Slöjd, hantverk och formgivning
Produkt- och uppsatsarbete med vetenskaplig metod, 30hp, 754G46
Jessica Berglund
SMÅSKALIGT storskaligt
Anodiseringens roll för en smyckesmed och en industri
Engelsk titel: HANDMADE industrial. Anodize in two ways Handledare:
C- uppsats Maria Silfverhielm
Institutionen för kultur och kommunikation Estetiska avdelningen 581 83 LINKÖPING Seminariedatum Språk (sätt kryss före) Rapporttyp (sätt kryss före) x Svenska/Swedih
Engelska/Englh x Uppsats grundnivåUppsats avancerad nivå Examensarbete Licentiatavhandling Övrig rapport ISRN LiU-IKK/PU-G--08/xxx—SE Handledare Maria Silfverhielm Titel SMÅSKALIG storskalig. Anodiseringens roll för en smyckesmed och en industri Title HANDMADE industrial. Anodize in two ways Författare Jessica Berglund Sammanfattning
Anodisering är en ytbehandlingsteknik på frammarsch som ständigt bryter nya banor såväl inom industrin som hos den småskaliga utövaren. I den här uppsatsen ges en bild av hur en smyckesmed och en industri förhåller sig till ytbehandlingstekniken idag. Det är en jämförelse utifrån en historisk kontext om industrialiseringens framfart och samarbete branscherna emellan. Anodisering är en ytbehandlingsteknik som förstärker aluminiumet funktionellt och/eller estetiskt. Uppsatsen är av kvalitativ natur där material hämtats in för tolkning. Anskaffande av material har skett på ett kombinerat empiriskt och teoretiskt sätt.
Nyckelord
Förord
Mitt intresse för metallens egenskaper och dess möjligheter formgivningsmässigt har under min utbildning vuxit sig starkare. Sedan barnsben har jag sett mina föräldrar, far och morföräldrar ha intresse för eller arbeta med ytbehandling, konst och hantverk inom trä, metall, måleri och textil. Jag har påverkats genom otaliga besök på museer, fabriker och genom berättelser om de äldres yrkesval. I huset där jag växte upp med svarvade träföremål, penslar, oljefärger och akvarellpapper har mitt intresse för skapande växt fram. Som barn var det inte alltid underhållande att följa med de vuxna på deras intressen, men nu när jag kan se hur en kombination av dessa upplevelser avspeglas i mitt eget val av yrke är jag tacksam. Tack mamma, pappa, farföräldrar och morföräldrar för det arv jag bär med mig. Tack också Gustav för allt stöd du ger mig i livet.
Innehållsförteckning
1 Inledning...5 2 Begreppsförklaring...6 3 Syfte...6 4 Frågeställning...7 5 Aluminium och anodiseringshistorik...7 6 Metod...8 6.1 Intervjuer...8 6.2 Litteraturstudier...9 7 Material...9 7.1 Respondenterna...9 7.2 Litteratur...10 7.3 Internet...10 7.4 Metod och Materialdiskussion...10 8 Avgränsningar...11 9 Teori...12 9.1 Litteratur...12 9.2 Artiklar och Internetkällor...14 10 Empiri...15 10.1 Smyckesmed och formgivare Maria Börjesson, Norrköping...16 10.2 Stig Östlund & Mikael Wassholm, Sapa Profiler AB, Finspång...20 10.3 Jämförande analys...24 11 Diskussion...26 11.1 Slutkommentar...30 12 Fortsatt forskning...31 13 Förteckningar...31 13.1 Käll & Litteraturförteckning...31 13.2 Bildförteckning...32 14 Bilaga...331 Inledning
Den här uppsatsen har kommit till under månaderna januarimars 2008 som en förberedelse till ett efterföljande praktiskt examensarbete. Uppsatsens syfte är att ur ett historiskt och samarbetesperspektiv belysa och jämföra ytbehandlingstekniken anodisering inom två olika branscher. Anodisering är en ytbehandlingsteknik av aluminium där man med hjälp av en elektrolys öppnar upp metallens oxidskikt och därigenom gör det möjligt att förändra och ge metallen en skyddande, dekorativ eller funktionell egenskap. Ytbehandling av metaller har intresserat mig sedan starten på min utbildning. Intresset för möjligheterna med metallen aluminium kom först under den senare delen av utbildningen. Aluminiumets lätthanterlighet och låga råvarukostnad i kombination med att jag letade smycken på Internet och stötte på en intressant smyckesmed var det som först fick mig intresserad. Tack vare aluminiumets många fördelaktiga egenskaper och möjligheter används den på många områden inom industrin. Även inom smycketillverkning förekommer tekniken men inte i samma utsträckning.
Intresset för ytbehandling av metaller har funnits länge. Arkeologer har hittat brons och kopparföremål som högst troligt blivit ytbehandlade för att få en patinerad yta från år 300 f. Kr. De äldsta föremålen som hittats var behandlade med arsenik och fanns i Anatolien, Mindre Asien och Egypten (Hughes & Rowe, 1991 s. 10). Intresset för och utvecklingen av ytbehandling har sedan fortsatt. Allt eftersom fler metaller utvunnits ur jorden har också fler ytbehandlingstyper utvecklats. Idag har vi en hel mängd recept och läror att välja emellan beroende på vilken typ av metall eller legering vi vill ytbehandla och vilket resultat vi eftersträvar. Metallen aluminium, som i den här uppsatsen har inspirerat mig med sin mest kända ytbehandlingstyp anodisering, är den metall som man på ett effektivt sätt så sent som år 1886 började framställa (Zetterström & Hyse, 1984 s. 5). Man började dock inte anodisera metallen förrän i början av 1970 talet. Jag blev nyfiken på vilken roll användandet av tekniken har idag för såväl småskalig som storskalig anodiseringsutövare. Skulle jag som konsthantverkare kunna använda mig av tekniken i mitt kommande examensarbete? Vetskapen om att med hjälp av tekniken kunna få allsköns färger till aluminiumet lockade mig att söka upp och intervjua anodiseringsutövare inom två olika branscher.
2 Begreppsförklaring
Anod är den positiva elektroden i en elektrokemisk metod (Rydström, 2000 s. 36). Motsatsen är den negativa elektroden, katod. Vid en elektrokemisk metod, även kallad elektrolys, sänds ström mellan två elektroder i en svavelsyrelösning (ibid, s. 244). Med anodisering menas den process där metaller som zink, aluminium eller magnesium får en skyddande, dekorativ eller funktionell egenskap genom ett nybildat oxidskikt. Detta sker i en elektrolytisk oxidationsprocess (MNC handbok, 1972 s. 9) där metallen i fråga fungerar som anod, varvid namnet anodisering (Skan Aluminium, 1994 s. 15). Elektrolys är sönderdelning av saltlösning med hjälp av elektrisk ström (Allén, 2004 s. 346). Elektrolyt kallas det ämne som kan sönderdelas genom elektrolys och som leder den elektriska strömmen (ibid, s 346). Med benämningen estetisk utövare syftas i den här uppsats på en person vilken har utbildning inom och professionellt utövar verksamhet inom konst, hantverk, formgivning, konsthantverk och/eller smyckesmideri. Hårdanodisering är när man bygger ett mycket tjockt oxidskikt på aluminium, vilket gör metallen mycket tålig. KK:Stiftelsen betyder stiftelsen för kunskaps och kompetensutveckling Maria Börjesson är smyckesmed och formgivare. I min uppsats benämner jag de båda intervjuade som Respondenter. Sapa är en industri och den andra respondenten i uppsatsen. Vitanod betyder att få fram kulören vit genom anodisering.3 Syfte
Syftet med uppsatsen är att ur ett historiskt och samarbetesperspektiv belysa och jämföra ytbehandlingstekniken anodisering inom två olika branscher.
