Personer över 70 års upplevelser av sin tillvaro under Covid-19 pandemin : En kvalitativ intervjustudie

EXAMENSARBETE - MAGISTERNIVÅ VÅRDVETENSKAP

VID AKADEMIN FÖR VÅRD, ARBETSLIV OCH VÄLFÄRD 2020:98

Personer över 70 års upplevelser av sin tillvaro under

Covid-19 pandemin

En kvalitativ intervjustudie

Jonathan Lindberg

Jessica Ottozon

Uppsatsens titel: Personer över 70 års upplevelser av sin tillvaro under Covid-19 pandemin- En kvalitativ intervjustudie

Författare: Jonathan Lindberg Jessica Ottozon Huvudområde: Vårdvetenskap

Nivå och poäng: Magisternivå, 15 högskolepoäng

Utbildning: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot distriktssköterska

Handledare: Lotta Saarnio Huttu

Examinator: Elisabeth Lindberg & Maria Lundvall

Sammanfattning

Covid-19 pandemin har inneburit en stor samhällelig påverkan där restriktioner med syfte att minimera smittspridning även har kommit att begränsat personers sociala umgängesformer. Personer över 70 år utgör en stor andel av den svenska befolkningen och genom att tillskrivas som riskgrupp har de belagts med särskilt strikta restriktioner som riskerar att hota deras tillvaro. Genom intervjuer med nio personer över 70 år avsåg författarna undersöka de äldres upplevelse av sin tillvaro under pandemin. Genom kvalitativ innehållsanalys av transkriberade intervjuer identifierades åtta underkategorier och två huvudkategorier: Pandemins konsekvenser för livet och hantera en ny tillvaro. Informanterna uttryckte en ökad känsla av meningslöshet- och ensamhet, en ökad oro samt en känsla av minskad delaktighet. Det framträder också hur informanterna genom ett gynnsamt förhållningssätt har försökt anpassa sin livsföring avseende bland annat fritidsintressen och vardagsärenden för att hantera den nya tillvaron. Informanterna har trots en bibehållen social interaktion med anhöriga upplevt en ökad ensamhet. Socialt stöd har visat sig vara en skyddsfaktor vid omvälvande livshändelser. Digitala lösningar har varit avgörande för hanteringen av den nya tillvaron avseende såväl social interaktion som utförande av vardagsärenden. I studien framkom att det inte är hållbart att implementera restriktiva rekommendationer i stor skala för att minska smittspridningen utan att samtidigt överväga de totala hälsoeffekterna. Genom god kännedom om hälsorisker relaterade till social isolering kan distriktssköterskan fylla en avgörande roll i det hälsofrämjande arbetet med isolerade äldre.

Nyckelord: Kvalitativa intervjuer, Äldre personer, Social isolering, Covid-19,

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

INLEDNING _________________________________________________________ 4 BAKGRUND _________________________________________________________ 4

Att vara äldre i Sverige _____________________________________________________ 4 Hälsa och hälsosamt åldrande _______________________________________________ 5 Social isolering och ensamhet ________________________________________________ 7 Covid-19: Pandemin och Sveriges hantering ___________________________________ 7

PROBLEMFORMULERING ____________________________________________ 8 SYFTE ______________________________________________________________ 9 METOD _____________________________________________________________ 9 Ansats ___________________________________________________________________ 9 Deltagare _________________________________________________________________ 9 Datainsamling ____________________________________________________________ 10 Information/informerat samtycke __________________________________________________ 10 Intervjuer _____________________________________________________________________ 10 Dataanalys ______________________________________________________________ 11 Etiska överväganden ______________________________________________________ 13 Förförståelse _____________________________________________________________ 13 RESULTAT _________________________________________________________ 14

Pandemins konsekvenser för livet ___________________________________________ 14

Att känna sig utesluten av samhället och mindre delaktighet _____________________________ 14 Att uppleva meningslöshet och ensamhet ____________________________________________ 15 Känsla av ökad oro _____________________________________________________________ 16

Hantera en ny tillvaro _____________________________________________________ 16

Gynnsamt förhållningssätt ________________________________________________________ 16 Tackla nytillkomna farhågor ______________________________________________________ 17 Anpassad social interaktion _______________________________________________________ 18 Nyorientering av meningsfulla fritidsintressen ________________________________________ 19 Att lösa vardagliga bestyr ________________________________________________________ 19

DISKUSSION _______________________________________________________ 20

Metoddiskussion __________________________________________________________ 20 Resultatdiskussion ________________________________________________________ 23 Hållbar utveckling ________________________________________________________ 26

Slutsatser ___________________________________________________________ 28

Kliniska implikationer och fortsatt forskning __________________________________ 28

REFERENSER ______________________________________________________ 30

Bilaga 1 _________________________________________________________________ 40 Bilaga 2 _________________________________________________________________ 43

INLEDNING

Under våren 2020 spred sig Covid-19 över världen och resulterade i en kraftig global respons med syfte att begränsa smittspridningen. Folkhälsomyndigheten kom att axla en avgörande roll i den svenska hanteringen, exempelvis genom hemställningar till regeringen och pressmeddelanden avseende rekommendationer riktade till samhällsmedborgare. Personer över 70 år identifierades tidigt som en riskgrupp och kom att beläggas med särskilt riktade rekommendationer som ställde krav på minskat umgänge med andra människor. Reaktioner från personer över 70 år och omvärlden signalerade en oro för hälsoriskerna som de riktade restriktionerna medförde i och med en ökad social isolering och ensamhet (Zachrisson 2020). Även myndighetsrepresentanter från expertmyndigheter identifierade riskerna redan under våren 2020 och hoppades kunna lätta på restriktioner för vissa i riskgruppen till sommaren 2020 (ibid.). Men lättnader för personer över 70 år kom att dröja ända till sent i oktober 2020 (Folkhälsomyndigheten 2020g). En relativt stor andel av den svenska befolkningen är 70 år eller äldre. I distriktssköterskans yrkesroll ingår bland annat att med ett hälsofrämjande synsätt utgöra ett stöd för äldre (Svensk sjuksköterskeförening [SSF] 2019). Båda författarna har genom sina yrkesroller tidigare erfarenhet av arbete med äldre patientgrupper. Därigenom väcktes intresset att undersöka hur äldre personer upplever sin tillvaro under den pågående covid-19 pandemin.

BAKGRUND

Att vara äldre i Sverige

En entydig definition av begreppet äldre går ej att återfinna och vilka som tillskrivs tillhöra gruppen varierar beroende av aktuell kontext. Exempel att utifrån kronologisk ålder definiera åldersgrupper är vanligt förekommande. Inte sällan görs distinktioner mellan yngre äldre och äldre äldre, där viss variation avseende definitionerna syns i olika studier (Hedman & Jansson 2015, s.5; Abramsson, Hyden & Motel-Klingebiel 2017, s.12; Josefsson 2011). En grundförutsättning för att uppnå hållbarhetsmålen för Agenda 2030 (Regeringskansliet u.å.) är att ha god insyn i det demografiska läget och nationella framtidsprognoser (Socialstyrelsen 2020). I Sverige är en stor andel av befolkningen äldre, personer över 65-år utgör ungefär 20 procent av den svenska populationen (ibid.). Enligt långsiktiga demografiska prognoser förväntas andelen äldre invånare i Sverige att öka i förhållande till övriga åldersgrupper (Statistiska centralbyrån [SCB] 2018), globalt förväntas antalet äldre personer att ha dubblerats till 2050 (United Nations [UN] 2017). Svenska äldre medborgare är en heterogen grupp med varierande förutsättningar att åldras väl. Generellt går utvecklingen mot bättre hälsa och längre livslängd, men samtidigt ökar skillnaderna i åldersgruppen (Abrahamsson, Hyden & Motel-Klingebiel 2017, ss. 11–12). De flesta äldre i Sverige upplever att de har en god hälsa, faktorer som sociala relationer, aktivitet, självbestämmande och känsla av mening är gynnsamma för att åldras hälsosamt (Öhman & Abramsson 2017, s.34). Svenska äldre bibehåller generellt sina fritidsaktiviteter och fortsätter vara socialt aktiva högt upp i åldern (Agahi, Lennartsson, Österman & Wånell 2010) och ungefär 40 procent uppger att de är medlemmar i en pensionärsorganisation (Kelfve 2017, s.44). I Sverige bor merparten av personer över 65

år på den ordinarie bostadsmarknaden. En majoritet av de äldre i Sverige bor tillsammans med någon annan (Abrahamsson 2017, s.62–63). Den kommunala äldreomsorgen är en domän där distriktssköterskor möter en stor andel äldre. Inom hemsjukvården är 87 procent av patienterna äldre och även om platserna på särskilda boenden minskat sedan sekelskiftet är det fortsatt många äldre som lever i denna boendeform (Josefsson 2009, ss.32–37). Prevalensen för ensamhet hos äldre varierar kraftigt mellan olika studier. Variationer från mellan sju och femtio procent rapporterad upplevd ensamhet går att återfinna (Cederslund & Ågren 2017, ss.74–75). Bland personer över 80 år känner sig ungefär hälften ensamma. För majoriteten av de som upplever ensamhet så är känslan stabil över tid (Taube 2019). Enligt en enkätstudie besväras nästan 70 procent av de äldre på äldreboenden och ungefär hälften med hemtjänstinsatser av ensamhet (Socialstyrelsen 2014). En rapport avseende social isolering från SCB (2019a) fastställs att äldre är en överrepresenterad grupp. I ålderskategorin 75–84 år är tio procent socialt isolerade och av de som är 85 år eller äldre är andelen 15 procent.

