Malmö Högskola Kurs: Freds- och konfliktvetenskap 61-90
IMER Termin: ht 2007
Handledare: Ane Kirkegaard
När gräsrötter är
eliter
- en problematiserande studie av
lokalt ”bottom-up” – fredsbyggande
och dess effekter i Somaliland
Abstract
Denna uppsats är en problematiserande studie av fredsbyggandet i Somaliland efter självstän-dighetsutropet 1991, där fokus läggs på att undersöka huruvida detta fredsarbete var så lokalt förankrat och ”bottom-up” som man efter en första anblick kan ana i och med utvecklingen ’självständighetsutropande-fred-demokratisering’. För att studera detta har jag valt att bland annat titta på vilka strukturer som rådde gällande fredsarbetet, bland annat utifrån kvinnors roller och deltagande. Vidare görs en bedömning huruvida fredsbyggandet i efterhand kan sägas vara lyckat eller inte och effekten av Somalilands status som icke-erkänd kvasistat gällande fredsbyggande undersöks. Teoretiskt sett grundar sig uppsatsen bland annat på Lederachs tankar om fredsbyggande, och resultatet har framkommit utifrån en kvalitativ litte-raturstudie där begreppshistorik utgjort en viktig del av metoden. Undersökningen har visat att även om fredsarbetet internationellt sett kan klassificeras som ”bottom-up” var det nationellt sett relativt elitistiskt då stora samhällsgrupper, däribland kvinnor trots deras viktiga freds-byggande roller, uteslöts från till exempel fredsförhandlingar, samt att statusen som kvasistat inte enbart är negativ utan också bidrar till stabilitet.
Nyckelord: Somaliland, fredsbyggande, ”bottom-up”, kvinnors roller i fredsarbetet, kvasistat,
Somalia.
Abstract
This essay problemizes the peace building in Somaliland after the declaration of independence in 1991, with the main aim to research whether this peace building process was as local and bottom-up as one might think after a short glimpse of the development; ‘declaration of independence – peace – democratization’. To accomplish this, I have examined the structures surrounding the peace building efforts, among other things on the basis of women’s roles and participation. I also assess the outcome of the peace building process in order to be able to mark it as a success or not, and the effect on which Somaliland’s status as a non-recognized quasi-state has had on the peace building is looked upon. The essay is theoretically rooted in, among others, Lederach’s thoughts about peace building, and the conclusions made are a result of a qualitative text analysis where concept analysis plays a major role. The research shows that even if the peace process can be regarded as bottom-up from an international point of view, this is not the case from a national or local view since major parts of the society, including women and in spite of their major role in the peace process were excluded from, for example, negotiations. The research also shows that the status as a quasi-state isn’t exclusively negative since it also contributes to stability.
Keywords: Somaliland, peace building, bottom-up, women’s role in peace building,
-”Mr. Chairman”, how is it that you warlords think that one of you has the right to be president? Don’t you know that without a frame the roof of a house collapses?”
-“You know as well as I, the key to a healthy body is a good head. I have never seen legs walk or arms move without a head.”
-“Dear cousin, the house has collapsed. The legs have been crushed, the arms bled clean. There is no body to be head of.”
(Lederach 1997:xv)
(Informell ordväxling under FN-sponsrad fredskonferens gällande Somalia mellan en delegat representerande en somalisk NGO och dennes kusin, ledamot för ett av de politiska partierna i Mogadishu).
Innehållsförteckning
1. Inledning... 5
2. Problemformulering och frågeställningar... 6
2. Metod, material och avgränsningar... 7
2.1. Metodval och materialdiskussion... 7
2.1.1. Terminologiska anmärkningar ... 8
2.2. Ontologisk utgångspunkt och reflexivitiet... 9
2.3. Källkritik... 10
2.4. Avgränsningar... 12
3. Teoretiska diskussioner kring fredsbyggande ... 13
3.1. Positiv och negativ fred... 13
3.2. Fredsbyggande... 13
3.2.1. Fredsbyggande uppifrån; IRW... 14
3.2.2. Fredsbyggande underifrån ... 16
3.3. Lederach och fredsbyggande... 17
4. Bakgrund... 19
4.1. Traditionella samhällsstrukturer... 19
4.2. Kolonialism, postkolonial utveckling och konflikt... 20
5. Fredsbyggande och utveckling i Somaliland... 22
5.1. ’Lokalt’ och ’nationellt’ fredsarbete... 22
5.1.1. ’Traditionell’ konflikthantering ... 22
5.1.2. Nymodigheter och övriga anledningar till fredlig utveckling ... 27
5.2. Fredsarbetets följder och framtid... 28
5.2.1. Regional och internationell betydelse för Somalilands utveckling... 31
6. Sammanfattning och konklusion... 34
6.1. Återkoppling till teorier och frågeställningar... 34
6.2. Konklusion... 36
Källförteckning... 37
1. Inledning
1Anekdoten ovan belyser ett problem med hur fredsbyggande skall organiseras. Generellt sett brukar fredsbyggande underifrån premieras för att söka inkludera hela samhället varpå en lösning av den konflikt som till en början hanteras eftersträvas. Med andra ord är det viktigt att ha en stabil samhällsgrund (husgrund) för att det inte ska raseras snart igen. Utifrån detta har jag i denna uppsats valt att närmare studera det lokalt förankrade fredsarbetet i Somaliland, som efter Siyad Barres fall 1991 förklarade sig självständigt från ursprungsstaten Somalia som endast existerat i dryga trettio, bitvis konfliktfyllda, år. Självständighetsutropandet efterföljdes av fredssamtal, statsskapande och demokratiseringsåtgärder, men de strukturer som ledde fram till detta var inte alltid så inkluderande eller gräsrotsförankrade som man kanske kunde ha hoppats på. Idag är det snart 17 år sedan självständighetsförklaringen och med Somalilands utveckling i backspegeln ser jag det som intressant att närmare granska och problematisera fredsarbetets strukturer och dess effekter samt det faktum att Somaliland inte erkänts internationellt eller fått särskilt mycket internationell hjälp i fredsarbetet. Den analys som nedan erbjuds grundar sig i litteraturstudier och må vara en smula kritisk till fredsarbetet, men det är inte uppsatsens mål att spy galla på ett de facto effektivt fredsarbete. Istället önskar jag problematisera och belysa fallgropar vilka kan förekomma i lokalt fredsarbete för att på så sätt söka undvika dessa i framtiden.
Efter en närmare redogörelse för uppsatsens syfte och vilka frågeställningar jag utgått ifrån följer en genomgång av de metoder jag använt mig av för att uppnå detta mål. Vidare är denna metod starkt knuten till de teorier jag använt mig av för att konkretisera den något luddiga termen ’fredsbyggande’, och det är med dessa medel och verktyg jag efter en kort bakgrund tar mig an en analys av fredsarbetet. Slutligen kommer jag att återkoppla denna analys till uppsatsens mål, frågeställningar och teorier och avsluta med någon form av konklusion.
1 Författaren skulle vilja tacka Rasmus Fonseca, Klara Nygren och Gabriella Boijsen för stöd,
2. Problemformulering och frågeställningar
Efter att Somalias före detta president Siyad Barre störtats år 1991 och Somaliland förklarat sig självständigt har utvecklingen i Somalia varit brokig. Medan södra Somalia fått utstå stri-digheter och massiv internationell inblandning har Somaliland istället kommit att förknippas med fredsbyggande och demokratisering, utan att för den skull ha fått något internationellt gehör för sin självständighetsförklaring. Jag har därmed i denna uppsats valt att närmare studera fredsbyggandet och utvecklingen i Somaliland för att få en mer problematiserad och djupsinnig bild än ’självständighet-fred-demokratisering’. Av särskilt intresse anser jag vara att fredsarbetet till synes är traditionellt, lokalt förankrat, ”bottom-up” och i stort sett utan något internationellt stöd. En viss skepsis gentemot fredsarbetets lokala förankring och ”bottom-up”-tillvägagångssätt anser jag dock bör vara på sin plats, då de verkliga gräsrötterna sällan har makt eller medel att åstadkomma någon förändring varpå samhällsförändrande arbete snarare brukar röra samhällens övre skikt. Därmed önskar jag närmare studera huruvida fredsarbetet i Somaliland skedde underifrån och om, och i så fall hur, klassiska makthierarkier mellan till exempel män och kvinnor påverkade arbetet för att på så sätt granska fredsarbetets samhällsförankring. För att specificera skulle man kunna sammanfatta uppsatsens mål med frågan hur kan man beskriva fredsbyggandet i Somaliland och utifrån det resultat arbetet fått,
kan man säga att fredsbyggandet var lyckat?