4 Frågeställning
Med utgångspunkt i en historisk kontext som rör utvecklingen av den industriella utvecklingen och samarbete industri och hantverkare emellan ur ett estetiskt perspektiv; Vilka/vilken är orsaken/orsakerna till att man använder sig av tekniken? Hur har tekniken utvecklat inom respondenternas respektive bransch? Hur ser framtiden användningsmässigt av tekniken ut inom de olika branscherna? Finns det några skillnaderna i arbetssättet att anodisera aluminium som smyckesmed/formgivare och inom industrin?5 Aluminium och anodiseringshistorik
Aluminium är jordens tredje vanligaste grundämne efter syre och kisel. Aluminiumet kräver mycket energi vid framställning då processen med att få fram rent aluminium är komplicerad. Råmaterialet vid framställning av aluminium är bauxit som bildas när aluminiumrika bergarter vittrar. Bauxiten består till störst del av oxider av aluminium, järn och kisel. Bauxiten är vanligast förekommande runt ekvatorn i Australien, Jamaica, Surinam och Brasilien. Framställningen av aluminiumoxid ur bauxiten sker efter brytningen av bauxiten. Det är av aluminiumoxiden man sedan framställer aluminiumet. Ur fyra kilo bauxit får man ett kilo ren aluminium. Metallen går att återvinna och är positiv ur miljöhänseende tack vare dess låga vikt och elektriska ledningsförmåga. Metallen kan återvinnas hur många gånger som helst utan att det påverkar dess egenskaper negativit (Sapa, 2003 s. 10, 12).Aluminium är efter järn den mest använda metallen. Det är en lätt och stark metall som går att förstärka ytterligare genom ytbehandlingstekniken anodisering. För att nämna några andra positiva egenskaper är metallen formbar och lätt att bearbeta, har en god reflektionsförmåga, är korrosionsbeständig och möjlig att ytbehandla (ibid, s. 6). Aluminium används idag till allt från läskburkar till flygplan.
Anodisering som ytbehandlingsteknik började som först att användas inom krigsindustrin då flygplan anodiserades. Aluminiumet användes för sin låga vikt och var därför bra för
flygindustrin. Anodiseringen användes för att ge aluminiumet ett starkt ytskikt och därmed göra det mer hållbart. Tekniken var då mycket dyr och gemene man hade inte råd att köpa anodiserade föremål (Östlund, Intervju 20080229). Anodisering kan ske med eller utan infärgning. Utan infärgning kallas den, naturanodisering. Infärgningen i sin tur kan ske på två olika sätt. Det första är i anodiseringsbadet med organiska eller oorganiska färgämnen och kallas då enbart infärgning, det andra är efter anodiseringsbadet med hjälp av växelström. Det kallas då elektrolytisk infärgning och sker med hjälp av tennsalter som pigment. Resultatet vid elektrolytisk infärgning blir mycket beständigt mot solljus och lämpar sig bra för utomhusmiljöer, enbart infärgning lämpar sig bäst för inomhusmiljöer (Sapa, 2003 s. 108). Skiktet efter anodiseringen blir hårt och nötningsbeständigt. Tjocklek på skiktet kan regleras genom hur lång tid aluminiumet exponeras i anodiseringsbadet (Östlund, Intervju 20080229). Det som händer vid en anodisering är att metallen, med hjälp av elektrolyten som består av utspädd svavelsyra och likström, kopplad till anoden, får ett yttre skikt omvandlat till oxid. När önskad tjocklek av oxidlagret erhållits avslutar man elektrolysen och eftertätar de nu öppnade porerna som bildats i metallytan. Det är dessa öppnade porer som suger färg vid en infärgning och det är dessa porer som måste förslutas i en eftertätning i avjoniserat 9598 gradigt vatten för att få ett tätt ytskikt. I eftertätningen omvandlas aluminiumoxiden till böhmit, som är en kristallin oxid, volymen ökar och porerna sluts (Löwhagen M, 2003 s. 5759). Det anodiserade skiktet som eftertätats blir normalt hårdare än glas (Sapa, 2003 s. 107).
6 Metod
Uppsatsen bygger på ett kvalitativt förhållningssätt där material hämtats in genom litteratur och intervju. Med kvalitativt undersökning menar jag tolkning av det material jag samlat in (Starring & Svensson, 1994 s. 19). Arbetsgången har varit hypotetiskdeduktiv med utgångspunkt från befintliga frågeställningar. Jag har sedan hämtat in empiriskt material för att få svar på dessa (Patell & Davidson, 2003 s. 23).6 .1 I n t e r v j u e r
De båda respondenterna arbetar själva med anodisering och befinner sig antingen i en småskalig eller storskalig tillverkningsmiljö. Sammanlagt har två intervjuer med hög grad av strukturering och låg grad av standardisering gjorts. Detta innebär att frågorna i förväg är utarbetade, bestämda och ställda i en förbestämd ordning men att svaren har fått bli högst personliga (Patel & Davidson, 2003 s. 71). Några öppna förbestämda frågor med få följdfrågor har medfört att författaren till viss del kunnat styra intervjun för ett bra resultat. Respondenterna är utvalda subjektivt utifrån författarens eget tycke. Maria Börjesson som representerar smyckesmeden/formgivaren är yrkesverksam och bosatt i Östergötland och tyckte att det var väsentligt att figurera med namn i uppsatsen av marknadsföringsskäl. Hon inspirerade min nyfikenhet i området genom sin hemsida på Internet. Den intervjuade industrin är Sapa vilken jag blev bekant med genom boken, Hur man lyckas med aluminiumprofiler (Sapa, 2003), vilken jag i förberedande syfte studerat för uppsatsen. Även Sapa ville figurera med namn i uppsatsen. Frågorna har i förväg skickats ut till respektive respondent som förberedelse. Intervjuerna har varit av kvalitativ natur med syfte att tolka och förstå de personliga svaren. Det har i förväg eller under arbetets gång ställts frågor till respondenterna om anonymitet och titulationer. Resultatet av intervjureferatet har sedan skickats till respektive respondent för godkännande, eventuella tillägg eller ändringar. Möjlighet att återkomma med fler följdfrågor efter intervjutillfällena har också funnits men har inte varit nödvändigt. Inspiration till utformningen av intervjureferaten har jag hämtat från boken, Tolkning, förståelse, vetande. Hermeneutik i teori och praktik (Ödman, 2005 s. 120146). De två intervjuerna återfinns i sin helhet hos författaren.
6 . 2 L i t t e r a t u r s t u d i e r
Jag har genom att studera tryckt litteratur i bokform inom området teknisk utveckling i Sverige och Europa, aluminium och anodisering kunnat bilda mig en uppfattning om hur industrin och hantverket utvecklats från 1700 talet och framåt, utvecklingen av utvinningen och användandet av aluminium och dess ytbehandlingsteknik anodisering. Litteraturen har även bestått av artiklar som behandlat ämnet, samarbete mellan industri och estetiska yrkesutövare.7 Material
Det material jag använt mig av till den här uppsatsen består dels av de svar jag fått fram under intervjuerna men även av litteratur och material från Internet.
7.1 R e s p o n d e n t e r n a
Tisdagen den 25/2 2008 intervjuade jag smyckesmeden och formgivaren Maria Börjesson. Börjesson är utbildad guldsmed i grunden men benämns även som silversmed, smyckesmed och formgivare beroende på vilket sammanhang hon figurerar i. Hon är bosatt och verksam i Norrköping. Hennes verkstad är belägen på Drottninggatan 10 och har namnet Ädla Ting. Börjesson har varit verksam inom sitt område sedan 1985 (Börjesson, Intervju 20080225). Sapa Profiler AB är namnet på den industri jag intervjuade torsdagen den 29/2 2008. Företaget ligger i Finspång. Vid intervjutillfället representerades företaget av Stig Östlund, specialprojekt E5 och Mikael Wassholm, produktionstekniker vid E5. På E5 som är en avdelning inom Sapa Profiler AB, anodiserar man aluminium som en del i en tillverkningsprocess av aluminiumprofiler. Sapa AB är en industrikoncern som finns i Europa, USA och Kina. Företaget startade 1963 i Vetlanda och arbetar med aluminiumprofiler till väg, räls, land, sjöss, elektronik och mycket mer (Östlund, Intervju 20080229).
