Samlaren
Tidskrift för
svensk litteraturvetenskaplig forskning
Årgång 127 2006
I distribution:
Swedish Science Press
Göteborg: Stina Hansson, Lisbeth Larsson
Lund: Erik Hedling, Eva Hættner Aurelius, Per Rydén Stockholm: Anders Cullhed, Anders Olsson, Boel Westin Uppsala: Bengt Landgren, Torsten Pettersson, Johan Svedjedal
Redaktörer: Anna Williams (uppsatser) och Petra Söderlund (recensioner) Inlagans typografi: Anders Svedin
Utgiven med stöd av
Vetenskapsrådet
Bidrag till Samlaren insändes till Litteraturvetenskapliga institutionen, Box 632, 751 26 Upp-sala. Uppsatserna granskas av externa referenter. Ej beställda bidrag skall inlämnas i form av utskrift och efter antagning även digitalt i ordbehandlingsprogrammet Word. Sista inläm-ningsdatum för uppsatser till nästa årgång av Samlaren är 1 juni 2007 och för recensioner 1 september 2007.
Uppsatsförfattarna erhåller särtryck i pappersform samt ett digitalt underlag för särtryck. Det består av uppsatsen i form av en pdf-fil.
I Samlaren 127/2006 publiceras de bidrag av Hanif Sabzevari (Uppsala universitet) och Lisa Schmidt (Södertörns högskola) som belönats med Svenska Litteratursällskapets pris för bästa magisteruppsats i litteraturvetenskap läsåret 2004–05.
Abstracts har språkgranskats av Sharon Rider.
Svenska Litteratursällskapet tackar de personer som under det senaste året ställt sig till förfo-gande som bedömare av inkomna manuskript.
Svenska Litteratursällskapet Pg: 5367–8.
Svenska Litteratursällskapets hemsida kan nås via adressen www.littvet.uu.se.
isbn 91–87666–24–3 issn 0348–6133 Printed in Sweden by
Begreppet stämma är som alla begrepp en ab-straktion. När man diskuterar hörspelet som fö-reteelse eller auditiva medier i allmänhet är denna abstraktion både relevant och meningsfull. Men så snart det handlar om ett uppförande, föränd-ras förutsättningarna radikalt. Då handlar det inte längre om stämma utan om en enskild röst, här och nu. All realisering innebär partikularisering. Eller för att vara mer konkret: plötsligt är det som i dansteatern – man kan inte längre skilja dansen från dansaren. Med ens befinner vi oss i det sinn-ligt konkreta, i den omedelbara erfarenhetens sär-skilda universum.
Ändå insisterar Børsets analyser på att tema-tisera avförkroppsligandet mer än något annat. Varför denna tonvikt? Det är som om Børset inte riktigt kan frigöra sig från Sarrautes text, partitu-ret. När vi läser hörspelen, erfar vi anonymise-rade stämmor utan ansikte och stoftshydda, det är sant. Men att lyssna till hörspelen är något helt an-nat. Det som slog mig när jag tog del av uppsätt-ningarna var inte alls avförkroppsligandet, sna-rare tvärtom. I hörspelet blir stämman på nytt av bärare av en kropp. Så snart vi varseblir en män-niskoröst, uppfattar vi också en lång rad saker: kön, ålder, ursprung, temperament, känslotill-stånd, bildningsnivå och annat. Hörspelsrösten må vara ansiktslös, men den saknar inte kropp, och som varje briljant dramatiker vet Sarraute att utnyttja detta förhållande.
Ändå koncentrerar sig Børset på att beskriva de rent materiella dimensionerna av stämföringen och hur de bidrar till ett allmänt avförkroppsli-gande. Så kommer det sig att denna radiodra-matik allt mer kommer att framstå som fonetisk konst, varken mer eller mindre. Børsets läsningar och lyssningar uppehåller sig mer vid materialite-ten än vid innehållet. Hon lägget tyngdpunkmaterialite-ten på hur saker och ting yttras, inte på vem som talar eller vad som sägs. Men Sarraute är ju en förfat-tare med ett ärende. Hon har något att säga. Det hör man inte bara i hörspelen utan också i inter-vjuerna. Var tog denna Sarraute vägen?
Jag har diskuterat några kritiska punkter i Bodil Børsets avhandling, men jag skulle vilja runda av med att framhäva studiens många för-tjänster. Inte nog med att Børset valt ett rikt och komplext avhandlingsämne, hon har också va-rit metodologiskt djärv och teoretiskt innovativ. Men framför allt har hon frilagt en dimension av Nathalie Sarrautes författarskap som negligerats av tidigare forskning, och hon har gjort det
ge-nom att konsekvent ställa öga mot öra, ord mot ljud, textmedium mot ljudmedium, scendrama-tik mot radiodramascendrama-tik, läsande mot lyssnande. På så sätt har Børset lyckats nyansera helhetsför-ståelsen av ett stort litterärt konstnärskap. Det är styvt gjort. Dessutom visar hennes studie vägen mot ett nytt sätt att hantera hörspelet som genre, vilket kommer att vara av intresse inte bara för litteraturvetare utan också för medievetare och teaterforskare.
Sara Danius Margareta Wersäll, Fattighusliv i ensamhetsslott. Ivar Lo-Johansson och de äldre i samhällsdebatt och dikt (Skrifter utgivna av Avdelningen för littera-tursociologi vid Litteraturvetenskapliga institu-tionen i Uppsala 50). Uppsala 2006.
”DET har blivit strid igen kring Ivar Lo-Johans-son. Det är han van vid. När man fungerar som socialt samvete, får man ju finna sig i att betrak-tas som förargelseväckande. Den här gången gäl-ler det åldrandet och ålderdomshemmen.” Året är 1950, den svenska ålderdomsdebatten rasar och socialläkare Gunnar Inghe inleder Ivar Los serie om ålderdomsfrågan i Folket i Bild nummer 2, med ovanstående ord.
Margareta Wersälls avhandling Fattighusliv i ensamhetsslott. Ivar Lo-Johansson och de äldre i sam-hällsdebatt och dikt undersöker denna strid och sätter in den viktiga ålderdomsdebatten i slutet av 1940-talet och början av 1950-talet i ett litte-ratursociologiskt perspektiv. I fokus står debattö-ren och reportern Ivar Lo-Johansson. Kampanjen dras på allvar igång av Ivar Lo-Johansson, som vå-ren 1949 publicerar sju uppmärksammade repor-tage i tidskriften Vi. Före dess hade författaren tillsammans med fotografen Stig Järlås gjort en omfattande researchresa i Sverige. Under ett års tid hade de besökt olika ålderdomshem, fattig-hus, från Jukkasjärvi till Ystad. Exakt hur många hem som besöktes går inte att kartlägga, men det måste ha varit dyrt att resa runt, och allt bekosta-des av författaren själv.