För att lättare uppnå detta mål har jag valt att dela upp målet i delfrågorna
- Hur var de lokala fredsbyggande initiativen och förhandlingarna strukturerade, och kan denna struktur sägas vara ”bottom-up”-inriktad?
- I vilken utsträckning deltog kvinnor i fredsprocessen och påverkade detta fredsbyggandets samhällsförankring?
- Hur har Somalilands status som ickeerkänd självständighetssträvande ’enhet’ påverkat fredsbyggandet och utvecklingen i området?
2. Metod, material och avgränsningar
2.1. Metodval och materialdiskussion
För att genomföra denna studie skulle jag gärna ha varit på plats och genom fältstudier under-sökt fredsbyggandet i Somaliland från 1991 och framåt, dock är detta lite sent påtänkt. Vidare saknades tid och resurser för att i nuläget söka intervjua nyckelpersoner eller gräsrötter i fredsarbetet för att på så sätt få förstahandsinformation till studien. Istället har jag genomfört litteraturstudier och textanalyser för att besvara ovanstående undersökningsfrågor. Mer speci-ficerat har jag valt att studera hur begreppet fredsbyggande eller fredsarbete, utifrån de opera-tionaliseringar jag i teoridiskussionen kopplat detta begrepp till (se nedan), använts i mitt material för att på så sätt få en kartläggning av fredsbyggandet i Somaliland. Därmed skulle man kunna säga att jag använt mig av en begreppshistorisk metod i textanalysen för att pro-blematisera historieskrivningen och ge nya perspektiv på fredsarbetet (Kurunmäki 2005:182). Därmed får denna uppsats också en djupare mening än att ge undersökaren i fråga ett betyg, då nedanstående analys förhoppningsvis kan användas för djupare förståelse av fredsbyggande underifrån och dess fallgropar vilket kan vara till hjälp för framtida studier eller praktiskt arbete. I och med en begreppshistorisk undersökning av fredsbyggande kommer undersökningen till stor del grundas på de begrepp jag kopplar till detta och de operationalise-ringar som görs kring min undersökningsfråga (Kurunmäki 2005:182, 187; Esaiasson 2004:57). Därmed kommer min teoretiska diskussion om vad jag, med hjälp av andra forskares åsikter och diskussioner, anser att fredsbyggande innebär att ligga som grund för det resultat som erhålls, varpå mitt resultat skulle ha blivit helt annorlunda om till exempel fredsbegreppet reducerades till att endast innefatta negativ fred (se nedan).
Vidare har textanalysen varit kvalitativ för att kunna studera texterna som helheter, detta då jag anser att det material jag använt mig av inte endast bör ses som redogörande texter utan som argument i en diskussion där författarna söker påverka debatten och övertyga mig och
omvärlden om deras verklighetsbeskrivning (Esaiasson et al 2004:223; Skinner i Kurunmäki 2005:190; Boréus och Bergström 2005:89, 109). I och med materialet och författarnas status som argument och argumenterare, kopplas undersökningen indirekt till argumentationsanalys för att urskilja texternas innebörd. Dessutom blir jag som undersökare sårbar för skickliga retoriker (eller de med en liknande verklighetsbild som min) varpå en viss risk för att jag favoriserar vissa källor framför andra uppkommer, utan att de för den skull är ’sannare’ (Boréus och Bergström 2005:89-90; Robertsson 2005:245). För att söka undvika detta har jag valt att nedan föra en diskussion angående källkritik där någon form av lösning på dessa problem erbjuds samtidigt som jag får möjlighet att bjuda in läsaren till några av de tankar jag fått angående materialet. Vidare blir källkritiken essentiell i min studie då jag endast använt mig av sekundärkällor och måste ta hänsyn till att mitt material inte kan ses som fullständiga eller ’objektiva’ redogörelser utan som tolkningar varpå jag som undersökare bör hålla mig kritisk till dessa för att få ett trovärdigt resultat. Samtidigt är detta också positivt, då jag får del av deras argumentationer, insikter och slutsatser vilka kan visa sig användbara. Slutligen kan man nämna att mycket av det material jag använt mig av har en antropologisk grund (såsom Besteman 1999, Lewis 2002 och Farah 1993), något jag ser som positivt då det ofta är förankrat i det samhälle som studeras vilket underlättar förmedlandet av lokala perspektiv. Vidare anser jag att antropologins lokala förankring spelar roll då uppsatsen ämnar studera fredsbyggande där lokalsamhället kan spela stor roll och också kan fungera som måttstock gällande dess resultat. Dock kan denna förankring också ibland leda till att den vetenskapliga distansen till studierna blir för liten eller ibland helt frånvarande, något som närmare diskuteras i källkritiken.
2.1.1. Terminologiska anmärkningar
Med Somaliland avser jag det område i Afrikas horn vilket historiskt också benämnts Brittiska Protektoratet och Brittiska Somaliland. Med Somalia avser jag vad som idag räknas som staten Somalia, eftersom Somaliland ännu inte erkänts och därmed formellt bör räknas in i Somalia. Med södra Somalia avser jag före detta Italienska Somaliland, det vill säga Somalia utan Somaliland. Ytterligare terminologi rör begreppet klan. Man skulle kunna säga att termen klan är kolonialt laddat och medför stereotypa bilder av sociala organisationer. Förhoppningsvis lyckas jag i och med redogörelsen för regionala strukturer tvätta bort eventuella koloniala laddningar. Vidare grundar jag mig på Lewis (2002) resonemang om att klanorganisationen inte bör ses ur ett eurocentriskt perspektiv som en primitiv politisk organisation inkompatibel
med modernitet utan som en politisk och social organisering, enligt Lewis både flexibel och ocentraliserad och kompatibel med de flesta levnadssätt (sist men inte minst kan man tvätta bort den eurocentriska koloniala stämpeln genom att påminna sig om att klaner är av social betydelse även i Skottland). Ytterligare laddade begrepp rör ordet ras. Gällande olika former och tydliga distinktioner mellan biologiska arter såsom människa, kamel och näbbmus kan begreppet ibland vara funktionellt, dock rör denna uppsats människor varpå de biologiska skillnaderna vissa eftersträvar belysa är alltför små för att utgöra någon biologisk distinktion varpå begreppet ras är oanvändbart, samtidigt är det det inte då termen fått strukturell genomslagskraft och gett upphov till förtryckande system. Därmed kan man sammanfatta begreppet ras som en existerande ickeexistens, då förtrycket finns men utan grund varpå ras i denna uppsats kommer att användas för att beskriva socialt förtryck. Dock kommer jag i min avsky för kvasivetenskapliga förvrängningar och förtryckande strukturer visa på felaktigheten i begreppet genom att stryka över ordet (som kanske redan märkts). Därmed hoppas jag också slippa reproducera förtryckande strukturer i skriftform, vilket är en risk när rasism diskuteras.
2.2. Ontologisk utgångspunkt och reflexivitiet
Jag hävdar inte att jag i denna uppsats kommer att lägga fram någon objektiv sanning. Även om jag som undersökare skulle försöka vara neutral eller objektiv kommer analysen, och den kontext den ska förstås i fortfarande styras av mina perspektiv och av mig som både fråge-ställare, materialinsamlare och frågebesvarare. Det är till och med möjligt att en annan eller tredje undersökare med samma material skulle lägga fram en annan, eller tredje analys efter-som de perspektiv undersökaren har varierar från person till person (Kurunmäki 2005:183, 194; Bergström och Boréus 2005:35; Robertsson 2005:245). I och med mina åsikter om under-sökarens påverkan på materialet anser jag att någon exceptionell intersubjektivitet eller intrasubjektivitet inte kan vara närvarande i komplexa samhällsvetenskapliga studier, men i och med detta stycke ämnar jag ge läsaren en bild av min vetenskapsteoretiska ståndpunkt varpå genomskinligheten i undersökningen förhoppningsvis ökar då man lättare kan urskilja mina argument, diskutera mitt material och därmed få en bredare och/eller klarare bild av den (o)uppnåeliga sanningen (Bergström och Boréus 2005:36). Vidare har jag inte sökt hymla med vissa grundläggande åsikter, vilket jag hoppas klargörs i och med min teoretiska diskussion varpå man enklare kan söka förstå min ståndpunkt som undersökare. Slutligen ämnar jag inte använda ovanstående diskussion som någon metodologisk eller teoretisk helgardering då jag fortfarande anser att man med välgrundade argument kan uppnå reliabilitet och validitet i undersökningen.
