Engagemang under digitala möten
Betydelsen av personlighet och situationsperception
Hanna Forsberg och Malin Ljung
Kandidatuppsats i psykologi, VT 2021 Kurskod: PSA122
Program: Beteendevetenskapliga programmet Handledare: Jacek Hochwälder
Examinator: Eric Hansen
Akademin för hälsa, vård och välfärd Avdelningen för psykologi
Engagemang under digitala möten
Betydelsen av personlighet och situationsperception
Hanna Forsberg och Malin Ljung
Covid-19 medförde storskalig övergång till studier och arbete på distans. Fysiska möten ersattes av digitala möten. Syftet var att undersöka inverkan av personlighet och situationsuppfattning på nivån av engagemang under digitala möten. Totalt 149 studenter och förvärvsarbetande, varav 98 kvinnor och 51 män, besvarade en enkät som mätte självskattad nivå av engagemang i relation till situationsperception (RSQ-8*) och personlighetsdrag (Big Five). Den genomsnittliga engagemangsnivån under digitala möten motsvarade cirka 71%. Äldre deltagare skattade engagemanget högre än yngre och förvärvsarbetande högre än studenter. Uppfattningen om digitala möten som en positiv situation var en genomgående signifikant prediktor för högre nivåer av engagemang. Regressionsanalyser visade att av totalt 38% förklarad variation i engagemang under digitala möten, svarade personlighet för 8% och situationsperception för 21%. Bakgrundsvariablerna kön, ålder och sysselsättning svarade för resterande 9%. Framtida studier uppmanas undersöka interaktionseffekten mellan personlighet och situationsperception på engagemang, samt beteendeutfall när fysiska situationer ersätts av digitala alternativ.
Keywords: engagement, digital meetings, big five inventory, RSQ-8*
Inledning
Covid-19 har nödvändiggjort förändringar i hur människor lever. Folkhälsomyndighetens föreskrifter (2020) om allas ansvar att förhindra smitta utgjorde underlag för storskalig övergång till arbete och utbildning på distans. Den interaktion som tidigare skedde i klassrum, grupprum, mötesrum och kontorslokaler har därmed helt eller delvis ersatts av digitala möten via kanaler som Zoom och Teams. Digitala möten är inget nytt fenomen i sig och området har studerats tidigare. Det som dock är nytt, är mängden människor som på daglig basis involveras i att huvudsakligen interagera med andra via datorskärmar. Mellan mars 2019 och april 2020 ökade antalet dagliga användare av Zoom från tio miljoner till trehundra miljoner om dagen, en ökning motsvarande 2900% (Iqbal, 2020). I början av mars 2020 rapporterade även Microsoft att antalet dagliga användare av Teams hade ökat med 12 miljoner inom loppet av endast sju dagar (Bell, 2020). Bailenson (2021) har poängterat att denna ökning har normaliserat mötesformen i så pass hög utsträckning att det har fått konsekvenser för nutida språkbruk. Innan Covid-19 betraktades Zoom som en teknisk plattform, vilken på grund av relativt begränsad användning benämndes som ett verktyg i specifika termer. Senare tids utveckling har dock lett till att tjänsten nått generell status, vilket Bailenson exemplifierade med att namnet på just denna digitala mötesplattform numera används som ett verb. Det har gått mer än ett decennium sedan Ferran och Watts (2008) betonade att de fördelar som då ansågs finnas med att ersätta fysiska möten med videokonferenser, inte borde låtas negligera de bieffekter som en sådan förändring kunde ge. Författarna belyste främst att en totalrenovering av ett socialt rum rimligtvis även resulterar i ett helt nytt ramverk med förutsättningar för samspel mellan människor. Den vidare uppmaningen till implementeringsansvariga blev att ta dessa risker på
allvar. Främst riktades uppmaningen till chefer och styrande organ att vara uppmärksamma på hur förutsättningarna för kommunikation, och vidare dess utfall, kunde komma att påverkas när en fysisk kontext ersattes av en digital dito. Inom ramarna för föreliggande uppsats kommer den tidigare benämningen videokonferens inkluderas i benämningen digitala möten.
Digitala möten möjliggör social interaktion mellan grupper av kollegor och studenter när förutsättningarna att träffas fysiskt är begränsade. Under rådande pandemi kan därför plattformar som Zoom och Teams antas ha varit oumbärliga verktyg för båda dessa grupper i strävan efter att upprätthålla de nätverk av individer som många uppgifter förutsätter. Detta perspektiv låter digitala möten stå som arketypen av en bra lösning; något som underlättar, är smidigt, som för människor samman och reducerar problem. Utan att förminska dessa fördelar, kan dock en något mer kritisk granskning av situationen vara lämplig. Precis som Ferran och Watts poängterade 2008 i relation till videomöten som substitut till fysiska möten, kan nämligen bieffekterna av en storskalig implementering riskera att hamna i skymundan när fördelarna bolstras upp av nyhetens behag. Teknikens utveckling sedan 2008 har visserligen bidragit till en generell normalisering av arbete via digitala verktyg, men skillnader mot att träffas fysiskt kvarstår. Digitala möten medför exempelvis möjligheten att stänga av sin mikrofon och föra ett parallellt samtal med någon som inte ingår i mötesgruppen, samtidigt som illusionen av aktivt deltagande upprätthålls. Detta är en form av aktivt beslut gällande delad uppmärksamhet som under ett vanligt, fysiskt möte skulle kunna få ödesdigra sociala konsekvenser. Den som av någon anledning inte vill synas alls kan välja att stänga av kameran. Motsvarigheten till detta beteende under ett fysiskt möte vore kanske att gå in i ett annat rum och stänga dörren, eller att sitta kvar i samma rum som övriga deltagare men med en filt placerad över huvudet. Att det finns tendenser till individuella skillnader i socialt beteende under digitala möten förefaller vara ett faktum. Vissa tar chansen att stänga av kameran och göra annat under det digitala mötets gång, medan andra verkar vara betydligt mer engagerade och deltar aktivt med både ljud och bild. Det senare kan antas vara mer önskvärt om mötena förväntas agera arena för utbyte av idéer och kompetens; en plats för aktivt medarbetarskap och gemensam utveckling.
”Vi söker en engagerad medarbetare…”
Engagemang har visats vara en primär antecedent när det kommer till organisatoriskt medborgarskapsbeteende och hur väl anställda utför sina arbetsuppgifter (Rich et al., 2010). Kahns (1990, s.694) etablerade definition beskriver begreppet engagemang som “organisationsmedlemmars utnyttjande av sina jag i sina arbetsroller; vid engagemang ger de sig hän och uttrycker sig fysiskt, kognitivt och känslomässigt i sin rollutövning ”. Översatt till beteende under digitala möten kan alltså en engagerad individ beskrivas som uppmärksam och aktiv, hon riktar sin fulla koncentration mot samtalet och visar att hon lyssnar på det som sägs genom att bidra med både frågor och egen kunskap. Duhiggs (2016) forskning har visat att ett sådant beteendemönster speglar något av en målbild i mötessammanhang, men att tydliga skillnader inom- och mellan grupper kan föreligga.
Ojämlik delaktighet bland gruppmedlemmar kan få konsekvenser på flera olika plan. I en grupp där engagemanget inför en gemensam uppgift sviktar, finns frodiga grogrunder för irritation och interna konflikter. Google involverade 2012 sina anställda i en studie som fick kodnamnet Project Aristotle, vars syfte var att definiera vilka byggstenar som krävs för att skapa ett perfekt team (Duhigg, 2016). Hundratals arbetsgrupper analyserades i detalj och olika förklaringsmodeller testades på varför vissa team lyckades bättre än andra. Exempelvis studerades könsfördelning, interna likheter och skillnader i gruppmedlemmarnas hobbys och utbildningsnivå, fördelningen av extroverta respektive introverta medlemmar i olika grupper och hur ofta gruppmedlemmarna umgicks på fritiden. Ett av de mest framstående fynden i
Duhiggs forskning var dock att i de team som lyckades bättre med gruppuppgifter, var talutrymmet proportionerligt distribuerat mellan samtliga gruppmedlemmar. De team som generellt lyckades sämre utmärktes av att endast ett fåtal medlemmar drev samtal och diskussioner framåt.
Det finns påtagliga skillnader i nivå av engagemang inom olika grupper av människor, men hur kan detta förklaras? En grundläggande anledning till att möten hålls överhuvudtaget är att möjliggöra utbyte av information, tankar, frågor och kompetens. Som inbjuden mötesdeltagare, oavsett om man är student eller förvärvsarbetande, antas det därför finnas goda möjligheter till personlig vinning i att engagera sig. Så vad är det då som gör att vissa visar högre engagemang än andra? I föreliggande studie undersöks två förklaringsmodeller; personlighet och perception av situation, varav den första är betydligt mer etablerad än den andra.
