Magisteruppsats i
idrottsmedicin/idrottsvetenskap 30 p
Förekomst av ländryggssmärta bland
juniorspelare i ishockey, dess
klassificering samt behandling enligt
McKenziemetoden (MDT).
Författare: Mikael Andersson Handledare: Anna Hafsteinsson Östenberg
Examinator: Marie Alricsson Termin: HT 2016-VT 2017
Sammanfattning
Bakgrund:
Unga elitspelare i ishockey på elitnivå utsätter sina ländryggar förintensiv och långvarig belastning. Detta kan leda till ökad risk för ländryggsbesvär. Genom att upptäcka och behandla ländryggssmärta tidigt ges ishockeyspelarna bättre förutsättningar att prestera och utvecklas inom sin idrott.
Syfte:
Syfte var att undersöka förekomst av ländryggssmärta med eller utan utstrålandesymtom i ben eller fot, dess klassificering samt undersöka fördelningen av
riktningspreferenserna vid behandling av ländryggssmärta hos manliga juniorspelare i ishockey i en svensk förening i högsta ligan enligt McKenziemetoden (MDT) under del av en tävlingssäsong (n=7).
Metod:
Ländryggssmärta hos manliga juniorspelare (17-20 år) i en ishockeyföreningregistrerades under del av en tävlingssäsong (4 månader). Klassificering av ländryggssmärtan enligt McKenziemetoden utfördes samt registrering av riktningspreferenserna vid behandlingen.
Resultat:
Totalt 15 % (7/46) av försökspersonerna upplevde ländryggssmärta.Derangementsyndromet var vanligast förekommande klassificering med 86 % (6/7). Posturalt syndrom klassificerades hos 14 % (1/7). Ingen av försökspersonerna klassificerades till dysfunktionssyndromet. Av derangementsyndromen (n=6) var 5 reducerbara och 1 icke reducerbart. Lika många försökspersoner med
derangementsyndrom hade central/symmetrisk smärta som unilateral/asymmetrisk smärta ner till knät. Av de reducerbara derangementsyndromen (n=5) hade 3
central/symmetrisk smärta och 2 unilateral/asymmetrisk smärta ner till knät. Extension (60 %) samt extension med lateral kraft (40 %) var riktningspreferenserna som
användes.
Konklusion:
Ländryggssmärta bland manliga juniorspelare i ishockey är mindrevanligt än vad som tidigare beskrivits. Klassificering av ländryggssmärtan enligt
McKenziemetoden samt fördelning av riktningspreferenserna stämmer väl med tidigare studier. Det låga urvalet av försökspersoner i studien medför att någon tillförlitlighet inte går att dras angående klassificeringen av ländryggssmärtan samt fördelningen av riktningspreferenserna.
Abstract
Introduction:
Young elite players in ice hockey at an elite level expose their lumbarspines to intense and prolonged stress. This can lead to increased risk for low back pain. By detecting and treating low back pain early, ice hockey players gives a better chance to perform and develop within their sport.
Objective:
The purpose was to investigate the prevalence of low back pain, with orwithout radiating symptoms in the legs or feet, its classification and examine the distribution of directional preferences in the treatment of low back pain in male junior players in ice hockey in a Swedish Club in the top league as McKenziemetoden (MDT) during part of the racing season (n=7).
Method:
Low back pain in male junior players (17-20 years old) in an ice hockeyclub was registered as part of a competition season (4 months). Classification of low back pain according to the McKenziemethod was performed as well as the registration of directional preferences during treatment.
Results: A
total of 15% (7/46) of the subjects experienced low back pain. Thederangementsyndrome was the most common classification with 86% (6/7). Postural syndrome were classified in 14% (1/7). None of the subjects were classified into
dysfunction syndrome. Of the derangementsyndrome (n = 6) was 5 reducible and 1 non-reducible. The same number of subjects with the derangementsyndrome had
central/symmetrical pain as unilateral/asymmetrical pain down to the knee. The reducible derangementsyndromen (n = 5) had 3 central/symmetrical pain and 2 unilateral/asymmetrical pain down to the knee. Extension (60%) and extension with lateral force (40%) were directional preferences that were used.
Conclusion:
Low back pain among male junior players in ice hockey is less commonthan previously described. Classification of low back pain the McKenziemethod and distribution of directional preferences fits well with previous studies. The low selection of subjects in the study implies that any reliability cannot be drawn regarding the classification of low back pain, neither regarding the distribution of directional preferences.
Key words:
team sport, junior, ice hockey players, back problems, mechanicalTack.
Ett stort tack riktas till min handledare Anna Hafsteinsson Östenberg som har hjälpt till under studiens gång. Tack riktas också till alla deltagare i studien.
Innehåll
1 Inledning________________________________________________1
1.1 Ländryggssmärta………1
1.2 Ländryggssmärta hos elitsatsande ungdomar………1
1.3 Rörelser och positioner som kan framkalla ländryggssmärta………2
1.4 Förekomst av ländryggssmärta bland ishockeyspelare………..3
1.5 McKenziemetoden vid ländryggssmärta………4
2 Syfte och frågeställningar__________________________________9
2.1 Syfte………...9
2.2 Frågeställningar………..9
3 Metod_________________________________________________ 10
3.1 Design………..10
3.2 Urval………10
3.3 Procedur…….………..11
3.4 Analys………..13
3.5 Etiska överväganden………14
4 Resultat________________________________________________15
4.1 Resultatsammanfattning………..15
5 Diskussion______________________________________________18
5.1 Resultatdiskussion………18
5.3 Metoddiskussion………..21
5.4 Konklusion………...23
5.5 Framtida studier………...23
6 Litteraturreferenser______________________________________24
Bilagor__________________________________________________І
Bilaga 1__________________________________________________І
Bilaga 2_________________________________________________Π
1. Inledning
1.1 Ländryggssmärta
Ländryggssmärta definieras som smärta nedanför revbenen och ovanför skinkvecken (Middelkoop, Rubinstein, Verhagen, Ostelo, Koes & van Tulder 2010).
Punktprevalensen för hela populationen för ländryggssmärta uppskattas till 12 % och prevalensen under en månad är 23 % (Leijon & Mulder 2009). Prevalensen är lika hög bland ungdomar från 18 år som bland äldre (Hartvigsen, Natvig & Ferreira 2013). Förekomst av ländryggssmärta bland idrottare är mellan 1 till 40 % och 10-15 % bland idrottande ungdomar (13-20 år). Dock är prevalensen högre bland vissa idrotter där belastningen på ländryggen är hög, exempelvis amerikansk fotboll där 50 % av spelarna upplever ländryggssmärta (d`Hemecourt, Gerbino och Micheli 2000).
Olika tillstånd kan drabba lumbalryggen och orsaka nervpåverkan: diskbråck, spinal stenos, spondylolistes, tumörer eller infektioner i spinalkanalen (McCall 2000). Diskbråck definieras som en lokaliserad förskjutning av
diskmaterial utanför gränsen för den intervertebrala disken som kan komprimera nervrot med symtom i ben och/eller fot (Fardon 2001).
1.2 Ländryggssmärta hos elitsatsande ungdomar
Ländryggssmärta hos idrottare kan vara resultat av akut makrotrauma samt upprepat mikrotrauma (Kujala, Taimela, Erkintalo, Salminen & Kaprio 1996; Swärd, Hellström, Jacobsson, Nyman & Peterson 1991). Även Jackson (1979) menar att akut trauma samt upprepad belastning kan leda till ryggskador hos unga idrottare vilket kan orsaka
ländryggssmärta.
Det finns fysiologiska skillnader mellan unga och vuxna idrottare vilka gör de yngre mer känsliga för skador. Tillväxtzonernas känslighet för mekanisk stress och ungdomars potentiella avsaknad av full motorisk utveckling är faktorer som visat sig vara
predisponerade för skador (Adirim & Cheng 2003; d`Hemecorurt, Gerbino & Micheli, 2000). En växande ryggrad är mycket känslig för skador, framför allt vid tillväxtspurten under ungdomsåren (Baranto, Hellström, Nyman, Lundin & Swärd 2006). Micheli och Wood (1995) menar att orsaken till ländryggssmärta skiljer sig mellan vuxna individer
och ungdomar. Posteriora strukturer i ledkomplexet (ligament, fascettled och ledkapsel) är vanligaste orsaken (47 %) till smärta hos idrottsungdomar, medan diskrelaterade besvär är vanligare bland vuxna (48 %) jämfört med ungdomar (11 %) där flexion av ländryggen är en frekvent orsak till besvären (Trainor & Trainor 2004).