7. 2 L i t t e r a t u r
Den tryckta litteraturen har bjudit kvantitativt utbud vad gäller anodisering vilket innebär att jag har studerat flera böcker med liknade innehåll. Litteraturen har gett mig en god förståelse för ytbehandlingstekniken anodisering och legat till grund för möjligheten att utforma relevanta intervjufrågor och förberedelse inför intervjutillfällena. Genom litteraturen om den svenska teknikhistorien har jag fått en bredare bild av relationen hantverkare industri. Artiklarna har bidragit till att ge större djup i diskussionen då de behandlat samarbete branscherna emellan.7. 3 I n t e r n e t
Det var genom Internet jag till en början kom i kontakt med bilder från och upptäckte möjlighet att kontakta Maria Börjesson som är en av respondenterna i mitt arbete. Med hjälp av Internet har jag också funnit information om anodisering och kunnat ta del av experimentresultat av anodiserade aluminiumbitar. På Internet har jag snabbt fått en bild av hur vanligt förekommande anodisering är som ytbehandlingsteknik och vad den innebär. Ett diskussionsforum där anodisering behandlats har jag också stött på. Jag har även med hjälp av Internet kunnat få information eller uppsökt artiklar kring ämnet industri i samarbete med estetiska yrkesutövare. Jag har dock inte använt mig av all fakta jag funnit till uppsatsen.
7. 4 M e t o d o c h M a t e r i a l d i s k u s s i o n
På grund av tidsbegränsning för uppsatsarbetet bygger resultatet på två intervjuer. Resultatet har blivit en jämförelse intervjusvaren emellan och byggts subjektivt på mina egna tolkningar av dem. Jag har även varit subjektiv i mitt urval av respondenter för uppsatsen, vilket har färgat resultatet. Jag har genom mitt urval och min metod fått ett begränsat resultat när det kommer till betydelsen av tekniken för både industrin och smyckesmeder/formgivare. Ingen möda har lagts vid att få fram likställda tillverkare kvantitetsmässigt eller orsaksmässigt av tekniken för en jämförelse då det inte varit relevant för uppsatsens syfte. Anodisering är stort inom industrin och har under många år använts som en teknik för att ge aluminium ökad hållbarhet, nötningsbeständighet, estetik eller elektrisk isolationsförmåga. Inom smyckesmideriet är det dock en ganska nyuppmärksammad teknik som ännu inte fått något stort genomslag men som verkar vara på framfart. Jag har trots skillnader i erfarenhet av tekniken branscherna emellan valt att värdera svaren från respondenterna lika. Relevanta avhandlingar som behandlar uppsatsens syfte har inte påträffats. En uppsats på Dnivå som jag beställde via Linköpings Universitets uppsatslager i Mjärdevi var försvunnen och kunde därför inte studeras. Den avhandlade anodisering inom industrin. Jag kunde inte heller hitta någon litteratur som behandlade mer mjuka frågor likt de jag tar upp i denna uppsats som jämför liten och stor skala inom anodisering eller annat ämne. Det fanns även begränsat med material om tekniken i kombination med konsthantverk, smyckesmideri eller annat bruk i mindre skala. Under utformningen av uppsatsenhar jag stött på intressanta värderingar om samarbeten mellan industrier och estetiska yrken, vilka jag låtit påverka mitt arbete.
8 Avgränsningar
Jag har valt att begränsa mig till att intervjua två respondenter inom två utvalda branscher för att ge en bild och göra en jämförelse av dem. Jag har gjort detta val dels på grund av tidsbegränsning. Valet har gjorts trots den stora skillnaden erfarenhetsmässigt inom de två branscherna. Den litteratur jag har studerat handlar om en teknisk utveckling inom Sverige och Europa. Jag har valt att inte gå längre tillbaka än från början av 1700talet och fram tills idag. Det var under den tiden den tekniska utveckling tog fart i Sverige och Europa och först då en jämförelse mellan industri och hantverk är intressant. Jag har även valt att studera hur ett samarbete mellan industrin och estetiska yrkesutövare har sett ut. Nutida artiklar har till antal och innehåll valts ut subjektivt av författaren. Anledningen till begränsning är att det finns så mycket information att jag inte kunde ta med allt.
9 Teori
Att finna tidigare forskning inom det specifika område jag intresserat mig för har varit i det närmaste fruktlöst. Därför har jag utgått från en historisk kontext och valt ut delar ur en relativt omfattande samling svensk och europeisk teknikhistoria. Artiklar inom området har också valts ut och tagits med i uppsatsen. Litteraturen ger en bild av hur utvecklingen från hantverk till industrin skedde vilket har påverkat hur dagens industri och hantverksmarknad ser ut samt hur arbetsmetoderna utvecklats.9 .1 L i t t e r a t u r
Boken, Teknik och civilisation, handlar i kapitlet, Arbetarens förnedring, om den tekniska utvecklingens påverkan på människan och vårt sätt att arbeta. Här beskrivs hur man i England under 1700talet kunde nå en snabb industriell utveckling genom tyglad arbetskraft. Svält,
okunnighet och fruktan var en förutsättning för att industrin skulle kunna växa och slutligen blomstra. Självtänkande arbetare var inte önskvärda i fabrikerna och hantverkaren sågs som ett hot mot maskinen, ”de var inte tillräckligt fogbara” (Mumford, 1984 s. 151). Arbetarna kuvades under industrins orimliga arbetsförhållanden och föll successivt slavar under maskinerna. Ju mer utvecklad och självgående maskinen blev desto lättare blev arbetsuppgifterna för arbetarna och kunde utföras av vem som helst. Även barn arbetade vid maskinerna. Uppgifterna vid maskinen gick från att arbeta med maskinen till att bli dess reparatör. Ständiga hot om att maskinen helt skulle ersätta arbetaren var bara en av de misserabla omständigheter arbetarna tvingades leva under. Denna skrämselpropaganda använder av industriherrarna på grund av rädsla att arbetarna en dag skulle vända sig bort från maskinen och ta en annan väg. Bara någon enstaka individ kom undan slaveriet vid industrin. I slutet på 1800talet hade industrialismen lett till ett ”arbetets evangelium” (Mumford, 1984 s. 151). Den hårda framfarten hade lett till oförmåga att på egen hand skapa, bland annat inom hantverket. Den uteslutande rationella människans jakt på makt och pengar hade nu lett till att människor åsidosatt sina mänskliga behov. Med pengar och makt i överflöd men utan lycka kom ångern vilket ledde till en försämrad livskvalitet även för industriherren. Det var Englands industrialisering som visade vägen för resten av Europa (Mumford, 1984 s. 147152).
Eva Dahlström har i sin avhandling, Verkstadsmiljöer under 1800talet jämfört utvecklingen av tre olika verkstadsföretag, Överums bruk, Ludvigsbergs mekaniska verkstad i Stockholm och Köpings mekaniska verkstad. I delar av avhandlingen beskriver hon hur förhållandena yrkesmässigt var och hur produkterna utvecklades tack vare den tekniska framgången och industrialiseringen. Hon beskriver hur det under första hälften av 1800talet övergår från en hantverksmässig produktion till en industriell, tack vare den industriella revolutionens spridning från England via Tyskland till Sverige. Man hämtade in kunskap genom att besöka de mer framgångsrika länderna för att sedan återvända hem igen. Från mitten av 1800talet och framöver utbildade man själv arbetare vid verkstäderna. Industrierna bestod då av skickliga arbetare, flertalet med hantverkarbakgrund av vilka många senare startade egna verkstäder. Under första hälften av 1800talet hade det tekniska kunnandet förvärvats, under den andra hälften skulle det börja etableras (Dahlström, 1999 s. 4446, 5253, 6064).