Big Five
Ett vedertaget resonemang inom personlighetspsykologi, socialpsykologi och bland hobbypsykologer är att en människas personlighet beskriver vem hon är och varför hon beter sig som hon gör. Detta har lett till en uppsjö av definitioner av hur människor kan kategoriseras och, åtminstone i teorin, bli förstådda. Idag finns därför möjligheten att utan omsvep beskriva sig själv som en bokstavskombination (Sjöberg, 2016) eller som en färg, varav det senare blev mycket populärt för några år sedan efter lanseringen av boken “Omgiven av idioter” (Erikson, 2014). En av de personlighetsmodeller som vunnit mest förtroende globalt är dock Five Factor Model. Denna delar upp personlighet i dimensionerna Extraversion, Neuroticism, Sympatiskhet, Öppenhet och Samvetsgrannhet; ett angreppssätt som validerats genom upprepade mätningar på olika grupper och med stöd av olika instrument (McCrae & Costa, 1987).
Upphovsmännen Costa och McCrae (2017) har beskrivit sin femfaktormodell som baserad på fyra premisser. Dessa utgår från att personlighet är ett fenomen som är vetenskapligt mätbart, som skiljer sig åt mellan olika individer och som proaktivt formar människans liv genom att utgöra en bestående grund för hennes beteenden, samt att människor själva besitter en tydlig uppfattning om sina egna tendenser och preferenser. Den sistnämnda premissen medför enligt Costa och McCrae att självskattning av personlighet, trots vissa förväntade avvikelser, är en både möjlig och fruktbar metod. I sin redogörelse för modellens framväxt, har författarna beskrivit sitt slutliga urval av fem specifika faktorer, vilka visades kunna beskriva individens basala attribut på ett sammanfattande och tydligt sätt. Grundantagandet i Five Factor Model är enligt McCrae och John (1992) att skillnader mellan olika individers sätt att vara i fråga om upptäckarlust, attityder, känslor, motivation och interpersonella relationer kan hänvisas till att de besitter olika läggningar inom de fem basala personlighetsdimensioner som listats ovan. Dimensionerna bör dock enligt Costa och McCrae (2017) betraktas som kontinuerliga skalor inom vilka individen kan få höga eller låga poäng, snarare än som dikotomier eller kategorier; det är den komplexa helhetsbilden av poäng inom de olika dimensionerna som bäst antas kunna beskriva individens personlighet. Nedan följer en beskrivning av dessa i enlighet med McCrae och Costas (2008) redogörelse för de tendenser som utmärker dimensionerna.
Extraversion: Social kompetens, företagsamhet och vänskapsrelationer. Extroverta individer
är sällskapliga, de föredrar umgänge och social stimulation framför att vara själva. Vanligt är att dessa tendenser mynnar ut i ett sökande efter medlemskap i olika föreningar och andra former av umgänge i grupp.
Neuroticism: Låg självkänsla, pessimistisk attityd och övertygelser som angränsar till
irrationell perfektionism. Denna dimension berör ihållande känslomässig dysfori. Neurotiska individer befinner sig ofta i sinnestillstånd som präglas av skuldkänslor, sorg och hopplöshet.
Sympatiskhet: Stark tro på samarbete och medarbetarskap, vänligt språkbruk och förlåtande
attityd. Sympatiska individer är tillmötesgående, följsamma och flexibla. Detta mjuka förhållningssätt gör dock att andra kan uppfatta dem som mesiga och därav lätta byten.
Öppenhet: Många olika hobbys, intresse av andra kulturer och att resa, diverse olika
yrkesmässiga intressen och vänner med liknande attityder. Denna dimension behandlar behovet av förändring och variation. Individer med höga poäng drivs av nyfikenhet och viljan att tillägna sig nya erfarenheter.
Samvetsgrannhet: Högt satta mål och krav på sig själv och egna prestationer, noggrannhet
och förmågan att planera långsiktigt. Samvetsgranna individer strävar efter att prestera och fullfölja sina uppgifter med bästa möjliga resultat, vilket baseras på en generell stark känsla av syfte och mening inför föreliggande åtaganden. Vanligt är att samvetsgrannhet hänger ihop med teknisk expertis, förmågan att planera långsiktigt och goda ledaregenskaper.
I en metaanalys av 117 studier publicerade 1952-1988 definierades personlighetsdraget samvetsgrannhet som den tydligaste prediktorn för anställdas generella arbetsprestation (Barrick & Mount, 1991). Mer specifikt kopplat till engagemang har positiva samband påvisats med extraversion och emotionell stabilitet (Kim et al., 2009; Langelaan et al., 2006) och senare studier har utöver dessa två funnit att det samma även gäller för samvetsgrannhet (Inceoglu & Warr, 2011). Personlighetsdraget neuroticism har däremot kopplats till “cyber slacking” som utgör en direkt motpol till engagemang och effektivitet vid distansarbete. Fenomenet avser distraktion från arbetet via möjligheten att surfa på nätet utan risken att vare sig överordnade eller jämlikar kan övervaka att detta sker (O’Neill et al., 2014).
Personlighet i ny kontext
Det är vanligt förekommande att använda sig av personlighetstester vid olika former av rekrytering. Detta utgör en tydlig indikation på att personlighet har erkända knytpunkter till egenskaper som den som rekryterar söker (Tett et al., 1991). Big Five som förklaringsmodell för olika beteendestilar etablerades långt innan digitala möten blev ett utbrett fenomen. Individens personlighet är något som utövas i en social kontext, i samspel med andra människor. Innan Covid-19 validerades resultaten av personlighetstester i större utsträckning via intervjuer där rekryteringsansvarig och den arbetssökande befann sig i samma rum. Rekryteringskontexten speglade därmed framtida arbetskontext; hur en individs personlighet gestaltade sig under intervjun utgjorde en fingervisning om hur denna individ skulle komma att fungera i tänkt kollegialt sammanhang. Individens ’sanna jag’ antas vara något som blottläggs vid fysisk interaktion med andra människor. En relevant fråga att ställa är därför vad som händer med överförbarheten av individens personlighetsprofil i denna nya kontext. Situationen är annorlunda, kontexten har övergått från fysisk till digital. Människor och deras personligheter befinner sig därmed i en ny och annorlunda kontext. Ansikte mot ansikte har ersatts av skärm mot skärm, vilket ger en alternativ arena för social interaktion. Situationen har förändrats på ett betydande sätt, och att detta kan spela stor roll för hur människor faktiskt beter sig. Kan anställda och studenter verkligen förväntas agera och prestera med utgångspunkt i sina ”vanliga” personligheter, när situationen är “skärmad”? Det finns forskningsresultat om individens kognition i relation till digitala möten som tyder på att så inte är fallet.
Hinds (1999) har riktat uppmärksamhet mot det faktum att individens kognitiva resurser inte helt kan ägnas åt att fokusera på uppgifter som ska utföras om individen samtidigt ska manövrera de tekniska aspekter som ett digitalt möte medför. Tekniska aspekter involverar flertalet olika bedömningsgrunder såsom datastrul, uppkopplingsproblematik och hur man anser sig se ut i kameran eller låter i mikrofonen. Detta tidiga bidrag till forskningen överensstämmer med det som Bailenson (2021) har lyft fram som tänkvärda konsekvenser av
användandet av digitala verktyg; ett överflöd av ögonkontakt, kognitiv börda, individer tenderar att utvärdera sig själva i större utsträckning samt att den fysiska rörligheten begränsas i olika mån. En annan källa till att en individs kognitiva förmågor blir belastade kan relateras till hur man uppfattar kontextskapande ledtrådar från den som talar (Kleinke, 1986). Ett digitalt möte medför utmaningar som annars hade kunnat lösas genom att läsa av en människa ansikte mot ansikte. Frågor som ”vems tur det är att tala egentligen” och ”uppfattar mottagaren verkligen vad som sägs”, blir mer aktuella än någonsin i och med ökningen av digitala mötesverktyg. I linje med Kahns (1990) tidigare nämnda definition av engagemang som ett sinnestillstånd av full närvaro är det möjligt att dessa hinder kan vara av betydande relevans för vilken mängd engagemang som utövas under digitala möten.
Att personligheten kan antas vara av stor vikt för en individs beteende är inget som kommer ifrågasättas här. Det ensidiga fokus som riktats mot personlighet som prediktor för engagemang har dock mött kritik inom socialpsykologin. Ingen människa agerar i ett kontextuellt vakuum, varav personlighet som enda förklaringsmodell antas kunna lämna luckor i förståelsen för olika beteendens antecedenter. Människan antas agera i samspel med sin omgivning. Med sin formel B = f (P, E), föreslog Lewin (1939) redan för mer än åttio år sedan att beteende B är en funktion av personen P och omgivningen E (eng. environment). Fokus har även riktats mot att försöka studera situationens betydelse separat från andra påverkansområden. Den främsta utmaningen i denna utveckling har varit att utröna hur situationer, likt personlighetsdrag, skall kunna definieras, klassificeras och taxonomiseras (Edwards & Templeton, 2005).
