Essä våren 2020 Evelina Nolin Institutionen för Konst Konstfack VT 2020 Kandidatuppsats 5 hp Handledare: M. L. Gerdén, Michele Masucci
Gula termosar delades ut till anställda inom byggbranschen för många år sedan. En av dem hamnade i ett hushåll som bor på en gård i Småland, men för drygt två år sedan blev den förflyttad därifrån. Numer återfinns den i en trång lägenhet i Stockholm där den vissa morgnar fylls upp med bryggkaffe och en perfekt mängd uppvärmd mjölk. Mjölken måste vara varm för att kaffet ska behålla värmen in på eftermiddagen, det är nämligen inte en särskilt bra termos.
Sedan bär det av, sällan långt. Tvärs över vägen, förbi hålet i marken där det svarta huset brukade stå och sedan upp på plan fyra i den gamla telefonfabriken. När man byggde många av de bostadshus som redan står i det här området i slutet av nittonhundratrettio-talet så anpassade man dess placeringen efter berget. De flesta som bodde i dem arbetade på fabriken som låg i makligt avstånd från hemmet. Idag är fabriken en
konsthögskola och fylls upp av knappt tusen studenter varje dag, varav få har möjlighet att bo i de närliggande bostäderna. När termosen är tom och det är dags att lämna
konsthögskolan igen, har hålet utanför blivit ännu djupare. Berget sprängs bort en bit i taget för att ge plats åt fler bostäder för människor.
Ibland blir resorna längre än till den gamla fabriken. Termosen fylls upp och packas ner. Resan börjar på en tunnelbana, att färdas i tunnlar under marken kortar ner sträckan och för att kunna göra det har man även här sprängt bort berg. Desto högre hastighet
människan ska röra sig i desto rakare blir vägen. Om tillräckligt många människor ska åt samma riktning så vinner den raka linjen och det den avser, att så friktionsfritt som möjligt hålla hjulet i rullning, över berggrunden som sprängs bort.
Hjulet är en av de mest välbevarade uppfinningar som finns , och som dessutom inte har blivit utkonkurrerat. Hjulet ska hela tiden rulla fortare och olika metoder för att få det att göra det är hela tiden i utveckling. Berg och sten står inte i vägen för geometri i landskapet om det inte är så att människan har på olika sätt omorganiserat eller påverkar stenen redan sedan innan, i form av kulturlämningar och liknande. Då vinner dessa över den raka linjen som nästan alltid annars prioriteras.
Ibland färdas tunnelbanan ovan mark och staden flimrar förbi utanför fönstret. Vissa delar av den är även den organiserad med fördel för hjulet och många av byggnaderna som utgör den är planerade i raka linjer och rutnät. De flesta människor är inte kapabla att varken gå eller rita helt raka linjer utan man har haft instrument till sin hjälp. De tidiga delarna av staden märkte man ut med en så kallad mätkedja för att bestämma vart man skulle bygga. Kedjan drogs mellan två punkter och, en rak linje bildades. Ett uppspänt snöre är alltid rakt.
Sedan åks det tåg, raka spåret. Rälsen blir till en tidslinje som kantas av långa och tjocka väggar av skog. Hastigheten får dessa att utföra en hetsig dans som med jämna
mellanrum övergår i stilla oregelbundna vattenspeglar eller stycken av geometrisk åkermark. Ibland dyker vita klot upp som både till sin färg och form bryter av landskapet. De står utspridda över hela landet. På nittonhundraåttio-talet etablerades en ny metod för att ta tillvara på hö, man började plasta in rundbalarna med flera lager av vit sträckfilm, en tunn och väldigt elastisk plast, för att konservera gräset genom fermentering. Det här innebar att stora vita balar började prägla glesbygden. Många motsatte sig detta när det begav sig då det tyckte det var oerhört fult, och att det helt enkelt skämde omgivningarna. Trots att metoden idag är kostsam är balarna ett påtagligt inslag i det svenska landskapet. När man åker tåg blir städer och tätbebyggda områden som öar i en sjö, det finns sällan en anledning att stanna mellan dem. Men det är precis vad termosen ska göra, så efter tågresan, när den är tom igen, åks det bil.