Ålderdomsdebatten tog rejäl fart efter Ivar Los uppmärksammade radioprogram och den debatt som sändes med företrädare från de sociala myn-digheterna 1950. Ivar Lo hade året före publice-rat skriften Ålderdom och fortsätter skriva artik-lar i Folket i Bild 1950, i dagstidningar och
debat-ten kulminerar slutligen med stridsskrifdebat-ten Ålder-doms-Sverige 1952. Vilka åsikter har Ivar Lo om åldringsvården i Sverige och hur förs dessa fram? Vilka medier används? Hur ser texterna ut? Hur ser den svenska socialpolitiken ut i slutet av 1940-talet? Och hur förändras den efterhand? Det är en rad spännande frågor som Margareta Wersäll un-dersöker i avhandlingen Fattighus i ensamhetsslott. Ivar Lo-Johansson och de äldre i samhällsdebatt och dikt och som titeln också antyder behandlar av-handlingen också skönlitterärt material.
Wersälls avhandling är den fjärde som behand-lar Ivar Lo-Johanssons författarskap. Därtill skall läggas Lars Furulands omfattande avhandling från 1962 om Statarna i litteraturen. En studie i svensk dikt och samhällsdebatt som behandlar statarmoti-vet och Ivar Lo-Johansson. De andra tre är i kro-nologisk ordning Artur Bethke Die Gestaltung des Landesproletariats, inbesondere der ”Statare”, in Romanen Ivar Lo-Johanssons (1967), Ola Holm-grens Kärlek och ära. En studie i Ivar Lo-Johanssons Måna-romaner (1978) och Magnus Nilssons Den moderne Ivar Lo-Johansson. Modernisering, mo-dernitet och modernism i statarromanerna (2003). Ivar Lo-trenden inom de senaste årens litteratur-vetenskapliga forskningen har varit romananaly-ser och gärna i förhållande till modernitet som Anna Williams analys av romanen Kungsgatan i Tillträde till den nya tiden. Fem berättelser om när Sverige blev modernt (2002) och Nilssons ovan nämnda studie. Här skall också nämnas Holm-grens monografi om Ivar Lo i serien ”Litterära profiler” (1998) och ett kort avsnitt om författa-ren i Svensk arbetarlitteratur (2006) av Lars Furu-land och Johan Svedjedal.
Syftet med avhandlingen är att ”belysa hur Ivar Lo-Johanssons ingripande i en väsentlig so-cial samhällsfråga, åldringsvården, skedde och vilka reaktioner detta ingripande medförde, det vill säga hur opinioner formades inom olika lä-ger”. (s. 20) Avhandlingen är med andra ord en studie i opinionsbildning och en central fråga är följaktligen ”om, och i vilken utsträckning, Lo-Johanssons kampanj resulterade i en förändrad so-cialpolitisk inriktning av äldreomsorgen”. (s. 20) En viktig uppgift är vidare att ”kartlägga författa-rens metoder att nå ut med sitt budskap och un-dersöka vilka politiska och samhällsövergripande strukturer som haft betydelse för att de opinions-bildande verktygen skall fungera”. (s. 20)
Avhandlingen är disponerad på traditionellt vis med abstract, förord, inledning (kapitel 1),
undersökningen (kap. 2–10), slutord (kapitel 11), därefter följer noter, förkortningslista, summary på engelska, två appendix: A. ”Kronologisk över-sikt 1942–1957” och B. ”Några persondata”, käl-lor och litteratur samt ett personregister med för- och efternamn.
Kapitel 1 ”Inledningen” (s. 15–24) innehåller avsnitt om forskningsläget, materialläget, benäm-ningar, syfte, frågeställningar och disposition. Åldringsfrågan har som Wersäll påpekar tidigare uppmärksammats av forskningen, främst av Rag-nar Oldberg, men också kort av Mauritz Edström 1954, 1976, Ola Holmgren 1998, Bertil Palmqvist 1985 och Arne Reberg 2001. Någon utförlig, sys-tematisk undersökning har däremot inte funnits. Att Ivar Lo under dessa år arbetade med genren socialreportage och samhällskritik (romanen An-alfabeten 1951 undantagen) har också gett avtryck i socialpolitisk forskning (som exempelvis Anders Åman 1976, Hans Esping 1980, Per Gunnar Ede-balk 1990, 1991, David Gaunt 1995, Håkan Jöns-son 2001 och Helene Brodin 2005), i forskning om dokumentärfotografi och kort i studier om det sociala reportaget (Elveson 1979).
Avhandlingen bygger på ett omfattande käll-material. Primärmaterialet är Ivar Lo-Johanssons arkiv vid Uppsala universitetsbibliotek, donerat av Ivar Lo 1963. Margareta Wersäll är ovanligt väl insatt i materialet, då hon själv varit med att ordna det om åldringsfrågan under sin tjänstgö-ring vid Landsarkivet i Uppsala redan under ti-digt 1960-tal. Samlingens tidningsklipp kring åld-ringsvårdskampanjen utnyttjas frekvent liksom Ivar Los svarta anteckningsbok och en del läsar-brev. Avhandlingsförfattaren använder dessutom material (tidningsklipp, radioföredrag, recensio-ner) från en rad andra arkiv som Sveriges Radio/ TV:s dokumentarkiv, Statsvetenskapliga institu-tionens klipparkiv i Uppsala, Kooperativa För-bundets centralarkiv i Stockholm, Riksarkivet, Arbetarrörelsens arkiv och Sverige folkpensionä-rers riksförbunds arkiv, stadsarkivet i Göteborg och Sigtuna klipparkiv.
Avhandlingen innehåller receptionsstudier, sti-listiska och retoriska analyser, biografiska kom-mentarer och motivstudier av skönlitteratur. Av-handlingen är hypotesprövande och i fokus står Lars Furulands sju formulerade hypoteser för hur en opinion kan skapas (från artikeln ”Litteratur och samhälle. Om litteratursociologin och dess forskningsuppgifter”). Därtill formuleras en ny åttonde hypotes att författaren måste: ”i sitt
bud-skap ha integrerat sådana för samhällsutvecklingen betydelsefulla idéer och handlingsplaner att det – då den aktiva fasen i författarens eget agerande av-klingat – motiverar olika aktörer (organisationer, politiska partier, samhällsinstitutioner, forskare) att ta över och driva debatten vidare”. (s. 21)
Avhandlingens teoretiska ramverk diskuteras kort i inledningskapitlet. Det är framförallt Hans Espings två föreställningar, eller ”teorier”, den s.k. gap-teorin och strukturteorin hämtade ur studien Sociala program – om att utveckla och avveckla of-fentliga åtaganden (1980) som här lyfts fram. Där-till introduceras Birgitta Odéns begrepp ”värde-struktur” som betecknar vad som bestämmer ett samhälles attityder till de gamla. Wersälls tes är att denna värdestruktur förändrades under peri-oden 1949–1957.
