NUMMER 4 1992
Kan krigiskhet kombineras med moderskap ?
Vad har kroppen med social status att göra ?
Vid sekelskiftet fostrades borgerlighetens söner med
kärlek och våld, en mix som alltjämt utmärker
synen på den manliga sexualiteten. Om detta
och mycket annat kan Du läsa
i detta dubbeltemanummer:
Kön och klass
Mansforskning I
Föreningen Kvinnovetenskaplig tid-skrift.
Ansv. utg. Maud Landby Eduards. Kvinnovetenskaplig tidskrift utkom-mer med fyra numutkom-mer om året. Pre-numerera genom att sätta in 190 kr på pg 88 41 78-5. Stödprenumerationer å 250 kr eller mer är mycket välkomna. Författarna ansvarar själva för inne-hållet i sina artiklar. För insända ej beställda manuskript ansvaras ej. Redaktörer: Gerd Lindgren, Carin Mannberg-Zackari (Kön och klass), Eva Magnusson, Marja Taussi Sjöberg
(Mansforskning I).
Redaktionskommitté: Brit-Mari Andrén
Maria Brännström-Sundin (bild), Anneli Brännström, Maud Landby Eduards, Marianne Ekström, Lena Eskilsson, Inger Harnesk (bild), In-grid Holmquist, Maria Lindhgren
(bild), Britta Lundgren, Birgitta Lö-wander, Eva Magnusson, Karin Nord-berg, Gudrun Nordborg, Malin Rönn-blom, Marja Taussi-Sjöberg. Lokal referensgrupp: Gunilla Domellöf, Eva Erson, Christina Florin, Gunnel Gustafsson, Anita Göransson, Katari-na Hamberg, Kerstin Hägg, Eva Jo-hansson, Carina Lundmark, Åsa Löf-ström, Nea Mellberg, Kerstin Norlan-der, Gunilla Risberg, Else-Marie Sta-berg.
Nationell referensgrupp: Johanna
Esse-Anna G Jönasdöttir, Ulla Tebelius, Gertrud Aström.
Förteckning över tidigare utkomna temanummer och samtliga artiklar kan beställas från redaktionen.
Adress: Kvinnovetenskaplig tidskrift Kungsgatan 95
903 31 Umeå Tel 090-13 55 90
Grafisk form: Leif Thollander Vinjetter: Ewy Palm
Teckningar: Marie Falksten
Tryckt på miljövänligt papper hos Centraltryckeriet, Umeå.
ISSN 0348-8365
Utgivningen har möjliggjorts av anslag från Humanistisk samhällsvetenskapliga forskningsrådet, Kulturrådet, Universi-tets- och högskoleämbetet.
Nr
4
1992 Arg. 13
Från redaktionen 1 TINNE VAMMEN
Kanonkvinnorna fostrade sina söner till soldater. 4 LISE WIDDINGISAKSEN
Kroppsnärheten förklarar omsorgsarbetets låga status. 14 MAUD LANDBY EDUARDS
Inte kvinnorna utan könsmaktsordningen som ska synliggöras. 20 KARIN WIDERBERG
Vi behöver en diskussion om könsbegreppet. 27 ÅSA BERGENHEIM
Sexualitetens manliga ansikte. 33 CHRISTINA FLORIN och ULLA JOHANSSON
Mandom, mod och mogne män. 44
Cecilia Sikström: Marilyn sjunger för Korea-soldater.
Från redaktionen
Kvinnovetenskaplig Tidskrift kommer härmed ett dubbeltema. De tre första artiklarna sorte-rar under rubriken "Kön och Klass". Övriga två bidrag inleder temat "Mansforskning" som också omfattar nästa nummer av tidskriften (nr 1/93 Mansforskning II).
Kön och Klass
En alltid aktuell problematik i
kvinnoforsk-ningen är att utreda och analysera hur olika rangordnings-ordningar hänger samman.
Klasstillhörigheten har betydelse för vilken sorts kvinnlighet respektive manlighet som anses giltig, kan uttryckas och som bekräftas av om-givningen. Vanligen förändras klasstrukturen i långsamma och tröga rörelser och den påver-kar och påverkas av relationerna såväl inom som mellan könen på ett komplicerat sätt. Utjämning av maktförhållandet mellan könen
kan faktiskt ske samtidigt som klasskillnaderna dem emellan ökar. Det finns tydliga tecken på att emancipation bland välbeställda kvinnor förutsätter degradering av de lägre skiktens kvinnor och män (hembiträdet tillbaka!). KVT vill här ge ett par exempel på hur klass kopplas till kön men kanske framför allt stimulera till mer forskning. I synnerhet i dessa tider då välfärdsstaten krakelerar.
Historikern Tinne Vammen analyserar de danska försvarskvinnornas mentalitet i artikeln
Kanonkvinnorna fostrade sina söner till soldater. Danska kvinnors försvarsrörelse perioden 1850 -1920 hör till de hittills underbelysta kollektiva fenomenen inom dansk historisk forskning. Detta trots att rörelsen till sin numerär för en tid samlade ller kvinnor än landets två största kvinnorösträttsföreningar. Tinne Vammen undersöker vilken världs- och självuppfattning som formulerades i rörelsens regi och vad det var som rent konkret och symboliskt iscensattes vid rörelsens aktioner. Hon går sedan vidare och undersöker vilken sociokulturell hemvist kanonkvinnorna hade och slutligen vilken sorts kvinnlighet deras ledare uttryckte i sina försök att kombinera krigiskhet med moderskap. En kvinnlighet som bland annat fick en manlig fredskämpe att yttra följande omdöme om en av dem: "Hon arbetade upp sig i den högsta Pathos, snart Kväljde Gråten hennes jämmer, eller hon råkade i den vildaste Hysteri. Hon simmade i svulstiga adjektiv, kedjade ihop dem i Oändlighet, så det under tiden slog Slint för henne. Logik och Förnuft i hennes Föredrag, var lika sällsynt som en Svala i Juletid."
Sociologen Lise Widding Isaksen tar i sin artikel Kroppsnärheten förklarar omsorgsarbetets låga status utgångspunkt i det paradoxala i att "krop-pen" som central kategori i "tolkningen" av omsorg som arbete och kultur är frånvarande trots att behovet av omsorg och vård oftast är just kroppsligt motiverat. Hon finner det bely-sande att undersöka arbetets kroppsnärhet och dess sociala status. J u mer kroppsnära ett arbete är desto lägre status har det.
I historiskt perspektiv är det tydligt att de borgerliga skiktens kvinnor delegerat kropps-anknutet arbete till tjänstefolk som i stort sett rekryterades från den kvinnliga arbetarklassen. Oftast är det dock så att alla kvinnor genom sitt oavlönade arbete utför kroppsanknutet arbete av något slag. Kvinnor skaffar sig som organiska människor och omsorgsarbetare en erfaren-hetsbas bestående av mer relationella normer
och värderingar än av individuella om man tolkar individualitet som ett tillstånd av stort oberoende och liten relationsorientering. Slutligen frågar sig författaren om det möjligen förhåller sig så att ett förnekande av kroppen är en förutsättning för att en människa skall be-traktas som en individ. Vad krävs i så fall för att upphäva kopplingen mellan låg social status och kroppsnära arbete?
Även i detta nummer presenterar vi en re-censionsartikel av en ny avhandling (jmfr m artikeln av Yvonne Hirdman i KVTnr 2/92). Det verkar som om vi håller på att skapa en ny tradition. Den här gången är det statsvetaren Maud Landby Eduards som granskar och dis-kuterar två centrala frågor inom kvinnoforsk-ningen med utgångspunkt från Anna Wahls avhandling: Könsstrukturer i organisationer -Kvinnliga civilekonomers och civilingenjörers kar-riärutveckling. Hur skall vi förstå och få kunskap om kvinnors villkor och hur bör empiri och feministisk teori länkas samman? Maud Landby Eduards kommer in på centrala resonemang som också i viss mån liknar de som Yvonne Hirdman berörde i sin diskussion av Lena Eskilssons avhandling i KVT 2/92. Slutsatsen bildar också titeln på Maud Landby Eduards mycket tankeväckande artikel, nämligen att "det är inte kvinnorna utan könsmaktsordningen som skall synliggöras."
I förra numret av KVT reflekterade sociolo-gen Karin Widerberg över sin esociolo-gen socialise-ring till forskare. Hon ställde frågan hur myck-et kvinna - och vad för slags kvinna - dmyck-et är tillåtet att vara som vetenskaps-man.
I det här numret resonerar hon om ordens betydelse när vi uttrycker oss på andra språk. Engelskans Gender motsvarar vårt begrepp för socialt kön, till skillnad från Sex som för-knippas med det "naturliga" könet. Men Sex är också en social konstruktion, eftersom det är vi som bestämmer vad som är "natur" och "icke-natur".
Karin Widerberg kommer fram till att det är dags för en diskussion rörande vårt könsbe-grepp. När och hur kan vi använda ordet kön?
Bör vi alltid tala om i en fotnot vad ordet betyder i varje enskilt fäll? Eller kanske det är enklast att undvika det helt och hållet?
Mansforskning I
Under detta tema presenterar vi två artiklar av kvinnor om män. I nästa nummer av KVT som
heter "Mansforskning II" är tre av de fyra artik-larna skrivna av män om män. Den uppmärk-samme läsaren får därför tillfälle att så små-ningom reflektera över eventuella perspektiv-förskjutningar och skillnader mellan mans-forskning som bedrivs av kvinnor respektive män. Kanske är det klokt att gå tillbaka till KVT 3/92, Kvalitativa metoder, och friska upp min net av Lissi Aströms artikel, Könsblindhet en fara också för kvinnoforskare.