Första halvan av bilresan är också raka spåret medan andra halvan är slingrigare, vägen smalnar, skogen tätnar och när den öppnar upp sig igen är termosen tillbaka på gården där allt började. Väggarna av skog som dansade utanför fönstret på resan har lugnat ner sig nu. De står istället still, alldeles still. Mycket är sig likt, men de som bor här har alltid nya projekt på gång så något har alltid förändrats.
På gården finns hästar och en katt, men inte mer djur än så. Väl här kan lite vad som helst hända men något som aldrig har förändrats här på gården är att här fylls termosen istället upp med kokkaffe och en perfekt mängd varm mjölk.
I denna lilla by är nästan alla hus röda med vita knutar, det finns en stor rak väg och
många små slingriga, det finns en och annan grusväg men de är inte många utan de flesta är i asfalt. Här finns åkermark som kantas av stenmurar och så finns det skog,
mest granskog men även tall. Och så finns det en sjö.
I byns knytpunkt har det tidigare stått en kyrka som man valde att plocka ner och flytta till en annan plats. Dess forna placering syns fortfarande tydligt i marken inne på kyrkogården som omgärdas av en stenmur. Utanför står en klockstapel som fortfarande är i bruk,
klockan sex varje lördag är det helgmålsringning i byn.
Enligt gammal tradition är arbetsdagen till ända när klockan ringer, man lägger ner
verktygen och tar helg. Klingande klockor var tidigare en given del av ljudbilden på många platser och reglerade vardagen för de som vistades där. Det var också genom en klingade klocka som den akademiska kvarten kom till, klockan ringde i staden och då hade
En mindre typ av gjuten klocka, så kallad vällingklocka var ett givet inslag på större gårdar och gods förr. Att vara rättare var aningen ärofyllt och man fick utveckla sin egna teknik så att de som tillhörde gården kunde urskilja klangen från de andra klockorna och därav komma in för måltid. Idag känns det avlägset att en klingade klocka skulle styra dagens förehavanden och det finns inga fysiska spår av klangen i landskapet. Men det finns dokumentation där kan man få en aning om hur närvarande detta var i människors liv. En gammal upplandsbonde skrev på 1940-talet på tal om att vällingklockorna ej längre hördes i hans hemtrakt: ”Det är så tyst och dött i nejden…… Jag känner saknaden från klockljuden som hördes från flera håll i min ungdomstid, då herrgårdsflickorna röcko i klocksträngarna i min hembygd….. Det var klang och harmoni i det vardagliga året om”. Ett annat exempel som visar på klockans inverkan på de som förhöll sig till dess klang och verkligen uppfattade den som en pliktens klang och sin lott i livet.
Det har från åtskilliga gamla lantarbetare framhållits, att vällingklockan började komma ur bruk, sedan fickuren blivit var mans egendom. Om det verkligen skulle föreligga ett direkt samband mellan vällingklockornas tagande ur bruk och den ökande förekomsten av egna ur hos de anställda, kanske detta skulle vara av psykologisk art. ”Arbetarna skaffade sig egna fickur och höll rätt tid. Ja, det var nästan som om de började få en liten aning om sitt människovärde”, uppgav en sagesman på 40-talet. 1
Mats Rehnberg, Blå välling - sur sill, 1967, 30
1
Till skillnad från ett tätbebyggt område där man tenderar att välja genvägar för att komma fram snabbare så tar man snarare omvägar här. Termosen är delvis en produkt av den. När det inte finns en tid att passa så tar man sig gärna en omväg i någon trevlig miljö och då kan det sitta fint med med en kopp kaffe. Engelskans shortcut och detour beskriver bra. Genvägar, shortcuts, tar man när man vill komma fram snabbare. Man skär av en del av vägen. En omväg, a detour, kan vara ofrivillig och stjäla värdefull tid men samtidigt kan man upptäcka, en tour, en upplevelse.