Elitsatsande ungdomar som utsätter sina kroppar för hög belastning och frekvent mekanisk stress löper större risk för akuta skador samt överbelastningsskador (Burt & Overpeck 2001). Samma slutsats har noterats av Balaquè, Troussier och Salminen (1999); Barile, Limbucci, Splendiani, Gallucci och Masciocchi (2007) som såg att deltagande i idrottsaktivitet på elitnivå var assossierad med ökad prevalens för ländryggssmärta jämfört med icke elitsatsande jämnåriga. Kujala et al. (1996) samt Franklin och Weiss (2012) påvisar också att ländryggssmärtan påverkas av
träningsintensitet, träningsfrekvens, för lite vila och teknik. Även andra studier visar på sambandet mellan ländryggssmärta och hög belastning av ryggraden samt ökad risk hos idrottsutövare deltagande i idrotter med ökad belastning av ryggen att utveckla
diskdegenerationer och andra röntgenverifierade ryggradsabnormaliteter (som
diskbuktning, diskhöjdsreduktion, spondylolistes) samt att dessa idrottare rapporterade högre prevalens av ländryggssmärta. De visade även att de flesta av
ryggradsabnormaliteterna uppkom under tillväxtperioderna orsakad av hög belastning av ryggraden (Baranto, Hellström, Cederlund, Nyman, Swärd & Baranto 2009; Baranto et al. 2006). En studie visar att 47 % av idrottande ungdomar (12 till 18 år) hade
spondylolistes (Micheli & Wood, 1995). Bono (2004) menar att den ökade prevalensen av diskdegenerationer hos elitidrottare beror till stor del på hög grad av axial belastning påverkan på ryggraden. Exempel på vanliga diagnoser i kolumna är diskbråck och diskbuktning där diskpåverkan oftast sker i lumbalkolumna (Fardon & Milette 2001).
1.3 Rörelser och positioner som kan framkalla ländryggssmärta
Framåtböjda och roterande positioner och rörelser vilka är vanligt förekommande under ishockeyspel är predisponerande faktorer för uppkomst av ländryggssmärta
(d`Hemecourt, Gerbino & Micheli 2000; van Hilst, Hilgersom, Kuilman, Kuijer & Frings-Dresen 2015). En studie av Kujala et al. (1996) visar på ökad risk för ryggskador bland idrottare som utsätter ryggarna för upprepade flexioner och rotationer. McKenzie och May (2003) menar också att framåtböjning av ryggraden är en vanlig orsak till ländryggssmärta.
En studie av Williams, Hawley, McKenzie och Van Wijmen (1991) jämförde
sittpositioner för försökspersoner med ländryggssmärta samt refererad smärta i benen där ena gruppen satt med kyfotisk hållning och andra gruppen satt med ryggen i lordosställning. Gruppen som satt med lordosställning av ryggen hade signifikant mindre ländryggssmärta och den refererade smärtan centraliserades i högre grad än gruppen som satt med ryggen i kyfotisk ställning. Adams, Mannion och Dolan (1999) menar att reducerad lumbalryggslordos är förenad med ökad risk för ländryggssmärta.
Begränsad lumbalryggsextension är ett vanligt undersökningsfynd hos personer med ländryggssmärta (McKenzie 1991). Behandlingsprocedur där lumbalryggen extenderas ökar rörligheten i extension samtidigt som symtomen kan mildras (McKenzie & May 2003). Smith och Mell (1987) påvisade ökad rörlighet i lumbalryggsextension av liggande ländryggsextensioner hos en grupp försökspersoner utan ländryggssmärta.
Kompressionsbelastning samt flexions- och extensionsbelastning liksom
rotationskompressioner kan orsaka skador på ryggradens diskar, ringapofysen och ändplattan med tänkbar smärta som följd (Bahr & Engebretsen 2010). Likande resultat har visats i en tidigare studie där upprepade rörelser och belastande positioner under ishockeyspel ökar risken för spondylololistes som visat sig vara tydlig orsak till
ländryggssmärta. Totalt 44 % av undersökta elitsatsande ungdomsspelarna i ålder 15-18 år i ishockey med ländryggssmärta påvisades med lumbal spondylolistes (Donaldson 2014). Mekanismer bakom uppkomst av spondylolistes har visat sig vara repetitiva flexioner, extensioner och rotationer av ryggraden vilket är vanligt förekommande rörelser i ishockey (Letts, Smallman, Afanasiew & Gouw 1986). Diskdegeneration och spondylolistes är vanligt förekommande strukturella förändringar som förknippas med ländryggssmärta bland idrottare (Bobo 2004).
1.4 Förekomst av ländryggssmärta bland ishockeyspelare
Förekomst av ländryggssmärta bland ishockeyspelare är vanligt. Jonasson, Halldin, Karlsson, Thoreson, Hvannberg, Swärd och Baranto (2011) påvisar förekomst av
ländryggssmärta bland ishockeyspelare på elitnivå, dock vuxna, på 50 % senaste veckan och 68 % senaste året. Swärd, Hellström, Jacobsson och Petersson (1990) har noterat att 89 % av alla unga ishockeyspelare på elitnivå någon gång känt ländryggssmärta. Tegner och Lorentzon (1991) rapporterar att 14,6 % av samtliga skador uppkomna hos
elitspelare i ishockey orsakades av överbelastning och där 11,4 % lokaliserades till ländryggen. Jorgensen och Schmidt-Olsen (1986) uppvisar lägre förekomst av ländryggssmärta bland ishockeyspelare (vuxna) med 7 %.
1.5 McKenziemetoden (MDT) vid ländryggssmärta
Det finns olika behandlingsmetoder vid ländryggssmärta. En behandlingsmetod är McKenziemetoden som är en undersöknings- och behandlingsform som bygger på diagnostik utifrån symtomatiska och mekaniska svar på belastning. Vid teströrelserna, som upprepas eller kvarhålls, kan patientens symtom förändras och rörlighet kan öka, minska eller vara oförändrade (McKenzie & May 2003). Trafikljusguiden för
symtomrespons används för att registrera om symtomen och rörlighetsförändring sker under och efter de mekaniska testerna (tabell 1).
Tabell 1. Trafikljusguiden för symtomrespons gällande smärta- och rörlighetsförändring enligt McKenziemetoden (McKenzie & May 2003).
Symtom och rörlighetsförändring under och efter test Tolkning/trafikljus
Bättre Grönt
Ingen effekt Orange
Sämre Rött
Om symtomen förbättras (grönt ljus) görs ingen förändring. Vid oförändrade symtom (orange ljus) används samma rörelseriktning men med ökad kraft utifrån
kraftprogression. Om symtomen förvärras (rött ljus) avbryts aktuell behandlingsriktning och ändras till annan behandlingsriktlinje. Utifrån utfallet av de upprepade rörelserna eller kvarhållna positionerna kan diagnos ställas (McKenzie & May 2003).
Patienternas symtom delas in i fyra huvudgrupper (derangementsyndrom,
dysfunktionssyndrom, posturalt syndrom samt annan orsak) baserat på deras reaktioner av de upprepade rörelserna eller kvarhållna positionerna (figur 1).
Klassificering av ländryggssmärta
Figur 1. Figuren visar klassificering av ländryggssmärta enligt McKenziemetoden (Hefford 2008).
Smärtan från derangementsyndromet uppstår som ett resultat av mekanisk
rörelseblockering i lederna. Detta kommer att störa den normala vilopositionen för intilliggande kotor och obstruerar full rörlighet. Derangementsyndromen kan vara reducerbara eller icke reducerbara. Icke reducerbara derangementsyndrom svarar inte på mekanisk behandling (McKenzie & May 2003). Inom McKenziemetoden motsvarar detta ett diskbråck där intervertebraldiskens yttre annulära väggen har rupturerats och komprimerar en eller flera nervrötter (Hefford 2008).
Enligt Long, Donelson och Fung (2004) kan smärtans intensitet kan öka eller minska. Smärtlokalisationen kan förändras och smärtans utbredningsområde kan öka
(periferiseras) eller minska (centraliseras). Symtom som inte svarar på mekaniska rörelser klassificeras till annan orsak. Symtomen vid derangementsyndromet indelas i central/ symmetrisk smärta, unilateral/asymmetrisk smärta till knät samt
unilateral/asymmetrisk smärts nedanför knät. Diskmaterialet kan även förskjutas och framkalla obstruktion av sidglidning (lateralt shift).
