsprövning är deras huvudredskap och de siktar på långsiktiga lösningar för att folk inte ska cirkulera mellan de olika försäkringssystemen. Ett år är tidsgränsen att få vara med i rehabiliteringssamverkan.

FK

På FK har man hand om alla som är sjukskrivna eller som är berättigade till

sjukpenning. Man utreder om behov av arbetslivsinriktad rehabilitering finns. En person som inte kan gå tillbaka till sitt ordinarie arbete får max 12 månader på sig med

bibehållen ersättning. Från FK får man ekonomisk hjälp via AF för att sondera vad klienten har för förmåga. FK köper också in vägledningstjänster från andra aktörer på detta område. FK har inga egna arbetsträningsplatser men de har möjligheter att köpa in platser på företag som kan erbjuda en sådan tjänst De som kan få denna hjälp är

personer som av en behandlande läkare bedöms ha en fysisk eller psykisk sjukdom som begränsar den sjukskrivnes förmåga att gå tillbaka till sitt ordinarie arbete. Från och med den 1 juli 2008 så infördes rehabiliteringskedjan vilket också ingår i FK:s arbete.

AME

Arbetsmarknadsenheten jobbar på uppdrag av andra myndigheter så som socialtjänsten, AF och FK. Uppdragen består i huvudsak av att se om klienterna verkligen har någon arbetsförmåga och hur den ser ut. Man använder sig av personprofilanalys vid

vägledning eller karriär rådgivning. Behövs djupare vägledning så skickas klienten till kommunens yrkesvägledare. Detta sker i samråd med klienten. AME har inom sin organisation tillgång till egna arbetsprövningsplatser som innehåller det mesta från tunga industrijobb till lättare kontorsarbete. Man har även arbetsprövningsplatser för ungdomar under 25 år. AME kan jobba med en person allt ifrån några månader till flera år. AME försöker förändra sitt förhållningssätt efter förändringarna i lagen om allmän försäkring, så att klienterna vänjer sig vid att mötas av samma förhållningssätt som de får ute på en arbetsplats.

3.3.

Presentation av Intervjupersoner

Anna

Hon är 27 år och är gift och har ett tvillingpar. Hon har också en 7- åring som är gravt handikappad och bor hos henne en vecka i månaden. Hon har även ett barn som är fosterhemsplacerad. För fyra år sedan fick hon sin diagnos ADHD och hon har varit sjukskriven i omgångar. Innan hon fick sin diagnos så upplevde hon att hon blev orättvist behandlad i samhället. Hon tycker att hon har missat mycket i skolan. Hon har alltid vetat vad hon vill arbeta med och hon har fått hjälp med vägledning. Läkarna vill

sjukskriva henne helt eftersom de anser att hon är överstressad men det godtar hon inte. Anna har inte haft något fast jobb.

Helga

Hon är i dag 49 år, är gift och har fyra barn. Helga är ekonom i grunden och har arbetat som ekonom i olika företag. Hon har även arbetat som rekryteringskonsult och har haft eget konsultföretag. Tidigare sjöng hon i kör. Helga har varit sjukskriven i längre perioder i omgångar. Nu har hon varit sjukskriven sammanhängande i ett år på grund av stress vilket har lett till att hon även fått eksem som är stressrelaterat. Helga anser att hon har fått bra hjälp via FK och av sin psykoterapeut. Nu känner hon sig mer

motiverad än hon var tidigare. Helga känner sig besviken på AF som hon tycker borde ha hjälpt henne mer med vägledning då hon inte längre klarar av det hon arbetade med tidigare.

Monika

Hon är 36 år, gift och har tre barn. Monika har jobbat inom många olika serviceyrken. Hennes senaste anställning har nu upphört då man inte längre kan hitta något arbete till henne. Allt började med en trafikolycka och hon har sedan dess varit sjukskriven till och från. Den senaste sjukskrivningsperioden har varit i ca fem år. Monika har opererat båda sina händer men det har inte gjort henne bättre. Hon har varit beroende av sin man och sin äldsta dotter. Hon tycker att det har varit jobbigt både fysiskt och psykiskt. Efter hjälp av Arbetslivsresurs så känner hon att hon är på väg tillbaka och att motivationen är stor. Hon har fortfarande svårt att ta kontakt med arbetsgivare för att få en praktikplats.

Hugo

Han är 58 år, gift, har två utflugna barn och fem barnbarn. Han jobbade som

lageransvarig när han fick hjärtflimmer och i samband med detta så upptäckte man att han hade cancer. Han har varit sjukskriven i lite drygt 2 år. Under sin sjukskrivning så ramlade han och skadade sin axel. Han har varit tvungen att operera den och har idag inte full rörlighet i axeln. Två dagar innan vår intervju så fick han en provanställning på 50 procent som vaktmästare på en skola. Han hade helt gett upp tanken på att få något arbete så nu är han väldigt motiverad att klara av arbetet. Han tycker att många gnäller på sjukvården, AF och FK. Han har inte haft några problem med dem.

