Diabetes i klassen

Malmö högskola

Lärarutbildningen

Barn unga samhälle (BUS)

Examensarbete

Diabetes i klassen

Diabetic in your class

Sofia Thulin

Lärarexamen 140 poäng Handledare: Ange handledare Barndoms- och ungdomsvetenskap

Vårterminen 2007

Examinator: Jutta Baldin

Abstract

Titel

:

Bakgrund: Jag vill genom denna uppsats belysa ett samarbete mellan sjukvårdskulturen och skolkulturen. I min egen studie har jag gjort intervjuer med personer som har anknytning till dessa båda kulturer. Om du som barn får diabetes ingår du både i skolkulturen och

sjukvårdskulturen och för att underlätta för patienten/eleven finns ett samarbete. Jag har genom min vft träffat barn som har diabetes och som inspirerat mig till denna uppsats.

Syfte: Mitt syfte är att se om det finns ett samarbete mellan skolan och sjukvården, när det gäller diabetes och hur det i så fall kan utformas och fungera?

Frågeställningar:

- Hur kan samarbetet se ut mellan skolan och ett diabetesteam? - Vad bör eleverna och läraren veta?

- Hur påverkar de två olika kulturerna samarbetet?

- Hur kan personalen i skolan och i diabetesteamet underlätta för eleven/patienten?

Metod och urval: Jag har valt att göra en kvalitativ undersökning med hjälp av intervjuer. Jag har gjort intervjuer med personer vilka alla har någon anknytning till skolkulturen eller

sjukvårdskulturen. Med mina intervjuer vill jag belysa fyra olika perspektiv på mina frågeställningar.

Resultat: I samarbetet har jag funnit tydliga drag av två olika organisationskulturer. Vilka inte talar samma språk och där en viss hierarki, status och prestige försvårar samarbetet. Kunskap om varandras kulturer och organisation är en viktig del i vårt fortsatta samarbete. Både personal inom skola och sjukvård arbetar med fokus på barnet, det är vår viktigaste del och får inte glömmas bort.

Förord

Jag vill tacka de informanter som har tagit sig tid och hjälpt mig med min uppsats. Ni har alla gjort en jätteinsats vilket jag är evigt tacksam för. Tack också till min handledare Caroline Ljungberg som sporrat och rättat och rättat och sporrat lite till. Du har varit ett enormt stöd och jag önskar dig all lycka till med din fortsatta forskning. Ni som ställt upp på hemmaplan är guld värda. Tack för allt stöd och hjälp då jag timvis suttit vid datorn och allt runt omkring gått sin lilla gång. Mattias, Albin, Viktor, Malou, ett stort jätte tack!

Innehållsförteckning

1. Inledning

1.2 Syfte

1.3 Frågeställningar

2. Kunskapsbakgrund

2.1 Vad är diabetes?

2.3 Hur vanligt är diabetes i Sverige? 11

2.4 Framtiden 11

2.5 Barn med diabetes i skolan 12

2.6 Historisk bakgrund 14

2.7 Organisationskultur inom skolvärlden

2.8 Organisationskultur inom sjukvården

2.9 Historiskt samarbete

2.10 Den utvidgade pedagogrollen

3. Metod

3.1 Metodval

3.2 Urval 21

3.3 Genomförande 21

3.4 Etiska övervägande 22

3.5 Presentation av empiriskt material 22 3.5.1 Samarbetet mellan skola och diabetesteamet 23

3.5.2 Hälsa 25

3.5.3 Den utvidgade pedagogrollen 26

3.5.4 Budget – skolans ramar – kostnadsbarn 26

4. Analys

4.1 Hur kan samarbetet se ut mellan skola och ett diabetesteam?

4.2 Vad bör eleverna och läraren veta?

4.3 Hur påverkar de två olika kulturerna samarbetet?

4.4 Hur kan personalen i skolan och i diabetesteamet underlätta

föreleven/patienten?

5. Diskussion

1. Inledning

Var femte tioåring överviktig

Nästan var femte fjärdeklassare i Ängelholm är

överviktig. Det har Elevhälsan kommit fram till efter att under förra läsåret ha undersökt kommunens skolbarn. (Helsingborgs Dagblad, 18 mars 2007)

Åldersdiabetes slår mot tjocka barn

Barn som drabbas av åldersdiabetes har upptäckts i Sverige för första gången. Nu ser läkarna begynnande tecken på åldersdiabetes redan hos femåringar.

(Helsingborgs Dagblad, 23 februari 2007)

Artiklar eller notiser som ovanstående två hör inte längre till ovanligheterna i dagspressen. Snarare är det så att det blivit en ganska vanlig företeelse i såväl morgontidning som

kvällstidning. Dessvärre ska kanske tilläggas. Jag vet inte hur många artiklar jag läst med samma tema, men jag vet att det bara har gått mig förbi. En dag började jag dock fundera över hur många artiklar, likt ovanstående två, som jag faktiskt bör ta till mig? Hur många av dessa artiklar bjuder på en reell sanning och hur mycket bör jag ta på absolut allvar? Dagligen läser jag i pressen att antalet barn med fetma ökar, att antalet barn med diabetes ökar, att skolmaten inte på långa vägar är tillräckligt näringsrik och de redan så lätträknade idrottstimmarna i skolan bara blir färre. Vart är vi egentligen på väg? Vid varje tillfälle som jag nås av en ny häpnadsväckande upptäckt, hajar jag till och undrar över mina egna barn som snart ska börja skolan. De satte faktiskt i sig en hel del godis i helgen och vid frukostbordet i morse så drack de ju en massa juice, juice som säkerligen innehåller på tok för mycket socker. Och hur mycket godis och

sockerpreparerade produkter stoppar inte jag i mig? Kommer mina barn och min familj att utgöra en del av statistiken som en familj i mängden med fetma eller diabetes? Kommer mina barn och/eller mina kommande elever inte ha någon idrott på schemat i framtiden? Kommer diabetes att fortsätta bre ut sig och även i framtiden bli en allt vanligare sjukdom? Och kommer de sensationellfyllda rubrikerna att fortsätta fånga min uppmärksamhet? Med hjälp av min pappa, som är praktiserande allmänläkare och specialiserad på just sjukdomen diabetes, samt med min

egen bakgrund som undersköterska, har jag i föreliggande examensarbete fokuserat på just diabetes och barn. Som blivande lärare funderar jag över hur det egentligen kommer att se ut i framtiden med alla diabetessjuka elever inom skolans domäner? Är det verkligen sanningen som står omskriven i tidningarna, är det verkligen sant att diagnosen diabetes hos barn ökar så kraftigt och hur fungerar egentligen samarbetet mellan sjukvård och skola?

Jag är uppvuxen i Ängelholm och i min hemstad återfinns, enligt Svensk förening för Diabetologi, Sveriges för tillfället bästa diabetesteam. Ett diabetesteam består enligt

Diabetesföreningen i Sverige, av läkare, sjuksköterskor, kuratorer, dietister och psykologer. Teamet arbetar med mottagning och dagvård med samma målsättning för såväl teamarbete som för den enskilde patienten. Målet är att skräddarsy behandlingen efter patientens och familjens tänkbara behov och önskemål. En diabetessjuksköterska är oftast sammanhållande och drivande och ska i största möjliga mån finnas tillgänglig. Jag vill med mitt examensarbete belysa hur samarbetet mellan skola och sjukvård kan utformas. Jag har även gett mig i lag att beskriva diabetes som sjukdom och dess faktiska innebörd.

För att använda korta ordalag, finns det två olika typer av diabetes; diabetes typ 1 och diabetes typ 2. Typ 1-diabetes är en kronisk sjukdom. Sjukdomen utvecklas därför att bukspottkörteln slutat producera livsviktigt insulin. Kroppen behöver insulinet för att kunna ta upp socker och andra näringsämnen i cellerna. Insulinet går att liknas vid en nyckel som öppnar ”dörrarna” till cellerna så att kroppen kan förse dessa med socker och andra näringsämnen. Finns det inget eller alldeles för lite insulin i kroppen kan inte cellernas ”dörrar” öppnas och därmed kan inte heller cellerna få något socker eller andra näringsämnen. Typ 2-diabetes, som även har kallats

åldersdiabetes (detta på grund av att två tredjedelar av de som har sjukdomen Typ 2-diabetes, är över 65 år), infaller då insulinproduktionen har minskat av någon specifik orsak.

Ju mer information jag kommer över desto nyfiknare blir jag på hur vi ska hantera denna stegrande sjukdom. Det är också en sjukdom som omgärdas av myter, missuppfattningar och förenklade föreställningar. Ett exempel är uppfattningen av att man får diabetes av att äta för mycket socker.