2.3. Källkritik
Då jag, och flera av de källor jag använder, grundar mycket av den historiska redogörelsen på I.M. Lewis forskning anser jag att det är på plats att närmare granska och diskutera detta material. Lewis (2002) bygger sin omfattande redogörelse över somaliernas historia på främst brittiskt sponsrat socialantropologiskt fältarbete från 1955-7, samt till och från under längre eller kortare perioder fram till 1992. Det skriftliga material vilket historieredogörelsen också bygger på samlades in under dessa fältarbeten (Lewis 2002:ix). Därmed anser jag att man kan säga att Lewis har en god förståelse för lokala förhållanden och de sociala system som råder där. Dock tenderar denna förståelse ibland leda till att i stort sett all skuld för den negativa ut-vecklingen läggs på kolonialmakternas inflytande eller på det internationella samfundets oförmåga att ta hänsyn till lokala förutsättningar. Kort sagt blir Lewis förklaring att norra Somalia är fredligt därför att Storbritannien som kolonialmakt inte hade något särskilt intresse av kolonin medan södra Somalia är oroligt därför att Italien som kolonialmakt gjorde mer på-trängande samhällsförändringar. Vidare är hans genomgång av de fredsförhandlingar som genomfördes under nittiotalet pro-somalisk. För att förtydliga misslyckades fredsförhand-lingarna i syd därför att det internationella samfundet hade allt för stor del i förhandfredsförhand-lingarna medan fredsarbetet i Somaliland lyckades på grund av internationell frånvaro. Jag menar inte att Lewis har helt fel i sina slutsatser, men jag uppfattar resultatet som ensidigt och därför också mindre trovärdigt. De somaliska samhällena och klansystemet får genom det internatio-nella skuldbeläggandet en egalitär och fredlig status då Lewis trycker på uppfattningen om det somaliska samhället som en pastoral demokrati och beskyller andra åskådningar utifrån till exempel klass eller ras vilka andra författare ser som betydelsefulla för att förstå Somalia, som eurocentriska (Quirin 2004:132). Detta anser jag att Lewis skulle kunna problematisera mer än vad han gör, istället fokuserar Lewis på klanstrukturerna och undanhåller därmed en fullständigare bild där också ekonomiska effekter under kolonialperioden och det traditionella i relation till det koloniala i det somaliska sociala systemet borde ha fått utrymme (ibid:133).
Lewis pro-somalism går igen i Farahs (1993) studie (efterfrågad av ActionAid) av fredsbyggandet i Somaliland, vilket i sig inte är märkligt då Lewis är medförfattare till artikeln och hans tidigare arbeten ligger som vetenskaplig grund. Farah är socialantropolog från Somaliland och studien genomfördes 1993, då lokala, regionala och nationella fredsförhandlingar genomfördes. Även om detta bör ses som metodologiskt positivt kan man också se en hake, särskilt om man jämför resultatet med Hashis (2005) studie (efterfrågad av
Världsbanken, Hashi själv är konsult från området) om de lokala ledarskapens roll i samhällsbyggandet i Somaliland. Enkelt sett är de båda studierna motsatser; Farah trycker på representativitet, lokaldemokrati och ett lyckat fredsbyggande utifrån traditionella strukturer förankrade både ruralt och urbant (Farah 1993:68-69), något som kan förklaras med den nationella fredsanda som rådde tidsmässigt. Hashi å andra sidan pekar på att de traditionella strukturerna under samhällets utveckling omformats till elitistiska och odemokratiska system oförankrade i samhället vilka bidragit till ett elitistiskt fredsbyggande och en odemokratisk statsbildning där korruption och socioekonomiska eliters egenintressen frodas (Hashi 2005:3-5). Nyanserat sett, och ibland med lite vilja, kan man dock se små trender i båda vilka kan knytas till varandra varpå jag har svårt att säga att en av dem, eller båda, far med osanningar. Dock vill jag lyfta upp viss kritik gällande båda studier.
Farah har en tendens att överhuvudtaget glömma att problematisera lokala maktstrukturer. Tydligt blir det i diskussioner kring könsroller och kvinnors position i samhället, där kvinnor tenderar att omskrivas till offer då de lika gärna kunnat beskrivas som essentiella aktörer. Till och från kan man också urskilja omskrivningar av kvinnor som enheter, dock kan detta till viss del förstås då kvinnor i fredsbyggandet ibland hanterades som fredsbyggande objekt (se nedan). Samtidigt beskrivs lokala beslutsfattande organ som extremt demokratiska, en term jag personligen använder sparsamt när beslutsfattande koncentreras till enbart äldre män i statusposition. En sista kritik kan riktas mot en tendens att naturalisera konfliktmönster som inneboende i det somaliska samhället. Detta till trots är studien mycket användbar som redo-görelse för fredsbyggandet i och med noggranna redoredo-görelser från förhandlingar och kopior av fredsavtal. Kritiken mot Hashis studie är inte riktigt lika hård, i och med att han i motsats till Farah är tydlig i belysandet av lokala makthierarkier då han kritiserar andra, enligt honom själv romantiserande, rapporter gällande fredsbyggande och samhällsutveckling. Dock kan man ifrågasätta den akademiska nivån i studien, då den är i total avsaknad av källhänvisning och beskrivningen av Hashis konsultfirma inte sträcker sig längre än till den egna beskrivningen som ”a small group of local consultants with long-term experience in education, research and development” (Hashi 2005:1). Styrkande är dock att stora delar av studien kan valideras av andra källor. Att studien pekar på alternativa sidor av utvecklingen kan förvisso jämföras med att fredsbyggandet och dess resultat i mitt material aldrig varit odelat positivt, men ingen har heller riktat såpass massiv kritik som Hashi varpå hans resultat blir utstickande och därmed inte helt validerat. Samtidigt ser jag denna alternativa röst som något positivt då det komplicerar en annars relativt ensidig bild av ’det lyckade, demokratiska fredsbyggandet med stark lokal
förankring’. Slutligen vill jag rikta en ”grand narrative” –varning mot båda studier; i denna värld av gråskalor har jag svårt att se fredsbyggandet och samhällsutvecklingen i Somaliland som varken utopisk (Farah) eller dystopisk (Hashi). En tanke blir att det närmaste ’sanningen’ man kan komma uppnås då man har antingen den ena eller andra studien i bakhuvudet i hanterandet av materialet, som resultatmässigt sett rör sig mellan Hashi och Farah. Detta har jag också praktiskt eftersträvat i min materialhantering, och vad gäller nämnda studier har jag i så stor utsträckning som möjligt sökt validera resultaten med andra källor för att på så sätt uppnå god reliabilitet.
2.4. Avgränsningar
Ingen uppsats kan studera allt, och också i denna uppsats har en hel del fått skäras bort, bland annat på grund av utrymme. Till att börja med erbjuder bakgrunden en mycket begränsad redogörelse av områdets historik vilket urskillningslöst leder till att förståelsen påverkas, men förhoppningsvis skapas en tillräcklig kontext för att analysen skall förstås. Vidare skulle jag gärna velat undersöka kopplingen mellan fredsbyggande, nationsbyggande och nationalism och dess relationer till kolonialism och lokala hierarkiska strukturer, något som får vänta till senare samtidigt som jag vill uppmuntra andra att studera detta då jag tror att detta skulle ge ytterligare förståelse för utvecklingen i regionen i synnerhet och fredsbyggande i post-koloniala länder i allmänhet. Den främsta avgränsningen har dock skett sett från ett regionalt eller internationellt perspektiv, då regionala och internationella faktorer vilka påverkat fredsbyggandet endast analyseras utifrån Somaliland som kvasistat. Här skulle en uppsjö andra undersökningsfrågor kunna dyka upp, dock är det inte säkert att denna avgränsning påverkar undersökningens validitet då det de facto rör sig om en studie av lokalt och nationellt fredsbyggande, inte om den internationella inblandningen i fredsbyggandet.
Sist men inte minst vill jag trycka på en teoretisk avgränsning. Förutom de tre makthierarkierna kön, klass och ras vilka diskuteras i uppsatsen förekommer även en fjärde förtryckande hierarki utifrån sexualitet. Dock kommer denna inte studeras, men jag vill inte, liksom många andra, osynliggöra denna makthierarki genom att inte nämna den.
