Civil-militära relationer i komplexa fredsinsatser – ett organisationsperspektiv

(1)

Självständigt arbete (15 hp)

Författare Program/Kurs

Martin Hammarström OP SA 12-‐15

Handledare Antal ord: 11825

Magnus Christiansson Beteckning Kurskod

Marcus Mohlin 1OP147

CIVIL-‐MILITÄRA RELATIONER I KOMPLEXA FREDSINSATSER – ETT

ORGANISATIONSPERSPEKTIV

ABSTRACT:

The response to many on-‐going or emerging conflicts since the beginning of the 21st century has been different forms of multinational complex peace operations. Civil-‐military relations are a commonly studied field that traditionally has its focus on nations. This study intends, in the context of organisations, to test the correlation between a civil-‐military approach and outcome in complex peace operations. A hypothesis has been deduced from researcher Rob-‐ ert Egnell’s theory on complex peace operations, that states that: UN peace operations with an integrated civil-‐military approach are more successful in achieving their goals than peace operations with a divided approach. This hypothesis is tested by comparing the outcome of two different complex peace operations with diverse approaches to civil-‐military relations. The cases were selected by a comparative design and thereafter thoroughly analysed in rela-‐ tion to their respective goals. The analysis revealed that the integrated UN approach in Sierra Leone through UNAMSIL was far more successful in achieving its goals, than the divided UN approach applied in Afghanistan via UNAMA and ISAF. In regard to the result, the hypothesis was not falsified which indicates that there is a correlation between a civil-‐military approach and outcome in organizations. More specifically, an integrated approach to complex peace operations is more successful in achieving its goals than a divided one.

Nyckelord:

Civil-‐military problematique, civil-‐military relations, complex peace operations, Sierra Leone, Afghanistan, UNAMSIL, UNAMA, ISAF

(2)

Förkortningar

ANSF Afghan National Security Forces

CIMIC Civil-‐Military Co-‐operation

CM-‐Coord Civil-‐Military Coordination

DDR Disarmament, Demobilization and Reintegration

DSRSG Deputy Special Representative of the Secretary General

EU European Union

FN Förenta Nationerna

GO Governmental Organization

IDP Internally Displaced Person

IED Improvised Explosive Device

IGO International Governmental Organization

IO International Organization

ISAF International Security and Assistance Force

KFOR Kosovo Force

NATO North Atlantic Treaty Organization

NGO Non-‐Governmental Organization

OEF Operation Enduring Freedom

PRT Provincial Reconstruction Team

RUF Revolutionary United Front

SRSG Special Representative of the Secretary General

TCC Troops Contributing Countries

UN United Nations

UNAMA United Nations Mission in Afghanistan

UNAMSIL United Nations Mission in Sierra Leone

UNDP United Nations Development Program

UNMIK United Nations Mission in Kosovo

(3)

Innehållsförteckning

FÖRKORTNINGAR ... 2

INLEDNING ... 4

1.1 PROBLEMFORMULERING ... 4

1.2 SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNING ... 4

1.3 MATERIAL OCH AVGRÄNSNINGAR ... 4

1.3.1 Avgränsningar ... 5

1.3.2 Begreppsanvändning ... 5

1.4 FORSKNINGSLÄGE: DEN CIVIL-‐MILITÄRA RELATIONEN ... 5

1.5 DISPOSITION ... 7

TEORI ... 7

2.1 EGNELL OM DEN INTEGRERADE CIVIL-‐MILITÄRA ANSATSEN ... 7

2.2 EN NY KONTEXT – FRÅN NATION TILL ORGANISATION ... 8

2.3 STUDIENS HYPOTES ... 9

METOD ... 9

3.1 VAL AV METOD ... 9

3.1.1 Val av fall ... 9

3.1.2 Analys av fall ... 10

3.2 STUDIENS FALL ... 10

3.2.1 Sierra Leone ... 10

3.2.2 Afghanistan ... 11

3.2.3 Sammanfattning fall ... 12

ANALYS ... 13

4.1 SIERRA LEONE (UNAMSIL) ... 13

4.1.1 Disarmament, Demobilization and Reintegration ... 13

4.1.2 Demokratiska val ... 14

4.1.3 Genomförandet ... 15

4.1.4 Sammanfattning Sierra Leone ... 16

4.2 AFGHANISTAN (UNAMA/ISAF) ... 17

4.2.1 ISAF och säkerhet ... 17

4.2.2 UNAMA och koordinering av FNs humanitära verksamhet i Afghanistan ... 18

4.2.3 Genomförandet ... 19 4.2.4 Sammanfattning Afghanistan ... 19 4.3 RESULTAT ... 20 AVSLUTNING ... 20 DISKUSSION ... 20 Slutsats ... 22 METODDISKUSSION ... 22 REFLEKTION ... 23

FÖRSLAG PÅ FORTSATT FORSKNING ... 23

LITTERATURFÖRTECKNING ... 24

(4)

Inledning

1.1 Problemformulering

Det senaste decenniet har en ofta använd lösning på många konflikter varit olika former av internationellt engagemang i form av fredsinsatser. Komplexitet har blivit ett vanligt förekommande begrepp i dessa sammanhang, och används vanligtvis för att beskriva svårigheterna med denna typ av insatser. Komplexiteten återfinns bland annat i konfliktens karaktär, med olika fraktioner som strider mot varandra, befolkningen och staten. Fredsinsatserna har ofta långt gående ambitioner, såsom statsuppbyggnad och demokratisering. Komplexitet återfinns även i genomförandet, där en uppsjö av aktörer vill bidra på olika sätt. Egnell (2009, ss. 10-11) sammanfattar de karakteristiska dragen som kännetecknar komplexa fredsoperationer; de äger rum bland människor på en plats där de fortfarande försöker leva sina liv. Vidare involveras både nationella och globala aktörer i en kamp för legitimitet och långt gående politisk förändring. Ofta är det en lågintensiv konflikt där ena parten är reguljär och de andra är löst sammansatta grupper eller nätverk av insurgenter som använder sig av asymmetrisk taktik. Slutligen är konflikterna vanligtvis utdragna i den meningen att de äger rum över långt tid, ofta många år.