I vården kan äldre komma i kontakt med hälso-och sjukvård genom exempelvis primärvård eller kommunal vård. Där kan den äldre möta distriktssköterskor som har i uppgift att arbeta förebyggande för att motverka ohälsa genom riktade insatser för att exempelvis upptäcka högt blodtryck, depression eller ge stöd till livsstilsförändringar (Hedman & Jansson 2015, s.87). Distriktssköterskor bör aktivt arbeta mot bevarande av äldres integritet, självbestämmande och värdighet (Josefsson 2009, s.83). Hen utgör en central kugge i det mångfacetterade arbetet med att främja äldres hälsa (Sveriges Arbetsterapeuter, Fysioterapeuterna och Svensk sjuksköterskeförening [SAFSSF], 2018; SSF 2019).

Hälsa och hälsosamt åldrande

Hälsa är ett mångdimensionellt begrepp som beaktas utifrån ett helhetsperspektiv där hälsa tolkas, beskrivs och upplevs på olika sätt beroende på personen. Hälsa är inte en konstant upplevelse utan är föränderlig i sin karaktär och påverkas av situationen ifråga. Hälsa reflekterar därför en persons livssituation. Upplevelsen av hälsan kan tyna vid situationer i livet som skapar stress eller påverkar själva upplevelsen av hälsa trots frånvaro av sjukdom. Det innebär att hälsa inte enbart har en koppling till att vara fysiskt frisk. När människan är tillfreds i sin livssituation märks inte hälsan av på samma sätt förrän när händelser rubbar tillvaron som i sin tur påverka upplevelsen av hälsan negativt (Ekebergh 2015b, ss. 28-29).

Världshälsoorganisationen (World health organization [WHO] 2015) betonar att hälsa är individuellt men att det finns generella åsikter bland äldre vad som värderas som vitalt i tillvaron. Äldre anser att autonomi, en identitet, relationer, säkerhet, möjlighet att glädjas och möjlighet till personlig utveckling är viktiga faktorer för att uppleva hälsa. Faktorer som spelar en betydelsefull roll i att kunna uppnå det här anses vara att ha möjlighet att förflytta sig, underhålla relationer, tillgodose basala behov, fatta beslut och bidra. Distriktssköterskor ska enligt SSF (2019) ha fördjupade kunskaper inom omvårdnad, medicinsk vetenskap, folkhälsovetenskap samt vårdpedagogik, vilket innefattar kunskaper om det normala åldrandet och vanliga sjukdomar hos äldre. Distriktssköterskans möte med personen ska genomsyras av närvaro, lyhördhet och bekräftelse. Arbetet ska fokusera på personens individuella behov och består av att bistå

med stöd för att främja personens delaktighet och egenvårdsförmåga. Kunskapsguiden (2020b) förespråkar ett aktivt lyssnande och att mötas i samtal med äldre för att skapa en ökad delaktighet hos personen. Samtal medför att distriktssköterskan får betydelsefull kunskap om den äldre personens upplevelser och erfarenheter som i förlängningen stärker delaktighet och förutsättningar för att möta personens behov. Ekebergh (2015c, s. 122) beskriver att det kan vara en utmaning för vårdpersonal att vara aktivt intresserad och lyhörd för personens berättelse och det sammanhang den grundar sig i. Om distriktssköterskan lyckas med ett närvarande och bekräftande samtal kan den äldre få goda förutsättningar och styrka till att växa mot hälsa. För att vården till de äldre ska vara framgångsrik krävs bland annat att distriktssköterskan arbetar i team med medarbetare som aktivt bör arbeta mot bevarande av äldres integritet, självbestämmande och värdighet (Josefsson 2009, s.83). Förutsättningar för ett hälsosamt åldrande handlar enligt WHO (2015) om att utveckla och bibehålla funktionella förmågor. Funktionella förmågor utgörs av en samverkan mellan den äldres inneboende kapacitet (genetiska arv, personliga karaktärsdrag och hälsofaktorer) och av omgivningen (den fysiska miljön) som tillsammans utgör en rad olika fysiska och mentala förmågor personen besitter.

Ett utav målen i Agenda 2030 är att främja en god hälsa och välbefinnande i alla åldrar (Socialstyrelsen 2020). Att investera i hälsofrämjande åtgärder är en fundamental förutsättning för att utveckla samhället åt en positiv riktning. För att förbättra hälsan bland befolkningen finns det ett flertal områden som är värda att investera i, exempelvis hälso- och sjukvård, sanitet och hygien, tillgång till säker och god läkemedelsbehandling, hälsosam mat och rent vatten (Regeringskansliet 2017). I framtiden kommer världens äldre befolkning vara större än den yngre. Det kommer krävas att ett stort fokus ligger på att vidta åtgärder för den äldre befolkningen för att främja hållbar utveckling enligt WHO (2015). Investering i äldre kommer resultera i en positiv påverkan på social, ekonomisk och miljömässig hållbar utveckling (UN 2013).

En människa kan skapa hälsa genom att finna sammanhang i sin tillvaro och meningsfullhet i det hen gör (Antonovsky 2005, ss. 43–46). Utan sammanhang och mening hindras människan att uppleva hälsa och välbefinnande. Likt hälsa är meningsfullhet högst individuellt och är föränderligt under livets gång. Befinner sig människan i ett sammanhang som känns meningsfullt kan hen återhämta kraft och energi (Ekebergh 2015b, s. 36). Om tillvaron upplevs som begriplig, hanterbar och meningsfull ökar förmågan hos personen att bemästra påfrestningar i livet. Begriplighet kan skapas när händelser är förutsägbara eller kommer kunna förklaras av personen. Hanterbarhet handlar om upplevelse av vilka resurser som finns tillgängliga när händelser uppstår i livet. Resurser kan bestå av det som står under ens egna eller andras kontroll. Närstående kan klassas som en resurs, likaså Gud. Vid känsla av hanterbarhet upplever personen inte sig som ett offer för situationen utan det finns en tro på att kunna hantera det som komma skall. Den sista komponenten, meningsfullhet, utgörs av i vilken grad av livet innehåller betydelsefulla områden som skapar engagemang och som personen investerar sin tid i. De tre komponenterna utgör begreppet KASAM (Känsla av sammanhang) som myntades av Aaron Antonovsky och har en betydande del i hans hälsoteori (Antonovsky 2005, ss. 43–46). Händelser som rubbar tillvaro och sammanhang kan resultera i att en person upplever bristande mening i livet och en ökad ensamhet (Ekebergh 2015b, s. 36).

Social isolering och ensamhet

Upplevd ensamhet är tätt sammankopplad med social isolering. Social isolering inbegriper en självupplevd känsla av social isolering som är ett resultat av otillfredsställande socialt nätverk (Taube 2019) och en saknad av socialt engagemang och tillhörighet (Dury 2014). Äldre personer är mer utsatta för ensamhet och social isolering (ibid.). Ökad social isolering hos äldre har kunnat kopplas samman med psykisk ohälsa som depressiva symtom och ångest (Socialstyrelsen 2020). Hälsoriskerna som social isolering medför har kunnat likställas med att ha övervikt, högt blodtryck, vara fysiskt inaktiv eller röka 15 cigaretter per dygn (Smith, Steinman & Casey 2020). En uppföljningsstudie har dessutom påvisat ett samband mellan social isolering och en försämring av kognitiv förmåga över tid (Cacioppo & Cacioppo 2014). En kartläggning av riskerna med social isolering har fastslagit att det fungerar som prediktor för mortalitet i samma utsträckning som traditionella mått som högt blodtryck och rökning (Pantell et al. 2013). Infektionssjukdomar har visat sig ha en koppling till känsla av isolering eftersom det resulterar i förlorade rutiner och minskat socialt umgänge (Smith & Lim 2020).