Kapitel 2, 3 och 4 ger en god biografisk och socialhistorisk bakgrund till den följande under-sökningen om ålderdomskampanjen. I kapitel 2 (s. 25–39) refereras tidigare forskning om Ivar Lo-Johanssons litterära omsvängning från statardikt-ningen 1933 till 1943 (från Godnatt, jord till Trak-torn) till krisårens ensamhetsromaner Geniet och Monism 1948 och Analfabeten 1951. En rad biogra-fiska perspektiv anläggs och exempel ges på moti-vet ”äldre människor” som figurerar i Ivar Los ro-mankonst (som exempelvis tidningsbudet Emma i novellen ”Sociala instinkten”, gubben Lappsa i Godnatt, Jord och kogubben Kadin i Traktorn). Tyngdpunkten är en analys av romanen Traktorn, som främst diskuteras i förhållande till de omtvis-tade begreppen individualism/kollektivism och här finner Wersäll ”en ideologisk länk” (s. 37) mel-lan romanen och ålderdomsfrågan, där individens rätt hävdas inför myndigheternas agerande.
I kapitel 3 (s. 40–52) introduceras det sociala reportaget som genre och hänvisningar görs till framförallt Gunnar Elvesons klassiska studie om samma ämne från 1979. Wersäll beskriver Lo-Jo-hanssons tidiga resebrev och reportage på 1920- och 30-talen och urskiljer frekventa stildrag: ge-neraliseringar, noggrannhet med faktauppgifter, förstärkning av budskapet, fokusering på viktiga samhällsproblem samt en driven stil och ett djupt personligt engagemang. Alltsammans pekar fram emot en kommande slagkraftig journalistik. Ka-pitlet avslutas med ett kort avsnitt om radion – ett relativt nytt medium i Sverige vid den här tiden, och specifikt Lubbe Nordströms reportageserie om Lort-Sverige hösten 1938 lyfts fram som det första sociala reportaget i radiosammanhang.
Kapitel 4 (s. 53–65) ger en kort översikt av den svenska socialpolitiken från 1900-talets början till 1940-talets slut. Den svenska välfärdstatens ut-veckling diskuteras och viktiga förändringar i so-ciallagstiftningen tas upp. Tyngdpunkten ligger på socialvårdskommitténs förslag, SOU-rapporten Utredning och förslag angående ålderdomshem m.m. och propositionen Grunderna för anordnande av ålderdomshem (1946), framlagd av socialministern Gustav Möller 1947. Ett viktig förslag var där att skilja fattig- och åldringsvård åt och att ålder-domshemmen skulle bli kommunens åliggande. Vidare skulle landets ålderdomshem rustas upp, klientelblandningen åtgärdas, men allt detta kos-tade mycket pengar och antalet äldre ökade mar-kant i Sverige. Förslaget fick stöd av socialstyrelsen och kommunala myndigheter. Men någon debatt om de äldres individuella behov fördes, som Wer-säll konstaterar, egentligen inte alls.
Avhandlingens kapitel 5 (s. 66–119) och kapi-tel 6 (s. 120–145) undersöker Ivar Lo-Johanssons åldringsvårdskampanj. Kapitel 5 beskriver de vik-tiga kontakterna med John Björnheden, redaktör för tidningen Pensionären, som togs redan 1942 och härigenom inleddes ett viktigt samarbete med pensionärsrörelsen. Wersäll pekar på att proble-matiken låg i tiden. Äldreomsorgen togs upp vid Svenska Socialvårdsförbundets kongress av Greta Hamrin som konstaterade att: ”Ålderdoms-Sve-rige är inte Ålderdomshems-Sve”Ålderdoms-Sve-rige” (s. 74). I ka-pitlet analyserar Wersäll Ivar Los sociala reportage i tidningen Vi våren 1949, den svarta antecknings-bok som författaren medförde på sin reportage-resa, de fyra radioprogrammen som sändes hös-ten 1949 samt den radiodebatt med företrädare för myndigheter och Ivar Lo som sändes 1949. Ka-pitlet avslutas med en intressant receptionsstudie av de reaktioner som uppkom i pressen av före-drag och artiklar, där en viktig slutsats är att inga tydliga partipolitiska skillnader går att urskilja. Ivar Los utspel om att ålderdomshem inte be-hövdes i ett gott samhälle utan med fördel kunde ersättas med hemvård, ifrågasattes dock mycket kraftigt av de sociala myndigheternas företrädare, som exempelvis fattigvårdstyrelsens ordföranden och tillika byråchef vid socialstyrelsen Ali Berg-gren och Ernst Bexelius, generaldirektör vid So-cialstyrelsen.
Avhandlingsförfattaren urskiljer tydliga skill-nader mellan Ivar Los stil i de olika medierna. I den privata anteckningsboken är stilen mer per-sonlig, i reportagen distanserad, i
radioföredra-gen framkommer en agitatorisk ton. Ivar Lo väljer alltså framgångsrika medier och Wersäll konstate-rar att Furulands hypotes 4 och 5 kan bekräftas.
I det sjätte kapitlet visar Wersäll hur Ivar Lo lyckas väcka debatt genom sin slagkraftiga for-muleringskonst. I centrum står skrifterna Ålder-dom, som utkom 1949 i en upplaga om 5 658 ex-emplar på KF:s bokförlag och Ålderdoms-Sverige. En stridsskrift (1952) som utkom i serien Bonniers folkbibliotek i en upplaga om 30 820 exemplar. Den senare innehåller 15 kapitel varav de nio för-sta är publicerade i Ålderdom. Här finns inga fo-ton (som i den förra) och fo-tonen är genomgående betydligt fränare än den tidigare.
Wersäll jämför texterna och visar på föränd-ringar i detaljer som gör att argumentation är be-tydligt kraftfullare emot socialvården. Reporta-gen är tydligare försvar för den enskilda männis-kans frihet. Emellan dessa skrifter publicerade Ivar Lo-Johansson också sex artiklar i tidskriften Folket i Bild (med en upplaga på 280 000 exem-plar) år 1952. Dessa behandlas inte särskilt, med motiveringen att: ”Innehållet i dessa artiklar är i stort detsamma som i Vi-reportagen och radio-föredragen” (s. 122).