Det finns också fler frågor kring sjukdomen. En fundering som jag själv bär på är om risken att min sambo och våra barn kan utveckla diabetes eftersom min svärfar har sjukdomen. Jag hoppas att få lyfta på locket till denna sjukdom och sprida lite ljus över samarbetet mellan skola och sjukvården.

1.1 Syfte

Mitt syfte med uppsatsen är att se om det finns ett samarbete mellan skola och sjukvård, när det gäller diabetes och hur det arbetet i så fall kan utformas och fungera. Jag vill även med hjälp av kulturbegreppet belysa och diskutera ett samarbete mellan två olika organisationer i detta fall skola och sjukvård.

1.2 Frågeställningar

- Hur kan samarbetet se ut mellan skola och ett diabetesteam? - Vad bör eleverna och läraren veta?

- Hur påverkar de två olika kulturerna samarbetet?

- Hur kan personalen i skolan och i diabetesteamet underlätta för eleven/patienten?

1.3 Disposition

Jag har i min uppsats inlett med en kunskapsbakgrund. En inblick i vad sjukdomen diabetes egentligen är för något. Jag har även försökt visa hur det är att ha sjukdomen diabetes i skolmiljö. Vad vi bör som vuxna och professionella tänka på. Jag har valt att använda mig av Ragnar Hanås och William Polansky vilka båda är forskare. I nästa kapitel återfinns en metoddel. Denna del innehåller den metod jag valt för att samla in mitt empiriska material. Huvuddelen består av mina gjorda intervjuer. Den innehåller även urval och genomförande. Dessutom innehåller omnämnd del även en presentation av mitt empiriska material. I analyskapitlet har jag belyst forskning som varit relevant i mitt arbete och min slutgiltiga uppsats. I kapitel fem kommer jag att beröra

resultatet av min studie och forskning som gjorts inom området. Jag avslutar min uppsats med ett diskussionskapitel.

2 Kunskapsbakgrund

I detta avsnitt diskuterar jag teorier och forskning som har anslutning till mina utvalda

frågeställningar. För att förstå diabetessjukas situation i skolan, tycker jag att det är viktigt med en kortfattad introduktion kring sjukdomen diabetes. För att inte drunkna i information har jag har valt att begränsa mig kring ett antal forskare i ämnet som jag anser relevanta. Dessa forskare har på ett enkelt sätt lotsat mig genom denna synnerligen komplicerade sjukdom.

2.1 Vad är diabetes?

Enligt Nystrand & Sahlqvist (1999:276ff) är diabetes eller sockersjuka en gemensam beteckning för flera ämnesomsättningssjukdomar som innebär att omsättningen av olika näringsämnen, bland annat socker, inte sker på ett normalt sätt. Nystrand & Sahlqvist menar att det finns två typer av diabetes. På latin heter sjukdomen diabetes mellitus, vilket har betydelsen det som går igenom med smak av honung. Detta namn syftar på att kroppen utsöndrar stora mängder socker i urinen. Diabetes kännetecknas enligt Nystrand & Sahlqvist av att det antingen bildas otillräckliga mängder kroppseget insulin eller så har insulinproduktionen helt upphört. De två vanligaste typerna av diabetes är insulinberoende diabetes (typ 1) och s.k. ”åldersdiabetes” (typ 2). Typ 1-diabetes är en kronisk sjukdom som ska behandlas fyra gånger om dagen med insulininjektioner. Sjukdomen utvecklas för att bukspottkörteln slutat producera insulin på grund av en autoimmun reaktion (då immunförsvaret i kroppen angriper sina egna celler). Detta är en reaktion som innebär att kroppen har bildat antikroppar mot sina egna celler. När bukspottkörteln inte kan producera tillräckligt med insulin kan socker och andra näringsämnen inte tas upp i cellerna i kroppen som vanligt. Insulin fungerar alltså som en ”nyckel” , som behövs för att öppna ”dörren” till cellerna så de kan tillgodose sig sitt glukos (socker).

2.2 Symtom

Enligt Nystrand & Sahlqvist (1999:278) är symtomen normalt sett; extrem törst, socker i urinen, en kroppslukt av aceton, tillsammans med trötthet och stor viktminskning under en kort tid. Typ 1-diabetes drabbar vanligtvis personer under 40 år. De första tecknen på att man har fått diabetes är att man dricker och kissar mer och mer. Man går senare ner i vikt och blir både trött och slö. De stora urinmängderna beror på att socker utsöndras genom njurarna och drar med sig vatten från kroppen. Det leder till kraftig törst eftersom kroppen vill kompensera dessa vätskeförluster.

Tröttheten är sedan en följd av energibrist p.g.a. störningarna i ämnesomsättningen. Avmagringen beror bl a på vätskeförlusterna och på att kroppens fetter och protein bryts ned.

2.3

Hur vanligt är diabetes i Sverige?

För att få en uppfattning om hur många i Sverige som har diabetes, så har jag studerat den senaste forskningen. Även här är det inte så enkelt och svaret existerar inte som en klar, isolerad siffra. Det finns helt enkelt ett dolt antal diabetessjuka i Sverige.

”Diabetes är en av våra vanligaste folksjukdomar – mer än 350 000 svenskar är drabbade. Finland och Sverige toppar världsstatistiken när det gäller insjuknande i diabetes typ 1.” (www.diabetes.se/Templates/Extension____218.aspx, 2007-05-11)

I tidskriften Diabetolog nytt(2007, årgång 20 Nr 1) står det skrivet om hur man inte riktigt kan fastställa antalet drabbade i Sverige. Om man i en svensk kommun registrerar alla som behandlas för diabetes och dessutom aktivt letar efter sjukdomen med så kallad screening finner man att 3-5 procent av befolkningen har diabetes. Av dessa har 85 procent typ-2 diabetes. Screening är inget man för tillfället gör i Sverige. Hade vi gjort det hade det fungerat så att primärvården hade genomfört blodsockerkontroller på alla i kommunen. Därför är den officiella siffran ca 1 procent lägre. Det innebär att, förutom de drygt 250.000 redan kända fallen, ca 90.000 svenskar kan ha en lindrig typ-2 diabetes utan att veta om det.

2.4 Framtiden

Eftersom diabetes är en av de vanligaste folksjukdomarna i Sverige så görs mängder med forskning. Den 10/4 2007 stod det i Aftonbladet om ny forskning kring diabetes. Vi kunde läsa:

Sprutfritt för diabetiker

Diabetiker kan snart kasta sina insulinsprutor. Stamcellsbehandlingen får kroppen att producera hormonet på nytt.

(www.aftonbladet.se/vss/halsa/story/, 2007-04-10, kl 12.00)

Redan i slutet på 1800-talet började forskarna intressera sig för den ärftliga bakgrunden till diabetes skriver Ajanki (1999:152). Det man insåg var att vissa folkslag och släkter var mer drabbade än andra. Vad detta beror på är fortfarande inte löst. Redan på 1920-talet har man hittat nedskrivna dokument om hur man kunnat se områden i världen som har fler diabetessjuka än i andra delar, menar Ajanki (1999:152). Ajanki (1999:154) skriver också att det finns misstankar kring ärftlighet i både typ 1-diabetes och i typ 2-diabetes. Typ 2-diabetes är starkt kopplat till övervikt. Bland kraftigt överviktiga får ungefär var tredje diabetes, och fetma har i sin tur ett starkt samband med levnadssättet. Idag finns det ca 100 miljoner typ 2-diabetiker i världen. År 2010 väntas antalet vara dubblat. Detta pga för mycket mat, för fet mat och för liten fysisk aktivitet i kombination med ärftliga anlag. Nästan alla överviktiga har mer eller mindre starka ärftliga anlag för sin fetma.

Typ 1-diabetes beror på att kroppens eget immunförsvar attackerar och förstör de

insulinproducerande cellerna i bukspottskörteln. (Ajanki1999:155). Varför immunförsvaret angriper de egna cellerna vet man inte. Även här tros det vara en kombination av arv och miljö. ”Man ärver benägenheten att utveckla typ 1-diabets och flera kända gener är misstänkta för att ge ökad risk. Men för att angreppet skall starta krävs någon yttre faktor i miljön och stor möda har lagts ned på att identifiera den yttre faktor eller dessa yttre faktorer” (Ajanki, 1999:155). Forskare har misstankar om att angreppet startar tidigt i livet redan innan sjukdomen bryter ut (Ajanki 1999:155ff). Några händelser man misstänker kan starta angreppet skulle kunna vara; en

virusinfektion redan i fosterlivet, fysisk stress t.ex. för tidig födelse, kejsarsnitt, allvarlig sjukdom under spädbarnstiden, tidig avbruten amning. Även kyla tror man kan spela en stor roll, eftersom man vet att kyla ställer större krav på kroppens insulinproduktion. Tusentals forskare världen över, fler än någon tidigare i historien arbetar med diabetes. Kanske kan forskare hitta orsakerna till diabetes. Det finns all anledning att tro att någon snart tar ett avgörande kliv.