Social isolering och ensamhet är som tidigare nämnt starkt sammankopplade, men det finns en distinkt skillnad mellan isolering och emotionell ensamhet (Taube 2019). Dury (2014) beskriver ensamhet som en subjektiv upplevelse av en känslomässig förlust av sällskap. Orsak till känsla av ensamhet skiljer sig mellan kvinnor och män. Kvinnors ensamhet är ofta kopplade till nedsatt rörlighet, depression och att vara änka, medan ensamheten hos män ofta är kopplad till låg grad av sociala interaktioner (Dahlberg, Andersson, McKee & Lennartsson 2014). Det är dock centralt att inte enbart förstå ensamheten som ett självupplevt fenomen utan även ta hänsyn till möjligheten till interpersonella möten och tillgängligheten till en samhällelig gemenskap (Cederslund & Ågren 2017, s.74). Som en effekt av Covid-19 har känslan av ensamhet ökat bland äldre personer enligt Luchetti et al. (2020) och Wong et al. (2020).

Covid-19: Pandemin och Sveriges hantering

I december 2019 uppdagades flera fall av insjuknande med allvarliga luftvägssymtom i den kinesiska staden Wuhan som kunde länkas till en lokal matmarknad (Zhu et al., 2020). Efterhand uppkom flera fall som inte hade koppling till ovan nämnd marknad och en mellanmänsklig spridning tog snabbt fart (Epidemiology Working Group for NCIP Epidemic Response, Chinese Center for Disease Control and Prevention 2020). Viruset kom att få namnet SARS-CoV-2 (Gorbalenya et al., 2020) och sjukdomen som den orsakar fick i februari 2020 namnet 19 av WHO (2019). Symtombilden vid Covid-19 varierar kraftigt från mycket lindriga besvär eller en helt asymtomatisk bild (Hulting, Askelöf, Söderberg, Wistrand & Åstrand 2020) till mer influensaliknande symtom som feber, hosta, muskelvärk och trötthet. Även kraftiga symtom som andnöd (Cao, Liu, Xiong & Cai 2020), pneumoni och dödsfall förekommer (Folkhälsomyndigheten 2020d). Det finns tydliga samband mellan att drabbas av en allvarlig Covid-19 infektion och faktorer som ålder, kön samt förekomst av underliggande grundsjukdomar. Personer över 60 år har identifierats som en tydlig riskgrupp, mortaliteten ökar med stigande ålder och är som högst hos personer över 80 år (WHO 2020). Folkhälsomyndigheten (2020f) har genom en undersökning av letaliteten av patienter som drabbats av Covid-19 i

Stockholms län fastslagit ett liknande samband. Undersökningen visade att dödligheten hos befolkningen under 70 år är lägre än 0,1 procent, motsvarande siffra i ålderskategorin över 70 år var 4,3 procent.

Smittspridningen inom nationens gränser föranledde aktion från stat och berörda myndigheter. I arbetet har regeringen samverkat med expertmyndigheter som kunnat lämna rekommendationer om beslut men även fatta beslut självständigt (Regeringskansliet 2020). Folkhälsomyndigheten är en expertmyndighet som innehaft en central roll under Covid-19 pandemin. De har som huvudmål att främja folkhälsan och arbetar bland annat stödjande för samhället i arbetet mot hälsohot (Folkhälsomyndigheten 2016). På uppdrag av regeringen ansvarar de för att utarbeta och förmedla vetenskapligt förankrad hälsofrämjande information till befolkningen. Folkhälsomyndigheten innehar även det samlade ansvaret för smittskyddsarbetet i Sverige. Deras arbete är en del i ledet att uppnå FN:s globala hållbarhetsmål som bland annat syftar till att främja en god och jämlik hälsa (Folkhälsomyndigheten 2018b; Folkhälsomyndigheten 2020b).

Folkhälsomyndigheten har grundat sitt arbete i smittskyddslagen (2004:168), som bland annat fastslår den enskildes egenansvar i begränsandet av smittsamma sjukdomar. Med huvudsyfte att minimera sjuklighet och mortalitet samt begränsa negativ inverkan på samhället har folkhälsomyndigheten nyttjat en kombination av tvingande regler och rekommendationer (Folkhälsomyndigheten 2020a). I mitten av mars 2020 kom rekommendationer om att invånare över 70 år bör begränsa sina sociala kontakter med andra människor så långt det är möjligt (Folkhälsomyndigheten 2020e). Rekommendationerna inbegrep bland annat att undvika kollektivtrafik, affärer, offentliga lokaler samt att inte träffa nära släktingar om det inte är absolut nödvändigt. Ungefär samtidigt kom rekommendationer om att man bör undvika besök på äldreboenden, en rekommendation som kom att skärpas till ett tvingande förbud senare samma månad. Personer över 70 år behövde utöver de specifikt riktade rekommendationerna även förhålla sig till generella riktlinjer till invånare i stort. Exempelvis rekommenderades att invånare bör undvika onödiga resor, och allmänna sammankomster med mer än 50-personer förbjöds av regeringen efter rekommendation från folkhälsomyndigheten (Folkhälsomyndigheten 2020a).

PROBLEMFORMULERING

Covid-19 pandemin fick en global smittspridning under våren 2020 och utgjorde en reell hälsorisk för världens befolkning. I synnerhet äldre medborgare identifierades som en riskgrupp där allvarlig sjukdom och mortalitet visat sig betydligt vanligare än hos yngre. I Sverige har folkhälsomyndighetens rekommendationer legat till grund för den svenska hanteringen. Särskilda regler och rekommendationer har riktats till personer över 70 år där begränsningar avseende nära umgänge med andra och inskränkningar i rörelsefrihet förekommit. Innan coronapandemins utbrott bibehöll äldre i Sverige ett rikt socialt liv och utövade fritidsaktiviteter även högt upp i åldrarna. Smittspridning och efterföljande rekommendationer har inneburit en överhängande risk för att påverka äldre personers livssituation och kraven på en ökad social isolering av personer över 70 år riskerar att medföra en rad negativa konsekvenser för hälsan. Distriktssköterskan har en viktig roll i arbetet med äldre och förväntas genom sin breda kompetens arbeta utifrån ett individanpassat förhållningssätt för att främja delaktighet och välbefinnande hos

patienter. Genom att ha en god förståelse för äldres livssituation under pandemin ökar förutsättningarna för att distriktssköterskan ska kunna bemöta äldre personer och agera stödjande vid utmaningar kopplade till covid-19. Mot bakgrund av ovanstående är det av stor relevans att undersöka hur personer över 70 år själva upplever sin tillvaro under covid-19 pandemin.

SYFTE

Syftet är att undersöka personer över 70 års upplevelse av sin tillvaro under Covid-19 pandemin.

METOD

Ansats

Kvalitativ intervjustudie med en induktiv ansats valdes som metodform till studien. Kvalitativa intervjuer är väl lämpade när försök att förstå människors upplevelser, tankar och känslor är syftet med studien (Ahrne & Svensson 2015b, s. 10). Genom kvalitativa intervjuer menar Trost (2010, ss. 32, 43–44) att mönster kan upptäckas och skapa en ökad förståelse för det insamlade materialet. Det skapar en möjlighet att på ett mer nyanserat plan förstå en människas livsvärld och hur hen bearbetar den utifrån dennes tankar, känslor och erfarenheter.

En induktiv ansats ansågs lämplig utifrån att målsättningen med studien var att förutsättningslöst kunna detektera generella mönster. Eftersom fenomenet studien syftade till att undersöka inte har studerats tidigare ansågs den induktiva ansatsen mer lämplig. Den induktiva ansatsen beskrivs av Johannessen, Tufte och Christoffersen (2020, s. 37) som ett förfarande där slutsatser dras från det specifika till det mer generella, det vill säga från empiri till teori. Genom den induktiva ansatsen baseras arbetet inte på teoretiska utgångspunkter utan data samlas in med målsättning att detektera generella mönster som sedan kan utforma teorier eller generella begrepp.