Men hur löser man då bäst en konflikt? Egnell har i sin bok Complex peace operations and civil-‐military relations – winning the peace (2009) bidraget till förståelsen för komplexa fredsinsatser, och hur man bäst går till väga för att lösa dessa. Enligt honom är en integrerad civil-‐militär ansats nödvändig för att effektivt nå långsiktiga politiska målsättningar. Med ansats menas hur civila och militära aktörer förhåller sig till varandra i en given kontext. En lucka i Egnells teori är att den enbart fokuserar på inom-‐ statliga relationer. Dagens insatser präglas, som han själv medger, av en multinationell karaktär inom ramen för olika typer av organisationer eller gemensamma insatser. Bortsett från USAs interventioner under 2000-‐talets början i Irak och Afghanistan i kriget mot terrorn, så är i princip alla insatser av multinationell karaktär där världssamfundet FN och säkerhetsrådets resolutioner har varit vägledande. Insatserna har i genomförandet organiserats på olika sätt och olika framgångsrikt. Av denna anledning kan det anses relevant att även förstå civil-‐militära relationer inom organisationer, varpå sambandet mellan civil-‐militär ansats och utfall prövas i denna nya kontext.

1.2 Syfte och frågeställning

Syftet med studien är att i en organisationskontext pröva sambandet mellan civil-‐militär ansats och utfall i komplexa fredsinsatser. Den fråga studien söker svara på är; vad är sambandet mellan civil-‐militär ansats och utfall inom organisationer?

1.3 Material och avgränsningar

Materialet består i huvudsak av sekundärkällor i form av böcker och artiklar från tidskrifter. Viss del av materialet har inhämtats från Anna Lindh-‐biblioteket på Försvarshögskolan i Stockholm. Resterande del av materialet har samlats in från databaserna ProQuest Military Collection, Political Science Complete, SAGE, Taylor & Francis, FN och Google Scholar. Innehållet i dessa databaser kan anses både trovärdigt och sanningsenligt, men genomgående i studien har ett kritiskt förhållningssätt applicerats gentemot materialet.

(5)

Den metod som tillämpats för att granska materialet som använts under studiens författande har syftat till att värdera sanningshalten och bedöma trovärdigheten i innehållet. Eftersom detta är en studie av olika fall förekommer deskriptiva avsnitt som syftar till att återge ett händelseförlopp, i dessa avsnitt har en källkritisk granskning varit extra relevant (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, & Wängnerud, 2012, ss. 278-279). Framförallt har samtidigheten granskats, det vill säga hur lång tid som passerat från det att händelsen inträffade till dess att den nedtecknades. Desto längre tid som passerat desto större är sannolikheten för efterkonstruktioner då till exempel författarens källor, det vill säga den som berättar, minns fel. Den samtida berättelsen är därför mer trovärdig, och ofta mer detaljerad. En annan faktor att iaktta i dessa sammanhang är om källans ursprung är tendentiös. Med det menas om berättaren har intresse att tillrättalägga vissa saker, kanske för egen vinning (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, & Wängnerud, 2012, ss. 284-285). I de fall detta misstänkts har en alternativ källa sökts för att styrka trovärdigheten i den förra.

1.3.1 Avgränsningar

Studien är avgränsad till att endast undersöka komplexa fredsinsatser beslutade och genomförda av FN där både civila och militära element är inkluderade. Utifrån FNs resolutioner har civil-‐militär ansats och målsättningar utlästs. Denna studie har avgränsat sig till att undersöka hur väl de utvalda fallen har uppnått ett avgränsat antal målsättningar i respektive insats.

1.3.2 Begreppsanvändning

(Internationella) Organisationer

Begreppet organisationer syftar på intergovernmental organizations, eller international governmental organizations (IGOs), där organisationens medlemmar i huvudsak utgörs av självständiga stater. I den här studien är det primärt FN som åsyftas när begreppet organisationer används. Det är de olika civil-‐militära ansatserna som kan utläsas ur FNs resolutioner som ligger till grund för valet av analysenheter.

1.4 Forskningsläge: Den civil-‐militära relationen

Den civil-‐militära relationen inom stater har varit föremål för studier länge. Feaver (1996) sammanfattar vad han kallar den civil-‐militära utmaningen enligt följande: ”The civil-‐military challenge is to reconcile a military strong enough to do anything the civilans ask them to with a military subordinate enough to do only what civilians authorize them to do” (Feaver, 1996, s. 149). Feaver (1996, ss. 150-151) fortsätter med att beskriva den grundläggande problematiken som paradoxal; vi skapar en institution med våldet som verktyg för att skydda oss, men sen fruktar vi hotet den utgör mot oss själva. Graden och typen av civil kontroll är alltså en central fråga inom forskningsfältet. Men för att förstå denna relation inom organisationer behöver en teoretisk bakgrund presenteras. De mest välkända och konträra teorierna som söker svar på denna paradox återfinns i Samuel Huntingtons bok The Soldier and the State från 1957, samt Morris Janowitz och hans bok The professional Soldier: A Social and Political Portrait från 1960.