Frågan om män och manlighet är mycket aktuell idag. Den vilde mannen har kommit tillbaka samtidigt som maskuliniteten ifrågasätts och sägs vara i kris. Rörelser av olika slag har uppstått bland annat kring "fadersrätten", samtidigt som mäns våld och övergrepp mot kvinnor och barn fyller spalterna i kvällspres-sen.
Idéhistorikern Äsa Bergenheim inleder sin artikel Sexualitetens manliga ansikte med att granska en tämligen aktuell fackbok i sexologi. Hon finner där en tydlig koppling mellan våld/ aggressivitet och kärlek/sexualitet. Med denna insikt går hon sedan bakåt i tiden till 1800-talets fackböcker i ämnet och ser att detta mönster hela tiden finns med. Den manliga synen på sexualiteten där mannen är den aktive domi-nante och kvinnan den passiva mottagerskan har varit och är fortfarande den förhärskande. Är detta svaret på varför "kvinnor inte har
någon lust"? Denna bild av sexualiteten stäm-mer väl samman med den fostran till manlighet och makt som pojkarna vid sekelskiftets läro-verk fick genomgå och som historikern Christi-na Florin och pedagogen Ullajohansson aChristi-naly- analy-serar och beskriver i den andra artikeln på detta tema, Mandom, mod och mogne män. Här beskrivs hur läroverken var en skola för mak-tens män och ett betydelsefullt led i det borger-liga manlighetsprojektet. Genom logik och förnuft, abstaktion och vältalighet skulle den borgerlige mannens intellektuella förmögen-heter formas. Gymnastik och krigsforstran skulle stärka hans fysiska krafter. I elevkulturen fick själen sin näring i skolföreningarnas mångfald, och kroppen skulle härdas i slagsmål, i den pennalistiska slagordningen och i lekar och idrottstävlingar. Fader - son relationen mellan lärarna och deras elever var ägnad att ge pojkar-na en könsidentitet. Läraren skulle vara den gode fadern men samtidigt den bestraffande. Läroverkspojken måste lära sig att leva med de dubbla budskapen om kärlek och våld som ingredienser i en manlig identitet.
Med dessa intressanta artiklar är vi övertyga-de om att våra läsare ser fram emot fortsättning-en i "Mansforskning II" och lovar att detta nummer snart dimper ner i prenumeranternas brevlådor för nu börjar vi komma överens med den nya produktionstekniken.
T I N N E V A M M E N
Kanonkvinnorna fostrade
sönerna till soldater
Danske Kvinders Försvarsförening
var vid sekelskiftet den största kvinnoorganisationen
i Danmark. Genom att samla in pengar till försvarsutrustning
visade "kanonkvinnorna " att kvinnor inte generellt kan
betraktas som fredligt disponerade.
"Jeg laenges efter at tale m e d Dig o m V i n t e r e n s A r b e j d e . M o n ikke vi strax skulle tage til O r d e for D a n n e l s e n a f et Rekylkorps? Vil det ikke vaere d e n allerbedste 'Valagitation' atvise, at Folket e r villigt til at b r i n g e store O f r e f o r at faa Forsvaret i O r d e n ; O g d e s u d e n : vi h a r j o i n g e n T i d at spilde! Rekylgevaer kan jo u d r e t t e n o g e t ! "
( C h a r l o t t e Norrie, o r d f ö r a n d e f ö r Danska Kvinnors Försvarsförening, i brev till sin m a k e , överläkare G o r d o n N o r r i e 18 augusti 1 9 1 2 . )
Danska kvinnors försvarsrörelse - en nationa-listisk protestvåg under slutet av 1800- och bör-jan av 1900-talet-hör till de hittills underbely-sta kollektiva fenomenen inom dansk (köns)-historisk forskning. Andra organisations- och rörelsetyper har stått i centrum när det gällt kvinnors historia, framförallt kvinnosaksföre-ningar eller fackliga organisationer och yrkes-förbund. Det fruktbara och nyttiga häri skall inte förnekas, däremot kan det finnas anled-ning att poängtera att detta kan leda till en skev bild av kvinnors historia (och könens) under en bestämd historisk epok.
Med sin apell till omkring 50 000 kvinnor, var försvarsrörelsen numerärt överlägsen stim-man av medlemsstocken för tidens två största kvinnorösträttsföreningar då de var som störst, strax före det första världskriget. Försvarsrörel-sen hade fler medlemmar än landets äldsta kvinnosaksförening, Dansk Kvindesamfund, och många fler än Danske Kvinders National-råd, vilket var en paraplyorganisation som star-tade 1899. Närmast Kanonkvinnorna kom rent kvantitativt vid denna tid nykterhetsrörelsens kvinnor.
Avsikten med denna artikel är mer
mentali-tets- och organisationshistorisk i gängse me-ning. Två analytiska perspektiv kombineras för att kartlägga Kanonkvinnornas mentalitet -huvuddragen i den världs-och självuppfattning som formulerades i rörelsens regi — samt vad som rent konkret och symboliskt iscensattes vid dess aktioner. ljust detta sammanhang är men-talitet ett mer täckande uttryck för det kollekti-va medvetandet än ideologi, då det syftar mer
på ett logiskt sammanhängande komplex av teori och idé.
Som andra av periodens "saker" och "frågor" är också försvarssaken ett uttryck för att femi-nint och maskulint konfronteras, försvaras och förhandlas i divergerade processer och sociala sammanhang. Kvinnorna i försvarsrörelsen formulerade en egen version av manligt och kvinnligt utifrån tidens specifika nationalistis-ka strömningar. Den nationalistis-kan ses som avgränsande och epokavgörande i förhållande till de politi-ska krafter och tendenser, som på andra sätt förklarade danskhet och nationell eller inter-nationell gemenskap och solidaritet.
Artikelns centrering kring viktiga kompo-nenter i försvarskvinnornas kollektiva mentali-tet kompletteras med en biografisk skiss av Charlotte Norrie. Hon var primus motor i rö-relsens andra etapp (från 1906-1907) och ord-förande i Danske Kvinders Försvarsförening fram till 1915, då nya krafter tog vid - först Agnes Slott Möller, kommendörsdotter och nationalromantisk konstnärinna, därefter den akademiskt bildade herrgårdsdottern Kirsten Langkilde från det Fyn som blev ett av försvars-rörelsens regionala huvudkvarter.
rörelsen som helhet, men hon kan belysa vilken sociokulturell ledartyp rörelsens anhängare valde; en energisk, organisatoriskt talangfull kvinna. Inom rörelsen sades Norrie vara en "reinkarnation" av den danska 900-tals drott-ningen Thyra Danebod, som mot södern hade manifesterat sin vilja att säkra fädernelandet bakom "lås och bom" mot tysk invasion.
Kvinnor inte alltid
motståndare till krig
Ytterligare ett motiv till denna artikel är avsik-ten att problematisera Sara Ruddicks feministi-ska tes. Hon hävdar att kvinnor, p g a deras biologiska egenskaper och "naturliga" omsorg för den egna avkomman, är motståndare till krig. Mäns känslomässiga investering i väpnade konflikter ser hon som orsak till krigens exi-stens, mannen är det våldsorienterade könet. Det är inte enbart i förhållande till kanonkvin-norna som tesen verkar starkt förenklad och ohållbar på en historisk och aktuell nivå. Sedan 1980-talet har ett växande antal monografier och antologier om 1800- och 1900-talens euro-peiska och globala historia demonterat före-ställningen, att kriget som politiskt-militärt verktyg blott och bart är ett mansverk och kvinnorna entydigt är offren. Dokumenterat är också att kvinnornas relation till militärer som kombattanter och hjälppersonal, eller hustru och släkting, har förändrats genom tiderna. Vidare är det inte sällan kvinnor har stöttat krig politiskt, deltagit i direkta väpnade internatio-nella konflikter, i nationell befrielsekamp och illegala motstånds- eller terroristgrupper. När mäns och kvinnors vålds- respektive icke-vålds-identiteter förklaras med hänvisning till kö-nens inneboende "natur" eller grundläggande särart förbises att föreställningar och ideér om kön är historiskt specifika och varierande, so-cio-kulturellt och politiskt knutna och kom-plext skapade på en normativ, subjektiv och beteendemässig nivå. Mänskliga kvaliteter t ex fredlighet och aggression, kärlek och hat, pas-sivitet och aktivitet har, vill jag hävda, inget kön. Människor har kön.
Denna artikel är skriven utifrån min uppfatt-ning om kvinnors medansvar på ett historiskt, aktuellt och allmänt plan, sammanflätat med och avhängigt av könens strukturella positioner, medvetna identiteter och legitimering -eller brist på detsamma - samt köns- och klass-ordning och politiska och militära
arrange-mang. Som följd av detta serjag inte kanonkvin-norna - ett begrepp myntat av deras motstån-dare - som patriarkatets "gisslan" eller som mansmanipulerade bihang utstyrda med ett "falskt" medvetande.