Ivar Lo-Johansson ställde krav i Ålderdoms-Sve-rige. För det första: ”1) De ålderdomshem som finns bör inte se ut som de gör. 2) För framtiden bör ål-derdomshemmen kunna överflödiggöras. 3) Ute i miljön bör åldringarna tas tillbaka in i livssam-manhanget. Det senaste är det viktigaste.” (Ålder-doms-Sverige, s. 181 f.). Ivar Lo för alltså i denna anklagelseskrift tidigt fram tankar kring de äldres medinflytande och individens rätt att bestämma över sig själv – dock utan något starkare gehör från myndigheternas sida vid den här tiden. Med Ivar Los böcker Ålderdom och Ålderdoms-Sverige fördjupas emellertid åldringsvårdkampanjen och skillnaderna mellan de olika inläggen summeras på följande vis: ”Där Vi-reportagen i dokumentär-form rakt upp och ned visar upp bristerna i lan-dets åldringsvård ger Ålderdom med sin bildkonst en visuell djupverkan åt det tidigare reportaget i Vi. Ålderdoms-Sverige å sin sida skärper i hög grad polemiken i radioföredragen.” (s. 131)
Kapitlet innehåller en receptionsstudie över mottagandet av skrifterna, där kritikerna gene-rellt hade större förståelse för Ålderdom än radio-programmen och en förklaring kan vara att det dokumentära bildmaterialet och den kraftiga po-lemiken förstärkte medvetenheten. Avsnittet av-slutas med en rad exempel på de slagkraftiga
me-taforer (som också finns i författarens tidigare produktion) som exempelvis ”Tusen Krämpors Väg” och ”isoleringens ensamhetsslott” (s. 140) och följs av en kortfattad retorisk analys, där klas-siska begrepp som exempelvis ethos, patos och lo-gos, används och Ivar Los texter följer generella retoriska mönster som bruket av hyperboler, ge-neraliseringar och polariseringar vitt emot svart. Iakttagelsen att ett frekvent bruk av krigsmetafo-rer finns är spännande och det är starka ord som Ivar Lo använder, strax efter andra världskrigets slut: ”För många gamla ter sig en anstalt som ett ålderdomshem inte stort bättre än ett koncentra-tionsläger. (Jag har fått brev från gamla, av vilka ålderdomshemmet på fullt allvar liknats vid en gasugn.)” (Ålderdoms-Sverige, s. 112)
Kapitel 7 (s. 146–157) och 8 (s. 158–173) ägnas åt den debatt som fördes bland ideologiproducen-terna, det vill säga företrädarna för socialvården, och visar hur åldringsvården så småningom bör-jade reformeras. Här diskuteras Otto Wangsons åsikter, en film av socialstyrelsen om den svenska åldringsvården och en radiopjäs, ”Malin går hem” av David Ahlqvist. I debatten fungerar Ivar Lo-Johansson som en ”extern kritiker” och som ”ka-talysator” (s. 155). Författarens krav på hemvård istället för vårdhem, medicinsk forskning kring åldrande, upphörande av klientblandning och ifrågasättande av tvångsintagningar blir allt mer centrala frågor. Påtagliga förändringar sker – men inom den etablerade samhällsstrukturens ramar – i partierna, i riksdagsdebatten och i utredningen 1952, där en riktlinje var att de äldre skulle bo kvar hemma, men med tillsyn och vård. Ivar Lo hade erbjudits att vara med i utredningen av vännen socialministern Gunnar Sträng, men tackade för-stås nej. Han ville vara fri och Wersäll konstaterar att såväl hypotes sju och åtta uppfylls.
Avhandlingens nionde kapitel (s. 174–194) är en detaljerad receptionsstudie av dagspressens kom-mentarer till debatten 1949–1957 och motiveras av att pressklipp kan vara intressant forskningsmate-rial för hur en opinion sprids, vilket också under-stödjer hypotes 8. Slående är hur betydelsefull Ivar Los kampanj var för att driva på myndigheter och förändra rådande föreställningar. Den största ge-nomslagskraften tycks Ivar Los paroll ”hemvård i stället för vårdhem” ha haft. Stor samstämmighet råder i tidningsmaterialet, även om smärre ideo-logiska skillnader förekommer. Att lägga ned ål-derdomshemmen, som Ivar Lo förfäktat, stödjer exempelvis endast Aftonbladet (där författarens
vän Gösta Netzén stod bakom ledarmaterialet), medan andra uttalade sig mer försiktigt eller rent av kritiskt, som Morgon-Tidningen. Också pensio-närspressen behandlas, liksom en rad andra tid-ningar som Vår Kyrka, Byggmästaren m.fl.
Avhandlingens sista undersökningskapitel 10 (s. 195–205) analyserar fattighusliv som litterärt motiv med några nedslag i Lo-Johanssons förfat-tarskap. En slutsats är att åldringsvårdskampan-jen fungerade som en katalysator för Ivar Lo mot en ”fördjupad berättarkonst”. (s. 203) Kapitlet gör också utblickar till andra manliga författares texter, som Harry Martinssons Nässlorna blomma 1935, Pär Lagerkvists drama Midsommardröm i fat-tighuset 1941, Albert Engströms novell ”Fattigstu-gan” 1942, Jan Fridegårds novellsamling Kvinno-trädet 1950 och slutar med Åke Wassings roman Slottet i dalen 1961.
I avhandlingens ”Slutord” (s. 206–211) dras så trådarna ihop och slutsatsen är att de åtta hypo-teserna fungerat väl som värdemätare på genom-slagskraften i ålderdomskampanjen. Här fram-lyfts det slagkraftiga bildspråket, att Ivar Lo var en känd och erkänd författare före kampanjen, att det handlar om en lång tids engagemang. Medi-erna var av största betydelse och debatten fördes i flera organ samtidigt. Ivar Lo hade viktiga kon-takter med pensionärsorganisationer och ett brett nätverk, han agerade självständigt och deltog inte i partipolitiken. Dessutom fortsatte ålderdoms-debatten i press och fackföreningar, i partier och föreningar. Slutligen ställs en relevant fråga om de sociala reformerna skulle ha kommit till utan Ivar Los kampanj. Det är naturligtvis svårt, om inte omöjligt att ”belägga” ett faktiskt samband, men det är förstås mycket troligt, som avhand-lingsförfattaren också konstaterar.
Wersälls doktorsavhandling har flera förtjäns-ter. Det är gedigen grundforskning om en viktig (och påfallande aktuell) debatt, där Ivar Lo-Jo-hansson var högst drivande med inlägg i en rad olika medier. Avhandlingen behandlar en intres-sant genre: reportaget som undersökts i mycket liten omfattning i svensk litteraturvetenskap. Att sätta fokus på Ivar Los skrifter Ålderdom och Ål-derdoms-Sverige är också spännande och här hade det varit intressant att följa debatten vidare och undersöka mottagandet vid nyutgivningen 1974, 1977 och 1987 (i Stridskrifter 2, och i samlings-volymen Den sociala fotobildboken 1977 och Ål-derdoms-Sverige 1987). Men allt kan inte rymmas inom avhandlingens ramar.
Avhandlingen bygger på ett imponerade stort material, ca. 15.000 artiklar! Wersäll har tagit del av befintliga klipparkiv och gått igenom allt som rör åldringsfrågan 1949–1957, vilket är en mycket arbetskrävande uppgift. Avhandlingens syfte upp-fylls och Furulands hypoteser fungerar väl som utgångspunkt för studien. Ett kapitel ägnas åt skönlitterära texter och avsnittet är intressant men kort. Här efterlyser jag en motivering av varför just dessa tre texter från tiden före kampanjen är med (Martinssons Nässlorna blomma 1935, Pär Lagerkvista drama 1941, Albert Engströms novell 1943) och därefter Åke Wassings Slottet i dalen från 1961. Här hade också Ivar Los roman Lyckan från 1962 kunnat platsa, där Gubben Ferdinand är yt-terligare ett exempel på ett porträtt av en äldre man som dessutom uppmärksammats i författa-rens licentiatavhandling.