Jonna

Hon är 33 år, gift och har tre barn. Hon har varit sjukskriven sedan 2003. Då kom hennes barndom ifatt henne och hela hennes tillvaro rasade. Hon har arbetade som undersköterska inom äldreomsorgen och andra områden inom vården. Hon får

fortfarande samtalsterapi och mår mycket bättre i dag. Hon vill inte fortsätta att arbeta inom äldreomsorgen. Hon har aldrig träffat sin handläggare på FK under de fem åren hon har varit sjukskriven. De har bara haft telefonkontakt.

Joakim

Han är 49 år, gift och har två barn. Han har arbetat som egen företagare i flera år, varit lärare i nästan 6 år. Han har även arbetat som konsult åt näringsdepartementet m.m. Hans intresse är naturen och bilar. För fem år sedan fick han diagnosen SLE (bindvävssjukdom) som är en ärftlig sjukdom. Den gör att han har kronisk värk då lederna förstörs och musklerna växer ihop. FK och deras förtroendeläkare vill

sjukpensionera honom, men det har han sagt nej till. Han har varit sjukskriven de sista tre åren och nu är han starkt motiverad att börjar arbeta igen. Vid intervjutillfället hade han börjat arbetsträna.

4. Empirisk redovisning

Detta kapitel kommer att redovisa de svar vi fått från våra respondenter och informanter. Först kommer vi att presentera informanterna, sedan respondenterna.

4.1. Informanter

Enligt informanterna är ekonomi och personal inte några problem. De flesta av

instanserna får kostnaderna betalda av FK. Några får kostnaderna täckta av klienternas arbetsgivare eller av kommunen. Informanternas uppfattning om vad vägledning är varierade. Några använder sig av olika testmetoder. FK säger att myndigheten inte har någon definition av vad vägledning är. I det samarbete FK har med AF så är det AF som är huvudansvarig och det kan vara allt från arbetsprövning till rena samtal. AME

använder sig av olika strukturerade metoder för att fånga upp en persons intresse och personlighet för att sedan matcha det mot tänkbara yrkesområden. De använder sig också av vägledning i arbetssituationer, där de observerar hur personen agerar och vad de har för anlag och sen ger de feedback på det.

ALR börjar med en kompetensanalys för att se vad klienten har gjort från grundskolan och framåt. Vilka arbeten de haft och hur de har upplevt dessa. De letar efter röda trådar t.ex. om det funnits praktiska arbeten. Det läggs som ett pussel där personen får titta på vilka pusselbitar de vill ha med sig. ALR jobbar lösningsfokuserat tillsammans med klienten.

Det avgörande för om en person ska få vägledning skiljer sig åt hos de olika instanserna. För AF och FK är det vad vården har uttalat. Om det har hänt något i arbetslivet som gör att man måste växla spår, behövs det en ny grund för att kunna gå vidare. Då kan det vara bra med en vägledningskurs anser AF. På AME så använder man sig av kommunens vägledare om klienten har uttryckt önskemål om det i samtalen. Framför allt är det klientens ålder som avgör om AME föreslår kommunens vägledning. ALR anlitas av FK eller arbetsgivaren och det är avtalet som avgör. Ingen av

instanserna har utbildade studie och yrkesvägledare men däremot är de utbildade på den metod som de använder. Alla använder de sig av kommunens vägledare vid behov, eftersom den professionella kunskapen finns där.

Arbetsprövningen är AME:s och AF:s huvudredskap. AME har tre egna verksamheter som även används av AF. För att det ska bli bra krävs långsiktiga lösningar. AF:s målsättning är att folk inte ska slussas runt i systemen. Denna

grundläggande tanke fanns med när man startade rehabiliteringssamverkan för man såg ett mönster där folk cirkulerade i de olika försäkringssystemen. Målet med

rehabiliteringssamverkan var att bryta denna cirkulation. AME försöker hitta klienternas arbetsförmåga så de kan gå vidare till den reguljära arbetsmarknaden eller till vård och behandling.

ALR:s arbetsprövningar ligger ute på den reguljära arbetsmarknaden. Instanserna upplever tidsperspektivet på olika sätt men det beror på att de har olika utgångslägen. AME:s uppdragsgivare är olika myndigheter och det gör att de har ekonomiska resurser från både kommunen och uppdragsgivarna. De gör upp en väl anpassad plan för varje klient och om det finns behov av att förlänga den så har de möjlighet till det. ALR har två uppdragsgivare, dels arbetsgivarna där avtalet ligger på sex månader och där anser de tiden vara tillräcklig och dels FK där avtalet ligger på 12 veckor och där är tiden för kort. Det går att hitta snabba lösningar på tre månader om personen står väldigt nära arbetsmarknaden. Rehabiliteringssamverkan är tidsbegränsad till ett år. Det tycker AF är en ganska kort tid för att utreda en person och hitta ett lämpligt arbete.