Den industriella produktionen var under början och mitten av 1800talet inriktad på att tillgodose en lokal marknad men allt eftersom tekniken utvecklades kunde produktionstakten öka, produkterna förfinas och man nådde ut till en större marknad. Med möjligheten att tillverka mer avancerade produkter blev kraven på arbetskraften och den tekniska utbildningen högre. Behovet av utbildad arbetskraft var stort. Fler och mer avancerade maskiner utvecklades under mitten och slutet av 1800talet. De mekaniska verkstäderna ersatte den hantverksmässiga tillverkningen mer och mer men filen och mejseln var fortfarande nödvändiga komplement (Dahlström, 1999 s. 46). Eva Dahlström tar i sin avhandling också upp hur hantverket utanför industrierna gick från att under första delen av 1800talet minska för att emot mitten och andra hälften växa sig större igen. Hantverket hade då fått en annan karaktär än vad det tidigare haft och hantverkaren samarbetade ofta med industrin utan att vara anställd. Skillnaderna mellan mekaniska verkstäder och hantverksverkstäder var storleken. De mekaniska verkstäderna var i regel större vilket innebar att arbetet kunde organiseras på ett mer effektivt och produktionsvänligt sätt och främjade en snabb arbetstakt och resultat. Maskinerna hade i slutet av 1800talet nästan helt ersatt handen. Principerna med maskinerna var samma som med handverktygen men arbetet kunde nu utföras på ett mer effektivt sätt. Det tillverkades mer precisa föremål. De hantverkare som gick till industrin var yrkeskunniga inom flera olika material och områden men i de mekaniska verkstäderna var det mest smeder av olika slag som arbetade. Även yrkeskunniga från skråväsendet sökte sig till de mekaniska verkstäderna (Dahlström, 1999 s. 6063).
I den jämförande analysen skriver Eva Dahlström under rubrikerna De anställda och Tillverkningen, att industriföretagen ställde stora krav på de anställdas kompetens och att de hade svårt att behålla de skickliga arbetarna. Detta ansågs vara den största svårigheten för de Svenska industrierna tiden runt 1850 och framåt (Dahlström, 1999 s. 155156).
Boken Svensk teknikhistoria behandlar i avsnittet Produktion, hur hantverkare från medeltiden och fram till mitten av 1800talet var uppdelade i skrån. Denna typ av hantverkare skiljde sig från dem som arbetade i de mekaniska verkstäderna och förhöll sig mästare – lärling i mindre konstellationer. Det var hårda krav på yrkeskickligheten och endast de med avlagt mästarprov fick arbeta som hantverkare. Inom skråväsendet var inte glädjen stor åt den tekniska utvecklingen som skedde på 1700talet, den ansågs vara ett hot mot skråväsendet, de ville ha så lite konkurrens
som möjligt och det infördes förordningar om att tekniskt avancerande inte var tillåtet inom skråna. Ändå skedde viss teknisk utveckling tack vare gesällvandringar i Europa. Dessa gjordes när eleven var klar som lärling och skulle avancera till mästare. Som mästare var det inte ovanligt att vara motståndare till andra mästare och blivande sådana. Oron var stor för att förlora mark till en konkurrent. Mästarna vill också hålla antalet nya mästare nere av samma orsak och var därför extra hård, näst intill omöjlig vid mästarproven. Det var skillnad på hantverksyrken i staden och på landet. På landet var utbudet av hantverkare begränsat till skomakare, skräddare och smeder medan det i staden fanns mer specialiserade hantverkare som t.ex. gelbgjutare och svärdfejare (Rydberg, 1989 s. 152158).
9 . 2 A r t i k l a r o c h I n t e r n e t k ä l l o r
För att ge några exempel på artiklar som publicerats i modern tid och som rör ett samarbete mellan industrin och estetiska yrkesutövare kan nämnas; KK:Stiftelsen satsade 28 miljoner kronor under 2008 för att främja samarbetet mellan näringsliv och högskola. Satsningen är inriktad på att utöka samproduktionskompetensen mellan industrin och estetiska yrkesutövare, vilket enligt KK:stiftelsen är viktigt för att förbättra relationen akademi och näringsliv. I artikeln ger tre personer sina åsikter inom ämnet. Efva Lilja som är rektor vid danshögskolan, Daniel Sachs, VD för företaget Proventus och Gösta Wessel som är konstnär. Efva Lilja talar om en fri forskning full av misslyckanden som lett till revolutioner och genombrott inom bland annat IT och medicin. Hon menar att det också borde forskas inom konsten och talar om att det måste till ett mod inom industrin att våga utvecklas konstnärligt. Daniel Sachss företag är engagerat i konst och kulturlivet, han säger att om vi inte tar med konsten i utvecklingen är den inte långsiktig. Gösta Wessel har en bakgrund som professor vid Konstfack och menar att ett samarbete mellan industri och konst främjar till utveckling mellan olika industrier (Nilsson, M. 2007). En annan artikel om samarbete mellan industrin och estetiska yrkesutövare är Karin Linders sammanfattning om Gustavsbergs porslinsfabrik. Där talar hon om hur fabriken startade 1640 som ett litet familjeföretag för att mot slutet av 1800talet ha blivit en storindustri med ca tretusen anställda. På världsutställningen i London år 1871 fick företaget kritik för sin dåliga smak och sinosjälvständiga produktion. Det var efter detta som den första arkitekterna anställdes till fabriken vilka såg till att industrin började samarbeta med konstnärer. Den första konstnärliga ledaren anställdes trettio år senare och efter detta fick Gustavsberg en egen konstnärlig stil. Allt sedan dess har samarbetet mellan industrin och konstnärer fortsatt och fabriken blev mycket väl etablerad och framgångsrik. Stig Lindberg är en formgivare som haft anställning som konstnärlig ledare vid fabriken. Hans skapande behandlade både de industriella kraven och de fria konstnärliga uttrycken (Linder, K, 2008).
I ytterligare en artikel skriver Karin Linder om Stig Lindberg och hans lyckade samarbete mellan konst och industri. Projektet att samarbeta mellan branscherna startade på allvar under 1900talet. Stig Lindberg var målmedveten industriellt men satte det fria skapandet i främsta rummet (Linder, K. 2008. Stig Lindberg. älskad formgivare, varumärkesstrateg och humorist).
I Jonas Gustavssons artikel om Starka beröringspunkter mellan konstnärer och entreprenörer som publicerades i Entré nr 2, 2002 skrev han om hur man från industrins sida börjar snegla på konsten för att utveckla sig. I artikeln medverkar bland annat Lars Vilks, konstnär och professor i konstteori och Björn Thor, gästprofessor vid Konstfack. I artikeln behandlas hur viktig design är idag för ett företags ansikte utåt och hur de medverkande nu tror på fler sätt och andra grepp för ett samarbete företag och konst/estetik emellan. Man tror delvis på ett nytt forskningfält och tror att de olika branscherna har mycket att ge varandra (Gustavsson, J, 2002).