2.5 Barn med diabetes i skolan

Sjöblad (1996:116) skriver om svårigheterna kring att ha diabetes i skolåldern. Skolmaten och fysisk aktivitet (idrott, friluftsdagar, idrottstävlingar m.m.) är två områden som påverkar eleven med diabetes. Dessutom kan den ofta begränsade kunskapen om diabetes hos lärare,

skolmåltidspersonal, fritidshemspersonal och kamrater också vara ett dilemma. En förutsättning för riktig skötsel av diabetessjukdomen är tillgång till bra kost. För att undvika en känning (för

lågt blodsocker) är det viktigt att fysisk aktivitet är inplanerad rätt i förhållande till måltiderna.

Enligt Hanås (1999:201) har lärarna oftast god förståelse för ett barn med diabetes i skolan. Ibland är det dock svårt för dem att veta om det barnet gör eller visar beror på lågt blodsocker eller om det beror på något annat. Det är därför bra om barnet har möjlighet att mäta blodsockret själv i skolan. En del föräldrar har upplevt att lärarna tagit barnets sjukdom på allvar först när barnet haft en kraftig känning i skolan.

Sjöblad (1996:116) rekommenderar att all personal i skolan inklusive fritidspersonal bör få information om diabetessjukdomen och dess behandling. Det är här diabetesteamet kommer in och medverkar och stöttar. Det som är viktigast enligt Sjöblad (1996:117) är mattider, motion och hypoglukomi (för lågt blodsocker/känning).

Det är viktigt:

· Att maten är lämplig för barn med diabetes.

· Att lunchen serveras på fast tid alla dagar och inte för tidigt på dagen. · Att det finns möjlighet till mellanmål på eftermiddagen.

· Att i skolan gymnastik och idrott förläggs till de första lektionerna på morgonen eller direkt efter lunchen.

· Att resor och utflykter planeras så att barnet får med sig extra mat och de hjälpmedel som kan behövas.

Det är bra om eleven själv berättar för klasskamraterna om hans eller hennes upplevelser kring insjuknandet och framtiden, anser Sjöblad (1996:117).

Hanås (1999: 201) tipsar om vilka rutiner man kan ha i skolan. Det är bra att i förväg bestämma vem som:

• Portionerar ut maten • Påminner om mellanmålen

• Mäter blodsockret eller påminner om blodsockermätningarna och eventuellt också administrerar/injicerar insulin

• Ansvarar för att föräldrarna i förväg får veta vilka dagar det är idrotts- och utfärdsdagar och informeras om ändringar

i tidtabellerna.

Det kan också vara bra att avtala om vem som meddelar föräldrarna om det blir problem med något som gäller diabetes. Läraren kan självfallet vara kontaktperson, men det kan lika gärna vara

skolhälsovårdaren. Social- och hälsovårdsministeriet har meddelat rikstäckande anvisningar om läkemedelsbehandling i miljöer där läkemedelsbehandling normalt inte ingår i rutinerna. Skolan är en sådan miljö. Anvisningarna förtydligar skolans ansvar för att ta hand om behandlingen av barn med diabetes under skoldagen.

2.6 Skolkultur och sjukvårdskultur

Finns det en skolkultur och en sjukvårdskultur? Jag har sökt och letat och sökt lite till efter forskning kring detta ämne. Det som gjort mig nyfiken på dessa två så gigantiska kulturer är de två olika språken som användes då jag gjorde mina intervjuer. Då jag intervjuade någon från sjukvården var det lätt för denne, att luta sig tillbaka i sin kultur och peka på att det är skolan som är ”lite trög” i sin organisation. Detsamma gällde vice versa.

2.7 Historisk bakgrund

Groth (2002:10) skriver om att utbildning alltid har varit en mer eller mindre viktig företeelse i samhället. Den organiserade utbildningen har under lång tid haft ett syfte och utbildarna har haft ett uppdrag. Både uppdrag och syfte har varit olika under tidens gång. Skolan har styrts av kyrkan och senare av politiker. Nu befinner vi oss i ett paradigmskifte. Enligt Groth har vi förmodligen bara börjat vår marsch in i det postindustriella samhället. Kanske innebär det att nya krafter tar över styrningen i skolan, kanske betyder det att skola och utbildare får ett nytt och annorlunda uppdrag, kanske betyder det att skolan som institution kommer att ifrågasättas och att skolan som organisation kommer att se helt annorlunda ut.

Enligt Groth (2002:41) är skolkulturen ett svårt begrepp att definiera. Han menar att med hjälp av tre olika dimensioner kan man belysa kulturer på olika skolor. Han pratar om samverkan,

förändring och planering. Med samverkan menar han det som kan variera mellan motsatsparen individualism och samarbete. Med förändring menar han det som kan återfinnas mellan

motsatsparen rigiditet och flexibilitet. Med planering menar han motsatsparen nuorientering framförhållning.

Enligt Persson (2003:17) finns det inte bara en skolkultur utan många. Inte bara pga att det finns många olika skolor utan även på en och samma skola kan det finnas olika skolkulturer. Persson

(2001:17) har skilt mellan fyra olika lärarkulturer i skolan. Den individualistiska lärarkulturen grundar sig på lärarens ensamarbete, en slags isolering i klassrummet. Samarbetskulturen är den andra och det är den kultur som ofta har anvisats som en lösning på de problem som finns i den individualistiska lärarkulturen. I Sverige har lärarlagsarbete funnits på

skolutvecklingsdagordningen i flera decennier. Den tredje lärarkulturen kallas för det påtvingade kollegialitet den beskrivs som en kultur som inte växer fram ur ett behov, utan som är påtvingad av ledningen. Den balkaniserade lärarkulturen till sist, innebär att skolans lärare finns i olika grupperingar som är rumsligt, identitetsmässigt och maktmässigt åtskilda. Lärare kan t ex gruppera sig åldersmässigt, statusmässigt eller ämnesmässigt.

Under skolans tak finns också förvaltnings- och ledningskulturer och dessa förefaller ha fått en allt större betydelse för skolans inre liv under senare år menar Persson (2001:18). Dessutom finns det ju givetvis en elevkultur på skolan. Den innefattar bl a förhållningssättet till kunskap och skolarbetet bland skolans elever. I varje skola finns olika sådana förhållningssätt och någon enhetlig elevkultur finns därför inte. Däremot kan social segregation och differentiering i samhället göra att skolor blir mer och mer homogena i dessa avseenden. Om t ex eleverna uppfattar skolan som ett tvång, ett karriärmedel eller som en plats där man närmar sig kunskap för kunskapens skull, har detta en stark inverkan på skolans arbete och klimat. Dessutom finns det ett fenomen till för att förstå elevkulturen vilket är kontakten mellan lärare och elev. Detta kan kallas ungdomskultur. Även inom föräldrakulturen har social segration betydelse och under de senare åren påverkas också skolan av möjligheten för föräldrar att välja skola. Flera studier har visat den viktiga del föräldrar har för elevernas skolframgång genom grad av benägenhet och förutsättningar att följa med i skolan.

Man kan alltså se skolan som en blandning av olika kulturer vilka både samspelar och hamnar i motsättning, skriver Persson (2001:19). Skolkulturerna kan variera, då de använder olika normer, traditioner, institutioner och hur olika byggnader kan underlätta eller försvåra skolarbetet.

Dessutom påverkas skolkulturen av vilket klimat som existerar och hur de sociala relationerna mellan individer fungerar.

2.7 Organisationskultur inom skolan

Groth (2002:14) menar att skolkulturen består av krafter, karaktäristika, handlingsmönster, roller och värderingar som utmärker den enskilda skolan. Skolkulturen präglar både lärarnas

pedagogiska diskussioner, skolans lokala organisation och själva vardagsarbetet. Det är svårt att beskriva skolkulturen i speciella termer på grund av mångfalden och variationen. En annan faktor som spelar roll är att skolkulturen avspeglar och är en del av ett större samhälle och är liksom samhället långt ifrån statisk, utan i ständig förändring.