Perception av situation
Situationsperception kan beskrivas som den uppfattning en individ har av den situation hen på något sätt är involverad i (Rauthmann, 2012). Väldigt många människor är, via arbete eller studier, inblandade i digitala möten. Situationer, och hur dessa uppfattas, är nära sammanflätade med personen som befinner sig i den enligt forskning från Rauthmann et al. (2015). Situationer skapas, växer, väljs, förändras och undviks. Tyngdpunkten hos Rauthmann et al. ligger på att det sker dagliga transaktioner mellan person och situation, och ingen av dessa två har någon form av statiskt förhållningssätt gentemot den andra. Perception är inte ett normativt mått. Snarare varierar perceptionen av en situation från person till person. Att perception är relaterat till personlighet är en ofta föreslagen tanke och ett vedertaget forskningsområde (Serfass & Sherman, 2013). Teorier om att personlighet och situationsuppfattning går hand i hand ges återkommande stöd i forskningen. För den som vill undersöka en persons karaktäristika finns flera välutvecklade taxonomier att tillgå. Om intresset snarare ligger i att undersöka psykologiska situationers karaktäristika finner man att denna del länge varit tämligen underutvecklad (Rauthmann et al., 2014).
Situationer har olika psykologisk innebörd och betyder olika saker för olika individer. Hur en individ uppfattar detaljer eller dimensioner i en situation kan vara avgörande för vilken betydelse just den situationen har på en individs beteende (Edwards & Templeton, 2005; Rauthmann et al., 2015). För att kunna utröna individens perception av situationen och vidare hur denna påverkar sagda individs beteende, behöver situationens karaktär tillskrivas en likvärdig betydelse som den som personligheten tillskrivs genom personlighetstest.
Forskare har under de senaste två decennierna belyst att en individs subjektiva uppfattningar i kombination med objektiva faktorer hos en situation, är de grundbultar som bygger perceptionen av en situation (Serfass & Sherman, 2013; Sherman et al., 2013). Att objektiva egenskaper och subjektiva tolkningar är två källor som är av stor betydelse när det kommer till uppfattningen av en situation, har Serfass och Sherman (2013) poängterat ytterligare genom att lyfta fram Murrays tidiga forskning från 1938 gällande alpha- och betapress. Alphapress
betecknade en situations objektiva egenskaper och betapress betecknade individens subjektiva tolkningar. Dessa i kombination hävdade Murray är de två faktorer som utgör en människas uppfattning av situationen. Ytterligare ett viktigt bidrag till forskningsområdet gällande situationsuppfattning kommer från Sherman et al. (2015). Deras forskningsresultat stipulerar betydelsen av att studera både personlighets- och situationskaraktäristika för att förstå den variation som människor uppvisar, och inte bara luta sig mot personlighetens betydelse. Deras data påvisar behovet av ökad förståelse för att en individs personlighetsdrag, tillsammans med hens tillfälliga uppfattning av aktuell situation samt tidigare erfarenhet, formar en individs beteende parallellt men oberoende av varandra.
RSQ-8*
Ett av de senaste bidragen till forskningen om psykologiska situationer är taxonomin RSQ-8*; en vidareutveckling av Riverside Situational Q-sort (Rauthmann & Sherman, 2016). Detta optimerade instrument har nått relativ framgång när det kommer till att skapa konsensus kring hur situationer ska kunna definieras och kategoriseras. Taxonomin som RSQ-8* baseras på skapades ursprungligen av Rauthmann et al. (2014) och benämndes The Situational Eight DIAMONDS. De åtta dimensioner som ingår översätts på svenska till Plikt, Intellekt, Motgång, Sex och relationer, Positivitet, Negativitet, Vilseledning och Sällskaplighet.
Taxonomin har utvecklats i flera steg, med utgångspunkt i the Riverside Situational Q-sort (Wagerman & Funder, 2009). Den vägvisande och grundläggande tanken med utvecklingen av RSQ och dess 89 items var att finna en väldigt bred varians av situationer där instrumentet kunde tillämpas, och inte fokusera på specifika typer av situationer (Sherman et al., 2010). Arbetet bearbetades vidare till en etablerad taxonomi av Rauthmann et al. (2014). Initialt genererades en kortare variant på 32 items, kallad RSQ-8, för att sedan optimeras av Rauthmann och Sherman (2016) till en variant innehållande 40 items. RSQ-8* var därmed skapad. Att använda sig av dimensionerna i RSQ-8* öppnar upp för fler och större möjligheter att systematiskt studera och undersöka hur olika människor skiljer sig åt när det kommer till perception av situationer. Tanken med samtliga dimensioner är att finna till vilken grad en situation uppfattas innehålla en viss aspekt, relaterat till dimensionerna. Nedan beskrivs dimensionerna i RSQ-8* exemplifierat med åtta utvalda items, utifrån Rauthmann et al. (2014).
Plikt: Finns det ett jobb eller en uppgift som måste utföras?
Intellekt: Finns det möjligheter att involvera olika intellektuella aspekter? Motgång: Uppfattas det som att någon försöker kontrollera eller köra med en? Sex och relationer: Uppfattas situationen innehålla inslag av sex och/eller romantik? Positivitet: Är situationen rolig och/eller nöjesfylld?
Negativitet: Upplevs situationen som känslomässigt negativ på något sätt? Vilseledning: Finns det inslag av svek, lögner eller fientlighet i situationen? Sällskaplighet: Finns det möjligheter till att engagera sig socialt?
Syfte och frågeställningar
Med utgångspunkt i tidigare forskningsresultat om situationens inverkan på mänskligt beteende, ansåg författarna till denna studie att både personlighet och perception av situation är värdefulla potentiella prediktorer att undersöka i relation till engagemang under digitala möten. Allt mer interaktion sker digitalt via sociala plattformar och fenomenet verkar vara här för att stanna. Agendor som innan Covid-19 avhandlades ansikte mot ansikte, behandlas nu via en eller flera skärmar – en teknisk lösning. Det faktum att digitala möten ger och skapar nya
förutsättningar för kommunikation frambringar naturliga incitament för vidare forskning om hur dessa förutsättningar påverkar individen och hennes engagemang. Det finns en stor mängd forskning som befäster kopplingen mellan personlighet, beteende och engagemang. Det finns dock tänkbara fallgropar i att okritiskt utgå från att samma interna relation även kan göras gällande i en ny digital kontext, utan att faktiskt undersöka om detta stämmer. Därav ligger tänkbar relevans i att undersöka eventuella brott mellan personlighet och beteende i form av engagemang under digitala möten, samt utöka förståelsen för samspelet mellan personlighet och situationsperception i digitala sociala situationer. Tidigare forskning om engagemang relaterat till arbete når slutsatsen att engagemang, när det belyses som en vital faktor inom arbetslivet, både kan vidga synen på meningsfullhet relaterat till arbetet och synliggöra effekterna av arbetet som sådant (Bakker et al., 2008). Nutida och framtida forskning bör därmed bidra med ytterligare insikt i samspelet mellan individens arbete och engagemang. Människors uppfattning av digitala möten, vare sig dessa sker mellan kollegor eller studenter, är en potentiellt viktig variabel att ta hänsyn till när det kommer till vilket engagemang individen uppvisar.
Syftet med föreliggande studie var att undersöka inverkan av personlighet och situationsuppfattning på nivån av engagemang under digitala möten. Följande frågeställningar behandlas:
1. Hur mycket engagemang känner deltagarna att de investerar under digitala möten? 2. Hur relaterar de fem dimensionerna i Big Five till engagemang?
3. Hur relaterar de åtta dimensionerna i RSQ-8* till engagemang?
4. Hur stor andel av den totala variationen i engagemang kan förklaras av samtliga dimensioner i Big Five?
5. Hur stor andel av den totala variationen i engagemang kan förklaras av samtliga dimensioner i RSQ-8*?
6. Hur stor andel av den totala variationen i engagemang kan förklaras av samtliga prediktorer (kön, ålder, sysselsättning, Big Five och RSQ-8*)?