Försvarsfrågan inflammerad
I februari 1871 erhöll den f d teaterprimadon-nan Johanne Luise Heiberg ett brev från sin beundrarinna och vännina Augusta Marie Hall, gift med den nationalliberale kulturministern C.C. Hall; en av "frihetskämparna" från 1848-49, sedermera utrikesminister fram till krigen mot Preussen och Osterrrike 1864, och på äldre dar allt mer högerorienterad. Fru Hall anförtrodde vänninan hur Frankrikes krigs-förklaring mot Preussen först väckt en känsla av "hoppets lycksaliga rosenskimmer" för att se-dan framkalla en mer depressiv stämning...."ikke g j e n n e m m a n g e Aar h a r j e g f 0 l t en saadan S m e r t e i mit Vaesen, kan hverken forstaa G u d eller M e n n e s k e r , min st0rste Attraa var at forgive Bis-marck, den Djaevel i Menneskeskikkelse, s o m m e d koldt B l o d odelaegger, tyranniserer Alt o c h Alle, hvad vilde ikke H e i b e r g D e r e s E g e n have lidt o m han havde levet, hiin F r a n s m a n d , s o m h a n selvvar i aandelig Oppfattelse, aegte D a n n e l s e ! F o r mig var og e r det ulykkelige F r a n k r i g F r i h e d e n s o c h Civilisatio-n e Civilisatio-n s Vugge, PreusseCivilisatio-n R a a h e d e Civilisatio-n s og Barbariets saCivilisatio-nde Typus, j a g h a d e r o c h afskyr d e m Alle!"
Det drabbade fru Hall hårt att maken hade nekat parets son Carl att som frivillig resa till Frankrike och skjuta flesta möjliga preussare. Hon hade stöttat sonen, medan C.C. Hall hade nekat attge honom "carteblanche". Konflikten hade splittat familjen i månader.
Fru Hall var förankrad i den nationalliberala fraktionen av ämbetsborgerskapet, som från att vara förkämpar för borgerlig - demokratisk emancipation, nu i slutet av 1800-talet tenderar att flyta samman med H0jre. Från 1870-talet och fram till 1901 var det landets regeringsbä-rande parti och politiskt språkrör för storgods-ägarna, med ett icke obetydligt fotfäste i städer-nas småborgar- och arbetarklasskikt. Utveck-lingen framkallades dels av ökade påtryckning-ar från den liberala bonderörelsen (det agrpåtryckning-ara småborgerskapets politiska vänster), dels från den under socialismens och socialdemokratins förtecken framvuxna arbetarrörelsen.
försvarsproble-matiken det mest inflammerade och konflikt-fyllda debattämnet inom dansk inrikespolitik. Det var sammankopplat med såväl dansk utri-kespolitik som kampen kring den reviderade grundlagen från 1866 som inskränkt den manliga väljarkåren från 1849 års grundlag, och striden om folketingsparlamentarism. Hu-vudrivaler i den försvarspolitiska kampen var H0jre och Venstre, ett splittrat Venstre, där försvarsfrågan blev partiets akilleshäl. Partiet upplevde flera avhopp. Bildandet av Venstrere-formpartiet 1895 och Det Radikale Venstre
1905 berodde till stor del på avhopparnas motstånd mot Venstres mitt- och högerflygel, som var mer vänligt inställd till högern som via provisoriska finanslagar 1872-1894 ökade för-svarsutgifterna från 34 procent till över 41 procent av statsbudgeten.
Utifrån flera premisser talade, skrev och agerade försvarskvinnorna sig in i den politiska offentligheten. Deras rörelse sades vara parti-politiskt neutral och obunden, underförstått att den försvarspolitiska lösningen var monar-kens, regeringens och riksdagens direkta ansvar. Kvinnor i försvarssaken och rörelsen skulle på ett kollektivt och offentligt plan, särskilt som mödrar, i ord och handling demonstrera sin fosterlandskärlek, och försvarsvänliga hållning. Försvarskvinnorna accepterade mansdomi-nansen inom det politiska systemet (regering, riksdag och partier) och männens monopolise-ring av de väpnade styrkorna. Därmed sanktio-nerade de två viktiga maktbasers könsstruktur och könspolariserande effekt, liksom det slogs fast att militära sakkunniga, dvs manliga office-rare, borde ges större inflytande vid utform-ningen av försvarspolitiska beslut. Som extra-parlamentariskt block hävdade försvarskvin-norna sin rätt, och plikt, att intervenera på moraliska, religiösa, och särskilt moderliga och nationalistiska grunder. De appellerade som kvinnor till en annan politisk stil - inte en annan politisk könsmaktsordning - hos de di-rekt ansvariga männen.
Hopp om revansch
Försvarskvinnornas rörelse kan ses som en po-litisk proteströrelse, skapad som en reaktion mot de hårdnackade försvars- och författnings-politiska debatterna. Impulser uppifrån mötte impulser nerifrån. Rörelsen fick många an-hängare som var besvikna över nederlaget mot Österrike och Preussen 1864, där Danmark
förlorade hertigdömena Slesvig, Holstein och Lauenburg, med en betydande befolknings-minskning som följd. Dubbelmonarkins upp-lösning hjälpte också till att reducera Danmark till en europeisk småstat.
Ministerfrun Augusta Marie Halls besvikelse över den tyska övermakten i det fransk-tyska kriget 1871 är ett gott exempel på de revan-schistiska förhoppningar som ännu in på 1870-talet florerade i vissa sociala kretsar. Illusoriska drömmar om att Danmark i allians med Fran-krike eller Sverige-Norge kunde återerövra det förlorade territoriet grusades i och med Preus-sens växande roll som kontinentens militära och politiska stormakt, även om löften om en eventuell ny gränsdragning fanns med i freds-fördraget från 1865. Först efter första världskri-get, där Danmark inte deltog som krigsförande makt, ledde folkomröstningar i Slesvig till att delar av det förlorade territoriet lämnades till-baka.
Försvarskvinnornas rörelse kan dessutom ses som ett led i, och uttryck för, en ökande an-strängning för ett nationellt återuppbyggande.
Kvinnornas försvarsrörelse uppstod i en första etapp (ca 1880-85) samtidigt som en manlig dito. Organisatoriskt var det tal om två rörelser som formellt fungerade autonomt och köns-uppdelat. Såväl i den första som i den andra fasen 1906-07 och fram till rörelsens upplös-ning efter första världskriget, förekom en icke obetydlig grad av enighet på centrala punkter; att väpnad neutralitet, inte bara militärpolitisk status quo, eller ned- eller avrustning var avgö-rande.
Både kvinnornas och männens försvarsrö-relser kämpade för upprustning, ökade för-svarsanslag, anskaffande av moderna vapen och utbyggnad - inte nedskärning - av existerande försvarsanläggningar, bl a Köpenhamns fäst-ning. Trots den proklamerade partineutrali-teten verkade detta som ett handslag med det regerande Hojre och dess mest försvarsvänliga falanger, men var oförenligt med olika, delvis överlappande, anti-militaristiska strategier.
"Vad-tjänar-det-till"-linjen formulerades först 1880 av riksdagsmannen och journalisten Vig-go Hörup i en brasklapp om det illusoriska med dansk upprustning som säkerhetspolitisk ga-ranti. Den hörupska antimilitarismen var ett led i hans lidelsefulla uppgörelse med den nationalliberala ämbetsmannaborgerligheten - som han menade genom sin allians med Hojre utgjorde militaristiska och
antidemokra-tiska krafter.
Den nedrustnings-orienterade "vad-ska-det-tjäna-till"-linjen markerade sin försvarspoliti-ska linje i Det Radikale Venstres program efter 1905, vilket principiellt präglades av en mini-malistisk hållning. Ännu mindre kunde manli-ga och kvinnlimanli-ga försvarsvänner acceptera so-cialdemokraterna som var på frammarsch, men före sekelskiftet bara marginellt representera-de i riksdagen. Denna anti-militaristiska falang hävdade ideologiskt och programmatiskt att kapitalismen och kapitalistisk intressepolitik var orsak till krig och militärväsende. Partiet ville avskaffa yrkesmilitären samt, efter 1890, skiljedomsförlikning av internationella kon-flikter. Den socialdemokratiska arbetarrörel-sens tonvikt på internationalismens primat i förhållande till det nationella och på arbetar-klassbaserade solidaritetsband över gränserna, bl a till kejsardömets "röda", hade ingen ge-mensam nämnare med försvarsrörelsens in-ställning.
Efterlyste en
försvarspolitisk vilja
1 försvarskvinnornas retorik var anhängarnas och potentiella anhängares klassmässiga posi-tion inte en framträdande angelägenhet. Det var däremot relationen kön och danskhet, ef-tersom rörelsens förespråkare starkt postulera-de existensen av och önskemålet om en vertikal nationellt enad front, sammanhållen av kärle-ken till det fäderneland som ofta i offentliga inlägg och protestdikter tillskrevs kvinnligt kön - Mor Danmark.
I retoriken proklamerades en gemenskap mellan kvinnor, rik som fattig, hög som låg. Klassanalytiskt sett ger föreningens kvarlåten-skaper och omnämnanden endast fragmenta-riska upplysningar om vilka som gick med i rörelsen, framförallt på ledarplanet. I provin-sen rörde det sig om ämbetsmannahustrur och kvinnor med rötter i klassen av godsägare och självägande bönder, borgmästarfruar och lik-nande. I huvudstaden var det ämbetsborgerli-ga elementet också närvarande, i kombination med privat och offentligt anställda lärarinnor, kvinnor från handelsborgarskapet och medel-klassen. Slående var här också att i huvudsta-den - ett av landets mest högmilitariserade områden - fanns ett starkt inslag av kvinnor som genom giftermål eller familj var knutna till de väpnade styrkorna.