Deltagare

I den här studien tituleras intervjudeltagarna som informanter. Urvalskriterier för studiens syfte var att informanterna hade en lägsta ålder på 70 år, behärskade det svenska språket i tal, hade god hörsel, var orienterad till tid, rum och person samt var villiga att delta i en intervju. Aktuella urvalskriterier valdes då de ansågs gynnsamma för att säkerställa tillfredsställande datainsamling via intervjuer. Författarna önskade finna informanter både i och utanför äldreomsorgen för att få en bred variation. Kontakt togs med biträdande enhetschef inom ett lokalt hemsjukvårdsteam samt socialdirektör som var anställd i samma kommun. Dessvärre nekades möjligheten att kontakta informanter inom äldreomsorgen efter att ansvariga inom kommunen gjort en intern etikprövning.

Kontakt togs sedan med lokala sektioner för pensionärsföreningarna SPF Seniorerna (Svenska Folkpensionärers riksförbund) och PRO (Pensionärernas Riksorganisation) som informerade sina medlemmar om studien. Författarna fick kontaktuppgifter till

intresserade personer av ordförande till respektive förening. Den här formen av urval kallas bekvämlighetsurval, vilket innebär att tillgängliga personer som befinner sig i ett särskilt sammanhang tillfrågas att delta. Därmed kan tillräckligt många informanter samlas ihop på kort tid (Kristensson 2014, s. 129). Målet var att finna mellan åtta och tio personer som var intresserade att delta. Efter utvärdering av en första

rekryteringsprocess visade sig informanterna utgöras av nästan uteslutande kvinnor. Avslutningsvis gjordes en slutgiltig rekrytering. Genom avsiktligt urval med fokus på maximal spridning (Polit & Beck 2016, s.493) rekryterades ytterligare en manlig informant. Totalt nio informanter accepterade att delta i studien, varav sju kvinnor och två män. Informanterna var mellan 73–94 år (se Tabell 1) och bodde i ordinärt boende i en mellanstor svensk stad. Ingen av informanterna hade kontakt med hemsjukvården. Endast en hade insatser från hemtjänst i form av matleverans. Alla informanterna upplevde sig själva som friska trots att en del hade besvär med fysiska åkommor. Åkommorna gav inget större hinder i informanternas vardag. Majoriteten av informanterna bodde centralt eller i närliggande bostadsområden.

Tabell 1 Fördelning avseende kön, ålder, ensamboende och intervjulängd.

ID Kön Ålder Ensamboende Intervjulängd

ID1 Kvinna 73 år Nej 26 minuter

ID2 Kvinna 79 år Ja 34 minuter

ID3 Man 77 år Nej 39 minuter

ID4 Kvinna 86 år Ja 39 minuter

ID5 Kvinna 80 år Nej 67 minuter

ID6 Kvinna 77 år Nej 41 minuter

ID7 Man 94 år Nej 50 minuter

ID8 Kvinna 76 år Nej 78 minuter

ID9 Kvinna 76 år Ja 54 minuter

Datainsamling

Information/informerat samtycke

Informanterna erhöll innan kontakt av författarna information om studiens syfte, genomförande och samtycke genom att kontaktpersonerna för pensionärsföreningarna vidareförmedlade studiens informationsblad. Den initiala kontakten med informanterna togs uteslutande via telefonsamtal varigenom ytterligare information om studiens kontext, frivillighet och samtyckeskrav förmedlades. Efter att ha bekräftat att de fortfarande önskade medverka i studien bokades tid, plats och datum för att genomföra intervjun utifrån informanternas individuella önskemål. Skriftligt samtycke för medverkan i studien erhölls vid intervjutillfället innan den faktiska intervjun påbörjades.

Intervjuer

Det vanligaste tillvägagångssättet för datainsamling vid kvalitativa studier är genom intervjuer (Polit & Beck 2016, s.506). Författarna utarbetade med grund i studiens syfte en intervjuguide (se bilaga 2). Målet med intervjuerna var att erhålla uttömmande svar avseende informanternas upplevelser av deras tillvaro under covid-19. Således var adekvata ämnesområden och frågor etablerade på förhand men svaren oförutsägbara.

Intervjuer med den typen av karaktär kallas ofta för semi-strukturerade intervjuer (Polit & Beck 2016, s.510). Terminologin kan dock uppfattas som tvetydig. Vi föredrar att uttrycka det som att vi använt oss av vad som av Trost (2010, ss. 39–42) skulle benämna som en intervjuguide baserad på hög grad av strukturering och låg grad av standardisering med öppna frågor som grund. Den höga struktureringsgraden är tydlig då frågeområden är bestämda på förhand, den låga standardiseringsgraden utgjordes av att informanternas responser styrde ordningsföljden på frågor och följdfrågor. Valet att nyttja en intervjuguide med färdigformulerade frågor baserades på författarnas tidigare bristfälliga erfarenhet av rollen som intervjuare. Efter att en intervjuguide utarbetades genomfördes två pilotintervjuer för att testa guiden och få en känsla för eventuella kompletteringsbehov. Pilotintervjuerna resulterade i omarbetning av intervjuguiden, därav valdes att inte inkludera pilotintervjuerna i studiens resultat.

Samtliga intervjuer genomfördes under september 2020.Trost (2010, ss.66–67) menar att det kan vara gynnsamt att intervjuare genomför intervjuer tillsammans, i synnerhet om de är ovana i intervjurollen. Då författarna inte tidigare arbetat med intervjuer och således var ovana vid rollen som intervjuare gjordes valet att båda närvarade vid samtliga intervjuer. En intervjuare ansvarade för huvudfrågor medan den andra parten ansvarade för att följa upp intressanta områden vid behov, rollerna varierades under datainsamlingen. Enligt Trost (2010, ss.65–66) bör intervjuer genomföras i miljöer som av informanterna uppfattas som trygga. Det egna hemmet anges som en potentiellt bra plats under förutsättning att det är fritt från distraktioner. Med hänsyn till att covid-19 pandemin rådde vid stunden för datainsamling erbjöds informanterna att genomföra intervjuerna via telefon eller som fysiska möten. Samtliga informanter valde att intervjuas genom fysiska möten. Åtta intervjuer genomfördes i informanternas hemmiljö och en genomfördes enligt önskemål i föreningslokal. För att minska risken för smittspridning använde författarna vid intervjusituationer undantagslöst skyddsvisir och satt på två meters avstånd från informanterna. Författarna valde att inte använda munskydd då det bedömdes försvåra kommunikationen. Intervjulängden varierade mellan 26 och 78 minuter (se Tabell 1), genomsnittslängden var 48 minuter. Intervjuerna spelades in digitalt för att senare kunna transkriberas och analyseras.

Dataanalys

Det inspelade datamaterialet analyserades utifrån kvalitativ innehållsanalys. Huvudsyftet vid aktuell analysform är att belysa mönster av likheter och skillnader i materialet. Lundman och Hällgren Graneheim (2017, ss. 219–233) redogör för analysformen som helhet och menar att det i all textbaserade data finns ett Manifest och ett Latent innehåll. Det manifesta innehållet beskrivs som textnära medan det latenta innehållet utgörs av det som sägs mellan raderna och kräver mer tolkning (ibid.), analys på både manifest och latent nivå har genomförts.

Det inspelade datamaterialet hanterades initialt genom att transkriberas ordagrant. Därefter lästes den transkriberade materialet igenom upprepade gånger med syfte att författarna skulle tillskansa sig en god uppfattning av innehållet som helhet. Efter genomläsning av materialet extraherades meningsenheter i linje med Lundman och Hällgren Graneheims (2017, ss. 224–227) beskrivning av analysprocessen. Författarna

arbetade till en början gemensamt, men då materialet ansågs relativt omfattande gjordes en uppdelning efter att ett likvärdigt arbetssätt säkerställts.

Efter att meningsenheter identifierats enskilt lästes samtliga bearbetningar igenom tillsammans för att säkerställa samstämmighet i tillvägagångssätt. Därefter kondenserades meningsenheterna vilket enligt Lundman och Hällgren Graneheim (2017, s. 225) är ett sätt att göra texten mer lätthanterlig. Abstrahering innebär att höja ett innehåll till en högre logisk grad. Genom abstrahering kodades datamaterialet utifrån kondenseringarnas beståndsdelar. Kodning innebär att man sätter en etikett på de kondenserade meningsenheterna som i korthet speglar innehållet (ibid.). Kodningsförfarandet genomfördes på samma vis som extraheringen av meningsenheter. De inledande momenten av analysprocessen (identifiering av meningsenheter, kondensering och kodning) genomfördes digitalt där samtliga analyssteg till och med kodningsförfarandet genomfördes via upprättande av tabeller i ordbehandlingsprogram. Efter kodningsprocessen genomförde författarna analysarbetet tillsammans. Genom fortsatt bearbetning av koderna utarbetades underkategorier och kategorier. Det gemensamma kategoriseringsarbetet utfördes genom utskrift av koderna i pappersform som med hjälp av kuvert delades in i preliminärkategorier. Initialt framkom 24 preliminärkategorier, efter bearbetning och reducering kvarstod åtta underkategorier som kom att utgöra två huvudkategorier.