Trots att den raka linjen inte är påtaglig här och att man vid första anblick kan uppfatta omgivningarna som fria från människans påverkan. De ser inte ut som de gör för att någon har gjort ett aktivt val i att organisera dem i ett estetiskt syfte. Utan, likt de vita rundbalarna, är den snarare en effekt av det jord och skogsbruk som har pågått här under en lång tid. Anledningen till att husen är röda är ett exempel på hur flera tillfälligheter över tid har skapat ett omgivning som idag känns typisk och pittoresk för Sverige. I begynnelsen hade den röda färgen ett estetiskt syfte och sågs som något tjusigt. På sextonhundratalet började röda hus breda ut sig över Sverige, då var det endast de belevade som bebodde dem. Under sjutton-och- artonhundratalen lades större vikt vid färgens goda förmåga att bevara träet och man började utveckla olika metoder för att få fram en färg som skulle bidra till att byggnaderna ökade i livslängd. Det fanns en oro för att det skulle bli brist på virke och recept för den röda slamfärgen som är tillverkad av rester från brytningen av koppar började utarbetas. I början av artonhundratalet började flertalet enklare stugor och hus att målas med färgen. Bonden och torparen bodde nu även de i rött. I samband med nationalromantiken under nittonhundratalets början där den röda stugan var en stor del av konsten och litteraturen kan man se en tydlig ökning av rödfärgens popularitet igen. Detta 2 är troligtvis den största anledningen till att röda hus med vita knutar är så närvarande i landskapet som jag färdas genom på den här resan.
Många av de tomter där de röda husen är placerade här i byn kantas av skog och med jämna mellanrum fylls termosen med kaffe för att bli liggandes på ett kalhygge där ny ska planteras. Man har förberett marken med hjälp av hjulet, genom att köra i raka linjer med en maskin som är tung nog för att skapa djupa fåror i jorden där plantorna ska sättas. Här går människan fram och tillbaka i fårorna, varann meter gör man ett stopp för att sätta en planta i jorden. Tillslut är ytan fylld med lagom många plantor av tall eller gran. Efter några år behöver man se över vilka plantor som har bäst chans att växa sig starkast och då röja undan det som hindrar dess tillväxt.
Efter tillräckligt många år skapar plantorna de väggar av skog som har dansat förbi under resan. Nästan all skog i Sverige är planterad och står i nästintill perfekta rutnät, precis som många byggnader står uppställda i städer.
Margareta Kjellin, Nina Ericson, Den röda färgen, 1999, 39
Skogen är en vanlig plats att förvara sådant som för tillfället inte fyller en funktion men som med stor sannolikhet kommer att komma till användning en dag. Även sådant som inte används så ofta och klarar att stå ute året runt kan förvaras här.
Dessa objekt är tydliga spår efter människan, då de bryter av omgivningen med sina
färger, former och material. Det är enkelt för människan att avgöra att dessa objekt inte hör till naturen så som vi uppfattar den. Men det finns ytterligare spår efter människan som är enkla att missa.
Likt i staden har man även på denna plats organiserat sten. Både till fördel för hjulet men också för att kunna bruka marken på andra sätt. På grund av inlandsisens framfart har mycket sten hamnat just här. För att ha möjlighet att odla så behövde man röja undan den 3 för att göra marken odlingsbar. Ta en promenad i skogen eller längs med en åker och du kommer garanterat att stöta på någon form av stenformation. I dessa är det inte heller ovanligt att hitta skräp i olika former. Gamla spritflaskor eller taggtråd som inte längre får användas på grund av skaderisk för boskap kan ligga ihoprullat på ett stenrös i de vilda djurens hem.
Ida Andersen, Åsa Nyhlén, Stenminnen, 2007, 16
Stora ansamlingar av sten var en åtgärd som senare med tiden blev ett hantverk, idag är stenformationer en signifikant del av det småländska landskapet. Stenmurar och stenrös vittnar om hur landskapet en gång var organiserat och också om det ihärdiga arbetet som har krävts för att kunna bruka den plats man befann sig på.
Det finns andra präglingar i landskapet som också är en effekt av behovet att odla. Det finns ett stämme i byn. Det är en slags vattensluss som man grävde ut i anslutning till en liten sjö för att kunna bevattna en närliggande mosse och därav odla foder till sina djur. Den bristande möjligheten att kunna odla är en av det största anledningarna att människor gav sig av härifrån på artonhundratalet. Dessvärre fungerar inte metoden men återigen kan man se hur mycket sten man har varit tvungen att flytta på för att kunna leda vattnet från sjön med förhoppningen att kunna skörda.