En diskussion kring teori och metod hade kun-nat vara mer utförlig och försedd med egen rub-rik istället för att placeras under avsnittet ”Syfte och frågeställningar”. Furulands sju hypoteser är en relevant utgångspunkt i en litteratursociolo-gisk studie av detta slag och avhandlingsförfatta-rens egen åttonde hypotes är ett bra tillägg (och borde därför också varit med i summaryn). Re-ceptionsanalyserna är goda och kastar nytt ljus över debatten, de stilistiska och retoriska analy-serna likaså, även om jag gärna hade sett mer när-läsningar och detaljerade analyser, vilket jag åter-kommer till strax. Däremot är avhandlingens teo-retiska ramverk påfallande svagt. De begrepp som tas upp inledningsvis (som Espings gapteori och strukturteori från 1980 och Odéns begrepp vär-destruktur från 1983) kunde ha motiverats och ut-förligare beskrivits. Nu använts begreppen i ringa utsträckning och förblir oklara. Att Esping exem-pelvis skiljer mellan ”problem i verkligheten” och ”en problemverklighet” diskuteras inte och att gap-teorin och strukturteorin avser att förstå en problemverklighet, inte problem i verkligheten. Med andra ord reser sig en fråga om vilken nivå som de teoretiska begreppen avser och jag upp-fattar att Espings gap- och strukturteorin ligger på nivån över enskilda individers tänkande, på en strukturnivå, och jag ställer mig därför tvek-sam till om man kan tillämpa teorierna på en en-skild persons agerande. Kan Ivar Lo ses som en företrädare för ett strukturteoretiskt perspektiv? Däremot verkar det ligga en del i att myndighe-terna först behandlade ”åldringsvårdens problem ur gapteorins perspektiv” (s. 208) och att
alltefter-som ägde en förändring rum mot ett strukturteo-retiskt synsätt. Wersäll resonerar på en strukturell nivå men i avsnitten om Ivar Los agerande hand-lar det snarast om en aktörsnivå. Det finns med andra ord en risk att Ivar Lo blir den som bekräf-tar teorierna. Begreppen används inte analytiskt och tillför inte undersökningen särskilt mycket. Här skulle diskussionen kring ”ideologiproducen-ter” kunna ha utvecklats mer eller fördjupningar gjorts om olika idébärare. En diskussion kring ideologi kunde ha förts i detta sammanhang. Ett annat alternativ skulle kunna vara att utgå från diskursanalys och ta mer avstamp i Helene Bro-dins avhandling i ekonomisk historia om svensk äldrevård. Denna studie Does Anybody Care? Pu-blic and Private Responsibilites in Swedish Elder-care 1940–2000 (2005) hänvisar Margareta Wersäll till, men den skulle ha kunnat utnyttjas ännu nå-got mer. Möjligen kunde ett Bourdieu-perspektiv med centrala begrepp som symbolisk kapital och doxa kunna förklara Ivar Lo-Johanssons särställ-ning och möjlighet att snabbt skapa en opinion. Författarens starka kopplingar till regeringsmak-ten (som rekommendationsbrevet från Gustav Möller och vänskapen med Gunnar Sträng) är ju bara ett exempel på symboliskt kapital.
”Någon egen plats i svensk litteraturhistoria har reportaget inte fått,” skrev Ivar Lo-Johansson i sin efterskrift till Dagbok från 20-talet (1982) (s. 461). Här talar författaren om reportagets utveck-ling, dess låga ställning i litteraturvetenskapen och att reportaget som form ”inte hört hemma någon-stans”. En klar styrka med Wersälls studie är att den undersöker och analyserar denna inom lit-teraturvetenskapen intressanta men fortfarande relativt outforskade genre. Ivar Lo är ett gott val. Avhandlingens kapitel 3, 5, och 6 om reportaget är förtjänstfulla, men jag vill peka på några kritiska punkter och utvecklingspotentialer som finns i det omfattande materialet.
Genomgången av genren socialreportage upp-märksammas i avhandlingen på flera ställen. Det hade varit en fördel att ha fört samman denna dis-kussion och behandlat fler teoretiska texter om reportaget. Den definition av reportage som an-vänts är Gunnar Elvesons och har placerats i not 13, s. 214: ”en redovisning som återger en sam-tida (yttre) verklighet och bygger på iakttaga-rens egna direkta upplevelser registrerade inom en ganska kort tid i det självupplevdas form samt tidpunkt och plats väl preciserade”. Men Elve-sons definition är inte invändningsfri. Vad
bety-der exempelvis att skribenten skall återge en sam-tida yttre verklighet? Vad är en självupplevd form? Dessa frågor leder vidare till komplicerade frågor kring fakta och fiktion, och som Ivar Lo själv sä-ger om genren: ”ett annat slags sanning”. Detta problemfält är centralt idag och forskningspro-jekt pågår. Hit hör också forskning om andra när-liggande genrer inom litteraturvetenskapen som rapportboken, reseskildringar, dokumentarism och självbiografier och här finns en omfattande såväl svensk som internationell forskning, som exempelvis Klaus D. Beckmans De reportage als literair en avantgardistisch genre: een kritisch-em-pirisch onderzoek naar de classificatie van een tek-stoort 1984, Patrick M. Hendersons The Transfor-mation of Fact into Fiction in the Historical Novels of Joseph Conrad and Upton Sinclair, and the Re-lations of These Novels to Genre of Reportage 1992, Documentarism in Scandinavian Literature, red. Poul Houe & Sven Hakon Rossel 1997, Lisbeth Larsson Sanning och konsekvens. Marika Stiern-stedt, Ludvig Nordström och de biografiska berät-telserna 2001, Genrer och genreproblem. Teoretiska och historiska perspektiv, red. Beata Agrell & Ing-ela Nilsson 2003 m.fl. Därtill finns en omfattande svensk presshistoriska forskning som också kunna skulle ha utnyttjas, som exempelvis Britt Hulténs forskningar: ”Men rebellerna komma”. Det sociala reportaget, litteraturen och journalistiken 1992, Josef Kjellgren. Den förklädde reportern som ville verklig-het 1993, Förändra verkligverklig-heten! Det sociala repor-taget från Zola till Zaremba 1995, Lars. J. Hulténs studie Reportaget som kom av sig 1990 och Tor-sten Thuréns Reportagets rika repetoar. En studie av verklighetsbild och berättarteknik i sju reportage-böcker 1992. Hulténs lansering av begreppet ”so-cial opinionsjournalistik”, där det so”so-ciala reporta-gets kännetecken är just att ”påverka opinioner” och ”driva kampanjer” (s. 12) passar väl in på Ivar Los texter. Vidare diskuterar Hultén reportaget som en litterär konstform, Thurén poängterar att reportagetexter ”kan betraktas som litteratur” (s. 378) även om han också (som många pressforskare gör) drar upp en skiljelinje mellan texter som be-skriver en fiktiv och en faktisk verklighet. Också Karin Palmkvists litteraturvetenskapliga avhand-ling Diktaren i verkligheten. Journalisten Stig Da-german 1989 innehåller ett kort avsnitt om repor-taget och en kort historisk översikt.