3. Teoretiska diskussioner kring fredsbyggande
3.1. Positiv och negativ fred
Det är inte denna uppsats huvudmål att närmare behandla Galtungs begrepp positiv och negativ fred eller hans tankar kring dessa, dock är det enligt mig till synes omöjligt att behandla begreppet fredsbyggande utan att röra vid dessa termer varpå jag finner en kort redogörelse för vad de innebär nödvändig. Galtung menar att fred kan ses som frånvaron av våld. Våld i sin tur är närvarande när en människas potential förhindras bli vad den skulle kunna vara, det rör sig därmed om ett bredare våldsbegrepp än berövandet av hälsa (Galtung 1969:168). Utifrån detta kan man göra en distinktion i våldsbegreppet utifrån huruvida det finns ett subjekt som agerar. Är en aktör närvarande vilken begränsar en människas potential, det vill säga utövar en våldshandling, rör det sig om direkt våld. I och med det breddade våldsbegreppet behöver det dock inte nödvändigtvis finnas en aktör för att potentialen skall begränsas då samhällets strukturer kan stå för detta handlande, varpå det rör sig om strukturellt våld (ibid:170). Även fredsbegreppet kan utökas utifrån våldsbegreppet och delas upp i fred som frånvaron av direkt våld och fred som frånvaron av strukturellt våld; negativ respektive positiv fred (ibid:183). Det är på detta sätt dessa termer kommer att behandlas i uppsatsen. Vidare kan man tillägga att positiv fred idag är frånvarande i, såvitt jag vet, samtliga samhällen och närmast bör ses som ett utopiskt ideal än något man enkelt kan förhandla sig fram till.
3.2. Fredsbyggande
Utifrån FNs definition av fredsbyggande kan man härleda att fredsbyggande handlar om att identifiera och stötta strukturer vilka befäster och utvecklar förtroende och välmående bland människor (Ramsbotham et al 2005:221). Detta kan ses som abstrakt, men för att konkretisera innefattar det bland annat avväpning, återställande av ordning, valövervakning, hemsändande av flyktingar, träning och rådgivning till säkerhetspersonal och stärkande och skyddande av mänskliga rättigheter och institutioner vilka främjar detta arbete (ibid.). För att ytterligare
konkretisera termen fredsbyggande kan man dela upp det i åtminstone två perspektiv; top-down och bottom-up. Top-down-perspektivet berör hur intervenerande och utomstående åter-uppbyggande stater bör uppträda där intervention skett och kan sammanfattas i termen IRW; Intervention – Reconstruction – Withdrawal. Även om fredsbyggandet i Somaliland skedde utan någon intervention anser jag att denna teori kan vara användbar då de fredsbyggande handlingarna i Somaliland kan jämföras med dem som en intervenerande makt bör åta sig. Bottom-up perspektivet behandlar fredsbyggande underifrån och trycker på att en utomstående intervention inte är tillräcklig för att skapa fred utan att fredsbyggandet bör vara förankrat i lokala strukturer och sammanlänkat eliter och gräsrötter emellan. Vidare bör man se dessa två modeller som komplementära (Ramsbotham et al 2005:197-210, 217-221, 228).
3.2.1. Fredsbyggande uppifrån; IRW
Fredsbyggande ur ett IRW-perspektiv kan delas upp i tre faser; fredsbevarande, stabilisering eller strukturellt fredsbyggande, samt normalisering eller kulturellt fredsbyggande (Ramsbotham et al 2005:198). Av dessa menar jag att fas två och tre är av främst intresse då fas 1 handlar mer om den intervenerande maktens roll att förhindra ett konfliktåterfall i ett framtvingat konfliktslut, skapandet av en negativ fred. Fas två och tre berör istället hur man i en negativ, eventuellt framtvingad, fred skall arbeta för att få denna så positiv som möjligt. Dock är självklart även interventionsfasen intressant då det bland annat rör sig om att skapa kontroll över spoilers och väpnade styrkor, avväpna dessa samt söka inledande samförstånd dem emellan, återinföra ett rättsväsende och bidra med humanitär hjälp och ett vidare arbete för mänskliga rättigheter. Vidare skapas här relationerna mellan den intervenerande militären och lokalsamhället, relationer vilka måste vara goda om IRW ska kunna komplementeras med fredsbyggande underifrån (Ramsbotham et al 2005:200, 202).
Stabiliseringsfasen, eller det strukturella fredsbyggandet, rör återuppbyggnad eller förstärkning av samhället. Detta innefattar fortsatt kontroll över de väpnade styrkorna och uppbyggandet av samhällssektorer vilka bör bli så starka att samhället i sig kan upprätthålla grundläggande lag och ordning (Ramsbotham et al 2005:204-208). En viktig del i denna fas är DDRR-arbetet (disarmament, demobilization, reinsertion and reintegration) riktat mot före detta kombattanter för att förhindra fortsatt konflikt. Detta arbete är nära sammankopplat med fredsbyggandet då DDRR-arbete både kan sporra och hämma konflikt utifrån hur väl det genomförs; ett dåligt genomfört arbete visar på att ett konfliktslut inte är lönsamt för kombattanterna samtidigt som
ett väl genomfört arbete visar på de positiva aspekterna av konfliktslutet och bygger upp tilltro till det fredliga samhället (Knight och Özerdem 2004:500, 501). DDRR-arbetet skall därmed inte enbart förstås utifrån ett militärt perspektiv (avväpning och upplösandet av trupp), utan också som ett socialt kontrakt mellan före detta kombattanter och en stat i uppbyggnad för att säkra tron och tilliten till statsstrukturen (inte konflikten). Därmed måste man, utöver de militära betydelserna DDRR-arbetet har, ta i akt sociala, ekonomiska och politiska betydelser och skräddarsy arbetet efter de lokala förutsättningarna (ibid:500-501, 513). Annat viktigt arbete i det strukturella fredsbyggandet är införandet av en öppen och demokratisk politisk process vilken inbjuder konfliktparterna till ett trovärdigt politiskt forum, återupprättandet av en stabil ekonomi så att staten kan tillhandahålla grundläggande tjänster gentemot befolkningen, förekomsten av självständig media och skyddandet av minoriteters rättigheter (Ramsbotham et al 2005:204-208).
Normaliseringsfasen fokuserar på att skapa en så positiv fred som möjligt, vidare är det svårt att se att denna fas tar slut eller övergår i något annat, då ett kulturellt fredsbyggande behövs till dess vi vaknar upp i Utopia. Hur som måste man börja någonstans, och konkret efter en konfliktsituation kan det handla om att demilitarisera politiken så att dispyter mellan politiska fraktioner inte tar sig militära uttryck, att säkerställa att maktförändringar (helst via demokra-tiska val) ter sig fredligt samt att införa försoningsarbete för att bearbeta trauman efter konflikten (Ramsbotham et al 2005:208-211). Vidare bör rättsväsendet och dess upprätthållare bli så oberoende av makthavaren som möjligt, så att de blir ett verktyg för upprätthållandet av lag och ordning och inte ett maktinstrument för en särskild politisk fraktion. I och med detta försvårar man också för organiserad brottslighet vilket kan verka samhällsdestabiliserande och utgöra en del av konflikten (Nordstrom 2004:133, 151; Kaldor 1999:57-59). Mindre konkret handlar kulturellt fredsbyggande om att transformera våldskulturer, ett projekt utan något definitivt slut, genom bland annat skapa ett fungerande civilsamhälle, integrera den nationella, lokala och globala politiken och avpolitisera och minska sociala skillnader och sträva efter jämställdhet. Det vill säga eliminerandet av grundläggande maktstrukturer baserade på klass, kön och ras (Gemzöe 2004:172; Harding 1996:306; Mulinari 2005:119)2. Kort sagt, och något
2 För de som inte håller med om tanken att positiv fred handlar om att störta nämnda makthierarkier skulle jag
vilja citera Mulinari; ”Att kön, klass och ”ras”/etnicitet är hierarkiska principer är inget ”politiskt” eller ideologiskt antagande, utan baseras på ackumulativ vetenskaplig kunskap grundad på insamlad analyserad empiri… det är ett ideologiskt och ovetenskapligt ställningstagande att förneka väletablerade och systematiskt granskade
abstrakt, rör det sig om att utifrån ett långsiktigt perspektiv arbeta för medborgarnas bästa utifrån individuella och minoriteters mänskliga rättigheter (Ramsbotham et al 2005:208-211).