Tabell 2 Exempel på analysprocessen steg för steg

Meningsenhet Kondenserad-meningsenhet

Kod Underkategori Huvudkategori

Det känns ju lite tråkigt, och just det här att inte få kramas. Känner jag ju att det är lite jobbigt då. I synnerhet med barnbarnen, och även med mina döttrar och min son då också

naturligtvis.

Jag saknar att få kramas i synnerhet med barn och barnbarn. Att inte få vara nära Att uppleva ensamhet och meningslöshet Pandemins konsekvenser för livet Då har jag kört det här Sofia på tv [träningsprogra m på SVT], det har jag kört nästan varje dag. Då har jag fått den motionen eller Kompenserat vanliga träningsrutiner med träningsprogra m på tv och promenader. Träning ersatt med andra träningsaltern ativ Nyorientering av meningsfulla fritidsintressen Hantera en ny tillvaro

rörelsen, det har jag liksom bytt ut. Och promenader, mycket promenader.

Etiska överväganden

Forskning som genomförs på grund eller avancerad nivå på högskola behöver inte etikprövas enligt SFS 2003:46. All form av forskning kan däremot väcka etiska frågor (Ahrne & Svensson 2015a, s. 29). Enligt Vetenskapsrådet (u.å.) är forskning grundläggande för samhället och människors utveckling. Forskning behöver lägga fokus på relevanta ämnen och frågor samt hålla hög kvalitet vilket benämns som forskningskravet. Författarna till den aktuella studien har reflekterat i samråd med utsedd handledare kring områdets relevans och metod för att upprätthålla forskningskravet. Befolkningen har berättigat krav (individskyddskravet) på skydd av den personliga integriteten och får inte låta utstå skada av fysisk eller psykisk form samt utstå kränkning eller förolämpning. De separata kraven behöver vägas mot varandra inför en vetenskaplig undersökning. Individskyddskravet kan upprätthållas utifrån fyra huvudkrav: informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet. Genom att ge informanterna muntlig och skriftlig information om studien, det frivilliga deltagandet och villkor för deltagandet uppfylldes kraven för informationskravet. Alla informanter gav sitt skriftliga samtycke att frivilligt delta i studien vilket uppfyllde samtyckeskravet. Informanterna fick information om att deltagandet kunde när som helst avbrytas (ibid.). Ingen av informanterna valde att avbryta sitt deltagande. Samtliga informanter har avidentifierats i studien, personuppgifter och insamlat material har behandlats i enlighet med Personuppgiftslagen (PuL) (SFS 1998:204). Materialet har inte varit tillgänglig för obehöriga utan endast studiens författare och handledare har tagit del av det. Efter färdigställd studie kommer insamlat material förstöras. Det insamlade materialet har endast använts som ändamål för den här studien och uppfyller därmed nyttjandekravet (Vetenskapsrådet u.å.).

Förförståelse

Den bild som forskare har av aktuella fenomen som denne avser att studera kallas för förförståelse. Den utgörs av författarens tidigare erfarenheter, teoretisk kunskap och förutfattade meningar. Forskare bör sträva mot att medvetandegöra sin förförståelse varigenom en ökad öppenhet nås (Lundman & Hällgren Graneheim 2017, s. 230; Augustinsson 2017, ss. 21–22). En av författarna är verksam inom hemsjukvården och den andra arbetar på vårdcentral. Båda har erfarenhet av att arbeta med patienter som passar studiens urvalskriterier relaterat till ärenden kopplade covid-19. Erfarenheterna med grund däri diskuterades i studiens initialskede innan påbörjande av datainsamling och gemensam reflektion utifrån förförståelse har skett löpande. Det som har störst inverkan på tolkningsprocessen är omedvetna faktorer och således omöjliga att “sätta i parentes”. Förförståelsen kan nyttjats för att få en djupare förståelse och kunskap om det undersökta fenomenet (Lundman & Hällgren Graneheim 2017, s.

230). Tidigare erfarenheter har otvivelaktigt inverkat vid utformning av intervjuguide då lämpliga frågeområden utarbetats. Förförståelsen har sannolikt även influerat respons och följdfrågor under intervjusammanhang. Under analysförfarandet har författarna frekvent diskuterat förförståelse och erfarenheter som ett led i att minimera färgning och istället försökt angripa datamaterialet förutsättningslöst.

RESULTAT

Studiens resultat presenteras i löpande text med två huvudkategorier med 3 respektive 8 underkategorier (Tabell 3).

Tabell 3 Översikt över underkategorier och huvudkategorier

Underkategori Huvudkategori

• Att känna sig utesluten av samhället och mindre delaktig • Att uppleva meningslöshet och

ensamhet

• Känsla av ökad oro

Pandemins konsekvenser för livet

• Gynnsamt förhållningssätt • Tackla nytillkomna farhågor • Anpassad social interaktion • Nyorientering av meningsfulla

fritidsintressen

• Att lösa vardagliga bestyr

Hantera en ny tillvaro

Pandemins konsekvenser för livet

Pandemin resulterade i olika konsekvenser för personer över 70 år. Konsekvenserna som framkom i studien mynnade ut i tre olika underkategorier: Att känna sig utesluten av

samhället och mindre delaktig, Att uppleva meningslöshet och ensamhet och Känsla av ökad oro.

Att känna sig utesluten av samhället och mindre delaktighet

Som en konsekvens av pandemin och myndigheters nationella rekommendationer och riktlinjer upplevde en del informanter att de inte längre hade egenmakten att fatta beslut rörande den egna tillvaron. Den känslan uppstod när det kom fler och tydliga riktlinjer som specifikt riktade sig till personer över 70 år. Det uppfattades att samhället ansåg att den åldersgruppen inte var förmögna att kunna fatta resonabla beslut i relation till riskerna som Covid-19 medförde. Det framkom att informanterna upplevde sig bli inkompetensförklarad av samhället. De upplevde sig kränkta, särbehandlade och uteslutna när de själva berövades ansvaret att fatta egna beslut. Informanterna uttryckte åsikter i linje med att varje människa besitter på kunskapen om den egna kroppen och därmed kan självständigt avgöra vilka risker som hen kan och borde utsättas för. Myndigheterna borde tilldelat den enskilda personen mer ansvar över att få självständigt bedöma vad den egna kroppen klarar av istället för att basera direktiven på enbart ålder.

”Var och en känner sin egen kropp och sin egen sjukdom. Man fixar ju det. utan att

behöva ha en stämpel på sig…man blir liksom lite sur då att man inte… att jag själv inte kan ta ansvar utan någon annan ska ta ansvar för vad jag får göra. Det är liksom sådär var och en har ju ansvar för sitt liv, eller hur.”

När flera samhällsfunktioner blev mindre tillgängliga för informanterna ökade känslan av att vara utesluten från samhället. Informanterna blev oftast hänvisade till närområdet då de inte kunde åka kollektivtrafik. En del informanter hade tillgång till bil. Att själva få sköta inköp i dagvaruhandel eller besöka frisörsalonger reducerades eller uteblev helt. När informanterna inte kunde sköta sina vardagliga bestyr och ta sig runt i samhället upplevdes det som att självständigheten hade tagits ifrån dem. Att inte få ansvara för basala sysslor självständigt visade sig vara frustrerande och jobbigt. Informanterna beskrev frustration över att inte på egen hand kunna få se och välja vilka varor som skulle inhandlas. Känslan av att vara utesluten blev dessutom påtaglig när möjligheten av att komma i kontakt med hälso-och sjukvård försämrades. Pandemin resulterade i att en del grundläggande kontroller, planerade undersökningar och operationer skjutits fram på obestämd tid och i vissa fall upplevdes det som frustrerande och bekymmersamt. Ett sådant exempel är då kontakten med vårdcentralen uteblir.