Den nya försäkringsregeln har pågått i snart tre månader och de flesta tycker att det är för kort tid för att uttala sig om hur det har påverkat deras roll i förhållande till klienterna. Man har sett en ändrad attityd hos klienten. Enligt AME har en del av dem som är sjukskrivna hört av sig och vill komma igång med arbete innan sjukskrivningens slut. ALR säger att de märkt en oro hos klienterna då de inte vet hur det kommer att drabba dem. AF har inte sett den gruppen ännu. AF tycker att strukturen och grundtanken i rehabiliteringssamverkan med FK är bra. AF påtalar också att det egentligen finns väldigt lite resurser för vägledning. ALR tycker att det kunde fungera på ett bättre sätt så att fler kan få hjälp. Det är endast de sjukskrivna som har en arbetsgivare och de arbetsgivare som har en bra personalpolitik som bekostar rehabiliteringen. FK anser att det finns många som är långtidssjukskrivna och att det kan ta emot lite för dem att göra något som är nytt och osäkert. Regeringen har sagt att det har blivit en parkeringsplats. AF får en tre månaders period på sig för att matcha de långtidssjukskrivna till annat arbete. FK tror att detta kan bli bra och det ger klienterna stöd och uppmuntran om AF lyckas med sitt uppdrag. På stora arbetsplatser så borde de kanske i sin personalavdelning ha en vägledare i och med att de stora arbetsplatserna själva gör en omplaceringsutredning.

4.2 Respondenterna

Våra respondenter har varit sjukskrivna mellan ett till fem år och alla är från olika samhällsgrupper. Deras sjukdomar varierar då det finns medfödda sjukdomar,

arbetsrelaterade sjukdomar, hjärtproblem, cancer och sjukdomar som uppstått på grund av olycka.

Trots att alla har olika sjukdomar så framgår det i våra intervjuer att de har mått psykiskt och fysiskt dåligt. När vi citerar respondenterna i texten så har vi markerat tre punkter (…) för att visa att det är en paus.

Bakgrund

En respondent berättar att i början var han väldigt stark för att klara av sin sjukdom och behandling och då la han in en ”överväxel”. När han blev frisk från sjukdomen ”så var det som att sticka hål på en ballong … det bara psss”. Då var han fysiskt och psykiskt nere.

Några har till och med skämts över att vara sjukskrivna då deras sjukdom inte har synts utanpå. Jonna beskriver hur svårt det var för henne att gå ut och hämta posten i brevlådan. Det fick barnen göra efter att de kommit hem från skolan. Om hon gjorde det så fanns känslan av att grannarna såg ner på henne. Detta har gjort att hon även har känt sig isolerad och rädd. Två stycken har mått så dåligt att de till och med uttrycker att de varit handlingsförlamade. En av dem säger

Ja i början så … då gick jag inte ur sängen … då va jag helt… jag orkade inte göra nånting … jag kunde titta på att det låg en handduk på golvet men … att ta upp den va inte en tanke på … helt sjukt alltså … så som jag aldrig i livet hade varit förut det va ju skrämmande jag blev rädd för mig själv … jag kände inte alls igen mig själv alltså … jag orka knappt sköta min hygien alltså … det kunde gå en och en halv vecka innan att jag tvättade håret … det skulle jag … aldrig hända tidigare.

För att klara av den psykiska situationen så har tre av respondenterna fått samtalsterapi. För Anna så har det hjälpt henne mycket sen hon fick sin diagnos ADHD. Då fick hon möjligheten att arbeta istället för att vara sjukskriven. Det var bra, för hon fick

erfarenhet av att arbeta. Tidigare kände hon sig orättvist behandlad i samhället eftersom att hon inte visste vad som var fel på henne. Genom att hon vet hur hennes sjukdom påverkar henne, så kan hon bemästra olika situationer och förstå sitt eget handlande.

Situation

Idag ser situationen olika ut för våra respondenter. De har kommit olika långt på sin väg för att få en fungerande vardag. Flera av dem kommer aldrig att kunna arbeta heltid enligt deras läkare. I dag så har fyra av våra respondenter någon form av sysselsättning. Tre har arbetsprövning och en studerar. En av dem som har arbetsprövning vet att det kan leda till fast anställning om arbetet klaras av. I dag arbetar han 50 procent och han ger uttryck för att han vill försöka gå upp i tid. Det avgörande är om han känner att han klarar av det. Det viktigaste för några av respondenterna, i dagsläget, är inte att få ett fast arbete utan det är mer angeläget att få någonting att göra. De vill känna sig behövda och värdefulla.