Huntingtons teori fokuserar på den militära professionen och hur den kan optimeras och effektiviseras. Han förespråkar en åtskillnad av civila och militära aktörer och menar att den militära effektiviteten korrelerar med objektiv civil kontroll av densamma. Det som formar hur den civila kontrollen ser ut är två faktorer; functional and social imperatives. Den förra refererar till samhälleliga hot och den senare refererar

(6)

till samhälleliga ideologier och normer (Feaver, 1996, ss. 158-159). Objektiv civil kontroll uppstår när militären behandlas som autonom utan samhällelig eller politisk inblandning, eftersom sådan inblandning hämmar den militära professionaliseringen. Tanken är att en sådan professionalisering skapar en frivillig lydnad till den politiska viljan, och ett tecken på en professionell militär är att de lyder civila auktoriteter (Feaver, 1996, s. 160). Om Huntingtons synsätt utgår ifrån begreppen krig och fred så har Janowitz tagit sig an militärens numera globala räckvidd och ökade politisering. Begrepp som krig och fred har därmed suddats ut och rollerna har förbytts från militär till någon form av internationellt polisstyrka i internationella operationer (Feaver, 1996, s. 164).

Janowitz är likt Huntington intresserad av konceptet militär professionalisering, men förkastar Huntingtons uppdelning av civilt och militärt. Han förespråkar istället en högre grad av civil kontroll av militären, där syftet är att utveckla kriterier för att bedöma militärens effektivitet. Janowitz, likt Huntington, förlitar sig på att en professionalisering av militären leder till civil kontroll. Även om Feaver (1996, s. 165) särskiljer de två med att kalla Janowitzs för pragmatisk, och Huntingtons för radikal professionalism. I Janowitz professionalism förändras militären med samhällets normer, där officerskåren innehar ett antal funktioner med civila motsvarigheter som gör den mer integrerad med det civila samhällets normer och värderingar. Men problemet med kontroll kvarstår och Janowitz erkänner att även en professionell militär har en agenda och kan därför försöka influera civil auktoritet (Feaver, 1996, ss. 165-166). Feaver (1996, ss. 166-167) kritiserar dock både Huntington och Janowitz för att de inte på ett tillräckligt sätt behandlar den civil-‐militära problematiken, och föreslår därför att andra mekanismer för kontroll behöver inkluderas i en ny teori. Han säger att en sådan teori behöver ta sin utgångspunkt i en analys av den civila och militära domänen, distinktionen mellan dem och hur de konvergerar. En teori om civil kontroll behöver förklara de faktorer som formar civil kontroll över militären, vilket i sin tur behandlar den civil-‐militära problematiken. Problem som verkställande kraft, delegering av uppgifter och fördelning av dessa uppgifter samt civil kontroll av densamma uppstår i samma stund en militär institution kan urskiljas, och Feaver är tydlig med att han här antar Huntingtons politisk-‐institutionaliserade perspektiv (Feaver, 1996, ss. 168-169).

Det är de två förra, Huntington och Janowitz, som Egnell (2009) utgår ifrån i vad han kallar en integrerad respektive delad civil-‐militär ansats till komplexa fredsinsatser. Han kritiserar dock teorierna på grund av både problematik kopplat till teorierna som sådana, samt deras begränsade användning i dagens strategiska kontext. Han menar att dagens insatsmiljö ofta präglas av ett uttalat behov av civil-‐militär samordning. Egnell (2009, s. 16) anser dock att det inte finns tillräckliga empiriska belägg för att en ökad koordinering är att föredra, utan att detta istället grundar sig på antaganden varpå det är en lucka som behöver fyllas. Istället för att enbart fokusera på den civil-‐militära problematiken och fylla denna lucka breddar Egnell även sin studie till att omfatta två vetenskapliga fält, effektivitet i komplexa fredsinsatser och civil-‐militära relationer. Det gör han genom att förklara genomförande och utfall med hjälp av civil-‐militära relationer som förklaringsvariabel (Egnell, 2009, s. 5). Han motiverar sin teori ytterligare med att identifiera ännu ett par svagheter i de traditionella teorierna. Först och främst har för stort fokus legat på civil demokratisk kontroll, snarare än militär effektivitet. För det andra har det inte undersökts hur olika varianter av den civil-‐militära relationen har påverkat olika insatser. Den senare beskriver Egnell som ett stort hål, både i det civil-‐ militära forskningsfältet samt även i det strategiska forskningsfältet (Egnell, 2009, s. 5).

(7)

Det kan därför argumenteras för att Egnell i sin bok Complex Peace Operations and Civil-‐ Military Relations – Winning the Peace (2009) moderniserat dessa grundläggande tankar om den civil-‐militära relationen och presenterat den i en ny, samtidig, kontext. Som identifierades finns dock en lucka även i hans teori i och med att den inte inbegriper organisationer. Eftersom insatser alltjämt genomförs inom ramen för organisationer såsom FN, NATO och EU kan det anses rimligt att behandla även denna kontext. Egnells teori kan trots allt vara lämplig att utgå ifrån när nu steget tas från nationer till organisationer.

1.5 Disposition

Från denna punkt följer i avsnitt två en utvecklad redogörelse av Egnell och hans tankar om en integrerad civil-‐militär ansats till komplexa fredsinsatser. Utifrån denna redogörelse konstrueras ett teoretiskt ramverk som används vid val av fall, samt den hypotes som studien avser pröva. Avsnitt tre utgör metoden, där redogörs det tillvägagångssätt som använts för att genomföra denna studie, vilket inkluderar hur fallen har valts ut och hur de sedan analyseras. Två fall bestäms och motiveras, dessa är sedan föremål för analysen i avsnitt fyra. Här analyseras hur väl respektive insats har uppnått de uppgifter och målsättningar de var utsatta att göra. Analysen avslutas med att konstatera resultatet kopplat mot hypotes och frågeställning. Resultatet, likväl som metoden, diskuteras och problematiseras sedan i avsnitt sex. Däri inkluderas även en reflektion över studien och dess resultat samt förslag för vidare forskning.

