• No results found

Småskaligt storskaligt : Anodiseringens roll för en smyckesmed och en industri

N/A
N/A
Protected

Academic year: 2021

Share "Småskaligt storskaligt : Anodiseringens roll för en smyckesmed och en industri"

Copied!
35
0
0

Loading.... (view fulltext now)

Full text

(1)

Slöjd, hantverk och formgivning

Produkt- och uppsatsarbete med vetenskaplig metod, 30hp, 754G46

Jessica Berglund

SMÅSKALIGT storskaligt

Anodiseringens roll för en smyckesmed och en industri

Engelsk titel: HANDMADE industrial. Anodize in two ways Handledare:

C- uppsats Maria Silfverhielm

(2)

Institutionen för kultur och kommunikation Estetiska avdelningen 581 83 LINKÖPING Seminariedatum  Språk (sätt kryss  före) Rapporttyp  (sätt kryss  före) x Svenska/Swedih 

Engelska/Englh x Uppsats grundnivåUppsats avancerad nivå  Examensarbete Licentiatavhandling Övrig rapport ISRN LiU-IKK/PU-G--08/xxx—SE Handledare Maria Silfverhielm Titel  SMÅSKALIG storskalig. Anodiseringens roll för en smyckesmed och en industri Title  HANDMADE industrial. Anodize in two ways Författare  Jessica Berglund Sammanfattning 

Anodisering   är   en   ytbehandlingsteknik   på   frammarsch   som  ständigt   bryter   nya   banor   såväl   inom  industrin som hos den småskaliga utövaren. I den här uppsatsen ges en bild av hur en smyckesmed och  en industri förhåller sig till ytbehandlingstekniken idag. Det är en jämförelse utifrån en historisk kontext  om   industrialiseringens   framfart   och   samarbete   branscherna   emellan.   Anodisering   är   en  ytbehandlingsteknik   som   förstärker   aluminiumet   funktionellt   och/eller   estetiskt.   Uppsatsen   är   av  kvalitativ   natur   där   material   hämtats   in   för   tolkning.   Anskaffande   av   material   har   skett   på   ett  kombinerat empiriskt och teoretiskt sätt.

Nyckelord 

(3)

Förord

Mitt intresse för metallens egenskaper och dess möjligheter formgivningsmässigt har under min  utbildning vuxit sig starkare. Sedan barnsben har jag sett mina föräldrar, far­ och morföräldrar ha  intresse för eller arbeta med ytbehandling, konst och hantverk inom trä, metall, måleri och textil.  Jag har påverkats genom otaliga besök på museer, fabriker och genom berättelser om de äldres  yrkesval.   I   huset   där   jag   växte   upp   med   svarvade   träföremål,   penslar,   oljefärger   och  akvarellpapper   har   mitt   intresse   för   skapande   växt   fram.   Som   barn   var   det   inte   alltid  underhållande   att   följa   med   de   vuxna   på   deras   intressen,   men   nu   när   jag   kan   se   hur   en  kombination av dessa upplevelser avspeglas i mitt eget val av yrke är jag tacksam. Tack mamma,  pappa, farföräldrar och morföräldrar för det arv jag bär med mig. Tack också Gustav för allt stöd  du ger mig i livet.

(4)

Innehållsförteckning

 1 Inledning...5  2 Begreppsförklaring...6  3 Syfte...6  4 Frågeställning...7  5 Aluminium­ och anodiseringshistorik...7  6 Metod...8  6.1 Intervjuer...8  6.2 Litteraturstudier...9  7 Material...9  7.1 Respondenterna...9  7.2 Litteratur...10  7.3 Internet...10  7.4 Metod ­ och Materialdiskussion...10  8 Avgränsningar...11  9 Teori...12  9.1 Litteratur...12  9.2 Artiklar och Internetkällor...14  10 Empiri...15  10.1 Smyckesmed och  formgivare Maria Börjesson, Norrköping...16  10.2 Stig Östlund &  Mikael Wassholm, Sapa Profiler AB, Finspång...20  10.3 Jämförande analys...24  11 Diskussion...26  11.1 Slutkommentar...30  12 Fortsatt forskning...31  13 Förteckningar...31  13.1 Käll­ & Litteraturförteckning...31  13.2 Bildförteckning...32  14 Bilaga...33

(5)

 1 Inledning

Den här uppsatsen har kommit till under månaderna januari­mars 2008 som en förberedelse till  ett   efterföljande   praktiskt   examensarbete.   Uppsatsens   syfte   är   att   ur   ett   historiskt­   och  samarbetesperspektiv   belysa   och   jämföra   ytbehandlingstekniken   anodisering   inom   två   olika  branscher.   Anodisering   är   en   ytbehandlingsteknik   av   aluminium   där   man   med   hjälp   av   en  elektrolys öppnar upp metallens oxidskikt och därigenom gör det möjligt att förändra och ge  metallen   en   skyddande,   dekorativ   eller   funktionell   egenskap.   Ytbehandling   av   metaller   har  intresserat   mig   sedan   starten   på   min   utbildning.   Intresset   för   möjligheterna   med   metallen  aluminium kom först under den senare delen av utbildningen. Aluminiumets lätthanterlighet och  låga   råvarukostnad   i   kombination   med   att   jag   letade   smycken   på   Internet   och   stötte   på   en  intressant smyckesmed var det som först fick mig intresserad. Tack vare aluminiumets många  fördelaktiga egenskaper och möjligheter används den på många områden inom industrin. Även  inom smycketillverkning förekommer tekniken men inte i samma utsträckning.

Intresset   för   ytbehandling   av   metaller   har   funnits   länge.   Arkeologer   har   hittat   brons­   och  kopparföremål som högst troligt blivit ytbehandlade för att få en patinerad yta från år 300 f. Kr.  De äldsta föremålen som hittats var behandlade med arsenik och fanns i Anatolien, Mindre Asien  och Egypten (Hughes & Rowe, 1991 s. 10). Intresset för och utvecklingen av ytbehandling har  sedan fortsatt. Allt eftersom fler metaller utvunnits ur jorden har också fler ytbehandlingstyper  utvecklats. Idag har vi en hel mängd recept och läror att välja emellan beroende på vilken typ av  metall eller legering vi vill ytbehandla och vilket resultat vi eftersträvar. Metallen aluminium,  som i den här uppsatsen har inspirerat mig med sin mest kända ytbehandlingstyp anodisering, är  den metall som man på ett effektivt sätt så sent som år 1886 började framställa (Zetterström &  Hyse, 1984 s. 5). Man började dock inte anodisera metallen förrän i början av 1970 talet.  Jag  blev nyfiken på vilken roll användandet av tekniken har idag för såväl småskalig som storskalig  anodiseringsutövare. Skulle jag som konsthantverkare kunna använda mig av tekniken i mitt  kommande examensarbete? Vetskapen om att med hjälp av tekniken kunna få allsköns färger till  aluminiumet   lockade   mig   att   söka   upp   och   intervjua   anodiseringsutövare   inom   två   olika  branscher.

(6)

 2 Begreppsförklaring

Anod är den positiva elektroden i en elektrokemisk metod (Rydström, 2000 s. 36). Motsatsen är  den negativa elektroden, katod. Vid en elektrokemisk metod, även kallad elektrolys, sänds ström  mellan två elektroder i en svavelsyrelösning (ibid, s. 244). Med anodisering menas den process där metaller som zink, aluminium eller magnesium får en  skyddande, dekorativ eller funktionell egenskap genom ett nybildat oxidskikt. Detta sker i en  elektrolytisk oxidationsprocess (MNC handbok, 1972 s. 9) där metallen i fråga fungerar som  anod, varvid namnet anodisering (Skan Aluminium, 1994  s. 15). Elektrolys är sönderdelning av saltlösning med hjälp av elektrisk ström (Allén, 2004 s. 346). Elektrolyt kallas det ämne som kan sönderdelas genom elektrolys och som leder den elektriska  strömmen (ibid, s 346). Med benämningen  estetisk utövare syftas i den här uppsats på en person vilken har utbildning  inom och professionellt utövar verksamhet inom konst, hantverk, formgivning, konsthantverk  och/eller smyckesmideri. Hårdanodisering är när man bygger ett mycket tjockt oxidskikt på aluminium, vilket gör metallen  mycket tålig.  KK:Stiftelsen betyder stiftelsen för kunskaps­ och kompetensutveckling Maria Börjesson är smyckesmed och formgivare. I min uppsats benämner jag de båda intervjuade som Respondenter. Sapa är en industri och den andra respondenten i uppsatsen. Vitanod betyder att få fram kulören vit genom anodisering.