3.2.2. Fredsbyggande underifrån
Fredsbyggande underifrån handlar om att integrera samhällets olika nivåer och sfärer då man eftersträvar ett enhetligt samhällssamarbete vilket kräver länkar mellan samhällets topp-, mellan-, och gräsrotsnivåer. Ett effektivt fredsbyggande kan därmed inte enbart handla om en ’neutral’ intervenering och efterföljande fredsavtal på elitnivå, utan måste också innefatta stärkande av lokalsamhällen. Vikten av detta ser man bland annat i att effektiv konfliktlösning handlar om att förändra attityder och värderingar, något som kan vara svårt att uppnå i och med diplomatiska förhandlingar på elitnivå konfliktparterna emellan men kanske enklare genom medlande på gräsrotsnivå mellan konfliktdrabbade (Ramsbotham et al 2005:215-218). Vidare handlar fredsbyggande underifrån om att koppla konfliktlösningen till ett bredare perspektiv än det statliga där internationella eller globala påverkningar kopplas till lokalsamhället. Intressant är att detta perspektiv inte nödvändigtvis kräver en negativ fred som utgångspunkt, istället kan man identifiera och stödja fredliga lokala kulturella resurser som traditioner, sedvänjor, workshops och institutioner och arbeta gentemot positiva fredsstrukturer även under konflikt för att skapa ett ramverk vilket man kan arbeta utifrån även efter ett konfliktslut (ibid:218-221, 229). Förvisso lär denna uppgift vara enklare i ett relativt fredligt samhälle än i ett konfliktsamhälle där exempelvis avhumaniserande propaganda och våldsstrukturer är en del av vardagen, men den är nödvändigtvis inte omöjlig. I och med detta läggs en del av fredsbyggandet på civilsamhället, tyvärr är det dock så att det i en konfliktsituation kan vara svårt att se vilka delar av civilsamhället som står för fredliga värderingar och aktiviteter, det finns en risk att konflikten har spridit hierarkiska och militaristiska strukturer till civilsamhället (ibid:229). Mest problematiskt av allt är att även emancipatoriska rörelser vilka strävar gentemot försoning och frigörelse i sig kan reproducera klassiska makthierarkier, för att exemplifiera kan man se på kritiken mot feminister som glömt reflektera över sin västerländska vinkling och därmed riskerar reproducera andra makthierarkier (Steans 1998:173-182; Gemzöe 2004:152; Harding 1996:305-306).
En viss kritik gentemot fredsskapande utifrån olika interventioner av tredje part går att utläsa i detta perspektiv, då det finns en risk att dessa interventioner förbiser lokala resurser vilka fredsbyggandet bör deriveras ur. Vissa menar att konflikter endast kan lösas underifrån,
härstammande i gräsrotsrörelser. Klassisk diplomati och konflikthantering ses som misslyckat då konfliktens natur och djup underskattas och målet med förhandlingar och dylikt endast är att återskapa ett icke-krigssamhälle vilket inte uppfattas som fredligt av hela samhället (Marshall 2000:12, 20). Fredsarbetet skall istället byggas underifrån av till exempel kvinnogrupper eller andra gräsrotsrörelser, men livnäras och uppmuntras från samtliga samhällets delar. Därmed kan man också förklara användningen av termen konfliktlösning istället för konflikthantering, i och med att det är ett eliminerande av det strukturella förtrycket som eftersträvas. Andra är mindre fientliga till tredje parts roll, men menar fortfarande att dess roll bör omorienteras så att konflikten uppfattas och hanteras utifrån det multifacetterade dynamiska fenomen det ofta är och tar hänsyn till lokala strukturer och traditionella konfliktlösningsmetoder även om de inte är västerländska. Som tidigare nämnts behöver dock intervention av utomstående, vilket till synes kan ses som en toppstyrd samhällsuppbyggnad, inte utesluta att fredsbyggande även sker underifrån. I idealfallet är trejde part ”omorienterad” och samarbetar med lokala kapaciteter på gräsrotsnivå, främjar kommunikationen nivåer emellan, tar hänsyn till lokala strukturer och traditioner och använder detta i fredsbyggandet (Ramsbotham et al 2005:218, 223, 228; Knight och Özerdem 2004:500-501, 513).
3.3. Lederach och fredsbyggande
En koppling mellan positiv fred och det praktiska fredsbyggandet för att närma sig detta mål görs av Lederach (1997), vidare önskar jag med hans teorier koppla ihop positiv fred och fredsbyggande underifrån eller i form av IRW. Lederach belyser expanderandet av tidsgränserna för fredsbyggandet. Samtidigt som fredsbyggandet pågår måste en förlängd tidsuppfattning anammas så att den till en början intensiva och kortsiktiga krishanteringen slutligen tar i akt vilket slutmål man önskar sig så att arbetet riktas mot det drömsamhälle som eftersträvas, så långt som 20-30 år fram i tiden (Lederach 1997:74, 76-78). Det utökade tidsperspektivet ska också förstås i relation till, och utifrån, en helhet vilket länkar konfliktorsaken, relationen mellan konfliktparterna och det bakomliggande system i vilken konflikten äger rum. Vidare belyser Lederach subsystemet, institutioner inom samhällssystemet och det system vilket är aktuellt i specifika frågor, varpå en konkret bakgrund till konfliktförståelsen kan fås samtidigt som subsystemnivån blir en utgånsgspunkt för ett konstruktivt angrepp på övriga nivåer utan att de bakomliggande struk-turerna/systemen/samhällsituationerna glöms bort (ibid:56-57). Kopplat till tidsbegreppet kommer man därmed röra sig mot en positiv fred där man till en början rör sig vid omedelbar
krishantering och konfliktfrågorna i sig men slutligen bearbetar grundsystemet för att uppnå det framtida målet med ett konfliktfritt samhälle (ibid:80).
Lederach karaktäriserar också tillvägagångssätten för fredsbyggande utifrån top-down och bottom-up perspektiv beroende på vilken typ av fredsbyggande som eftersträvas eller utförs. Fredsbyggandet i samhällens toppnivå karaktäriseras ofta av förhandlingar med vapenvila eller konfliktavbrott som ett första steg i konflikthanteringen, medan fredsarbetet på gräsrotsnivå ofta handlar om att skapa en första grund för vidare fredsarbete i form av seminarier, lokala förhandlingar eller psykosocialt arbete (Lederach 1997:44, 39, 54-55). Den nivå som främst spelar roll i fredsbyggandet är dock mellannivån, vilken tack vare kontakter och resurser i såväl institutionella som informella nätverk i både topp- och gräsrotsskiktet kan skapa en infrastruktur för långsiktigt fredsbyggande. Vidare grundar auktoriteterna i mellannivån (religiösa ledare, akademiker, organisationsledare) sällan sin makt på politisk eller militär grund vilket kan bidra med handlingsflexibilitet (ibid:51, 60-61, 42). Det praktiska fredsarbetet i mellannivån kan röra sig om informella problemlösande studie- eller seminaregrupper par-terna emellan eller utbildning om rådande konflikt eller konflikter i allmänhet samt medel att kunna hantera dessa, där den eventuella närvaron av tredje part främst antar en stöttande roll för att underlätta för parterna (ibid:49, 47). Slutligen skall fredsbyggandet i sig förstås som ett vittomfattande begrepp vilket inkluderar, genererar och upprätthåller samtliga processer och nivåer som krävs för att omvandla samhället gentemot en positiv fred. I och med att fred är en social konstruktion – inte ett tillstånd – gäller det att använda rätt material och medel för att bygga den (Lederach 1997:21).
4. Bakgrund
4.1. Traditionella samhällsstrukturer
Det somaliska samhället är uppbyggt av sex klaner där främst Dir, Isaaq och Darod berör Somaliland, vilka är kopplade till geografiska territorier främst bebodda av klanmedlemmar. Då klanerna i sig är för omfattande för att fungera som enhetliga sociala system förekommer flera subklaner och sub-subklaner. Utöver klanen som social tillhörighet räknas också släktskap och diya-gruppen vilket är den kollektiva enhet som betalar eller erhåller kompensation efter dispyter klaner eller släkter emellan (Lewis 2002:5-6, 9-11; Farah 1993:5, 13). Viktigt att påpeka är att dessa system inte nödvändigtvis är korrelerande, utan att lojaliteter och identiteter är fluida och flexibla för att få tillgång till resurser eller för att mana till eller hantera konflikter (Farah 1993:10; Kaptijens 1995:243; Lewis 2002:11). Beslutsfattande i klanerna grundades ofta i islamska sharialagar och xeer, sedvanerätt och traditioner utarbetade utifrån förhandlingar klaner emellan. Besluten i sig diskuterades och fattades i guurti, det högsta beslutande organet i klaner och undergrupperingar vilket utgjordes av äldre män, på ett enligt Lewis och Geshekter mycket demokratiskt sätt (Farah 1993: 20; Lewis 2002:9-11; Geshekter 1985:7; Hashi 2005:3). Dock kan man ifrågasätta demokratibegreppet då hierarkiska strukturer utifrån främst kön och ras genomsyrade samhället då yngre män och kvinnor utestängdes från samhällsbyggandet och sedvanor och lagar var diskriminerande gentemot kvinnor. Vidare användes kvinnor som fredsbyggare i och med exogami och som utbytesobjekt i fredsförhandlingar (Kaptijens 1995:243-250; Hashi 2005: 3, 13; Farah 1993:6, 59). Gällande rasdiskriminering var förslavande av ickesomalier utbrett i regionen, men under tidens gång kom, tack vare de flexibla identitetssystemen, slaveriet att avskaffas, eller snarare omvandlas gentemot patron– klient-förhållanden (Besteman 1999:49-51, 62, 80, 82, 84; Lewis 2002:7). I och med det segmentära klansystemet kunde man i guurti också se ett majoritetens hegemoni då det segment, oftast uttryckt i klan, vilket kunde tillräkna sig flest medlemmar erhöll mest makt (Hashi 2005:3, 12).