Försvarskvinnorna kritiserade manliga poli-tiker och männen över lag för att ha förlorat den rätta försvarspolitiska viljan. Frågan om ett lands säkerhetsmässiga situation är till syvende och sist alltid baserad på subjektivt godtycke. Försvarskvinnorna betonade detta överhäng-ande hot, både i den första och andra fasen. Deras retorik rymde ett utpräglat apokalyptisk inslag, med uppfattningen att dansk historia och samhällsutveckling efter 1864 stod i deka-densens politiska och moraliska tecken. För att vända denna utveckling såg de sig själva som de personer, mödrar och hustrur, som hade en uppbygglig och stimulerande moralisk mission att genomföra.
" K o m tilbage, D r o n n i n g T h y r e ! Fylk din Hasr igjen!
L a d de S m a a , m e d d e m , derstyre, Staa som V e n m o d V e n !
Kongelys fra T i d e r f j e r n e ! Vaer vor Nutids L e d e s t j e r n e F ö r os u n d e r Hjaertets F a n e Paa vor F r e m t i d s B a n e ! " (Pauline W o r m , 1880-talet)
Typisk för kanonkvinnornas mentalitet är de regressiva och konservativa förhoppningar som kom till uttryck i rörelsens egen traditions-bildning, med den danska krigshistorien som huvudkomponent.
Som förebiide r fram b ävdes dro ttni i igår med ledaregenskaper i kris-och krigssituationer som försvarskvinnorna ville återuppliva. Slående är att de monarkiska heroinerna företrädesvis hämtades från det förkapitalistiska och förin-dustriella Danmark - Thyra Danebod, Erik av Pommerns drottning Philippa och Fredrik IIl's Sopliie Amalie. Grundtvigianska försvars-kvinnor hämtade sina heroiner ur den nordi-ska mytologin, eftersom den säregna bland-ningen av hedniskt sagostoff, kristendom och historia utgör ett huvudelement i gruntvigia-nismen.
Rörelsens starka accen tuering av moderskap och modersrollen kompletterades av en kraftig betoning av moder-son relationen. Det var inte bara Danske Kvinders Forsvarforenings offi-ciella emblem, som starkt underströk detta; en ny moder i medeltida klädsel betraktar sin lille son, ena handen vilar i hennes knä, den andra håller i skaftet på ett svärd. Moder-son relatio-nens intensitet markerades också vid uppfö-randet av tablåer. Rörelsens retoriska uttryck och självpresentation innehöll
refeodaliseran-Danmark. Målning av Elisabeth Jerichau-Baumann, utställd på Charlottenborg 1851. Sättet att måla visar konstnärens anknytning till Dusseldorf-skolan. Om Dannebrogen tas bort skulle den här sköldmön kunna vara nationalsymbol för såväl Tyskland sorti Frankrike - och ändå har bilden blivit uppfattad som typiskt dansk (Foto: Glyptoteket).
de och starka promilitariska tendenser. De kom bl a till uttryck i den arkaiserande samtalston dåtidens ledande talare använde. Lärarinnan Julie Hoffmeyer ville t ex att försvarsfrågan skulle vara "Folkets Livssag" och gav kvinnornas bidrag till försvarsinsamlingar följande rykte:
" S o m i g a m l e D a g e danske kvinder gav d e r e s Smykker h e n at k 0 b e Svend Tveskasg a f F a g e n s k a b , saaledes skikkedes, da Krigens D 0 n n i n g e r naermede sig danske S t r a n d e o g E u r o p a truedes m e d at stå i F l a m m e r , B u d L a n d e t over, o g Bidrag gaves fra B o r g og Hytte, Kvinde o g M a n d , u n g og g a m m e l , til at forsta?rke landets Vaern, at Folkets k a a r n e Maend k u n d e vide, at saa var Folkets Vilje".
Hyllade extrem självuppoffring
Försvarskvinnorna dyrkade två former av ex-trem självuppoffring. De ansåg att mödrarna skulle uppfostra sönerna på ett sådant sätt att deras fosterlandskärlek gjorde dem villiga att gå ut i krig - med bästa möjliga beväpning. Krig "naturaliserades" både mänskligt och som fenomen, och männens militära och militanta heroism uppfattades som centrala element i den form av aggressionsbereddvirilitet.de ansåg gått förlorad. "Vilde Selvopholdelsesdriften, Forsvarsmodet ätter vaagne og bygge Danmark et nyt V tern; Vilde danske Maend ogsaa L 0 f t e i Flok og dragé Laere af svundne Tiders Fejl;" frågade Julie Hoffmeyer och beklagade att det bland män inte hette "Alt for Fsedrelandet" utan istället "Faedrelandet for partiet".I den andra etappen efter 1906-07, när rörel-sen åter lanserades, visade sig de promilitära tendenserna bl a i stödet till de nyupprättade frivilliga kårerna, såsom den "Westerholske", upprättad av en direktör med egna medel, samt i uppbackningen av organisationer som Dansk ungdomsförbund och de nya pojkscouterna, vars grundare Lord Baden Powells var berömd för sina insatser under boerkriget.
Ännu ett promilitärt drag hade debatten vad det gällde kvinnlig värnplikt. Man tänkte sig dock inte en generell utvidgning av den 1849 instiftade obligatoriska manliga värnplikten till att även omfatta kvinnor. I ledande försvars-kvinnors förklaring, såsom Charlotta Norries och Thora Knudsens, gick tankarna officiellt i andra banor. Norrie såg den frivilliga kvinnliga värnplikten som det instrument som kunde kanalisera kvinnor till grundläggande
sjukvårds-och sjuksköterskeutbildning sjukvårds-och skapa kvinnli-ga kårer, som i krigstider kunde följa fronten som supplement till läkare och professionella sjuksköterskor. I fredstid kunde kårerna fung-era vid naturkatastrofer och epidemier.
Huruvida den kvinnliga värnplikten skulle vara frivillig eller obligatorisk var en omdebat-terad fråga. Thora Knudsen såg gärna det sena-re i förbindelse med sin agitation för utbild-ning av alla unga kvinnor till hembiträden, barnsköterskor och annat familjerelaterat ar-bete med värnpliktskaraktär på "hemmafron-ten". Slutligen fanns det förespråkare för att kvinnor som hjälppersonal, t ex i kök, som chaufförer och administrativt anställda skulle knytas närmare de väpnade styrkorna. Ingen värnpliktsförespråkare tog dock officiellt ste-get fullt ut genom att äska kvinnors träning till medkombattanter. Generellt fastslog de att krig som en legaliserad form av våldsutövande pri-märt var en maskulin förpliktelse och repetera-de repetera-dessutom traditionella uppfattningar om att män var kvinnors beskyddare och kvinnor de beskyddade i krigstider.
Slående och problematiskt i rörelsens fram-ställning är att krigets politiska och socio-ekonomiska orsaker och dess effekter i form av brutalisering, avpersonalisering samt mänsklig och materiell destruktion bagatelliserades. In-tressant och tankeväckande är att kvinnors fredliga natur och harmonisökande väsen i 1800-talets utbredda könspolaritetsideér här sammankopplades med kvinnornas egna til-lägg som sanktionerade att mödrar ivrigt skulle stimulera och uppfostra män till soldater. Det är också intressant att ledande teologer från de större väckelserörelserna sanktionerade kvin-nornas intervention i den offentliga försvarsde-batten.
För den grundtvigianske prästen Vilhelm Birkedal manifesterade 1880-talets kanonkvin-nor att de var äkta "Dannekvinder". Medbor-garskapet självt skapade inte en sådan autenci-tet. Däremot kunde en verklig dannekvinde "kämpa som en lejoninna" när barnen angreps, fädernelandet kom i fara och männen vackla-de, för att med "lyftat Finger som Folkets sam-vete" peka på "de ädla Stigar, på ärans och Mandomens Vägar".
Teologen Harald Stein var ännu en nyckelfi-gur som välsignade den kvinnliga försvarsrörel-sens genombrott. När kvinnor i krigstid måste offra familjens män, hade de i fredstid rätt att skaffa sina kära "Vaabe och Vaern". Stein var
motståndare till den boregerligt-liberala kvin-noemancipationen men reagerade positivt och erkännande på kvinnornas försvarsrörelse, som religöst och socialt hade ett av sina fotfästen i Inre Missionen samtidigt som den drog till sig kvinnor med rötter i grundtvigianska och bred-kyrkliga strömningar.
Kritiserade av
kvinnliga pacifister
Försvarskvinnornas tematisering av moder-son relationen avvek från de kvinnliga pacifisterna inom den liberala fredsrörelsen och socialde-mokratin. "Vi vill fostra en and-militaristisk släkt", sa Elisabeth Jörgensen från socialdemo-kratisk Kvindeforening 1907, när Socialistisk Ungdomsförbund hade möte i anslutning till lanseringen av Danske Kvinders Försvarsföre-ning. Fackföreningskvinnan Andrea Broch-mann, likaledes i täten för den socialdemokra-tiska kvinnorörelsen, såg kanonkvinnorna som tanklösa personer, som gick "militarismens og dermed Raahedens ^Erende... Det gaelder om at opdrage en daadkraftig Ungdom, der kan f0re vort Land frem i Civilisation".
Inte heller den liberala pacifisten Matilde Bajer hälsade kanonkvinnorörelsen välkom-men. Hon uppfattade militären som något som ödelade den kristna moralens kodex och som försvar och krig korrumperade. Krig var för Mathilde Bajer identiskt med barbari och ut-tryck för anticivilisation. Som andra kvinnliga pacifister måste hon emellertid erkänna i den andra etappen att kanonkvinnorna, som nu gick framåt med stormsteg, inte kunde hejdas av fredsrörelsen.