Begreppet reportage skulle alltså ha kunnat problematiseras mer och en analys av Vi-repor-tagen och den personliga anteckningsboken får
il-lustrera mitt resonemang. Margareta Wersäll vi-sar övertygande att anteckningsboken innehåller ”personliga känslor” som när Ivar Lo beskriver ett besök: ”Sinnesjukavdelningen, det ohyggligaste jag sett” (s. 86). I Vi-reportagen har däremot dessa personliga känslor ”friserats bort” och ”fakta får tala för sig själva,” skriver Wersäll, som konstate-rar att Ivar Lo har ett starkt känslomässigt ”en-gagemang som tränger igenom objektivitet och fakticitet” (s. 44). Här ställer jag mig tveksam till det underliggande synsättet att reportagen är mer ”objektiva” eller att fakta får tala för sig själva. Låt oss jämföra följande två passager. Den första ur Vi-reportaget 1949 nummer 4.
”Vi gick högst upp, i tredje våningen. De sin-nesjuka flockade sig omkring, kom fram med sina nattkärl, beskrev sina krämpor. I ett långsmalt rum till vänster låg tre mänskor. Det var en för-tätad bild av mänsklig blottställdhet inför livets svårhet.” (Vi 1949:4, s.14)
I detta stycke kan vi fästa oss vid ordvalet ”flock-ade sig” eftersom det för tankarna till en skock djur, får eller fåglar. Och tanken att de sinnesjuka behandlas som djur ligger nära tillhands. Att det här är människor i svår nöd instämmer berätta-ren i, dock utan att säga ordet jag, utan här vi. Detta vi är högst påtaglig närvarande. ”Vi gick.” Berättaren återberättar händelsen i imperfekt och måste minnas. Men vad minns man? Vilka sce-ner väljs ut? Dessutom sammanfattas intrycken av berättarens egen personliga kommentar: ”Det var en förtätad bild av mänsklig blottställdhet in-för livets svårhet.”
En annan iakttagelse man kan göra, om vi lä-ser vidare i spalten, är att reportaget också inne-håller återberättad dialog, i det här fallet mellan intervjuaren och föreståndarinnan. I Vi börjar dialogen:
– Måste hon ligga här?
– Bara de andra ätit flyttar vi ut henne i korri-doren där de andra sitter. Det är dödsarbetet som börjat. (Vi 1949:4, s. 14)
I anteckningsboken står det istället:
– Dödsarbetet pågår. Död före kl 8. – Måste hon ligga inne?
– Bara de andra får äta, flyttar vi ut henne. (s. 29)
Här är det frågan om ren rekonstruktion utifrån anteckningarna, eftersom bandspelare inte
använ-des. Det är med andra ord tydligt att Ivar Lo-Jo-hansson omarbetar och skriver om sin historia. Det är i sig intressant. Men det betyder inte att reportaget är mer sant eller objektivt utan snarare en annan sorts berättelse. För i båda texterna före-kommer en subjektiv berättare som väljer ut sce-ner, rekonstruerar dialoger och talar i skarpa och drastiska ordalag. Avhandlingen hade här kun-nat fördjupa diskussionen om reportagets form-värld och utnyttja dels de begrepp som finns med i avhandlingen (på sidan 96–97) som reporterns närvaro, auktoritet dels använt moderna narra-tologiska begrepp. En journalistisk modell för en analys av reportage finns också tillgänglig i Thu-réns bok om Reportagets rika repertoar (1992), där han skiljer mellan innehållsaspekter (analys av re-porterns kunskapskällor, tidigare erfarenheter och hur reportern framför sina åsikter) och formmäs-siga frågor (ordval, valet av metaforer och symbo-lik) samt hur reportaget är skrivet (vem som berät-tar och hur denne framträder i texten).
Jämförelserna mellan författarens olika tex-ter är genomgående intressanta och här kan man också utvidga analysen genom att föra in Ivar Los självbiografiska verk Frihet (1985), där tre kapi-tel ägnas åt ålderdomsdebatten. Också här be-rättas historien om besöket på ålderdomshem-met i Gävle:
Sinnesjukhusavdelningen var det ohyggligaste jag dittills mött under vår resa. En sinnesslö på 35 år som såg ut som en 14-åring verkade oförklarligt beklämmande, värre att en kvinna låg i en säng i korridoren medan dödsarbetet pågick. Stanken var svår.
– Måste hon ligga här? frågade jag ett biträde. – Bara de andra får äta så flyttar vi in henne. (s. 221)
Första meningen ”Måste hon ligga här?” finns i Vi-reportaget, medan ”Bara de andra får äta så flytta vi in henne” återfinns i anteckningsboken ordagrant, med förbehållet att människan där inte flyttas in utan ”ut”.
I avhandlingen kartläggs debatten noggrant och kapitel 5 och 6 ger god kunskap om hur stra-tegiskt och välplanerat Ivar Lo gick tillväga. (Bara fem dagar efter det sista uppmärksammade ra-dioprogrammet utkom skriften Ålderdom på KFs förlag och publiken som då hade Ivar Lo färsk i minnet fick snabbt tillgång till texterna och de många bilderna). Att ålderdomsfrågan var vik-tig, visar inte minst kommentaren i den svarta
anteckningsbok som användes under reportage-resan. Upphittaren uppmanas nämligen att skicka tillbaka boken till författaren på Bastugatan 21 ”FORTAST MÖJLIGT”.
Wersäll kartlägger resan genom Sverige och här visar sig såväl anteckningsboken som brev-växlingen med John Björnheden vara ovärderlig. Materialet bidrar till ny kunskap om Ivar Los ar-betsmetod vilket avhandlingsförfattaren överty-gande beskriver. Björnheden förser exempelvis författaren med material till artiklarna (och se-nare i brevväxlingen förstår man att redaktören också vill använda Ivar Los kontakter med Bon-niers förlag för att kunna ge ut sina egna dikter!) och den svarta anteckningsboken används, som underlag till reportagen i Vi, som sedan också trycks i Ålderdom.
Under första året drev författaren sin kampanj i de tre stora medierna: veckotidning, radio och bok. Opinionsspridningen beskrivs, med rätta, som ”en trestegsraket” (s. 122). Men hur skall fort-sättningen beskrivas? Kampanjen fortsätter med en artikelserie i Folket i Bild 1950, som mycket kort nämns och dessa reportage kunde ha analy-serats mer i avhandlingen vars syfte är att beskriva hela debatten. Av de sex reportage som finns med är visserligen fyra snarlika tidigare texter, men två är helt nya. Serien inleds med ett försvarsinlägg för Ivar Lo av Gunnar Inghe och därefter pu-bliceras det första reportaget ”Resa bland ålder-domshem”, som är intressant eftersom författa-ren här kommenterar sin egen debatt. Ett slags metareflexion äger rum och detta görs i jagform tillskillnad från tidigare. Ivar Lo förklarar varför han är intresserad av ålderdomsfrågan och hän-visar till sina egna klasserfarenheter och händel-ser i barndomen. Historien om släktingen, som spärrades in bakom lås och bom och som Ivar Lo vid ett besökt överräckte en påse karameller till, känner vi igen från Ivar Los senare roman Anal-fabeten, som diskuteras i avhandlingen, och i Ål-derdoms-Sverige 1952. Men först publicerades his-torien alltså i Folket i Bild. Det andra nya reporta-get, som Wersäll också nämner, är artiklarna om läsarbreven där författaren kommenterar breven från allmänheten.