2.8 Organisationskultur inom sjukvården

Inom sjukvården har jag funnit en studie som handlar om organisationen och dess kultur. Hellberg (1993:21) skriver om en organisationskultur inom sjukvården som kan tolkas och tematiseras utifrån ett kulturperspektiv. Hon menar att det finns en informell makt i

vårdorganisationen som beskriver hur personalgrupperna bär på olika kulturer. Undersköterskor och biträden, som benämns som flickor samspelar i en kollektivkultur. De har lika bakgrund och känner därför en samhörighet. Den kollektiva kulturen bildas oftast spontant bland de

underordnade. Sjuksköterskorna som kallas systrar, är en heterogen grupp, de har oftare flera olika bakgrunder. Dessutom har de olika värderingar och strävar efter olika saker i sin

yrkesutövning. Även privat kan de ha mycket olika livssituationer och intressen och det är därför de inte har personlig kontakt med varandra. Deras kultur kallas för korporativkultur som är mer karakteristisk för grupper på en mellannivå i organisationen. Läkarna som kallas doktorer är ofta män och för att stiga i hierarkin måste man följa spelets regler för kommunikation annars avsnörs man och blir satt på undantag. Detta kan kallas för en koopteringskultur.

Hellberg (1993:23) menar också att det finns en arbetskultur. Arbetet delas automatiskt upp, varje dag i sjuksköterskeuppgifter, undersköterskeuppgifter och tom biträdesuppgifter, fastän det inte finns några biträden kvar. Att arbeta på en avdelning, innebär för en del att vara till för patientens skull, för andra att träffa många människor, att lära sig nya saker eller att göra så gott man kan.

Hellberg (2001:23) säger att kategoriskt skulle man kunna säga att närheten till patienten avtar med längden på personalens utbildning eller med befattningsnivån. Bland vårdpersonalen är det

undersköterskorna som har den nära fysiska kontakten med patienten, eftersom deras uppgifter är att hjälpa till med personlig hygien och provtagningar av olika slag. Men bland läkarna är det tvärtom. Det är underläkarna eller de som gör sin AT-tjänst (läkare under utbildning) som tar den mest fysiska kontakten, då de ofta tar hand om inskrivningen av patienten. ”Den grundläggande inställningen, som organisationen ger uttryck för, är att nära fysisk kontakt har ett lågt anseende, är ett nödvändigt ont, som avdelas till de personalkategorier som har lägst status. Att vara nära en patient i psykologisk bemärkelse ses däremot som positivt dvs ha god kontakt, kunna identifiera sig med, kunna stötta” (Hellberg, 1993:24).

2.9 Historiskt samarbete

Jag har funnit att ett samarbete mellan barnomsorgen och barnhälsovården funnits ett bra tag och att i en studie som gjorts påpekas de brister som fanns 1993. För att få en bakgrundsbild till studien har jag tagit med lite bakgrundsfakta kring varför samarbetet uppstod. Enligt Strangert m.fl. (1993:21) har ett samarbete mellan barnhälsovården och barnomsorgen funnits sedan de första barnkrubborna tillkom i mitten av 1800-talet. Det har gjorts insatser både medicinskt och pedagogiskt för att gynna utvecklingen hos barn. Samarbetet har varit olika beroende på kommun och tid och är så fortfarande. De senaste årens expansion av barnomsorgen och integreringen av barn med behov av särskilt stöd ställer större krav på samarbetet mellan barnomsorgen och barnhälsovården.

Studien som gjorts av Strangerts m.fl. (1993) visar att det saknas en policy för flera kommuner i landet när det gäller ett samarbete mellan barnomsorg och barnhälsovård. Dessutom är det en brist på vilka metoder som skall användas i samarbetet. Barn med särskilda behov åsidosätts pg.a. nerskärningar. Studien visar också att det saknas en uppföljning ur medicinsk synvinkel av

barnens miljö i barnomsorgen. BVC bör undersöka och följa effekterna på barn av

barngruppstorlekarna och personaltätheten och vilka effekter detta har på barn med särskilt stöd.

En av de slutgiltiga rekommendationerna från författarna till studien lyder:

”– att fasta rutiner etableras för samverkan mellan barnomsorg, barnhälsovård och barnsjukvård t.ex. i form av regelbundna besök och konferenser” (Strangerts m fl. 1993:37).

2.10 Den utvidgade pedagogrollen

Vi har under min utbildning vid flera tillfällen diskuterat begrepp som ”den utvidgade

pedagogrollen”. När jag gjorde mina intervjuer fann jag att detta är något som diskuteras ute på arbetsplatser bland lärare. Det är viktigt att ta upp den bredd av kunskap och samarbete som en lärare behöver idag. Diabetessjuka elever är ännu en ny kunskap som ska erövras. Att hinna med och att vara flexibel låter enkelt men tillslut handlar det kanske om att prioritera. Jag tror inte riktigt att det är där vi vill hamna. För att visa på vad som redan ingår i lärarnas roll har jag funnit en studie som handlar om just den utvidgade pedagogrollen.

Enligt Groth (2002:21) kommer lärarrollen att se annorlunda ut i framtiden. Begrepp som socialisation tillhör den nya lärarrollen. Det betyder, enligt Groth (2002:21) hur människor uppfattar, reagerar på och assimilerar vedertagna normer och värderingar. ”Genom socialisation internaliserar individen samhällets eller gruppers vedertagna beteendemönster, normer, regler, värden och sedvänjor” (Groth, 2002:21). När det gäller läraryrket förefaller

socialisationsprocessen vara ovanligt komplicerad. Lärare är aktörer på många olika nivåer. Groth talar om sex kontextlager, som har betydelse för hur lärares arbetssituation och arbete utformas:

1. Läraren själv/undervisningsinnehållet 2. Eleverna/klassrummet

3. Kollegor, ledning/skolan 4. Föräldrar m fl/närsamhället

5. Regering, administration m fl/staten, landet, nationen 6. Andra skolsystem/andra länder.

(Groth, 2002:21)

I socialisationsprocessen finns det fler faktorer som spelar roll: 1. I klassrummet utspelas många aktiviteter och händelser 2. Många av dessa händelser sker samtidigt

4. Det mesta av det som sker, är oplanerat 5. Allt som sker är offentligt

6. Klassen har en egen historia

Läraren måste helt enkelt anpassa sig till dem och lära sig hantera dem. Det finns även forskning som visar på att det finns faktorer utanför klassrummet som också spelar roll i läraryrket. Några exempel på dessa är bostadssegregation, tendenser till byråkratisering i arbetslivet, fortskridande arbetsdelning och diskriminering av kvinnor.

Dessa kontextlager och faktorer som påverkar socialisationsprocessen visar på hur bred kunskap en lärare måste ha. Och om hur många som utifrån kan påverka situationen i klassrummet. Både negativt och positivt. Det är viktigt tycker jag att synliggöra helheten i den utvidgade lärarrollen då den är dold för den okunnige. Det är lätt att utifrån sin egen skoltid peka på fel inom skolan utan att tänka på lärarnas förändrade pedagogroll. Samhället förändras, likaså måste det finnas en förändring i skolan.

3. Metod

Jag har valt att göra en kvalitativ undersökning med fokus på ett fåtal intervjuer. Informanterna i uppsatsen har alla något med samarbetet kring skola och sjukvård att göra. Det är personer som antingen har diabetes eller som dagligen via yrket träffar på diabetespatienter. Jag klargör även här hur jag valt att genomföra intervjuerna och hur jag förberett mina informanter. Jag beskriver också hur jag gått tillväga med bearbetning och analys.

3.1 Metodval

Jag har i min undersökning intresserat mig för hur samarbetet fungerar och hur informanterna uppfattar att samarbetet fungerar. Jag har fokuserat på frågorna om vad som fungerar bra och hur samarbetet skulle kunna utvecklas för att fungera bättre?

Jag har valt en kvalitativ metod, därför att jag vill få en djupare förståelse och mer kunskap om samarbetet mellan diabetesteamet och skolan. En stor fördel med intervjumetoden är dess flexibilitet (Bell 1995:90). Enligt Repstad (1987) skall man om man vill ha insikter om det grundläggande eller det särpräglade i en viss miljö använda sig av observationer eller kvalitativa intervjuer. Motsatsen till kvalitativa anses vara kvantitativa metoder. En kvalitativ undersökning innebär djup, mångfald och fler nyanser av svaren medan en kvantitativ undersökning ger bredd och översikt genom bl a enkäter och statistik (Repstad, 1987). Enligt Repstad är det mer

tidskrävande att göra observationer i förhållande till intervjuer. Genom observationer får man en bild av miljön och genom intervjuer får man en bild av människor. I min undersökning blir observationer svårt att genomföra och dessutom vill jag kunna samtala med mina informanter kring deras erfarenheter och känslor. Jag har valt att intervjua mina informanter enskilt för att få ut så mycket så möjligt. Ytterligare en metod som jag uteslöt var enkäter som är en kvantitativ metod. Anledningen till att jag uteslöt enkäter var för att jag önskade få mer djup i mina svar än jag tyckte mig kunna få i enkäter.