McKenzie och May (2003) menar att smärtan vid dysfunktionssyndromet är lokal och kommer från översträckning av förkortade strukturer. Denna förändring av vävnaden kan bero på tidigare trauma, inflammatoriska eller degenerativa processer. Dessa
Ländryggssmärta Derangement- syndrom Central/ symmetrisk smärta Unilateral/ asymmetrisk smärta till knät Unilateral/ asymmetrisk smärta nedanför knät Dysfunktions- syndrom Posturalt syndrom Annan orsak
orsakar förkortning, ärrbildning eller dålig kvalité i läkningen. Belastning av vävnaden ger smärta. För att smärta ska klassificeras som dysfunktionssyndrom behöver den funnits i minst 5 veckor och genomgått inflammations- och reparationsfasen och befinna sig i remodelleringsfasen (figur 2).
Läkningsförlopp vid vävnadsskada
Figur 2. Figuren visar läkningsförloppet efter vävnadsskada (McKenzie & May 2003).
Mekanisk deformitet av oskadade mjukdelar när kolumnasegment utsätts för långvarig statisk belastning i ytterläge är orsaken till smärttillståndet vid posturalt syndrom. Smärtan vid posturalt syndrom är lokal (McKenzie & May 2003).
McKenziemetoden har visat sig vara en effektiv konservativ behandlingsform vid akuta ländryggsbesvär gällande uppskattad smärta och rörlighetsförändring efter
behandlingarna (Stankovic & Johnell 1990). Goda resultat har också påvisats vid kroniska ländryggsbesvär där McKenziemetoden jämfördes med intensiv dynamisk styrketräning av ländryggsmuskulaturen till McKenziemetodens fördel efter 2 respektive 8 månaders uppföljning gällande smärta och funktion (Petersen, Kryger, Ekdahl, Olsen & Jacobsen 2002).
Interreliabiliteten vid klassificering av subgrupperna enligt McKenziemetoden är enligt studier hög (98 %) när terapeuter med erfarenhet av McKenziemetoden utför
undersökningarna och bedömningarna av patienter med ländryggssmärta (Razmjou, Kramer & Yamada 2000; Kilpikoski, Airaksinen, Kankaanpaa, Leminen, Videman & Alen 2002). Donelson, Aprill, Medcalf och Grant (1997) visar på god förmåga att differentiera diskogen smärta med icke-diskogen smärta med hjälp av
Vecka 1
Skada & inflammation
Vecka 2-4 Reparation
Vecka 5 och framåt Remodellering
McKenziemetoden. Hefford (2008) visar att 87,2 % av manliga och kvinnliga
försökspersoner äldre än 18 år och med en medelålder på 46,7 år med ländryggssmärta går att klassificera enligt McKenziemetodens klassificering, dvs. derangement,
dysfunktionssyndrom eller posturalt syndrom. Någon könsskillnad undersöktes inte. Vidare framkom att derangementsyndromet är vanligast förekommande (80,8 %) där 74,9 % klassificerades som reducerbara och 5,9 % klassificerades som icke reducerbara följt av dysfunktion (5,9 %), posturalt syndrom (0,5 %). Övrig orsak till
ländryggssmärta klassificerades till 12,8 %. I en studie av Clare, Adams och Maher (2006) klassificerades 50 försökspersoner med ländryggssmärta till
derangementsyndrom (n=40) eller icke derangementsyndrom (n=10) baserat på McKenziemodellen.
Riktningspreferens beskriver benägenheten av mekanisk ländryggssmärta med eller utan utstrålning att minska om upprepning av en rörelse eller kvarhållning av position utförs i en riktning och som förvärras om rörelsen eller positionen utförs i motsatta riktningen. Likväl kan rörelse eller position centralisera eller periferisera symtomen.
Behandlingsteknikerna inom McKenziemetoden vid ländryggssmärta är indelade i tre grupper. Flexion (framåtböjning), extension (bakåtböjning) samt laterala rörelser (sidglidning) som riktningspreferenser. Kombinationer av sagitella och laterala kraftriktningar kan också förekomma. Vid reducerbara (mekaniskt behandlingsbara) derangementsyndrom behövs ofta endast en behandlingsriktlinje. Dock är
behandlingsriktlinjerna inte alltid statiska under behandlingstiden vilket gör att ändring av riktlinjerna kan behöva göras (McKenzie & May 2003). Hefford (2008) visar i sin studie att majoriteten av försökspersonerna med derangementsyndrom responderar bäst av rörelseriktningar i extension följt av laterala rörelser. Minst andel av reducerbara derangementsyndrom reagerar positivt på flexionskrafter (tabell 2).
Tabell 2. Behandlingsprinciper för reducerbara derangementsyndrom i ländryggen enligt McKenziemetoden (Hefford 2008).
Extension Flexion Laterala rörelser
Central/symmetrisk 92 % 6 % 2 %
Unilateral/asymmetrisk till knät 57 % 6 % 37 % Unilateral/asymmetrisk nedanför knät 56 % 4 % 40 %
Totala behandlingspreferenser 70 % 6 % 24 %
Totalt 74 % av försökspersonerna med ländryggssmärta påvisade riktningspreferens där 83 % fick minskade symtom av extensioner, 7 % svarade positivt på flexioner och 10 %
av försökspersonerna responderade på laterala rörelseriktningar (Long, Donelson & Fung 2004). Donelson, Grant, Kamps och Medcalf (1991) undersökte även effekterna av sagitella ytterlägesrörelser genom flexion och extension gällande korttidseffekterna av symtomen vid icke specifik ländryggssmärta med eller utan refererad smärta genom att randomisera 145 patienter till två grupper där ena gruppen utförde flexioner och andra gruppen genomförde extensioner. Totalt 47 % av patienterna uppvisade
riktningspreferens i sagitalplanet. 40 % med riktningspreferens i extension och 7 % med riktningspreferens i flexion.
Spratt, Weinstein, Lehman, Woody och Sayre (1993) jämförde extensions- och flexionsrörelser och ländryggskontroll där motsatta rörelseriktningen skulle undvikas samt försökspersoner utan någon behandling hos personer med kronisk ländryggssmärta och röntgenverifierad retrodisplacement (bakåtglidning av ryggradskota) samt
spondylolistes (framåtglidning av ryggradskota). Resultatet visade på signifikant förbättring angående smärtupplevelse hos försökspersonerna som utförde
lumbalryggsextensioner med flexions- och kolumnakontrollgruppen.
Signifikant förbättring hos försökspersoner med icke specifik kronisk ländryggssmärta sågs av Snook, Webster, McGorry, Fogleman och McCann (1998) hos gruppen som instruerades i kolumnakontroll för att undvika flexioner jämfört med gruppen som utförde repetitiva lumbalryggsflexioner. Ponte, Jensen och Kent (1984) jämförde McKenziemetoden med Williams`flexion där flexioner är behandlingsriktlinjen och extensioner undviks hos försökspersoner med akut ländryggssmärta. Förbättringar angående smärta, tolerans i sittande position, framåtböjning och straight leg raise var signifikant bättre hos McKenziegruppen där 67 % var smärtfria efter
behandlingsperioden jämfört med 10 % i Williamsgruppen. I studien gjord av Clare, Adams och Maher (2007) där samtliga 50 försökspersoner med ländryggssmärta som klassificerades som derangementsyndrom respektive icke derangementsyndrom
behandlades med lumbalryggsextensioner ökade samtliga i extensionsrörlighet men där gruppen som klassificerades till derangementsyndrom ökade mest.
Vid behandling enligt McKenziemetoden används kraftprogression med inledningsvis minsta möjliga kraft (tabell 1). Initialt genom patientgenererade krafter. Om
manipulation. Behandlingen inleds med egenbehandling, vilket ofta är tillräckligt för att lösa patientens problem. Vid dysfunktionssyndromet och posturalt syndrom sker
behandlingen endast med egenbehandling. Vid derangementsyndromet kan merparten behandla sitt smärtproblem enbart med egenvård. Runt 30 % av patienterna kommer dock att behöva någon form av terapeutintervention i tillägg till egenvården (McKenzie & May 2003).
Tidigare har studier registrerat ländryggssmärta bland juniorspelare i ishockey (Leopold 2015; Swärd et al. 1991) men ingen studie har tidigare klassificerat ländryggsmärta enligt McKenziemetoden bland juniorspelare i ishockey.
2. Syfte och frågeställningar
2.1 Syfte
Syfte var att undersöka förekomst av ländryggssmärta med eller utan utstrålande symtom i ben eller fot, dess klassificering samt undersöka fördelningen av
riktningspreferenserna vid behandling av ländryggssmärta hos manliga juniorspelare i ishockey i en svensk förening i högsta ligan enligt McKenziemetoden (MDT) under del av en tävlingssäsong.