Metod
Deltagare
Deltagarna rekryterades via tre sociala medieplattformar. Vid tidpunkten för distribuering av enkäten uppvisade samtliga onlinegrupper tillfredsställande variation gällande kön och spridning i ålder. Två kriterier ställdes upp som krav för medverkan; deltagarna skulle vara förvärvsarbetare och/eller studenter i vuxen ålder, samt ha egen erfarenhet av digitala möten. Samtliga items i enkäten markerades som obligatoriska att besvara, vilket medförde noll internt bortfall. Deltagarnas möjlighet att dela enkäten vidare begränsades ej, varav ingen statistik finns att tillgå gällande externt bortfall. Totalt genererade distributionen 156 ifyllda enkäter. Av dessa uteslöts en grupp om sju individer som angett att deras huvudsakliga sysselsättning bestod av både studier och förvärvsarbete i lika stor utsträckning. Antalet deltagare i denna grupp bedömdes vara för lågt för att möjliggöra fruktbara jämförelser mot övriga två grupper som var tio gånger så stora. Deltagargruppen om 149 individer bestod därefter av 98 kvinnor (65.8%) och 51 män (34.2%) med en spridning i ålder mellan 18 och 64 år (M = 34.21, SD = 11.63). Av dessa var 72 studenter (48.3%) och 77 förvärvsarbetande (51.7%). Konfidentiell hantering av insamlade data utlovades till samtliga deltagare.
Material
Data insamlades via en enkät bestående av totalt 88 items. Enkäten behandlade ett för studien relevant urval av bakgrundsfaktorer, deltagarnas personlighetsdrag, perception av digitala möten som situation samt självskattade nivå av engagemang under digitala möten. Inspiration till val av lämpliga instrument för studiens upplägg hämtades från Brunsberg och Enquist (2020).
Inledningsvis informerades deltagarna återigen om studiens syfte samt om antal frågor och beräknad tidsåtgång för medverkan. Även centrala delar av missivbrevet upprepades. De första tre frågorna i enkäten behandlade bakgrundsfaktorerna kön (man, kvinna, annat/vill inte ange), ålder (i antal år) och huvudsaklig sysselsättning (student, förvärvsarbetande, både student och förvärvsarbetande i lika stor utsträckning).
The Big Five Inventory. Det andra avsnittet bestod av en svensk version (Zakrisson, 2010)
av instrumentet Big Five Inventory (BFI) vilket består av 44 påståenden och mäter individens personlighet utifrån McCrae och Costas femfaktormodell (Benet-Martinez & John, 1998; John et. al., 1991; John et al., 2008). Varje personlighetsdimension representerades av 8-10 påståenden, för vilka deltagarna ombads skatta i vilken utsträckning respektive påstående stämde in på dem på en skala från 1 (stämmer absolut inte) till 5 (stämmer absolut). Medelvärdesindex skapades för samtliga fem dimensioner, där minsta möjliga poäng var 1 och högsta möjliga poäng var 5. Varje påstående inleddes ”Jag ser mig själv som någon som…”. Exempel på item inom dimensionerna var för extraversion ”…är utåtriktad, sällskaplig” (Cronbach’s alpha = .85), för neuroticism ”…lätt blir nervös” (Cronbach’s alpha = .80), för sympatiskhet ”…är omtänksam och vänlig mot nästan alla” (Cronbach’s alpha = .76), för öppenhet ”…är originell, kommer med nya idéer” (Cronbach’s alpha = .79) och för samvetsgrannhet ”…gör upp planer och fullföljer dem” (Cronbach’s alpha = .78). Av totalt 44 påståenden var 16 skalvända i enkäten.
RSQ-8*. Det tredje avsnittet bestod av den skala om 40 påståenden som utgör Rauthmann
och Shermans (2016) instrument RSQ-8*. En svensk översättning av instrumentet av Brunsberg och Enquist (2020) nyttjades, med ett fall av korrigering. Denna korrigering avsåg omformulering av en översatt fråga, då just denna ansågs innehålla ett potentiellt vilseledande syftningsfel när jämförelse gjordes mot den engelska originalversionen. Via detta tredje avsnitt undersöktes skillnader i uppfattningar om digitala möten som situation. Deltagarna ombads skatta hur väl respektive påstående stämde överens med deras uppfattning av situationen, i linje med de åtta ingående situationsdimensionerna. Svaren angavs på en skala från 1 (instämmer
inte alls) till 7 (instämmer helt). Medelvärdesindex skapades för samtliga åtta dimensionerna.
Minsta möjliga poäng var 1 och högsta möjliga poäng var 7. Exempel på påståenden inom de olika dimensionerna var för pliktkänsla “Jag måste fullfölja de förpliktelser jag har” (Cronbach’s alpha = .79), för intellekt “Situationen stimulerar min intellektuella förmåga” (Cronbach’s alpha = .72), för motgång “Jag blir kritiserad” (Cronbach’s alpha = .80), för sex och relationer “Fysisk attraktion är viktigt” (Cronbach’s alpha = .75), för positivitet “Situationen är glädjefylld och sprudlande” (Cronbach’s alpha = .81), för negativitet “Situationen framkallar känslor av ångest” (Cronbach’s alpha = .87), för vilseledning “Det finns individer som beter sig missvisande i situationen” (Cronbach’s alpha = .82) och för sällskaplighet “Det finns möjlighet till att interagera socialt med andra människor” (Cronbach’s alpha = .82). Den rekommendation som lyfts av Rauthmann et al. (2014) om könsneutral omformulering av ett påstående inom dimensionen Sex och relationer, hade redan tagits hänsyn till i Brunsbergs och Enquists (2020) svenska översättning av instrumentet. Denna ändring, som bidrog till inkludering av även icke-heterosexuella deltagare, behölls därav även av aktuella författare.
Engagemang. Det fjärde och sista avsnittet avsåg mäta engagemang som beroende variabel
och bestod av en enda fråga (”Tänk dig att din maximala nivå av möjligt engagemang i en situation är 100%. På en skala i procent från 1 (=inte alls) till 100 (=fullständigt), till vilken grad upplever du att du engagerar dig under digitala möten?”). Denna fråga syftade till att undersöka skillnader i nivå av engagemang under digitala möten och formulerades på svenska av författarna själva.
Procedur
Tre sociala medieplattformar valdes ut som distributionskanaler; författarnas privata Instagramkonton, med totalt 478 följare, författarnas privata Facebookkonton, med totalt 841 följare samt en grupp med 3640 medlemmar vars mening är att möjliggöra nätverkande inom vissa yrkesgrupper. Ingen aktiv begränsning gjordes av möjligheten att dela enkäten vidare. Med anledning av Covid-19 bedömdes distribution online som mest lämpligt för att möjliggöra att deltagarna på ett säkert sätt kunde välja att medverka i studien. Enkäten fanns tillgänglig i tre veckor, mellan 12 april och 3 maj 2021. Deltagandet var frivilligt och materialet behandlades konfidentiellt, vilket beskrevs både i bifogat missivbrev, samt i den förklarande texten som medföljde vid publicering av enkäten i sociala medier. Missivbrevet innehöll därtill även syftet med studien, en försäkran om att materialet enbart skulle användas för och vid denna studie och därefter raderas efter analys, samt kontaktuppgifter till aktuella författare. Enkäten innehöll inga frågor som författarna, eller en vidare tredje part, kunde använda för att spåra specifika svar till specifika deltagare. Valda distributionskanaler medförde dock att till exempel välmenad återkoppling i form av olika kvittensbeteenden inte kunde kontrolleras; exempelvis förekom att deltagare på eget initiativ skrev till författarna via sociala medier och berättade att de hade besvarat enkäten. Efter att enkäten skickats in, tackades deltagarna för sin medverkan och uppmanades kontakta författarna vid eventuella frågor.
Databearbetning
Efter att enkäten avpublicerats från valda distributionskanaler samlades materialet in och preparerades för vidare analys i programmet IBM SPSS Statistics. Inga data som klassificeras som extrema gick att finna i materialet. Vid preparering av datafilen inför bearbetning av materialet kodades män som 0 och kvinnor som 1, samt studenter som 0 och förvärvsarbetande som 1. Med deltagargruppens storlek i åtanke sattes ett alfavärde för statistisk signifikans på p < .10. Medelvärde och standardavvikelse beräknades för den beroende variabeln engagemang, med avsikt att besvara den första frågeställningen. För att besvara frågeställningarna två och tre utfördes en korrelationsanalys med hjälp av Pearsons produkt-momentkorrelationskoefficient, där samtliga variabler lades in för att undersöka eventuella korrelationer. Simultan multipel linjär regressionsanalys genomfördes för Big Five respektive RSQ-8*. Detta gjordes för att kunna se hur stor andel av den totala variationen i engagemang som kunde förklaras av samtliga dimensioner i Big Five respektive RSQ-8*, i syfte att besvara frågeställning fyra och fem. En hierarkisk linjär regressionsanalys genomfördes slutligen för att besvara den sjätte frågeställningen. Samtliga bakgrundsvariabler - kön, ålder och sysselsättning - lades in i steg 1. I steg 2 lades de fem dimensionerna i Big Five in, och i steg 3 lades de åtta dimensionerna i RSQ-8* in. Detta gjordes för att kunna se hur stor andel av den totala variationen i engagemang under digitala möten som kunde förklaras av samtliga prediktorer; kön, ålder, sysselsättning, Big Five och RSQ-8*.