 3 Syfte

Syftet   med   uppsatsen   är   att   ur   ett   historiskt­   och   samarbetesperspektiv   belysa   och   jämföra  ytbehandlingstekniken anodisering inom två olika branscher.

(7)

 4 Frågeställning

Med utgångspunkt i en historisk kontext som rör utvecklingen av den industriella utvecklingen  och samarbete industri och hantverkare emellan ur ett estetiskt perspektiv; Vilka/vilken är orsaken/orsakerna till att man använder sig av tekniken? Hur har tekniken utvecklat inom respondenternas respektive bransch? Hur ser framtiden användningsmässigt av tekniken ut inom de olika branscherna? Finns det några skillnaderna i arbetssättet att anodisera aluminium som smyckesmed/formgivare  och inom industrin? 

 5 Aluminium­ och anodiseringshistorik

Aluminium  är jordens tredje vanligaste grundämne efter syre och kisel. Aluminiumet kräver  mycket energi vid framställning då processen med att få fram rent aluminium är komplicerad.  Råmaterialet vid framställning av aluminium är bauxit som bildas när aluminiumrika bergarter  vittrar. Bauxiten består till störst del av oxider av aluminium, järn och kisel. Bauxiten är vanligast  förekommande runt ekvatorn i Australien, Jamaica, Surinam och Brasilien. Framställningen av  aluminiumoxid ur bauxiten sker efter brytningen av bauxiten. Det är av aluminiumoxiden man  sedan framställer aluminiumet. Ur fyra kilo bauxit får man ett kilo ren aluminium. Metallen går  att   återvinna   och   är   positiv   ur   miljöhänseende   tack   vare   dess   låga   vikt   och   elektriska  ledningsförmåga. Metallen kan återvinnas hur många gånger som helst utan att det påverkar dess  egenskaper negativit (Sapa, 2003 s. 10, 12).

Aluminium är efter järn den mest använda metallen. Det är en lätt och stark metall som går att  förstärka   ytterligare   genom   ytbehandlingstekniken   anodisering.   För   att   nämna   några   andra  positiva egenskaper är metallen formbar och lätt att bearbeta, har en god reflektionsförmåga, är  korrosionsbeständig och möjlig att ytbehandla (ibid, s. 6). Aluminium används idag till allt från  läskburkar till flygplan.

Anodisering  som ytbehandlingsteknik började som först att användas inom krigsindustrin då  flygplan   anodiserades.   Aluminiumet   användes   för   sin   låga   vikt   och   var   därför   bra   för 

(8)

flygindustrin. Anodiseringen användes för att ge aluminiumet ett starkt ytskikt och därmed göra  det mer hållbart. Tekniken var då mycket dyr och gemene man hade inte råd att köpa anodiserade  föremål (Östlund, Intervju 2008­02­29). Anodisering kan ske med eller utan infärgning. Utan  infärgning kallas den, naturanodisering. Infärgningen i sin tur kan ske på två olika sätt. Det första  är i anodiseringsbadet med organiska eller oorganiska färgämnen och kallas då enbart infärgning,  det   andra   är   efter   anodiseringsbadet   med   hjälp   av   växelström.   Det   kallas   då   elektrolytisk  infärgning och sker med hjälp av tennsalter som pigment. Resultatet vid elektrolytisk infärgning  blir mycket beständigt mot solljus och lämpar sig bra för utomhusmiljöer, enbart infärgning  lämpar sig bäst för inomhusmiljöer (Sapa, 2003 s. 108). Skiktet efter anodiseringen blir hårt och  nötningsbeständigt. Tjocklek på skiktet kan regleras genom hur lång tid aluminiumet exponeras i  anodiseringsbadet (Östlund, Intervju 2008­02­29). Det som händer vid en anodisering är att  metallen, med hjälp av elektrolyten som består av utspädd svavelsyra och likström, kopplad till  anoden, får ett yttre skikt omvandlat till oxid. När önskad tjocklek av oxidlagret erhållits avslutar  man elektrolysen och eftertätar de nu öppnade porerna som bildats i metallytan. Det är dessa  öppnade porer som suger färg vid en infärgning och det är dessa porer som måste förslutas i en  eftertätning i avjoniserat 95­98 gradigt vatten för att få ett tätt ytskikt. I eftertätningen omvandlas  aluminiumoxiden   till   böhmit,   som   är   en   kristallin   oxid,   volymen   ökar   och   porerna   sluts  (Löwhagen M, 2003 s. 57­59). Det anodiserade skiktet som eftertätats blir normalt hårdare än  glas (Sapa, 2003 s. 107).

 6 Metod

Uppsatsen bygger på ett kvalitativt förhållningssätt där material hämtats in genom litteratur och  intervju. Med kvalitativt undersökning menar jag tolkning av det material jag samlat in (Starring  & Svensson, 1994 s. 19). Arbetsgången har varit hypotetisk­deduktiv med utgångspunkt från  befintliga frågeställningar. Jag har sedan hämtat in empiriskt material för att få svar på dessa  (Patell & Davidson, 2003 s. 23).

(9)

  6 .1   I n t e r v j u e r

De båda respondenterna arbetar själva med anodisering och befinner sig antingen i en småskalig  eller storskalig tillverkningsmiljö. Sammanlagt har två intervjuer med hög grad av strukturering  och låg grad av standardisering gjorts. Detta innebär att frågorna i förväg är utarbetade, bestämda  och   ställda   i   en   förbestämd   ordning   men   att   svaren   har   fått   bli   högst   personliga   (Patel   &  Davidson, 2003 s. 71). Några öppna förbestämda frågor med få följdfrågor har medfört att  författaren till viss del kunnat styra intervjun för ett bra resultat. Respondenterna är utvalda  subjektivt   utifrån   författarens   eget   tycke.   Maria   Börjesson   som   representerar  smyckesmeden/formgivaren är yrkesverksam och bosatt i Östergötland och tyckte att det var  väsentligt   att   figurera   med   namn   i   uppsatsen   av   marknadsföringsskäl.   Hon   inspirerade   min  nyfikenhet i området genom sin hemsida på Internet. Den intervjuade industrin är Sapa vilken jag  blev bekant med genom boken, Hur man lyckas med aluminiumprofiler (Sapa, 2003), vilken jag i  förberedande  syfte studerat för uppsatsen. Även Sapa ville figurera med namn  i uppsatsen.  Frågorna har i förväg skickats ut till respektive respondent som förberedelse. Intervjuerna har  varit av kvalitativ natur med syfte att tolka och förstå de personliga svaren. Det har i förväg eller  under arbetets gång ställts frågor till respondenterna om anonymitet och titulationer. Resultatet av  intervjureferatet har sedan skickats till respektive respondent för godkännande, eventuella tillägg  eller ändringar.  Möjlighet att återkomma med fler följdfrågor efter intervjutillfällena har också  funnits men har inte varit nödvändigt. Inspiration till utformningen av intervjureferaten har jag  hämtat från boken, Tolkning, förståelse, vetande. Hermeneutik i teori och praktik (Ödman, 2005  s. 120­146). De två intervjuerna återfinns i sin helhet hos författaren.

  6 . 2   L i t t e r a t u r s t u d i e r

Jag har genom att studera tryckt litteratur i bokform inom området teknisk utveckling i Sverige  och Europa, aluminium och anodisering kunnat bilda mig en uppfattning om hur industrin och  hantverket utvecklats från 1700 talet och framåt, utvecklingen av utvinningen och användandet av  aluminium och dess ytbehandlingsteknik anodisering. Litteraturen har även bestått av artiklar  som behandlat ämnet, samarbete mellan industri och estetiska yrkesutövare.

(10)

 7 Material

Det material jag använt mig av till den här uppsatsen består dels av de svar jag fått fram under  intervjuerna men även av litteratur och material från Internet.

  7.1   R e s p o n d e n t e r n a

Tisdagen   den   25/2   2008   intervjuade   jag   smyckesmeden   och   formgivaren  Maria   Börjesson.  Börjesson är utbildad guldsmed i grunden men benämns även som silversmed, smyckesmed och  formgivare   beroende   på   vilket   sammanhang   hon   figurerar   i.   Hon   är   bosatt   och   verksam   i  Norrköping.   Hennes   verkstad   är   belägen   på   Drottninggatan   10   och   har   namnet   Ädla   Ting.  Börjesson har varit verksam inom sitt område sedan 1985 (Börjesson, Intervju 2008­02­25). Sapa Profiler AB är namnet på den industri jag intervjuade torsdagen den 29/2 2008. Företaget  ligger i Finspång. Vid intervjutillfället representerades företaget av Stig Östlund, specialprojekt  E5 och Mikael Wassholm, produktionstekniker vid E5. På E5 som är en avdelning inom Sapa  Profiler   AB,   anodiserar   man   aluminium   som   en   del   i   en   tillverkningsprocess   av  aluminiumprofiler. Sapa AB är en industrikoncern som finns i Europa, USA och Kina. Företaget  startade 1963 i Vetlanda och arbetar med aluminiumprofiler till väg, räls, land, sjöss, elektronik  och mycket mer (Östlund, Intervju 2008­02­29).