”...så går man ju på såna här besiktning varje år hos läkare varje år eller hur, som att

besiktiga bilen va. Och då hade jag precis när detta bröt, då hade jag sådan här koll då. Och då bara jag blev uppringd och fick inte komma dit. Och sen har det varit dödstyst…” Att uppleva meningslöshet och ensamhet

En konsekvens av pandemin var att sociala fritidsaktiviteter och socialt umgänge fick begränsas eller upphöra på obestämd tid vilket resulterade i att informanterna upplevde en ökad känsla av meningslöshet och ensamhet. Tidigare fyllde informanterna veckorna med aktiviteter som olika träningsformer, körsång, föreningsmöten, bridge, kulturella event, restaurangbesök och middagsbjudningar. Aktiviteterna var centrala för att skapa meningsfullhet i vardagen. De medförde även ofta ett mervärde för informanterna då aktiviteterna utgjorde sociala domäner där de kunde träffa familj, vänner och bekanta. Den kraftiga reduceringen av aktiviteter och sociala interaktioner skapade en ökad känsla av tristess och meningslöshet i informanternas tillvaro. Den meningslösa tillvaron resulterade i att pandemin upplevdes långdragen. Informanterna uttryckte att de inte orkade längre och önskade att pandemin snart skulle vara över.

”Alltså jag är inte deprimerad på något sätt egentligen men ibland så är jag, det blir långsamt eller det känns meningslöst det man håller på med.”

Covid-19 medförde i att informanterna inte kunde träffa sina närstående på samma sätt eller med samma frekvens. Majoriteten av informanterna levde tillsammans med en partner och hade möjlighet att ibland umgås med närstående med hänsyn till nationella riktlinjer. Trots regelbunden kontakt med närstående framkom en ökad känsla av ensamhet. Informanterna fick offra den fysiska närheten med närstående och det upplevdes som en sorg att inte kunna få ge och ta emot fysisk beröring. Bristen på fysisk närhet, framför allt kramar, var en stark bidragande faktor till känslan av ökad ensamhet. Även förlusten av de sociala domäner och det sociala sammanhang informanterna levde i ökade upplevelsen av ensamhet. Informanterna jämförde den form av kontakt och närhet

de önskade och längtade efter med den kontakt de fick anpassa sig till under pandemin. Det skapade ett tomrum och en ökad känsla av ensamhet. Det utrycktes en saknad efter att umgås som vanligt med sin familj vilket inkluderade den fysiska närheten.

“Man saknar den där kontakten av att få kram utav barnbarnen. Vi har haft bra kontakt

med allihopa. Jag vet inte, det har varit jobbigt.” Känsla av ökad oro

Som en konsekvens av pandemin identifierades en ökad känsla av oro hos personer över 70 år. Då gruppen var kraftigt överrepresenterade av de som drabbats allvarligt av Covid-19 grundade sig oron ofta i en rädsla kring vad som skulle hända om man själv blev allvarligt sjuk. Informanterna blev påminda om att de har de flesta av sina dagar bakom sig och farhågan att bli smittad resulterade i att några reflekterade över livets skörhet och ändlighet. Existentiella frågor dök upp till ytan hos informanterna. Livets ändlighet blev mer reell i och med den ökade risken att drabbas av Covid-19.

”Man kan säga att när det blir Corona då tänker man mera på att man är vid slutet av

livet […] Så jag menar att det är tankar man får, det kanske man skulle få utan Corona. Men kanske lite mer vid Corona. Tankar om döden.”

Informanterna beskrev att det förelåg en osäkerhet gällande hur de borde förhålla sig och att rapportering från nyhetsmedier var intensiv och rörig. Det kunde också skapa en ökad oro enligt informanterna. Oroskänslorna kopplade till rädsla för sjukdom var mest påtaglig i pandemins initialskede och avtog successivt. Hur umgänge med familj och vänner skulle kunna upprätthållas under den kommande höst och- vinterperioden var en annan framtidsrelaterad oro. Väderrelaterade faktorer ansågs som ett stort hinder för att kunna umgås på ett säkert sätt. Det beskrevs en oro kring att fysiska möten skulle behöva reduceras ytterligare.

”Och hur kommer det bli i vinter, det är liksom en sån känsla, då kommer det bli olidligt

känns det som. Hur ska man hantera det...ja.”

Hantera en ny tillvaro

Covid-19 pandemin har i och med sin smittspridning, överhängande hälsorisker och medföljande generella- samt riktade riktlinjer förändrat tillvaron för personer över 70 år. Hanteringen av den nya tillvaron som identifierats presenteras via 4 underkategorier:

Tackla nytillkomna farhågor, Anpassad social interaktion, Nyorientering av meningsfulla fritidsintressen samt Att lösa vardagliga bestyr.

Gynnsamt förhållningssätt

Informanterna har behövt hantera och anpassa sig till en ny tillvaro på grund av de begränsningar och restriktioner som uppstått till följd av Covid-19. Det visade sig att informanterna genomgående har haft en positiv inställning och accepterat att de som enskilda individer inte kan påverka pandemin som fenomen utan enbart ta ansvar för sitt eget förhållningssätt och välja hur de ska leva. Pandemin har betraktats som en naturlig process och händelse. Acceptans och positiv attityd har underlättat för informanterna att

hantera och anpassa sig till sin nya tillvaro. Lösningsfokusering utifrån den nya kontexten informanterna befinner sig i har på olika vis framträtt i samtliga intervjuer. Att se möjligheter och fokus på lösningar har likaså varit gynnsamt för anpassning av den nya tillvaron. Acceptans och lösningsfokus var ett sätt som har genomsyrat förhållningssätt genom livet och under pandemin.

“Jag har alltid varit anpassningsbar. Till situationerna där jag inte kan påverka det själv,

då finner jag mig i det. Det har jag alltid varit men nu är det klart att nu är det påtvingat på ett annat vis.[...]det finns ju inget jag kan göra åt det, som kan lösa det”

Den lösningsfokuserade inställningen var tydlig även vid fenomen som informanterna ännu inte har tydliga lösningar till. Problematiska aspekter kopplade till fysiskt umgänge under vintern utgjorde internet ett problem vid tiden för intervjun och det fanns en övertygelse om att eventuella problem kommer att kunna lösas om de dyker upp.

“Nej, nja jag vet inte. Har inte funderar sådär våldsamt på det eller tänkt så

direkt[...]Men det är klart att jag får hitta ett sätt då. Finns ju varma jackor också. [...]finns det inte så finner jag det.“

De gynnsamma förhållningssätten resulterade i att informanterna trots begränsningar och upplevelse av ökad ensamhet, meningslöshet, känsla av oror och minskad självständighet kunde skapa en viss tillfredsställelse av tillvaro under pandemin.

Tackla nytillkomna farhågor

Som ett led i att hantera den nya tillvaron har informanterna behövt tackla en rad nytillkomna farhågor som uppstått till följd av pandemin. Farhågorna har berört saker som oro relaterat till smittspridning och risken för att själv drabbas, en nytillkommen ökad medvetenhet om den egna ändligheten samt en nytillkommen osäkerheten inför framtiden och fortsatt smittspridning.

Att förhålla sig till och tackla nytillkomna oroskänslor kopplade till covid-19 har inte undgått någon av informanterna. För att tackla de kraftiga initiala oroskänslorna sökte informanterna en tydlighet avseende rekommendationer och riktlinjer och fann efterhand en trygghet i de rekommendationer som rapporterades från svenska expertmyndigheter. Informanterna har tacklat oroskänslor genom att följa rapporteringen regelbundet och hålla sig uppdaterade. Samtidigt kunde medierapporteringen i sig framkallade oro och då gjordes valet att medvetet avstå från att följa nyhetsmedia. Nytillkomna jobbiga emotioner kopplade till covid-19 har även hanterats genom att samtala med vänner och familj om händelser i deras liv. De beskriver också hur promenader i utomhusmiljö har nyttjats för att skingra tankar vid oro och rädsla. Tankar och känslor relaterade till farhågor om pandemin kunde i vissa situationer tryckas ner.

“Jag läser gärna. Då tänker jag på annat. [...] Kan gå ut och promenera. [...] Jag pratar

mycket med, särskilt med min ena dotter och med några barnbarn. Om allt möjligt. Liksom lever med deras liv.”

Informanterna har behövt tackla en nytillkommen ökad medvetenhet om den egna ändligheten som uppstått till följd av covid-19. Informanterna berättade om hur deras farhågor kring om de skulle råka bli smittade, har föranlett dem att funder på hur de önskar behandlas vid hypotetiskt allvarlig sjukdom. Vidare har informanterna tacklat den ökade medvetenheten genom att på förhand beslutat om begränsningar i vårdnivå och skriftligen antecknat att man önskar avstå intensivvård om det skulle vara aktuellt.