I första etappen försökte den framväxande rörelsen manifestera sig i smyg. Efter insam-lingar av privata medel kunde 1885 en kvinno-delegation med prästdottern, filantropen och grundtvigianaren Louise Fenger i spetsen pre-sentera åtta kanoner av modernaste sort för kungaparet. Diskretionen yttrade sig också i att en del insändare skrevs anonymt eller under pseudonym i den offentliga debatten, där kanonkvinnornas motståndare och supportrar bidrog till att synliggöra vilka aktörerna var eller sades vara.
I den andra etappen spelade diskretionen inte någon väsentlig roll då Danske Kvinders Försvarsförening kunde träda fram och snabbt och effektivt starta lokala avdelningar i de flesta av landets ca 150 valkretsar. Det officiella
moti-vet till rörelsens lansering i en mer genomorga-niserad form på riksplanet var missnöjet med att den av regerande Venstre tillsatta försvar-skommissionen från 1902 ännu inte kommit med ett utlåtande, som kunde skapa underlag för regeringens och riksdagens nya försvarspo-litiska beslut. Sent omsider kom försvarsförlik-ningen 1909. Även om den gick rörelsen och dess manliga motsvarighet till mötes när det gällde ökade anslag nedlade de inte sina "va-pen". Också i den andra etappen hävdade rö-relsen sin partineutralitet. Bakom kulisserna togs det emellertid initiativ, som bl a gick ut på att placera försvarsvänner i riksdagen för att upprätthålla eller öka de radikala och icke-socialdemokratiska tendenserna. Dessutom fick de starkt stöd i högerpressen.
I den andra etappen kunde den politiska kvinnorösträtten inte undgå att påverka ledan-de försvarkvinnors hållning. Så mycket mera som en del i föreningens huvudstyrelse samti-digt var aktiva i kvinnofrågan och kvinnoröst-kampen, bl a Charlotte Norrie och den köpen-hamnska filan tropen Vibeke Salicath. Det kvinnliga rösträttsbeslutet 1915 skapade andra och nyapremisserför rörelsen,varifrån ledande röster appelerade till kvinnor att ansluta sig till H0jre eller dess ersättare, det nya, konservativa Folkeparti och dess kvinnorörelse.
Meningarna härom var emellertid delade. Charlotte Norrie önskade inte kvinnors parti-anslutning, utan en sammanslutning av kvin-nor i ett samlat block av väljare, organiserade i ett halvkorporativtkvinnligtväljarförbund. Det var en tanke som inte var tidsenlig. Mot sig hade försvarskvinnorna dessutom den under det första världskriget radikala socialdemokratiska regeringen och dess försök att via staten ge-nomföra värnplikt för kvinnor. Efter första världskriget upplöstes rörelsen men delar av den gick in i ett formellt samarbete med en manlig nationalistisk förening, med det redu-cerade målet att bistå med en filantropiskt präglad form av stöd till människorna bakom den nya gränsen i söder.
Agerade som
familjekvinnor
Genom att satsa på kvinnor som offentliga aktörer, med utgångspunkt i deras familjerol-ler, kunde rörelsen tala till en omfattande po-tentiell anhängarskara utan att kopplas till kvinnosakens mer allmänna strömningar.
Kanonkvinnorna höll sig på ett eget spår i förhållande till dessa, i den andra fasen bl a därför att den krets som Charlotte Norrie samlade runt sig inte ville att den nya försvars-föreningen skulle ses som ett led i just de kvinnorörelserna. Dessa organisationer, särskilt det moderata Dansk Kvindesamfund, hyste emellertid en räcka framträdande kvinnor -Pouline Worm, Elfride Fibiger och Charlotte Norrie själv - som bevisligen hörde till kanon-kvinnorna. Personmässiga överlappningar exi-sterade dessutom till filantropins kristet-sociala aktörer i Köpenhamn.
Rörelsens aktionsformer - insamlingar till vapeninköp och organisering av fester-kan ses som nationella paralleller till oavlönade och offentligt-privata kvinnoaktiviteter i de övre och högsta samhällsklasserna. Ett familjemo-ment var här närvarande, ty barn och unga kunde deltaga i vissa föreningsarrangemang, som generellt gick ut på att låta militära sakkun-niga eller manliga försvarsvänner stå för upp-lysningsarbetets försvarspolitiska del, medan kvinnliga talare enligt referaten nöjde sig med att appelera till stämningar och känslor. Detta tycks ha varit en medveten linje och inte speci-fik för detta köpenhamnska arrangemang.
"Hver Pläds i Salen var optaget, og e n d d a H u n d -r e d e -r va-r g a a e t b o -r t u d e n at k u n n e k o m m e ind. På T r i b u n e n var d e r fuldt, längst Vaeggene stod u n g e Maend, MedlemmerafK0benhavnsSkvttekorps med D a n n e b r o g s f l a g . Musikken blev spillet og S a n g e n e s u n g e t m e d d e n varmeste B e g e j s t r i n g a f d e n store Faedrelandskaerlige S k a r e . Vi saa 'graahaerdede Krigere' m e d T a a r e r n e s t r 0 m m e n d e n e d ad Kinder-n e , og d e Kinder-n smukkeste S t e m Kinder-n i Kinder-n g överalt.
O g S t e m n i n g ' h a r d e r vaeret ved vovre M o d e r ! "
När Försvarsföreningen etablerade en hi-storisk tradition, en egen hihi-storisk kalender, spelade minnesdagar för historiska slag och viktiga händelser en viktig roll, vilket manife-sterades genom t ex högläsning av krigslittera-tur eller - memoarer, och vittnesbörd från ännu levande veteraner från 1864. Kör- eller allsång med psalmer och nationella hymner var också centrala inslag i föreningslivet, som även hade plats för agitation med hjälp av pjäser med titlar som Mene Tekel.
Fram till den försvarspolitiska riksdagsde-batten 1909 lade kanonkvinnorna ner extra energi på att fira krigens dödskultur. På 250-årsdagen av svenskarnas försök att storma
Kö-penhamn 1659 hade de via majestäterna sörjt för att landets skolbarn fick ledigt. Minst 60 möten hölls på minnesdagen av stormningen, och en fack-historisk pjäs om det misslyckade svenska angreppet skickades till mer än 300 folkskolor. Genom att vända sig till samtliga av landets biskopar med en anmodan om att sjunga Te Deum i kyrkorna, som 1659, demonstrerade andra etappens försvarskvinnor sin effektivitet i avsikt att sprida sitt nationalistiska budskap.
"Altid i fred til krig parat" skrev Charlotte Norrie 1901 till en av den danska pacifismens huvudmän, den senare nobelpristagaren Fre-drik Bajer, och tillade "som det anstår en modig soldat". Uttrycket var ett av hennes personliga motton. Hon sade sig älska fred, men såg ned-rustning som en svaghet. Världen var inte mo-gen därtill, menade hon, och "det tusenåriga fredsriket" lät ännu vänta på sig. Norrie såg sig själv och den kvinnliga försvarsrörelsen som politiska realister, jämfört med pacifisterna som hon m e n a d e var u t o p i s t e r liksom de vänsterliberala "försvarsnihilisterna".
För Norrie var krig ett fortlöpande faktum. Redan på 1870-talet var hon starkt emot att I loj re och Venstres politiska bataljer hade för-svarspolitiska konsekvenser. I sina unga år var-hon ingen anhängare av Venstre, och ännu mindre av socialdemokraterna som hon ansåg var en fara som "rensade de bättre känslorna ur Hjärtat och undergrävde Gudsfruktan, Famil-je- och Fosterlandskärlek".
Charlotte Norries försvarspolitiska intresse och engagemang var snävt knutet till hennes familjebakgrund och erfarenheter, vilket hon inte dolde i uppbyggandet av sin profilering som kanonkvinna. Fadern, generalmajor Har-bou, som var "helstatsmand" av adlig-borgerlig härkomst, monarkist och konservativ, hade deltagit i tre-årskriget och ånyo i 1864 års krig. Hans karriär avbröts dock en längre tid p g a hans kritiska inställning till den nationallibera-la regering som 1864 hade fört nationallibera-landet ut på en äventyrspolitik och med styrkor som var för dåligt organiserade och utrustade för att kunna stå emot den preussisk-österrikiska övermak-ten. I sina offentliga presentationer betonade Charlotte Norrie bl a hur hon redan från barns-ben önskat gå med i kriget som marketen terska eller sjuksköterska. Som sin fars äldsta dotter kan hon ses som en arvtagerska av dennes försvarspolitiska och upprustningsvänliga lin-je. Då hennes egen son blev utnämnd till förste
stolt-het att han gick i morfaderns, och dessutom morbroderns, karriärmilitära fotspår. Den nära relationen till militären underströks dessutom av att hennes make som stöttade henne och fungerade som rådgivare i bl a hennes försvars-rörelseengagemang blev kårläkare och sedan chef över Garnisonshospitalet.
För dansksinnade kvinnor gällde det, enligt Norrie, att alltid vara beredd, aldrig ligga stilla, aldrig falla i sömn eller lägga ner de kvinnliga vapnen och alltid förbereda döttrar och söner på att en gång överta "vort frie gamle Land".
"Lad os laere dem, at som vore Faedre har tjent Landet fra Arilds tid, saaledes skal vi tjene det nu, og saaledes skal de tjene det en Gang i Fremtiden. Saa bliver Ventetiden ikke lang, saa er vi alle vaagne, naar Tiden engang er inde".