2.2 Frågeställningar
- Hur vanligt förekommande är ländryggssmärta med eller utan utstrålande symtom i ben och/eller fot hos manliga juniorspelare i ishockey?
- Hur fördelas spelarnas ländryggssmärta enligt McKenziemetodens klassificeringsmönster?
- Hur fördelas riktningspreferenserna vid behandlingen hos försökspersonerna med ländryggssmärta?
3. Metod
3.1 Design
Studien var en experimentell interventionsstudie med syfte var att undersöka förekomst av ländryggssmärta med eller utan utstrålande symtom i ben och/eller fot bland
ishockeyspelare i en ishockeyklubbs juniorlag i åldrarna 17-20 år under del av en tävlingssäsong mellan 1/11 2016-28/2 2017. Även hur spelarnas ländryggssmärtor fördelades enligt McKenziemetodens klassificering samt hur fördelningen av riktningspreferenserna såg ut undersöktes.
3.2 Urval
Manliga ishockeyspelare i ishockeyklubbens juniorlag i åldrarna 17-20 år med (j- 18 och j- 20 lagen) som under del av tävlingssäsongen anmälde ländryggssmärta med eller utan utstrålande symtom i ben och/eller fot, som uppfyllde inklusionskriterierna samt gav sitt medgivande till deltagande i studien. Medelåldern på försökspersonerna var 17 år. Det totala antalet spelare i ishockeyklubbens två juniorlag uppgick till 46 spelare. Under denna studies registreringstid tränade spelarna under en genomsnittsvecka 6 isträningar, 3 fysträningar där ett av passen bestod av löpträning och 2 träningspass bestod av styrketräning där de tränade primärt med skivstång. Styrketräningen bestod av marklyft, frivändning, benböj, bänkpress, thrusters och barebell slide samt enbens benböj. Två matcher per vecka (torsdag, söndag) spelades där skadefria spelare deltog vid båda matchtillfällena.
Inklusionskriterier:
- Manliga ishockeyspelare i en ishockeyförenings juniorlag i åldrarna 17-20 år med upplevd ländryggssmärta med eller utan utstrålning i ben och/eller fot under innevarande tävlingssäsong.
Exklusionskriterier:
- Spelare som vid undersökningstillfället uppvisade icke-mekanisk
ländryggssmärta med eller utan utstrålning i ben eller fot, dvs. smärta som inte förändras av mekaniska lumbalryggsrörelser.
- Cancer.
- Inflammatorisk ledsjukdom.
- Konstant ökande, ej mekanisk smärta som är sämre i vila. - Oförklarlig viktnedgång.
- Nedsatt allmäntillstånd.
- Utbredda neurologiska symtom. - Trauma i anamnesen.
Exklusionskriterierna följde McKenziemetodens kontraindikationer för mekanisk behandling av ländryggssmärta (McKenzie & May 2003).
3.3 Procedur
Initialt inhämtades samtycke till deltagande i studien skriftligt via ishockeyklubbens respektive juniorlags huvudtränare. Efter godkännande till deltagande informerades samtliga manliga ishockeyspelare i klubbens juniorlag (17-20 år) skriftligt angående syftet med studien och dess tillvägagångssätt samt tillfrågades angående deltagande i studien (bilaga 1) i början av tävlingssäsongen. Vidare informerades försökspersonerna att deltagandet var frivilligt och att de när som helst kunde avbryta medverkan utan att skäl behövde anges. Försökspersonerna som önskade deltaga i studien ombads att kontakta klubbens rehabiliteringsansvarige person via telefon eller projektledaren genom e-post om de någon gång under innevarande tävlingssäsong upplevde ländryggssmärta med eller utan utstrålning i ben eller fot.
Efter 2 månader informerades försökspersonerna och tränarna återigen av försöksledaren, muntligt och skriftligt, angående studiens syfte och upplägg. Försökspersoner som själva kontaktade projektledaren via e-post bokades av projektledaren in för undersökning. Om försökspersonen kontaktade
rehabiliteringsansvarige personen kontaktade denna i sin tur projektledaren som bokade in spelaren för undersökning.
Vid första besöket hos försöksledaren informerades försökspersonerna återigen, muntligen, angående studien. De försökspersoner som samtyckte till deltagande och som preliminärt uppfyllde inklusionskriterierna erbjöds deltagande i studien efter säkerställd diagnos.
Samtliga försökspersoner undersöktes av samma testledare utifrån McKenzieinstitutets ländryggsstatusblad (bilaga 2) med inledande anamnestagning och efterföljande
mekanisk undersökning genom upprepade teströrelser eller kvarhållna positioner där symtomen före och efter undersökningen registrerades för att sedan preliminärt klassificeras som derangement, dysfunktion, posturalt syndrom eller annan orsak till besvären beroende på responsen av teströrelserna (McKenzie & May 2003).
Försökspersonen fick innan de upprepade rörelserna eller kvarhållna positionen även utföra en rörelse som var smärtsam eller rörelsebegränsad. Denna rörelse användes sedan som jämförelse om förändring skett under undersökningen.
De upprepade rörelserna eller kvarhållna positionerna utfördes i liggande, sittande eller i stående position beroende av vilken rörelseriktning som blev aktuell i de enskilda fallen (tabell 2). Om smärta upplevdes av försökspersonerna vid undersökningen registrerades det och notering gjordes om smärtan förändrades med antalet upprepade teströrelser eller kvarhållen position. Om smärtan successivt ökade avbröts aktuell rörelse eller kvarhållen position för att korrigeras med ändrad rörelseriktning eller ändrad kraftprogression enligt McKenziemetodens principer. Likaså noterades om
rörelseutslaget under och efter de upprepade rörelserna eller kvarhållna positionerna förändrades till ökad, minskad eller ingen skillnad under samt efter testet.
Försökspersonerna uppmanades att under respektive test redogöra om smärta
producerades, eliminerades, ökade, minskade eller om ingen effekt uppnåddes. Analys av de symptomatiska och mekaniska mönstren vid undersökningen gjordes med hjälp av trafikljusguiden (tabell 1). Om försökspersonen upplevde förbättring angående smärta och/eller rörlighetsutslagsförsämring angående smärta och/eller rörelseutslag efter specifik upprepad rörelse eller kvarhållen position motsvarade det grönt ljus. Detta innebar att rätt rörelseriktning och kraft används och behandlingen fortsatte oförändrad. Rött ljus motsvarade försämring vilket medförde ändrad rörelseriktning eller
användning av mindre kraft. Vid orange ljus skedde ingen förändring vilket medförde oförändrad rörelseriktning men med ökad kraftprojektion.
Om försökspersonerna före testtillfället beskrivit utstrålande symtom (smärta,
parestesier, domningar eller nedsatt kraft) i ben eller fot skulle de uppge om symtomen centraliserats eller periferiserats.
Under första besöket gjordes klassificering enligt McKenziemetoden
(derangementsyndrom, dysfunktionssyndrom, posturalt syndrom eller annan orsak till besvären) beroende på responsen av teströrelserna. Försökspersonerna fick utföra upprepade rörelser eller kvarhållna positioner som vid undersökningen visat sig förbättra försökspersonernas besvärsbild att utföra som de skulle utföra 10 repetitioner av varannan vaken timme fram till återbesöket 2 dagar senare. Försökspersonerna fick även kontraindicerade rörelser eller positioner för att ytterligare förstärka
behandlingsförfarandet. De informerades även angående kontraindikationer då de skulle avsluta de upprepade rörelserna eller kvarhållna positionen om besvärsbilden successivt förvärrades (McKenzie & May 2003). Försökspersonerna fick dock ingen tränings- eller matchförbud under tiden förutom att de skulle undvika rörelser eller positioner som förvärrade ländryggsbesvären. Om felaktig klassificering gjordes vid första besöket upplevde försökspersonerna ingen effekt av de upprepade rörelserna eller kvarhållna positionerna eller upplevde ökad smärta och rörlighetsinskränkning. Försökspersonerna undersöktes då återigen för att erhålla ny upprepad rörelse eller kvarhållen position för att två dagar senare undersökas på nytt. Om försökspersonerna inte upplevde någon kontinuerlig förbättring av de upprepade rörelserna eller kvarhållna positionerna kontaktade de försöksledaren för vidare undersökning och korrigering av
behandlingsprincipen. Spelare som uppvisade dysfunktionssyndrom skulle undersökas igen efter sex veckor för att bekräfta klassificeringen då McKenzie & May (2003) menar att ländryggssmärtan ska ha funnits i minst 5 veckor och genomgått
inflammations- och reparationsfasen samt befinna sig i remodelleringsfasen för att dysfunktionssyndromet ska kunna klassificeras (figur 2). Dessa försökspersoner planerades att undersökas en gång varje vecka tills smärtfrihet i syfte att undersöka att läkningsförloppet skedde enligt dysfunktionssyndromet. Försökspersoner som
uppvisade posturalt syndrom uppmanades att undvika aktuell smärtsam statisk position och följdes upp 2 veckor senare för utvärdering.