“Då tänker man såhär att man skulle ju kanske när man är i den här åldern att sätta sig

och skriva ner att skulle det bli en sån här grej och jag blir allvarligt sjuk då vill jag somna in i min säng och inte skickas in på ett sjukhus. Det tror jag att man kommer lära sig nu efter det här. Att när man är klar i sitt sinne så kan man skriva ner det här, hur man vill ha det så att.”

Informanterna har behövt tackla orosmoment kopplade till osäkerhet relaterat till smittspridningens förväntade duration. Det förelåg en föreställning av att samhället kommer behöva anpassas till covid-19 under överskådlig framtid.

Anpassad social interaktion

Riktlinjer från expertmyndigheter i kombination med oro för att smittas har medfört att informanterna har behövt anpassa sina sociala interaktioner för att hantera den nya tillvaron som uppstått till följd av covid-19. Ett område som identifierats som essentiellt för informanterna och där anpassning av sociala interaktioner varit nödvändig är umgänget med familj och vänner. De har på något sätt fortsatt interagerat med familj och vänner i fysisk form. En vanlig anpassning har varit att förlägga den fysiska interaktionen i utomhusmiljöer och samtidigt sitta med väl tilltagna avstånd från varandra. Informanterna beskrev hur de har kunnat upprätthålla en social interaktion med såväl familj som vänner på detta sätt. Informanternas trädgårdar och offentliga parker har varit miljöer där social interaktion kunnat genomföras i utomhusmiljö.

“Nu senaste mötena har vi suttit här i trädgården eller här i uterummet och öppnat upp

fönsterna, vi är bara nio personer då alltså och vi har satt extra bord och suttit glest. Så man anpassar så”

Informanterna beskrev också för hur de hanterat den nya tillvaron genom att hittat nya sätt att interagera med begränsad storleken på umgängeskretsen. Informanterna redogjorde för hur de endast träffat enskilda familjemedlemmar åt gången eller umgås med enskilda bekanta per tillfälle. Berättelser om hur ”mini-sällskap” formats framkom i intervjuerna. Därigenom kunde ett fåtal väninnor regelbundet umgås exklusivt och de var restriktiva med kontakter utanför sällskapet för att medlemmarna skulle kunna umgås med större trygghet.

Som komplement till anpassning av fysisk umgänges miljö och begränsning av gruppstorlek har olika IT-lösningar nyttjats för att hitta nya sätt att interagera socialt. Digitala kommunikationsvägar har utgjort ett avgörande hjälpmedel för många då den interpersonella kommunikationen begränsats i både närhet och frekvens. Informanterna höll i stor utsträckning kontakt med vänner och anhöriga via telefon vilken har fått en mer central roll än tidigare. Informanterna beskrev hur de har använt sig av videochattar för

att interagera socialt då de uppskattar att kunna se samtalspartnern. Informanterna berättade hur digitala kommunikationstjänster nyttjats vid social interaktion med såväl barnbarn som vid föreningsmöten.

“Då i början mars, april hade vi ju ute på nätet ute på Cisco-möte ute på nätet, då behöver

man ju inte åka in, då sitter man ju på kontoret och pratat med kompisar.[...]Vi har ju kopplat upp oss och sett varandra och pratat med varandra“

Nyorientering av meningsfulla fritidsintressen

Flertalet meningsfulla fritidsintressen har påverkats negativt av pandemin och en nyorientering utifrån den nya kontexten har varit nödvändig för att informanterna ska kunna fortsätta bedriva dessa. För att hantera den nya tillvaron har de bland annat behövt hitta nya sätt att genomföra resor, restaurangbesök, träning och andra sociala aktiviteter som tidigare fyllde kalendern. Informanterna har upptagit nya eller nygamla intressen som stickning, bakning och pusselläggning, för att fylla sina dagar. Informanterna beskriv hur de anpassat sitt utförande av träningsrelaterade aktiviteter, de har primärt ersatt sin vanliga träning med mer frekventa promenader utomhus samt träning i det egna hemmet. “Då har jag kört det här Sofia på tv [träningsprogram på SVT], det har jag kört nästan

varje dag. Då har jag fått den motionen eller rörelsen, det har jag liksom bytt ut. Och promenader, mycket promenader.”

Det framkommer att informanterna har ersatt uteblivna meningsfulla fritidsintressen såsom sociala resor med kortare utflykter som genomförts via samåkning i bil med ett fåtal medresenärer. Meningsfulla fritidsintressen som restaurangbesök har fortsatt utförts men med anpassade tillvägagångssätt, valet har då fallit på restauranger som varit väl anpassade och där man kunnat sitta ute. Andra har anpassat restaurangbesöken genom att beställa mat och hämta den utanför lokalen alternativt få maten levererad till hemmet.

Att lösa vardagliga bestyr

För att hantera den nya tillvaron har informanterna även behövt hitta nya sätt att lösa vardagliga bestyr. Det har varit stor diskrepans avseende hur informanterna har tacklat utmaningar kopplade till vardagliga bestyr, alla har dock anpassat sig i någon form. Det har förekommit informanter som under hela pandemin har haft hjälp av anhöriga med vardagliga bestyr så som inköp från dagligvaruhandel. I de fallen har anhöriga i regel lämnat maten utanför informanternas dörr efter att genomfört inköp utifrån inköpslistor skrivna av informanterna. Andra som valde att ta hjälp av omgivningen initialt övergick efterhand till att själva sköta inköp då de saknade att ansvara för det. Informanterna nyttjade lösningar som att sköta inköpen på av butikerna särskilt avsatta tider för personer över 70 år samt att handla via digitala onlinetjänster.

“Handlingen har ju varit lite problem egentligen då. För att i början så åkte min dotter

och handlade men det tyckte ju jag blev för mycket för henne så då beställde jag på nätet. Och så åkte jag och hämtade...“

Vardagliga bestyr som besök till frisören har informanterna valt att avstå under pandemin, lösningar som att självständigt frisera sig i hemmet har förekommit i intervjuerna. Otillgängligheten till kollektivtrafik har inneburit att informanterna behövt hitta nya sätt att transportera sig i samhället. Bilen har fått en mer central roll under pandemin, samåkning med ett fåtal personer har fungerat som transportmetod till såväl lokala aktiviteter som mindre utflykter. De informanter som inte hade tillgång till bil var begränsade till lokalsamhället då de endast promenerat under pandemin.

DISKUSSION

Metoddiskussion

Val av metod föll på en kvalitativ metod med induktiv ansats, för att förutsättningslöst kunna undersöka syftet. Med en kvantitativ metod hade författarna kunnat undersöka frekvensen av ett fenomen (Trost 2010, s. 31), exempelvis hur många äldre över 70 år upplever sig ensamma under pandemin, hur ofta och hur vanligt den upplevelsen infinner sig. Att inte kunna kvantifiera frekvens och orsakssamband mellan olika variabler av ett fenomen är en begränsning med kvalitativa metoder (Polit och Beck 2016, s. 50-52). Enligt Ahrne och Svensson (2015b, s. 10) är kvalitativ metod lämpligt som datainsamlingsmetod vid syfte att undersöka människors upplevelser vilket ansågs mest applicerbart på studiens syfte. Kvalitativa metod är särskilt lämplig som angreppssätt vid undersökning av företeelser där tidigare forskning är begränsad (Johannessen, Tufte, & Christoffersen 2020, s. 15). Upplevelser av tillvaron i samband med covid-19 hade vid studiens start inte belyst ur svensk kontext, därav valdes en kvalitativ metod. En deduktiv ansats med grund i en specifik teori (ibid., s. 37) valdes bort då författarna ansåg att det fanns en risk att förbise mönster som troligtvis kunnat upptäckts vid ett mer förutsättningslöst tillvägagångssätt.

Aktuella urvalskriterier för deltagande i studien valdes för att skapa goda förutsättningar för att samla in data. Utöver att informanterna skulle vara över 70 år skulle de även: behärska det svenska språket samt ha god hörsel och kognitiv förmåga. Den initiala utgångspunkt var att inkludera informanter både boende inom ordinärt boende och äldreomsorg då variation av egenskaper gynnar giltighet och överförbarhet (Lundman och Hällgren Graneheim 2017, s. 231). Då författarna fick avslag att rekrytera informanter som var bosatta på särskilt boende fick rekrytering ske genom bekvämlighetsurval. Totalt nio informanter rekryterades till studien vilket upplevdes som ett tillfredsställande antal. Lundman och Hällgren Graneheim (2017, s. 231) påtalar att det essentiella är att erhålla tillräckligt med data för att inkludera betydelsefulla variationer. I studien är dock spridningen avseende kön, etnicitet och socioekonomisk status otillfredsställande. Den relativt höga inbördes homogeniteten utgör en begränsning för studiens giltighet och överförbarhet.