4.2. Kolonialism, postkolonial utveckling och konflikt
Ovanstående samhällsstrukturer kom liksom regionen att utvecklas under kolonialtiden (ca 1890-1960). Sammanfattningsvis kan man beskriva kolonialtiden som ett sammanlänkande och ömsesidigt utnyttjande av koloniala och traditionella top-downstrukturer. Detta i och med institutionaliserande av ovan nämnda lokala hierarkier (även om slaveriet ’avskaffades’ (läs: delvis utnyttjades)), bland annat genom lydstyre vilket också kom att leda till en konkurrens mellan lokala makthavare för att erhålla koloniala maktpositioner (Geshekter 1985:17-19; Lewis 2002:93, 101-105, 118, 129; Besteman 1999:55-56; Farah 1993:14, 26-27; Hashi 2005:14). Vidare uppkom en ekonomisk social stratifiering och utsugning i och med det kapitalistiska systemet kolonialismen dragit in regionen i (Kaptijens 1995:252, 254; Lewis 2002:10; Geshekter 1985:3). Slutligen bidrog kolonialismen till ett territoriellt tänkande och underlättande av kontakter mellan och inom klangränserna och somalier i utlandet vilket bidrog till den somaliska nationalismen och bildandet av politiska grupperingar (Lewis 2002:12, 199, 112-115; Geshekter 1985: 11-12). 1950 övergick kolonialtiden till ett förvaltarskap under Italiensk administration övervakat av FN, även om ett fortsatt maktförhållande gentemot kolonialmakterna var gällande. Förmyndarskapet ledde fram till självständighet 1960, då före detta Italienska och Brittiska Somaliland enades på grund av den somaliska nationalismen (Lewis 2002:128, 139-141, 152-153, 156, 159-165; Ware 1965:178, 182).
Förmyndarskapet och självständigheten hade dock inte avskaffat de gamla koloniala struktu-rerna varpå dessa levde kvar i ett stratifierat, korrupt och klanbaserat ’demokratiskt’ styre koncentrerat till Mogadishu varpå administrativt och ekonomiskt kapital i norr kom att för-flyttas. Politiskt sett kom den somaliska nationalismen att störa de internationella relationerna i området, samtidigt som norra Somalia snedfördelades ekonomiskt och administrativt sett (Lewis 2002:166, 168, 170-171, 174-175, 179, 202; Hashi 2005:15-16; Besteman 1999:12; Kibble 2001:11). Efter 1969 års militärkupp ersattes den misslyckade demokratin med ”vetenskaplig socialism” under Siyad Barres ledning. Utvecklingen under Barre kom främst att innebära en centralisering av makten, kontroll av befolkningen och olagligförklarande av traditionella sociala strukturer såsom klan, släktskap och patron-klientförhållanden (Besteman 1999:12-13; Lewis 2002:207-210, 212-123, 225; Hashi 2005:16). Positiva utvecklingar skedde dock i form av jämställdhetsarbete, läs-och-skrivkampanjer och förbättrad social service, vidare var centraliseringen inte total då grupper som inte nåddes av staten påverkades relativt lite av förändringarna. Samtidigt förekom diskrepans mellan politik och praktik, då traditionella
levnadsmönster levde kvar på lokal nivå, samtidigt som det politiska systemet fortfarande präglades av klantillhörigheter (Hashi 2005:16; Lewis 2002:214, 222, 250; Besteman 1999:13, 33, 151, 173).
Störst effekter fick dock Ogadenkriget mot Etiopien mellan 1977-1978, vilket fördes för att söka upprätta en somalisk nationstat. Kriget förlorades, men efterlämnade ett vapentätt Somalia, en betydligt hämmad nationalism, flyktingströmmar och en stärkt intern opposition vilket ledde till ett inbördeskrig, särskilt märkbart i norra Somalia, utifrån klankonflikter, oppositionsgrupper och regeringsmakt. De oppositionsgrupper som bildats mot Barre hade ofta sin grund bland en socio-ekonomisk elit utomlands, såsom Somali National Movement (SNM) i norra Somalia som bildats i London (Lewis 2002:231, 235-236, 239, 252, 254-256, 265, 258; Besteman 1999:14, 16-17; Hashi 2005:16-17; Kibble 2001:12-13). 1991 störtades Barre, staten som institution försvann och Somaliand utropade sig självständigt. Slutligen är det viktigt att påpeka att strukturer såsom xeer och guurti påverkats av kolonial och postkolonial utveckling i form av stratifiering, klanelitism och politiska maktkamper klaner och kolonialmakter emellan varpå de inte längre var desamma som tidigare (Höhne 2006:399: Hashi 2005:27).
5. Fredsbyggande och utveckling i Somaliland
5.1. ’Lokalt’ och ’nationellt’ fredsarbete
Efter Barres fall i januari 1991 lyckades oppositionsgruppen SNM ta makten över stora delar av norra Somalia. Efter korta förhandlingar med andra klaneliter och släktledare i området förklarades Somaliland, definierat utifrån de tidigare koloniala gränserna, självständigt i maj 1991 utan att få något internationellt erkännande varpå den dryga trettio år gamla staten Somalia åter uppdelats (Höhne 2006:401-2). Dock kom frånvaron av Barre som en enande fiende att bidra till att SNMs inbördes konflikter blossade upp varpå plundring och klanstrider fortsatte trots maktövertaget. Den interimsregering som tillsattes saknade också stöd vilket uttrycktes i lokala fredsavtal, bland annat på grund av den tydliga Isaaqmajoriteten samt SNMs misslyckande i att avväpna och omvandla gerillan till reguljär trupp (Farah 1993:10, 36, 54-55).
5.1.1. ’Traditionell’ konflikthantering
Från mitten av 1980-talet och framåt kom de traditionella strukturer Barre sökt dekonstruera istället att bli viktigare då de fungerade som säkerhetsinstitutioner gentemot staten eller då staten inte kunde garantera säkerhet (Besteman 1999:15,18; Lewis 2002:254-256, 261). Därmed fick klaner, diya-grupper och religiösa institutioner ökad betydelse och det blev också dessa som, i frånvaron av centraliserade fredsarbetsprojekt, kom att arbeta fram fredliga relationer utifrån traditionella konflikthanteringsmetoder. Karaktäriserande för dessa var den centrala rollen guurti och klanäldre spelade i förhandlingarna och som förde medlande eller direkta diskussioner mellan klanerna och politiska och militära ledare. I de främst lokalfinan-sierade förhandlingarna diskuterades konfliktorsaker och lösningsmekanismer såsom resurs-fördelning, ansvarsutkrävande och skadekompensation utifrån diya-gruppen. Gällande avväp-ning betonades släktskapsbanden och klanäldres ansvar över klanmedlemmarna, vilket underlättade arbetet och knöt frilansande beväpnade grupper till politiska auktoriteter som
klanäldre (Farah 1993:7, 10). Laddade och svårlösta frågor eller ämnen sköts ofta upp till framtiden, för att under tid hantera lättare frågor för att fördjupa förtroendet parterna emellan, en metod som bidrog till att fredssamtalen ofta varade länge, ibland flera månader. Ofta var förhandlingarna bilaterala och fredsavtalen mellan klaner i konflikt utformades som traditio-nella xeer-avtal med konkreta problemlösningar och boskaps- eller hustrukompensationer gällande skada eller försvunnet material, då kvinnor fortfarande sågs som ’fredsobjekt’ (kvinnornas roll i fredsarbetet diskuteras mer nedan). Utöver dessa frågor förekom också generella diskussioner om Somalilands framtid och klansäkerhet (Farah 1993: 31-32, 34, 37-38; Hashi 2005:13). Därmed kan man koppla det praktiska fredsarbetet till Lederachs betoning på en förlängd tidsaspekt och att det är viktigt att även i det tidiga fredsarbetet ha en föreställning om vilket samhälle man strävar mot. Dessutom kan man urskilja en bottom-up karaktär i fredsarbetet då förhandlingarna i Somaliland ofta började på lokal nivå och först efter att dessa dispyter lösts lyftes diskussionerna till regional och slutligen nationell nivå i och med 1993 års Grand Conference of National Reconciliation (Boramakonferensen) (Farah 1993:11, 20-21). Dessutom skulle man kunna identifiera de lokala guurti som aktörer i samhällets mellannivå, som enligt Lederach har stor fredsbyggande potential, något som skulle kunna bidra till förklaringen av den positiva utvecklingen i Somaliland. De traditionella lösningarna visade sig därmed vara lyckade, även om konflikter inom och mellan klanerna fortfarande förekom och militanta grupperingar var närvarande i landet (Lewis 2002:226).