Resultat
Gällande första frågeställningen var det genomsnittliga självskattade engagemanget under digitala möten ungefär 71% (M = 70.83, SD = 22.00), se Tabell 1. Den lägsta självskattade procentsnivån var 5% och den högsta var 100%. Inga signifikanta könsskillnader kunde påvisas. Däremot fanns ett positivt samband mellan ålder och nivå av engagemang (r = .29, p < .001). I jämförelse med studenter (M = 65.43, SD = 22.87) angav förvärvsarbetande (M = 75.88, SD = 20.01) en signifikant högre nivå av engagemang under digitala möten (r = .24, p = .003).
Gällande andra frågeställningen påvisades positiva samband mellan engagemang och Big Five dimensionerna Öppenhet (r = .16, p = .048) och Sympatiskhet (r = .21, p = .012). Ett negativt samband påvisades med dimensionen Neuroticism (r = -.22, p = .006). Inga signifikanta samband kunde påvisas mellan engagemang och dimensionerna Samvetsgrannhet eller Extraversion.
Gällande tredje frågeställningen kunde positiva samband mellan engagemang och RSQ-8* dimensionerna Pliktkänsla (r = .22, p = .008), Intellekt (r = .36, p < .001), Positivitet (r = .43,
p < .001) och Sällskaplighet (r = .29, p < .001). Negativa samband påvisades med Negativitet
(r = -.30, p < .001) och Vilseledning (r = -.17, p = .043). Inga signifikanta samband kunde påvisas med dimensionerna Motgång eller Sex och relationer.
Tabell 1
Pearsonkorrelationer mellan variabler samt deskriptiv statistik
Variabel M SD 1 2 3 4 5 6 7
1. Engagemang 70.83 22 -
2. Kön a i/a c i/a c -.09 -
3. Ålder 34.21 11.63 .29** -.24*** -
4. Sysselsättning b i/a c i/a c .24*** -.36*** .68*** -
5. Öppenhet 3.45 .68 .16** .05 .06 .01 - 6. Samvetsgrannhet 3.92 .57 .06 .25*** .02 -.05 -.04 - 7. Extraversion 3.37 .77 .11 -.01 .09 -.05 .21** .14* - 8. Sympatiskhet 4.06 .57 .21** .23*** -.07 -.03 .08 .29*** .15* 9. Neuroticism 2.56 .74 -.22*** .21*** -.26*** -.27*** .07 -.38*** -.26*** 10. Pliktkänsla 6.10 .81 .22*** .08 .24*** .13 .09 .19** .09 11. Intellekt 4.40 1.12 .36*** .10 .07 .08 .06 .06 .10 12. Motgång 2.15 1.10 -.10 .04 .03 .11 -.17** -.17** -.09
13. Sex och relationer 2.86 1.33 -.11 -.05 -.15* -.13 -.06 -.17** .14*
14. Positivitet 3.83 1.32 .43*** -.02 -.06 .12 .05 -.07 -.02
15. Negativitet 3.79 1.54 -.30*** .11 -.24*** -.27*** -.09 -.17** -.17**
16. Vilseledning 3.70 1.41 -.17** -.07 -.08 -.01 -.06 -.10 .08
17. Sällskaplighet 5.28 1.30 .29*** .17** -.05 .04 .02 .01 .03
Not. N=149. *p < .10, **p < .05, ***p < .01.
a Män kodades med 0 och kvinnor med 1.
b Studenter kodades med 0 och förvärvsarbetande med 1. c i/a; Icke applicerbart.
Tabell 1 Fortsättning Variabel 8 9 10 11 12 13 14 15 16 1. Engagemang 2. Kön a 3. Ålder 4. Sysselsättning b 5. Öppenhet 6. Samvetsgrannhet 7. Extraversion 8. Sympatiskhet - 9. Neuroticism -.19** - 10. Pliktkänsla .20** -.16** - 11. Intellekt .12 -.12 .30*** - 12. Motgång -.15* .23*** -.02 .03 -
13. Sex och relationer -.04 .13 -.03 .03 .19** -
14. Positivitet .18** -.06 .10 .52*** -.04 .17** -
15. Negativitet -.10 .50*** -.03 -.18** .35*** .13 -.33*** -
16. Vilseledning -.21** .08 .11 -.05 .37*** .22*** -.10 .33*** -
17. Sällskaplighet .25*** -.01 .18** .39*** .12 .22*** .40*** -.11 .06
Not. N = 149. *p < .10, **p < .05, ***p < .01.
a Män kodades med 0 och kvinnor med 1.
b Studenter kodades med 0 och förvärvsarbetande med 1.
För att besvara frågeställning fyra genomfördes en simultan multipel regressionsanalys för dimensionerna i Big Five. Samtliga dimensioner i Big Five kunde tillsammans förklara 11% av variationen i engagemang och denna modell var signifikant F(5, 143) = 3.47, p = .005, se Tabell 2. Av de fem dimensionerna var Sympatiskhet (β = .17, p = .044) och Neuroticism (β = -.23, p = .011) signifikanta på 5% nivån. Öppenhet (β = .16, p = .052) var signifikant på 10% nivån. Statistisk signifikans påvisades inte för dimensionerna Samvetsgrannhet (p = .425) och Extraversion (p =.947).
Tabell 2
Simultan multipel linjär regressionsmodell Big Five prediktorer för engagemang
Variabel βa Öppenhet .16* Samvetsgrannhet -.07 Extraversion .01 Sympatiskhet .17** Neuroticism -.23** Modellsammanfattning F-värde 3.47 (df) (5, 143) 𝑅2 .11*** Not. N = 149. *p < .10, **p < .05, ***p < .01. a β = Standardiserade regressionskoefficienter.
För att besvara frågeställning fem genomfördes en simultan multipel regressionsanalys för dimensionerna i RSQ-8*. Samtliga dimensioner i RSQ-8* kunde tillsammans förklara 29% av variationen i engagemang och även denna modell var signifikant F(8, 140) = 7.30, p < .001, se Tabell 3. Av de åtta dimensionerna var Positivitet (β = .30, p = .002) signifikant på 1% nivån. Pliktkänsla (β = .14, p = .075), Sex och relationer (β = -.15, p = .051) och
Sällskaplighet (β = .14, p = .084) var signifikanta på 10% nivån.
Tabell 3
Simultan multipel linjär regressionsmodell RSQ-8* prediktorer för engagemang
Variabel βa
Pliktkänsla .14*
Intellekt .09
Motgång -.00
Sex och relationer -.15*
Positivitet .30*** Negativitet -.12 Vilseledning -.08 Sällskaplighet .14* Modellsammanfattning F-värde 7.30 (df) (8, 140) 𝑅2 .29*** Not. N = 149. *p < .10, **p < .05, ***p < .01. a β = Standardiserade regressionskoefficienter.
Den sjätte och sista frågeställningen besvarades genom hierarkisk linjär regressionsanalys i tre steg (se Tabell 4). Bakgrundsvariablerna kön, ålder och sysselsättning lades in i steg 1. Dessa kunde förklara 9% av den totala variationen i engagemang (p = .005) och modellen var signifikant F(3, 145) = 4.51, p = .005. I steg 2 adderades Big Five dimensionerna. Dessa kunde förklara ytterligare 8% och förändringen var signifikant (p = .018). Även modell 2 var signifikant F(8, 140)= 3.58, p = .001. I tredje och sista steget adderades de åtta dimensionerna i RSQ-8*. Dessa kunde förklara ytterligare 21% av den totala variationen i engagemang och förändringen var signifikant (p < .001).
Den slutliga modellen var signifikant F(16, 132)= 5.11, p < .001 och kunde förklara 38% av variationen i engagemang (p < .001). Variabeln ålder var signifikant (β = .28, p = .007) vilket indikerar att äldre deltagare generellt skattade sitt eget engagemang under digitala möten högre än yngre deltagare. Ingen av dimensionerna i Big Five var signifikant. Inom RSQ-8* var dimensionen Sex och relationer signifikant på 10% nivån (β = -.15, p = .058). Dimensionen Sällskaplighet var signifikant på 5% nivån (β = .17, p = .040). Slutligen var dimensionen Positivitet (β = .35, p < .001) signifikant på 1% nivån.