  7. 2   L i t t e r a t u r

Den tryckta litteraturen har bjudit kvantitativt utbud vad gäller anodisering vilket innebär att jag  har studerat flera böcker med liknade innehåll. Litteraturen har gett mig en god förståelse för  ytbehandlingstekniken anodisering och legat till grund för möjligheten att utforma relevanta  intervjufrågor   och   förberedelse   inför   intervjutillfällena.   Genom   litteraturen   om   den   svenska  teknikhistorien har jag fått en bredare bild av relationen hantverkare ­ industri. Artiklarna har  bidragit till att ge större djup i diskussionen då de behandlat samarbete branscherna emellan. 

(11)

  7. 3   I n t e r n e t

Det var genom Internet jag till en början kom i kontakt med bilder från och upptäckte möjlighet  att kontakta Maria Börjesson som är en av respondenterna i mitt arbete. Med hjälp av Internet har  jag   också   funnit   information   om   anodisering   och   kunnat   ta   del   av   experimentresultat   av  anodiserade aluminiumbitar. På Internet har jag snabbt fått en bild av hur vanligt förekommande  anodisering   är   som   ytbehandlingsteknik   och   vad   den   innebär.   Ett   diskussionsforum   där  anodisering behandlats har jag också stött på. Jag har även med hjälp av Internet kunnat få  information eller uppsökt artiklar kring ämnet industri i samarbete med estetiska yrkesutövare.  Jag har dock inte använt mig av all fakta jag funnit till uppsatsen.

  7. 4   M e t o d   ­   o c h   M a t e r i a l d i s k u s s i o n

På grund av tidsbegränsning för uppsatsarbetet bygger resultatet på två intervjuer. Resultatet har  blivit en jämförelse intervjusvaren emellan och byggts subjektivt på mina egna tolkningar av  dem. Jag har även varit subjektiv i mitt urval av respondenter för uppsatsen, vilket har färgat  resultatet. Jag har genom mitt urval och min metod fått ett begränsat resultat när det kommer till  betydelsen av tekniken för både industrin och smyckesmeder/formgivare. Ingen möda har lagts  vid att få fram likställda tillverkare kvantitetsmässigt eller orsaksmässigt av tekniken för en  jämförelse då det inte varit relevant för uppsatsens syfte. Anodisering är stort inom industrin och  har   under   många   år   använts   som   en   teknik   för   att   ge   aluminium   ökad   hållbarhet,  nötningsbeständighet, estetik eller elektrisk isolationsförmåga. Inom smyckesmideriet är det dock  en ganska nyuppmärksammad teknik som ännu inte fått något stort genomslag men som verkar  vara på framfart. Jag har trots skillnader i erfarenhet av tekniken branscherna emellan valt att  värdera svaren från respondenterna lika. Relevanta avhandlingar som behandlar uppsatsens syfte  har   inte   påträffats.   En   uppsats   på   D­nivå   som   jag   beställde   via   Linköpings   Universitets  uppsatslager   i   Mjärdevi   var   försvunnen   och   kunde   därför   inte   studeras.   Den   avhandlade  anodisering inom industrin. Jag kunde inte heller hitta någon litteratur som behandlade mer  mjuka frågor likt de jag tar upp i denna uppsats som jämför liten och stor skala inom anodisering  eller   annat   ämne.   Det   fanns   även   begränsat   med   material   om   tekniken   i   kombination   med  konsthantverk, smyckesmideri eller annat bruk i mindre skala. Under utformningen av uppsatsen 

(12)

har jag stött på intressanta värderingar om samarbeten mellan industrier och estetiska yrken,  vilka jag låtit påverka mitt arbete.

 8 Avgränsningar

Jag har valt att begränsa mig till att intervjua två respondenter inom två utvalda branscher för att  ge   en   bild   och   göra   en   jämförelse   av   dem.   Jag   har   gjort   detta   val   dels   på   grund   av  tidsbegränsning.   Valet   har   gjorts   trots   den   stora   skillnaden   erfarenhetsmässigt   inom   de   två  branscherna.  Den litteratur jag har studerat handlar om en teknisk utveckling inom Sverige och Europa. Jag  har valt att inte gå längre tillbaka än från början av 1700­talet och  fram tills idag. Det var under  den tiden den tekniska utveckling tog fart i Sverige och Europa och först då en jämförelse mellan  industri och hantverk är intressant. Jag har även valt att studera hur ett samarbete mellan industrin och estetiska yrkesutövare har sett  ut. Nutida artiklar har till antal och innehåll valts ut subjektivt av författaren. Anledningen till  begränsning är att det finns så mycket information att jag inte kunde ta med allt. 

 9 Teori

Att finna tidigare forskning inom det specifika område jag intresserat mig för har varit i det  närmaste fruktlöst. Därför har jag utgått från en historisk kontext och valt ut delar ur en relativt  omfattande samling svensk och europeisk teknikhistoria. Artiklar inom området har också valts  ut och tagits med i uppsatsen. Litteraturen ger en bild av hur utvecklingen från hantverk till  industrin skedde vilket har påverkat hur dagens industri­ och hantverksmarknad ser ut samt hur  arbetsmetoderna utvecklats.

  9 .1   L i t t e r a t u r

Boken,  Teknik   och   civilisation,  handlar   i   kapitlet,   Arbetarens   förnedring,   om   den   tekniska  utvecklingens påverkan på människan och vårt sätt att arbeta. Här beskrivs hur man i England  under   1700­talet   kunde   nå   en   snabb   industriell   utveckling   genom   tyglad   arbetskraft.   Svält, 

(13)

okunnighet och fruktan var en förutsättning för att industrin skulle kunna växa och slutligen  blomstra. Självtänkande arbetare var inte önskvärda i fabrikerna och hantverkaren sågs som ett  hot mot maskinen, ”de var inte tillräckligt fogbara” (Mumford, 1984 s. 151). Arbetarna kuvades  under industrins orimliga arbetsförhållanden och föll successivt slavar under maskinerna. Ju mer  utvecklad och självgående maskinen blev desto lättare blev arbetsuppgifterna för arbetarna och  kunde utföras av vem som helst. Även barn arbetade vid maskinerna. Uppgifterna vid maskinen  gick från att arbeta med maskinen till att bli dess reparatör. Ständiga hot om att maskinen helt  skulle ersätta arbetaren var bara en av de misserabla omständigheter arbetarna tvingades leva  under. Denna skrämselpropaganda använder av industriherrarna på grund av rädsla att arbetarna  en dag skulle vända sig bort från maskinen och ta en annan väg. Bara någon enstaka individ kom  undan slaveriet vid industrin. I slutet på 1800­talet hade industrialismen lett till ett  ”arbetets  evangelium” (Mumford, 1984 s. 151). Den hårda framfarten hade lett till oförmåga att på egen  hand skapa, bland annat inom hantverket. Den uteslutande rationella människans jakt på makt  och pengar hade nu lett till att människor åsidosatt sina mänskliga behov. Med pengar och makt i  överflöd   men   utan   lycka   kom   ångern   vilket   ledde   till   en   försämrad   livskvalitet   även   för  industriherren.   Det   var   Englands   industrialisering   som   visade   vägen   för   resten   av   Europa  (Mumford, 1984 s. 147­152).

Eva Dahlström har i sin avhandling, Verkstadsmiljöer under 1800­talet jämfört utvecklingen av  tre olika verkstadsföretag, Överums bruk, Ludvigsbergs mekaniska verkstad i Stockholm och  Köpings   mekaniska   verkstad.   I   delar   av   avhandlingen   beskriver   hon   hur   förhållandena  yrkesmässigt   var   och   hur   produkterna   utvecklades   tack   vare   den   tekniska   framgången   och  industrialiseringen. Hon beskriver hur det under första hälften av 1800­talet övergår från en  hantverksmässig produktion till en industriell, tack vare den industriella revolutionens spridning  från England via Tyskland till Sverige. Man hämtade in kunskap genom att besöka de mer  framgångsrika länderna för att sedan återvända hem igen. Från mitten av 1800­talet och framöver  utbildade   man   själv   arbetare   vid   verkstäderna.   Industrierna   bestod   då   av   skickliga   arbetare,  flertalet med hantverkarbakgrund av vilka många senare startade egna verkstäder. Under första  hälften av 1800­talet hade det tekniska kunnandet förvärvats, under den andra hälften skulle det  börja etableras (Dahlström, 1999 s. 44­46, 52­53, 60­64).