Viktigt att påpeka är att de traditionella elementen, vilka var essentiella för fredsarbetet, hade förändrats under historiens gång. I och med denna förändring kom de traditionella klanledarna att i ett stratifierat samhälle omvandlas mot en urbaniserad socioekonomisk elit med en om-debatterad relation till de de var tänkta att företräda; Farah menar på att de fortfarande var socialt förankrat i det rurala samhället, bland annat i och med ekonomiska kopplingar varpå
guurti-systemet och förhandlingarna kan räknas som demokratiska, medan Hashi trycker på att
det var elitistiskt och centraliserat och därmed odemokratiskt (Hashi 2005:23-24; Farah 1993:7). Vilket som kom religiösa och traditionella institutioner både i Somalia och Somaliland att bli garanter för en grundläggande säkerhet, och det var också lokala konflikt-hanteringsmekanismer som låg som faktisk och idémässig grund för den nationella Boramakonferensen 1993. Denna pågick mellan fyra och sex månaders tid (Lewis 2002:283; Lederach 1997:53) och utgjorde ett forum för diskussioner kring problemområden i landet samt dess framtid. Den långa tidsperioden kan förklaras med den traditionella vikten av konsensus och systemet att bordlägga laddade frågor, ibland även hela konferensen, till dess att konsensus
uppnåtts informellt varpå de formella förhandlingarna upptogs igen. Konferensen gillades inte av den dåvarande regeringen, och konferensen var i sig också ett uttryck för missnöje med regeringen (Farah 1993:61, 66). Varför Somalilands interimsregering inte gjorde mer motstånd mot denna konferens än vad de gjorde har jag inte fått något direkt svar på, dock skulle man kunna koppla frånvaron av motstånd till den krigströtthet och generella fredsanda som rådde i landet (ibid:8, 9, 40). Man kan också diskutera huruvida det fanns ett större intresse bland landets eliter att söka institutionalisera sin makt än att upprätthålla den med militära medel. Diskussionerna under konferensen fördes av en utvald nationell guurti, bestående av 150 klanäldre med tillhörande sekretariat, men med tillfälligt deltagande i diskussionerna av totalt runt 2000 andra somalier. Andra nyckelroller i konferensen hölls av religiösa auktoriteter som bidrog till att skapa ett tryck på parterna, samtidigt kom blotta storleken på konferensen och spridningen av deltagare (klanäldre, militärer, religiösa auktoriteter, poeter med flera) skapa en holistisk anda och ett krav på förhandlingsresultat för att de deltagande inte skulle visa sig oförmögna. Resultatet av konferensen innebar ett ramverk för vidare fredsbyggande i form av en tillfällig konstitution vilken också normerade klanäldres maktposition, då en av de två kamrarna (vilka utgjorde statens beslutsfattande organ) utgjordes av ett nationellt guurti, vars medlemmar representerade samtliga klaner. Den andra kammaren utgjordes av folkvalda representanter (eller mansvalda, då kvinnor inte tilläts rösta förrän i 2002 års presidentval). Som ny president utsågs Ibrahim Igal, som också varit Somalias första premiärminister (Farah 1993: 58, 70; Lewis 2002:266, 283; Lederach 1997:53; Hashi 2005:18-19, 21). Styret under Igal kom att representera något av den ambivalens man kan utläsa i det lyckade men samtidigt hierarkiska fredsarbetet. Igal bidrog med inspiration till demobiliserandet och administrationsbyggandet, samtidigt förekom mindre fredsbevarande element som frånvaro av demokratisering, en centraliserad presidentmakt, klanmanipulation och korruption (Hashi 2005:4, 19).
Generellt sätt var fredsförhandlingarna enligt Farah (1993:7, 10) extremt demokratiska med stark förankring mellan urbaniserade lokala ledare och de, ofta rurala, klaner, släktskap eller grupper de representerade. Dock finns det skäl att ifrågasätta detta antagande; kvinnor fick i regel inte delta, vidare kom de beslut som fattades inte oväntat, utifrån det somaliska samhällets stratifieringar, influeras av klanrelationer och ekonomiska eliter, likaså var det privata finansieringar och ekonomiskt bistånd som höll regeringen fungerande under de första åren då fungerande skattesystem saknades (Kibble 2001:14). Utöver detta kan man också peka
postkoloniala tiden; efter självständigheten integrerades det traditionella ledarskapet i det koloniala och korrupta statsstyret vilket försvagade statusen för klanäldre vilka under Barres år blev maktlösa, formellt sett. Därmed kan man inte längre tala om något traditionellt guurti då de under årens lopp antingen gått in i eller körts över av en militär, ekonomisk eller politisk elit. De traditionella strukturerna har därmed under åren blandats samman med de koloniala och post-koloniala regeringsstrukturerna och tappat makt och inflytande att genomföra ett fredsbyggande varpå det fredsbyggande som de facto genomfördes styrdes av en soci-oekonomisk elit, inte nödvändigtvis traditionella klanledare, med resultatet att det var elitistiskt och inte demokratiskt (Hashi 2005:23). Vidare kan man, som tidigare nämnts, peka på att klaneliterna urbaniserats och distanserats från landsbygden och de traditionella strukturerna. Den direkta motsättningen mellan Farahs och Hashis uppgifter om huruvida banden mellan det rurala och urbana var klippta skulle kunna förklaras med skillnaden i tid mellan de båda rapporterna. I ett post-konfliktsamhälle utan statliga institutioner (vilket var läget 1993) är det kanske större chans att de ekonomiska banden mellan urbana klanledare och klanerna i sig är starkare än då institutioner vilka kan gynna klanledare ekonomiskt upprättats (vilket var läget 2005). Därmed är det möjligt att båda har rätt men att Farah inte belyser, eller hade möjlighet att förutsäga, den negativa utvecklingspotentialen. Slutligen kan man därmed påpeka att även om det lokala fredsarbetet skedde ”bottom-up” i och med guurti kan man lika gärna säga att det också var ”top-down” från ett lokalt, men kanske främst också från ett nationellt perspektiv då förhandlingarna regionaliserades och nationaliserades. Detta då konflikthanteringsmönstren i sig kan sägas vara upprätthållare av makthierarkier i och med att samhällets gräsrötter utestängdes från fredsarbetet. Utifrån detta kan man också här göra en koppling till Lederach och diskussionerna om att tidigt i fredsarbetet måla upp en bild av det samhälle man vill arbeta mot. I och med att gräsrötterna exkluderades från fredsdiskussionerna och därmed inte kunnat påverka vilket samhälle som eftersträvades kan man få en förklaring till varför Somaliland 10-15 år efter fredsarbetet av Hashi beskrivs som centraliserat och odemokratiskt. Kanske skulle gräsrötters närvaro i fredsarbetet ha bidragit till ett mer demokratiskt Somaliland då de skulle ha haft möjlighet att belysa makthierarkier som så ofta är enklast att urskilja från ett underifrånperspektiv.