Teori

2.1 Egnell om den integrerade civil-‐militära ansatsen

Med redogörelsen för forskningsläget i åtanke kan detta stycke anses överflödigt, men för tydlighetens skull redovisas här Egnells (2009) tolkning av Huntington och Janowitz, och deras kontrasterande syn på civil-‐militära relationer. Han sammanfattar Huntingtons syn som en uppfattning att den militära professionen kan särskiljas från det politiska syftet i och med militärens funktion och uppgift som är att slåss för nationen och vinna kriget. Med hjälp av Feaver (2003, s. 18) sammanfattar Egnell Huntingtons kausala kedja gällande effektivitet; ”[Military] autonomy leads to professionalization, which leads to structural and cultural adjustments to the functional imperative, which automatically means military effectiveness” (Egnell, 2009, s. 20). Janowitz representerar det andra synsättet på civil-‐militära relationer. Enligt Egnell (2009, s. 21) argumenterar Janowitz för en integrering av det civila och militära för att uppnå effektivitet och civil kontroll. Militären måste integreras med de rådande civila värderingarna och förhålla sig öppen till politisk och social inblandning i militära affärer. Genom en civil-‐militär integration skapas en förståelse för politiken, från den militära sidan, vilket på så sätt ökar effekten av strategisk analys och planläggning.

Huntington och Janowitz förhåller sig båda till stater i respektive resonemang, vad som avses är alltså relationen mellan civila och militära aktörer inom en stat. Egnell (2009) gör detsamma i sin fallstudie, han fokuserar bland annat på att studera hur civil-‐militära relationer ser ut och fungerar inom stater. Det Egnell (2009, ss. 173-174) huvudsakligen argumenterar för är att en integrerad civil-‐militär ansats är nödvändig för att effektivt nå långtgående målsättningar i komplexa fredsinsatser. En integrerad struktur på den strategiska nivån leder till att inblandade aktörer kommer att vara bättre rustade för de

(8)

utmaningar som dagens komplexa fredsinsatser innebär, och att koordinering och ledning underlättas vilket i sin tur leder till bättre resultat. Effektivitet är ett centralt begrepp i hans bok och kräver en utveckling. Egnell (2009, ss. 11-12) menar att begreppet effektivitet inom en militär kontext har förändrats. Idag är det svårt att prata om seger, eftersom dagens målsättningar handlar om att nå ett läge där en politisk process tar vid. Istället är det mer användbart att prata om framgång (eng: success). Men att analysera effektivitet utifrån insatsers utfall anser han inte vara tillräckligt, utan för att komplettera utfallet väljer han att inkorporera genomförandet. Med genomförandet menar han hur resurser omvandlas till effekt på slagfältet. Effektivitet blir då en kombination av genomförande och utfall, där utfall kan analyseras genom att blicka bakåt i historien och genomförandet studeras genom att jämföra med vad som kan betraktas som best practice. I hans bok används detta concept of effectiveness för att mäta kvalitén på militär verksamhet. Egnell (2009) bekräftar genom sin studie att det finns ett samband mellan en integrerad civil-‐militär ansats och effektivitet i att nå långtgående politiska målsättningar. Egnell (2009, s. 31) indikerar också att hans tankar även ska gälla i fallet med internationella organisationer när han säger att civil-‐militärt integrerade institutioner behövs även på den nivån då multinationella insatser förekommer.

2.2 En ny kontext – från nation till organisation

Huntington, Janowitz, Feaver och Egnell behandlar den civil-‐militära relationen i en inomstatlig kontext. I och med den här studien sätts dock den civil-‐militära relationen i ett annat sammanhang, vilket är föremål för problematisering i detta avsnitt. Det kan argumenteras för att inom mellanstatliga organisationer, såsom FN, finns en annan inneboende problematik. I organisationer, till skillnad från nationer, kan det tänkas att den traditionella faran med ett militärt övertagande i form av kupp inte föreligger på samma sätt. Å andra sidan kan det tyckas att den grundläggande problematiken, som Feaver (1996, s. 149) beskriver den, fortfarande kvarstår; Hur skapar vi en militär som är stark nog att göra vad vi vill, men fortfarande tillräckligt underordnade att de endast gör det som är beslutat? Organisationer bör förhålla sig till den grundläggande problematiken på ungefär samma sätt som nationer. Militären fyller en funktion, som den behöver vara dimensionerad att lösa, men skillnaden i organisationer är att det är andra nationers militär som ska fylla funktionen. Detta skapar andra former av problem. Eftersom det är andra nationers militär, som har formats av respektive nation för att fylla en funktion i det egna landet, så kan det tänkas att en form av kulturkrock kan föreligga om dessa ska sammanföras inom ramen för en insats med kanske en annan funktion än vad den är avsedd för. Kort sagt så finns det likheter och skillnader mellan nationer och organisationer vad gäller den civil-‐militära relationen. Gemensamt för de båda är att den verkar påverka utfallet och för att analysera dess påverkan i organisationer behövs ett ramverk för att skilja på en integrerad och en delad ansats.