10 Empiri
I det här kapitlet presenteras referat av vardera intervjun vilka sedan följs av en jämförande analys. Referaten är tolkade och sammanfattade av författaren.10 .1 S myc k e s m e d o c h
f o r m g i v a r e M a r i a B ö r j e s s o n , N o r r k ö p i n g
Jag tror att (aluminium) branschen skulle må bra av att jobba med konstnärer, eller icke branschfolk för att tvingas tänka i andra banor. Dom skulle behöva ha en liten forskningsenhet, tror jag. Enforskningsenhet inte enbart för teknisk forkning (Börjesson, Intervj 20080225). Maria Börjesson är yrkesverksam smyckesmed/formgivare och arbetar med, som hon beskriver det; ”lite av varje”. Börjesson arbetar mestadels med beställningar i guld och silver, utställningar och något som hon beskriver som eget och menar då arbeten av kombinationen anodiserad aluminium och silver. Att Börjesson arbetar med så många olika saker upplever hon som ett problem och vill ändra sin verksamhet. Arbetet med anodiserad aluminium har lett henne in på nya banor och det finns en vilja att hitta nya forum, för sina anodiserade aluminium alster, i den offentliga miljön. Trots viljan har Börjesson ännu inte hittat den rätta formen för hur hon ska komma dit. Börjesson vill jobba i större format än vad hon tidigare gjort och närma sig näringslivet. Någon tydlig riktning för detta finns heller inte och Börjesson upplever den traditionella industrin, vilken skulle kunna vara en potentiell smarbetspartner, som tungrodd. Börjesson skulle vilja samarbeta med industrin med någon form av aluminiumdesign men har ingen stor förhoppning. Börjesson tror att industrin bara ser aluminiumprofiler inom anodiseringsjangern och inte vidare dit Börjesson själv strävar. En möjlighet som Börjesson ser är att gå in som formgivare åt industrin i något projekt och att det skulle kunna bidra till något utöver det som varit. Inte heller här har hon någon stor förhoppning om att industrin skulle vara intresserade och framsynta.
(Aluminium) Industrin ser inte gränsöverskridande, de är låsta i sin egen tillverkning, en gör det och en annan det. Dom ser bara behovet idag och tittar inte längre fram (Börjesson, Intervju 20080225).
Maria Börjesson har varit verksam som guldsmed sedan 1985 och har använt sig av ytbehandlingstekniken anodisering sedan slutet av 90talet. Det var sedan hon fått syn på bilder från en engelsk smyckekonstnär som hon blev nyfiken på tekniken. Börjesson vände sig då till aluminiumindustrin för att få kunskap inom området. Det var då Börjesson fick sin första kontakt med ett anodiseringsföretag beläget i Katrineholm vilket hon fortfarande har kontakt med.
I Börjessons process med anodiseringen görs som oftast delar av den på egen hand. Börjesson beställer då aluminiumplåtar som är öppnade och klara att färga in från industrin och sedan försluter hon dem på egen hand. Det förekommer också att Börjesson beställer redan infärgade aluminiumplåtar om industrin tillhandahåller i någon kulör hon är i behov av. Börjesson understryker att industrin anser det för dyrt att ha många bad i olika kulör. Det händer även att Börjesson skickar färdiggjorda artefakter till industrin för infärgning och förslutning. Det var på en kurs i Birmingham år 2000 som Börjesson lärde sig att anodisera med flera färger på en och samma plåt. Börjesson beskriver det “som batik fast omvänt”. Det var en amerikansk kvinna som höll i kursen och visade hur man med hjälp av lacker, tejp och vaxer kunde behålla färg enbart på vissa ställen av plåten och bleka bort den på andra för att färga in en ny färg osv. Börjesson upplevde att kursen var lärorik då experimenterande inom flera olika tekniker, inom anodisering, var på agendan. Börjesson kom på kursen i Birmingham för första gången i kontakt med tuschpennor med färg som fastnar på aluminiumet och fungerar att anodisera, dessa arbetar hon mycket med även idag. Börjesson beskriver processen med tuschpennorna som mycket roligt då det blir trevliga effekter om man målar flera färger över varandra. Kursen i Birmingham var för utveckling i att använda anodisering i konstnärligt syfte. Invalsning av mönster i aluminiumet var ett inslag i kursen. Då knäcker man ju egentligen själva anodiseringsskiktet, men det ger å andra sidan en jättehäftig effekt och eftersom du inte har några hållbarhetskrav på det sättet som du har i industrin vad gäller styrka och tålighet så är det fritt fram (Börjesson, Intervju 20080225).
På frågan om vad det är som gör att Börjesson tillämpar anodisering av aluminium i sin verksamhet, svarar hon “Jag kan färga, jobba med färg och det är kul. Vi behöver färg, folk mår bra av färg”. Börjesson känner sig också ensam om att jobba på det här sättet i Sverige, Börjesson känner att hon har hittat sin nisch. Börjesson är dock medveten om att det är en hälsovådlig process med farliga ämnen men försvarar det med att hon har annat som är mycket farligare i sin verkstad, till exempel cyanid.
Börjesson är också medveten om aluminiumet kräver mycket energi i utvinningsprocessen men påpekar att den är till 99% återvinningsbar. Trots detta tycker hon inte att hennes smycken ska återvinnas. Börjesson anser att det finns både för och nackdelar med att använda aluminium som material. Innan Börjesson gick kursen i Birmingham hade hon haft sin första utställning med anodiserade aluminiumsmycken i Norrköping där hon är yrkesverksam. Utställningen hade bland annat besök av den man som kom att erbjuda Börjesson möjlighet till ytterligare möjligheter inom anodisering. Mannen har en skyltfirma i Stockholm vilken Börjesson fortfarande åker till för att utöva screentryck på aluminiumet. Ytterligare en teknik inom anodisering som Börjesson använder för att uttrycka sig konstnärligt. Första gången Börjesson besökte skyltfirman i Stockholm fick hon med sig en låda med färger hem vilka hon använde till experimenten i sin egen verkstad. Det är fortfarande till skyltfirman i Stockholm Börjesson vänder sig vid behov av pigment. Börjesson har sedan slutet på 1990talet tre olika valmöjligheter inom tekniken anodisering med sig i bagaget. Dessa är bad, screentryck och tuschpennor. Börjesson varierar sig sedan år 2000 mellan dessa och experimenterar med dem för att hitta nya och intressanta sätt att uttrycka sig på. Börjesson berättar att vid anodiseing i bad måste alltid föremålet hängas upp i något, vilket lämnar märken. Detta ser Börjesson som ett problemet när det kommer till att lämna iväg föremål till industrin för anodisering. Börjesson måste då tänka in märkena i formen och informera om vart dom får sitta, “vart får det bli fult liksom”, vilket hon inte behöver göra med tuschpennorna, screenfärgerna eller när hon färgar på egen hand. Börjesson anser att badfärgerna är de som är lättast att styra. Börjesson talar om att screenfärgerna och tuschen är så starka att de löser upp varandra, “badfärgerna är väl mer vattenbaserade”, säger hon. Varför screentryckfärgerna är starkare än baden säger Börjesson beror på att plåtar som ska användas till screentryck inte är lika mycket öppnade som de som ska behandlas i bad och att färgerna därför behöver vara starkare för att ge ordentlig kulör. Börjesson berättar att hon kan göra en bakgrundsfärg i ett bad efter att hon använt de andra teknikerna utan att de löses upp.