3.4 Analys
Deskriptiv statistik användes för att redovisa förekomsten av ländryggssmärta, klassificering av ländryggssmärtan enligt McKenziemetoden samt fördelning av riktningspreferenserna. Antal och procentuell fördelning redovisas.
3.5
Etiska överväganden
Författaren följde Vetenskapsrådets (2014) forskningsetiska principer (tystnadsplikt, anonymisering, avidentifiering och konfidentialitet) genom hela studien för att svara upp mot individskyddet. Initialt inhämtades samtycke till deltagande i studien skriftligt via respektive ishockeylags huvudtränare.
Efter godkännande till deltagande informerades deltagare och ledare skriftligt om studiens syfte och upplägg och att medverkan var frivillig samt att de när som helst kunde avbryta studien utan att orsak behövde anges (bilaga 1). Vidare informerades försökspersonerna att behandlingen kunde framkalla viss smärta men någon risk för skada förelåg inte då kraftprogression med minsta nödvändiga kraft användes enligt McKenziemetoden. De insamlade uppgifterna användes inte för något annat syfte än för forskning. Resultaten presenterades på gruppnivå och kan inte härledas till någon specifik person. Samtliga uppgifter i studien förvarades inlåsta i ett skåp och förstördes efter insamling av data vilket gjorde det svårt att koppla ihop individer med respektive deltagarnummer. Tystnadsplikt förelåg under studiens gång och försökspersonerna erhöll ett slumpvalt nummer för att förhindra att identiteter framgick vid
sammanställningen av resultaten. Detta nummer användes enbart för att kunna koppla ihop deltagarna med deras anamnes- och statusformulär.
Deltagarna fick även samma information muntligen vid första besöket.
Deltagarnas frivillighet i denna studie kan potentiellt ifrågasättas då författare är behandlande sjukgymnast för dessa.
Testerna utfördes individuellt på avskild plats. Personuppgifter har behandlats konfidentiellt. Forskningen var inte invasiv och innebar ingen risk för deltagarna förutom möjligen ökad smärta initialt om fel diagnos fastställdes.
4. Resultat
4.1 Resultatsammanfattning
Totalt rapporterade 7/46 (15 %) av försökspersonerna ländryggssmärta under registreringstiden (figur 3).
Förekomst av ländryggssmärta
Figur 3. Figuren visar förekomst av ländryggssmärta hos manliga juniorspelare i en svensk ishockeyförening i högsta ligan under del av en tävlingssäsong enligt McKenziemetoden.
Totalt 6/7 av försökspersoners ländryggssmärtor klassificerades till derangementsyndrom och 1/7 klassificerades till posturalt syndrom. Ingen försöksperson klassificerades till dysfunktionssyndrom eller annan orsak till ländryggssmärtan (tabell 3).
Tabell 3. Fördelning av ländryggssmärta hos manliga juniorspelare i en svensk ishockeyförening i högsta ligan under del av en tävlingssäsong enligt
McKenziemetoden. Klassificering Antal (n) Derangementsyndrom 6 Dysfunktions syndrom 0 Posturalt syndrom 1 Annat 0 Totalt 7
Av derangementsyndromen var 5/6 reducerbara medan 1/6 klassificerades till icke reducerbart derangementsyndrom där röntgen senare visade på spondylolistes (figur 4).
Ländryggssmärta, 15 % (7/46) Ej
ländryggssmärta, 85 % (39/46)
Reducerbart samt icke reducerbart derangementsyndrom
Figur 4. Figuren visar fördelning av reducerbart respektive ej reducerbart
derangementsyndrom hos manliga juniorspelare i en svensk ishockeyförening i högsta ligan under del av en tävlingssäsong enligt McKenziemetoden.
Av försökspersonerna som diagnosticerades till derangementsyndrom hade 3/6
central/symmetrisk smärta och 3/6 klassificerades till unilateral/asymmetrisk smärta ned till knät. Ingen spelare klassificerades till unilateral/asymmetrisk smärta nedanför knät (tabell 4).
Tabell 4. Fördelning av smärtlokalisation hos manliga juniorspelare i en svensk ishockeyförening i högsta ligan som under del av en tävlingssäsong klassificerades till derangementsyndrom i ländryggen enligt McKenziemetoden.
Smärtlokalisation Antal (n)
Central/symmetrisk smärta 3
Unilateral/symmetrisk smärta till knät 3
Unilateral/asymmetrisk smärta nedanför knät 0
Totalt 6
Den dominerande riktningspreferensen vid behandling av de reducerbara derangementsyndromen (n=5) var extension som stod för 3/5 av samtliga
behandlingsriktningar medans 2/5 behandlades med extension + lateral kraft som riktningspreferens (tabell 5). Ingen försöksperson krävde flexion, flexion + lateral riktning eller enbart lateral riktning (sidglidning eller rotation) som riktningspreferens för att reducera ländryggssmärtan (tabell 5).
Reducerbart, 5/6
Tabell 5. Fördelning av riktningspreferenser vid behandling av reducerbara derangementsyndrom i lumbalryggen hos manliga juniorspelare i en svensk ishockeyförening i högsta ligan under del av en tävlingssäsong enligt McKenziemetoden.
Riktningspreferenser Antal (n)
Extension 3
Extension + lateral riktning 2
Flexion 0
Flexion + lateral riktning 0
Lateral riktning 0
Totalt 5
Av försökspersonerna som behandlades med extension klassificerades 2/3 till
central/symmetrisk smärta och 1/3 klassificerades till unilateral/asymmetrisk smärta till knät (tabell 6).
Tabell 6. Fördelning av de reducerbara derangementsyndromens riktningspreferenser vid central/symmetrisk ländryggssmärta hos manliga juniorspelare i en svensk ishockeyförening i högsta ligan under del av en tävlingssäsong enligt
McKenziemetoden.
Riktningspreferens Smärtlokalisation Antal (n)
Extension Central/symmetrisk smärta 2 Unilateral/asymmetrisk 1
smärta till knät
Totalt 3
Av försökspersonerna som behandlades med extension + lateral kraft som behandlingsriktlinjer hade 1 unilateral/asymmetrisk smärta och 1 hade central/symmetrisk smärta (tabell 7).
Tabell 7. Fördelning av de reducerbara derangementsyndromens riktningspreferenser vid unilateral/asymmetriskländryggssmärta ner till knät hos manliga juniorspelare i en ishockeyförening i högsta ligan under del av en tävlingssäsong enligt
McKenziemetoden.
Riktningspreferens Smärtlokalisation Antal (n) Extension + lateral riktning Central/symmetrisk smärta 1
Unilateral/asymmetrisk 1 smärta till knät
5. Diskussion
5.1 Resultatdiskussion
Syfte var att undersöka förekomst av ländryggssmärta med eller utan utstrålande symtom i ben och/eller fot, dess klassificering enligt McKenziemetoden (MDT) samt fördelning av riktningspreferenserna vid behandlingen av ländryggssmärta hos en ishockeyförenings manliga juniorspelare (17-20 år) under del av en tävlingssäsong - 1/11 2016 till 28/2 2017.
Totalt 7 personer anmälde ländryggssmärta under registreringsperioden vilket är ett lägre antal än vad tidigare studier påvisat där 68 % av ishockeyspelarna (dock vuxna) kände ländryggssmärta senaste året och där 89 % av juniorspelarna på elitnivå någon gång känt av ländryggssmärta (Jonason et al. 2011; Swärd et al. 1991; Tegner 1991). En orsak till denna studies lägre antal registrerade ländryggssmärtor kan bero på kortare observationstid. Leopold (2015) registrerade ländryggssmärta hos 25 % av juniorspelare i ishockey. d`Hemecourt, Gerbino och Micheli (2000) skriver i sin studie att
förekomsten av ländryggssmärta bland idrottande ungdomar generellt är 10-15 % vilket stämmer överens med denna studie där 15 % av försökspersonerna upplevde
ländryggssmärta. Föreliggande studie registrerade liknande frekvens av ländryggssmärta som studien av (Leijon & Mulder 2009) där punktprevalensen för ländryggssmärta uppskattades till 12 % och prevalensen under en månad var 23 %.