Ja, jag är värdelös … jag klara inte av mina barn, du vet lite så där … ja det har påverkat mig väldigt negativt kan man säga i alla fall … alltså överhuvudtaget … jag skäms att säga att jag är sjukskriven … och jag har alltid varit en

arbetsnarkoman alltid arbetat … så den här situationen för mig den är … den är ohållbar

Arbetsprövningen gör att det blir lättare att komma in i arbetslivet igen. Den som har haft svårast med att skaffa praktikplats är Monika. Hon är också en av dem som varit sjukskriven längst. Monika säger

Jag var iväg på gallerian exempelvis … två gånger jag vände i dörrn … för det vart för jobbigt … så att de … men tredje gången så … då hade jag inte bestämt mig för det … men jag tänkte att jag tar med mig mina papper om ifall att … mitt CV å så där då … och då gick det bra … men då så va det lite så att jag bara kände att nu får nog ALR ta över … men jag gav mig fasen på att jag skulle försöka i alla fall

Här kunde man se hur glad hon var för att hon faktiskt hade lyckats med att lämna in sitt CV till slut. Detta var under tiden hon gick på ALR och fick vägledning och möjlighet till arbetsprövning. Praktikplatserna fick hon ordnar själv och hon upplevde att det var svårt att få arbetsgivarnas intresse när hon talade om att hon varit sjukskriven så länge som fem år. Trots att hon är en av dem som har fått vägledning så upplever hon att hon skulle vilja ha mer hjälp. Detta har hon inte framfört till någon annan för hon vill visa sig stark. En uppfattning som hon har är att alla som är sjukskrivna eller arbetslösa behöver någon form av vägledning. Med professionell vägledning så hade man kunnat

göra en kartläggning över klienternas levnadsrum och kunnat arbeta med olika lösningar (Peavy 2007 s. 76). Kartläggningen gör man för att hitta deras inre resurser. Vissa av respondenterna har inte fått det stöd och den vägledning som de har behövt. Detta bekräftas med ”Det är någon form av hjälp och stöd, coach eller vad som helst … så att man inte känner sig så ensam för det man gör”.

Många av våra respondenter behöver utforska sina levnadsrum och det finns olika metoder för att få en djupare förståelse av en människas levnadsrum. De metoder Peavy (2007 s. 76) nämner är

• Det dialogbaserade samtal

• Frågor som tydliggör livserfarenheter • Metaforer

• Kartläggning av levnadsrummet

• Identifiering av livsavgörande händelser • Kontrafaktiska experiment

För att ett samtal ska vara givande så måste vägledaren lyssna till och respektera klientens berättelse, omformulera och sammanfatta den. Som vägledare måste man kunna ställa öppna frågor, vara tydlig och specifik. Det är också viktigt att kunna inleda och avsluta samtalen.

När vi pratade om vägledning så kunde vi se att inte alla har lika klar syn på vägledning. Här fick vi många olika svar och frågan blev i vissa fall inte besvarad. Några uttryckte att de inte har behövt vägledning. En av respondenterna, som säger att hon inte har behövt vägledning, är samtidigt den av våra respondenter som fått mest vägledning. Andra uttryckte att för dem är vägledning att få information om vad det finns för arbeten på arbetsmarkanden och att få förslag på någonting som kan intressera dem. Det finns ett behov av att veta vilka möjligheter som finns. Någon uttryckte sig bra med att säga ”att man kan få prata med nån … eller så bolla fram och tillbaka … alltså … prova på saker … man kan inte bestämma nåt utan få veta alltså”. Hennes önskan är att få vägledning. Hon behöver någon som kan hjälpa henne att hantera sin livssituation. I den professionella vägledningen så använder man sig av olika samtalsmodeller. Peavy (2007 s. 65-135) visar en samtalsmodell där man klargör situationen för klienten ur dennes perspektiv. Man vidgar perspektiven och sätter upp mål. Tillsammans gör man

en handlingsplan och ger det stöd som klienten behöver för genomförandet. Slutligen utvärderas samtalet. Om man använder en metod som inte innehåller alla delar så är det svårt att få en helhetsbild av klienten.

Alla respondenter säger att deras långa sjukdomsperiod har påverkat deras syn på sig själva, både positivt och negativt. Man kunde se både en glädje och en ilska när Anna berättar om när hon fick sin diagnos. Glädjen var att hon kunde förstå sig själv bättre och att hon förstod varför hon reagerade som hon gjorde i vissa situationer. Nu kunde hon vara ärlig och förklara att hon kunde göra fel ibland och att det berodde på sjukdomen. Då var det också lättare för arbetsgivaren att tillrättavisa henne utan att hon tog illa åt sig. Detta gjorde att hon fungerade bättre i grupp och hon kände att hon inte blev lika orättvist bedömd.