Börjesson gjorde till en början hela anodiseringsprocessen på egen hand. Första gången var i mitten av 90talet och den andra efter kursen i Birmingham. Börjesson hade då hämtat en blybit från en skrot vilken hon använde som katod i elektrolysen. Som strömkälla i elektrolysen använde Börjesson ett bilbatteri. En vd för ett företag som byggde anodiseringsapparater hjälpte Börjesson med informationen hon behövde för att få igång processen, ”han förbarmade sig över mig och försökte lära mig detta”. Det tog inte lång tid förrän Börjesson la ner projektet med att anodisera helt på egen hand. Det var bland annat kollegorna som sa ifrån och att det var för omständigt och svårt “det blev för bra”. Hon menar här att det blev för mycket och för farligt med processen. Börjesson poängterar att varje färg har sitt sätt att jobba på i en anodiseringsprocess men menar att screentryck är den teknik inom anodiseringen som ger henne störst möjlighet att styra en process. Börjesson kan med screentryck styra mönstret mer dit hon verkligen vill ha det vilket hon inte kan med tuschpennorna eller bad. Bild 1: Anodiserat halsband av Maria Börjesson
I Börjessons skapande med anodiserad aluminium använder hon just mest plåt men förutom det kan Börjesson även arbeta med tråd, fila fram figurer ur hela aluminiumbitar eller skapa i samarbete med industrin. Börjesson använder sig ibland av en mekanisk verkstad för att fräsa fram eller skära ut föremål som hon sedan jobbar vidare med själv och/eller skickar till anodisering. Börjesson anser att det finns många möjligheter med anodisering som teknik. På frågan om Börjesson har utvecklat sig inom tekniken anodisering sedan hon började tillämpa den svarar hon ja. ”Jobbar man som jag gör så utvecklar man sig vad man än har för material i händerna”. Börjesson är mycket nyfiken på nya möjligheter och ställer sig ständigt frågan hur blir det om hon gör på andra sätt. “Det är liksom därför man håller på, man är så otroligt nyfiken”. Börjesson tror att bland annat smycketillverkningen kommer att breddas när det kommer till material i framtiden vad gäller anodiserat aluminium som material att arbeta med är hennes förhoppning att det/Börjesson själv kommer att hittas nya sätt att använda metallen och att det ska ske i nya miljöer, “den är outforskad”. Börjesson tror också att industrin skulle må bra av att samarbeta med konstnärer eller i alla fall icke branschfolk för att tänka i andra banor och utvecklas. Börjesson tror på forskning men då inte enbart teknisk sådan. Börjesson tror att om man skulle fråga anodiserings och aluminiumindustrin skulle dom säga att det redan finns ett samarbete. Börjesson menar dock bestämt att det inte är på det viset, iallafall inte som Börjesson menar och inte som är synlig utåt. “Mycket är låst till behoven idag men inte till behoven i framtiden”. Till sist tar Börjesson upp att hon tycker att det är viktigt att höja statusen på aluminiummetallen. Det är viktigt att höja statusen på metallen (aluminium), det kan
vara överskriften på mina åsikter. Den har ju liksom lite lillebrorstämpel bakom stål och sådana där tunga fina industrimetaller (Börjesson, Intervju 20080225).
10 . 2 S t i g Ö s t l u n d &
M i k a e l Wa s s h o l m , S a p a P r o f i l e r A B , F i n s p å n g
Stig Östlund och Mikael Wassholm arbetar på Sapas produktionsenheten E5 i Finspång, vilken är en av fyra produktionsenheter och en del av Sapa profiler AB i Sverige. De arbetar med strängpressning och ytbehandling. Sapa började sin framställning av aluminiumprofiler i början av 60talet och har idag två stora strängpressar och två anodiseringsanläggningar, en horisontell som tar upp till 20 meters föremål och en vertikal som tar 7,5 meters föremål. De verkar fortfarande i samma lokaler som vid starten för snart fyrtio år sedan men har byggt ut och ändrat om en hel del. Anodiseringen startade de med i början av 70talet och anläggningarna för anodiseringen är kvar där de först byggdes. “Vi var ju inte först i världen på något sätt med anodisering” . Östlund poängterar att Sapa fått sina influenser från andra företag och när företaget som idag heter Sapa grundades hette det Gränges aluminium. Från det har de gått flera turer med olika ägandeförhållanden innan det blev det namnet och den företagsformen som idag används. På frågan om vad som gör att de tillämpar anodisering som ytbehandlingsteknik svarar dom snabbt “kundkrav” och utvecklar sedan det hela med estetik, funktionalitet, utseende, lättare att hålla rent, korrosionsmotstånd och att det är ypperligt i våta sammanhang. Östlund berättar att aluminiumprofiler finns överallt Många frågar, aluminiumprofiler vad är det då? det har jag aldrig sett ungefär. Sen börjar man prata om vad det sitter i, fönster och dörrar och duschar och bilar och bord och de finns ju överallt idag (Östlund, Intervju 20080229). Jag undrar om någon av orsakerna till användandet av tekniken är överrepresenterat och får till svar att det är det estetiska delen som idag står för det men att det inte enbart är därför deras kunder väljer anodiserat, det är också av funktionella skäl “det blir så slitstarkt”, det ena utesluter inte det andra. IKEA står idag för tjugo procent av deras beställningar.
När jag frågar om det finns några nackdelar med tekniken för deras verksamhet svarar de (skrattande) att det bara finns möjligheter och att anodiserat är bättre än plast och allt annat material. Sedan kommer de fram till att det ger en negativ miljöpåverkan och att energikostnaderna är stora. Mattias Wassholm uttrycker det som “extrema förhållanden” när man
lägger på aluminiumoxid, det är en dyr tillverkningsprocess energimässigt. Sapa använder sig av bad med 98 gradigt vatten, processen ger sedan även den i sig en värmeutveckling som dom måste kyla bort. Även avbetning av aluminiumet innan anodiseringen för att få bort smuts och oönskade partiklar ger miljöskadliga restprodukter och måste tas om hand på speciella sätt. Processen förbrukar mycket vatten. Jag frågar om den stora energiförbrukningen vid anodiseringen medför att kostnaderna på deras produkter blir höga men får till svar att anodiseringen är en så liten del av helheten att det är som “senapen på korven”. Sapa anodiserar en så stor mängd samtidigt att kostnaden sprids ut och därför inte gör att kostnaderna stiger. Wassholm berättar att Sapa kikade på andra etablerade företag inom anodisering för att sedan bygga sin egen grund. Wassholm anser att det är ett vanligt förekommande sätt och inget unikt just för Sapa. Att specialbeställa unika föremål och få dem anodiserade är dock inget Sapa sysslar med, bortsett från vissa undantag. Skulle IKEA komma och vilja göra något speciellt så skulle svaret bli ja men annars håller de sig till standardmodellerna. Processen med anodiseringen sker stegvis på Sapa. Avdelningen får in obehandlade, pressade profiler som de gör en förbehandling på genom att beta av och därmed rengör ytan från oljor och partiklar. Sapa gör i det första steget aluminiumet redo för anodisering. Efter förbehandlingen går de in i anodiseringsfasen. Här läggs ett lager med aluminiumoxid på. Med andra ord omvandlar de en del av det befintliga materialet till oxid. Internationellt sett kallas det anodisering men på Sapa har de använt benämningen eloxering “jag tror att det är ett Vetlandauttryck från början” säger Östlund. I anodiseringssteget sker färgningen antingen i badet eller efteråt beroende på vilken effekt man vill ha och hur ljustålig färgen ska bli eller i vilka sammanhang den anodiserade produkten ska användas i. Hos Sapa kan man få flera olika tjocklekar på oxidskiktet och det regleras med tid. Ju hårdare och tjockare skikt som eftersträvas desto längre tid i anodiseringsbadet. För utomhusmiljö eller för sådant som ska utsättas för stark nötning krävs tjocka skikt och för inomhusmiljö tunnare. När anodiseringsfasen är avslutad är oxidlagret klart och den eventuella färgen är överförd kommer ”tilltäppningen”. Det som görs vid en tilltäppning är att bibehålla lagret, detta gör man i en så kallad eftertätning där man sluter dom öppnade porerna. Steget kallas efterbehandling och sker som ovan nämnt i hett vatten. Sammanfattning:
steg ett förbehandling, två anodisering, tre efterbehandling. Man färgar in metallen i steg två eller innan steg tre. Sapa tittar på vad konkurrenterna gör för att hänga med på marknaden. Dom tittar på vad de gör och när de börjar sälja något nytt. “Det är inget hokus pokus”. Dom har även ett specialteam inom Sapa vilka specialiserar sig på just ytbehandlingar. Dessa bevakar marknaden när det gäller anodisering. ”Man kommer ju inte på allt på en gång men sedan jag började har allt funnits” säger Wassholm. Det Sapa utvecklar nu är energiåtgången, dom vill sänka kostnaderna. Det är ju kunden som bestämmer, kundens behov leder oss till utveckling. Om vi inte har en process för något en kund vill ha så försöker vi så klart att titta på det (Wassholm, Intervju 20080229).