3.2 Urval

Jag har valt att göra intervjuer med fyra personer vilka alla har någon anknytning till skola eller sjukvård samt naturligtvis till diabetes på ett eller annat sätt. Med mina intervjuer vill jag belysa fyra olika perspektiv på mina frågeställningar. Jag använder mig av fingerade namn då

informanterna valt att vara anonyma.

1. Diabetesteamets perspektiv. (Karin, en diabetessjuksköterska som arbetar på ett diabetesteam i en mindre stad i Skåne)

2. Patientens och elevens perspektiv. (Kalle, 12 år gammal som nu haft diabetes i ett år. Han går i skolår 6 på en mindre skola i Skåne)

3. Skolledningens perspektiv. (Maria, rektor på en mindre skola i Skåne)

4. En allmänläkares perspektiv. (Per, allmänläkare med specialintresse för just sjukdomen diabetes. Han arbetar på en vårdcentral i en mindre stad i Skåne)

3.3 Genomförande

Jag har ringt upp alla fyra informanterna och på deras villkor bestämt träff. Tidpunkt och plats har informanterna beslutat. ”Människor som ställer upp på att bli intervjuade bör få komma med sina önskemål när det gäller plats och tidpunkt för intervjun – och kanske även få avgöra sådana beslut” (Bell 1995:95). Alla intervjuer har skett på informanternas yrkesrelaterade platser. Diabetessjuksköterskan valde avdelningen där hon jobbar. Patienten valde skolan, i ett klassrum. Rektorn valde sitt kontor och allmänläkaren sitt kontor. När det var dags att börja, presenterade jag mig själv och berättade kort om mitt projekt och om hur lång tid intervjun skulle ta. Vi diskuterade också om att informanterna skulle vara anonyma. Alla fyra informanter var överens om att vara anonyma. Bell (1995:96) skriver att man kommer långt med sunt förnuft och vanlig hövlighet men några fler saker ska man komma ihåg så som presentation av sig själv och

projektet att förklara syftet samt att förklara vad som sker med informationen som man tar del av. Vid intervjuerna använde jag mig av papper och penna. Jag hade noga förberett mig med frågor. Svaren noterade jag kortfattat under intervjun. När intervjun var över gick jag hem och skrev ned allt som sagts med hjälp av mina stödord. Fördelen med att vara själv under intervjun och att inte använda sig av bandspelare har varit att informanten upplever jag, känt sig trygg och avslappnad.

Nackdelen är att om man bara är en som intervjuar kan man missa något eller glömma svar. Dessutom tror jag att det är lättare att analysera intervjun i efterhand då man spelat in intervjun med bandspelare.

3.4 Etiska övervägande

Jag har i min studie tänkt mycket på att ta hänsyn till etiska överväganden. Jag har genom

böckerna Närhet och distans (Repstad, 1999) och Examensarbetet i lärarutbildningen (Johansson & Svedner, 2001) läst mig till tips och idéer kring hur man etiskt överväger. Jag har även använt mig av Vetenskapsrådet forskningsetiska principer. Enligt Vetenskapsrådet (2002:6) är det viktigt att som forskare följa fyra huvudkrav. Det första är informationskravet, vilket innebär att

forskaren informerar undersökningsgruppen om undersökningens syfte. Det andra är samtyckeskravet som medför att deltagarna själva får påverka sin medverkan. Den tredje är konfidentialitetskravet som garanterar total anonymitet. Det fjärde och sista är nyttjandekravet som går ut på att resultaten endast används för det huvudsakliga syftet. Jag tycker att en studie måste bygga på en slags respekt för dem som deltar. Viktigt är också att informanterna känner sig väl informerade och att rätten att tacka nej är en självklarhet.

Alla mina informanter har fått god upplysning i förväg angående hur jag använder mig av materialet. Att svaren enbart används av mig i min tolkning och mitt examensarbete. Dessutom har jag använt mig av fingerade namn i föreliggande arbete. Detta var något vi tillsammans beslutade oss för. Eftersom alla informanter bor i en liten stad i Skåne har jag dessutom valt att inte använda mig av stadens namn. Detta för att kunna säkra deras identitet. Med detta anser jag mig ha använt Vetenskapsrådets (2002) rekommendationer.

3.5 Presentation av empiriskt material

Jag har gjort ett urval av mitt material och belyser i detta avsnitt vad jag tycker varit relevant för mitt examensarbete. Jag började med att dela in intervjuerna i olika teman. Därefter fann jag intressanta begrepp och svar som jag ville vidareutveckla och undersöka. Ett av begreppen var kostnadsbarn. Var kommer det uttrycket ifrån och hur utbrett är det? Något annat som gjorde mig mer nyfiken var skolkultur och sjukvårdskultur. Eftersom jag har jobbat inom de båda kulturerna undrar jag om organisationskultur påminner om varandra eller om de skiljer sig åt? Och hur

påverkar detta samarbetet? Jag fastnade också vid livsstil och hälsa eftersom diabetes är en sådan folklig sjukdom och vid intervjuerna framkom en viss oro. Under min utbildning har vi diskuterat den utvidgade pedagogrollen vid ett antal tillfällen. I detta kapitel har jag fångat upp det

begreppet. Min nyfikenhet på min framtida pedagogroll och hur den ser ut att förändras uppkom i samband med intervjuerna. Detta är en viktig del i studien och jag vill med avsnittet belysa hur bred kunskap lärare i dag är i behov av. När jag hade delat in intervjuerna i olika teman började jag skriva ner om hur ett samarbete kan se ut mellan diabetesteam och skola. Därefter följer ett avsnitt om hälsa, ett avsnitt om den utvidgade pedagogrollen och till sist ett avsnitt om budget.

3.5.1 Samarbetet mellan skola och diabetesteam.

”Jag är nöjd och tycker alla på sjukhuset har varit snälla”, säger Kalle(elev) under intervjun. Han har haft diabetes i ett år och tycker att han är rätt så nöjd med både skolans och sjukvårdens agerande. Kalle känner att den bästa kontakten har han fått med skolsköterskan. ”Hon håller koll på mig och brukar prata med mig om min diabetes och andra saker.” För att få en liten inblick i hur diabetesteamet fungerar, har jag funnit en beskrivning på hur den reella organisationen ser ut. I staden jag valt att undersöka, ser samarbetet ut så här: Teamarbetet startade 1988 och bestod då av läkare, sjuksköterska, kurator och dietist men sedan 2001 ingår nu även en psykolog.

Huvuduppgiften är att underlätta för patienten Kommunikationsvägarna mellan personalen blir kortare och det känns tryggt för patienterna att ha dem nära. Teamet har arbetat ihop länge nu och anser sig ha samma målsättning både för teamarbetet och patienten. Alla har också en positiv syn till att prova på olika lösningar och de anser att alla kompetenser i teamet behövs. De försöker skräddarsy behandlingen efter patienternas och familjernas behov och önskemål. Deras

diabetessjuksköterska är sammanhållande och väldigt drivande i teamet. Hon finns tillgänglig alla vardagar under kontorstid.

Det är med hjälp av det här teamet som sjukvården tar hand om den nya patienten. Länken mellan skolan och sjukvården är skolsjuksköterskan. Informationen kring diabetes ges av diabetesteamet och det fungerar enligt Karin så att ett informationsmöte planeras. Inbjudna till mötet är lärare, förskollärare, skolsköterska, fritidspersonal, föräldrar och personal från matbespisningen. Det är oftast diabetessjuksköterskan som håller i informationen och med från teamet brukar dietist och kurator vara. Det händer också att rektorn på skolan är med. Informationen innefattar:

- Vad diabetes är för något - Ärftlighet

- Insulin

- Vad ska man göra vid känning/lågt blodsocker?

- Hälsan – att det är viktigt med regelbunden kost och motion. - Humöret – hur det kan svaja vid känningar och att eleven blir trött - Att eleven kan vara med på utflykter, kalas och fester

- Att det inte smittar

- Var man vänder sig om det blir allvarligt

- Visar även blodsockerapparat och insulinpennan

Informationsträffarna sker oftast på skolan eller i diabetesteamets lokaler. Efter

informationsträffen sker oftast kontakten via skolsköterskan. I några fall, då barnet inte kan ta sina egna insulinsprutor krävs en assistent. Om inte läraren känner att han/hon kan/hinner med det givetvis. Karin har i vissa fall känt ett litet motstånd från skolledningen kring att tillsätta en assistent. Då har hon kallat till ett ”nytt möte och denna gång tagit med en läkare då brukar skolledningen lätta något och ge med sig.”