Tabell 4
Hierarkisk multipel linjär regressionsmodell samtliga prediktorer för engagemang
Steg 1 Steg 2 Steg 3 Variabel βa β β Steg 1: Kön b -.01 -.04 -.11 Ålder .23** .22** .28*** Sysselsättning c .08 .40 -.08 Steg 2: Öppenhet .14* .10 Samvetsgrannhet -.04 .00 Extraversion .01 .05 Sympatiskhet .21** .07 Neuroticism -.13 -.07 Steg 3: Pliktkänsla .05 Intellekt .06 Motgång .00
Sex och relationer -.15*
Positivitet .35*** Negativitet .01 Vilseledning -.08 Sällskaplighet .17** Modellsammanfattning F-värde 4.51*** 3.58*** 5.11*** (df) (3, 145) (8, 140) (16, 132) 𝑅2 .09 .17 .38 ∆𝑅2 .08 .21 Not. N=149. *p < .10, **p < .05, ***p < .01. a β = Standardiserade regressionskoefficienter. b Män kodades med 0 och kvinnor med 1.
Diskussion
Av den totala mängd förklarad variation som påvisades, stod situationsperception för den största andelen. Personlighet och bakgrundsfaktorerna kön, ålder och sysselsättning kunde i jämförelse med varandra förklara ungefär lika mycket variation. Dock kunde dessa var för sig endast förklara knappt halva den andel variation som kunde förklaras av situationsperception. Syftet med denna studie var att undersöka inverkan av personlighet och situationsuppfattning på nivån av engagemang under digitala möten. En koppling påvisades i samtliga analyser mellan engagemang och dimensionen positivitet inom RSQ-8*. Bland de som upplevde situationen digitala möten som positiv, återfanns även högre nivåer av engagemang. Här finns tänkbara orsaksriktningar åt båda håll, men i denna studie kan endast stipuleras att en positiv uppfattning av en situation förefaller vara en god prediktor för engagemang. Dimensionen sympatiskhet inom Big Five föreföll även den vara en god prediktor för engagemang i två analyser, men i den slutliga hierarkiska regressionsmodellen påvisades ingen statistisk signifikans för den denna personlighetsdimension. Ett av de mest påtagliga resultaten består i att situationsperception mätt med RSQ-8* kunde förklara en betydligt större andel av variationen i engagemang under digitala möten än vad som kunde förklaras av personlighet mätt med Big Five.
Gällande den första frågeställningen visade resultatet att det genomsnittliga engagemanget skattades till 71%. Den aktuella enkätfrågans inledning tydliggjorde att ett fullständigt möjligt engagemang i en given situation motsvarar 100%. En bedömning av huruvida denna nivå är låg eller hög skulle exempelvis kunna göras genom en jämförelse mot deltagarnas engagemangsnivå under fysiska möten; ett moment som inte ingick i aktuell studie. Inga könsskillnader gick att påvisa i deltagargruppen som bestod av nästan dubbelt så många kvinnor som män. Däremot fanns signifikanta skillnader i engagemang relaterade till både sysselsättning och ålder. Gällande ålder indikerades att ju äldre en individ är desto högre nivå av engagemang, samt angående sysselsättning finns indikationer på att förvärvsarbetande individer skattar sitt engagemang högre än studenter. Med tanke på att sysselsättning korrelerade med ålder skulle det kunna vara så att dessa samband egentligen beskriver samma sak; det kan vara så att förvärvsarbetarna utgjordes av de äldre deltagarna i studien och att studenterna utgjordes av de yngre. En annan reflektion kring nämnda samband är de olika roller och krav på prestation en individ kan tänkas ha under olika typer av digitala möten. Det är tänkbart att förvärvsarbetande individer i högre utsträckning har formellt ansvar över att bidra aktivt till digitala möten på olika sätt, exempelvis genom att representera en viss avdelning eller bidra med unik kompetens. I kontrast till detta kan det tänkas att studenter snarare tenderar att vara mottagare av information under digitala möten, exempelvis under föreläsningar. Författarna vill dock i relation till detta resonemang betona att engagemang inte nödvändigtvis är det samma som aktivitet; det går att vara engagerad utan att en primär aktör i ett sammanhang. Huruvida deltagarna själva likställde engagemang med aktivitet vid självskattningen kan därmed vara av betydelse för resultatet.
I relation till första frågeställningen är det lämpligt att kontemplera några potentiella fallgropar med självskattning. Engagemang som begrepp kan antas vara vedertaget positivt laddat. Kahns (1990) definition stipulerar tillståndet som önskvärt i de situationer där aktivt deltagande från samtliga medlemmar kan tänkas gynna ett utfall, exempelvis vid grupparbeten för studenter eller gemensam måluppfyllelse inom ett arbetslag. Denna inbyggda önskvärdhet i begreppet, skulle potentiellt kunna ge upphov till en form av bias vid självskattning; risken finns att det egna engagemanget skattas högre på grund av detta. Vidare bör det vägas in att det kan finnas olika stora skillnader mellan deltagarnas subjektiva tolkningar av engagemang och Kahns etablerade definition av begreppet. Deltagarna fick inte tillgång till någon gemensam avgränsning av begreppet engagemang inför självskattningen, varav deras svar kan variera både
i fråga om vad engagemang tolkas betyda rent semantiskt och vad en viss engagemangsnivå antas innebära översatt till praktik.
Den andra frågeställningen berörde hur de fem personlighetsdimensionerna i Big Five relaterade till engagemang. Signifikanta positiva samband konstaterades med dimensionerna öppenhet och sympatiskhet. Kopplingen till öppenhet kan ses som rimlig utifrån McCrae och Costas (2008) definition, där denna dimension behandlar behovet av förändring och variation samt att individer med höga poäng drivs av nyfikenhet och viljan att tillägna sig nya erfarenheter. Denna beskrivning gör det tänkbart att öppna individer uppvisar ett generellt ihållande engagemang inför sin omgivning. Därav kan det även anses möjligt att en ny situation, exempelvis den situation som övergången till digitala möten utgör, skapar incitament för positiva samband mellan engagemang och just detta personlighetsdrag. McCrae och Costas definition av dimensionen sympatiskhet kan även den stå som tänkbar förklaring till ett positivt samband med engagemang; en sympatisk individ är tillmötesgående, följsam, flexibel och har en stark tro på samarbete och medarbetarskap. Det är rimligt att anta att en individ som värdesätter samarbete och gemenskap, även uppvisar organisatoriska medborgarskapsbeteenden. Rich et al., (2010) har funnit samband mellan denna typ av beteenden och högt engagemang, samt mellan engagemang och hur väl en individ utför sina arbetsuppgifter. Ett signifikant negativt samband påvisades mellan neuroticism och engagemang, vilket går i linje med tidigare forskning (O’Neill et al., 2014) om neuroticism och cyberslacking; det digitala beteendemönster som beskrivs som engagemangets direkta motpol. Inga samband gick att finna mellan nivån av engagemang och dimensionerna samvetsgrannhet respektive extraversion. Detta överensstämmer inte med tidigare forskning som funnit positiva samband mellan engagemang och dessa dimensioner (Inceoglu & Warr, 2011; Kim et al., 2009; Langelaan et al., 2006). Detta väcker frågan om vad skillnaden kan bero på. Aktuell studie har i likhet med tidigare nämnda studier mätt personlighet med hjälp av Big Five. Engagemang som beroende variabel har dock mätts på olika sätt; i aktuell studie har självskattning med ett item nyttjats istället för ett större etablerat instrument. Tidigare nämnda studier har även studerat engagemang utan tillägget ‘under digitala möten’, vilket adderades i aktuell studie. Möjligheten finns att de skillnader i resultat som nämnts ovan, beror just på detta tillägg; huruvida den digitala komponenten inkluderas kan spela roll för nivån av engagemang i relation till specifika personlighetsdrag. Exempelvis är det möjligt att en i vanliga fall extrovert individ inte upplever samma möjligheter att ta plats i det sociala rummet naturligt under digitala möten, då denna typ av interaktion medför att endast en individ åt gången kan ha ordet.