Genom att förenkla Egnells syn på en integrerad och delad ansats kan ett sådant ramverk konstrueras och användas i denna studie. En insats betraktas då som integrerad om civila och militära aktörer arbetar tillsammans, delar värderingar och låter sig formas av det civila syftet (politiken). En insats betraktas som delad om militären tillåts fullständiga rättigheter till den militära domänen, utan inblandning från civilt håll. Den civil-‐militära relationen har nu operationaliserats till en ny kontext för att omfatta organisationer såsom FN, nu återstår hypotesen som ska pröva sambandet mellan civil-‐militär ansats och utfall.

(9)

2.3 Studiens hypotes

Det samband som ska undersökas i denna nya kontext är alltså den mellan civil-‐militär ansats och utfall. Egnell (2009) bekräftar som sagt att det finns ett samband mellan en integrerad civil-‐militär ansats och effektivitet i att nå långtgående politiska målsättningar. Hans resultat kan vara lämpligt att utgå ifrån då det samband som ska undersökas i denna nya kontext är det mellan civil-‐militär ansats och utfall. Hypotesen som avser pröva detta samband är därför: FN-‐insatser med en integrerad civil-‐militär ansats har i högre utsträckning nått målsättningarna än en med delad ansats.

Metod

3.1 Val av metod

I och med den hypotes som tagits fram i avsnittet ovan bör det vara tydligt att det här är en teoriprövande studie. Teorin är alltså vad som står i centrum och ur den har en hypotes tagits fram som sedan ska prövas empiriskt. Vid valet av fall krävs sedan eftertanke, så att hypotesen verkligen kan testas på dessa (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, & Wängnerud, 2012, s. 40). Metoden är i form av en jämförande fallstudie, ibland även kallad mest lika-‐design, där två fall används för att pröva en hypotes (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, & Wängnerud, 2012, s. 109). Denscombe (2009, ss. 59-60) skriver att en fallstudie är vanligt förekommande i småskaliga undersökningar, likt denna studie. Genom att studera fall kan en djupare analys av ett fåtal analysenheter synliggöra förhållanden som inte hade upptäckts vid till exempel en kvantitativ undersökning. En jämförande fallstudie är också lämplig när vad som avses studeras endast förekommer i ett begränsat antal fall. Samt när det inte finns tillräckligt stora resurser för att samla in information om ett stort antal fall (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, & Wängnerud, 2012, s. 101). Som nämndes i styckets inledning kräver valet av fall stor omsorg, varpå hur detta val ska göras redovisas nedan.

3.1.1 Val av fall

Vid valet av fall bör hänsyn tas till två komponenter; variation i förklaringsfaktorn och homogenitet i analysenheterna (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, & Wängnerud, 2012, s. 92). Valet av fall har avgränsats till insatser beslutade av FN. Genom dess resolutioner har FN även bestämt vem som gör vad, det vill säga definierat den civil-‐militära ansatsen. Enligt hypotesen har FN-‐insatser med en integrerad civil-‐militär ansats i högre utsträckning nått målsättningarna än en med delad ansats. Variation uppnås därför genom att det ena fallet har en integrerad civil-‐militär ansats och det andra fallet har motsatsen, en delad civil-‐militär ansats. Målsättningen vid valet av fall har varit att nå två ytterligheter, antingen en helt integrerad ansats eller motsatsen, en helt delad ansats. Egnell (2009, s. 178) noterar förvisso att graden av integration kan variera och att det finns ansatser som är någonstans mittemellan, detta skulle dock medföra en ökad grad av komplexitet som inte kan anses fördelaktig för denna studies ambitioner. Med homogenitet menas sedan att fallen ska vara så lika varandra som möjligt i de flesta avseenden förutom vad gäller förklaringsfaktorn (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, & Wängnerud, 2012, s. 92). Detta har visat sig en aning problematiskt, eftersom inga insatser inom en organisationskontext har visat sig helt lika avseende till exempel konfliktbakgrund och statsskick. Däremot finns andra relevanta likheter, vilka kommer att tydliggöras i anslutning till redogörelsen av studiens fall.

(10)

3.1.2 Analys av fall

Analysen syftar till att avgöra om och i vilken utsträckning hypotesen håller genom att se om de målsättningar som fanns för respektive insats uppnåddes. Som utgångspunkt för att avgöra vilka målsättningar som förelåg har FNs resolutioner använts. I de här resolutionerna finns de målsättningar som respektive insats har syftat till att uppnå, vilka sedan blir föremål för själva analysen. Analysen avgränsar sig till att omfatta ett par av de mer framträdande målsättningarna. Dessa bör i sin tur vara så lika som möjligt eftersom lika målsättningar gör sig bättre för jämförelse och slutsatser. Därefter kommer inhämtat material med koppling till respektive insats att nära granskas för att avgöra hur väl man nådde dessa målsättningar. En sådan nära granskning kallas vanligtvis för kvalitativ textanalys, och innebär att materialet läses mycket noggrant och uppmärksamhet riktas mot textens helhet såväl som delar och kontext. Granskningen syftar till att ta fram det väsentliga ur innehållet (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, & Wängnerud, 2012, s. 210). Ett tydligt exempel från den här studien är när FNs Resolutioner har granskats i syfte att urskilja respektive insats huvudsakliga målsättningar. Ett annat sätt att uttrycka sig är att granskningen har syftat till att klargöra tankestrukturen och logiskt ordna innehållet i texten. Den förstnämnda innebär att det väsentliga ur innehållet tas fram och begripliggörs. Att logiskt ordna innehållet betyder i sin tur vad namnet antyder, det vill säga sammanfatta och kategorisera textens innehåll (Esaiasson, Gilljam, Oscarsson, & Wängnerud, 2012, s. 211). Under granskningen av materialet ställs fyra frågor till texten; Vilka är målsättningarna? Vad innebär målsättningarna? Hur har genomförandet av insatsen sett ut? Vad har insatsen åstadkommit? Frågorna syftar till att ta fram det väsentliga ur texten och att sammanfatta och kategorisera innehållet, svaret på dessa frågor används sedan för att jämföra fallen och pröva hypotesen. Men innan analysen ska fallen beskrivas och motiveras.