Med fotobildboken Ålderdom 1949 visualise-rade Lo-Johansson debatten. Att publicera svart-vita bilder, många i helsidesformat, var en med-veten strategi. Författaren hade använt bildmate-rial också i boken Statarna i bild, som utkom året före. Fotografen Stig Järlås och Ivar Lo layoutade
böckerna tillsammans (Jonsson 1966). Fotografi-erna är viktiga för att förstärka sitt budskap i de-batten och det finns foton i Vi-tidningen, i derdom och i Folket i Bild, men varför inga i Ål-derdoms-Sverige? Om bilderna i Ålderdom förs ett intressant resonemang (s.120–122) med hänvis-ningar till relevant litteratur (Jonson, Kensjö, Fu-ruland). Däremot görs ingen egen analys av ma-terialet. Ett sätt skulle kunna vara att också analy-sera omslaget och fliktexten till Ålderdom. Annika Olsson (2002) gör en fruktbar analys av omslaget till Sara Lidmans rapportbok Gruva, och visar där att den anonyme mannen på fotot väcker frågor. Titeln i obestämd form (Gruva) samt anonymi-teten och bristen på information gör att perso-nen framträder som: ”en generell och kollektiv grovarbetartyp” (s. 221). Gruva utkom 1968. På liknande vis kan paratexter analyseras i skriften Ålderdom. Också denna titel är i obestämd form (Ålderdom), det svartvita fotot visar en gammal man, och blicken vänds snett åt höger. Mannen är utomhus, det ser ut att vara solsken och han ser tänkande ut. Mannen kan med andra ord vara vilken manlig åldring som helst och han är fri. Så kan det vara att åldras för var och en. Det blir en generell och kollektiv åldring. Därefter följer en kort fliktext som presenterar Ivar Lo och det an-gelägna projektet. Ett fotografi på en allvarlig Ivar Lo finns överst på fliken. Man får veta att förfat-taren besökt ålderdomshem runt om i landet och undersökt åldrandets problem ur en psykologisk synpunkt. Information ges om antalet ålderdoms-hem och åldringar i landet. Alltså: redan före den egentliga texten börjar möts bokens läsare av två kontraster: den fria äldre mannen på omslaget och fliktextens beskrivning av läget. Det agitatoriska anslaget sker direkt.
Vidare skulle jag gärna ha sett att Ivar Lo pla-cerades något in i en litteraturhistorisk kontext. I framställningen blir författaren en solitär stjärna inom reportagegenren, visserligen en viktig sådan, – en av de tio som förändrade världen –, men Ivar Lo var ingalunda ensam. Reportagegenren har ju rötter långt tillbaka i tiden och är tätt förknippad med pressens framväxt på 1600-talet. Som en av de första brukar Edward Wards reportage näm-nas om ett mentalsjukhus, publicerat i månads-tidningen The London Spy 1699; likaså Daniel De-foe om pesten i London 1665, tryck femtio år se-nare. För svenskt vidkommande får vi sträcka oss fram till början av 1800-talet, till publicister som Lars Hierta, Carl Jonas Love Almqvist och
Fred-rika Bremer (Rydén 1981). Att skriva moderna re-portage hör 1900-talet till och en av de svenska pionjärerna är Ester Blenda Nordström, som för-klädd till piga wallraffade och skrev t.ex. reportage om pigornas usla anställningsförhållanden i SvD 1914, vilka publicerades i boken En piga bland pi-gor. Reportern har ingående analyserats av Mar-gareta Stål i avhandlingen Signaturen Bansai. Ester Blenda Nordström. Pennskaft och reporter i det ti-diga 1900-talet (2002) och hon finns med i antolo-gin Tidningskvinnor 1690–1960 redigerad av Kris-tina Lundgren och Birgitta Ney (2000). Att skriva sociala reportage gjorde också andra författare un-der 1920–30-talet, som litteraturhistoriskt sett var en viktig period för genren i Sverige. Det social reportaget blev ”ett uttryck för den moderna ti-den”, skriver Britt Hulthén (1993:6) och hon ger en rad exempel på rapportörer från denna period. Några exempel: Maj Hirdmans Resa till Amerika 1926, Sven Barthels Sill och fisk 1929 om bohus-fiskarna, Ragnar Holmströms Barn, mödrar och manfolk 1928 om slummen i Stockholm och Josef Kjellgrens om sjömän i Dagens Nyheter 1933.
Wersäll nämner kort Lubbe Nordströms viktiga sociala reportage i radion 1938, som resulterade i den uppmärksammade boken Lort-Sverige. Käl-lan i detta sammanhang är en intervju med Nils-Olof Franzén 1986, not 28, sidan 214. Här vore en not till Karin Nordbergs avhandling Folkhem-mets röst. Radion som folkbildare 1925–1950 (1998) (s. 280–286), där sex sidor ägnas åt Lubbe Nord-ströms banbrytande radioserie, mer adekvat.
Avhandlingen innehåller några spår av de mängder läsarbrev som författaren erhöll under ålderdomsdebatten och efteråt. Det är helt klart ”ett unikt vittnesbörd om levnadsförhållanden, attityder och reaktioner hos den grupp männis-kor som hela kampanjen rörde sig om”. (s. 19) Det omfattande materialet på ca 250 brev i Ivar Lo-arkivet är fascinerande läsning och innehåller också en del kritiska brev som Karl Anderssons, som våren 1952 skrev tre brev till Ivar Lo och bad att få träffa författaren i Stockholm för att delge honom information om hur det varit att bo på ett hem i Hälsingborg. Ivar Lo säger nej till en träff p.g.a. av tidsbrist och Andersson blir förstås rejält besviken (brev 27.2.1952, 19.5.1952, 15.7.1952). Mer kränkt, än besviken är också Nelly Wikman, f.d. föreståndarinna i Stövelstorp, över Ivar Los felak-tiga beskrivningar av förhållandena i landet. För som hon skriver: ”Det finns även ljusa sidor i Ål-derdoms-Sverige.” (brev i september 1949)
Slutligen några ord om avhandlingens akribi. Margareta Wersäll är en forskare som skriver på ett tydligt och klart vis. Hon är ofta lojal med Ivar Lo, och ibland kan jag sakna en tydligare kritisk distans, som exempelvis när Wersäll förklarar var-för Ivar Lo var-förbisåg arbetarkvinnornas insatser i ett radiotal 22.9. 1949 och skriver att författaren fått ”ett återfall i rollen som arbetarkollektivets ta-lesman” och han inte alls är omedveten ”om dessa kvinnors villkor” (s. 170). Forskaren Helen Bro-din, som refereras kort, har däremot påpekat att den hemmaboendeideologi, som förfäktades av Ivar Lo, inte var särskilt radikal utifrån ett genus-perspektiv, vilket skulle ha kunnat diskuteras.