Den tredje frågeställningen berörde hur de åtta dimensionerna i RSQ-8* relaterade till engagemang. Signifikanta positiva samband mellan engagemang och dimensionerna pliktkänsla, intellekt, positivitet och sällskaplighet kunde påvisas i resultatet. Av dessa dimensioner var korrelationen högst med positivitet och intellekt. Författarna till denna uppsats har ej kunnat finna några tidigare studier om situationsperception mätt med RSQ-8* specifikt relaterat till engagemang. Det är dock tänkbart att korrelationerna med både positivitet och intellekt i viss mån kan tolkas som grundat i någon typ av reflexiv växelverkan; engagemang skulle kunna föda uppfattningen av en situation som positiv och intellektuellt stimulerande, precis som att en uppfattning om en situation som positiv och intellektuellt stimulerande åt andra hållet skulle kunna lägga grunden för ett högre engagemang. Detta resonemang grundas på Kahns (1990) beskrivning att engagemang utövas av individen i en aktuell roll och kan uttryckas både fysiskt, kognitivt och känslomässigt. Digitala möten är den arena där en stor del av en individs rollutövning numera sker. En tänkbar förklaring till de positiva sambanden mellan engagemang och dimensionerna positivitet samt intellekt kan vara att en växelverkan uppstår mellan hur digitala möten uppfattas och hur rollutövningen sker. Resultatet påvisade även signifikanta negativa samband mellan å ena sidan engagemang och å andra sidan dimensionerna negativitet och vilseledning. En tänkbar grund för korrelationen med negativitet
går att finna i Bailensons (2021) fyra argument för zoom-trötthet; ett överflöd av ögonkontakt, kognitiv börda, individer tenderar att utvärdera sig själva i större utsträckning samt att den fysiska rörligheten begränsas i olika mån. Den ökning i användning av digitala verktyg som skett under de senaste två åren efter pandemins intåg har varit lavinartad (Bell, 2020: Iqbal, 2020). Ett nytt sätt att socialisera med kollegor och studiekamrater medför tänkbar problematik i form av den zoomtrötthet som Bailenson beskriver. Att dimensionen negativitet har ett negativt samband med engagemang under digitala möten kan ytterligare förklaras med att det råder skillnad mellan det fysiska och det digitala. Hinds (1999) beskriver problematiken när uppmärksamheten måste delas mellan dels att fokusera på det arbete som ska utföras, dels hantera olika tekniska aspekter. Kleinke (1986) påtalar de utmaningar som medföljer vid digitala möten; kommunikationens grunder omkullkastas när den naturliga turtagningen under ett samtal sätts ur spel. Att uppfatta situationen som negativ eller vilseledande skulle även kunna störa det sinnestillstånd av fullständig närvaro som Kahn (1990) betonar att engagemang förutsätter. Inga samband sågs mellan nivån av engagemang och dimensionerna motgång eller sex och relationer.
Gällande den fjärde frågeställningen kunde samtliga dimensioner i Big Five tillsammans förklara 11% av den totala variationen i engagemang, och modellen i sig var signifikant. Dimensionerna sympatiskhet och neuroticism var signifikanta på 5%, dimensionen öppenhet var signifikant på 10% och ingen statistisk signifikans kunde påvisas för dimensionerna samvetsgrannhet eller extraversion. Det är tänkbart att de resonemang som förts ovan under andra frågeställningen går att applicera även på denna frågeställning, med de kopplingar som gjordes till tidigare forskning om engagemang relaterat till sympatiskhet (McCrae & Costa, 2008; Rich et al., 2010) och neuroticism (O’Neill et al., 2014). Att varken samvetsgrannhet eller extraversion utgjorde signifikanta prediktorer för engagemang var i viss mån förvånande. Visserligen korrelerade ingen av dessa dimensioner med engagemang i den analys som gjordes för andra frågeställningen heller. Detta innebär alltså att resultatet återigen går emot tidigare forskning där positiva samband belysts (Inceoglu & Warr, 2011; Kim et al., 2009; Langelaan et al., 2006).
Gällande den femte frågeställningen kunde samtliga dimensioner i RSQ-8* förklara 29% av den totala variationen i engagemang, och modellen i sig var signifikant. Ett positivt samband påvisades med dimensionen positivitet och detta var signifikant på 1%. Positiva samband påvisades även med dimensionerna pliktkänsla samt sällskaplighet men dessa var endast signifikanta på 10%. Även det negativa sambandet med dimensionen sex och relationer var endast signifikant på 10%. Övriga dimensioner påvisade ingen statistisk signifikans. Det är tänkbart att signifikansen som återigen påvisas för dimensionen positivitet kan förklaras genom tanken att positivitet och engagemang reflexivt skapas av varandra. En tänkbar förklaring till att dimensionen pliktkänsla påvisade statistisk signifikans kan ligga i kopplingen till att engagemang är en viktig hörnsten för hur arbete utförs, målbilden för beteendemönster i mötessammanhang och vidare hur engagemang är relaterat till rollutövning (Duhigg, 2016: Kahn, 1990: Rich et al., 2020). Att dimensionerna sex och relationer samt sällskaplighet påvisar statistisk signifikans skulle kunna förklaras genom att individen generellt är uppmärksam på sin sociala kontext. Relaterat till dimensionen sällskaplighet; uppfattas situationen som att det finns möjlighet till att interagera med andra människor torde tendensen för en högre nivå av engagemang vara rimlig. Att en negativ relation till dimensionen sex och relationer predicerades, skulle dels kunna förklaras av att en uppfattning av en situation som innehållande aspekter av sex och relationer potentiellt kan rubba själva grunden för engagemang i viss mån. Om utgångspunkten är att engagemang innebär total absorption i föreliggande uppgift (Kahn, 1990) och sexuell laddning antas kunna agera distraherande, torde dessa två kunna vara varandra uteslutande om aktuell uppgift är av professionell karaktär. En alternativ förklaring ligger i aktuell studies tema; deltagarna besvarade enkäten i egenskap av studenter respektive
förvärvsarbetande och både engagemang och dimensionerna i RSQ-8* knöts specifikt till digitala möten. Troligt är att de kriterier för deltagande avseende sysselsättning som ställdes upp, medförde tolkningen att digitala möten endast avsåg de träffar via Zoom och Teams som sker med andra medstudenter eller kollegor. Med en sådan professionell prägel som utgångspunkt, skulle dimensionen sex och relationer potentiellt kunna tolkas som långsökt eller olämplig, vilket skulle kunna generera lägre skattningar inom just detta index. Det kan även vara så att det verkligen föreligger ett negativt samband mellan engagemang och uppfattningen av en situation som sexuellt laddad. Sexuella aspekter kan uppfattas som distraherande eller oönskade, vilket utgör två troliga förklaringar till att engagemanget för det digitala mötet kan tryta.
Utöver det som efterfrågas i frågeställning fyra och fem kan ett resonemang beredas relaterat till rekrytering. Tett et al. (1991) frambringar i sin forskning att personlighet har vedertagna kopplingar till de egenskaper som en rekryterare söker efter. Rekrytering är inte en främmande situation för varken studenter och förvärvsarbetande, och däri finnes relevans att diskutera detta ytterligare. I aktuell studie svarade personlighet för 8% av den förklarade variationen i engagemang, medan situationsperception svarade för 21%. Idag är användandet av personlighetstester en erkänd metod vid rekrytering, en process som nu under Covid-19 sker via digitala möten i större utsträckning. Att erkänna att denna förändrade rekryteringsprocess medför viss tänkbar problematik, till exempel gällande om överförbarheten av personlighet går till på samma sätt nu när den sker via digitala möten i stor utsträckning. En tänkbar möjlighet att se vidare på denna problematik är att ge situationsperception likvärdigt utrymme som personlighetstester besitter idag.
Slutligen kunde den sjätte frågeställningen besvaras med att samtliga prediktorer tillsammans kunde förklara 38% av den totala variationen i engagemang under digitala möten. De variabler som med statistisk signifikans kunde predicera engagemang var ålder samt dimensionerna sex och relationer, sällskaplighet samt positivitet inom RSQ-8*. Inga av dimensionerna i Big Five var statistiskt signifikanta som prediktorer för engagemang i den slutliga modellen. Samtliga tre steg i den hierarkiska multipla regressionsmodellen var signifikanta. Bakgrundsvariablerna kön, ålder och sysselsättning som lades in i steg 1 kunde förklara 9% av den totala variationen. Big Five som lades in i steg 2 kunde förklara ytterligare 8%, och i steg 3 kunde RSQ-8* förklara ytterligare 21%. Tre variabler framstod som särskilt relevanta i relation till engagemang under digitala möten; ålder samt dimensionerna positivitet och sällskaplighet påvisade signifikans under samtliga analyser de inkluderades i. Dimensionen sex och relationer visade sig vara signifikant på 10% i den hierarkiska multipla linjära regressionsmodellen, med ett koefficientvärde på -.15. Samma värde för denna dimension uppmättes för den simultana multipla linjära regressionsmodellen för RSQ-8* som nyttjades för att besvara frågeställning fem. Detta ger en indikation på att dimensionen sex och relationer inte bör avskrivas helt som potentiell prediktor, utan kan vara relevant att undersöka vidare i relation till engagemang, både under digitala möten och andra typer av situationer.