Norries retoriska stil och utpräglade ten-dens till att spela på krig som en ständigt över-hängande fara, medförde att hon både av kvinnliga och manliga motståndare och under den växande motsättningen mellan England och Tyskland, ansågs överdramatisera det fak-tiska krigshotet mot Danmark.
Kände sig kallad
till ledarskap
Till kritikerna hörde pacifisten Helge Hostrup som 1907 karaktäriserade henne med följande ord:
"Hun bevaegede sig snart oppe i den h0jeste Pathos, snart kvalte Graaden hendes klynkende Stemme, eller hun geraadede i det vildeste Hysteri. Hun sv0mmede i svulmende Adjektiver, kaedede dem sammen i en Uendelighed, saa det undertiden slog Klik for hende. Logik og Förnuft i hendes Foredrag var saa sjaelden som en Svale ved Juletid."
Hysteri eller ej - Norries konstanta hållning i försvarsfrågan sammanfattade hon i mottot: "Vi må hålla vårt stål blankt, även om vi låter det stanna i skidan". Exercis och personlig disci-plin, pliktkänsla och tjänstvillighet måste till, även för kvinnor som frivilliga värnpliktiga. Det var i hög grad dessa egenskaper hon såg inkor-porerade i sin släkt- och familjetradition och önskade överföra generellt som centrala kom-poneneter i vad hon uppfattade som ett histo-riskt kontinium från forntid över nutid och in i framtiden. 1915 erkände hon offentligt att hon var konservativ, men inte partiansluten.
I unga år tvivlade inte Charlotte Norrie på att äktenskap och familj var nummer ett. Som äktenskapförberedelse gick hon in för en halv utbildning till sjuksköterska. Traditionalism och modernitet ingick i hennes inställning till kvin-nors lönearbete och utbildning. Principiellt gick hon in för att var och en skulle ha möjlig-het att välja efter eget huvud och välbefinnan-de. För egen del såg hon frivilligt arbete som ett supplement till gifta välbärgade kvinnors bor-gerliga familjeliv. En sådan kombination hade hennes moder, den ledande filantropiska in-novatören Louise Harbou, inskolat benne i, genom flera av hennes välgörenhetsförrätt-ningar där ett steg var placeringen av döttrarna och andra nära släktingar i ledande positioner. Det blev dock för Charlotte Norries vidkom-mande inom kvinno- och försvarsfrågan att satsningen på toppositioner först och främst fördes vidare. Redan som ung kände hon sig kallad till ledarskap, och under en tidpunkt var den medeltida drottningen Margrethe hennes idol. Hon drog ingen skarp gräns mellan kvin-nofrigörelse och kvinnlig försvarsrörelse och 1919 skrev hon till en väninna att full jämlikhet mellan könen snart var genomförd i Danmark. Det enda som fattades var att kvinnor kunde bli präster i statskyrkan, meniga och officerare i hären och flottan.
Charlotte Norrie var ordförande i Danske Kvinders Nationalråd då hon tillsammans med en krets köpanhamnska kvinnor 1906-07 tog initiativ till relanseringen av försvarsrörelsen och dess andra etapp, men valde nu att låta kvinnosaksposten övergå till andra krafter. I ett brev 1909 till Lady Aberdeen, president för International Council of Women, betonade hon att hon troligen främjat kvinnosaken bäst genom försvarsrörelsen, även om hon efter sin avgång från Nationalrådet knappast hade utta-lat sig kvinnosakligt!
Översättning: Sus Lindgren
Litteratur
Adriansen, Inger, Mor Danmark, Valkyrie, Skjoldm0 ogFcedre-landssymbol, i Folk og Kultur. Arbog for föreningen Dan marks Folkeminder 1987, s.105- 163.
Evans, Richard J, Comrades and Sisters, Feminism, Socialism
and Pacifism in Europé 1870-1945, Brigthon 1987.
Feldbsek, Ole, Dansk identitetshistorie, bd. 3, Folkets Dan-mark 1848-1940, Kbh 1991.
Fibinger, Elfride (red), Tidskrift for Kvinder i de tre nordiske
Riger, Kbh 1882-83.
Fenger, Louise, Nytaarsgave til danske kvinder, Kbh. 1883. Fink, Troels, Spillet om dansk neutralitet 1905-1909, Århus
1959.
Hall, C, red. Vart Försvar, Kbh. 1881-1906
Hessel, Karin m. fl., Dansk Kvindeblad. Organ for den konser-vative kvindebevtegese, Kbh 1913-15.
Higonnet, Margaret R. J e n s o n , J e a n og Collins, Margaret (red), Behind the Lines, Gender and the Two World Wars, New York 1987.
Hvidt, Kristian, Vmstre og Forsvarssagen 1870-1901, Arhus 1971.
Isaksson,Eva (red), Women and the Military System, New York 1988.
Kelly, Linda, Women in theFrench Revolution, London 1989. Koonz, Claudia, Mothers in the Fatherland. Women, the Family
and Nazi Politics, London 1987.
Kyle, Gunhild, Borgerligt kvinnligt och borgerligt manligt i försvarsrörelsen, Saertryck 1981.
Lussu,Joyce, Kvinder og krig, (hekla) 1983.
Liitken, Mathilde, Kvindemes Blad 1907-1909.
Macciocchi, Maria Antoinetta, Mussolinis Kvinder, Modtryk 1977.
Macdonald, Sharon, Holden, Pat og Ardener, Shirley, Images of women in Peace and War, Cross-Cultural and Historical Perspectives, Oxford 1987.
Meddelelse fra Danske Kvinders Forsvarsf0rening 1910-1912. Fsedrelandets Udgave for D.K.F. Kbh.l91()-1912. Meyer, J o h a n n e (red.), Hvad ni vil, Kbh. 1881-1906. Pierson, Ruth R (red), Woman and Peace, Theoretical,
Histo-rical and practical Perspectives, London 1987.
Risskov, Kurt, S0rensen, Fredssagen i Danmark 1882-1914, Odense 1981.
Ruddick, Sara, Maternal Thinking, Feminist studies 6, no. 2, 1980 s. 342-67.
Ruddick, Sara, Drafting woman in the interest o f peace, Signs 1983,, s. 471-89.
Trustam, Myna, Women and the Regiment, Marriage and the Victorian Army, Cambridge 1984.
West, Guida och Blumberg, Rhoda Lois, Women and social protest, Oxford 1990.
Samt material från:
Rigsarkivet, J o h a n Ludvig og J o h a n n e Luise Heibergs ar kiv.
Rigsarkivet, Gordon og Charlotte Norries arkiv. Rigsarkivet og Det Kgl. Bibliotek, Mathilde og Fredrik
Bajers arkiv.
Det Kgl. Bibliotek, Småtryk om Danske Kvinders För-svarsförening
Försvarsförening was an example of a nationalististic movementwhich legitimized war and advocated the idea that women and men have different and comp-lementary roles in regard to upbringing, military service and warfare.
The "cannon" women, as they were called, never questioned the fact that society's bases of power - the state and the armed forces - were male-dominated. They spöke out for womens' right to act as an extra-parlamentary block in support of rearmament and the build up of the armed forces' capacity. It is clear that the movement, despite its admitted self-defini-tion as a naself-defini-tional and nonpartisan united front, via theiragitation and intervention, leaned toward Höyre (the Right) and the most defence-enthusiastic parts of Venstre (the Left). Women such as these influen-ced both domestic and foreign policy, despite the fact that Denmark did not extend the right to vote to women until 1915. Tinne Vammen S0lvgcide 30 DK-1307 K0benhavn K Danmark S u m m a r y
The article argues that women cannot generally be regarded as peacefully inclined or "natural" paci-fists. Between 1880 and 1920, Danska Kvindens
L I S E W I D D I N G ISAKSEN
Kroppsnärheten förklarar
omsorgsarbetets låga status
Skillnaden mellan natur och kultur
är framträdande i västerländsk kultur. Det kroppsliga
har blivit en närmast onämnbar del av ens person, och det finns
en tydlig koppling mellan ett arbetes kroppsnärhet och
dess sociala värde, fu mer kroppsnära,
desto lägre status.
Genom mitt arbete med feministiskomsorgs-forskning har jag blivit alltmer uppmärksam på fältets inbyggda paradox: medan behovet av omsorg och vård oftast är kroppsligt motiverat, är kroppen ändå frånvarande som central kate-gori i tolkningen av omsorg som arbete och kultur.
De senaste 20 årens samhällsvetenskapliga kvinnoforskning har ägnat mycket uppmärk-samhet åt kvinnors omsorgsarbete inom famil-jen och de återverkningar som detta har på
kvinnors liv och leverne. Ett annat centralt tema i feministiska analyser har varit subjekt-objekt-förhållandet mellan kvinnor och män. Man har då studerat hur detta förhållande kommit att utformas samt vad som bidrar till att upprätthålla denna asymmetri. Vad jag vill göra i den här artikeln är att koppla ihop dessa problem och försöka förstå dem i ljuset av den västerländska civilisationens hållning till kropp och kön som centrala individskapande funktio-ner.
Kroppens osynlighet
Den konkreta utgångspunkten för den här diskussionen är frågan huruvida omsorgsarbe-tets låga status kan vara en följd av dess kropps-närhet, och vidare om kvinnors bristande eller osynliga individstatus inom samhällsvetenska-perna kan vara ett uttryck just för kvinnornas anknytning till det kroppsnära omsorgsarbe-tet. Jag skall anknyta diskussionen till vår för-ståelse av begreppsparen natur/kultur och kropp/själ och visa hur det hierarkiska förhål-landet i dessa begreppspar reflekteras i sam-hällsvetenskapens förståelse av kön.