Rädslan är ett återkommande begrepp hos vissa av respondenterna. När man har varit sjukskriven så länge som fem år så blir det ett stort steg att ta när den sjukskrivne ska tillbaka till det sociala livet och allt vad det innebär. Det vill säga man ska knyta nya bekantskaper samtidigt som man ska lära sig ett nytt arbete. Sedan ska arbetet hemma också fungera. När man ser och hör deras berättelser så förstår man att rädslan påverkar deras sätt att agera. Vissa har förstått det. Det kan man se när någon säger

Jag mår mycket bättre … gör jag… jag vill börja göra nånting men jag vet inte vad … jag känner nog att jag är färdig inom äldreomsorgen … å jag är livrädd … jag har inte jobbat på så länge … å jag vet inte vad jag ska göra … men det är också spännande

Någon brist på motivation finns inte hos våra respondenter. Flera av dem säger att de känner sig mogna att börja arbeta. Alla uttalar starkt, både verbalt och med sitt kroppsspråk att motivationen finns. Den största delen av vår kommunikation är icke-verbal och ger oss information om känslomässiga reaktioner. Som professionell vägledare så bör man kunna tolka klientens icke-verbala språk och vara medveten om sitt eget icke-verbala språk (Peavy 2007 s.111).

Några har till och med själva tryckt på hos både FK och AF för att få praktikplats. Trots att både läkaren och FK säger att de tycker att en förtidspensionering är på sin plats så vägrar en av våra respondenter att ge upp, hans motto är: ”Man försöker väl ta till vara på varje dag man inte har ont å gör något positivt”. Denna respondent visar utåt en lugn och bestämd personlighet som gör att man inte tvivlar på honom. En del

motiverar sig själva medan andra behöver lite hjälp för att höja sin motivation. Terapi har varit en del av hjälpen för att ta sig vidare ur sin situation. En av respondenterna förklarar det så här

nu har jag fått sådär lite hemläxor … till näste gång ska du … det va just det där att jag inte kunde betala räkningar ja … jag missar saker som jag borde gjort … jag struntade i det … ja, jag vet inte … jag var helt apatisk å det har han ju verkligen styrt upp det liksom …det å det å det…å det är små grejer ibland … så vill jag att du gör detta … till exempel jag fick ett rekommenderat brev … som jag inte hämta … för jag var livrädd för vad det skulle stå i det … så sa han har du med dig det … ja det ligger i handväskan … okey nu går du raka vägen efter vårt möte å hämtar ut …och jag kommer att ringa dig sen och fråga vad det står i det … ok … men jag behövde det … ja små grejer

Förväntningar

I början av sina sjukdomar har respondenterna endast förväntat sig att bli friska. De har varit för sjuka för att kunna se framåt. De har alla efter ett tag hoppats få kontakt med olika berörda myndigheter. En del har lyckats och några har misslyckats. Detta har naturligtvis påverkat deras förväntningar. Det finns respondenter som inte har hört av AF under hela sin sjukdomstid. Någon upplevde att hennes handläggare inte har haft tid för henne då denne har avbokat tre möten. Förväntningarna har varit att handläggaren skulle ta sig tid och vara mer aktiv då hon har en sådant gediget CV. Det de gjorde var att säga till henne att sätta sig vid en dator för att söka arbete. Förändring är ingen självklarhet och det är viktigt med motivation, för förändring bygger på inre motivation och ska inte pådyvlas klienten. Förväntningarna var att hon skulle få mer vägledning.

Jag har förväntningar på en arbetsförmedlare … bara det ordet ska förmedla åtminstone ge förslag på t.ex. jag ser nu att det finns nåt i den branschen … ja vi har fått in här nu några uppdrag som kanske kan passa dig … skulle du kunna ta kontakt med dom här företagen osv.

Vad det gäller FK så är det några som inte haft något annat än telefonkontakt under hela tiden, ”jag är ju bara ett papper där alltså”. Några av respondenternas upplevelser har gett upphov till både uppgivenhet och vrede. Vi kan konstatera att några inte har haft några förväntningar alls men känner sig rätt nöjda ändå.

Jag hade liksom inget hopp om att få ett jobb … å jag hade accepterat att så är det … jag är så gammal och med dom handikapp å de … den sjukdomsbild jag har va så … är inte hoppet så stort … å sen hade jag också tänkt som så att … det är ju bättre att ha den inställningen än att hoppas stenhårt å sen bli besviken … det är någonting som jag själv har, tror jag, kommit på så va … så därför är detta ett väldigt plus … att man nu fick ett jobb.