(14)

Den industriella produktionen var under början och mitten av 1800­talet inriktad på att tillgodose  en   lokal   marknad   men   allt   eftersom   tekniken   utvecklades   kunde   produktionstakten   öka,  produkterna förfinas och man nådde ut till en större marknad. Med möjligheten att tillverka mer  avancerade produkter blev kraven på arbetskraften och den tekniska utbildningen högre. Behovet  av utbildad arbetskraft var stort. Fler och mer avancerade maskiner utvecklades under mitten och  slutet av 1800­talet. De mekaniska verkstäderna ersatte den hantverksmässiga tillverkningen mer  och mer men filen och mejseln var fortfarande nödvändiga komplement (Dahlström, 1999 s. 46). Eva Dahlström tar i sin avhandling också upp hur hantverket utanför industrierna gick från att  under första delen av 1800­talet minska för att emot mitten och andra hälften växa sig större igen.  Hantverket hade då fått en annan karaktär än vad det tidigare haft och hantverkaren samarbetade  ofta   med   industrin   utan   att   vara   anställd.   Skillnaderna   mellan   mekaniska   verkstäder   och  hantverksverkstäder var storleken. De mekaniska verkstäderna var i regel större vilket innebar att  arbetet kunde organiseras på ett mer effektivt och produktionsvänligt sätt och främjade en snabb  arbetstakt   och   resultat.   Maskinerna   hade   i   slutet   av   1800­talet   nästan   helt   ersatt   handen.  Principerna med maskinerna var samma som med handverktygen men arbetet kunde nu utföras  på ett mer effektivt sätt. Det tillverkades mer precisa föremål. De hantverkare som gick till  industrin   var   yrkeskunniga   inom   flera   olika   material   och   områden   men   i   de   mekaniska  verkstäderna   var   det   mest   smeder   av   olika   slag   som   arbetade.   Även   yrkeskunniga   från  skråväsendet sökte sig till de mekaniska verkstäderna (Dahlström, 1999 s. 60­63).

I   den   jämförande   analysen   skriver   Eva   Dahlström   under   rubrikerna   De   anställda   och  Tillverkningen, att industriföretagen ställde stora krav på de anställdas kompetens och att de hade  svårt att behålla de skickliga arbetarna. Detta ansågs vara den största svårigheten för de Svenska  industrierna tiden runt 1850 och framåt (Dahlström, 1999 s. 155­156). 

Boken  Svensk teknikhistoria  behandlar i avsnittet Produktion, hur hantverkare från medeltiden  och fram till mitten av 1800­talet var uppdelade i skrån. Denna typ av hantverkare skiljde sig från  dem   som   arbetade   i   de   mekaniska   verkstäderna   och   förhöll   sig   mästare   –   lärling   i   mindre  konstellationer. Det var hårda krav på yrkeskickligheten och endast de med avlagt mästarprov  fick arbeta som hantverkare. Inom skråväsendet var inte glädjen stor åt den tekniska utvecklingen  som skedde på 1700­talet, den ansågs vara ett hot mot skråväsendet, de ville ha så lite konkurrens 

(15)

som möjligt och det infördes förordningar om att tekniskt avancerande inte var tillåtet inom  skråna. Ändå skedde viss teknisk utveckling tack vare gesällvandringar i Europa. Dessa gjordes  när eleven var klar som lärling och skulle avancera till mästare. Som mästare var det inte ovanligt  att vara motståndare till andra mästare och blivande sådana. Oron var stor för att förlora mark till  en konkurrent. Mästarna vill också hålla antalet nya mästare nere av samma orsak och var därför  extra hård, näst intill omöjlig vid mästarproven. Det var skillnad på hantverksyrken i staden och  på landet. På landet var utbudet av hantverkare begränsat till skomakare, skräddare och smeder  medan det i staden fanns mer specialiserade hantverkare som t.ex. gelbgjutare och svärdfejare  (Rydberg, 1989 s. 152­158). 

  9 . 2   A r t i k l a r   o c h   I n t e r n e t k ä l l o r

För att ge några exempel på artiklar som publicerats i modern tid och som rör ett samarbete  mellan industrin och estetiska yrkesutövare kan nämnas; KK:Stiftelsen satsade 28 miljoner kronor under 2008 för att främja samarbetet mellan näringsliv  och högskola. Satsningen är inriktad på att utöka samproduktionskompetensen mellan industrin  och   estetiska   yrkesutövare,   vilket   enligt   KK:stiftelsen   är   viktigt   för   att   förbättra   relationen  akademi och näringsliv. I artikeln ger tre personer sina åsikter inom ämnet. Efva Lilja som är  rektor vid danshögskolan, Daniel Sachs, VD för företaget Proventus och Gösta Wessel som är  konstnär. Efva Lilja talar om en fri forskning full av misslyckanden som lett till revolutioner och  genombrott inom bland annat IT och medicin. Hon menar att det också borde forskas inom  konsten och talar om att det måste till ett mod inom industrin att våga utvecklas konstnärligt.  Daniel Sachss företag är engagerat i konst­ och kulturlivet, han säger att om vi inte tar med  konsten i utvecklingen är den inte långsiktig. Gösta Wessel har en bakgrund som professor vid  Konstfack och menar att ett samarbete mellan industri och konst främjar till utveckling mellan  olika industrier (Nilsson, M. 2007).   En annan artikel om samarbete mellan industrin och estetiska yrkesutövare är Karin Linders  sammanfattning om  Gustavsbergs porslinsfabrik.  Där talar hon  om hur fabriken startade 1640  som ett litet familjeföretag för att mot slutet av 1800­talet ha blivit en storindustri med ca tretusen  anställda. På världsutställningen i London år 1871 fick företaget kritik för sin dåliga smak och sin 

(16)

osjälvständiga produktion. Det var efter detta som den första arkitekterna anställdes till fabriken  vilka såg till att industrin började samarbeta med konstnärer. Den första konstnärliga ledaren  anställdes trettio år senare och efter detta fick Gustavsberg en egen konstnärlig stil. Allt sedan  dess   har   samarbetet   mellan   industrin   och   konstnärer   fortsatt   och   fabriken   blev   mycket   väl  etablerad och framgångsrik. Stig Lindberg är en formgivare som haft anställning som konstnärlig  ledare   vid   fabriken.   Hans   skapande   behandlade   både   de   industriella   kraven   och   de   fria  konstnärliga uttrycken (Linder, K, 2008).

I ytterligare en artikel skriver Karin Linder om Stig Lindberg och hans lyckade samarbete mellan  konst och industri. Projektet att samarbeta mellan branscherna startade på allvar under 1900­talet.  Stig   Lindberg   var   målmedveten   industriellt   men   satte   det   fria   skapandet   i   främsta   rummet  (Linder, K. 2008. Stig Lindberg. ­ älskad formgivare, varumärkesstrateg och humorist).

I  Jonas Gustavssons artikel om  Starka beröringspunkter mellan konstnärer och entreprenörer  som publicerades i Entré nr 2, 2002 skrev han om hur man från industrins sida börjar snegla på  konsten för att utveckla sig. I artikeln medverkar bland annat Lars Vilks, konstnär och professor i  konstteori och Björn Thor, gästprofessor vid Konstfack. I artikeln behandlas hur viktig design är  idag för ett företags ansikte utåt och hur de medverkande nu tror på fler sätt och andra grepp för  ett samarbete företag och konst/estetik emellan. Man tror delvis på ett nytt forskningfält och tror  att de olika branscherna har mycket att ge varandra (Gustavsson, J, 2002).

 10 Empiri

I det här kapitlet presenteras referat av vardera intervjun vilka sedan följs av en jämförande  analys. Referaten är tolkade och sammanfattade av författaren.