Karin berättar att det inte är alla elever som vill att deras klasskamrater ska veta om deras

sjukdom. Allra bäst är det om klassen vet men vill inte eleven så försöker vi få patienten att i alla fall berätta för sina närmsta vänner. Det finns någon slags skuld och skam kring sjukdomen eller rädsla för att vara avvikande. Kalle ville att hans klass skulle veta om det var så att något hände. För honom kändes det inte alls konstigt men för en elev som Karin berättar om som går i

högstadiet var det inte självklart. Patienten trodde att hon/han skulle bli mobbad och känna sig utanför. Kanske skulle hon inte bli bjuden på fester och få vara med på utflykter. Det är här informationen om sjukdomen är så väldigt viktig! Karin fick den här patienten att berätta för sina närmsta kamrater som nu stöttar henne/honom på vägen.

3.5.2 Hälsa

Läroplanen för det obligatoriska skolväsendet och de frivilliga skolformerna, Lpo 94 innehåller mål att uppnå i grundskolan och där står det bl a att ”skolan ansvarar för att varje elev efter genomgången grundskola har grundläggande kunskaper om förutsättningarna för en god hälsa samt har förståelse för den egna livsstilens betydelse för hälsan och miljön.” Som blivande lärare har jag som mål att ge mina elever kunskap om deras livsstil och hur den påverkar hälsan. Detta är enligt läroplanen en skyldighet som varje lärare har.

Genom mitt examensarbete har jag funnit forskning kring att dagens elever far illa då de blir mer och mer vanligt med fetma i tidig ålder och hur sjukdomar såsom diabetes förekommer allt oftare. Även informanterna har visat på en oro kring hälsan hos dagens elever. I intervjun med Maria som är rektor berättade om en undersökning som elevhälsan gjort där det framgick att ”nästan var femte fjärdeklassare i Ängelholm är överviktig”. Hon hade också nyligen blivit uppringd av en dietist i kommunen som undrade över ett byte från mellanmjölk till lättmjölk. Dietisten som arbetade inom kommunen ville med mjölkbytet dra ner på fettet i mjölken och få eleverna att bli mer hälsomedvetna. Under intervjun kom Maria fram till att det kanske inte låg i mjölkens fetthalt. Hon tycker att ”barnen rör sig mindre och verkar ha en helt annan syn på mat än förut”. Nu när eleverna är ute på utflykter är det inte ovanligt att de har med sig ”coca-cola och kakor”. Maria berättade också att kaféerna som finns på de tre högstadieskolorna i

kommunen, har bestämt sig för att sälja smörgåsar, frukt och nyttigare drycker för att öka hälsomedvetandet hos eleverna. Tanken var att måndag-torsdag sälja nyttigare mat och på fredagar sälja sötsaker såsom läsk, kakor m.m. Det slutade med att fredagsförsäljningen ökade och på de andra dagarna var det tomt med kunder. I mina intervjuer finns det generellt en oro kring att barn rör sig mindre och att matvanorna har blivit sämre. I intervjun med Per som är allmän läkare fanns det också en oro. Han nämnde att följdsjukdomarna till fetma ökar och det är inget bra tecken. Det kom även fram att Per tyckte att ”barn idag rör sig för lite och att idrotten i skolan borde få ha större del i skolarbetet”. ”Cykla eller gå till skolan, hälsosammare skolmat och att lärarna pratar om vikten av en god hälsa är några exempel på förbättring” säger Per. I

intervjun med Karin som är diabetessjuksköterska uppkom ett annat perspektiv, det som gäller stödet hemifrån. Barns utveckling påverkas till stor del av ett samspel mellan familj, skola, levnadsstandard, kompisar och kulturella faktorer. Barns utveckling påverkas av de olika

faktorerna och varje faktor påverkar den andra och alla faktorer är viktiga för barnets utveckling, skriver Hwang & Nilsson (1995:51). Skolan och sjukvården kan göra en hel del men vi måste få ut informationen till familjen säger Karin. Det är därför vi har psykologer, kuratorer och dietister på teamet som informerar hela familjen kring hälsa.

3.5.3 Den utvidgade pedagogrollen

I min intervju med Karin berättade hon om ”att vissa lärare kände att få ett barn med diabetes i klassen kändes som ännu en börda.” Som lärare har du rätt att säga nej till att ge sprutor det finns inga krav på lärare att säga ja till det. I dag tycker vissa lärare att de har mycket ansvar redan som tar hand om alla elever i klassen och att ytterliggare ett uppdrag blir för mycket. Andra lärare säger kanske nej pga att de är spruträdda. De klarar inte av att se sprutor och vill inte ha med dem att göra. Oftast säger Karin ”tycker lärarna inte att det är något problem och finner sig i den nya situationen.” En gång har det hänt att en förskola inte hade någon i personalen som ville ta ansvaret över det diabetessjuka barnet, så då fick barnet flytta till en annan förskola. Det är väldigt ovanligt men lite trist när det händer tycker Karin. ”Förskolepersonalen är annars mer positiva till att ge sprutor, de är ju oftast några stycken som kan dela på ansvaret vilket jag tror känns lättare.”

3.5.4 Budget – skolans ramar – kostnadsbarn

Jag reagerade direkt när Maria började prata om ”kostnadsbarn” under intervjun. Enligt Maria är detta ett uttryck som används mellan skolorna i hennes kommun. Ett kostnadsbarn är en elev som t.ex. har diabetes och behöver en assistent. Det blir därmed en kostnad för denna skola och därför kallas barnen så. ”Då det krävs en assistent får vi trolla fram resurser” säger Maria. I mina öron låter det väldigt hemskt och jag undrar lite kring hur det kommer att bli i framtiden. Då får rektorerna trolla väldigt mycket. ”Kostnadsbarnen” kommer att öka. Skolan är en stor del i barns uppväxt och dessutom ska lärarna följa Lpo 94.

4. Analys

Jag har valt att i analysavsnittet gå tillbaka till syftet och mina frågeställningar. Syftet med uppsatsen var att se om det fanns ett samarbete mellan skola och sjukvård, när det gäller diabetes och hur det arbetet i så fall utformades och fungerade. Samt med hjälp av kulturbegreppet belysa och diskutera ett samarbete mellan två olika organisationer i detta fall skola och sjukvård. Jag vill även här knyta ihop den forskning som gjorts inom området och mitt empiriska material. Det som jag lägger fokus på är samarbetet mellan skola och sjukvård. Finns det redan ett

fungerande samarbete? Vad kan göras för att underlätta samarbetet i framtiden?

4.1 Hur kan samarbetet se ut mellan skola och diabetesteam?

Ett samarbete mellan skola och sjukvård fungerar, när det gäller diabetessjuka så här. Inom sjukvården finns ett diabetesteam som innefattar läkare, diabetessjuksköterskor, kuratorer, dietister och psykologer. Diabetesteamet tar hand om den medicinska biten när det gäller patienten. Då patienten går i skolan skall all personal som är inblandad i elevens skolgång informeras kring sjukdomen diabetes. Informationen ges av teamet som tillsammans med

skolpersonalen kommer överens och utformar en så god skolgång som möjligt. Diabetes är ingen sjukdom som hindrar patienten till den normala skolgången men det finns faktorer som kan underlätta för alla inblandade. Information och en god kommunikation är en stor del i arbetet. Tillsammans skräddarsyr teamet och skolan en så god skolgång för eleven som möjligt. Den länk som mina informanter beskriver som viktig är skolsjuksköterskan. Hon/han står med en fot i skolan och en fot i sjukvården.