Utöver Guurti-systemet deltog även religiösa auktoriteter i försoningsarbetet och fredskonfe-renserna, då religiösa institutioner liksom klanstrukturer blev en social tillflyktsort efter stats-raset (Farah 1993:30; Hashi 2005:28-29). Den institutionaliserade religionens roll i fredsbyg-gandet är dock lite ambivalent, samtidigt som den bidragit till upprätthållandet av lag och
ordning utifrån sharialagar, agerat konfliktmedlare och finansiellt stött utvecklingsprojekt har den också gett upphov till militära falanger vilka stridit för skapandet av en islamsk stat och motsatt sig jämställdhetsarbete (Hashi 2005:28-29; Farah: 30). En anledning till denna ambi-valens skulle kunna vara att det är en smula missvisande att tala om ’religionen’ som en enhet då den liksom samtliga religioner rör sig mellan de mest extremt fundamentalistiska åsikterna till mer sekulariserade grupper. Därmed inte sagt att fredsbyggandet enbart rör sig i linje med den sekulariserade religionen medan den mer fundamentalistiskt inriktade enkom bidrar till konflikt; ett exempel är sharialagarnas betydelse, lagar som ’det sekulariserade väst’ ofta kritiserar men som i både Somalia och Somaliland blev en viktig del i skapandet av ordning, stabilitet och regler i ett konfliktfyllt samhälle. Vid sidan av religionen som fredsbyggare kom traditionella lägerplatser för boskapsskötare att fungera som fredsbyggande interaktionspunkter klaner emellan i och med handel och umgänge, samtidigt som de utgjorde informationskällor för fredskommittéer vilka kunde få information från flera håll om problemområden och utvecklingsmöjligheter (Farah 1993:44).
Gällande kvinnornas roll i fredsarbetet har, som tidigare nämnts, den exogama synen på dem som ’fredsobjekt’ visat sig gällande. Utöver detta spelade kvinnor en stor, och betydligt mer aktiv, roll som ”ambassadörer” och förmedlare klaner emellan då deras dubbla klantillhörigheter gjorde att de var de enda som tilläts korsa territoriella gränser när konflikterna var som svårast. Därmed spelade de en essentiell roll i det grundläggande förhandlingsarbetet då de fick stå för de första stegen i klankommunikationen (Farah 1993:59; Marshall 2000:13, 14). Dessutom var kvinnor också deltagare i fredskonferenserna, men i regel förpassade till det praktiska och husliga ansvaret, en roll som också den skulle kunna benämnas essentiell då förhandlingarna troligtvis inte skulle ha blivit lika fredsskapande om de inte haft tillgång till mat eller husrum. Kvinnornas roll belyser också en paradox i fredsarbetet, då det är på grund av det samhällsförtryck de utsatts för, det vill säga att de inte riktigt räknas in i de sociala strukturerna, klanerna, som de får en nyckelroll att spela i uppbyggandet av samhället i och med rollen som medlare mellan dessa. I förlängningen innebär det dock att samma makthierarkier upprätthålls, trots kvinnornas deltagande, eftersom deras roll osynliggörs då de senare utesluts i förhandlingarna.
5.1.2. Nymodigheter och övriga anledningar till fredlig utveckling
Det ’traditionella’ styret kom dock att visa sig effektivt i demobiliserandet av kombattanter, upprätthållandet av grundläggande stabilitet i klanrelationerna och ekonomisk och social åter-hämtning. Den nya konstitutionen innebar också att SNMs militära gren som först tagit kontroll över Somaliland ersattes av ett civilt styre. Samhället kom också att avmilitariseras i och med införandet av polis och rättsväsende (Kibble 2001:14; Höhne 2006:404; Lewis 2002:284). Trots förhandlingarnas lyckade resultat var alltså konflikthanteringsmetoderna i sig inte problemfria. Huruvida förhandlingarna lyckades och efterföljdes baserades till stor del på
guurtis och deltagarnas moral och goda vilja, och kvinnornas roll i fredsarbetet var, som
tidigare nämnts men med Boramakonferensen som undantaget, ofta kraftigt begränsat till praktiskt eller husligt arbete för att möjliggöra konferenserna (Farah 1993:7, 60). Vidare var den internationella finansieringen och inblandningen i Boramakonferensen troligtvis en anledning till att kvinnorna där fick en förhandlingsroll att spela, en slutsats man kan dra i en liknelse med det internationellt sponsrade fredsarbetet i Somalia där kvinnorna oftare gavs aktörsroller att spela.
Inte heller har det kompensationsinriktade rättssystemet alltid varit effektivt i att förhindra nya brott, då det främst inriktat sig på att kompensera vad som skett istället för att lösa konfliktfrågan i sig vilket ibland gett upphov till hämndspiraler (ibid:7). Ännu en brist i rättssystemet, samt eventuell orsak till ovanstående påstående, visade sig vara det kollektiva
diya-systemet vilket straffade samtliga i gruppen varpå den enskilde förövarens ekonomiska
straff lindrades. Detta överkoms till viss del i och med en individualisering av xeer-systemet, då ansvaret för kompensation och brott lades på förövarens närmsta familj istället för hela diya-gruppen vilket visade sig vara effektivt i minskandet av våldsbrott och plundring. En annan fredsbyggande nymodighet var användandet av radion som en säker första kontakt konfliktparter eller medlare emellan där fredliga avsikter kunde förklaras och praktiska detaljer framarbetas (ibid:8, 43, 62). Anledningarna till lyckade fredsresultat kan också kopplas till ekonomiska faktorer, då åren före Somalilands självständighetsutropande varit gynnsamma för jordbruks- och boskapsskötseln varpå grundläggande förnödenhet fanns, samt frånvaron av internationella organ (i och med tidigare erfarenheter av plundringar) och deras resurser vilka lokala militärer kunnat plundra eller beskatta för att finansiera fortsatt konflikt (ibid:10, 40, 8, 12). Slutligen kan (den relativa) frånvaron av spoilers och sökandet efter internationellt
erkännande vara en tydlig anledning till eftersträvandet av nationell säkerhet och enhet. Sett från ett långt perspektiv pekar också Farah på att det är viktigt att stötta de traditionella systemen med modernare lagar och institutioner och uppmuntra till decentralisering (Farah 1993:8, 9, 10, 40). Såhär i efterhand, med Hashis rapport som någon form av tidsenligt facit, är jag rädd att Farahs efterfrågningar inte uppfylldes i och med avsaknaden av decentralisering och bristande strukturellt fredsbyggande.
En kort (och därmed otillräcklig) jämförelse med utvecklingen i resterande Somalia belyser också andra potentiellt viktiga orsaker till fredsarbetets framgångar. Utöver den internationella frånvarons betydelse vilken diskuteras nedan kan man utläsa vissa lokala anledningar; södra Somalia är mer heterogent klanmässigt sett än Somaliland, vars Isaaqmajoritet kan ha varit en positiv faktor i ett eftersträvande av snabbt konfliktslut jämfört med de relativt jämstarka klanerna i södra Somalia. Dock ska man inte glömma att strider fortsatte i Somaliland även efter självständighetsförklaringen (Hashi 2005-18). Vidare var södra Somalia mer drabbat av rashierakier då det främst var i Jubbadalen ex-slavar bosatte sig för jordbruksproduktion och trots somaliserande kom att utgöra ett ’externt’ element i det somaliska samhället. I och med detta kunde gamla slavstrukturer väckas till liv under konflikt varpå delar av befolkningen återförslavades för att fungera som arbetskraft och resurscenter (Besteman 1999: 62, 80, 82, 84, 225). Somaliserandet av slavarna i norra Somalia (däribland nuvarande Somaliland) skedde mer homogent i och med att slavarna i boskapsproduktionen var mer integrerade bland sina ’herrar’ varpå dessa makthierarkier inte var lika tydliga i samhället. Även om vissa delar av befolkningen sågs ner på av andra också i Somaliland, främst utifrån yrkesval, kom detta inte att utgöra samma problem som i söder i och med resursfrågor och samhällsuppbyggande eftersom yrkesprestige inte längre sågs som särskilt viktigt i jämförelse med eftersträvandet av grundläggande säkerhet (Besteman 1999:73 och Farah 1993:16).
5.2. Fredsarbetets följder och framtid
Fredsarbetet i Somaliland har därmed skett bottom-up internationellt sett, men elitistiskt och ”top-down” nationellt sett. Dock har Somalilands styrande kunnat upprätthålla stabiliteten i landet så att gräsrotsarbete kunnat etablera sig och kräva demokratisering av samhället och i viss mån också fått gehör för dessa krav. Utifrån detta har samhället decentraliserats till den grad att ett socialt kontrakt mellan medborgare och stat kan urskiljas. Situationen ur jäm-ställdhetssynpunkt är dock fortfarande i linje med de traditionella förtryckande strukturerna då