Styrkor och svagheter
En styrka med aktuell studie var att deltagargruppen uppvisade tillfredsställande spridning i ålder och att nästan exakt lika många studenter som förvärvsarbetande valde att medverka. Dock grundar sig studiens resultat på betydligt fler kvinnors än mäns svar, vilket skulle kunna bidra till viss snedvridning av resultatet. När urvalet är ojämnt kan studiens validitet påverkas och att generalisera resultatet till populationen bör därför göras med försiktighet. Ojämn varians kan vidare påverka en studies statistiska kraft negativt (Rusticus & Lovato, 2014). Detta kan öka risken för typ 1 fel. Validiteten stärks dock av att materialet inte behövde hanteras i relation
till partiella bortfall. Förekomsten av uteliggare i materialet kunde uteslutas då inga extremvärden gick att finna. Korrelationer har hävdats stabilisera sig när urvalsstorleken närmar sig 250 individer (Schönbrodt & Perugini, 2013). Därav är aktuell studies urvalsstorlek om 149 individer en uppenbar svaghet. Initialt bestod deltagargruppen av 156 individer, men en grupp om sju individer -som definierade sig som studenter och förvärvsarbetande i lika stor utsträckning- avlägsnades från materialet inför analys. Trots att detta medförde ett ännu mindre urval, motiverades beslutet av att övriga två grupper var tio gånger större och jämförelser med dessa därför inte ansågs kunna ge fruktbara svar. Med anledning av det låga deltagarantalet, bestämdes signifikansnivån till < .10, medan en större deltagargrupp hade motiverat en lägre gräns för statistisk signifikans.
Valet att distribuera enkäten via sociala medier, kan ha bidragit till ett snedvridet urval. Både aktuell tidsram och omvärldsläget med rådande smittspridning nödvändiggjorde dock ett alternativ som var smidigt och inte förutsatte direktkontakt mellan deltagare och aktuella författare. Valet av distributionskanaler medför att ingen statistik finns att tillgå gällande externt bortfall, vilket kan ses som en svaghet. Denna aspekt anses dock inte underminera resultatet då ingen ansats fanns att uppnå total obunden slumpmässighet i urvalet. Dock kan både valet av författarnas egna sociala medieplattformar som initiala distributionskanaler och möjligheten för deltagarna att dela enkäten vidare, ha bidragit till att endast vissa grupper nåddes. Gällande rent praktiska förutsättningar för engagemang, varav Kahns (1990) mest betonade är möjligheten att fokusera helhjärtat på en uppgift, är det även tänkbart att deltagargruppen varierar på ett sätt som denna studie inte tog höjd för. Tänkbart är exempelvis att olika individer upplever olika typer av störande moment i hemmet vid studier eller arbete på distans. En fråga hade därför exempelvis kunnat beröra “antal övriga individer i närheten under digitala möten” som en potentiell samvarierande variabel.
Ett single item nyttjades för att mäta den beroende variabeln; deltagarna fick själva skatta sin nivå av engagemang på en skala mellan 1-100%. De potentiella fallgropar som finns kring att självskatta sitt eget engagemang kan tolkas utgöra en svaghet i denna studie. Dessa bör dock ses som en form av osäkerhet snarare än en uppenbar brist, då det är möjligt att deltagarna har haft god insikt i sitt eget engagemang, har upplevt sig kunna vara transparenta vid ifyllandet av enkäten och därav även kunnat ange mycket rättvisande svar. Att använda sig av ett single item kan enligt Jordan och Turner (2008) vara ett adekvat val för att mäta ett konstruerat begrepp och vidare tillgodose kriterier ställda för validitet och reliabilitet, om forskningsdesignen är passande och begreppet inte är för abstrakt. Till detta bör åter nämnas att engagemang som begrepp inte definierades i missivbrevet eller enkäten, vilket medförde möjligheten att tolka innebörden subjektivt. Det som talar emot att detta faktum skall ses som en svaghet, är att begreppet engagemang är vedertaget även i vardagligt språkbruk; det är inte ett diffust konstrukt som kräver särskilda förkunskaper eller endast nyttjas inom nischade grupper.
De mätinstrument som nyttjades varierade i grad av etablering och tidigare testning av validitet och reliabilitet. Utöver det single item för den beroende variabeln som diskuterats ovan, användes det erkända instrumentet Big Five Inventory och det betydligt mer oprövade instrumentet RSQ-8*. En tydlig styrka gällande reliabilitet består i de höga värden för Cronbach’s Alpha som erhölls för samtliga dimensioner i dessa två instrument, varav alla översteg .70. Ett item inom dimensionen intellekt i RSQ-8* omformulerades av aktuella författare, då Brunsberg och Enquists (2020) svenska översättning av instrumentet ansågs innehålla ett syftningsfel vid jämförelse mot den engelska ursprungliga skalan. Resultatet av denna ändring gav ett alfavärde som trots tillfredsställande nivå var något lägre än det som Brunsberg och Enquist erhöll. Detta skulle kunna förklaras som att ändringen var ett misstag och utgör ett hot mot reliabiliteten, men även kunna hänvisas till att skillnader förelåg i de två olika situationer som undersökts i studierna. Vissa påståenden inom aktuellt index kan ha stämt bättre överens med deras valda situation ”medgörlighet med restriktioner under Covid-19” än
med situationen digitala möten; kanske är det lättare att definiera Covid-19 som en konkret situation än att definiera digitala möten såpass avgränsat och tydligt. Användningen av RSQ-8* kräver en situation, och författarna till denna studie anser att digitala möten är en konkret situation. Således är RSQ-8* skalan ett lämpligt mått när det kommer till att fastställa värdet av situationsperception. Dock kan det anses som en svaghet att den situation som avsågs mätas pågår samtidigt som en annan påtaglig situation, nämligen Covid-19. Detta gör att det kan vara svårt att särskilja uppfattningen om dessa två situationer. Det är tänkbart att svaren som deltagarna gav om digitala möten är tätt sammanvävda med upplevelsen av situationen “att behöva jobba eller studera på distans på grund av Covid-19”. En farhåga som diskuterades vid valet av Big Five Inventory och RSQ-8* som mätinstrument i kombination, var att enkätfrågorna skulle upplevas vara olika lätta att relatera till. Det ansågs tänkbart att människor generellt är mer vana vid att tänka i termer av personlighet än i termer av en situations egenskaper. Ett försök att undvika problem relaterat till detta gjordes genom att noggrant formulera tydliga instruktioner inför varje nytt avsnitt. Enkäten innehöll 88 frågor totalt och kan ha uppfattats som tidskrävande. Tänkbart är att detta kan ha orsakat att frågorna på slutet av enkäten fylldes i slentrianmässigt. Den förväntade tidsåtgången angavs generöst till 15 - 20 minuter efter att utvalda personer i författarnas närhet hade fått prova att fylla i enkäten innan den faktiska datainsamlingen påbörjades. Risken med en för snävt angiven tidsram diskuterades grundligt och målbilden var att den tid som avsattes för ifyllande av enkäten skulle räcka med marginal. Det är dock även tänkbart att angiven tidsåtgång kan ha skrämt bort potentiella deltagare.
Slutsatser
Situationsperception kunde inom ramarna för denna studie förklara en betydligt större andel av variationen i engagemang än Big Five. I denna studie utgör alltså RSQ-8* en bättre prediktor för engagemang under digitala möten än Big Five. Äldre deltagare skattade sitt engagemang högre än yngre och förvärvsarbetande skattade sitt engagemang högre än studenter, men inga könsskillnader gick att påvisa. Genomgående genom hela studien var att dimensionerna positivitet och sällskaplighet inom RSQ-8* var signifikanta, likväl som att ålder genomgående var signifikant. De två förstnämnda variablerna vittnar om att medstudenter och kollegor är en del av den arbetsmiljö som kan påverka nivån av engagemang; något som verkar vara överförbart även när kontexten är digital. Lewin (1939) presenterade redan för 80 år sedan sin formel B = f (P, E) att beteende B är en funktion av personen P och omgivningen E (eng.
environment). Denna tudelade förklaringsgrund till mänskligt beteende får visst stöd i denna
studie via signifikanta korrelationer mellan engagemang och dimensioner både inom Big Five och RSQ-8*. Dock kunde situationsperception förklara betydligt större variation än personlighet i den hierarkiska regressionsanalysen. Denna studie bidrar därmed till att ytterligare befästa att människans beteende påverkas av den kontext hon befinner sig i. Med Lewins resonemang och aktuell studie i åtanke, kan det vara relevant att även studera interaktionen mellan personlighet och situationsperception på engagemang. Trots att tidigare studier kunde påvisa samband mellan engagemang och Big Five- dimensionerna extraversion och samvetsgrannhet, kunde denna studie inte påvisa några signifikanta samband med just dessa dimensioner. Detta skulle kunna ha att göra med den digitala kontexten och att perceptionen av situationen manövrerar bort tidigare applicerbara kopplingar mellan specifika personlighetsdrag och engagemang. Det har även bekräftats att skillnader i beteende kan förklaras som både interpersonella och intrapersonella; kan finnas både mellan och inom individer. En slutsats relaterat till detta är att om beteende fortsätter likställas med personlighet finns det risk att en situation, exempelvis digitala möten eller Covid-19, helt glöms bort. Det