Min studie visar på att ett gott samarbete existerar då de funnits ett tag och att det ges så mycket information kring sjukdomen som möjligt. Huvuduppgiften för både skola och diabetesteam är att patienten står i centrum och att i allra högsta möjliga mån underlätta för honom/henne. I den stad jag gjort min studie fick diabetesteamet nyligen ett pris för bästa diabetesteamet i Sverige. Teamet har haft fokus på att kommunikationen mellan patient och sjukvård varit okomplicerad och så enkel som möjligt. Någon på diabetesteamet skall alltid vara nåbar vilket spelar en stor roll. Det är viktigt anser Karin (diabetessjuksköterska) att så många som möjligt får veta om elevens tillstånd. Men det är inte alltid så att eleven vill berätta för sina klasskamrater. Då kan det uppstå problem. Skulle eleven få en känning(blodsockerfall) och ingen vet vad som sker kan det

gå illa. Karin brukar få de flesta eleverna att i alla fall berätta för sina närmsta vänner. Jag har själv funderat på om det finns någon skam i att ha diabetes? Om det t.ex. inte hade underlättat för patienten att prata mer om diabetes i skolan? Framförallt diskutera orsaker till diabetes. Ett alternativ skulle vara att ta död på alla eventuella myter kring sjukdomen. Sådana som att diabetes uppkommer vid för mycket godisätande och att det smittar. Kanske att i samband med ett hälso och livsstilstema ta upp diabetes och göra sjukdomen till en naturlig del i utbildningen. Jag tror att alla skulle behöva få veta mer om diabetes, det gäller både personal och elever. Jag träffade Maria (rektor) några veckor efter min intervju och då berättade hon om en ny elev med diabetes som skulle komma till dem. Jag fick känslan av att hon var lite glad över att vi haft vår intervju och att hon kände sig lite mer förberedd.

Strangerts m.fl. (1993) studie visar på brister i samarbetet mellan sjukvård och skola. Han påpekar att det saknas en policy i flera kommuner. Detta kanske hade varit en bra utveckling av samarbetet. Att det som Strangerts m.fl. påpekar kring en gemensam metod och att fasta rutiner etableras för samverkan mellan sjukvård och skola. En rekommendation som jag vill lyfta är att i någon form ha regelbundna besök och konferenser hos varandra. För att då få inblick i varandras miljöer och sysslor.

4.2 Vad bör eleverna och läraren veta?

Både Sjöblad (1996) och Hanås (1999) har gjort rekommendationer kring hur och vilken

information personal och elever bör veta. Två viktiga huvudpunkter är att så många som möjligt på skolan är välinformerade och att utflykter, måltider, idrottslektioner planeras väl. Det är bra med de barn som är äldre och tar själv sina egna blodsockerkontroller. Samtidigt har de barnen väldigt stort ansvar då de regelbundet måste kontrollera sitt blodsocker. Ta med sig rätt saker till skolan varje dag såsom sprutor, blodsockermätare, stickor m.m. De barnen som inte klarar av blodsockerkontrollerna själv och inte tar sina egna sprutor har oftast en assistent med sig vid alla tillfällen.

Enligt Sjöblad (1996) och Hanås (1999) är det viktigt att så många som möjligt vet om elevens tillstånd. Att fritidspersonal, lärare, rektorer, skolmåltidspersonal vet vad diabetes innebär. Vad som ska göras vid känning(blodsockerfall) och vilka symtom som då uppstår. Eleverna i klassen

ska även de vara välinformerade. Om eleven verkar trött, hängig och förvirrad är det viktigt att klasskamraterna reagerar och då kallar på en vuxen. I mina intervjuer upptäckte jag att planering och information även här är det vitala. Karin (diabetessjuksköterska) upprepar gång på gång vikten av att alla runt i kring eleven är välinformerade. Hon känner en viss oro då äldre elever inte vill berätta för sina klasskamrater om sjukdomen. Och när lärare inte riktigt vill ta sjukdomen på allvar. Kalle (patient/elev) känner sig trygg med att så många som möjligt känner till hans sjukdom. ”Jag tänker inte så mycket på det” säger Kalle men jag får känslan av att både hans lärare och skolsköterskan har mer kontroll över honom än vad han är medveten om. Kalles klass har gjort utflykter och åkt iväg på turneringar utan några problem. Det krävs bara lite extra planering och att jag tar med mina saker berättar Kalle. Jag tror på god information och att så många som möjligt får ta del av den, det känns allra viktigast. Ett sätt att få bort rädslan kring sjukdomen är att ta hjälp av föräldrar. Föräldramöte är ett tillfälle då man kan bjuda in

skolsköterskan eller någon från diabetesteamet för att ge information kring sjukdomen. Dessutom kanske föräldrarna har frågor kring deras vanor hemma eller tips på vad man kan bjuda

diabetessjuka klasskamrater på. Det får ju inte vara så att eleven som är sjuk inte blir bjuden på fester eller hem till någon pga. en så enkel sak som maten.

För att underlätta för patienten/eleven är information och planering de två stora

rekommendationerna. När jag gjorde intervjun med Karin (diabetessjuksköterska) så visade hon mig väldigt fina broschyrer och en film som användes vid informationsträffarna. Det var material som var förenklat men i mina ögon passade det även för vuxna. Jag tycker även att det ska finnas kontinuitet i informationen. Det räcker inte med en informationsträff utan det behövs flera. Upprepning på alla föräldramöte är nog en god idé.

4.3 Hur påverkar de två kulturerna samarbetet?

I skolan är organisationskulturen väldigt svår att definiera. Enligt Groth (2002) består

organisationskulturen av krafter, karaktäristiska, handlingsmönster, roller och värderingar som utmärker den enskilda skolan. Den enskilda skolans historia har alltså stor roll i organisationen. Den enskilda skolkulturen präglar både lärarnas pedagogiska diskussioner, skolans organisation och själva vardagsarbetet. Det är svårt att dra en parallell mellan alla skolkulturer i Sverige eftersom de är så olika. I sjukvården skriver Hellberg (1993) om en organisationskultur inom som

kan tolkas och tematiseras utifrån ett kulturperspektiv. Hon menar att det finns en informell makt i vårdorganisationen som beskriver hur personalgrupperna bär på olika kulturer. Undersköterskor och biträden, som benämns som flickor samspelar i en kollektivkultur. De har lika bakgrund och känner därför en samhörighet. Den kollektiva kulturen bildas oftast spontant bland de

underordnade. Sjuksköterskorna som kallas systrar, är en heterogen grupp, de har oftare flera olika bakgrunder. Dessutom har de olika värderingar och strävar efter olika saker i sin

yrkesutövning. Även privat kan de ha mycket olika livssituationer och intressen och det är därför de inte har personlig kontakt med varandra. Deras kultur kallas för korporativkultur som är mer karakteristisk för grupper på en mellannivå i organisationen. Läkarna som kallas doktorer är ofta män och för att stiga i hierarkin måste man följa spelets regler för kommunikation annars avsnörs man och blir satt på undantag. Detta kan kallas för en koopteringskultur.

Utifrån dessa svåra begrepp har jag i mina intervjuer funnit tecken på att hierarkier finns inom både skola och sjukvården. Där rektorn i skolan är högst upp i hierarkin och under denne finns lärare, fritidspersonal, expeditionspersonal, skolmåltidspersonal, städerskor m.f l. Vilket visar på att kulturerna har en viss likhet, men talar de samma språk? Skolan talar om elev och sjukvården talar om patient. Vad säger det om samarbetet? De olika institutionerna har även olika

värderingar, normer, traditioner och förhållningssätt vilket alla kan ställa till problem i

kommunikationen. Jag upptäckte detta när jag gjorde mina intervjuer. När jag intervjuade Maria (rektor) så suckade hon så fort jag nämnde sjukvården och detsamma skedde när jag nämnde skolan för Karin (diabetessjuksköterska). Vid ett annat tillfälle under intervjun med Karin (diabetessjuksköterska) så berättade hon om hur trögt det kunde vara att få skolledningen att ta sjukdomen på allvar. Hon hade vid något tillfälle varit tvungen att hålla i ett extra möte med skolledningen för att de skulle förstå vikten i att patienten var i behov av en assistent, då

patienten var ganska ung och inte redo för att ta sina egna sprutor. Med på möte nummer två var även en läkare från diabetesteamet. Efter önskemål från Karin. Denna gång lättade skolledningen och beslöt att en assistent skulle tillsättas. Det var inte längre några problem. Status spelar

tydligen en viss roll. Det handlar om vem och vilken positionering personen i fråga har vid beslut.

finnas flera. Han har skilt på fyra olika lärarkulturer och en av dem är den individualistiska lärarkulturen. Den grundar sig på lärarens ensamarbete, en slags isolering i klassrummet. Detta är ett problem eftersom den individualistiska lärarkulturen kan underminera samarbete och

utveckling av ett samarbete dels internt och kanske ännu mer externt med t.ex. sjukvård.