  10 .1   S myc k e s m e d   o c h  

f o r m g i v a r e   M a r i a   B ö r j e s s o n ,   N o r r k ö p i n g

Jag tror att (aluminium) branschen skulle må bra av att jobba med  konstnärer,   eller   icke   branschfolk   för   att   tvingas   tänka   i   andra  banor. Dom skulle behöva ha en liten forskningsenhet, tror jag. En 

(17)

forskningsenhet inte enbart för teknisk forkning (Börjesson, Intervj  2008­02­25). Maria Börjesson är yrkesverksam smyckesmed/formgivare och arbetar med, som hon beskriver  det; ”lite av varje”. Börjesson arbetar mestadels med beställningar i guld och silver, utställningar  och något som hon beskriver som eget och menar då arbeten av kombinationen anodiserad  aluminium och silver. Att Börjesson arbetar med så många olika saker upplever hon som ett  problem och vill ändra sin verksamhet.  Arbetet med anodiserad aluminium har lett henne in på nya banor och det finns en vilja att hitta  nya   forum,   för   sina   anodiserade   aluminium   alster,   i   den   offentliga   miljön.   Trots   viljan   har  Börjesson ännu inte hittat den rätta formen för hur hon ska komma dit. Börjesson vill jobba i  större format än vad hon tidigare gjort och närma sig näringslivet. Någon tydlig riktning för detta  finns heller inte och Börjesson upplever den traditionella industrin, vilken skulle kunna vara en  potentiell smarbetspartner, som tungrodd. Börjesson skulle vilja samarbeta med industrin med  någon form av aluminiumdesign men har ingen stor förhoppning. Börjesson tror att industrin  bara ser aluminiumprofiler inom anodiseringsjangern och inte vidare dit Börjesson själv strävar.  En möjlighet som Börjesson ser är att gå in som formgivare åt industrin i något projekt och att  det   skulle   kunna   bidra   till   något   utöver   det   som   varit.   Inte   heller   här   har   hon   någon   stor  förhoppning om att industrin skulle vara intresserade och framsynta.

(Aluminium) Industrin ser inte gränsöverskridande, de är låsta i sin  egen   tillverkning,   en   gör   det   och   en   annan   det.   Dom   ser   bara  behovet   idag   och   tittar   inte   längre   fram   (Börjesson,   Intervju  2008­02­25).

Maria   Börjesson   har   varit   verksam   som   guldsmed   sedan   1985   och   har   använt   sig   av  ytbehandlingstekniken anodisering sedan slutet av 90­talet. Det var sedan hon fått syn på bilder  från en engelsk smyckekonstnär som hon blev nyfiken på tekniken. Börjesson vände sig då till  aluminiumindustrin för att få kunskap inom området. Det var då Börjesson fick sin första kontakt  med ett anodiseringsföretag beläget i Katrineholm vilket hon fortfarande har kontakt med. 

(18)

I Börjessons process med anodiseringen görs som oftast delar av den på egen hand. Börjesson  beställer då aluminiumplåtar som är öppnade och klara att färga in från industrin och sedan  försluter hon dem på egen hand. Det förekommer också att Börjesson beställer redan infärgade  aluminiumplåtar   om   industrin   tillhandahåller   i   någon   kulör   hon   är   i   behov   av.   Börjesson  understryker att industrin anser det för dyrt att ha många bad i olika kulör. Det händer även att  Börjesson skickar färdiggjorda artefakter till industrin för infärgning och förslutning.  Det var på en kurs i Birmingham år 2000 som Börjesson lärde sig att anodisera med flera färger  på en och samma plåt. Börjesson beskriver det “som batik fast omvänt”. Det var en amerikansk  kvinna som höll i kursen och visade hur man med hjälp av lacker, tejp och vaxer kunde behålla  färg enbart på vissa ställen av plåten och bleka bort den på andra för att färga in en ny färg osv.  Börjesson upplevde att kursen var lärorik då experimenterande inom flera olika tekniker, inom  anodisering, var på agendan.  Börjesson kom på kursen i Birmingham för första gången i kontakt med tuschpennor med färg  som fastnar på aluminiumet och fungerar att anodisera, dessa arbetar hon mycket med även idag.  Börjesson beskriver processen med tuschpennorna som mycket roligt då det blir trevliga effekter  om man målar flera färger över varandra. Kursen i Birmingham var för utveckling i att använda  anodisering i konstnärligt syfte. Invalsning av mönster i aluminiumet var ett inslag i kursen.  Då knäcker man ju egentligen själva anodiseringsskiktet, men det  ger å andra sidan en jättehäftig effekt och eftersom du inte har  några hållbarhetskrav på det sättet som du har i industrin vad gäller  styrka   och   tålighet   så   är   det   fritt   fram   (Börjesson,   Intervju  2008­02­25). 

På   frågan   om   vad   det   är   som   gör   att   Börjesson   tillämpar   anodisering   av   aluminium   i   sin  verksamhet, svarar hon “Jag kan färga, jobba med färg och det är kul. Vi behöver färg, folk mår  bra   av   färg”.  Börjesson  känner   sig   också   ensam   om   att   jobba   på   det   här   sättet   i   Sverige,  Börjesson känner att hon har hittat sin nisch. Börjesson är dock medveten om att det är en  hälsovådlig process med farliga ämnen men försvarar det med att hon har annat som är mycket  farligare i sin verkstad, till exempel cyanid. 

(19)

Börjesson är också medveten om aluminiumet kräver mycket energi i utvinningsprocessen men  påpekar att den är till 99% återvinningsbar. Trots detta tycker hon inte att hennes smycken ska  återvinnas. Börjesson anser att det finns både för och nackdelar med att använda aluminium som  material.  Innan Börjesson gick kursen i Birmingham hade hon haft sin första utställning med anodiserade  aluminiumsmycken i Norrköping där hon är yrkesverksam. Utställningen hade bland annat besök  av   den   man   som   kom   att   erbjuda   Börjesson   möjlighet   till   ytterligare   möjligheter   inom  anodisering. Mannen har en skyltfirma i Stockholm vilken Börjesson fortfarande åker till för att  utöva   screentryck   på   aluminiumet.   Ytterligare   en   teknik   inom   anodisering   som   Börjesson  använder   för   att   uttrycka   sig   konstnärligt.   Första   gången   Börjesson   besökte   skyltfirman   i  Stockholm fick hon med sig en låda med färger hem vilka hon använde till experimenten i sin  egen verkstad. Det är fortfarande till skyltfirman i Stockholm Börjesson vänder sig vid behov av  pigment.  Börjesson har sedan slutet på 1990­talet tre olika valmöjligheter inom tekniken anodisering med  sig i bagaget. Dessa är bad, screentryck och tuschpennor. Börjesson varierar sig sedan år 2000  mellan dessa och experimenterar med dem för att hitta nya och intressanta sätt att uttrycka sig på.  Börjesson berättar att vid anodiseing i bad måste alltid föremålet hängas upp i något, vilket  lämnar märken. Detta ser Börjesson som ett problemet när det kommer till att lämna iväg föremål  till industrin för anodisering. Börjesson måste då tänka in märkena i formen och informera om  vart dom får sitta, “vart får det bli fult liksom”, vilket hon inte behöver göra med tuschpennorna,  screenfärgerna eller när hon färgar på egen hand. Börjesson anser att badfärgerna är de som är  lättast att styra. Börjesson talar om att screenfärgerna och tuschen är så starka att de löser upp  varandra,  “badfärgerna är väl mer vattenbaserade”,  säger hon. Varför screentryckfärgerna är  starkare än baden säger Börjesson beror på att plåtar som ska användas  till screentryck inte är  lika mycket öppnade som de som ska behandlas i bad och att färgerna därför behöver vara  starkare för att ge ordentlig kulör. Börjesson berättar att hon kan göra en bakgrundsfärg i ett bad  efter att hon använt de andra teknikerna utan att de löses upp.

(20)

  Börjesson gjorde till en början hela anodiseringsprocessen på egen hand. Första gången var i  mitten av 90­talet och den andra efter kursen i Birmingham. Börjesson hade då hämtat en blybit  från   en   skrot   vilken   hon   använde   som   katod   i   elektrolysen.   Som   strömkälla   i   elektrolysen  använde Börjesson ett bilbatteri. En vd för ett företag som byggde anodiseringsapparater hjälpte  Börjesson med informationen hon behövde för att få igång processen, ”han förbarmade sig över  mig och försökte lära mig detta”. Det tog inte lång tid förrän Börjesson la ner projektet med att  anodisera helt på egen hand. Det var bland annat kollegorna som sa ifrån och att det var för  omständigt och svårt “det blev för bra”. Hon menar här att det blev för mycket och för farligt med  processen. Börjesson poängterar att varje färg har sitt sätt att jobba på i en anodiseringsprocess men menar  att screentryck är den teknik inom anodiseringen som ger henne störst möjlighet att styra en  process. Börjesson kan med screentryck styra mönstret mer dit hon verkligen vill ha det vilket  hon inte kan med tuschpennorna eller bad. Bild 1: Anodiserat halsband av Maria Börjesson

(21)