Anledning till det låga antalet ländryggssmärtor kan bero på att huvuddelen av spelarna inte hade ländryggssmärta under studiens gång. Det går dock inte att säkerställa att samtliga ishockeyspelare som upplevde ländryggssmärta under studiens gång valde att anmäla detta då datainsamlingen byggde på att spelarna själva skulle informera
klubbens rehabiliteringsansvarige person eller rapportera direkt till försöksledaren. En orsak till det skulle kunna vara att spelare upplevde att de skulle ställas utanför laget vid match om de anmälde ländryggssmärta, att de inte tyckte det var intressant att deltaga i studien eller att de inte brydde sig om att anmäla att de hade ländryggssmärta. Detta fanns i åtanke tidigt under studiens gång vilket medförde att försöksledaren varje månad kontaktade tränarna via mail där de påmindes att åter informera spelarna att anmäla eventuella ländryggssmärtor. Försöksledaren informerade även muntligen samtliga spelare i samband med ett träningstillfälle under studiens gång. Hade informationen
utförts vid fler tillfällen hade möjligtvis fler spelare anmält ländryggssmärta då de blivit påminda om studien vid fler tillfällen och därmed hade möjligtvis risken att spelarna glömt att anmäla ländryggsbesvär minskat.
Försökspersonernas ålder var 17-20 år och båda lagen (j-18 och j-20 lagen) utförde lika många träningspass på is och barmark samt spelade lika många matcher varje vecka under registreringstiden vilket medförde att ingen jämförelse gällande förekomst av ländryggssmärta mellan de båda lagen gjordes i denna studie.
Ingen spelare rapporterade ländryggssmärta med utstrålning nedanför knät. Av försökspersonerna i denna studie blev 86 % (6/7) besvärsfria under studiens gång. Tidigare studier har även de visat på god behandlingseffekt av akuta och kroniska ländryggssmärtor med hjälp av McKenziemetoden (Stankovic & Johnell 1990; Petersen et al. 2002).
Elitsatsande idrottsungdomar som utsätter sina kroppar för hög belastning och frekvent mekanisk stress har i tidigare studier (Barile, Limbucci, Splendiani, Gallucci &
Masciocchi 2007; Franklin & Weiss 2012; Burt & Overpeck 2001; Balaquè, Troussier & Salminen 1999; Kujala et al. 1993; Swärd et al. 1991; Jacobson 1979) visat på högre risk för utvecklande av skador. Då ishockeyspelarna i föreliggande studie genomförde totalt nio träningspass (6 isträningar och 3 fysträningar på land) samt 2 matcher varje vecka under tävlingssäsongen, vilket motsvarar högbelastande och högfrekventa aktiviteter, är antalet registreringar av ländryggssmärta låg. Båda tränarna i de olika ishockeylagen i denna studie menar vid diskussion att antalet ländryggssmärtor under den aktuella säsongen var lägre än vad som tidigare säsonger visat sig.
Även med tanke på att ishockeyspelare frekvent intar framåtböjda och roterande positioner och rörelser (d`Hemecourt, Gerbino & Micheli 2000; van Hilst, Hilgersom, Kuilman, Kuijer & Frings-Dresen 2015) vilket (van Hilst et al. 2015; Kujala et al. 1996, McKenzie & May 2003) tidigare visat vara negativa för ländryggen är antalet registreringar av ländryggssmärta i denna studie lägre än väntat.
Potentiell avsaknad av full motorisk utveckling hos ungdomar är också en faktor som Adirim (2003) menar vara predisponerade för skador. Pojkar når i genomsnitt sin tillväxttopp när de är 14 år. De individuella skillnaderna är stora både vad gäller
tillväxtspurtens början och hur länge den varar (Gerset, Annerstedt, Svendsen, Enoksen, Weinholdt, Vilberg, Major, Olsen Wulff Helge, E. & Wulff Helge, J. 1992).
Huvuddelen av spelarna i denna studie hade troligtvis vuxit färdigt då de var 17-20 år. Dock hade de spelat ishockey och belastat kropparna hårt under tillväxtspurten då tillväxtzonernas känslighet för mekanisk stress är högre och potentiell avsaknad av full motorisk utveckling kan finnas. Detta är faktorer som är predisponerade för skador (Adirim & Cheng 2003; Baranto et al. 2006) och det är noterbart att inte fler spelare upplevde ländryggssmärta under registreringstiden.
I likhet med tidigare studie (Hefford 2008) var derangementsyndromet vanligast förekommande vid klassificering av ländryggssmärta enligt McKenziemetoden. Enligt McKenzie och May 2003 är derangementsyndromet den vanligaste klassificeringen följt av dysfunktionssyndromet. Den minst vanliga klassificeringen är posturalt syndrom. Resultatet i aktuell studie skiljer sig från Micheli och Wood (1995) som menar att fascettledspåverkan är en vanligare orsak till ländryggssmärta än diskrelaterade besvär varför dysfunktionssyndromet i så fall skulle vara vanligare än derangementsyndromet. En spelare klassificerades med posturalt syndrom. Hefford (2008) har visat på
förekomst av posturalt syndrom motsvarande 0,5 % (1/187). Dock ingick både manliga och kvinnliga försökspersoner i studien med medelålder på 46,7 år där ingen var yngre än 18 år. Då deltagarantalet i denna studie blev lågt (n= 7) och försökspersonerna var yngre är det dock svårt att jämföra frekvens av posturalt syndrom med tidigare studie. Ingen spelare med ländryggssmärta klassificerades till dysfunktionssyndrom. En förklaring till detta kan vara att huvuddelen av spelarna inte hade haft ländryggssmärta överstigande sex veckor vilket är en förutsättning för att utveckla dysfunktionssyndrom (McKenzie & May 2003). En orsak till detta kan vara denna studies korta
observationstid.
Extension (60%) följt av extension med lateral komponent (40 %) svarade för riktningspreferenserna i denna studie vid behandling av ländryggssmärta hos
juniorspelare i ishockey. Denna iakttagelse överensstämmer med flera tidigare studier (Donelson et al. 1991; Spratt et al. 1993; Snook et al. 1998) där man jämfört
behandlingseffekterna vid akut och kronisk ländryggssmärta med extensioner och flexioner som riktningspreferenser i behandlingssyfte. I samtliga av dessa studier har extension varit en signifikant bättre behandlingsriktlinje än flexion.
Hos samtligaförsökspersoner med central/symmetrisk ländryggssmärta visade denna studie att upprepade extensionsrörelser reducerade derangementsyndromen.
Försökspersoner som uppvisade unilateral/asymmetrisk smärta uppvisade samtliga smärtlindring av extension samt direkt med eller i senare skede tillsammans med lateral kraft. Ingen försökspersons derangementsyndrom reducerades av flexion som
riktningspreferens. McKenzie och May (2003) skriver att cirka 10 % av samtliga ländryggssmärtor som diagnostiseras till derangementsyndrom har flexion som
riktningspreferens. Tidigare studier har dock inte påvisat flexion som riktningspreferens i behandlingssyfte som signifikant bättre än extension som riktningspreferens vid behandling av akut eller långvarig ländryggssmärta. (Donelson et al. 1991; Snook et al. 1998; Ponte, Jensen & Kent 1984). Det låga urvalet av försökspersoner i studien medför att någon tillförlitlighet inte går att dras angående klassificeringen av ländryggssmärtan eller fördelningen av riktningspreferenserna
5.2 Metoddiskussion
Antalet försökspersoner i föreliggande studie styrdes av hur många av juniorspelarna som anmälde ländryggssmärta. Endast manliga försökspersoner deltog då det bara fanns manliga ishockeyspelare i föreningens juniorlag. Tidigare studier (Leopold 2015; Jonasson et al. 2011; Tegner 1991; Swärd et al. 1990) har även de undersökt
ländryggssmärtor bland manliga ishockeyspelare då det inte heller där fanns kvinnliga ishockeyspelare att tillgå. Anledningen till att åldersspannet i den här studien var 17-20 år var för att författaren ville undersöka förekomst av ländryggssmärta med eller utan utstrålande symtom i ben och/eller fot, dess klassificering enligt McKenziemetoden samt fördelning av riktningspreferenserna hos juniorspelare i ishockey.