3.2 Studiens fall

Genomgången av litteraturen, och FNs databas över genomförda och pågående insatser, gjordes med hjälp av ovanstående resonemang och har resulterat i två fall. Det ena är Sierra Leone där FN i Resolution 1270 (1999) bestämde att civila och militära aktörer skulle integrerades och samarbeta inom ramen för UNAMSIL. Det andra fallet är Afghanistan där FN i Resolution 1386 (2001) och 1401 (2002) bestämde att militära och civila aktörer skulle åtskiljas genom att tilldelas olika uppgifter uppdelade på UNAMA och ISAF och är därför att betrakta som delad. Dessa fall representerar två ytterligheter av den civil-‐militära ansatsen som återfinns inom FNs beslutade fredsinsatser. Fallen utvecklas och motiveras nedan.

3.2.1 Sierra Leone

Efter att varit en del av det brittiska imperiet frigjordes Sierra Leone 1961 och utlyste självständighet, styrelseformen ärvdes i form av ett fler-‐partisystem. Den förste premiärministern, Sir Milton Margai, är ihågkommen för att ha försökt ena landet och förespråkat demokratiska värderingar. I och med hans död 1964 övertog hans bror Albert Margai makten, vilket var startskottet på Sierra Leones väg mot politisk korruption och utbredd misskötsel av både politiken, ekonomin och utbildningssystemet. Många universitetsprofessorer lämnade antingen landet eller lydde under regeringen, vilket urholkade utbildningssystemet och lämnade majoriteten av unga utan utbildning. Demokratin betraktades ha kollapsat 1985, när makten överlämnades till dåvarande armé-‐chefen och krig utbröt i grannlandet Liberia 1989

(11)

(Olonisakin, 2008, ss. 10-11). Slutligen ledde kriget i Liberia och instabiliteten i regionen till att en grupp Sierra Leoner i exil, Revolutionary United Front (RUF), invaderade Sierra Leone, vilket agerade som en katalysator för krig i landet. Även om Sierra Leone redan hade, vad Olonisakin beskriver som ”a complete recipe for conflict” (2008, s. 13), så snabbade konflikten i Liberia och RUFs invasion på den redan självdestruerande process som pågick i landet (Olonisakin, 2008, ss. 12-13). Insatsen inrättades för att övervaka den sköra fred som följde fredsavtalet i Lomé 1999, och det var mångt och mycket i den kontext som UNAMSIL sedan etablerade sig i efter att ha bildats i och med Resolution 1270. (1999; Olonisakin, 2008, s. 41)

Insatsen var organiserad enligt följande; SRSGn i Sierra Leone hade i huvudsak tre underställda. En DSRSG med ansvar för government and stabilisation, en DSRSG med ansvar för operations and management, och slutligen en force commander (Adolfo, 2010, s. 25). Ur ett ledningsperspektiv är det tydligt att SRSGn var i en fördelaktig position vad gäller att koordinera insatsens civila och militära element åt ett och samma håll. Vidare kan insatsen betraktas som integrerad ur det perspektiv att militären var inkluderad i den civila strukturen, och således i de beslut som fattades av SRSGn. UNAMSIL agerade under kapitel VII. Det betyder att de hade mandat att vidta nödvändiga åtgärder för att skydda egen personal och rörelsefrihet, samt i den utsträckning det var möjligt skydda civila från omedelbara hot (Resolution 1270, 1999). Insatsen betraktades år 2003 som FNs då största fredsinsats. 37 nationer bidrog med trupp och militärobservatörer som omfattande 17 500 soldater och officerare. Ytterligare 322 internationellt och 522 nationellt anställda civila arbetade med insatsen (Malan, 2003, s. 54).

3.2.2 Afghanistan

Ahmed Rashid (2011) beskriver Afghanistans historia de senaste århundradena som en kamp mot maktövertagande av andra länder och kolonisatörer. Sedan invasionen av Sovjetunionen i slutet av 70-‐talet och fram till 2000-‐talets början har denna kamp kostat över 1,5 miljon människoliv och resulterat i en total förstörelse av landet (Rashid, 2011, s. xiii). Sovjetunionen drog sig ur Afghanistan 1989 och en regim under ledning av president Najibullah ledde landet fram till talibanernas progressiva övertagande av makten från 1994. De implementerade en extrem tolkning av islamsk lag som förtryckte kvinnors rättigheter och förbjöd olika former av underhållning såsom musik, TV och sport (Rashid, 2011, ss. 1-2). Talibanerna tillämpade straff som offentlig tortyr, avrättning och amputation av händer eller fötter, men det afghanska folket tvingades till att acceptera denna form av rättvisa. Orsaken till acceptansen kan mycket väl grunda sig i den utdragna konflikt som präglat landet i kombination med rädsla och utmattning (Rashid, 2011, ss. 4-5). Under de två åren som föregick terrorattentatet den 11 september urartade både sociala och ekonomiska förhållanden och Afghanistan blev en fristad för extremism och terrorism. Omfattande handel och smuggling av droger, inbördes stridigheter och massutvandring var andra förekommande fenomen (Rashid, 2011, ss. 217-218). Kort efter 11 september deklarerade USA ett krig mot terrorn och som en följd inleddes Operation Enduring Freedom (OEF). Talibanfästen bombades och den så kallade norra alliansen stöttades i kampen mot talibanstyret i Kabul. USA var i och med kampen mot terrorn inte intresserade av någon återuppbyggnad av Afghanistan, vilket slutade med att den störtade talibanregimen ersattes av krigsherrar ur norra alliansen. 2002 valdes till slut Hamid Karzai till interim-‐president, men utan resurser kunde inget göras för att förbättra situationen i Afghanistan (Rashid, 2011, ss.