Framställningen går lätt att följa och endast några få tryckfel finns av slaget en bokstav sak-nas (som exempelvis ”poängteat” istället för po-ängterat s. 160), vilket inte försvårar läsningen av texten på något vis. Dessutom stämmer sidhän-visningarna överlag liksom de allra flesta citat. Några slarvfel förekommer förstås av typen un-derstrykningar saknas, stor bokstav istället för li-ten, punkter och mellanslag fattas. Litteraturför-teckningen är däremot inkonsekvent och rörig. De olika klippsamlingarna står upptecknade un-der otryckt material, vilket är märkligt med tanke på att klippen är tagna ur tryckta dags- och vecko-tidningar. Dessutom döljer sig materialet här och någon systematisk överblick över vilka artiklar som exakt använts finns inte. Ett par klippsam-lingar som nämns i inledningen förtecknas inte (som Aftonbladets klippsamling och Kooperativa förbundets). Vidare saknas signum på brevsam-lingen ur Ivar Lo-Johanssons arkiv (1–70).
Skrifter av Ivar Lo-Johansson förtecknas i kro-nologisk ordning, vilket kunnat markeras i rubri-ken, och manus till radioföredragen borde ha pla-cerats under otryckt material. Ytterligare en svå-righet är att Pär Rittsels odaterade uppsats ”Bilden övertygar mer än ord” förtecknas på tryckt mate-rial, men den är varken tryckt eller daterad. Hur man skall få tag i denna förblir således oklart.
Avhandlingen är försedd med en förkortnings-lista och här saknas ytterligare tre förkortningar som förekommer i brödtexten: CSA (Central-förbundet för socialt arbete), PRO (Pensionärer-nas riksorganisation) och SPF (Sveriges folkpen-sionärs riksförbund) som används i brödtexten. Slutligen något om bildmaterialet. Avhandlingen är försedd med tio svartvita foton försedda med bildtext, däremot saknas en bildförteckning och kommentarer varifrån bildtexterna är tagna.
Av-handlingen innehåller två bilagor, där bilaga B (som innehåller data över en rad förekommande personer i framställningen) underlättar väsent-ligt för läsaren. Bilaga A är en kronologisk över-sikt över ålderdomsdebatten 1942–1957 vilket ter sig onödig i en bok om ämnet.
Margareta Wersälls avhandling är den första större studien om Ivar Lo-Johansson och ålder-domskampanjen. Redan i val av ämne är den ett pionjärverk. Den bygger på ett omfattande em-piriskt material, som avhandlingsförfattaren har god kännedom om. Undersökningen är noggrant och systematiskt genomförd. Framställningen är tydlig, klar och lätt att följa. På ett övertygande sätt visar avhandlingsförfattaren hur Ivar Lo-Jo-hansson driver sin kampanj i olika medier och hur den svenska socialpolitiken behandlade ål-derdomsfrågan under slutet av 1940-talet och bör-jan av 1950-talet. Syftet med avhandlingen upp-fylls därmed.
Beskrivningen av den socialpolitiska utveck-lingen (kap. 4 och 8) är huvudsakligen deskrip-tiv, men ger en bra översikt av perioden och valet av material (propositioner, lagstiftning samt tidi-gare forskning) är relevant. Intressantast är avsnit-ten om ålderdomskampanjen (kap. 5 och 6) som ger en god inblick i hur Ivar Lo drev sin kampanj och jämförelserna mellan de olika texterna; den svarta anteckningsboken, Vi-reportagen, radiofö-redragen och stridsskrifterna liksom receptions-avsnitten tillför ny kunskap, likaså beskrivningen av författarens kontaktnät med en rad inflytelse-fulla personer inom politiken, pensionärsrörelsen och i pressen. Avhandlingens svaghet är dess teo-retiska ramverk samt avsaknaden av aktuell forsk-ning. Här saknas problematisering av begreppen, teoretiska reflexioner kring genren reportage samt modern presshistorisk och litteraturvetenskaplig forskning på området. Avhandlingens styrka är genomgången av ett omfattande empiriskt ma-terial, redogörelsen för en viktig debatt och be-skrivningen av Ivar Los agerande inom denna. Härigenom framlyfts en viktig genre inom vårt ämne, där forskningen om det social reportaget ännu är i sin linda.
Bland Ivar Los papper på Carolina rediviva finns ett manuskript med rubriken ”Ålderdoms-Sverige (Talmanusskript) daterat 2 december 1966. Reflexionerna kring ålderdomskampanjen avslutas med följande handskrivna kommentar: ”Det kom under och efter kampanjens gång så mycket post, att jag till slut inte hade plats för
den hemma, utan jag överlämnade den till Upp-sala universitetsbibliotek, där det nu sitter fors-kare och arbetar med materialet om Ålderdoms-Sverige.” En av de forskare som Ivar Lo syftar på är Margareta Wersäll, som i maj 2006 väl försvarade sin gedigna litteratursociologiska avhandling om Ivar Lo-Johansson och åldersdomsfrågan.
Anna Nordenstam Johanna Lundström, Terrängbeskrivning. P. O. Sundman, moderniteten och medmänniskan. El-lerströms förlag. Lund 2006.
Per Olof Sundman är en av de mest konsekventa och samtidigt mest motsägelsefulla författarna i modern svensk litteratur. Praktiskt taget allt han skrev handlade om ett och samma problem, och hans mycket särpräglade konstnärliga metod för-blev intakt under hela författarskapet. Därmed inte sagt att han gjorde sig lättillgänglig för sina läsare och kritiker. Redan mellan privatpersonen och hans verk fanns det en iögonfallande diskre-pans. För svenskar i gemen var Sundman kan-ske framförallt känd som en godhjärtad politi-ker i centerpartiet och som den klurige gubben i populära TV-program av typ Hylands hörna; för kulturetablissemanget hade han däremot gjort sig beryktad som en formmedveten och synnerligen experimentell diktare, ja som något av en förfat-tarnas författare. Det var också i den senare rol-len som han omtalades med stor respekt av dik-tare och kritiker utomlands, inte minst i Frank-rike, och som han 1975 kunde kröna sin karriär med att bli invald i Svenska Akademien.
Det finns emellertid uppenbara kontradiktio-ner också i Sundmans litterära texter. Hans hu-manistiska och moraliska engagemang tycks stå i motsättning till hans kyliga, objektivt registre-rande prosa, hans kärlek till den ödsliga vildmar-ken verkar inte riktigt hänga samman med hans pedantiska intresse för meningslösa detaljer, hans kritik av det moderna och byråkratiska samhället kan te sig svår att förena med hans passion för un-dersökningar, efterforskningar och noggrant för-beredda expeditioner, hans avståndstagande från all psykologisering tycks rimma illa med hans fas-cination för karismatiska ledargestalter.
Som en följd av den politiska strömkantringen mot slutet av sextiotalet blev dessa motsägelser föremål för en ganska livlig debatt i