Eftersom kvinnors liv och leverne är så in-timt förbundet med de egna kroppsfunktio-nerna och andras kroppsliga behov, är det svårt för kvinnor att uppnå en kulturell individstatus i vetenskapliga tolkningsprocesser. Då indivi-den spelar en central roll inom samhällsveten-skaperna, är individstatusen av avgörande bety-delse för att uppnå synlighet.
Kroppens osynlighet i vetenskapssamhället är ett uttryck för den historiska process som i sig bar fröet till det västerländska individbegrep-pets konstruktion.
Elias (1978) visar i sin analys av Europas civilisationsprocess att den tilltagande beto-ningen av artighetsnormer implicit handlade om en kroppslig disciplinering som efter hand kom att manifesteras som tabun och förakt för några av kroppens naturliga funktioner. Det kulturella fundamentet för industrisamhällets urbanitet och individualitet krävde att krop-pens existens så mycket som möjligt osynlig-gjordes i de offentliga interaktionsmönstren. Det primära hos individen var medvetande och logiska respektive rationella förmågor.
Kroppsliga företeelser kom att förknippas med skam- och äckelkänslor. Tabuering av kroppsliga funktioner existerar förmodligen i de flesta kulturer. Men andra kulturers ritualer t. ex. i samband med menstruationen är mera kulturellt synliga än vad som är fallet hos oss. I Bengsamhället på Elfenbenskusten är kvinnor-na befriade från arbete dagarkvinnor-na före och efter menstruationen eftersom många ofta är mera fumliga och okoordinerade under den pre-menstruella fasen och/eller under själva men-struationen. Dessa kvinnor arbetar med ved-huggning och skogsarbete, vilket innebär att
de måste använda vassa verktyg, och arbetsbe-frielse förmodas därför medföra färre arbets-olyckor. I stället används de här dagarna till att tillreda välsmakande och näringsrika måltider av palmnötter. Det tar många timmar att tillre-da de här rätterna, och de äts tillsammans med andra menstruerande kvinnor och deras när-maste kvinnliga släktingar (Martin, 1987).
Det kroppslösa individbegreppet
Även om individbegreppet har fått olika tolk-ningar i kontinentala tanketraditioner, är den grundläggande idén att alla har möjlighet att utveckla ett genuint och originellt jag. Det som karaktäriserar individen är medvetandet om avståndet mellan henne själv och andra. "Upptäckten" av individen blev källan till den moderna sociologin och till olika modernitets-teorier. Ämnets klassiker kännetecknas av att de, om än på vitt skilda sätt, försöker förklara hur civilisationsprocessen bär med sig nya for-mer av social organisation och nya handlings-mönster.Övergången från släktbaserade distribu-tionskollektiv till individbaserade arbetskon-trakt och byråkratiskt organiserad marknadsdi-tribution födde den moderna människan. By-råkrati och planering krävde kalkylerande och rationella aktörer (Weber), storstadsbildning och börsverksamhet premierade individuell kreativitet och individuellt förstånd (Simmel) och den organiska väsensviljan försvann till förmån för den strategiska kårviljan i "gesellschaft" (Tönnies). I Cartesius' yttrande "Jag tänker, alltså är jag" har vi tidsandan i ett nötskal.
Vår tankeförmåga och vår förmåga att an-vända vårt medvetande både på individuell och kollektiv nivå utgör förutsättningarna för att vi skall kunna skapa kultur och social ordning. Tankeförmågan gör oss till något mer än en av naturen skapad organism - till något mer än endast en kropp. Begreppspar som natur -kultur, kropp - själ samt förnuft - känsla är uttryck för denna skiljelinje.
Skillnaden mellan natur och kultur är fram-trädande i västerländskt tänkande och väster-ländsk kultur, och har inte bara stor betydelse för hur vi upplever vår individuella kroppslig-het, utan också för hur vi tolkar den relationella kroppsligheten, som t. ex. maskulinitet och feminitet. Asplund (1985:123) uppfattar bl. a. Elias' analys av västerlandets civilisation som en
process som inte bara frambringade en omfat-tande disciplinering och tabuering av drifter och emotioner, utan även som en utökning av skillnaderna mellan individen och kollektivet. Presentationen av ett individuellt jag" kom att knytas till vissa koder för korrekt uppförande som visade att var och en var medveten om avståndet mellan sig själv och andra. Den aver-sion mot kroppen som spred sig i Europa var av en art och ett omfång som tidigare aldrig skå-dats. Först kom det kroppsliga att privatiseras, sedan intimiseras för att slutligen bli en nästan onämnbar del av ens person. Det sextonde och sjuttonde århundradets vetenskapliga revolu-tion förstärkte den här bilden ytterligare. Upplysningstidens förnuftsorientering och mekanistiska världsåskådning förvandlade den organiska människan till en statist i den tänkan-de människans tillvaro (Merchant, 1980).
Kvinnan som
"den organiska människan "
Eftersom kvinnor menstruerar, blir gravida, föder och ammar barn är deras organiska funk-tioner mycket synligare än mäns. Många femi-nistiska vetenskapskritiker har fäst sig vid att upplysningstidens vetenskapliga ambitioner innebar en tro på att den oförutsägbara och oregerliga naturen måste kontrolleras. "Natu-ren", den som skulle behärskas och läggas un-der mänsklig kontroll, betraktas som kvinnlig och tillmäts dessutom relationella (läs: icke-individuella) kvaliteter - "the nature with all her children", som Bacon uttryckte saken (Sydie 1987:205).Skillnaden mellan åena sidan kvinna/natur och å andra sidan man/kultur anses av många utgöra den grundläggande karaktäristiken av vetenskaplig kunskap (Chodorow, Ortner, Dinnerstein, citerade i Sydie 1987:205).
Ortner (1974:73f.) framhäver tre aspekter som rör kvinnors fysiologiska funktioner som särskilt betydelsefulla när hon diskuterar orsa-kerna till att kvinnor betraktas som mera intimt förbundna med naturen än män:
1. Kvinnokroppen med dess funktioner pla-cerar kvinnan närmare livets organiska aspek-ter, och det sätt på vilket tiden används genom livet är ofta ett uttryck för detta. Mäns fysiologi ger dem bättre möjlighet att ägna mer av livet åt kulturella projekt.
amningsfunk-tioner ställer henne ofta i sociala roller som har lägre prestige än mäns kulturella projekt.
3. Dessa traditionella roller, som kvinnan tilldelas på grund av sina kroppsfunktioner, ger henne andra erfarenheter och andra for-mer för bekräftelse än vad män vanligen får. A andra sidan är dessa företeelser knutna till "naturen". Frykman och Löfgren formulerar det så här:
"På grund av hennes (kvinnans) fysiska funktioner, har man överallt sett kvinnan som det av könen som står närmare naturen. Hon är genom sin kropp bunden till reproduktionen av släktet, varje menstruation är en erinran om hennes biologiskajag, varje barnafödande och amning är en länk mellan henne och naturen. (...) Det är vanligen kvinnan som utför transfor-mationerna mellan naturen och kulturen. Hon förvandlar råvaror till föda, uppfostrar barnen till människor (...)" (1979:145f.)
Omsorgsarbetet tilldelas kvinnorna mera på grund av deras biologi än på grund av deras individuella färdigheter. Kvinnors reprodukti-va kapacitet gör det "naturligt" att kvinnorna utför arbetet med det uppväxande släktet. De erfarenheter som kvinnor skördar från det reproduktiva arbetet i den privata sfären gör det "naturligt" att välfärdssamhällets omsorgs-arbete är en kvinnodominerad sektor.
Barn tolkas också som en del av naturen ända tills de har blivit självständiga och indivi-duella. Småbarn är osocialiserade och, precis som djuren, oförmögna att gå på två ben. De har inte kontroll över sina kroppsfunktioner och de kan inte heller tala. Huvudsakligen är det kvinnors avlönade och oavlönade arbete som gör barnen till individer. Medan t.ex. för-skollärare och lågstadielärare i stort sett är kvinnor, ökar andelen män i takt med att barn-en når högre utbildningsnivåer och att de uppnår en allt högre grad av individualitet. De transformeras med andra ord från "natur" till "kultur". Uppfattningen av kvinnan som "na-tur", som en organisk existens karakteriserar inte bara den vetenskapliga kunskapen, utan även arbetsfördelningen mellan de båda kö-nen och mellan de sociala klasserna.
Omsorgsarbete
är kvinnors kroppsarbete
Även om den gamla högborgerliga familjen inte längre existerar i samma utsträckning som förr, är det belysande att titta på kopplingen
mellan ett arbetes kroppsnärhet och dess so-ciala status. J u mer kroppsnära ett arbete är, desto lägre status har det. Detta är en regel som i synnerhet tycks gälla för icke-professionellt omsorgsarbete i motsats till de medicinska pro-fessionerna som gjorts till vetenskap.
Borgerskapets kvinnor hade möjlighet att delegera kroppsanknutet arbete till tjänstefol-ket - som i stort sett rekryterades från den kvinnliga arbetarklassen. Ammor ammade bar-nen, barnflickor tvättade och bytte på barbar-nen, sänglinne och underkläder togs om hand av pigor och inhyrd kvinnlig tvätthjälp. Om nå-gon blev sjuk, fanns sjukvårdare att hyra på marknaden. Nattsköterskor skötte vården på natten och gråterskor kunde beställas för be-gravningar. Änglamakerskor städade på ett dis-kret sätt upp efter en oönskad graviditet. Guvernanterna som skötte inlärningen av goda manér och kulturell kroppskontroll stod en pinne högre på den sociala stegen än övriga tjänstehjon. Men det som bokstavligen handla-de om "blod, svett och tårar", handla-delegerahandla-des till de nedre skikten bland tjänstefolket.