(12)

221-222). Inom ramen för denna kontext bildades 2001 ISAF i enlighet med Resolution 1386 och året efter beslutades Resolution 1401 vilket innebar uppstarten av UNAMA.

UNAMA i sig har betraktats som maximalt integrerad, men då endast vad gäller den humanitära delen. UNAMA hade samlat ansvar för att koordinera den humanitära verksamheten i Afghanistan (Adolfo, 2010, s. 26; The situation in Afghanistan and its implications for international peace and security - Report of the Secretary General, 2002; Resolution 1401, 2002). Men sett till den civil-‐militära relationen är intrycket ett annat. Inga uppgifter som ställdes till UNAMA och ISAF var av en sådan karaktär att de krävde än gemensam ansats, varpå uppgifterna fördelades på respektive organisation. ISAF och UNAMA bedrev därför sina insatser parallellt, där ingen hade beslutsrätt över den andre (Harsch, 2012, s. 12). Eftersom fokus i huvudsak var inriktat på att förbättra säkerhetsläget hade den vad Harsch (2012, s. 6) beskriver som en militär ansats. Konsekvensen av detta blev att den NATO-‐ledda ISAF-‐insatsen fick en mer dominant roll. ISAF hade även större tillgång till resurser, personal och logistik vilket ytterligare marginaliserade det civila FN-‐uppdraget. FNs beslutade insats i Afghanistan kan därför sägas ha en maximalt delad ansats. ISAF agerade under ett kapitel VII-‐mandat, vilket beslutades i Resolution 1386 (2001) UNAMA omfattade i september 2011 415 internationella civila, 1 647 lokala civila, 11 militärobservatörer, 2 poliser och 59 FN-‐ volontärer (Security Council Report, 2011). ISAF-‐delen av insatsen bestod i december 2011 av totalt 130 000 personer från 49 olika länder, majoriteten av dessa (90 000) var från USA (NATO/ISAF, 2011). Dessa årtal representerar de tidpunkter inom vilket insatsen var att betrakta som störst.

3.2.3 Sammanfattning fall

I urvalet av fall har målsättningar varit en faktor som inte har tagits hänsyn till, eftersom inga insatser har likadana målsättningar. Detta är en konsekvens av den verklighet som komplexa fredsinsatser innebär, det vill säga att en situation aldrig är den andra lik. Dessutom är det inte målsättningarna i sig som är intressanta utan hur väl de har uppnåtts.

Den första likheten mellan fallen Afghanistan och Sierra Leone är att båda var att betrakta som krigshärjade länder med stora ekonomiska och politiska problem. Respektive regering kan i viss utsträckning betraktas som demokratisk, men var minst sagt instabil och utan erforderliga resurser att regera. Det internationella samfundet har visat ett brett engagemang i att understödja dessa länder. Genom att se till antalet bidragande nationer i respektive insats kan det konstateras att båda fallen har ett ungefär lika brett internationellt engagemang, vilket representerar den andra likheten. Slutligen återfinns en tredje likhet i denna korta redogörelse för respektive fall, den handlar om vilket mandat respektive insats genomfördes under, nämligen FN kapitel VII. Vad som för den observante orsakar lite huvudbry är storleken på respektive insats, där insatsen i Afghanistan är till synes betydligt mycket större än insatsen i Sierra Leone. Vid en närmare undersökning av denna faktor kan dock slutsatsen dras att samma förhållande råder vad gäller respektive lands storlek. Genom att räkna ihop det samlade bidraget inom respektive insats och därefter jämföra UNAMSIL och UNAMA/ISAF kan det konstateras att UNAMA/ISAF var ungefär 7 gånger större. Eftersom Afghanistans landyta är drygt 9 gånger större än Sierra Leones kan slutsatsen dras att skillnaden inte är så stor, utan detta bör snarare betraktas som en likhet vilket ytterligare stärker motivet till valet av just dessa fall.

(13)

I förklaringsvariabeln, det vill säga om insatsen antagit en integrerad respektive delad ansats, skiljer sig däremot Sierra Leone och Afghanistan åt. Insatsen UNAMSIL i Sierra Leone inkorporerade både civila och militära element och är därför att betrakta som integrerad, vilket i sin tur underlättar samverkan och samordning. Militären var där tydligt underordnade den civila ledningen, som således hade möjlighet att utöva civil kontroll. Afghanistan och UNAMA/ISAF har, som framkom ovan, en maximalt delad civil-‐ militär ansats. Insatserna i Sierra Leone och Afghanistan betraktas i denna studie som två olika insatser genomförda av FN som organisation, med skilda tillvägagångssätt i formen av civil-‐militär ansats. Slutsatsen kan dras att dessa fall är lika vad gäller kontext, storlek, multinationell karaktär och mandat. Som åsyftades så skiljer de sig i förklaringsvariabeln, den civil-‐militära ansatsen, varpå dessa fall kan anses lämpliga att använda i denna studie.