Upplevelser

För respondenterna har bemötandet varit väldigt olika. Här finns olika upplevelser av hur de har blivit bemötta av myndigheterna, där den största kritiken går till FK och AF. Det finns också berättelser om vilken otrolig hjälp dessa myndigheter varit. De säger inte heller att det är en myndighet överlag som är dålig utan att det kan också handla om ren personkemi. Bemötandet från familjerna har varit allt från full förståelse till mindre förståelse. Respondenternas situation har även påverkat deras familjer, som t.ex. ekonomin och det sociala livet. Det har funnits ett större behov för vissa respondenter att få hjälp av sina familjer att sköta det dagliga. Vi har kunnat se både tacksamhet och skam i detta. Tacksamhet för att familjen har funnits till hands och skam för att ligga till last. Helga säger att det är väldigt sällan som vänner kommer oanmälda nuförtiden. ” … det har varit en markant skillnad … vi har väldigt sällan besök sen dess … de vågar inte komma spontant”. Vissa vänner har från början inte förstått respondenternas situation men så småningom kommit att förstå. Här har det satts på prov vilka som är deras riktiga vänner.

Framtid och förändringar

När man tillsammans med respondenterna pratar om framtiden så kan man se att de har olika perspektiv på den. Alla har inte lika positiv syn, därmed inte sagt att någon är negativ till den. I dagsläget ser Helga lite mörkare på framtiden då det råder

lågkonjunktur och hon känner att ingen vill anställa en före detta långtidssjukskriven 50-åring. Studera är inget alternativ, dels på grund av ekonomin och dels då hon känner att hon inte orkar. Eftersom pressen och stressen har påverkat henne fysiskt känner hon att hon måste byta yrke. Hon har fått eksem, sover dåligt på nätterna och har fått

minnesluckor. Hennes uppfattning är att om hon fått hjälp efter den första apatiska fasen (reaktionsfasen) så hade det bidragit till att hon kommit framåt snabbare.

Reaktionsfasen bör inte pågå längre än fyra till sex veckor. Helga är öppen för att arbeta med nästa vad som helst då hon känner att hon klättrat färdigt på karriärstegen. Detta är något som de flesta uttrycker, att de kan arbeta med nästan vad som helst. Det visar på ett intresse att vilja arbeta med något nytt. För vissa av respondenterna så är pengar inte lika viktiga längre ”förr så … då var de här … pengajakten å statusjakten … å tjäna så mycket som möjligt … å elda på”. Även Monika anser att hennes möjligheter att få ett arbete är ganska små. Nu praktisera hon 25 procent men har ett eget mål att kunna gå upp till heltid. Samtidigt talar hon om att FK och läkaren räknar med att hon kommer att kunna arbeta högst 50 procent i fortsättningen.

Anna studerar och vill i framtiden arbeta inom vården. När hon berättar hur gärna hon vill bli sköterska så lyser det om henne och hon börjar tala engagerat. Samtidigt förklarar hon sin rädsla för att misslyckas. Det största hindret är hennes ADHD, vilket gör att hon har svårt för att koncentrera sig vid studier.

Då vissa av våra respondenter har haft eller har allvarliga sjukdomar så kan man se att detta har förändrat deras syn på livet. Några har insett att de har fått en ny chans i livet. De har fått nya värderingar där familjen har en stor plats. En respondent säger att han ser på saker på ett sätt han inte gjorde förut och han har blivit mer social. För honom är det viktigt att han orkar umgås med familjen och ägna tid åt barnbarnen.

På frågan om respondenterna vet något om FK:s nya regler så är det bara Joakim som säger att han vet något om dem. Vi kan klart och tydligt se att respondenterna inte tagit till sig den informationen som FK säger sig ha gått ut med.

ja alltså … jag säger ju att FK innan då när jag va … ”bara sjukskriven” så att säga inom citationstecken … så fungerade ju det bättre just med … informationer eller information, information … men jag visste vad jag hade för handläggare

exempelvis … jag kanske har samma idag … vet inte … riktigt

Joakim vet att han med sin sjukdom tillhör undantagen. Både läkare och FK har informerat honom. Någon säger att det kom papper med några paragrafer från FK men de hamnade i papperskorgen. Flertalet av respondenterna anser att det är bra att man stramar upp reglerna för de anser att det är många som utnyttjar systemet. Samtidigt tycker de att det blir besvärligt för dem som verkligen är sjuka.

5. Analys

Att göra en analys av vilka behov klienter tycker att de har till vägledning och hur de uppfattar den hjälp de får är inte lätt. Vägledning betyder olika för alla människor. Peavy (2007 s.11) skriver att man anser att det finns fler än 400 olika hjälpmodeller vad det gäller vägledning. När vi pratar med våra informanter så kan vi se att de använder sig av olika metoder. Det är allt från tester, arbetsprövning till vägledningssamtal m.m. Detta gör att våra respondenter har svårt att veta vad vägledning är. De flesta har en känsla av vad vägledning är för dem. Några av våra respondenter lever kvar i det gamla paradigmet som säger att samhället ska hjälpa mig, medan andra helt är inne i det nya paradigmet med individuallitet och egenansvar.