Uppkomsten av den stora sjön i byn präglas också av sten, den har uppkommit som en efterföljd av att berggrunden flyttade på sig. För femtio miljoner år sedan sprack
jordskorpan här och fylldes sedan upp med vatten. En sprickdalsjö som är cirka tre mil lång bildades.
Från sjökanten ser man en stor sten som sticker upp ur sjön. Som toppen av ett berg är det enda som kan ses ovanför vattenytan. Stenen är svåråtkomlig varför få människor har bestigit den. Du kommer aldrig att göra det.
Denna plats är obrukbar och svåråtkomlig. Därför är den lämnad ifred. Hjulet skulle aldrig fylla en funktion här. Inte ens en infästning för förtöjning av båtar finns.
Infästningar på öar har en sak gemensamt med termosen, de är båda en produkt av omvägar. Tanken uppstår, vem har bemödat sig med att montera dessa infästningar? Hur man har gått till väga? Oavsett så har platsen värderats till den grad att man har tagit med sig verktyg ut på sjön för att göra en permanent plats för förtöjning. Föreställ dig att det infästningar håller upp öar och skär i svenska sjöar och hav och inte tvärtom. Om man skruvade loss dessa så skulle stenkroppen sjunka ner under vattenytan och kvar blir bara de fula och svåråtkomliga platserna som inte är värda en omväg.
Det är svårt att avgöra hur stor den där stenen är, på sjön finns inga referenspunkter som hjälper till att bestämma dess storlek. Här finns inte ett enda spår av geometri. En del platser har en förmåga att förvilla er, en sjö kan vara en sådan. Om du går på en frusen snötäckt sjö och genom att ta sikte på en punkt försöker hålla en så rak kurs som möjligt, så kommer du inte att mötas av ett rakt spår i snön när du vänder dig om för att se efter. Likaså när du ror. Sjöar har aldrig en helt geometriskt form. Den geologiska
oregelbundenhet och bristen på geometri gör att ni tappar ”balansen”. Inte rent fysiskt, och kanske inte ens du, snarare din koppling till verkligheten, tappar balansen.
Paul Virilio är en fransk filosof och brukar kallas för hastighetens teoretiker. Han beskriver hur ”varje förhållande till verkligheten är ett fallande, alltså ett tyngdförhållande.” All rörelse är alltså beroende av ett fall. Fallet innebär ett förlust av stöd att (för ett ögonblick) sväva i luften. Också allt seende hävdar Virilio, beror på ett fall, och till och med renässansens linjeperspektiv är för sin definition av högt och lågt beroende av ”den tunga kropp som finns vid ursprunget för synen på världen”4
Så att gå, att finnas, är att hela tiden falla. Eller att befinna sig i ett svävande som konstant blir avbrutet av verkligheten. Var börjar och slutar din kropp? Var börjar och slutar du? Organisera omgivningen så att du har något att förhålla dig till. Något som du kan förhålla dig till i ditt fall.
Det är skillnad på att tappa balansen i verkligheten och att gå vilse i den. Att tappa balansen handlar om hur din kropp förhåller sig till sin omgivning medans att gå vilse handlar om hur du uppfattar den. Är det i de miljöer som ni själva har skapat som ni oftast går vilse i? Går det att gå vilse i andra miljöer än de man har skapat? De känner man ju inte till, kan man gå vilse om man inte vet vart man är?
År tvåtusenfem skrev den amerikanska kulturkritikern Rebecca Solnit , ”Gå vilse. En fälthandbok”. Solnit har en strak tilltro till att fantastiska saker kan uppstå när man går vilse. I boken finns ett citat från nittonhundra-talsfilosofen och essäisten Walter Benjamin. ”Att inte hitta i en stad kan vara ganska ointressant och banalt. Det som krävs är
okunnighet - inget annat. Men att gå vilse i en stad, på samma sätt som man går vilse i skogen det kräver en helt annan skolning ”5
Om du tittar på en karta från Upptäcksresornas epok finns det en stor möjlighet att delar av den benämns somTerra incognita, okänt land. Det var alltså platser som man ännu inte hade utforskat. På kartan illustrerades ofta dess områden med mytomspunna varelser, exempelvis en enhörning. Om du tittar på en karta i din mobiltelefon idag så kommer det inte att finnas områden som benämns Terra incognita. Enhörningen har bytts ut mot den raka linjen. Alla områden är utforskade, även platser som ni inte kan andas på har ni utforskat. Och det finns data som beskriver allt som har ett geografiskt läge. Det kan vara fastigheter, byggnader, sjöar och vägar men också vegetation och befolkning. Allt som går att lägesbestämma.