I Börjessons skapande med anodiserad aluminium använder hon just mest plåt men förutom det  kan Börjesson även arbeta med tråd, fila fram figurer ur hela aluminiumbitar eller skapa i  samarbete med industrin. Börjesson använder sig ibland av en mekanisk verkstad för att fräsa  fram   eller   skära   ut   föremål   som   hon   sedan   jobbar   vidare   med   själv   och/eller   skickar   till  anodisering. Börjesson anser att det finns många möjligheter med anodisering som teknik.  På frågan om Börjesson har utvecklat sig inom tekniken anodisering sedan hon började tillämpa  den svarar hon ja. ”Jobbar man som jag gör så utvecklar man sig vad man än har för material i  händerna”. Börjesson är mycket nyfiken på nya möjligheter och ställer sig ständigt frågan hur blir  det om hon gör på andra sätt. “Det är liksom därför man håller på, man är så otroligt nyfiken”.  Börjesson tror att bland annat smycketillverkningen kommer att breddas när det kommer till  material i framtiden vad gäller anodiserat aluminium som material att arbeta med är hennes  förhoppning att det/Börjesson själv kommer att hittas nya sätt att använda metallen och att det  ska ske i nya miljöer, “den är outforskad”. Börjesson tror också att industrin skulle må bra av att  samarbeta   med  konstnärer   eller   i  alla  fall  icke  branschfolk  för  att   tänka   i  andra   banor  och  utvecklas. Börjesson tror på forskning men då inte enbart teknisk sådan. Börjesson tror att om  man skulle fråga anodiserings­ och aluminiumindustrin skulle dom säga att det redan finns ett  samarbete. Börjesson menar dock bestämt att det inte är på det viset, iallafall inte som Börjesson  menar och inte som är synlig utåt. “Mycket är låst till behoven idag men inte till behoven i  framtiden”.  Till sist tar Börjesson upp att hon tycker att det är viktigt att höja statusen på aluminiummetallen. Det är viktigt att höja statusen på metallen (aluminium), det kan 

vara   överskriften   på   mina   åsikter.   Den   har   ju   liksom   lite  lillebrorstämpel   bakom   stål   och   sådana   där   tunga   fina  industrimetaller (Börjesson, Intervju 2008­02­25).

  10 . 2   S t i g   Ö s t l u n d   &  

M i k a e l   Wa s s h o l m ,   S a p a   P r o f i l e r   A B ,   F i n s p å n g

(22)

Stig Östlund och Mikael Wassholm arbetar på Sapas produktionsenheten E5 i Finspång, vilken är  en   av   fyra   produktionsenheter   och   en   del   av   Sapa   profiler   AB   i   Sverige.   De   arbetar   med  strängpressning och ytbehandling. Sapa började sin framställning av aluminiumprofiler i början  av 60­talet och har idag två stora strängpressar och två anodiseringsanläggningar, en horisontell  som  tar  upp  till  20  meters  föremål   och  en  vertikal  som  tar  7,5  meters  föremål.   De  verkar  fortfarande i samma lokaler som vid starten för snart fyrtio år sedan men har byggt ut och ändrat  om  en hel del. Anodiseringen startade de  med i  början  av 70­talet och anläggningarna för  anodiseringen är kvar där de först byggdes.  “Vi var ju inte först i världen på något sätt med  anodisering” .  Östlund poängterar att Sapa fått sina influenser från andra företag och när företaget som idag  heter Sapa grundades hette det Gränges aluminium. Från det har de gått flera turer med olika  ägandeförhållanden innan det blev det namnet och den företagsformen som idag används. På frågan om vad som gör att de tillämpar anodisering som ytbehandlingsteknik svarar dom  snabbt “kundkrav” och utvecklar sedan det hela med estetik, funktionalitet, utseende, lättare att  hålla rent, korrosionsmotstånd och att det är ypperligt i våta sammanhang. Östlund berättar att  aluminiumprofiler finns överallt Många frågar, aluminiumprofiler vad är det då? det har jag aldrig  sett ungefär. Sen börjar man prata om vad det sitter i, fönster och  dörrar och duschar och bilar och bord och de finns ju överallt idag  (Östlund, Intervju 2008­02­29).  Jag undrar om någon av orsakerna till användandet av tekniken är överrepresenterat och får till  svar att det är det estetiska delen som idag står för det men att det inte enbart är därför deras  kunder väljer anodiserat, det är också av funktionella skäl “det blir så slitstarkt”, det ena utesluter  inte det andra. IKEA står idag för tjugo procent av deras beställningar. 

När   jag   frågar   om   det   finns  några   nackdelar   med   tekniken   för  deras   verksamhet   svarar  de  (skrattande) att det bara finns möjligheter och att anodiserat är bättre än plast och allt annat  material.   Sedan   kommer   de   fram   till   att   det   ger   en   negativ   miljöpåverkan   och   att  energikostnaderna är stora. Mattias Wassholm uttrycker det som “extrema förhållanden” när man 

(23)

lägger på aluminiumoxid, det är en dyr tillverkningsprocess energimässigt. Sapa använder sig av  bad med 98 gradigt vatten, processen ger sedan även den i sig en värmeutveckling som dom  måste kyla bort. Även avbetning av aluminiumet innan anodiseringen för att få bort smuts och  oönskade partiklar ger miljöskadliga restprodukter och måste tas om hand på speciella sätt.  Processen   förbrukar   mycket   vatten.   Jag   frågar   om   den   stora   energiförbrukningen   vid  anodiseringen   medför   att   kostnaderna   på   deras   produkter   blir   höga   men   får   till   svar   att  anodiseringen är en så liten del av helheten att det är som “senapen på korven”. Sapa anodiserar  en så stor mängd samtidigt att kostnaden sprids ut och därför inte gör att kostnaderna stiger.  Wassholm berättar att Sapa kikade på andra etablerade företag inom anodisering för att sedan  bygga sin egen grund. Wassholm anser att det är ett vanligt förekommande sätt och inget unikt  just för Sapa. Att specialbeställa unika föremål och få dem anodiserade är dock inget Sapa sysslar  med, bortsett från vissa undantag. Skulle IKEA komma och vilja göra något speciellt så skulle  svaret bli ja men annars håller de sig till standardmodellerna.  Processen med anodiseringen sker stegvis på Sapa. Avdelningen får in obehandlade, pressade  profiler som de gör en förbehandling på genom att beta av och därmed rengör ytan från oljor och  partiklar. Sapa gör i det första steget aluminiumet redo för anodisering. Efter förbehandlingen går  de in i anodiseringsfasen. Här läggs ett lager med aluminiumoxid på. Med andra ord omvandlar  de en del av det befintliga materialet till oxid. Internationellt sett kallas det anodisering men på  Sapa har de använt benämningen eloxering “jag tror att det är ett Vetlandauttryck från början”  säger Östlund. I anodiseringssteget sker färgningen antingen i badet eller efteråt beroende på  vilken   effekt   man   vill   ha   och   hur   ljustålig   färgen   ska   bli   eller   i   vilka   sammanhang   den  anodiserade produkten ska användas i. Hos Sapa kan man få flera olika tjocklekar på oxidskiktet  och   det   regleras   med   tid.   Ju   hårdare   och   tjockare   skikt   som   eftersträvas   desto   längre   tid   i  anodiseringsbadet. För utomhusmiljö eller för sådant som ska utsättas för stark nötning krävs  tjocka skikt och för inomhusmiljö tunnare. När anodiseringsfasen är avslutad är oxidlagret klart  och den eventuella färgen är överförd kommer ”tilltäppningen”. Det som görs vid en tilltäppning  är att bibehålla lagret, detta gör man i en så kallad eftertätning där man sluter dom öppnade  porerna. Steget kallas efterbehandling och sker som ovan nämnt i hett vatten. Sammanfattning: 

(24)

steg ett förbehandling, två anodisering, tre efterbehandling. Man färgar in metallen i steg två eller  innan steg tre.  Sapa tittar på vad konkurrenterna gör för att hänga med på marknaden. Dom tittar på vad de gör  och när de börjar sälja något nytt.  “Det är inget hokus pokus”. Dom har även ett specialteam  inom Sapa vilka specialiserar sig på just ytbehandlingar. Dessa bevakar marknaden när det gäller  anodisering.  ”Man kommer ju inte på allt på en gång men sedan jag började har allt funnits”  säger Wassholm. Det Sapa utvecklar nu är energiåtgången, dom vill sänka kostnaderna. Det är ju kunden som bestämmer, kundens behov leder oss till  utveckling. Om vi inte har en process för något en kund vill ha så  försöker   vi   så   klart   att   titta   på   det  (Wassholm,   Intervju  2008­02­29).