Analys

4.1 Sierra Leone (UNAMSIL)

I Resolution 1270 går att utläsa ett antal syften och målsättningar med insatsen som UNAMSIL kom att genomföra. En av de mer framträdande målsättningarna var att stödja regeringen i Sierra Leone i genomförandet av en så kallad disarmament, demobilization and reintegration process, DDR. (1999, s. 2) UNAMSILs uppdrag sammanfattades 2001 under ett så kallat mission statement till;

The main objectives of UNAMSIL in Sierra Leone remain to assist the efforts of the Government of Sierra Leone to extend its authority, restore law and order and stabilise the situation progressively throughout the entire country, and to assist in the promotion of a political process which should lead to a renewed disarmament, demobilisation and reintegration programme and the holding, in due course, of free and fair elections (Malan, 2003, s. 57).

Dessa målsättningar bryts ned och avgränsas till att omfatta (1) genomförandet av DDR, och (2) genomförandet av fria val

4.1.1 Disarmament, Demobilization and Reintegration

Stycket syftar till att avgöra hur väl UNAMSIL uppnådde målet att avväpna, demobilisera och re-‐integrera de stridande fraktionerna i Sierra Leone. Insatsen varade mellan 1999 och 2005. DDR syftar till att förbättra säkerhetsläget för att tillåta att rekonstruktion och en bred samhällelig återhämtning kan påbörjas i skedet efter en konflikt. Definitionen som har accepterats inom FNs generalförsamling beskriver de olika stegen i DDR-‐ processen enligt följande:

• Avväpning innebär en insamling av handeldvapen, ammunition, sprängmedel och även tyngre vapensystem. Allting dokumenteras och kontrolleras för att sedan förstöras. Insamlingen sker från både kombattanter och lokalbefolkningen och processen inkluderar även en uppbyggnad av institutioner för hantering av vapen på laglig väg.

• Demobilisering inkluderar ett formellt och kontrollerat entledigande av aktiva kombattanter från en nations armé eller andra väpnade grupper. Denna process

(14)

är uppdelad i två steg där själva demobiliseringen sker i särskilda center. I steg två, som kallas reinsertion, ges kortsiktigt stöd till ex-‐kombattanter i väntan på den mer långsiktiga re-‐integreringsprocessen. Stödet är främst materiellt, varar upp till ett år och syftar till att ex-‐kombattanterna ska klara övergången till re-‐ integreringsprocessen.

• Re-‐integrering är den slutliga processen där ex-‐kombattanter ska erhålla en civil status, arbete och inkomst. I huvudsak är detta en social och ekonomisk process och således en del av ett lands generella utveckling. Det är därför en lång-‐ siktig process utan tidsram som ofta kräver externt stöd från det internationella samfundet (United Nations Secretary General, 2006, s. 8).

Under en symbolisk ceremoni som representerade avväpningen av 47 000 kombattanter deklarerade president Ahmad Tejan Kabbah den 18 januari 2002 att avväpningsfasen, som pågått från 2001, var klar (Olonisakin, 2008, s. 111). Två år senare, efter att UNAMSIL avväpnat mer än 75 000 kombattanter från de huvudsakliga grupperingarna deklarerade regeringen i Sierra Leone att DDR-‐processen var genomförd. Vad gäller uppgifter om de barnsoldater som gick igenom DDR processen har en iakttagelse gjort i att antalet skiljer sig åt i olika källor. UNAMSIL säger att ca 7000 barnsoldater avväpnades (UNAMSIL End of mission press kit, 2005). En annan källa, konstigt nog även den publicerad av FN säger att 20 000 barnsoldater avväpnades och återintegrerades (Bell, 2005). Ungefär 55 000 av de avväpnade kombattanterna erhöll förmåner kopplat till re-‐integrering i samhället. Dessa förmåner inkluderade till exempel utbildning, stöd till jordbruk, fiske och entreprenörskap. Drygt 40 000 vapen och 1,2 miljoner patroner samlades in och förstördes. Re-‐integreringen i samhället gick inte lika bra som avväpningen och demobiliseringen. FN konstaterar att en av de stora utmaningarna för regeringen i Sierra Leone är att skapa jobb för ett stort antal arbetslösa ex-‐kombattanter (UNAMSIL End of mission press kit, 2005). Bell (2005) skriver att många unga under konfliktens början motiverades av den ekonomiska vinning och möjligheten att plundra som uppstod genom att delta i konflikten. Sierra Leone var, och är en idag en av världens fattigaste länder varpå han betonar att risken att dessa ex-‐kombattanter tar upp vapen igen för att strida i nya konflikter är överhängande.

4.1.2 Demokratiska val

The Inter-‐Parliamentary Council (2006) skriver om demokratiska staters makt; “In any State the authority of the government can only derive from the will of the people as expressed in genuine, free and fair elections held at regular intervals on the basis of universal, equal and secret suffrage” (s. viii). För att avgöra om ett val ska betraktas som fritt eller ej finns det ett antal kriterier, definierade av the Inter-‐Parliamentary Council (2006) under deras 154:e sammanträdande i Paris 26 mars 1994. Nedan följer ett urval av de kriterier som anses mer relevanta för denna studie:

• Alla vuxna har rätt att rösta i val och ska beredas möjlighet att delta i en opartisk och icke-‐diskriminerande röstregistreringsprocedur.

• Vem som helst ur nationens befolkning får bilda ett parti vars syfte är att delta i ett val.

• Stater ska vidta nödvändiga åtgärder gentemot demokratiska målsättningar såsom upprättandet av oberoende och neutrala mekanismer för att genomföra valet samt värna valets integritet genom att förhindra valfusk (Inter-Parliamentary Council, 2006).