Datainsamling pågick från 1 november 2016 till 28 februari 2017, dvs. 4 månader, då försöksledaren ville undersöka förekomst av ländryggssmärta bland ishockeyspelare under tävlingssäsong för att efterlikna deras verklighet angående belastning. Om datainsamlingen hade pågått under hela tävlingssäsongen skulle fler spelare möjligtvis upplevt ländryggssmärta eftersom tidigare studie visat att mängden träning och tävling har betydelse för överbelastningsskador i ryggraden hos idrottare då man menar att frekvensen av ryggsmärta har ett samband med aktivitetsnivå (Goldstein, Berger,
säsong vilket medför att jämförelser över tid inte genomfördes vilket hade varit möjligt om den sträckt sig över flera säsonger.
Försökspersonernas position i laget (forward, back eller målvakt) har inte tagits någon hänsyn till under studien vilket är en svaghet då det kan ha påverkat den individuella belastningen under ishockeyspel vilket har bekräftats av Andrzejewski et al. (2012) som undersökte fotbollsspelares belastningskaraktär under matchspel beroende på spelarens position i laget. Då kravbilden och rörelsemönstren skiljer sig mellan ishockeyspelarna beroende på position i laget skulle samma utfall kunna bli aktuellt bland
ishockeyspelarna. Försökspersonerna kan även utfört annan träning under
registreringstiden som inte utformats av ishockeyföreningen vilket i så fall skulle kunna påverka förekomsten av ländryggssmärta. Försökspersonerna blev inte tillfrågade angående det i aktuella studien.
Endast försöksledaren var involverad i informationen till försökspersonerna angående syftet och utförandet av studien vilket är en fördel då samma informationsgenomgång gjordes i samtliga fall.
En annan styrka med denna studie är att försöksledaren använde sig av McKenziemetodens standardiserade undersökningsmodell (bilaga 1) vid
klassificeringen av försökspersonernas ländryggssmärtor vilket minskar risken för olika bedömningsnivåer vid undersökningarna och därmed felkällor vid diagnostagning och bestämmelse av riktningspreferens. 87,2 % av personer med ländryggssmärta går enligt Hefford (2008) att diagnosticeras med hjälp av McKenziemetodens klassificering.
Samtliga försökspersoner fick en specifik rörelse som de enligt McKenziekonceptet skulle utföra regelbundet med tidsbestämda tidsintervall och antal repetitioner samt kontraindikationsrörelser- och positioner som de skulle undvika. Det gick inte att säkerställa att försökspersonerna följde instruktionerna fullt ut vilket är en svaghet i studieupplägget. Träningsdagbok där försökspersonerna skulle göra notering angående hur ofta de utfört hemövningen skulle kunna ha varit av värde för att mer säkerställa rätt utförande. Försökspersonerna fick informera försöksledaren vid
Försökspersonerna fick inte heller tränings- eller matchförbud under tiden som de deltog i studien för att minska säkerställa att de inte utförde smärtproducerande rörelser eller positioner
Det är en styrka att det är samma fysioterapeut som utfört samtliga undersökningar i denna studie då det minkar risken för felmätningar samt olika bedömningsnivåer. En annan aspekt angående undersökningen som genomfördes av en försöksledare är dock att det kunde varit en fördel om olika personer, oberoende av varandra, ansvarat för undersökningarna för att minimera risken för bedömningsfel vid klassificeringarna och valet av riktningspreferenserna. Tidigare studier har dock visat på hög interreliabilitet vid klassificering av subgrupperna enligt McKenziemetoden (98 %) när terapeuter med erfarenhet av McKenziemetoden utför undersökningarna och bedömningarna av
patienter med ländryggssmärta (Razmjou et al. 2000; Kilpikoski et al. 2002) vilket skulle medfört i studien att flera försökspersoner skulle kunna ha deltagit vid undersökningarna.
5.3 Konklusion
Denna studie visar på lägre frekvens av ländryggssmärta hos ungdomsspelare i ishockey än vad tidigare studier visat på. Derangementsyndromet var den vanligaste
klassificeringen och extension var den vanligaste riktningspreferensen vilket stämmer väl med tidigare studier.
5.4 Framtida studier
Ländryggssmärta är vanligt bland elitsatsande ungdomar. Schmitt, Dubljanin, Schneider och Schiltenwolf (2004) påvisar även ökad frekvens av ländryggssmärta hos tidigare idrottsaktiva idrottare på elitnivå jämfört med icke-idrottsaktiva varför det är viktigt med framtida forskning på hur ländryggssmärta bland dessa kan minska.
Det finns tidigare forskning angående ländryggssmärta bland ishockeyspelare. Dock behövs det mer forskning kring ländryggssmärta bland juniorspelare i ishockey. McKenziemetodens effekt vid ländryggssmärta är tidigare väl undersökt. Det behövs emellertid mer forskning kring McKenziemetodens effekt hos elitsatsande idrottare som ofta belastar ländryggen hårt.
6.
Litteraturreferenser
1. Adams, MA., Mannion, AF., Dolan, P. (1999). Personal risk factors for first-time low back pain. Spine, 24 (23), ss. 2497-2505.
2. Andrzejewski M., Chmura J., Pluta B. och Kasprzak A, (2012) Analysis of motor activities of professional soccer players. Journal of Strength and
Conditioning Research. 26(6), ss. 1481-1488.
3. Bahr, R., Engebretsen, L. (2010). Undvik idrottsskador, preventions insatser vid träning och tävling. Sisu Idrottsböcker.
4. Balaquè, F., Troussier, B., Salminen, JJ. (1999). Non-specific low back pain in children and adolescents: risk factors. European Spine Journal, 8 (6), ss. 429-438.
5. Baranto, A., Hellström, M., Nyman, R., Lundin, O., Swärd, L. (2006). Back pain and degenerative abnormalities in the spine of young elite divers: a 5-year follow-up magnetic resonance imaging study. Knee Surgery Sports
Traumatology and Arhtroscopy, 14 (9), ss. 907-914.
6. Baranto, A., Hellström, M., Cederlund CG, Nyman R, Swärd L. (2009).
Back pain and MRI changes in the thoraco-lumbar spine of top athletes in four different sports: a 15-year follow-up study. Knee Surgery Sports
Traumatology and Arthroscopy, sep, 17(9), ss. 1125-1134.
7. Biering-Sörensen, F. (1983). A prospective study of low back pain in a
general population. I. Occurrence, recurrence and etiology. Scandinavian
Journal of Rehabilitation Medicine, 15(2), ss. 71-79.
8. Barile, A., Limbucci, N., Splendiani, A., Gallucci, M. Masciocchi, C.
(2007). Spinal injury in sport. European Journal of Radiology, 62 (1), ss. 68-78.
9. Bobo, CM. (2004). Low-back pain in athletes. Journal of Bone & Joint Surgery – American Volume, 2(2), ss. 382-396.
10. Bono, CM. (2004). Low-back pain in athletes. Journal of Bone & Joint Surgery – American Volume, 86 (2), ss. 382 -396 .
11. Burt, CW.,Overpeck, MD. (2001). Emergency visits for sports-related
12. Clare, H., Adams, R., Maher, C. (2007). Construct validity of lumbar
extension measures in McKenzie`s derangement syndrome. Manual
Therapy, 12 (4), ss. 328-334.
13. Cork, RC., Isac, A., Elshardydahl, S., Saleemi, F. Zavisca, L., Alexander, A.
(2004). A Comparison of the Verbal Rating Scale and the Visual Analogue for Pain Assessment. Scale. The Internet Journal of Anesthesiology, 8, s. 1.
14. D`Hemecourt, P., Gerbino, P., Micheli, L. (2000). Back injuries in the young
athlete. Clinics in Sports Medicine, 19 (14), ss. 663-679.
15. Donaldson, LD. (2014). Spondylolysis in Elite Junior-Level Ice Hockey Players. Sports Health, 6(4), ss. 356-359.
16. Donelson, R., Aprill, C., Medcalf, R., Grant, W. (1997). A prospective study of centralization of lumbar and referred pain. A predictor of symptomatic discs and annular competence. Spine, 22 (10), ss. 1115-1122.
17. Donelson, R., Grant, W., Kamps, C., Medcalf, R. (1991). Pain response to sagittal end-range spinal motion. A prospective, randomized, multicenttered trial. Spine, 16(6), ss. 206-212.
18. Fardon, D. F. (2001). Nomenclature and classification of lumbar disc pathology. Spine, 26 (5), ss. 461-462.
19. Fardon, DF., Milette, PC. (2001). Nomenclature and classification of lumbar disc pathology. Recommendations of the Combined Task Forces of the North American Spine Society, American Society of Spine Radiology, and American Society of Neuroradiology. Spine, 26 (5), ss. 93-113.
20. Franklin, C.C. & Weiss, J.M. (2012). Stopping sports injuries in kids: an overview of the last year in publications. Current Opinion in Pediatrics, 24(1), ss. 64-67.