Det är delvis kundernas behov som leder Sapas utveckling. Företaget har en egen forskningsenhet; Sapa teknologi. Kommer det ny forskning kring anodisering tar de åt sig den och kollar om det är något för dom. Detta är dock en helt annan avdelning är den Östlund och Wassholm arbetat på. Östlund och Wassholm ser en ljus framtid för anodisering och tror inte att tekniken kommer att dö ut. I själva verket tycker dom att den känns ganska ny och resonerar kring hur det startade med flygplanen då anodisering kostade enormt mycket och att det idag går att få fram så att gemene man har råd att handla produkter som är anodiserade. “Så länge har det inte funnits på marknaden, det är en ganska ny teknik”. Östlund anser att en nackdel med tekniken kan vara modenycker. Kommer det någon ny produkt som blir modernt och inte går att göra med anodisering ligger Sapa dåligt till. Östlund tillägger att tekniken kommer att utvecklas och bli både energisnålare och mer miljövänlig i framtiden. Östlund tror också att om Sapa kan få fram vitanod så skulle anodiseringen helt kunna ersätta lacken vilket skulle ge anodiseringsindustrin ett rejält uppsving. Hårdanodisering är också något som bör utvecklas för att aluminiumet ska kunna konkurera på marknaden och kunna ersätta stålet. Hårdanodisering är extremt hårda skikt som används främst inom bilindustrin. Med en utveckling av hårdanodiseringstekniken skulle man kunna få både en längre hållbarhet och
mindre vikt på produkterna. Stål är idag överlägset vad gäller hållbarhet men om hårdanodiseringen utvecklades så att aluminiumet fick liknande egenskaper som stål kunde de ta produkter från stålsidan.
10 . 3 J ä m f ö r a n d e a n a l y s
Maria Börjesson och Sapa Profiler AB är två företag inom olika branscher som använder anodisering som en av flera tekniker i sina verksamheter. Börjesson har en enskild firma med en kombinerade verkstad/butik belägen i Norrköping. Sapa Profiler AB är en del av Sapa koncernen och beläget i Finspång. Börjesson har utövat sitt yrke som guldsmed sedan 1985 och arbetat med anodisering sedan i mitten på 90talet. Sapa grundades 1963 i Vetlanda och har varit anodiseringsutövare i snart fyrtio år.
Börjesson gör numera delar av anodiseringen på egen hand genom att beställa redan öppnade plåtar från industrin, hon skickar även iväg föremål till industrin för anodisering eller besöker
industrin för belåning av utrustning för sitt utövande, då inom screentryck. Sapa däremot gör allt från förbehandling till eftertätning av det material de anodiserar.
Börjesson använder sig av fyra olika former i sitt utövande av tekniken; bad, tuschpennor, screenfärger och screentryck. Börjesson tar inte hänsyn till hållbarheten utan har alltid fokus på det estetiska. Sapa använder sig av två olika tekniker vid infärgning men båda i bad och reglerar tjockleken på oxidlagren med tid. Detta beroende på vad deras produkt ska användas till och vart den ska vara belägen. Sapa anodiserar av flera orsaker med de övergripande är hållbarhets och estetiska skäl. Börjesson har en längtan och ett behov av att få samarbeta eller rikta sig till aluminiumbranschen eller offentligheten. Sapa vill vinna mark från stålsidan genom att utveckla hårdanodiseringstekniken ytterligare, de ser också att tekniken helt skulle kunna ersätta lacken om dom kunde få fram vitanod. Börjesson utvecklar sig ständigt inom ytbehandlingstekniken genom de fyra former hon behärskar. Börjesson utvecklas av sin nyfikenhet på hur något skulle kunna bli om hon gjorde på ett annat sätt. Sapa utvecklar sig om det kommer ut något nytt på markanden som de inte behärskar eller om en kund har ett visst krav. Skälet till att Börjesson tillämpar tekniken är för att kunna färga av estetiska skäl. Industrin tillämpar tekniken av fler orsaker bland annat renhållning, hållfasthet, nötningsbeständighet, korrosionsbeständighet, värmeisolation eller av estetiska skäl. När det kommer till nackdelar med tekniken för det egna användandet ser Börjesson till miljön och sin egen hälsa. Det är ämnena i färgerna hon tänker på och den energikrävande process det är med att utvinna aluminium. Sapa anser också att tekniken har negativ miljöpåverkan men syftar då mest på energikostnaderna vid anodiseringen i sig. Dom tänker då på att det kostar på miljöns resurser. Sen är de båda överens om de positiva med återvinning av materialet. Sapa gör en kommentar om modenycker som nackdel. Om något som inte går att göra med anodisering blir modernt hotas marknaden.
Börjesson fick inspiration till att börja sin utveckling av tekniken när hon såg anodiserade smycken av en engelsk smyckekonstnär då Sapa till en början kikade på redan etablerade företag inom branschen för sin egen utveckling och har sedan dess följt med när det kommit något nytt
till marknaden eller utvecklats på kundens begäran. Sapa har idag två anodiseringsanläggningar, en vertikal och en horisontell och tar upp till 20 meter långa och 7,5 meter breda föremål. Börjesson vände sig till industrin för att få hjälp i början. Börjesson gick senare en kurs i Birmingham för att utveckla sig inom tekniken. Börjesson känner sig ganska ensam om att jobba med anodisering inom sin bransch i Sverige. När Börjesson började att anodisera gjorde hon hela processen på egen hand. Nu gör hon endast delar av anodiseringen själv eller skicka iväg föremål till industrin för anodisering. Sapa har alltid gjort hela processen på egen hand där företaget varit beläget. Börjesson hoppas på en utveckling av tekniken för hennes egen del. Hon vill då bryta ny mark med sitt sätt att anodisera. Börjesson skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans med en industri och hon tror på en forskningsgrupp, då inte enbart en teknisk sådan. Börjesson tror att industrin skulle må bra av att samarbeta med konstnärer för att tillgodose framtida behov. Börjesson vill också hitta nya forum för sin anodisering, det offentliga rummet t.ex. Sapa tror inte heller att tekniken kommer att försvinna, för dem känns den ganska ny. Sapa vill däremot bana ny väg för aluminiumet genom utveckling av hårdanodisering och eftersträvar att aluminiumet blir mer likt stål i hållfasthet för att vinna mark från stålsidan. De tänker också på utveckling av vitanod, då anodisering helt skulle kunna ersätta lack. Sapa tror att tekniken kommer bli mer miljövänlig i framtiden. Det Sapa utvecklar mest just nu är energibiten vid tillverkningsprocessen av anodisering. Sapa nämner också vitanod som något att utveckla. Börjesson tror att det kommer att användas fler material inom hennes bransch i framtiden. Börjesson hoppas också på att aluminium kommer att finnas i nya forum och att hennes bransch kommer att samarbeta med industrin i framtiden. Börjesson tycker att aluminiumet borde få en högre status och slippa lillebrorstämpeln bakom stålen och andra tunga, fina industrimetaller.