Datainsamling genomfördes under pågående pandemi och informanterna tillhörde samtliga en särskilt identifierad riskgrupp. Det ställde speciella krav på anpassning under genomförandet av intervjuer. Telefonintervjuer är inte en lämplig datainsamlingsmetod vid djupgående frågor och svar (Trost 2010, s. 42), men erbjöds alltjämt som alternativ. Samtliga informanter valde dock att genomföra intervjuerna genom fysiska träffar. Vid träffarna användes undantagslöst skyddsvisir av författarna och intervjuerna genomfördes

med väl tilltagna avstånd till informanterna. De fysiska anpassningarna kan ha inverkat negativt på interaktionen mellan författare och informanter då kommunikationen till viss del försvåras. Det är emellertid inte någonting som har framförts från informanter och författarna upplever att datainsamlingen fungerat väl. Intervjuguider bör enligt Trost (2010, s. 71) inte innehålla färdigformulerade frågor utan enbart bestå av frågeområden. Författarna valde i motsats till detta att formulera frågor i intervjuguiden (se bilaga 2) då det upplevdes som tryggare att utgå ifrån på förhand formulerade frågor. Frågorna användes som stöttepelare i intervjusammanhang för att belysa samtliga områden, ordningsföljd och formulering varierade mellan intervjuerna och styrdes utifrån informanternas redogörelser. Intervjuerna spelades in digitalt och transkriberades ordagrant. Insamlat datamaterial analyserades genom Lundman och Hällgren-Graneheims (2017, ss. 219–233) modell för kvalitativ innehållsanalys med syfte att identifiera likheter och skillnader i text. Enligt Graneheim, Lindgren & Lundman (2017) utgör svårigheter att hålla en genomgående likvärdig abstraktion och tolkningsgrad en särskild utmaning vid kvalitativ innehållsanalys. Resultatet presenteras med underrubriker som är förhållandevis textnära analyserade men vissa underkategorier är av mer tolkande karaktär än övriga, dock ej i sådan utsträckning att de är att betrakta som teman. Den inbördes inkongruensen i tolkningsgrad är att betrakta som en svaghet för resultatet.

En kvalitativ studies trovärdighet handlar om studiens övergripande hållbarhet och kan analyseras utifrån begreppen tillförlitlighet, giltighet, delaktighet samt överförbarhet (Lundman och Hällgren Graneheim 2017, s. 230). I denna studie har vi genomgående försökt beskriva tillvägagångssätt vilket är avgörande för att kunna säkerställa trovärdigheten (Kristensson 2014, s. 124). Tillförlitligheten är knutet till sanningshalten i en studie och är tätt sammankopplad med i vilken utsträckning analysen bygger på insamlad data och i vilken grad förförståelse kommit att färga analysarbetet (ibid., s. 125). Genom att författarna har genomfört analysarbetet tillsammans har en process kallad triangulering (ibid.) nyttjats. Det minskar risken för att en persons förförståelse ska färga analysprocessen och stärker tillförlitligheten. Tillförlitligheten i studien har även stärkts genom att datamaterialet är relativt omfångsrikt (Ibid.) vilket delvis återspeglas i intervjuernas tidsåtgång (se tabell 1). Vidare styrks tillförlitligheten genom en transparent presentation av analysprocessen i text och tabeller (Ibid.) (se tabell 2).

Ett resultats giltighet handlar om i vilken utsträckning det presenterar det representativa för vad som avsetts undersökas. Den kvalitativa innehållsanalysen syftar till att beskriva variationer i datamaterialet varför det är av stor vikt att ha tillräckligt material för att fånga upp avgörande variationer. Tillräcklig omfattning och variation i exempelvis kön och ålder är gynnsamt för att fånga variationer i datamaterial (Lundman och Hällgren Graneheim 2017, s. 231). Studiens initiala bekvämlighetsurval möjliggjorde smidig rekrytering av intresserade informanter som önskade dela med sig av erfarenheter kopplat till valt fenomen. Det förelåg dock en betydande överrepresentation av kvinnor efter rekrytering. Därav genomfördes ett extra avsiktligt urval (Polit & Beck, s. 493) med fokus på maximalt varierat urval för att rekrytera ytterligare en man. Den extra rekryteringen stärker studiens giltighet, dock endast marginellt då en jämnare fördelning mellan könen hade varit önskvärd. Då det i ålderskategorin äldre finns fler kvinnor än män (SCB 2019b) kan könsfördelningen antas vara relativt representativ för i jämförelse med om studien genomförts på yngre personer. Bekvämlighetsurvalet mynnade ut i en relativt homogen

grupp informanter. Merparten var resursstarka, hade tillgång till privata utomhusmiljöer och en övervägande majoritet var födda i Sverige. En större spridning avseende socioekonomisk status och etnicitet hade varit önskvärt för att belysa fler erfarenheter kopplade till syftet och stärka resultatets giltighet och överförbarhet. Författarna har genom löpande konsultation av handledare nyttjat vad som av Lundman och Hällgren Graneheim (2017, s. 231) kallas validering med hjälp av expert. Författarna har nyttjat en intervjuguide, vilket underlättar att hålla fokus och ställa öppna frågor under intervjusituationer och samtidigt stärker resultatets giltighet (Kristensson 2014, s. 127). Graden av forskares delaktighet speglar hur neutralt ett resultat är och är knutet till den grad som forskarna påverkat det som avses att studeras. Genom processen varierar graden av forskares delaktighet naturligt beroende på moment. Under intervjun är författarna att betrakta som medskapare, under analysprocessen är det nödvändigt att distansera sig från materialet för att informanternas röster ska framträda (Lundman och Hällgren Graneheim 2017, s. 232) Båda författarna har erfarenheter av arbete med personer som passar in i urvalskriterierna i patientsammanhang. Det kan vara att betrakta som fördel då förförståelse och tidigare erfarenheter kan bana väg för djupare förståelse (Lundman och Hällgren Graneheim 2017, s. 230). Författarnas förförståelse har löpande diskuterats och under utformning av intervjuguide legat till grund för utformningen av öppna frågor och potentiella följdfrågor. Under analysprocessen har författarna strävat mot att medvetandegöra och åsidosätta sin förförståelse och genomföra en textnära analys för att framhäva informanternas röst. Trots försök att medvetandegöra förförståelse och lyfta fram informanternas röster är flertalet faktorer som påverkar analysprocessen omedvetna (Lundman och Hällgren Graneheim 2017, s. 230) och därmed omöjliga att förhålla sig till. Resultatet är således inte att betrakta som helt oberoende av författarnas inverkan då respektives förförståelse färgat forskningsprocessen från utformning av intervjuguide till analysprocessen. Under datainsamlingsprocessen blev författarna alltmer förtrogna med såväl intervjuguide som rollen som intervjuare vilket återspeglas genom en kronologiskt tilltagande tidsåtgång (se tabell 1). Den ökade tryggheten möjliggjorde att författarna mer bekvämt kunde lotsa sig i intervjusituationen och övergick från att mer strikt följa intervjuguiden till att i senare intervjuer belysa frågeområden när de framträdde i samtalen. Det medför att bemötandet inte varit helt likvärdigt under samtliga intervjuer även om de genomgående erhållit likartade frågor. Intervjuerna har genomförts gemensamt av författarparet. Initialt valdes det tillvägagångssättet då båda var ovana i rollen som intervjuare och för att minimera risken att förbise relevanta frågeområden under intervjun. För att inte riskera att påverka datainsamlingen bibehölls tillvägagångssättet även senare i processen då rollen inte var lika ovan.

Hur överförbart ett resultat är bedöms av läsaren och innebär om det kan överföras till andra grupper eller situationer. Genom att tydligt beskriva studiens metod kan författarna ge förutsättningar för bedömning av resultatets överförbarhet (Lundman och Hällgren Graneheim 2017, s. 232). Författarna har noggrant redogjort för metodbeskrivning avseende urval, deltagare, datainsamling och analys med syfte att möjliggöra bedömning av överförbarhet.

Studiens relativt breda syfte låg till grund för en mångfacetterad intervjuguide. Det föranledde insamling av datamaterial som vid analysering visade sig vara överlappande och svårbearbetad. Analyseringen har varit långt ifrån en linjär process och återgång till grundmaterialet har varit nödvändig vid mer än ett tillfälle. Valet att initialt inte snäva av