5.1. Bakgrund

Regeringen har uttalat att de vill att de långtidssjukskrivna ska komma snabbare ut i sysselsättning och inte som i dag stanna kvar på samma ställe. Därför har man förändrat lagen om allmän försäkring. Detta kallas inom sociologin för social förändring. Då vi inte har haft rehabiliteringskedjan tidigare så har det varit lättare att bli kvar i systemet. Våra respondenter har varit sjukskrivna mellan ett till fem år. Man kan inte se att det ställts krav på vare sig FK, AF eller klienten. Detta bekräftas av informanten från AF.

Jag tycker det är väldigt bra med tidsperspektiv för annars är risken att man rullar på och blir aldrig färdig. Det måste både finnas ett krav på den det gäller och på mig som arbetsförmedlare att det är den här tiden jag har att jobba med.

Regeringen anser att det är ytterst viktigt att förtroendet och legitimiteten för

trygghetssystemen bibehålls. Det förutsätter att utbetalningar bara sker till dem som är berättigade till ersättningar och bidrag (PROP

.

Respondenterna anser att det är bra att man stramar åt reglerna för det är många som utnyttjar systemet. Vi har inte kunnat se att systemet utnyttjats men det har heller inte varit vår avsikt med detta examensarbete. Kan en anledning till att många säger att systemet utnyttjas vara att man har dålig kontakt med myndigheterna. Jonna säger

Det finns så många som rent ut sagt bara går och dräller när dom aldrig träffar de här personerna. Där finns det säkert många som utnyttjar systemet på grund av att de är bara det papperet och på det pappret så kan … jag ska inte säga så men många är hypokondriker och vet vad dom ska säga så får dom vara hemma. Det gör att dom då som verkligen behöver … få den känslan också. Det tycker jag är jätte … hade det varit mer som hade haft mer kontakt så tror jag inte det hade varit så många som kunde gå och drälla.

Bara för att det inte syns utanpå så kan man inte generalisera. Peavy (2007 s. 38) skriver att det finns olika verkligheter och inte en enda sann objektiv verklighet.

Nu när FK och AF har startat ett samarbete genom rehabiliteringssamverkan så kommer det att blir större fokus på klienterna. Här ser vi att det inte riktigt är

genomtänkt då AF inte har fått några direktiv eller några extra pengar för att klara av detta. Klienterna får ett större egenansvar att komma in i sysselsättning. För att de ska klara av detta, så krävs det att de kan ta tag i sin situation.

5.2. Situation

Antonovsky menar att det finns vissa personer som klarar av situationer eller

påfrestningar bättre än andra. Vi kan se på vissa av våra respondenter, att de har en hög nivå av känsla av sammanhang.

Joakim, Anna och Hugos sjukdomar och diagnoser är utifrån samhällets syn mer godtagbara och lättare att göra begripliga för de drabbade. Man vet hur ADHD, SLE och cancer yttra sig.

I Annas fall så hjälpte det henne otrolig mycket i det dagliga livet när hon fick sin diagnos. Anna känner nu att hon kan hantera sin situation bättre och har tackat nej till hel sjukskrivning. Hugo har också lärt sig att hantera sin situation men det var först när han fick rådet av sin läkare att omvärdera livet. Nu har han accepterat sig precis som han är och han tycker att han har ett bra liv. Den sista som vi ser har hög hanterbarhet är Joakim. Han kan i dag se att han har levt med sin sjukdom i 30 år. Han har även sett sin mamma dö i samma sjukdom. Det gör att han har en större insikt i vad som väntar honom. Idag vill han tillbaka till arbetslivet och har tackat nej till sjukpension. Om ett år kommer han att utvärdera om han klarar av att fortsätta arbeta då hans sjukdom inte går att bota. Genom att de har förstått sina sjukdomar och har kunnat hantera dem har de också engagerat sig och därmed kunnat påverka sin situation (Antonovsky 2007 s. 45).

Antonovsky (2007 s.184) menar att problemen uppfattas inte bara som mer begripliga och hanterbara utan också som utmaningar snarare än som bördor. Dessa respondenter säger att de inte har fått någon vägledning och inte heller behövt någon. Varför de känt att de inte behövt vägledning beror säkert på att de själva varit starkt drivande för att förbättra sin situation. Peavy (2007 s. 71) menar att man själv måste delta aktivt i sin process.