Ett liknande mönster verkar gälla för den moderna hälsoprofessionens makt- och karri-ärstrukturer. Principen "ju längre från det kon-kreta arbetet, desto högre lön och prestige och vice versa" är fortfarande aktuell. Professio-nens krav på längre utbildning och större in-slag av teoretiska ämnen i utbildningen kan ses som ett led i en pågående process som syftar till att understryka omsorgsarbetets vetenskaplig-het och därmed öka dess prestige. I ett kropps-kulturellt perspektiv kan man säga att den här professionaliseringen egentligen handlar om en reningsprocess där yrkesgrupperna vill göra sig av med associationerna till "kroppssmuts". När norska LO för en tid sedan pekade ut lågavlönade och delvis outbildade vårdare inom äldreomsorgen som en viktig grupp i avtalsför-handlingarna, var en av strategierna att kräva "smuts-ersättning". Detta motiverades med ar-betets anknytning till skam- och tabubelagda kroppsutsöndringar.
Uppfattningen att kroppen är något smut-sigt härstammar emellertid inte enbart från den västerländska filosofin. Mary Douglas' ana-lys av flera olika kulturer visade hur kroppen utgör utgångspunkten för de flesta samhällens uppfattningar om smutsigt och rent. Det före-kommer knappt några idéer om orenhet, smuts och oordning som inte har en kroppslig refe-rens (1966). Om vi skalar av de hygieniska och
bakteriella aspekterna från våra uppfattningar om orent/smutsigt kan smuts definieras som materia på fel ställe. Smuts representerar oord-ning och enligt Douglas (a.a.) leder oss själva tanken på smuts direkt till det symboliska fält där smuts måste betraktas i förhållande till det som anses rent.
När det t. ex. gäller mat har vi skapat en kulturell grammatik som definierar vad som är ätligt och vad som är oätligt. Om någon lämnar rester på sin tallrik har inte maten i sig själv ändrat karaktär, men den kan inte läggas tillba-ka i grytan för servering vid nästa måltid. Däre-mot kan den bli djurmat eller kastas. Välupp-fostrade människor äter inte upp vad andra lämnat på tallriken. Detta visar, säger Douglas, att matrester inte är oätliga i sig själva; de befinner sig endast på fel ställe. Matrester är exempel på en omvandlingsprocess från icke-smuts till icke-smuts.
Föreställningen om smuts handlar därmed om vårt förhållande till ordning, d.v.s en social ordning som bl. a. består av en rad åtgärder som syftar till att bemästra avvikelse och tvety-dighet (a.a., s.39). Kvinnors hushållsarbete handlar också om att transformera mat från natur till kultur. Tillredningen av maten, detta att vi kokar och steker den i stället för att äta den rå, medverkar till att upphäva naturtillståndet
(Levi-Strauss 1966). Men det är inte bara mat-lagningen som knyter kvinnorna till det kroppsliga. Omsorgsarbetet i stort rör sig om vård och skötsel av andras kroppar. Arbetet är kroppsligt initierat. Behovet av mat, rena klä-der, icke-smittobärande yttre omgivningar o.s.v. är alla företeelser som ligger bakom kvinnors arbete med tvätt, städning och vård av familje-medlemmar som är beroende av detta. Hushålls-och omsorgsarbetets låga status både inom den offentliga och den privata sfären är inte bara ett resultat av att det är oavlönat samt ekono-miskt och politiskt osynligt, utan det är även en konsekvens av dess kroppsnärhet.
Omsorgsarbetet med gamla människor med långt gånget kroppsligt förfall förknippas dess-utom med en rad kroppsliga tabun som fram-kallar avsky, äckel- och skamkänslor hos den civiliserade människan. Omsorgsarbetets ore-na och tvetydiga status förstärks t. ex. när arbe-tet i konkreta termer handlar om att ta hand om gamla kroppar som inte kan kontrollera sina utsöndringar själva.
På individnivån syftar kroppskontrollen inte endast till en internaliserad behärskning av
fysiska drifter och passioner, utan även till kun-skap om hur och var man gör sig av med det skam- och tabubelagda kroppsavfallet. Medan drifter och passioner levs ut i alla sociala grup-p e r - o m än grup-på olika s ä t t - ä r det den ekonomi-ska och sociala organisationen av kroppsavf al-let som tydliggör det makt- och klassperspektiv som omgärdar handhavandet av kroppsliga företeelser. Kvinnors hushållsarbete går hu-vudsakligen ut på att ta hand om familjens avfall från bord, tallrikar, kläder etc. Kvinnors arbete med att ta bort andras smuts förstärker deras underlägsna position och omsorgsarbe-tets låga status upprätthålls p.g.a. arbeomsorgsarbe-tets an-knytning till smuts och kroppsliga utsöndring-ar.
På samhällsnivå kännetecknas både klass-och kastsystem av att personer från de lägsta skikten sysselsätts med att rensa bort smutsen från "samhällskroppen" och/eller "befolk-ningskroppen". När kirurgen har slutfört sina operativa ingrepp kommer de lägst placerade inom hierarkin och tvättar bort blodet, rengör instrumenten, steriliserar omgivningarna etc. innan nästa operation kan påbörjas. Följande två citat illustrerar det här förhållandet:
I f t h e r e is anything at all to t h e relationship b e t w e e n h o u s e k e e p i n g of t h e " b o d y " o f the f a m i l y -o f its eflluva, dirt a n d waste - a n d a d i f f e r e n t a n d m o r e practical, g r o u n d e d c o n s c i o u s n e s s p r o n e to question the s h a p e o f society as a whole, t h e n t h e r e should b e a m o r e a c u t e c o n s c i o u s n e s s in the wor-king class. F o r they, especially w o m e n , a n d m o s t especially black w o m e n , in large part do t h e house-k e e p i n g f o r the whole social "body" in addition to the h o u s e k e e p i n g for their own b o d i e s a n d their families. It is they w h o clean rich p e o p l e s ' houses, clean offices a n d factories, take away waste a n d g a r b a g e o f cities an towns, serve p e o p l e atrestaurants a n d clean u p after t h e m , c a r e for their daily n e e d s o f patients a n d clean up after t h e m in hospitals (Martin
1987:201)
T h e lowest castes are the m o s t i m p u r e a n d it is they whose h u m b l e services e n a b l e the h i g h e r castes to b e f r e e f r o m bodily impurities. T h e y wash clothes, cut hair, dress corpses a n d so o n . T h e w h o l e system r e p r e s e n t s a body in which by t h e division o f l a b o u r the h e a d d o e s the thinking a n d praying a n d the m o s t despised parts carry away waste m a t t e r . E a c h sub-caste c o m m u n i t y in a local r e g i o n is c o n s c i o u s o f its relative standing in the scale of purity. (...) T h e sad wit o f pollution as it c o m m e n t s o n bodily f u n c t i o n s
symbolises d e s c e n t in the caste structure by c o n t a c t with faeces, b l o o d a n d corpses (Douglas 1 9 6 6 : 1 2 3 ) .
Individualitet
och relationalitet
I Georg Simmels analys av penningekonomins inverkan på kulturen koncentrerade han sig på bl. a. förhållandet mellan kroppsarbete och individualitet. Som jag har förstått hans argu-mentering är utbildning ett viktigt bidrag till utvecklandet av rationalitet och individualism. Utbildning har primärt en mental karaktär och kan därför bara knytas till individen själv. Kroppsarbetare som använder sin kroppsliga energi som inkomstkälla kommer inte att till-erkännas samma grad av individualitet som en utbildad person, helt enkelt därför att varje kroppsarbetares energi kan ersättas av en annan. Individuella egenskaper betyder ingenting. Därför, menar Simmel, måste kroppsarbetare uppträda i grupp för att uppnå samma grad av synlighet och social t inflytande som en utbildad person uppnår med hjälp av sin utbildning (Simmel 1907).
Också Asplund (1985) förknippar relatio-nellt gruppbeteende med närhet till det kroppsliga och individualitet med avstånd till det kroppsliga. Även om det kroppsarbete som Simmel diskuterar skiljer sig mycket från om-sorgsarbete, kan hans analys ändå användas på ett fruktbart sätt på det här området. Manligt kroppsarbete är huvudsakligen industriellt or-ganiserat och har således kommit att inklude-ras såväl i kulturen som i moderniteten. Även om manliga kroppsarbetare i likhet med kvin-nor inte självklart uppbär en kulturell individ-status placeras de tack vare sitt arbete närmare kulturen än kvinnorna. Industriarbete innebär oftast relationer mellan natur (den mänskliga arbetskraften) och kultur (det som produce-ras). Kvinnors kroppsrelaterade omsorgsarbe-te stärker däremot kopplingen mellan kvinnan och naturen. Eftersom vår kultur så starkt för-knippar självständighet med individualitet blir det svårt för omsorgsbehövande och beroende människor att accepteras som individer i kul-turlandskapet. Medan t. ex. spädbarn är blivan-de indiviblivan-der kan gamla senil-blivan-dementa patien-ter ses som före detta individer. Omsorgsarbe-tet för dessa grupper kommer därför att präglas mera av icke-individualitet och natur än av individualitet och kultur.
Den som städar toalettstolen är samtidigt den som står längst ned i hierarkin. Teckning av Maria Lindhgren.