Enligt Groth (2002:21) kommer lärarrollen att se annorlunda ut i framtiden. Begrepp som socialisation tillhör den nya lärarrollen. Det betyder, enligt Groth (2002:21) hur människor uppfattar, reagerar på och assimilerar vedertagna normer och värderingar. ”Genom socialisation internaliserar individen samhällets eller gruppers vedertagna beteendemönster, normer, regler, värden och sedvänjor” (Groth, 2002:21). När det gäller läraryrket förefaller

socialisationsprocessen vara ovanligt komplicerad. Lärare är aktörer på många olika nivåer. I lärares arbete ingår bl a undervisningsinnehåll, eleverna, klassrummet, kollegor, skolledning, föräldrar, närsamhället, regering m.m. Att vara lärare är lite som att var en spindel i ett

spindelnät. Det handlar inte bara om att lära ut och att ha nöjda elever. Eleverna tillbringar många timmar av dygnet i skolan. Lärarna de vuxna som då finns nära till hands och detta skapar en god kontakt. Kontakten med eleverna blir ofta en viktig del av lärararbetet. Om man nu som lärare känner sina elever så väl känns det naturligt i alla fall för mig att ta på sig ansvaret även för en diabetessjuk elev. I min intervju med Karin (diabetessjuksköterska) berättade hon om vissa lärare som kände att de redan hade alldeles för mycket att göra. De tyckte inte att de ville ta på sig ännu mer ansvar än vad de redan nu hade. En ny elev med diabetes innebär ett stort ansvar och då avböjde vissa lärare som redan kände sig tyngda av andra bördor. En annan upplevelse Karin haft var hur personalen på en förskola inte ville ta emot ett barn med diabetes. Ingen i personalen var villig att ta på sig ansvaret kring det nya barnet. Det nya barnet fick välja en annan förskola. Det fick mig att fundera på var vi hamnar då? Ska dessa ”kostnadsbarn” inte få välja skola/förskola som alla andra utan de får ta den skola/förskola som vill ta emot dem? Jag tycker att ett väl fungerande samarbete skulle underlätta för både personalen inom skolan och i sjukvården. Personalen skulle kanske inte se ett barn med diabetes som en börda/ännu ett tungt ansvar, utan som en tillgång?

4.4 Hur kan personalen i skolan och i diabetesteamet underlätta för

eleven/patienten?

Det som är viktigt i båda kulturer och som jag tycker mig se som en röd tråd är kunskap. Informationsträffarna är viktiga och de behövs kontinuerligt framförallt inom skolan. Kanske hade det varit bra med ännu fler informationsträffar där de inbjudna får tycka till och ge tips till all inblandad personal. När det gäller utflykter, fester och kamratkontakt är det även här viktigt med kunskap kring sjukdomen och kring patientens livsstil.

Oftast infinner sig pedagoger ganska snabbt i sina nya roller. Att få en ny roll som t.ex. att ha en elev med diabetes i klassen, är en av de nya uppgifterna som pedagoger tar tag i och gör det bästa av. Med kunskap och information förenklas uppgiften. Det finns redan ett samarbete med

närsamhället och i det ingår föräldrarna och sjukvården. Lärare är aktörer på många olika nivåer. I och med att vi har vår Lpo 94 och måste följa den är det ett måste ta upp hälsan och livsstil.

Jag har funnit att de båda organisationskulturerna påminner om varandra. Jag får känslan av att det finns dolda grupperingar inom skolans värld och likaså inom sjukvården. Eftersom jag har jobbat på båda ställen kan jag känna igen även den dolda hierarkin som finns bland personalen. I sjukvården är hierarkin nog ännu mer utbredd än den är i skolans värld. I skolan kan du som lärare gå in i klassrummet och stänga dörren. I klassrummet kan du sedan bestämma till en viss del över din egen organisation. I skolan har du dock väldigt många andra kulturer att ta hänsyn till. Föräldrar, kollegor, eleverna, regeringen och undervisningsinnehållet är några sådana. Jag tror att samarbetet mellan de olika organisationerna kommer att fungera med hjälp av kunskap från varandra. Här är ännu en gång informationsträffarna ett tips.

Kanske gäller det att utveckla en gemensam liten subkultur, där man skapar förståelse för varandra genom att tala ett gemensamt språk. En subkultur där alla har en bestämd uppfattning. Att alla inblandade vill patienten/elevens bästa. Att den gemensamma åsikten skulle vara att sätta barnet i centrum och att inte status, prestige och hierarkier står i vägen. Eller att en sådan sak som okunskap och rädsla sätter käppar i hjulet. För är det något vi är bra på i skolan och i sjukvården så är det att lyssna på våra medmänniskor och kollegor. Då jag arbetat både inom sjukvården och skolan har jag fått en inblick i att de flesta arbetskamrater gjort sina yrkesval utifrån att de vill

arbeta med människor, då oftast barn. Det ska vi ta vara på i vår nya kommande subkultur. Ett gott samarbete mellan sjukvård och skola med barnet i centrum.

6. Diskussion

I mitt arbete där jag belyser ett samarbete mellan skolan och sjukvården har jag funnit många intressanta dilemman. Det har varit både givande och roligt att ta tag i något som inte direkt varit en dans på rosor. Det är ju inget ämne som var och varannan forskare gett sig in på så därför har det inte funnits så mycket material att arbeta med. I början kändes det mest spännande men i slutet hade det underlättat med lite mer valmöjligheter. Jag har i alla fall erövrat mängder med kunskap och hade gärna gjort om min lilla resa igen i ett annat ämne. Jag behöver kanske dessutom en liten paus tills nästa gång. I den här avslutande delen har jag försökt knyta ihop innehållet till en helhet från början till slut. Här redovisas diskussion och slutsatser kring detta.

Uppsatsen belyser ett samarbete mellan två olika kulturer. Sjukvårdskulturen och skolkulturen. Samarbetet fungerar bra i den stad jag gjort min studie. Enligt mina informanter så finns det inga stora dilemman att ta tag i. Båda kulturer är pressade både tidsmässigt och resursmässigt. I skolvärlden finns redan en stor press på lärare och skolledning vad det gäller en budget som måste följas. Det samma gäller sjukvården. Krav från samhället är också en stor del i det hela. Både i sjukvården och i skolan tar man på sig stort socialt arbete berättar mina informanter.

Jag har arbetat själv genom hela arbetet och tycker inte det är något att rekommendera. Det hade för min del varit bra att ha någon att diskutera med. Mitt bollplank har blivit min handledare, vilket jag är tacksam för men hade jag fått välja igen hade jag valt att arbeta med någon student. Ämnet var väldigt spännande till en början men efter ett tag tyckte jag att jag fastnat och hade svårt för att fortsätta. Kanske var det pga. jag inte riktigt fann något inom området och låste mig där. Kanske hade jag svårt att motivera mig själv att fortsätta då jag inte fann rätt kunskap.

Referenser

Litteratur:

Adamson Ulf ( Svensk Förening för Diabetologi) (2007). Diabetolog Nytt. Stockholm: Danderyds sjukhus AB

Ajanki, Tord (1999). Historien om diabetes. Lund: BTJ tryck

Bell, Judith (1995). Introduktion till forskningsmetodik. Lund: Studentlitteratur

Groth, Erik (2002). Mot en utvidgad lärarroll?. En studie av skolkultur och inre styrning ifem

grundskolor. Falun: Sahlanders grafiska AB

Hanås, Ragnar (1999). Typ 1 Diabetes hos barn, ungdomar och unga vuxna. Lund: Studentlitteratur

Hellberg, Ulla (1991). En vårdavdelnings vardag. En studie av organisationskultur

inomsjukvården. Stockholms universitet:

Hwang, Philip & Nilsson, Björn (1995). Utvecklingspsykologi. Stockholm: Natur och kultur.

Johansson, Bo & Svedner, Per-Olov (2001). Examensarbetet i lärarutbildningen:

Undersökningsmetoder och språklig utformning. Uppsala: Kunskapsförlaget i Uppsala AB Läroplaner för det obligatoriska skolväsendet och de frivilliga skolformerna (1994)

Lpo 94

Nystrand, Anders & Sahlqvist, Lena (1999). Medicinsk grundkurs B. Tågarp: Utbildningslitteratur AB

Persson, Anders (2003). Skolkulturer. Lund: Studentlitteratur

Polonsky, William (2002). Diabetes hela livet. Lund: Studentlitteratur

Repstad, Pål (1999). Närhet och distans-Kvalitativa metoder i samhällsvetenskap. Lund: Studentlitteratur

Sjöblad, Sture (1996). Barn- och ungdomsdiabetes. Lund: Studentlitteratur

Socialstyrelsen (1993). Barnhälsovård, barnsjukvård och barnomsorg. Akademiska sjukhuset Uppsala:

Internethänvisningar:

Kompendium:

Vetenskapsrådet (2002). Forskningsetiska principer inom humanistisk- samhällsvetenskaplig