21. Gerset,A., Annerstedt, C., Svendsen, T.M., Enoksen, E., Weinholdt, T., Vilberg, A., Major, J., Olsen, E., Wulff Helge, E., & Wulff Helge, J. (1992) Idrottens träningslära. Farsta: SISU Idrottsböcker.
22. Goldstein, JD. Berger, PE., Windler, GE., Jackson, DW. (1991). Spine injuries in gymnasts and swimmers. An epidemiologic investigation.
American Journal of Sports Medicine, 2 (2), ss. 463-468.
23. Hefford, C. (2008). McKenzie classification of mechanical spinal pain: Profile of syndromes and directions of preference. Manual Therapy, 13(1), ss. 75-81.
24. Jackson, D. (1979). Low back pain in young athletes: evaluation of stress reaction and discogenic problems. American Journal of Sports Medicine. 7, ss. 364-366.
25. Jonasson, P., Halldin, K., Karlsson, J., Thoreson, O., Hvannberg, J., Swärd, L., Baranto, A. (2011). Knee Surgery Sports Traumatology and Arthroscopy, 19(9), ss. 1540-1546.
26. Jorgensen, U., Schmidt-Olsen, S. (1986). The epidemiology of ice hockey injuries. British. Journal of. Sports Medicine. 20 (1), ss. 7-9.
27. Kilpikoski, S., Airaksinen, O., Kankaanpaa, M., Leminen, P., Videman, T., Alen, M. (2002). Interexaminer reliability of low back pain assessment using the McKenzie method. Spine, 27(8), ss. 207-214.
28. Kujala, U.M., Taimela, S., Erkintalo, M., Salminen, J.J., Kaprio, J. (1996). Low-back pain in adolescent athletes. Medicine and Science in Sports and
Exercise. 28(2), ss. 165-170.
29. Letts, M., Smallman, T., Afanasiev, R., Gouw, G. (1986). Fracture of the pars interarticularis in adolescent athletes: a clinical-biomechanical analysis.
Journal of Pediatric Orthopaedics, 6(1), ss. 40-46.
30. Long, A., Donelson, R., Fung, T. (2004). Does it Matter Which Exercise?: A Randomized Control Trial of Exercise for Low Back Pain. Spine, 29 (23), ss. 2593-2602.
31. McCall, I. W. (2000). Lumbar herniated disks. Radiologic Clinics of North
America, 38(6), ss. 1293-1309.
32. McKenzie, R. (1979). Prophylaxis in recurrent low back pain. New Zealand
Medical Journal, 89 (627), ss. 22-23.
33. McKenzie, R., May, S. (2003). The lumbar spine mechanical diagnosis &
therapy. 2, ss. 381-382, 423-425, 446-497.
34. Micheli, LJ., Wood, R. (1995). Back pain in young athletes. Significant differences from adults in causes and patterns. Archives of Pediatrics and
Adolescent Medicine, 149 (1), ss. 15-18.
35. Middelkoop, M., Rubinstein, S., Ostelo, R., Koes, B., van Tulder, M. (2010).
Exercise therapy for chronic nonspecific low-back pain. Best Practise &
Research Clinical Rheumatology. 24 (2), ss. 193-204.
36. Petersen, T., Kryger, P., Ekdahl, C., Olsen, S., Jacobsen, S. (2002). The effect of McKenzie therapy as compared with intensive strengthening
training for the treatment of patients with subacute or chronic low back pain.
Spine. 27(16), ss.16.
37. Ponte, DJ., Jensen, GJ., Kent, BE. (1984). A preliminary report on the use of the McKenzie protocol versus Williams protocol in the treatment of low back pain. Journal of Orthopaedic & Sports Physical Therapy. 6 (2), ss. 130-193.
38. Razmjou, H., Kramer, J., Yamada, R. (2000). Intertester reliability of the McKenzie evaluation in assessing patients with mechanical low back pain.
Journal of Orthopaedic & Sports Physical Therapy. 30(7), ss. 368–389.
39. Smith, R., Mell, D. 1987. Effects of prone spinal extension exercise on passive lumbar extension range of motion. Physical Therapy. 67 (10), ss. 1517-1521.
40. Snook, SH., Webster, BS., McGorry, RW., Fogleman, MT., McCann, KB. (1998). The reduction of chronic non-specific low back pain through the control of early morning lumbar flexion. A randomized controlled trial.
Spine. 23 (23), ss. 2601-2607.
41. Spratt, KF., Weinstein, JN., Lehman, TR., Woody, J., Sayre, H. (1993). Efficacy of flexion and extension treatments incorporating braces for low-back pain patients with retrodisplacement, spondylolisthesis, or normal sagittal translation. Spine. 15 (13), ss. 1839-1849.
42. Stankovic, R., Johnell, O. (1990). Conservative Treatment of Acute Low-Back Pain. A Prospective Randomized Trial: McKenzie Method of
Treatment Versus Patient Education in "Mini Back School". Spine. 15(2), ss. 120-123.
43. Svenska McKenzieinstitutet (2017). Utbildningsprogram.
http://www.mckenzie.se/vardgivare [2017-03-21].
44. Swärd, L., Hellström, M., Jacobsson, B., Petersson, L. (1990). Back pain and radiologic changes in the thoraco-lumbar spine of athletes. Spine. 15(2), ss. 124-129.
45. Swärd, L., Hellström, M., Jacobsson, B., Nyman, R ., Peterson, L. (1991). Disc degeneration and associated abnormalities of the spine in elite
gymnasts. A magnetic resonance imaging study. Spine. 16 (4), ss. 437-443. 46. Tegner, Y., Lorentzon, MD (1991). Ice hockey injuries: incidence, nature
47. Terry, A., Adirim., Tina, L., Cheng. (2003). Overwieve of injuries in the young athlete. Sports Medicine. 33(1), ss. 75-81.
48. Trainor, T., Trainor, M. (2004). Etiology of low back pain in athletes.
Current Sports Medicine Reports. 3 (1), ss. 41-46.
49. van Hilst, J., Hilgersom, NF., Kuilman, MC., Kuijer, PP., Frings-Dresen, MH. (2015). Low back pain in young elite field hockey players, football players and speed skaters: Prevalence and risk factors. Journal of Back and
Musculoskeletal Rehabilitation 28(1), ss. 67-73.
50. Vetenskapsrådet (2014). God forskningsed. Stockholm.
51. Williams, M., Hawley, J., McKenzie, R & Van Wijmen, P. (1991). A Comparison of the Effects of Two Sitting Postures on Back and Referred Pain. Spine. 16(10), ss. 1185-1191.
Bilaga 1
2016-10-31
Hej!
Ryggbesvär är vanligt bland ishockeyspelare på elitnivå. Jag håller för tillfället på att skriva en magisteruppsats där jag undersöker förekomst av ländryggssmärta hos juniorspelare i ishockey, om spelarnas ryggsmärtor går att klassificeras enligt McKenziemetoden samt om McKenziemetoden är en effektiv behandlingsmetod gällande ishockeyspelares ländryggsbesvär.
Jag önskar därför komma i kontakt med spelare som sedan tidigare har ländryggssmärta, nyligen fått ländryggssmärta eller som under denna säsong får ländryggssmärta. Oftast kan klassificering göras direkt. Ibland kan det behövas uppföljning. Behandlingen kan framkalla viss smärta men någon risk för skada föreligger inte då kraftprogression med minsta nödvändiga kraft används enligt McKenziemetoden. Deltagandet är frivilligt och du kan när som helst avbryta medverkan utan att skäl behöver anges. Som försöksledare och legitimerad sjukgymnast har jag tystnadsplikt. De insamlade uppgifterna kommer inte att användas för något annat syfte än för forskning. Resultaten kommer att
presenteras på gruppnivå och inte kunna härledas till någon specifik person. Samtliga uppgifter i studien kommer att förvaras inlåsta och kommer att förstöras efter studiens slut.
Om du någon gång under denna säsong får ont i din ländrygg så ber jag dig kontakta din tränare eller Angela Wallin, telefon: 076 852086 32. Du kan också kontakta mig direkt via e-post, se nedan.
Författare till studien och kontaktperson: Mikael Andersson Leg sjukgymnast/fysioterapeut Storgatan 81 352 46 Växjö Sverige E-post: mikael.andersson@avonova.se Tel:0470-7665 00 Handledare:
Anna Hafsteinsson Östenberg, RPT, PhD in Medical Science Senior Lecture
Department of Sports Science Linnèuniversitetet
351 95 Växjö Sverige