Vid psykiska kriser leder det till att man utvecklas, förstår och erfar mera både av sina egna realistiska resurser liksom av sina egna begränsningar. Vår bedömning är att de har gått från att ha mått dåligt till att må relativt bra idag. Vi kan se att de både har fått och behövt vägledning. Deras behov av vägledning har varit att få komma ut på arbetsträning. För Anna har det också varit viktigt att inte gå för fort fram. Hennes handläggare har hjälpt henne att ta kontroll över sin situation. Vägledarna i kommunen har hjälp henne att få den kunskap som visar på olika vägar till utbildning.

För att kunna se respondenternas behov måste vi se det ur ett mikroperspektiv. Det kan man göra i ett vägledningssamtal. Informanterna säger alla att de använder sig av vägledning. Det kan vara allt från tester, arbetsprövning till vägledningssamtal m.m. Detta stämmer då de är utbildade på den metod de använder. Här saknar vi de

professionella vägledningsmetoderna för att få en helhetsbild av klienternas situation. Det kan göra att man inte i tid fångar upp de som har ett stort vägledningsbehov. Detta är informanten på AF medveten om då vissa cirkulerar runt i systemet längre än nödvändigt. Det gör att klienterna har ett behov av samhällets insatser. Klienterna är beroende av AF för ekonomin och vägen till en meningsfull sysselsättning samtidigt som AF är beroende av klienterna. Vi vill påstå att människan är beroende av samhället lika mycket som samhället är beroende av människan.

För att finna en mening med livet så startar man en mängd projekt och sätter upp mål som man vill uppnå (Peavy 2007 s. 54). När Monika skulle lämna sitt CV till en tänkbar praktikplats så tog det henne tre försök innan hon vågade lämna in det. Det krävdes en beslutsamhet för Monika att nå målet i projektet att fortsätta söka efter en praktikplats. Detta visar på en stark nivå av meningsfullhet i KASAM. Då hon söker arbete inom samma yrkesområde som belastar hennes händer så kan det visa på att hon skulle behöva mer vägledning, för att få balans i de olika komponenterna i KASAM.

Helga är en av våra respondenter som inte har fått vägledning. Genom

diskussioner med sin familj så har hon förstått att hon inte kan fortsätta i samma yrke. Peavy (2007 s. 54) menar att människor tendera att göra precis likadant som de alltid

har gjort. Helga är nu beredd att bryta sitt invanda mönster. Det tyder på hög begriplighet. Hon säger att arbete är viktigt och hon är motiverad att börja arbeta. Hennes hanterbarhet har inte varit i samma nivå som begriplighet och meningsfullhet. Detta menar vi beror på att hon har varit deprimerad och haft svårt att hantera sin situation. Hon tror att det hade gått fortare att komma fram till en lösning på sitt

problem om hon hade fått vägledning efter den första apatiska fasen. Hon har fått terapi som hjälpt henne men ändå haft ett behov av vägledning i tidigt skede eftersom hon inte vet vad hon vill eller kan arbeta med i framtiden. Detta stämmer med vad Peavy (2007 s.21) säger, att terapi och vägledning ligger nära varandra men de skiljer sig tydligt åt i fråga om metoder och fackspråk. Vägledning fokuserar på normalt beteende och terapi på sjukligt beteende. Hanterbarhet kan tolkas som en upplevelse av att man själv innerst inne är kompetent och pålitlig. Har man inte hanterbarhet så upplever man inte sig som är kompetent och pålitlig. Helga kunde inte klara av att sköta sin hygien som vi beskrev tidigare (4.2 s. 19). Genom terapi har hon fått en annan självtillit och hittat tillbaka till sina normala rutiner och det har gjort att hon har återfått en del av begripligheten. Hon förstår de grundläggande livskomponenterna (mat, hygien) som hjälper till att skapa meningsfullhet (Antonovsky 2007 s.80).

5.3. Förväntningar

Hur ser respondenternas förväntningar ut? Titta man på Gottfredsons teori (Brown 2002) om kompromisser vid val så kan man se att respondenternas förväntningar styrs av dessa kompromisser.

Den första principen som Gottfredson (Brown 2002 s. 104) nämner är

”utvecklande undersökande prioriterande”. I denna princip finner vi Anna då hon är en av dem som har undersökt sina möjligheter för att komma fram till sitt val av yrke. Hon har använt sig av kommunens vägledare för att återuppta sina studier. Hon har tagit hjälp av AME och AF för att kunna testa olika arbeten. Hon har hela tiden varit bestämd med vad hon velat och hennes intresse har styrt henne.

När vi tittar på Hugo, Helga och Jonna så kan vi se att de styrts av princip nummer två som är ”hoppas på det tillräckligt bra” (Brown 2002 s. 106). Från början så var Hugo helt inriktad på att fortsätta med lagerarbete men när han fick chansen att arbeta som vaktmästare så fastnade han för det direkt. Han ansåg att han var bränd på arbetsmarknaden och att denna chans var en ren lyckoträff. Gottfredson säger att om