På en karta kan du alltså få reda på det mesta om en plats, du kan se vart en motorväg går, vart en stenmur står eller var en sjö ligger. Men få av de lösa objekt som definierar vår vardag och utgör en signifikant del av de platser som vi ser som våra, likt den gula
termosen, går att utläsa på en karta. På en karta framgår inte heller doften eller ljudet från
Helena Dahlberg, Vad är kött?, 2013, 332
4
Rebecca Solnit, Gå vilse en fälthandbok, 2005, 11
en plats. Ljud och doft går inte att lägesbestämma likt man gör med större objekt och platser. Ljud och doft är en stor del av landskapet men det är den del som det inte alltid finns några spår av. Du kommer inte kunna höra dynamiten som fick berget att sprängas när motorvägen byggdes. Du kan besöka stenmuren och andra forna lämningar och inse det arbete som har lagts för att färdigställa dessa. Men doften av anletes svett som det har krävts för att anlägga den går varken att utläsa på en karta eller på den fysiska platsen. Det går inte heller att höra den klingande klocka som eventuellt reglerade arbetstiden eller ljudet av inlandsisen som brakade och skakade fram och lämnade den sten som nu ligger staplad efter sig. Du kan bada i en sjö som bildades genom att jordskorpan sprack för femtio miljoner år sedan, men hur låter det när jordskorpan spricker?
Ljud hjälper oss att hålla balansen i verkligheten. Människan är en varelse som avger väldigt mycket ljud samtidigt som avsaknaden av ljud ses som något exklusivt och är extremt avgörande gällande var människans bosätter sig. Ljudet som hjulet avger, alltså all form av trafik stör. Medans ljudet av naturen, havet, skogen och fåglarna förgyller tillvaron. Hur ni upplever er omgivning och hur ni organiserar den är två olika saker. Du uppfattar omgivningen med dina sinnen, du ser dig omkring och navigerar med din syn, du påverkas av ljuden omkring dig, känner efter med kroppen och tar in dess doft. Du är inte kapabel att gå i helt raka linjer, men din omgivning är geometrisk. Att organisera omgivningen görs ofta utifrån ett perspektiv som inte går ut på att stå på marken och känna sig fram och ta beslut baserade på doft och ljud. Utan snarare utifrån exempelvis ett kartperspektiv som verkställs med hjälp av diverse instrument, verktyg och maskiner. Omgivningen består av objekt, som i sin tur organiseras av objekt som människan har uppfunnit.
Om ni inte har uppfunnit eller organiserat en plats eller ett objekt så ger ni det gärna agens för att kunna värdera det. Alltså att platsen är en verkställande faktor som får situationer att uppstå och händelser att ske. Exempelvis en skog, som motsägelsefullt nog ofta är
organiserad av människan, men det är inte så ni uppfattar den, sägs ofta ha en förmåga att bidra till lugn och välbefinnande. Vad gäller objekt som besitter förmågan att påverka sin mänskliga omgivning är det de som ofta helt saknar en direkt funktion. Exempelvis att en målning eller ett musikstycke kan väcka känslor hos människan är en vedertagen sanning. Att bli drabbad av konsten, att uppleva det som större än livet självt, det sublima. Andra objekt är korrigeringar i verkligheten, som en termos, ett verktyg eller hjulet. För att optimera hjulets funktion görs också ingrepp i verkligheten. När tillräckligt lång tid har gått och ingreppet eller korrigeringen har blivit en vanesak för människan blir det verklighet. Den gula termosen har inte förmågan att bevara något i dess ursprungliga kvalitet. Varken sträckfilm eller en termos kan det. Verkligheten hade aldrig sett ut likt den gör nu om inte människan hade organiserat den så och varken verkligheten eller organiseringen av den går att bevara i dess ursprungliga kvalitet.
Fermented tire, 2019, cellplast, sträckfilm Fermented tire, 2019, cellplast, sträckfilm