11 Diskussion
Med utgångspunkt från en historisk kontext som rör framfarten av den industriella utvecklingen och samarbete industri och hantverkare emellan;Vilka/vilken är orsaken/orsakerna till att man använder sig av tekniken? Hur har tekniken utvecklat inom respondenternas respektive bransch? Hur ser framtiden användningsmässigt av tekniken ut inom de olika branscherna? Finns det några skillnaderna i arbetssättet att anodisera aluminium som smyckesmed/formgivare och inom industrin? Att Maria Börjesson till skillnad från Sapa uteslutande är inriktad på det estetiska uttrycket vad gäller anodisering syns inte bara i det föremål hon tillverkar. Hela hennes resonemang tyder på det och hon sätter industrins förfarande lågt ner på rankingen när det kommer till känsla. Trots detta ser hon gärna ett samarbete med industrin i framtiden. Min tolkning är att Börjesson tycker att industrierna borde få upp ögonen för vad en estetisk yrkesutövare skulle kunna tillföra inom utveckling av ytbehandlingstekniken anodisering. För Börjessons del skulle detta kunna innebära ett nytt sätt att arbeta på eller i alla fall fler valmöjligheter. Och visst kan estetiska yrkesutövare tillföra något till en industri. Gustavsbergs porslinsfabrik är bara ett exempel på detta. Deras framgång satte ordentlig fart när dom i början av 1900 talet anställde konstnärliga ledare. Att kombinera de båda branschernas kompetenser är inget nytt och borde även införas inom anodiseringsbranschen. Industrin bidrar då med sin långa tekniska historia och raffinerade arbetssätt och esteterna med det estetiska. Stig Lindberg var ju estet men även mycket målmedveten industriellt vilket var viktigt för fabrikens framgång.
Under en tidig industrialisering var det bland annat hantverkarna som influerade industrin, vilket fortfarande är aktuellt inom flera branscher som vi bland annat kunde läsa i artikeln om KK:Stiftelsens satsning. Utveckling skulle dock kunna ske inom nya och andra områden och på andra sätt, bland annat inom aluminiumindustrin vilket Börjesson förespråkar. Att Sapa inte nämner något om ett framtida samarbetade med någon estetisk yrkesutövare ställer jag mig frågande till med tanke på hur utvecklingen inom andra branscher har sett ut under de senaste årtiondet. Sapas tonvikt som ligger på att kunden bestämmer säger en hel del om deras passivitet när det kommer till egna initiativ till utveckling. Kommer kunden och vill att en konstnär ska designa ett mönster på en aluminiumprofil finns kanske möjligheten att ett nytt tankesätt föds. Är det rimligt att ett så väletablerat företag inte har någon som helst känsla för estetisk utveckling?
Det är alltså inte till Sapa den estetiska utövaren ska vända sig med sina kreativa visioner utan till deras kunder.
Börjessons inställning när det kommer till anodisering grundar sig på att hennes huvudsakliga mål går ut på att utveckla sitt eget uttryck medan industrin måste ta hänsyn till flera olika aspekter och tänka på en hållbar utveckling för att överleva på marknaden. Behovet och efterfrågan styr marknaden brukar man säga och som det ser ut just nu har marknaden ett stort behov av industriellt tillverkade saker och hantverkstillverkat säljer inte i samma volym. Detta är motsatsen till hur det var innan den industriella revolutionen då det enda som fanns var hantverkstillverkat. Någon som arbetar inom industrin är kanske Börjessons kund men att Börjesson kanske skulle vara kund till industrin är idag en utopi. Men kanske att vi kommer få se en förändring inom tillverkningsindustrin framöver och då har vi hantverkare och formgivare en klar plats igen. Industrin skulle kunna få in ett mer konstnärlig uttryck i sin process med anodisering om de med hjälp av valsar kunde föra över mönster till de öppnade aluminiumprofilerna. Dessa mönster skulle förslagsvis utarbetas av en estetisk yrkesutövare. Då skulle man förena industrin med hantverket på ett raffinerat sätt. Detta liknar processen med screentryck av text som industrin arbetar med idag men de skulle kunna utvecklas genom mönsterdesig och inte vara begränsat till enbart text. Detta skulle kunna utvecklas av en estetisk yrkesutövare. Det skulle likna den utveckling Gustavsbergs porslinsfabrik gjorde. Att Sapas största fokus när det kommer till anodisering ligger på energifrågan säger mycket om dess intresse vad gäller utveckling. Även tankarna på att vinna marknad från stålsidan och att kunna ersätta lacken talar om vilket håll företaget just nu strävar åt. Genom att samarbeta med estetiska yrkesutövare skulle aluminiumindustrin kunna vinna annan slags mark. Det ena behöver inte utesluta det andra. När Börjesson skulle lära sig att anodisera gick hon till industrin. Historiskt sett var det ur hantverket som industrierna hämtade inspiration. Hantverkaren kom först och sedan industrierna men i det här fallet är det tvärtom. Industrin har utvecklat såpass intressanta tekniker att hantverkare vill lära sig dessa. Industrin kan ge hantverkaren något tillbaka efter ett långt historiskt övertagande av hantverkarens mark vilket främjar hantverkaren såväl som industrins
utveckling. Sapa hymlar inte om att de hämtade inspiration från redan etablerade företag och så har också hela industrialiseringen gått till fast tidigare från hantverkarens kunnande.
Med tanke på respondenternas olika långa erfarenhet inom tekniken och de olika användningsområden har Börjesson, som är egen i sin tillverkning och utgår i sitt skapande ifrån sig själv, stor flexibilitet med anodiseringen. Industrin har en mycket mer traditionsbunden historia än den nyskapande smyckesmeden/formgivaren och tar främst hänsyn till hållbarheten. Man gör inte förändringar över dagen inom industrin som man har möjlighet till i en egen verkstad. För att genomföra en förändring inom industrin krävs det att hela arbetslaget är uppdaterat om vad som gäller och att maskiner med rätt förmåga att utföra en specifik uppgift har utvecklats. Visst tas det in nymodigheter men man måste se till så att de går att utföra på ett rationellt sätt, det är det hela industrin handlar om. Annars hade vi aldrig haft eller fått någon industriell revolution och tekniken hade inte utvecklats. Industrins historia och arv ligger till grund för denna tröghet som Börjesson uttrycker det. Industrin gör små förändringar i en jämn hastighet men en ständig utveckling. Det är inte som att kryssa fram med en jolle mellan kobbar och skär, vilket skulle kunna likna en hantverkares arbetssätt, utan som att vända en stor segelbåt, alla i besättningen måste vara med på samma svängning och vinden måste komma rätt i seglen för att skutan ska hamna på den kurs dit målet är. Dessa svängningar görs men inte fler än nödvändigt vilket kan förklara Sapas totala avsaknad av estetiska utvecklingsinitiativ. Börjesson har som ett av sina mål att ständigt utveckla nya unika smycken för en publik och har experimenterandet som en av de huvudsakliga sysslorna och i många fall troligtvis inte ens en kund att ta hänsyn till. Sapa har däremot alltid en kund att ta hänsyn till och anpassar sig till dennes krav i så stor utsträckning som det bara går. En utveckling kan ske snabbare i ett mindre företag när det endast är en som det ska tas hänsyn till men har då begränsade möjligheter att nå ut till en bred publik. Industrin är till viss del också beroende av marknadens utveckling av nya tekniska lösningar för de nymodigheter som ska komma. Börjesson är en av dem som kommer med nymodigheterna inom sin bransch vilket färgar den värld och de influenser industrin sedan får hantera. Hon är skapare av trender och därför ett bra exempel på samarbetspartner för en industriell utveckling. Man skulle kunna säga att Börjesson redan är i samarbete med industrin fast oavlönad av denna. Om en anställning skulle ske kunde industrin i fråga ligga många steg