Det   är   delvis   kundernas   behov   som   leder   Sapas   utveckling.   Företaget   har   en   egen  forskningsenhet; Sapa teknologi. Kommer det ny forskning kring anodisering tar de åt sig den  och kollar om det är något för dom. Detta är dock en helt annan avdelning är den Östlund och  Wassholm arbetat på.  Östlund och Wassholm ser en ljus framtid för anodisering och tror inte att tekniken kommer att  dö ut. I själva verket tycker dom att den känns ganska ny och resonerar kring hur det startade med  flygplanen då anodisering kostade enormt mycket och att det idag går att få fram så att gemene  man   har   råd   att   handla   produkter   som   är   anodiserade.  “Så   länge   har   det   inte   funnits   på  marknaden, det är en ganska ny teknik”.  Östlund anser att en nackdel med tekniken kan vara modenycker. Kommer det någon ny produkt  som blir modernt och inte går att göra med anodisering ligger Sapa dåligt till. Östlund tillägger  att tekniken kommer att utvecklas och bli både energisnålare och mer miljövänlig i framtiden.  Östlund tror också att om Sapa kan få fram vitanod så skulle anodiseringen helt kunna ersätta  lacken vilket skulle ge anodiseringsindustrin ett rejält uppsving. Hårdanodisering är också något  som bör utvecklas för att aluminiumet ska kunna konkurera på marknaden och kunna ersätta  stålet. Hårdanodisering är extremt hårda skikt som används främst inom bilindustrin. Med en  utveckling   av   hårdanodiseringstekniken   skulle   man   kunna   få   både   en   längre   hållbarhet   och 

(25)

mindre   vikt   på  produkterna.   Stål   är   idag   överlägset   vad   gäller   hållbarhet   men   om  hårdanodiseringen utvecklades så att aluminiumet fick liknande egenskaper som stål kunde de ta  produkter från stålsidan.

  10 . 3   J ä m f ö r a n d e   a n a l y s

Maria   Börjesson   och   Sapa   Profiler   AB   är   två   företag   inom   olika   branscher   som   använder  anodisering som en av flera tekniker i sina verksamheter. Börjesson har en enskild firma med en  kombinerade verkstad/butik belägen i Norrköping. Sapa Profiler AB är en del av Sapa koncernen  och beläget i Finspång. Börjesson har utövat sitt yrke som guldsmed sedan 1985 och arbetat med  anodisering   sedan   i   mitten   på   90­talet.   Sapa   grundades   1963   i   Vetlanda   och   har   varit  anodiseringsutövare i snart fyrtio år. 

Börjesson gör numera delar av anodiseringen på egen hand genom att beställa redan öppnade  plåtar från industrin, hon skickar även iväg föremål till industrin för anodisering eller besöker 

(26)

industrin för belåning av utrustning för sitt utövande, då inom screentryck. Sapa däremot gör allt  från förbehandling till eftertätning av det material de anodiserar. 

Börjesson  använder  sig  av  fyra  olika  former   i  sitt   utövande   av  tekniken;   bad,  tuschpennor,  screenfärger och screentryck. Börjesson tar inte hänsyn till hållbarheten utan har alltid fokus på  det estetiska. Sapa använder sig av två olika tekniker vid infärgning men båda i bad och reglerar  tjockleken på oxidlagren med tid. Detta beroende på vad deras produkt ska användas till och vart  den ska vara belägen. Sapa anodiserar av flera orsaker med de övergripande är hållbarhets­ och  estetiska skäl.  Börjesson har en längtan och ett behov av att få samarbeta eller rikta sig till aluminiumbranschen  eller   offentligheten.   Sapa   vill   vinna   mark   från   stålsidan   genom   att   utveckla  hårdanodiseringstekniken ytterligare, de ser också att tekniken helt skulle kunna ersätta lacken  om dom kunde få fram vitanod. Börjesson utvecklar sig ständigt inom ytbehandlingstekniken  genom de fyra former hon behärskar. Börjesson utvecklas av sin nyfikenhet på hur något skulle  kunna bli om hon gjorde på ett annat sätt. Sapa utvecklar sig om det kommer ut något nytt på  markanden som de inte behärskar eller om en kund har ett visst krav.  Skälet till att Börjesson tillämpar tekniken är för att kunna färga av estetiska skäl. Industrin  tillämpar  tekniken av  fler  orsaker  bland  annat  renhållning,  hållfasthet,  nötningsbeständighet,  korrosionsbeständighet, värmeisolation eller av estetiska skäl.  När det kommer till nackdelar med tekniken för det egna användandet ser Börjesson till miljön  och sin egen hälsa. Det är ämnena i färgerna hon tänker på och den energikrävande process det är  med att utvinna aluminium. Sapa anser också att tekniken har negativ miljöpåverkan men syftar  då mest på energikostnaderna vid anodiseringen i sig. Dom tänker då på att det kostar på miljöns  resurser. Sen är de båda överens om de positiva med återvinning av materialet. Sapa gör en  kommentar om modenycker som nackdel. Om något som inte går att göra med anodisering blir  modernt hotas marknaden. 

Börjesson  fick  inspiration  till   att   börja   sin  utveckling   av  tekniken  när  hon  såg  anodiserade  smycken av en engelsk smyckekonstnär då Sapa till en början kikade på redan etablerade företag  inom branschen för sin egen utveckling och har sedan dess följt med när det kommit något nytt 

(27)

till marknaden eller utvecklats på kundens begäran. Sapa har idag två anodiseringsanläggningar,  en vertikal och en horisontell och tar upp till 20 meter långa och 7,5 meter breda föremål.  Börjesson vände sig till industrin för att få hjälp i början. Börjesson gick senare en kurs i  Birmingham för att utveckla sig inom tekniken. Börjesson känner sig ganska ensam om att jobba  med anodisering inom sin bransch i Sverige. När Börjesson började att anodisera gjorde hon hela processen på egen hand. Nu gör hon endast  delar av anodiseringen själv eller skicka iväg föremål till industrin för anodisering. Sapa har  alltid gjort hela processen på egen hand där företaget varit beläget.  Börjesson hoppas på en utveckling av tekniken för hennes egen del. Hon vill då bryta ny mark  med sitt sätt att anodisera. Börjesson skulle kunna tänka sig att arbeta tillsammans med en  industri och hon tror på en forskningsgrupp, då inte enbart en teknisk sådan. Börjesson tror att  industrin   skulle   må   bra   av   att   samarbeta   med   konstnärer   för   att   tillgodose   framtida   behov.  Börjesson vill också hitta nya forum för sin anodisering, det offentliga rummet t.ex. Sapa tror inte  heller att tekniken kommer att försvinna, för dem känns den ganska ny. Sapa vill däremot bana ny  väg för aluminiumet genom utveckling av hårdanodisering och eftersträvar att aluminiumet blir  mer likt stål i hållfasthet för att vinna mark från stålsidan. De tänker också på utveckling av  vitanod, då anodisering helt skulle kunna ersätta lack.  Sapa tror att tekniken kommer bli mer miljövänlig i framtiden. Det Sapa utvecklar mest just nu är  energibiten vid tillverkningsprocessen av anodisering. Sapa nämner också vitanod som något att  utveckla.   Börjesson   tror   att   det   kommer   att   användas   fler   material   inom   hennes   bransch   i  framtiden. Börjesson hoppas också på att aluminium kommer att finnas i nya forum och att  hennes bransch kommer att samarbeta med industrin i framtiden. Börjesson tycker att aluminiumet borde få en högre status och slippa lillebrorstämpeln bakom  stålen och andra tunga, fina industrimetaller. 

 11 Diskussion

Med utgångspunkt från en historisk kontext som rör framfarten av den industriella utvecklingen  och samarbete industri och hantverkare emellan;

(28)

Vilka/vilken är orsaken/orsakerna till att man använder sig av tekniken? Hur har tekniken utvecklat inom respondenternas respektive bransch? Hur ser framtiden användningsmässigt av tekniken ut inom de olika branscherna? Finns det några skillnaderna i arbetssättet att anodisera aluminium som smyckesmed/formgivare   och inom industrin?  Att Maria Börjesson till skillnad från Sapa uteslutande är inriktad på det estetiska uttrycket vad  gäller anodisering syns inte bara i det föremål hon tillverkar. Hela hennes resonemang tyder på  det och hon sätter industrins förfarande lågt ner på rankingen när det kommer till känsla. Trots  detta ser hon gärna ett samarbete med industrin i framtiden. Min tolkning är att Börjesson tycker  att industrierna borde få upp ögonen för vad en estetisk yrkesutövare skulle kunna tillföra inom  utveckling av ytbehandlingstekniken anodisering. För Börjessons del skulle detta kunna innebära  ett nytt sätt att arbeta på eller i alla fall fler valmöjligheter. Och visst kan estetiska yrkesutövare  tillföra något till en industri. Gustavsbergs porslinsfabrik är bara ett exempel på detta. Deras  framgång satte ordentlig fart när dom i början av 1900 talet anställde konstnärliga ledare. Att  kombinera   de   båda   branschernas   kompetenser   är   inget   nytt   och   borde   även   införas   inom  anodiseringsbranschen.   Industrin   bidrar   då   med   sin   långa   tekniska   historia   och   raffinerade  arbetssätt   och   esteterna   med   det   estetiska.   Stig   Lindberg   var   ju   estet   men   även   mycket  målmedveten industriellt vilket var viktigt för fabrikens framgång. 

Under en tidig industrialisering var det bland annat hantverkarna som influerade industrin, vilket  fortfarande   är   aktuellt   inom   flera   branscher   som   vi   bland   annat   kunde   läsa   i   artikeln   om  KK:Stiftelsens satsning. Utveckling skulle dock kunna ske inom nya och andra områden och på  andra sätt, bland annat inom aluminiumindustrin vilket Börjesson förespråkar. Att Sapa inte  nämner något om ett framtida samarbetade med någon estetisk yrkesutövare ställer jag mig  frågande till med tanke på hur utvecklingen inom andra branscher har sett ut under de senaste  årtiondet. Sapas tonvikt som ligger på att kunden bestämmer säger en hel del om deras passivitet  när det kommer till egna initiativ till utveckling. Kommer kunden och vill att en konstnär ska  designa ett mönster på en aluminiumprofil finns kanske möjligheten att ett nytt tankesätt föds. Är  det rimligt att ett så väletablerat företag inte har någon som helst känsla för estetisk utveckling? 

(29)

Det är alltså inte till Sapa den estetiska utövaren ska vända sig med sina kreativa visioner utan till  deras kunder. 

Börjessons inställning när det kommer till anodisering grundar sig på att hennes huvudsakliga  mål går ut på att utveckla sitt eget uttryck medan industrin måste ta hänsyn till flera olika  aspekter   och   tänka   på   en   hållbar   utveckling   för   att   överleva   på   marknaden.   Behovet   och  efterfrågan styr marknaden brukar man säga och som det ser ut just nu har marknaden ett stort  behov av industriellt tillverkade saker och hantverkstillverkat säljer inte i samma volym. Detta är  motsatsen   till   hur   det   var   innan   den   industriella   revolutionen   då   det   enda   som   fanns   var  hantverkstillverkat.   Någon   som   arbetar   inom   industrin   är   kanske   Börjessons   kund   men   att  Börjesson kanske skulle vara kund till industrin är idag en utopi. Men kanske att vi kommer få se  en förändring inom tillverkningsindustrin framöver och då har vi hantverkare och formgivare en  klar plats igen. Industrin skulle kunna få in ett mer konstnärlig uttryck i sin process med anodisering om de med  hjälp av valsar kunde föra över mönster till de öppnade aluminiumprofilerna. Dessa mönster  skulle förslagsvis utarbetas av en estetisk yrkesutövare. Då skulle man förena industrin med  hantverket på ett raffinerat sätt. Detta liknar processen med screentryck av text som industrin  arbetar med idag men de skulle kunna utvecklas genom mönsterdesig och inte vara begränsat till  enbart   text.   Detta   skulle   kunna   utvecklas   av   en   estetisk   yrkesutövare.   Det   skulle   likna   den  utveckling Gustavsbergs porslinsfabrik gjorde. Att Sapas största fokus när det kommer till anodisering ligger på energifrågan säger mycket om  dess intresse vad gäller utveckling. Även tankarna på att vinna marknad från stålsidan och att  kunna ersätta lacken talar om vilket håll företaget just nu strävar åt. Genom att samarbeta med  estetiska yrkesutövare skulle aluminiumindustrin kunna vinna annan slags mark. Det ena behöver  inte utesluta det andra. När Börjesson skulle lära sig att anodisera gick hon till industrin. Historiskt sett var det ur  hantverket som industrierna hämtade inspiration. Hantverkaren kom först och sedan industrierna  men   i   det   här   fallet   är   det   tvärtom.   Industrin   har   utvecklat   såpass   intressanta   tekniker   att  hantverkare   vill   lära   sig   dessa.   Industrin   kan   ge   hantverkaren   något   tillbaka   efter   ett   långt  historiskt övertagande av hantverkarens mark vilket främjar hantverkaren såväl som industrins 

(30)

utveckling. Sapa hymlar inte om att de hämtade inspiration från redan etablerade företag och så  har också hela industrialiseringen gått till fast tidigare från hantverkarens kunnande. 

Med   tanke   på   respondenternas   olika   långa   erfarenhet   inom   tekniken   och   de   olika  användningsområden har Börjesson, som är egen i sin tillverkning och utgår i sitt skapande ifrån  sig   själv,   stor   flexibilitet   med   anodiseringen.   Industrin   har   en   mycket   mer   traditionsbunden  historia än den nyskapande smyckesmeden/formgivaren och tar främst hänsyn till hållbarheten.  Man gör inte förändringar över dagen inom industrin som man har möjlighet till i en egen  verkstad.   För   att   genomföra   en   förändring   inom   industrin   krävs   det   att   hela   arbetslaget   är  uppdaterat om vad som gäller och att maskiner med rätt förmåga att utföra en specifik uppgift  har utvecklats. Visst tas det in nymodigheter men man måste se till så att de går att utföra på ett  rationellt sätt, det är det hela industrin handlar om. Annars hade vi aldrig haft eller fått någon  industriell revolution och tekniken hade inte utvecklats. Industrins historia och arv ligger till  grund för denna tröghet som Börjesson uttrycker det. Industrin gör små förändringar i en jämn  hastighet men en ständig utveckling. Det är inte som att kryssa fram med en jolle mellan kobbar  och skär, vilket skulle kunna likna en hantverkares arbetssätt, utan som att vända en stor segelbåt,  alla i besättningen måste vara med på samma svängning och vinden måste komma rätt i seglen  för att skutan ska hamna på den kurs dit målet är. Dessa svängningar görs men inte fler än  nödvändigt vilket kan förklara Sapas totala avsaknad av estetiska utvecklingsinitiativ. Börjesson har som ett av sina mål att ständigt utveckla nya unika smycken för en publik och har  experimenterandet som en av de huvudsakliga sysslorna och i många fall troligtvis inte ens en  kund att ta hänsyn till. Sapa har däremot alltid en kund att ta hänsyn till och anpassar sig till  dennes krav i så stor utsträckning som det bara går. En utveckling kan ske snabbare i ett mindre  företag när det endast är en som det ska tas hänsyn till men har då begränsade möjligheter att nå  ut till en bred publik. Industrin är till viss del också beroende av marknadens utveckling av nya  tekniska lösningar för de nymodigheter som ska komma. Börjesson är en av dem som kommer  med nymodigheterna inom sin bransch vilket färgar den värld och de influenser industrin sedan  får hantera. Hon är skapare av trender och därför ett bra exempel på samarbetspartner för en  industriell utveckling. Man skulle kunna säga att Börjesson redan är i samarbete med industrin  fast oavlönad av denna. Om en anställning skulle ske kunde industrin i fråga ligga många steg 

References

Related documents

en jämförande studie mellan ett storskaligt och ett småskaligt företag veksamma inom livsmedelsindustrin. Daniel Fornander

Då jag inser att jag intar en mängd olika perspektiv under samma lektion; lärar-, fritidspedagog- och barnperspektivet och att det kan vara en av orsakerna till att jag

Tillsammans med en eller två kvinnor vandrade hon runt till olika tegelbruk och berättade för de livegna att peshgi numera var förbjudet, att alla var fria.. Mängder av människor

48 Dock betonade Tallvid att datorn innebar en ökad motivation hos eleverna något som återspeglats i deras akademiska prestationer i skolan, även hos elever som tidigare

skrivsvårigheter eller andra diagnoser. I studien lyfter speciallärarna fram en-till-en undervisningen som en viktig förutsättning som gör att metoden fungerar. Möjligheten att

Rektorn var tydlig från början, att ska vi göra detta en-till-en så kan vi inte bara fortsätta i det gamla, utan då ska det användas och då ska vi skräddarsy det så att

I pilotstudien är detta tema och det samspel mellan personal och närstående det beskriver en förutsättning för att personalen skall kunna skapa sig en bild av patienten

Svar: Ja, fru Wagner lever och är bosatt i Bayreuth. För några år sedan gjordes en insamling för henne, vilken betryggat hennes existens, även om den icke ger henne